Jösses!

Nu ska ni få höra Kaspers senaste äventyr ...
Vi satt ute i trädgården efter grillmiddagen och jag bestämde mig för att träna lite agility med Kasper. Förutom slalompinnarna har jag nu satt upp ett hopphinder så vi (eller mest jag) kan träna handlingen genom att hoppa om och om igen över samma hinder, som vi fick lära oss på kursen förra onsdagen.
Allt gick jättebra tills Kasper stelnar som en stenstod för att nanosekunden senare sätta av i full karriär ut genom häcköppningen tvärs över lillgatan och bort till uppförsbacken mot skolan. Där stod en kille med sin dobermann.
Jag insåg det hopplösa i att springa efter Kasper och sprang istället in efter visselpipan. Ställde mig på kökstrappan och visslade så högt jag kunde. Och jäklar, vilket spring det blev i Kasper. Först sprang han rakt in i ett staket som är vid dagis/skola så han fick springa tillbaka till dobermannen. Så tog han ny sats, rundade staketet rätt den här gången och sprintade med nytt hastighetsrekord rakt in genom köksdörren. Jag hade ju noisetter i fickan eftersom vi höll på att träna agility, så jag kastade in en på köksgolvet som han fick fara efter. Sen kastade jag åt honom en repleksak som fortfarande har nyhetens behag och gick ut igen för att prata med killen. Jag såg att balkongdörren var öppen, men den leder ju bara till hundhagen, så jag bekymrade mig inte. Min pyttehjärna hade totalt glömt bort att jag en stund tidigare hade burit ut ett hopphinder och glömt stänga haggrinden efter mig ...
Det visade sig att killen nyss flyttat in i f.d. tandläkarebostaden bara ett par hus bort. Hunden hette Naton (tror jag) och var en okastrerad hane på tre år. Medan vi stod där och pratade i godan ro kommer vem utflygande, om inte buskulan Kasper... Han hade ju upptäckt den grind jag hade glömt bort och eftersom vi stod och hindrade i häcköppningen tog han sig så klart genom ett annat hål i häcken istället. Killen höll dobermannen väldigt kort och beordrade honom genast att ligga. Kasper var trots detta otroligt upphetsad, antagligen för att hunden befann sig rakt utanför hans hus, och började plötsligt flyga på dobermannen, morr och tänder och allt. Tack och lov höll sig den stora hunden lugn och såg det hela mest som en lek med den fåniga lilla jycken som vågade mopsa sig. Jag var rejält arg på Kasper, men inte förrän jag kastade en noisette på honom (det enda jag hade i fickan!) lyckades jag bryta hans fokus på den andra hunden litegrann, tillräckligt för att gå emellan och med tydligt hindrande ben och kropp visa tillbaka honom till husse och tomten. Husse tog så in Kasper och såg till att ALLA dörrar var stängda den här gången. Puh. Hade dobermannen velat hade ett enda litet bett gjort slut på Kasper. Och han hade förtjänat det...
Jag pratade lite till med killen och sade att jag och Kasper gärna går en promenad med dem vid tillfälle så de får träffas på ett lite mer civiliserat sätt.
En stund senare när de nya grannarna försvunnit gick jag in till Kasper, som nu var helt lugn. Jag tog ut honom igen och fortsatte vår agilityträning (film nedan).
Vad gör man med en gårdshund som tror han rår på en dobermann? Jag borde nog döpa om honom till Napoleon, eller vad säger ni? Jösses.