Sista viltspårkursen

Idag var det fullt gäng på sju hundar som fick en sista duvning i viltspårning, öppen klass. Vi gjorde som förra gången, lade spår åt varandra. Jag och Birgitta gick tillsammans än en gång och lade två spår.

I pausen delade vi ut vinpresenter till de duktiga instruktörerna, som fått sex av våra hundar att starta i och klara anlagsprovet. Den sjunde hunden behöver lite mer tid och ska gå anlagsprov i höst, och det stod klart tidigt, så de provade ens inte förra helgen. En supereloge till våra duktiga instruktörer, alltså!

Sen grillade vi korv, snackade och hade det mysigt. Det är en mycket trevlig grupp och vi har alltid massor att prata om. Vi ska försöka träffas lite framöver och lägga spår åt varandra – hoppas det blir av! Jag och Bitte ska försöka anmäla oss till rörligt prov hos den trevlige domare som dömde oss i anlagsprovet nyligen, förhoppningsvis i början av augusti. Jag har också fått löfte om att köpa klövar av Stefan som jagar, så vår framtid inom detta gebit ser ljus ut.

Det spår Kasper fick gå en stund senare var lätt i början. Rätt var det var gick han av spåret och började gå med lyftat huvud. Det såg så uppenbart fel ut att jag kallade tillbaka honom och han tog då direkt upp rätt spår igen. Det känns som om vi lär oss mycket varje gång.

Sen måste han ha fått vittring på en senare del av spåret och genat, för harlyckan passerade vi aldrig. Vi kom till skottplatsen och sen syntes inte en enda snitsel. Eva hade en minnesbild att de lagt skanken ganska nära landsvägen, men Kasper ville följa en stig högre upp. Flera gånger tog jag ned honom och började om, och rätt var det var såg vi vinklingssnitslar som låg före skottplatsen. Vi startade om från dem, men även denna gång hamnade Kasper snart på stigen. Mystiskt!

Eva och jag konfererade lite och jag sade att Kasper ville gå in till vänster om en stor gran på andra sidan stigen. Eva såg lite tveksam ut, men sade sen att låt honom prova så ser vi var vi hamnar.

Ops! Fem meter in, på andra sidan granen, satt slutsnitslarna! Och skanken låg vid trädet intill. Så Kasper hade varit rätt ute hela tiden, medan vi tänkt totalt fel.
Vilken nyttig upplevelse att se Kaspers idoghet i att försöka få oss att förstå hur vi skulle gå. Jag tycker verkligen att jag börjar bli bättre på att läsa honom nu.
Det visade sig att Stefan, som lagt spåret, råkat gå tillbaka lite i spårslutet och kanske fått blod på skorna. De hade ju sedan följt just denna stig tillbaka till bilarna. Inte konstigt alls att Kasper var så intresserad av stigen.