Kasper friskförklarad!

Hurra! Kasper har idag visat sig vara bra i magen igen. Inga fler sacheter eller andra restriktioner.
På morgonen cyklade vi allihop upp på Svalberget (Montagne des alouettes) för att försöka hitta en cache. Den misslyckades vi med, men vi hittade det intressanta stället – en gammal stenbrottsgrotta. Kasper ville undersöka den noggrant. Turen blev 7,5 km.

Efter lunch njöt jag av en bok i trädgården medan Kasper äntligen fick sitt efterlängtade märgben. Jag hade gröpt ur merparten av märgen för att ge successivt på maten, bara utifall att … Rolf åkte ut på ytterligare en cykeltur och rätt var det var ringde han och berättade att det fanns en loppmarknad, en brocante, eller som det stod på skyltarna, en vide grenier (vindsröjning), i Lain, 6 km härifrån. Cykla dit, vetja! Så det gjorde jag. Mest nerförsbacke dit, som kompenserades av motvind. Några av stånden började stänga men jag fyndade fyra kaffemuggar för det facila priset 1 euro. Så cyklade jag hem igen, som tur var hade vinden inte hunnit byta riktning.

Loppmarknad i Lain.

I trädgården satt alla samlade, både fransmän, holländare och Rolf. Det visade sig att den holländska tanten fyllde 74 år och ville bjuda på lite juice. Passade perfekt efter cykelturen.

Vår närmaste bar, boulangerie och épicerie (en och samma enhet) ligger i Sougères 1,4 km nedåt.

Jag har ju tidigare nämnt att Tyskland (och norra delen av Frankrike) firade Spargel-säsong. Här lite längre söderut firar man istället orgier i körsbär. Des cerises finns överallt och vi har fått en stor bunke av värdfolket. Känns lite mysko att äta nyskördade körsbär i maj, men inte mig emot.
Värdparets hund är gammal och mycket skröplig. den har några stora bölder ovanpå frambogen och haltar svårt (artros?) på bakbenen. Jag tycker riktigt synd om den. De flesta härikring har helt uppenbart sina hundar som vakthundar enbart. Inget sällskap här, inte. Vissa hundar verkar sitta kedjade dygnet runt, bland annat en schäfer och en raggig golden, som båda vrålskäller och kastar sig fram i kedjorna när Kasper promenerar förbi. Det känns långt ifrån de små välputsade sällskapsdjuren man ser lugnt lösgående på Paris gator, och inte minst inne på restaurangerna.

Några bilder från nedresan

Vi väntar på att förjan ska gå från Rödby. Här anar vi inte att vi får leta en del efter hotell på Fehmarn.

Den underbara Spargel-säsongen är i full gång i Tyskland. Givetvis njöt vi av dessa primörer till middag.

Hotel Rheinterrassen strax utanför Bonn – omedelbart bakom hotellet glider pråmarna fram längs Rhen.

Hotellrummet var lite för fint med tanke på Kaspers tillstånd. Det gick ganska bra ändå.

Utsikt över pråmarna längs Rhen.

Den sidan av vårt hus som vetter mot lilla byvägen: alla fönstren på övervåningen är våra, och garaget rymmer med möda vår Saab. Entrén är från andra hållet, har ingen bild på den sidan ännu. Bakom grönskan till höger om garaget är vår fantastiska, helt inneslutna, trädgård där Kasper kan springa lös.

Den här storleken på vägar är det här runt om vår lilla by. Mycket charmigt, men det tar ju lite tid om man ska ta sig till någon större stad.

Lummigt och fint, och många väldoftande blommor. Kasper tyckte det var kul att äntligen få röra lite ordentligt på sig. Det märktes inte på hans springande att han varit magkrasslig ett antal dagar nu.

Lördag – framme vid huset

Vaknade vid sjutiden av att Rolf kom hem med Kasper. Utan att jag märkte det hade han stigit upp och tagit en morgonrunda. Jag sov nog som en klubbad säl efter flera vaknätter i rad och efter att ha kört merparten av de 210 milen.
En stor god kaffe och en grekisk yoghurt med färska skivade jordgubbar gav energi och vi tog därför en provcykelrunda med Kasper. Vi började köra åt ett håll som var någorlunda platt den första kilometern, och eftersom Kasper såg pigg och fräsch ut rullade vi sen ner för backen och hamnade i en ny liten by. Kartan visade att man kunde köra en rundslinga så vi gjorde det. Uppförsbacken tillbaka var inte alltför ansträngande och sex kilometer senare var vi hemma igen.
Där träffade vi den holländska tanten som pratade lite franska och några ord engelska. De bor här för artonde året (!) och bottenvåningen är perfekt för dem då hennes man sitter i rullstol. Vår branta trappa (läs: logstege) skulle aldrig funka. Till och med Kasper tar ett djupt andetag innan han går uppför eller nerför den.
Griffonen Terry är nio år och kunde vara lite gruffig mot hanhundar, sade tanten vars namn jag missade, men efter något litet morrande gick det bra.
Vi lämnade Kasper hemma och tog cyklarna nerför en annan backe till den lilla by som har ett épicerie där vi köpte lite smått och gott vi inte fick med oss på stormarknaden igår. Kunde därmed köra igång en maskin tvätt när vi kom tillbaka. Den franska hyresvärdinnan hade förresten en fantastisk överraskning åt oss när vi anlände: en diskmaskin! Det vara bara bottenvåningen som hade en sån, fick jag veta när vi bokade, och suckande accepterade vi huset ändå eftersom allt annat verkade så bra. Men nu hade de flyttat ut frysen till badrummet och på så sätt fått in en diskmaskin i köket. Kanon! På min bästa franska försökte jag förklara att nu fick vi verkligen en bra semester…
Nackdelen med huset är ju att bostaden ligger ovanför en brant trappa. Vi åt därför lunch inne och tog sen kaffet med oss ut. På den sida som är soligast på förmiddagen/mitt på dagen har holländarna sin uteplats, så vi träffades igen. Tanten ville ge sin hund ett märgben, och då fick även Kasper ett. Jag försökte förklara att han haft magproblem, men hon begrep mig inte. Alltså tackade jag för märgbenet, lät Kasper slicka lite på det, och lade sedan in det i kylen. Kasper gnydde och gnydde, för det var ju så orättvist. Vi bytte därför hussida och insåg att solen börjar komma fram i vår egen trädgård framåt halv ett–ett. Även därinne gnydde han stundvis, men när han fick en leksak blev livet lite bättre.
Jag ger honom ganska små mål nu, fler per dag, men även om han är hungrig är inte morotspuré och ris särskilt lockande längre. Har försökt pigga upp med pyttesmå korvbitar som jag kokade upp i lite vatten och hällde över för att korvsmaken skulle sprida sig över allt som en buljong. Då blev det lite godare, och nu med märgbenet gröpte jag ur aningens märg och blandade i en röra av ris, hans vanliga Orijen, en påse Smecta och den sista korvbuljongen. Får se hur magen klarar det. Nu var det betydligt roligare att äta.
Första maskinen tvätt är snart klar, och även diskmaskinen har invigts. Vi har fått en tvättkorg för att enklare kunna bära diverse saker upp och nedför trappan, och jag har en känsla av att den kommer att utnyttjas väl.
Ska se om det kan komma upp några bilder snart också.

Resstatus

Ons 27 maj 09
Vi startade hemifrån runt 11.20, efter att bilen blivit klar på verkstaden. Kasper var kass i magen, men jag hade köpt Canicur på Apoteket och hoppades att det skulle fixa biffen.
Vi körde E4 via Helsingborg och åt middag i Löddeköpinge Center Syd – en ren slump att vi hamnade där, så nära roliga hundstället Storegård hundpark utan att kunna gå dit. Sen tog vi oss snabbt över bron och ner genom Danmark. Vi hann med kvart över nio-färjan till Puttgarten. När vi kom iland tre kvart senare hade det hunnit mörkna. Jag hade ett ortsnamn i huvudet (inget ned- eller utskrivet) där jag sett på webben att de hade hotell som tog hundar en knapp mil bort. Så vi åkte dit, men nej, de hade tyvärr inga rum. De hänvisade oss till staden Burg. Där provade vi tre hotell utan resultat, och blev hänvisade till ett Intersol som låg flera km utanför stan. Gps:en tog oss dit, men nästan framme hittade vi Strandhotel med skylten Frei. Jo då, de hade ett rum och vi kunde ha med en liten hund om vi tog in den via balkongdörren som vette direkt ut till bilparkeringen och inte lät den vistas i resten av hotellet. Sagt och gjort. Rummet hade ett litet kök, så vi fick oss varsin välförtjänt kopp te efter de 86 milen.
Kasper var fortfarande orolig i magen. Så länge vi åkte bil gick det bra. När han blev nödig ställde han sig upp och såg orolig ut, och då åkte vi in på närmsta rastplats. Det var värre på hotellet. Jag var ute med honom flera gånger när han gnällde, men då gjorde han ingenting mer än att nosa lite. Vädret var vidrigt blåsigt och regnade och varken han eller jag tyckte det var kul att vara ute mitt i natten. Istället slutade det med att han spydde på heltäckningsmattan. Jag försökte torka bort det värsta, men nån fläck rikare blev de.

Tor 28 maj -09
Frukostbuffén var bra och jag åt mig mätt på ägg blandade med smör, samt diverse sorters pålägg.
Kasper började tröttna på Canicur-tabletterna som han först glatt knaprat i sig, så jag gav honom två tabletter mosade i dofilus. Han ville inte ha röran när den låg i matskålen, men när jag skedmatade honom slank det ned. Hm.
Vi passerade Hamburg och i Hannovertrakten åkte vi av Autobahn för att hitta ett lunchställe. Vi lät gps:en visa vägen och efter lite konstiga habrovinker kom vi fram till ett lite för fint ställe. Mitt emot fanns dock ett kebabställe som fick duga. Maten var inte särskilt god, men slank ned. Kasper satt med och var sugen på att få smaka, så jag hämtade burken med morotspuré jag köpt i Sverige och lät honom få kanske en tredjedel av den. Det var gott, sade Kasper.
Vägen runt Köln var full av vägarbeten och andra trafikproblem och gps:en ville ibland att vi skulle ändra rutt. En gång när vi gjorde det ändrades beskeden strax efter att vi åkt av motorvägen och vi fick besked om att åka och vända igen. En annan gång bad jag om ett annat vägval och fick precis det förslag jag ville. Så omledningsfunktionerna är väl lite si och så.
Efter Köln hade vi tröttnat och ville hitta ett hotell, så vi körde av motorvägen och ställde om gps:en på att köra mot vårt mål i Frankrike, fats utan motorvägar. Vi blev uppledda på ett antal vägar som först verkade bra, men som sen verkade spåra ur lite. Jag valde då att fortsätta en mindre väg skyltad mot Bonn, och Rolf gjorde ett via-vägval i gps:en till Bonn. Bara ca 8 km utanför Tysklands forna huvudstad hittade vi flera hotellskyltar och fick napp på första hotellet Rheinterrassen, som ligger precis utmed Rhen. Både i vårt rum och i restaurangen känns det som om man sitter på en båt. Koolt. Kasper uppskattade att få promenera längs floden. Han är fortfarnde lös i magen, men aningen bättre. Fick morot och ris till middag.
Själva fick vi Spargel och en underbar hollandässås med skinka till. Lyxade med en Paulaner Kristall till det.
Kaspers hunger har gjort honom otroligt matfixerad. Alla promenader går ut på nosning efter ätbart. Att leka eller på annat sätt umgås med människorna är nu helt ointressant. Hoppas det vänder snart!

Fre 29 maj -09
Var ute med Kasper tre gånger i natt, så av den tänkta cykelturen på morgonen längs Rhen blev det inget. Tiden ägnades till att sova lite extra istället. Kasper är aningen bättre i magen, men långt ifrån bra. Vi tog en promenad längs Rhencykelvägen istället i morgonsolen, jättemysigt.
Bilkörningen från Bonn genom Luxemburg och in i Frankrike via Metz flöt jättebra, bra mycket smidigare än gårdagens tragglande förbi Köln. Med den stadiga tyska frukosten i bagaget (bacon och äggröra) tog vi inte lunch förrän vid två på en utmärkt fransk vägrestaurang. Snabbmaten här håller avsevärt högre klass än snabbmaten i Tyskland eller Sverige! Kasper har under det senaste dygnet fått morotspuré, kokt ris, vatten och Canicur. Den sistnämnda tog slut idag, men på eftermiddagen hittade vi ett apotek som sålde veterinärprylar, och jag svängde in direkt. Efter långt konfererande och telefonerande kom expediten fram med ett preparat, Smecta, som egentligen är avsett för människor, men som enligt henne även kan användas på hundar. En tiokilosjycke bedömdes kunna ta två sachets (påsar) per dygn, samma som ett barn på 1–2 år. 5 euro för 30 påsar blir avsevärt mycket billigare än Canicur-förpackningen på 120 kr för 16 tabletter.
Vi storhelgshandlade i Auxerre och lät sedan gps:en leda oss längs de sista småvägarna till vår lilla by. Huset är kanon, vi har övervåningen (holländare vi inte träffat än bor på bottenplanet) och vi har en egen, helt innesluten trädgård där Kasper kan gå lös. Snacka att han var glad att få gå och nosa fritt efter dessa agar av bilkörning och koppelrastande!
Sovdags nu, mer följer framöver. Bon nuit!

Samma status

Tyvärr är Kasper inte bättre i magen än. Han dricker och verkar förhållandevis pigg för övrigt, men äter han något kommer det ut i endera änden. Risblandningen igår likaså.
Vi struntar i sista agilityn och startar nog vår resa istället. Då kan vi ha koll på honom och stanna där det behövs.
Planen är denna:

• fasta ett dygn fr.o.m. nu
• köpa Canicur, verkar numera finnas även på Apoteket
• ge honom hälsofil, A-fil, dofilus eller liknande som komplement till vatten
• börja med att ge ris och morotspuré sedan

Någon som har andra tips utöver dessa, som går att fixa på resande fot?

Lite senare: Puh, sista förpackningen Canicur på Apoteket... Han har nu käkat de två första pillren. Håll tummarna, är ni snälla! Det blir lite glest med uppdateringar ett par dagar, stay tuned...

Magsjuk

Inatt kom Kasper och gnällde utanför sovrumsdörren. Jag raglade upp och sade strängt till honom att gå ned igen. Det gjorde han, mycket motvilligt.
Jag gick och lade mig. Kanske tio minuter senare (klockan var runt tre, så jag har bara dimmiga begrepp om tiden) hördes ett hulkande ljud nerifrån. En spyende hund? Mycket olikt honom, så jag släppte ut honom i hagen. Jodå, han rusade ut och satte sig i bortre hörnet. Det var skumt ute så jag såg inte riktigt status, men snart hoppade han in igen.
Okej, gå och lägg dig!
Jag hoppade, inte lika raskt, men ändock i säng igen. Kan det ha varit nån timme senare? Iallafall hulkade han igen, denna gång uppe på heltäckningsmattan. Suck. Jag upp på nytt, ner och öppnade balkongdörren. Nu var det ljusare ute och jag såg på distans hur det formligen forsade ur honom. Så där brukar inte Kasper vara i magen.
Nu verkar han må bra igen och är pigg som vanligt.
Tror ni också att han drabbats av resfeber?

Sista viltspårkursen

Idag var det fullt gäng på sju hundar som fick en sista duvning i viltspårning, öppen klass. Vi gjorde som förra gången, lade spår åt varandra. Jag och Birgitta gick tillsammans än en gång och lade två spår.

I pausen delade vi ut vinpresenter till de duktiga instruktörerna, som fått sex av våra hundar att starta i och klara anlagsprovet. Den sjunde hunden behöver lite mer tid och ska gå anlagsprov i höst, och det stod klart tidigt, så de provade ens inte förra helgen. En supereloge till våra duktiga instruktörer, alltså!

Sen grillade vi korv, snackade och hade det mysigt. Det är en mycket trevlig grupp och vi har alltid massor att prata om. Vi ska försöka träffas lite framöver och lägga spår åt varandra – hoppas det blir av! Jag och Bitte ska försöka anmäla oss till rörligt prov hos den trevlige domare som dömde oss i anlagsprovet nyligen, förhoppningsvis i början av augusti. Jag har också fått löfte om att köpa klövar av Stefan som jagar, så vår framtid inom detta gebit ser ljus ut.

Det spår Kasper fick gå en stund senare var lätt i början. Rätt var det var gick han av spåret och började gå med lyftat huvud. Det såg så uppenbart fel ut att jag kallade tillbaka honom och han tog då direkt upp rätt spår igen. Det känns som om vi lär oss mycket varje gång.

Sen måste han ha fått vittring på en senare del av spåret och genat, för harlyckan passerade vi aldrig. Vi kom till skottplatsen och sen syntes inte en enda snitsel. Eva hade en minnesbild att de lagt skanken ganska nära landsvägen, men Kasper ville följa en stig högre upp. Flera gånger tog jag ned honom och började om, och rätt var det var såg vi vinklingssnitslar som låg före skottplatsen. Vi startade om från dem, men även denna gång hamnade Kasper snart på stigen. Mystiskt!

Eva och jag konfererade lite och jag sade att Kasper ville gå in till vänster om en stor gran på andra sidan stigen. Eva såg lite tveksam ut, men sade sen att låt honom prova så ser vi var vi hamnar.

Ops! Fem meter in, på andra sidan granen, satt slutsnitslarna! Och skanken låg vid trädet intill. Så Kasper hade varit rätt ute hela tiden, medan vi tänkt totalt fel.
Vilken nyttig upplevelse att se Kaspers idoghet i att försöka få oss att förstå hur vi skulle gå. Jag tycker verkligen att jag börjar bli bättre på att läsa honom nu.
Det visade sig att Stefan, som lagt spåret, råkat gå tillbaka lite i spårslutet och kanske fått blod på skorna. De hade ju sedan följt just denna stig tillbaka till bilarna. Inte konstigt alls att Kasper var så intresserad av stigen.

Kasper Ordstarke

Jag tror att jag tidigare har nämnt att Kasper har hämtat en toffel på begäran. Då trodde jag att det kanske var slumpen. Idag har han åter bevisat att han verkligen har lärt sig ordet toffel – utan att jag aktivt har lärt in det. Två tofflor i rad apporterades in på begäran. Då låg båda i och för sig synliga, det hade säkert varit svårare att få honom att förstå om de legat i ett annat rum. Men ändå ...

Ett annat exempel på hur duktig han är på att komma ihåg nya människoord fick jag igår. På promenaden gick vi förbi en halvmurken stock som var relativt plan på ovansidan. Perfekt att träna på. Jag ställde honom vid ena kortänden och sade Upp, ett ord han kan sedan tidigare för att hoppa upp på t.ex. stolar och soffor. Första gången hoppade han över stocken, som ett hinder. Nej, upp! Då satte han framtassarna på, och tyckte att det var tillräckligt upp. Jag provade ytterligare en gång, med samma resultat.

Jag klurade lite och kom på att jag använt ordet Balans när han gått på balansbommen de senaste agilitytillfällena. Det ordet har han hört max ett halvdussin gånger, men jag tänkte att jag testar. Jag ställde honom på kortsidan och sade Balans. Då hoppade han upp och gick längs med stocken som om han aldrig gjort annat i hela sitt liv!

Den hunden får man inte undervärdera. Snart får man väl börja prata engelska här hemma när man inte vill att han ska förstå ...
Hans nya tilltalsnamn: Kasper Ordstarke.

Agilitydags igen

Ikväll hade vi nästan inga andra störningshundar i närheten, bara tre lydnadshundar, och så några taxar som dök upp på slutet och satte sig på en bänk för att bara titta.
Och det innebar stor skillnad för Kasper: han hade mycket lättare att fokusera på mig, och vi hade kul tillsammans!

Min strategi på förhand var att bara träna enskilda hinder och inte köra utan koppel. Jag ville inte ge honom chansen till självbelöning igen på den här planen.

Jag körde alltså med koppel medan vi tränade lite enskilda hinder. Nya hindret för kvällen var balansbommen, men den har Kasper inga problem med. Förutom då möjligen att springa hela vägen ned utan att hoppa i förtid och missa kontaktfältet. Jag hade ju glömt musmattan igen, men vi tog en belöningsskål och lade en köttbullsbit i, visade och gickbort till starten av balanshindret. Swosh, vilken fart! Tyvärr hoppade han ner från bomnedfarten första gången och hann norpa godiset innan instruktören fick undan skålen. Men när vi sedan gjorde om det några gånger till fick han in stilen bra – han stannade till ordentligt på kontaktfältet och tog godisbiten innan han hoppade ner på marken. Nästa gång måste jag komma ihåg musmattan.

Sedan byggde vi en bana. Instruktören hade tänkt ut något riktigt knepigt på tolv hinder. Det började med fyra hopphinder som stod i ett kors, och tanken var att man skulle köra handlingen inifrån mitten av dessa hinder och bara visa med handen runt.
Bilden är inte kanon, men man skulle köra metallhinder, gult hinder, metallhinder och så det sista gula med nr 4 på, som en cirkel. Det var svårare än det ser ut, för som förare kommer jag minst en halvmeter ifrån Kasper och han springer då bakom mina ben hellre än att hoppa. Jag behövde visa hindret framifrån för att han skulle ta det, och då blev det knepigt med nästa hinder.

Efter fyrhindret kom en röd tunnel följt av en släptunnel. De klarade Kasper galant. Därefter skulle man lite snett till vänster och ta ett hopphinder, följt av den röda u-tunneln som skymtar längst bort i bild. Därefter tillbaka på föregående hopphinder, följt av det hopphinder som står parallelt med släptunneln, sen röda tunneln igen, och som avslutning det gula hindret närmast i bild. Sen skulle det kutas ett par meter till i mål.

Borta vid hopphindren längst bort var Kasper så upphetsad att han började hoppa och skutta mot mina ben på valpvis. Jag hade nästan glömt bort hur han höll på som liten valp, men det var var en direkt déja vu-känsla.

Att iallafall hjälpligt kunna köra den här banan tre gånger överträffade iallafall mina förväntningar på kvällen med råge. Första omgången körde jag med koppel i början, som jag släppte sedan när det blev dags för tunnlar, och tog tag i igen vid hopphindren. Andra och tredje omgångarna körde vi utan koppel.

Vi tränade slalom separat en del på slutet, och fick lite tips om hur jag successivt kan ta bort hjälperna och försvåra hindret för Kasper så han på sikt kan ta det självständigt. När han klarar hindret bra med mig på höger sida ska vi också lära in att ta hindret med mig på vänster sida (han ska fortfarande göra ingång från höger). Vi repeterade också gungan ett par gånger, och han mindes från i torsdags att han ska ta det lugnt och sakta ned på slutet.

Jag är så nöjd med honom ikväll, och allt känns mycket roligare än förra veckan.

Kasper fick också prova instruktörens bostonterriers back on track-täcke, och det passade perfekt. Storlek 36 ska vi alltså köpa. Att back on track-täcket numera är klassat som doping och inte får användas på en vecka före tävling är ju ett dåligt skämt. Desto större anledning att köpa ett ...

Poströstat

Jaha, ytterligare en förberedelse inför resan är avklarad. Som fjärde person har jag nu poströstat på biblioteket.

Kasper ligger och gonar sig i solen, och verkade måttligt intresserad när jag promenerade iväg.

Apportträning och framförmapp

Lite trist väder idag så det fick bli apportträning i köket. Det var ett bra tag sen sist och när jag plockade fram träapport, plastapport, spårpinne och en färgglad gummibatong som legat i skåpet hur länge som helst (köpte den när han var mindre och han var då helt ointresserad av den) blev Kasper hur lycklig som helst.
Startade i samma ordning som ovan och till och med den annars lite tråkiga träapporten fick sig ett ärevarv i köket, så kul tyckte han det var.
De första avlämningarna var kaotiska, to say the least ... Lite lekinviter med apport i munnen, lite hoppa upp med framtassarna på matte – jamen, se den nu då, ser du inte att jag har apporten i munnen, hallå där, titta på mig, är jag inte duktig??? – men efter tredje, fjärde avlämningen började han sansa sig lite.
Plastapporten gick jättebra, spårpinnen över förväntan. Han gjorde en ansats att ta den till dörrmattan för en liten gnagséjour, men ett harklande från min sida fick honom på bättre tankar. Avlämningen av spårpinnen var inte jättebra, men ett klart framsteg jämfört med förra gången vi tränade detta.
Gummibatongen var ju hur kul som helst. Jag började med att klicka att han bara greppade den i munnen. Den var lite tung, så han fick byta grepp någon gång på ingången, och sen ville han inte gärna lämna av den första varvet. Andra apporteringen gick det bättre, och han tyckte det var bra synd när den stoppades undan igen.
Ett avslutande varv med träapporten som nu fungerade riktigt bra.

Allt ser än så länge bra ut på frontlinefläcken. Skulle han reagera borde han väl göra det ganska snart, nu är det ju som mest koncentrerat.

Förresten, så körde jag lite spontan framförmapp också. Först blev det Stå, vilket jag gärna förstärkte genom att belöna det flera gånger i rad. Sedan ett Backa följt av ett antal Fot. Det var helt oväntat och jättekul! Jag fick verkligen anstränga mig att stå slarvigt med breda ben för att jag därefter skulle få fram något annat än fler Fot. Gullplutten! Så småningom fick jag fram Backa, Ligg och sent omsider Sitt. Att Sitt satt så långt inne förvånade mig en del. På slutet kom det faktiskt även ett kort (halvmeter–meterlångt) spontant Kryp. Efter det körde jag några Kryp till medan han ändå hade det i huvudet.

Fästingtävlingen

Först: ett stort tack till alla som gratulerat till anlagsprovet! Vi är jätteglada och planerar att fortsätta i öppen klass efter semestern.

Beträffande fästingtävlingen så tar den ju egentligen slut på onsdag. Men ...
Häromdagen försvann Kaspers bärstenshalsband. Jag har in i det sista hoppats att det ska komma fram här hemma, men det verkar som om vi har tappat det nånstans ute på vift. Tävlingen får alltså avbrytas i förtid. En vinnare måste givetvis utses ändå. Under den period vi har haft halsbandet på har Kasper haft två krypande fästingar på sig, men ingen som satt sig fast. Det innebär ... tada tada ... att Tina med sina två labbar står som vinnare! Grattis!

Det innebär också att jag förkastar bärnstenshalsband som antifästingprodukt. Kan den inte ens sitta kvar på honom i två veckor, hur ska det då gå hela sommaren? Jag har alltså idag inhandlat och sprutat på Frontline, som jag bedömer som det snällaste av de gifter man kan inhandla på Apoteket för detta ändamål. Hoppas han inte visar sig överkänslig mot det, och att det är tillräckligt elakt mot alla franska kryp vi kan råka på.

Godkänt anlagsprov!

Hurra för Kasper, han är så bra!
I eftermiddags gick vi anlagsprov i viltspår för domare Leif Henriksson. Det var tre hundar på förmiddagen och tre på eftermiddagen, och vi fick starta först. Leif berättade att just det spår vi skulle gå hade varit ett verkligt eftersöksspår som han gått med sin drever, så alla svängar och krokar var lite mer verklighetsförankrade än ett människopåhittat spår.
Det gjorde det extra roligt att konstatera att Kasper gick klockrent hela spåret igenom. Någon gång stannade han och funderade lite, men det var inga långa pauser. En gång vek han av på färskspår, men när jag sade Kasper vände han tillbaka omedelbart och tog upp det rätta spåret igen.
Omdömet ska skickas om cirka två veckor, men vid det laget är vi i Frankrike. Hoppas att Sara kan läsa upp det på telefon, är så nyfiken på hur han formulerar sig. Men han var mycket nöjd med Kasper och sade att det var klart godkänt. Hipp, hipp, hurra!
Då ska vi se om vi kan få till lite prov i öppen klass, men det blir först efter Frankrikeresan, kanske inte förrän till hösten. Vet inte om det hålls så mycket spårprov under sommaren.
Men nu, Ninni, kan du ge Kasper hans välförtjänta poängskörd! :D

Kasper – en vikingahund?

Råkade just hamna på en dansk webbsida om dsg som hävdar att de dansk-svenska gårdshundarna kan ha funnits redan på vikingatiden:

Much suggests that the Danish/Swedish Farm Dog was a favorite of The Vikings. There is a isolated living population of Danish/Swedish Farm Dogs on a location in The Normandie, which is the area of France where Danish Vikings settled. So we assume they brought these dogs from Denmark. Also, archaeologists often find bones from small dogs in their excavations of Vikings’ living areas. We assume these are bones of Danish/Swedish Farm Dogs.

Jag kollade vidare i en dansk bok jag har, Dansk/svensk gårdhund, från danska kennelklubben och där skriver man i samma anda:
Meget tyder på, den har været med vikingerne rundt og måske med Normanderne til England. Man kan i alt fald finde typiske Dansk/svenske gårdhunde i hele det ”gamle” Danmark, lige fra Skåne til Slesvig-Holstein, ja sågar i Normandiet, og det er vel og mærke ikke tal om nyere eksporter.

Åh, nu blev jag ju sugen på att leta upp den delen av Normandie... Men det är lite långt från Bourgogne, får hålla mig.

Fredagspromenad i Frösunda

Sista träningspromenaden i Frösunda. Den var som vanligt nyttig och givande.

Det är stor skillnad på att träffa en bestämd och konstant hundgrupp mot att, som igår, se nya hundar hela tiden. Kasper är mycket lugnare och mer fokuserad när han har koll på vilka som är där. Det var en fin dag, om än lite blåsig. Vi tränade mycket kontakt och hålla sig vid vänsterbenet, oavsett vad matte gjorde, utmed lång grusväg. Sen ligg med fem hundar på ca 5 m avstånd.

Fotat med mobil, men man kan iallafall skymta Kasper som andra hund i högerkanten. Skulle ta en bild till, men av någon anledning gick videoläget igång då, så det blev en kort videosnutt istället ...

Eva försökte få oss att träna läggande under gång, men se det fattade Kasper inte alls i denna nya miljö. Hemma har jag börjat få skaplig respons på det, men här skulle man sitta först, undra lite, och så långsamt lägga sig ned ... Jaja, inte världens viktigaste sak just nu ...

Sen följde vi en lång, nästan obefintlig, stig ned till liten sjö, där vi fikade. Vi hade några lösa hundar under promenaden (Kasper drog iväg för långt och nedgraderades till långlina, då gick han hur prydligt som helst; han är mycket medveten om han har nåt i halsbandet eller inte...), sen lek på äng med höga tuvor. Vid det laget var t.o.m. Kasper rätt spak.

Det går riktigt skapligt i den här hundgruppen där alla lärt känna varandra nu, det är ställen (som på agilityplanen igår) där det hela tiden kommer in nya hundar inom synhåll som blir för svåra retningar.

Jag kommer att gå de två gånger som är kvar i SoSu innan vi åker till Frankrike för att lära oss alla hindren bättre, men jag räknar inte med att kunna köra bana i någon större omfattning. Jag måste ta mig en allvarlig funderare på hur jag ska göra med agilityn framöver: hittar jag inte en enklare miljö att hålla till på får jag lägga agilityplanerna på hyllan, för det känns som alltför hög överkurs för Kasper just nu.

Nu ska vi bara vila inför anlagsprovet imorgon.

Extra agilityträning på SoSu BK

Åkte till SoSu BK i spänd förväntan på om dagens alla tidigare aktiviteter skulle ha en dämpande inverkan på busungen. Mnja.

Vi kom dit tidigt och det var inte mer än nåt halvdussin ekipage på plats, så läget var rätt okej. Kasper och jag tränade på gungan, handling över ett hopphinder samt ett par tunnlar som var böjda i spännande former: en var vinklad 90 grader, en var böjd som ett U. Ingendera tunneln erbjöd några som helst problem.

Nu kör han inte lika snabbt längre, utan har lärt sig dämpa farten en del.

Kasper lärde sig under kvällen att hantera gungan riktigt bra. Jag sade Sakta till honom när han kom över mitten och sen fick han knuten godishand framför nosen de första gångerna. Till slut klarade han nästan ett fulldunk med fint hukad kropp som inte sliter så på lederna.

Under tiden byggde folk upp en 14-hinders bana, och min instruktör undrade om inte vi skulle vara med. Jag gick och kikade på banan och bestämde att vi nog kunde göra ett försök på de sex första hindren iallafall. Hopp, balansbom, hopp, vinkel till hopp, 90-graderstunneln, U-tunneln. Där skulle vi kunna bryta.

Vi ställde upp som tredje ekipage. Men, svosh ... Så snart jag kopplade loss såg Kasper nåt som inte jag sett. Det kom ett stort gäng promenerandes på väg till lydnadsplanen. Han kutade runt bland gruppen och kom sen tillbaka. Då kände jag att det fick vara nog. Han är inte mogen för en sådan utmaning, även om jag är helt övertygad om att han skulle ha klarat hindren galant. Det är miljön han inte klarar.

Jag har inte ens hunnit resa mig från losskopplingen förrän han drar iväg över hindret...

... och sätter av i full karriär mot den lockande hundgruppen.

Så istället för att göra ett nytt försök satte jag mig med honom och tittade på övriga deltagare.

Det fanns fyra bostonterrier på plan, varav två var ena instruktörens.

Full fart ut ur 90-graderstunneln.

Den andra instruktören hade en duktig wheaten.

Så fanns det två border collies på plan, och attans vad det gick undan för dem. Särskilt slalomet var imponerande.

Rätt var det var dök en tjej från viltspårkursen upp. Hon visade sig gå fortsättningskurs i agility på SoSu BK med sin andra hund, en flat vid namn Bentley. Hon berättade att hennes viltspårhund, en springer spaniel, tyvärr kanske är sjuk i en obotlig sjukdom i binjuren och skulle in på provtagning imorgon. Isåfall är det livslång medicinering som gäller, dopingklassad sådan, så tävlandet är då över för denna fyraåriga hund. Trist! De ska vara med på anlagsprovet på lördag iallafall.

Agility på hemmaplan med Enzo

Det började med att Kasper rusade på tunneln så fort jag släppte honom, därefter på kompisen Enzo, vars matte motade bort honom. De hade egentligen redan lekt färdigt på en inledande promenad, så Enzo borde inte vara så intressant.
När jag så lockat tillbaka honom till slalomhindret som jag bestämt att vi skulle börja med tjurrusade han igen. Först tredje gången fick jag så mycket fokus på honom att vi kunde köra slalom plus släptunnel.
När vi så gjort det några gånger och vilat lite medan Enzo kört banan skulle jag försöka börja ett steg tidigare, med hopphinder före slalomet. Tjurrusning från hopphindret till tunneln. Efter två såna provade jag att säga Vänta när han precis hoppat hindret, fick på så sätt ned farten och kunde locka in honom till slalomstarten. Vänta är väl inte det vanligaste kommandot på en agilitybana, men vad gör man ...
Efter denna lyckade omgång vilade vi lite och när vi så körde igen hade han faktiskt fokus och kom till mig och körde sitt slalom direkt efter hoppet, utan att jag behövde sakta ned honom! Då fick han kanonbelöning med både repleksak och köttbulle och så slutade vi.
Kan jag bara lära mig att tygla hans vilda entusiasm så kommer han att bli kanonbra ...
Enzo gjorde framsteg på slalomet, men en köttbulle krävs allra minst för att motivera honom att slingra sig mellan stolparna. Vi hejar på och tror det lossnar snart.
Nu får vi vila några timmar innan vi ska vara på SoSuBK:s öppna agilityträning.

Lite lydnadsträning på gröna ängen

Vi tog en förmiddagspromenad till gröna ängen, där vi var helt ensamma.
Jag körde lite fritt följ, inkallning, läggande under gång och det gick ganska bra.
Varje gång han började snooza under momenten harklade jag mig lite och fick för det mesta tillbaka uppmärksamheten. När han tappade uppmärksamhet och började snooza mellan momenten hoppade jag och tjoade lite, och då kom han springande.
Det tipset var ju bra här hemma, med andra ord. Men jag är mer tveksam över effekten på ställen med stor hundstörning...

I eftermiddag kommer Enzo och ska köra agility med oss. Kul!

Agilitykurs

Ikväll var det agilitykurs igen. Vi provade två nya hindertyper: släptunnel och gunga.
Släptunneln var inga problem, tyget var av lätt tältdukstyp. Värre med den tunga pressenningvarianten, men nån sån såg vi inte till idag. Gungan är knepigare. Svårigheten är att få Kasper att förstå att han inte ska rusa på, utan gå lite lugnt och ordnat fram på den medan den sakta tippas ned under kontroll av en instruktör. Efter några varv hade farten minskats mikroskopiskt, men det gick fortfarande på tok för fort. Sista varvet kom jag på att hålla en knuten godishand framför nosen och då tog han det lite lugnare. Imorgon ska vi dit igen på extraträning, så då ska jag testa det konceptet ytterligare och se om det kan ge en bra fartminskning. Instruktören tipsade också om att lägga musmatta som tasstarget på kontaktfälten för att hunden verkligen ska stanna till där. Verkar smart, kanske kan funka på Kasper som är targettillvänjd redan.

Utöver de två nya hindertyperna byggde vi två olika banor. Den vi körde mest bestod av hopphinder, fyra-pinnars slalom, hopphinder, u-sväng med hopphinder mitt på, tunnel, längdhinder och hopphinder.
Jag satte Kasper framför första hopphindret och tänkte gå bort till slalomstarten. Innan jag hunnit säga flasklock stack han åt sidan och rejsade iväg till några hundar. Visselpipsinkallningen fungerade. Jag provade en gång till med samma resultat. Han var så otroligt uppspelt av att vara på denna roliga plan att han inte klarade att koncentrera sig på det vi skulle göra. Koppel på, och sen försökte vi köra hindren med koppel. Slalomet blev en kaotiskt insnurrning pga. kopplet, inte så konstigt, men övriga hinder gick bra. Bortåt u-svängen kände jag att han var fokuserad, så jag släppte kopplet och lät det släpa och resten av hindren gick som en dans. Lite hoppig upp mot mig blev han mellan hindren, så där som han var som liten valp. Han ville nog ha belöning innan banan var slut...
Den andra banan körde vi bara en gång. Den bestod av hopphinder, ringhopp, hopphinder, böjd tunnel, hopphinder och sen ytterligare ett hopphinder som var placerat klockan tre när man kommit över hindret innan. När man tagit klockan tre-hindret skulle man så få hunden att springa snett tillbaka till näst sista hindret och ta det åt andra hållet.
Kasper tog första hindret bra, men ville sen springa vid sidan av ringhindret. Instruktören fick hålla honom medan jag stod på andra sidan, och då gick det bra. Nästa hopphinder och tunnel var inga problem, men sen sprang han åter vid sidan om nästa hinder. Instruktören höll igen och då klarade jag den sista tre-hinderskombinationen riktigt bra, tack vare min handlingträning på hemmaplan. Det kändes som en skön avslutning!
Vi avslutade kursen med att träna just sån enhindershandling och jag märkte att det var lite svårare här pga. de breda avsluten på båda sidor om hindren, som inte jag har hemma. Jag måste nog sätta dit ett par hinkar eller nåt för att få till den rätta bredden, både för Kaspers och min egen skull.
Bortsett från hans två rejs är jag ganska nöjd med kvällen. Helt klart är ju att han behöver träna massor av att vistas på så här svåra planer, men det var ju ingen nyhet. Instruktören tyckte jag skulle försöka hojta, stampa, klappa osv. när jag märker att han är på väg att sticka. Helt enkelt vara rolig. Låter ju lätt i teorin, men jag misstänker att det inte är så alldeles lätt i praktiken. När han ser nåt långt bort har han stenfokus på det och även om jag hinner se han reaktion och börja tjoa och ha mig så anar jag att det blir svårt att bryta det fokuset. Men försöka kan man ju alltid så klart ...
Imorgon har jag alltså erbjudits extraträning på SoSuBK:s öppna agilityträningskväll eftersom jag missar så många kurstillfällen. Ska verkligen dra nytta av detta fina erbjudande och träna vippgunga och handling i första hand, tror jag. Dessutom vore det rätt bra att träna slalom med ett inledande hopphinder – att dämpa ner sig och kunna koncentrera sig ordentligt på slalomen efter ett hopp var riktigt svårt. Dessutom kommer vi nog att ta chansen att sitta vid sidan om och bara titta på de mer erfarna ekipagen som tränar. Kasper behöver den passivitetsträningen och jag vill gärna se lite hur elitekipagen gör. Kanske nån liten peng ramlar ner ...
Får se också om Enzo kommer över på eftermiddagen för lite agilityträning på hemmaplan först.

Dags att klä sig i rosa

Tjoho, inser just att Thomas Lövkvist tagit den rosa ledartröjan i Giro d'Italia!

Några timmar senare:
Jaha, han kom trea och fick lämna över den rosa till en italienare. Men nu är det vit ungdomströja som gäller, inte illa det heller.

En fråga, ett svar, ett ord

En utmaning från Enzos blogg, kan man ju inte motstå:

Var är din mobiltelefon? Fickan
Var är din (o-)äkta hälft? Köket
Ditt hår? Blött
Det bästa du vet? Semester
Din dröm inatt? Okänd
Din dröm/ditt mål? Frihet
Rummet du är i? Arbetsrummet
Din hobby? Hundaktiviteter
Din skräck? Barnadöd
Var vill du vara om 6 år? Österlen
Vad du inte är? Tålmodig
En sak du önskar dig? Labbevalp
Dina kläder? Varma
Din TV? Sjuttiokilos
Ditt/dina husdjur? Bushund
Din dator? Uppkopplad
Ditt humör? Glatt
Saknar du någon? Fredrik
Din bil? Utrotningshotad
Något du inte har på dig? Behå
Favoritaffär? Amerikaplacerad
Din sommar? Fransk
Älskar du någon? Familjen
Något speciellt idag? Agilitykurs
Något som gått sönder nyligen? Kaffemaskinen

Alla som vill hoppar på ...

Husse behöver bärnstenshalsband

Husse har fått borrelia och går nu på antibiotika. Det är andra eller tredje gången nu på lika många år. Jag kanske borde köpa ett bärnstenshalsband till honom med?

Så här ser tävlingsstatus ut (sista tävlingsdag 19/5):
Tina: 2
Enzo: 4
Märta: 22
Åsa: 18
Hippi: 1
Jill: 7
Ninni: 0
Jenny B: 1

Igår kväll gick Kasper, husse och jag en lång skön promenad i det vackra släpljuset. Vi träffade en husse med terrier som lade sin hund på andra sidan vägen så han fick titta på Kasper. Jag satte Kasper på min sida och sen stod vi och pratade lite. Båda hundarna var lugna. Jag tyckte att det var så skönt att hitta en husse som inte nödvändigtvis skulle ta fram sin hund ända fram för att hälsa, och han höll med. Ett riktigt trevligt möte!

Sociala aktiviteter

Igår fick vi förmånen att träffa Grappa, en tolvveckors lagottovalp. Kasper var första hunden hon fick leka med, förutom sin brorsa, så det gällde att vi tog det lite försiktigt i början. Vi började alltså med en kort promenad till gröna ängen, där Grappa fick gå lös först.

Redan på promenaden hade Kasper fräst ifrån en gång att Grappa var lite för dominant. Han var faktiskt en stor herre! När jag så första gången släppte kopplet på Kasper blev det lite förskräckta pip från Grappa. Jag tog Kasper igen och lattjade lite separat med honom några meter bort. Några minuter senare släppte vi ihop dem igen, och nu gick det bättre. De behövde bara vänja sig lite vid varandra. Grappa fick inse att hon inte kunde lattja med Kasper som med jämngamla brorsan, och Kasper fick inse att han var tvungen att ta det lite fint med lilldamen.

Jag plockade bort kopplet och sen lekte de fint en stund.

Vi promenerade hem igen och det var inga problem med Kasper att Grappa fick hänga med in på tomten och in i huset.

Det var kanonbra att de fick bekanta sig med varandra i lugn och ro, för snart fylldes huset med 13 hungriga vuxna och 3 småbarn som var inbjudna på grillfest.

Vi var omväxlande ute och inne, för vädret var inte idealiskt för en sådan tillställning. När vi var inne skiljde vi hundarna åt med kompostgrind en stund, framför allt så Grappa kunde varva ner och sova en stund. De tre barnen tyckte hundarna var mycket roliga. Särskilt fyra-och-ett-halvtåringen tyckte även att de uppställda agilityhindren var spännande, så han modifierade om dem till en nya intressant och konstnärlig installation. Tyvärr böjde han i processen även till samtliga slalompinnspetsar, så husse fick kämpa en stund med att räta ut dem igen.

Det var lite hårt imorse för både Kasper och mig att stiga upp och åka iväg till viltspårkursen. Idag skulle vi lägga spår två och två. Därefter skulle två andra i gruppen få gå spåren. Eftersom vi var sex idag fungerade detta upplägg fint. Jag fick förtroendet att guida B. som inte lagt så många spår, särskilt inte i öppen-klass-nivå. Vi fick den oländigaste terrängbiten och det blev därför två ganska långa spår, eftersom man inte kunde vika av med vinklar hur som helst. Jag snitslade första spåret medan hon drog skank och blodade, så bytte vi på andra. Jag pratade henne igenom bägge spårläggningarna och tror att jag lyckades förklara de flesta svårigheterna för henne.

Det var ett litet antiklimax sedan när Kasper och jag efter duggregnsfikat skulle gå det spår vi blivit tilldelade. Den gruppen hade fått en ynka liten markplätt att lägga två spår på, vilket medförde att spåret ringlade fram och tillbaka lite för tätt inpå respektive sträcka. Kasper ringade en hel del, och jag tror att spåret var för tätt lagt så dofterna gick ihop en del. Den största svårigheten harlyckan klarade han dock galant och han hittade fram till skanken.

Nu är det anlagsprov härnäst, vilket äger rum på lördag uppe i Roslagen.

Jösses!

Nu ska ni få höra Kaspers senaste äventyr ...
Vi satt ute i trädgården efter grillmiddagen och jag bestämde mig för att träna lite agility med Kasper. Förutom slalompinnarna har jag nu satt upp ett hopphinder så vi (eller mest jag) kan träna handlingen genom att hoppa om och om igen över samma hinder, som vi fick lära oss på kursen förra onsdagen.
Allt gick jättebra tills Kasper stelnar som en stenstod för att nanosekunden senare sätta av i full karriär ut genom häcköppningen tvärs över lillgatan och bort till uppförsbacken mot skolan. Där stod en kille med sin dobermann.
Jag insåg det hopplösa i att springa efter Kasper och sprang istället in efter visselpipan. Ställde mig på kökstrappan och visslade så högt jag kunde. Och jäklar, vilket spring det blev i Kasper. Först sprang han rakt in i ett staket som är vid dagis/skola så han fick springa tillbaka till dobermannen. Så tog han ny sats, rundade staketet rätt den här gången och sprintade med nytt hastighetsrekord rakt in genom köksdörren. Jag hade ju noisetter i fickan eftersom vi höll på att träna agility, så jag kastade in en på köksgolvet som han fick fara efter. Sen kastade jag åt honom en repleksak som fortfarande har nyhetens behag och gick ut igen för att prata med killen. Jag såg att balkongdörren var öppen, men den leder ju bara till hundhagen, så jag bekymrade mig inte. Min pyttehjärna hade totalt glömt bort att jag en stund tidigare hade burit ut ett hopphinder och glömt stänga haggrinden efter mig ...
Det visade sig att killen nyss flyttat in i f.d. tandläkarebostaden bara ett par hus bort. Hunden hette Naton (tror jag) och var en okastrerad hane på tre år. Medan vi stod där och pratade i godan ro kommer vem utflygande, om inte buskulan Kasper... Han hade ju upptäckt den grind jag hade glömt bort och eftersom vi stod och hindrade i häcköppningen tog han sig så klart genom ett annat hål i häcken istället. Killen höll dobermannen väldigt kort och beordrade honom genast att ligga. Kasper var trots detta otroligt upphetsad, antagligen för att hunden befann sig rakt utanför hans hus, och började plötsligt flyga på dobermannen, morr och tänder och allt. Tack och lov höll sig den stora hunden lugn och såg det hela mest som en lek med den fåniga lilla jycken som vågade mopsa sig. Jag var rejält arg på Kasper, men inte förrän jag kastade en noisette på honom (det enda jag hade i fickan!) lyckades jag bryta hans fokus på den andra hunden litegrann, tillräckligt för att gå emellan och med tydligt hindrande ben och kropp visa tillbaka honom till husse och tomten. Husse tog så in Kasper och såg till att ALLA dörrar var stängda den här gången. Puh. Hade dobermannen velat hade ett enda litet bett gjort slut på Kasper. Och han hade förtjänat det...
Jag pratade lite till med killen och sade att jag och Kasper gärna går en promenad med dem vid tillfälle så de får träffas på ett lite mer civiliserat sätt.
En stund senare när de nya grannarna försvunnit gick jag in till Kasper, som nu var helt lugn. Jag tog ut honom igen och fortsatte vår agilityträning (film nedan).
Vad gör man med en gårdshund som tror han rår på en dobermann? Jag borde nog döpa om honom till Napoleon, eller vad säger ni? Jösses.

Svår träningsstörning

Efter att Enzo nobbat vår tilltänkta gemensamma promenad idag (hmpf) tog jag istället cykeln och testade av mina nya grodpedaler (Speedplay Frogs) som ser ut som lakritspuckar. Utan Kasper, för säkerhets skull. Skulle det bli en vurpa på grund av att jag satt fast i pedalerna vore det ju dumt om han skulle hamna underst i högen.
De visade sig fungera alldeles utmärkt, bara jag körde med tå ned hela tiden. I horisontellt läge åker foten ur om man drar pedalen uppåt. Så betedde sig inte mina gamla spd-pedaler, men jag vänjer mig nog. Tror iallafall att de är skonsammare mot mina knän än de gamla pedalerna.

Lite senare gick Kasper och jag på en promenad. På tillbakavägen tänkte jag träna lite inkallning och så på gröna ängen. Men så snart Kasper såg att storpudeln Freja var på tomten bredvid kastade han sig dit utan att lyssna på mig. Kompostgaller för entrén? Äsch, man är väl smidig och kan gå in genom häcken, sade Kasper.
Frejas matte stod och pratade i telefon, men insåg att det var lika bra att låta hundarna få leka lite, så hon öppnade kompostgrinden. I början var Kasper rätt nyfiken på Frejas goda snart-löptik-doft, men sedan lekte de så otroligt fint ihop. Freja löper tre gånger om året, verkar ganska jobbigt. När matten pratat klart i telefon stod vi och snackade en stund medan hundarna lekte. Båda verkade ha en uppdämt hundleksbehov, och att försöka träna i det läget var helt kört på förhand.
När visedan skildes fick jag faktiskt Kasper att lyssna på mig trots att Freja var kvar på ängen. Hennes matte hade det knepigare att kalla med sig henne. Där kände jag mig lite stolt ändå, för Freja har alltid varit en förebild här hemma på hund som klarar att inte gå utanför tomtgränsen osv.
Vi körde ett par inkallningar, ett par ligg och sedan ett läggande under gång som häpnadsväckande nog fungerade. Då blev jag så glad att jag avslutade med att kasta ut repleksaken. Så fick han lattja med den hela vägen hem. Hemma körde vi en slalomomgång, så smidigt nu medan stolparna ändå står uppställda.

Fästinghalsband – lurendrejeri eller verksamt?

Vad säger ni? Matte tycker det passar mina färger bra, men jag tycker det ser lite tjejigt ut?

Nu har Kasper fått sitt på Tradera inhandlade fästinghalsband. Husse fnyser och undrar om jag inte ska köpa magnetarmband också. Jag vet – det kanske inte alls fungerar, och då är jag blåst på 156 spänn. Eller också håller det fästingarna på avstånd, och då är jag glad att slippa kemikalier.

Eftersom vi ska till Frankrike i sommar, och jag inbillar mig att det kanske finns värre med ohyra på kontinenten än här hemma (fördom?), vill jag iallafall ge det en chans innan vi åker iväg.

Hittills har jag plockat en fästing på Kasper den här säsongen. Nu vill jag ha lite engagemang av er bloggläsare – hur många fästingar kommer jag att hitta på honom de närmaste två veckorna med bärnstenshalsbandet på?

Pris vet jag inte... men ära, definitivt. Den som kommer närmast rätt svar kommer att äras vederbörligen här på bloggen.

Tävlingsfråga: Hur många fästingar kommer jag att hitta på Kasper från idag 6 maj till och med den 20 maj?

Förtydligande: Med ”hittar på Kasper” menar jag både kravlande och sådana som sitter fast – tanken är ju att halsbandet ska avge statisk elektricitet vilket ska avskräcka fästingarna. Kravlar de runt är de inte avskräckta, som jag ser det!

Svar senast 19 maj. Kom igen nu!

Jaktlabbeträning

Här vankas kanske kaninstek till middag?

Idag var vi iväg och kollade på jaktlabbeträning. Det var en grupp med 14-månadershundar från samma Thorsvi-kull som börjat träna i vatten och med viltapportering. Det var hur läckert som helst att se dem i farten!

Fasan anses lite svårare att greppa på grund av sina fethala fjädrar.

Vattenyra!

De körde med tre stationer: en med dummies och skott, en med dummies i vatten och en med vilt.

Håll truten!

Vattensvans får en ny innebörd ...

Fler bilder finns att kika på för den intresserade.

Och mer text och bilder från detta evenemang finns hos Åsa.

Mer slalom – och Enzo skadad

Lilltjejen på halvåret var mycket intresserad av Kasper. Intresset var ömsesidigt.

På eftermiddagen var vi och hälsade på husses dotter med familj. Vi gick bland annat en promenad med snart fyraårige sonen och hittade en skattgömma (geocaching). Han fick välja grej ur skattlådan och valde en ballong framför en leksaksbil. Oväntat val, tyckte vi vuxna.

På hemvägen fick han gå själv med Kasper i kopplet. Det gick riktigt bra, även om Kasper stundvis drog iväg med barnet till någon intressant buske.

Kasper har god uppmärksamhet med noisette i fickan ...

Hemma igen blev jag inspirerad av att se slalombanan stå uppställd väntande. Så efter middagen körde vi en omgång till. Kan inte Kasper få de här? sade husse om de frysta noisettes han köpt och befunnit alltför trista. Jag testade en som slalombelöning, och jisses vilken uppmärksam hund jag fick! Så nu är resten av noisettespåsen Kaspers, ska bara köra allihop i ugnen så de får en torr och bra yta att ha i fickan/godispungen.

En riktigt bra slalomsekvens för oss nybörjare...

Läste nu på kvällen om stackars sheltien Enzos öde på valborgsmässoafton. Blev påhoppad av en kooiker som rymt från sin husse. Vi hoppas verkligen att det bara är en stukning och att Enzo är pigg igen snabbare än kvickt.

Slalompinnar

Tvekade om jag skulle sätta upp alla tolv slalompinnarna från Rusta, eller bara fyra som vi hade på kursen i onsdags. Men äsch, lika bra att få upp alla. Man kan ju avbryta efter några pinnar om det går trögt.
Det gick förvånansvärt bra efter bara ett tidigare träningspass!
När jag körde hockeytacklingar intill pinnen och ett par små steg ut vid nästa pinne funkade det kanon. Någon gång missade han en pinne, men då var det antagligen jag som inte kom tillräckligt tätt intill pinnen. Jag för även handen i salom, men ganska högt över hans huvud (liten hund...), provade utan, men han verkar behöva den hjälpen ännu.
Vi avslutade med en helt felfri omgång och jag belönade med godisregn i gräsmattan och sen lite bus där vi rullade runt på gräsmattan och lattjade. Marken känns inte kall längre, vilket sommartecken!

Valborg och viltspår

Det har varit så varmt och skönt att jag väntade till sen eftermiddag med att lägga ett viltspår.
Jag tog cykeln upp till gamla scoutstugan och lade spåret runt där. Den marken kommer snart att bebyggas, så det är lika bra att passa på medan det går...
Väder: Nästan vindstilla, ca 15–16 grader i skuggan, torrt i markerna.
Spår: Började efter första rakan med en vanlig vänstervinkel, därefter ett bloduppehåll. Råkade på en ett par meter hög slänt av stuptyp, så istället för att gå ned, som jag tänkt, gick jag utmed kanten, vilket innebar att jag gick precis intill en stig. Hoppas det inte blir för svårt, men stupet var inte lockande alls. Sedan en ganska lång raksträcka, bland annat genom en del täta buskage. Raksträckan mynnade ut i en harlycka, som jag sedan oblodat vek av åt vänster på. Ytterligare en ganska lång raksträcka, sedan en vanlig vänstervinkel. Efter en del snår lade jag så skanken inne i ett granbuskage, exakt ett sånt ställe där man kan tänka sig att ett djur lägger sig.
Tid: Tänker gå spåret så snart vi ätit maten som dottern och hennes kille håller på att laga åt oss. De firar halvår idag, tänka sig hur tiden går ...!
Spåret låg i cirka 2,5 timmar.

Lite senare: promenad upp till spårstarten.
Spårning: Han var iväg med detsamma utan minsta tvekan. Den första vinkeln ringade han och tog sen utan problem, liksom bloduppehållet. Vid stupet blev det som jag befarat för svårt. Han tog sig ned, gissar att diften hade gått ned där. När jag ropade upp honom igen tog han meddetsamma spåret längs kanten. Den missen är ju helt min, hade jag vetat att terrängen såg ut sån, att det inte bara var en vanlig sänka, hade jag aldrig lagt spåret så.
Nästa problem var harlyckan, och där hade han verkligen problem. Han följde den ända ut till den punkt där jag vänt tillbaka, och sen for han åt alla håll utom rätt för att hitta fortsättningen. Jag fick kalla tillbaka och han började leta igen. Samma misstag igen och det slutade med att jag kallade tillbaka än en gång. Tredje gången han började nosa i återvändsgränden fick han tydligen fatt på något, för nu for han tillbaka och vek av ungefär som jag hade gått, genade något. Normalt är jag tyst när han spårar, men nu berömde jag honom. Den harlyckan var nyttig, hoppas han lärde sig av den inför framtiden.
Sen var det raka spåret, inga problem. Jag hade använt den gamla halvruttna skanken och den luktade tydligen så mycket att han genade och tog skanken direkt utan att passera den sista vinkeln. Nu har jag kastat den skanken i soporna, den får anses ha gjort sitt.

Totalt sett är jag nöjd, harlyckan är ju ett nytt problem som vi bara tränat fyra gånger ännu. Får se hur det går på nästa kurstillfälle om en dryg vecka.

Köpte slalompinnar på Rusta idag, får se om vi sätter upp dem och tränar lite imorgon.