Senaste inläggen

söndag 9 december 2012

Bloggen full

Jag har den senaste tiden tvingats ta till extraordinära åtgärder för att få upp några bilder på den här bloggen eftersom Blogger säger att jag utnyttjat maxgränsen på 1 GB. Jag har därför dragit igång en ny sajt för hundbloggen och importerat över alla inlägg och kommentarer. Reservation finns för att något inte kommit med; isåfall får ni gå hit och leta. Denna sajt kommer att ligga kvar statisk tills vidare.

Så till det viktigaste – adressen till den nya sajten:

Välkomna över dit! Är oerhört imponerad av hur smidigt det var att importera allt gammalt via pluginen Blogger Importer. Glöm inte skapa ett nytt bokmärke, denna sajt verkar vara på väg att försvinna.
SLUT PÅ INLÄGG

fredag 7 december 2012

Snöigt Strawberry fields


Puh!

Det vart till att pulsa en del på Strawberry fields. J Första vägen hade körts åtminstone för ett dygn sen, där gick bra att gå. Nästa väg hade promenerats av en eller två, lite jobbigare, men gick rätt bra. Sen ut på fältet var det ju helt orört, snön gick ibland över stövelskaften upp till knäna. Tanken var nu, förutom lite träning, att röja runt lite på fältet för att platta till snön aningen, så man förhoppningsvis kan komma dit fler gånger i vinter och träna.

Jag lade en apport uppe på den första stenen (synligt) och sen gick jag fyrkanten 3,5 sidor. I varje hörn snurrade jag runt lite för att platta till, och lade en boll/apport synligt. Efter 3,5 sida gick vi så rakt in till mitten och så skickade jag ospårat men synligt till de fyra hörnen. Fick dirigera lite till ett par av dem då han gick snett. Borde väl ha tagit tillbaka, men så långt tänkte jag inte där ute. Å andra sidan följde han dirigeringarna rätt fint.
Rak hämtning av boll.

Sen hade jag med en frisbee som han fick kuta runt efter, plus en bollkastare. Där tänkte jag att risken är ju att han aldrig hittar bollen, men det visade sig gå riktigt bra. När jag konstaterat att bollarna var möjliga att återfinna kastade jag en vinterapport som störning åt ena hållet och sen boll med apportkastaren åt andra hållet. Han fick ta bollen först, för annars skulle vi nog aldrig få in den igen. Nu fick han titta ordentligt några sekunder på islagplatsen innan han fick ta den som markering, och när det var klart fick han ta apporten som dirigering.
Till stenen blev det också en rak dirigering.

Rätt var det var kom en man på skidor med två hundar. Han stannade och tittade lite och frågade sedan om han kunde skida förbi (en bit bort). Lakrits, som just var ute för att leta efter en boll, fick därför stå still och vänta medan de åkte förbi. Sen var det svårt att hitta bollen, koncentrationen var borta. Jag fick stoppa, gå fram och belöna stoppet, sen sparka lite snö tills vi hittade den.
Nu hade vi båda tappat bort var apporten låg, så jag skickade honom på ett större sök och gick själv ut och letade. Hade tur och fick plötsligt syn på den svarta remmen som anades i snön. Riktade Lakrits dit och fick in den också. Tur där, för jag har bara två såna och de är ju inte så billiga.
Min lilla snögubbe.

torsdag 6 december 2012

Och så lite Lakrits

På den första bilden ser Lakrits närmast rädd ut, han vill visst inte se ut som en tysk terrier. ;)
Å andra sidan gillar jag färgsättningen på den.
På nästa bild har han ju sin allra finaste blick, och ser inte lika terrieraktig ut.

Här har han sparat ut ögonen från filtret. Fint!



Långhårig gårdshund?

Man kan tro att vi fått en långhårig gårdshund i huset, iallafall att döma av husses Photoshopexperiment.

Fint blev det iallafall, och visst ser man på blicken att det är Kasper?

Och en riktigt mustaschprydd herre. Distingerad?

fredag 30 november 2012

Föredrag om belöningar

Ikväll var det ett superintressant föredrag om belöningar. Det var så fullspäckat att det inte ens går att försöka sammanfatta det, man kan säga att det var klickerträning ner på minsta skruv- och mutternivå med beteendevetarstuk. Då förstår ni kanske ... eller inte.
Förhoppningsvis kommer det en pdf på hela föredraget. Det kan behövas, för vissa saker vill jag nog gå tillbaka till både en och två gånger. Jag träffade Terese och Tina där, så några har jag iallafall att bolla tankar och frågor med som säkert dyker upp när jag ska försöka att börja tillämpa det här i praktiken. Och oj, vad jag har tränat fel i alla år. :) (i synnerhet med Kasper)

Emelie Johnson Vegh och Eva Bertilsson har ett förflutet inom lydnad och agility,
men talade mycket generellt om belöningar.

Några hastigt nedtecknade stödord: (knappast till hjälp för nån annan än mig)

Antecedent Behavior Consequence (på engelska för att få initialerna ABC)
bort med skräpet
Förstärkningar av beteenden mellan klick,ta  fram belöning, ge belöning, avsluta belöning, nytt beteende
Vad är optimalt i denna situation? Framåt, godisficka?
Om man lägger belöningen precis när beteendet tar slut – eller lite före – blir det lättare ta bort förstärkaren.

Första belöningen: ngt bra så fort som möjligt, sen starta det man egentligen ska träna.

Om hunden tittar bort eller drar iväg när belöningen är slut:
ändra miljö, skynda med nästa kommando direkt efter belöningen.

I svårare miljö:
Två leksaker, lek. Tack ta den! Kan byta leksak utan sticka.

Belöning t transport t tex kissfläck, bur, filt.

En viktig sak de sade: utebliven belöning vid fel och utebliven belöning vid kedjning blir ju för hunden samma sak.

Tina har sammanfattat föredraget mycket bra.

lördag 24 november 2012

Barnkalas

Idag var det barnkalas och vi skulle träffa Jungman igen. Om det inte var för att jag så kapitalt missbedömde tiden så att vi inte alls kom till överenskommen äng en halvtimme före kalaset. Tanken var lite hundröj före, men så blev alltså inte fallet.
Vi visste ju att Jungman redan var på plats, så båda hundarna fick tills vidare stanna i bilen.
Snart skulle Jungman ut på pinkning och då tog jag ut Kasper också. Jungman ville gärna leka med sin nya hundkompis på gräsmattan, men det var inte besvarat. Kasper visste nämligen var han hade hamnat: utanför det hus där det alltid serveras goda kaksmulor på golvet!
Han ville alltså med bestämdhet in så fort det bara gick. Nu uppskattade inte matte dessa idoga koppelryck, så det tog sin rundliga tid att komma in i huset. Men sen ... dammsugarnosen gick för högtryck och ingen smula lämnades oäten. Födelsedagsbarnet tappade dessutom en hel kaka... vem var omedelbart på plats, beredd att träda i städtjänst?

Ytterligare en stund senare fick Jungman ett grisöra. Så länge han höll i det och tuggade på det fick han behålla det. Men så var han ju lite valpigt oförsiktig och lämnade det en decimeter bort. Vips var Kasper där och norpade det. När så Jungman närmade sig Kasper på nån meters avstånd fick han rejält morr till svar. Lille Jungman fick sig en hård lektion i den tuffa hundskolan.
Jungman verkade inte ta åt sig så särskilt. Låtsades som att han ju ändå hade tuggat klart och visst kunde låna ut örat ett tag, bara han fick tillbaka det sen. Och det fick han ju. Jungman är en cooling, tog det väldigt lugnt bland barn och vuxna. Enda gången han skällde lite var när han fick ett ryck och ville leka lite med Kasper inne.
Lakrits, då? Det blev aldrig läge att plocka in honom, så han fick en alldeles egen promenad när vi kom hem igen. Nästa gång, Lakrits, ska du få första tjing på att leka med Jungman!

Tre akvarelltavlor

Har nu satt passepartout på tre akvareller som ska skickas ner till Skåne. Hoppas de kommer till glädje! Och blir det export, vill jag få en bild på det! :)

Metspöet.

Fårhage.

Italiensk piazza fritt efter Nora Dalzell.

tisdag 20 november 2012

Jungman på besök

Storpudeln Jungman, 10 veckor, kom på finbesök. Vi började med att gå till gröna ängen där han fick lära känna Kasper till att börja med. Det funkade bra och Kasper var mer intresserad av människorna än valpen, så jag plockade fram Lakrits istället.
Han tyckte det var buskul med valpen. Han fick ha koppel på först medan vi kollade av hur Jungman reagerade på den stora buffliga svarta hunden, men snart åkte kopplet av och de busade runt. När det blev lite läskigt sprang Jungman in mellan benen på någon lämplig människa, men snart var han ute igen och lekte.
Väl inne somnade Jungman som en stock på golvet. Det var jobbigt att leka så intensivt med de stora hundarna.
Sen blev det lite lek- och träningstips, middag till människor och hundar samt en klicker och bilsele med hem.
Jungman känns väldigt cool, har lätt att koppla av. Nu ska vi träffas igen på lördag på barnkalas. Det går säkert lika bra då.
video

torsdag 15 november 2012

Tufft med träddummies

Igår satte jag upp plastband i dagisskogen. De syns inte superbra på avstånd, vilket kan vara bra om de ska få sitta kvar. Jag själv vet ju å andra sidan ungefär hur de är placerade. Ungefär hälften röda, hälften gula.
Lakrits var duktig idag, sprang med konfidens.
En liten incident, dock: Jag hade hängt en dummy en bit upp på en liten kvistnabb. Den lokaliserade han och försökte få ner den. Den satt tydligen så bra fast att när han drog rakt ner så satt den kvar. Istället för att ligga i och jobba på saken, attackera den från annat håll eller så, så bara dissade han den när han inte
fick ner den meddetsamma. Istället började han ett litet eget privat sök därute runt det lilla trädet, hoppades väl på ytterligare någon dummy i trakten. Jag såg vad han gjorde och skällde ut honom efter noter. När jag så gick fram till honom låg stackaren ner för att blidka mig. Det blev kanske en lite väl tuff utskällning för liten labbe. Å andra sidan är det en dödssynd att dissa en funnen apport!
Jag klappade om honom och när han gaskat upp sig skickade jag från typ två meters håll och gav mig
inte förrän han fått ner den. SÅ hårt satt den ju inte. Han lyckades och det blev jubelbelöning. Sedan gick vi tillbaka och gjorde om övningen. Nu kunde han bra! Ny jubelbelöning.

Idag gick vi i en annan skog och jag hade bara en fickdummy med mig.
Det var iallafall läge att testa av hur gårdagens övning fungerade idag. Jag hängde dummyn på en liten kvistnabb precis som igår, och skickade dolt. Han hittade dit, fick inte heller nu ner den meddetsamma. Jag hejade på från avstånd med uppmuntrande hejarop, och vips var den nere. Jättebelöning igen.
Lite senare gjorde jag om igen (lite andra övningar däremellan) och denna gång satt dummien lite mer lättillgängligt, så han fick ner den på en gång. Bra där!

Det jag också kan konstatera är att han springer med allt bättre konfidens utåt även när jag har gömt dolt, utan att han sett vad jag har för mig. Det är mycket roliga framsteg!

tisdag 13 november 2012

Dirigering på hygge


Vada i februari 2012.
Foto: Rolf Sävström

Idag sken solen fint när Annika och jag samlades för att köra lite dirigeringsträning på hygget vid Gävsjövägen. Vi lade ut fyra snitslade högar med dummies medan hundarna var kvar i bilarna. Ja, Kasper var med och inspekterade, förstås.
Sedan äntrade vi granitkullen, varifrån man har god utsikt över hela träningsområdet. Vi turades om med att skicka, och jag började med Lakrits. Skulle det bli för svårt med ett helt dolt, obanat mål på andra sidan hygget (och en del sanka ställen på vägen dit)? Det gick faktiskt över förväntan. Han höll en något långsamt tempo, vilket han gör när han inte är helt konfident, men han nådde fram, hade tur med vinden och fick vittring direkt.

Annars kan man väl sammanfatta träningen som att man kan avläsa respektive hunds status tydligt på den tid det tar att hämta in en dummy: elithunden Cheysie tar in sina lekande lätt, även om matte får korrigera något ibland. Lakrits och jag får jobba lite mer, linjerna blir inte alltid spikraka, några gånger missuppfattade/tog han inte mina anvisningar, men på det hela taget går det bra att greja dessa ganska långa dirigeringar inklusive en del stopp-, vänster- och högermanövrer. Men: det tar bra mycket längre tid för oss, vi får meka mer innan han når fram. Det där betraktar jag som orutin, framför allt hos honom – att våga lita på att matte vet, även om han själv inte har en aning – men även hos mig, som kanske klantar till det lite eller är lite otydlig i vissa dirigeringssituationer. Ger vi det lite tid och mer träning så är vi snart där!

Det var bra att ha fyra områden. I början var det såklart svårast, innan hunden varit vid ett område och sett dummyhögen. Sen blev det lättare när minnesbilden fanns, men då försvårade vi genom att flytta lite på oss eller stoppa halvvägs ut och skicka åt vänster eller höger. Någon gång blev det stopp (på skapligt nära håll) och sedan belöningskast från kullen. Mot slutet kastade vi störningsmarkering åt annat håll före skick mot något av områdena, sista varvet till och med en dubbelmarkering följt av skicka och sedan intag av de båda markeringarna. Detta gick kanon, så jag är på det hela taget nöjd med träningen.

Allra bäst var nästan när jag blåste stopp mitt när Lakrits var i den allra blötaste sankmarken, och han stannade direkt, så att det skvätte om det! Det minnet bär jag med mig när vi nu tränar vidare för att ytterligare befästa alla dirigeringskommandon.

Nu är det också spikat att jag anmäler oss till Labbecampen 8–12 juli 2013. Hoppas vi kommer med, verkar så himla kul!

torsdag 8 november 2012

Tomtar i tryck

Det är så roligt, jag har sålt och tryckt upp mitt första akvarellalster!
Bara för en symbolisk summa, förutom tryckkostnaden då.
Men jättekul är det att mitt alster nu ska spridas för vinden. Eller brevbäraren.


Framsidan (vikt kort).

Inneruppslaget.


söndag 4 november 2012

Skogspromenad med ryggrad och dolda linjetag

Lockade med både husse och hundar ut på en skogspromenad bortåt Kö-ö-högsskogen. Jag hade med fem dummies och ett par bollar och lade ut dummies lite här och där under promenaden och skickade tillbaka.
Ibland blev det lätta, men långa, utmed stigen, någon med avslut upp på hög sten. Ibland lyckades jag utnyttja någon stigkrök så att han fick gena rakt igenom, eller så vek vi av in i terrängen och skickade snett tillbaka. Några gånger kastade husse markeringar in i trasslig terräng med bäck, fallna träd, stubbar och allmänt ris.
När vi gått en bit beslutade jag mig för att släppa Kasper. Visste att han glatt skulle jaga iväg, men hoppades att han inte skulle behaga vara borta alltför länge. En bra årstid iallafall att släppa honom på med tanke på vildlivet. Och han behövde verkligen få sträcka ut en stund. Han gjorde så klart en rivstart och innan jag hann få upp pipan hängde Lakrits på. Argt försökte jag kalla tillbaka honom, men det var som förgjort. Inte förrän Kasper gjorde en båge tillbaka runt oss kom Lakrits inom förståndshåll för en inkallning. Jag lät honom veta att han gjort riktigt fel, och resten av promenaden lyssnade han nogsamt när jag sade att han skulle hålla sig hos oss och inte hos storebror.
Så gick vi vidare och gjorde lite apporteringsövningar här och där. Kasper kom tillbaka en gång och fick godis och stack igen. Sen kom han tillbaka rätt snart igen, just när husse höll på att kasta markeringar till Lakrits, så jag kikade inte så noga först. När Lakrits skickats för att ta in en markering kollade jag in lillpojken, tänkte ge honom en godis för att han kom tillbaka så fint. Men då såg jag: han hade hittat en ryggrad och höll på att tugga loss på den som bäst. Första instinkten var ju att ta den ifrån honom, vem vet vilka bakterier etc den innehöll? Men så hejdade jag mig. Här har han kommit tillbaka frivilligt till sin matte, stolt uppvisandes sin bästa hittegrej, och nu var han där, lugn och stilla vid min sida. I och för sig tuggandes på ryggraden, men ändå. Jag bestämde mig för att låta honom få ha den (men inte Lakrits!). Bättre belöning för gott uppförande kan man knappast tänka sig.
Mums, vad snäll matte är som låter mej behålla denna!
(dock kom den inte med hem)

Så vi gick vidare längs stigen, och Kasper hängde på. När vi andra gått en bit tog han sin älskade ryggrad och skuttade förbi oss. Kanske 50 meter framför lade han ner ryggraden och tuggade vidare. Och så höll det på. Vi varvade varandra framåt längs stigen och gjorde små Lakritsövningar här och där.
Ända tills vi kom till ett T-kors och jag inte höll koll på hundarna, eftersom jag instruerade husse i hur han skulle gå in snett genom stigvinkeln och droppa tre apporter i en linje. Under den lilla stunden övertog nog Lakrits ryggraden, för rätt var det var kutade Kasper förbi tommunt och försvann in i skogen åt vänster. Jag röt till Lakrits att genast komma, och det gjorde han, även han tommunt. Han insåg nog att ryggraden inte var hans... Vi gick ner till det ställe där Rolf kom ut och medan jag skickade Lakrits att plocka in de tre apporterna gick Rolf och hämtade ryggraden och ropade på Kasper. Kasper återvände genast och fick lycklig tillbaka sitt ben.
Det visade sig att den sneda linjen inte var så spikrak som jag hade önskat (liten kommunikationsmiss där) men efter lite dirigering redde Lakrits ut situationen och bärgade hem alla tre.
Vi traskade vidare och började närma oss grusvägen. I sluttningen bad jag Rolf lägga ut tre apporter bland de många stenar som låg där, varav en på andra sidan stigen, medan vi fortsatte nerför backen. Kasper hängde fortfarande på, bärandes sitt ben. Precis där jag tänkte gå in för att vända upp mot stenarna kilade Kasper in för att få tugga vidare på ryggraden. Jag satte Lakrits ner och passade på att koppla upp Kasper och förtöja honom i en liten tall medan Lakrits och jag sen ställde upp för de sista apporterna. Ville inte riskera att lillfläcken skulle springa ut på bilvägen medan jag hade full uppmärksamhet på dirigeringen.
De två första apporterna tog Lakrits jättefint. Jag visste ju ungefär var de låg, och skickade som ett därsök: Ut, Stopp och sedan Sök. Men på den tredje hade vi åter missuppfattat varann. Jag hade trott han skulle lägga den på andra sidan stigen ungefär i samma linje som de båda andra, och det var dit jag skickade Lakrits. Men han hade gått en bit ner på stigen innan han lagt ut den tredje, så även om den låg på andra sidan stigen var den bra mycket närmare oss, fast klockan halv tio snarare än klockan tolv. Rolf såg nu hur fel jag skickade och berättade hur den låg, så jag blåste stopp och dirigerade sen ner Lakrits till rätt område. Någon småmiss i kommunikationen Lakrits och mej emellan, men på det hela riktigt bra. Och hem kom den!
Jag är alltså supernöjd med båda hundarna, men allra mest med Kasper. Kan det vara något för framtiden att ta med ett litet ben, gömma det fem meter från stigen, låta honom nosa rätt på det och sen ha det under promenaden? Både lös storebror och själva ryggraden i sig utgjorde mäktiga stadgeretningar för Lakrits, särskilt i början, så det var mycket nyttigt på många sätt.
Den sista biten tillbaka till bilen gick vi längs grusvägen. Husse och Kasper gick före och Lakrits och jag gjorde en avstickare ner i skogen för att se om vi såg mer svamp (hade råkat hitta lite utan att det alls var meningen). Det gjorde vi nu inte, och precis som vi var uppe på vägen igen hördes kloppetiklopp bakifrån. Attans snabbt fram med kopplet, som jag inte ens hann sätta på, utan bara slog i en ögla runt hunden. Så passerade två hästar med ryttare. Jag blåste låg stoppsignal med höjd tennisboll, och Lakrits satte sig blickstilla medan hästarna skrittade förbi. Jag hejade på dem och när de började trava för att sen falla in i galopp i nästa kurva kastade jag belöningen ner i skogen. Lakrits brukar sköta sig bra bland hästar, men det är ju dumt att chansa, bättre att förstärka det goda beteendet ytterligare.
En bättre skogspromenad får man leta efter!

lördag 3 november 2012

Rottisträning

Ja, inte för att träna rottis, utan att träna mina hundar att vistas lugnt och fredligt tillsammans med en rottis.

Det är framför allt Kasper som har dåliga erfarenheter av rottweilers, och han har nog dragit med Lakrits i leken. Kasper blev påhoppad av en grannhund en bit bort när denne hane var 6-9 månader. En blandis, tror jag numera, men när den var liten såg den precis ut som en rottis. Den var lös och hoppade rakt fram på Kasper när vi gick förbi på gatan (kopplat) utanför deras tomt. Den ville nog leka, men hade inga hundmanér, utan var väldigt rakt fram och burdust på. Inga nigningar eller annan lekattityd. Eftersom den hoppade fram stirrandes stint på Kasper blev han som galen (en liten hund har ju ofta ett hävdelsebehov gentemot större hundar) och mötte upp direkt. Jag hade skaplig koll på Kasper i och med kopplet, men den lösa hunden bara hängde med hur vi än svängde runt, och det tog ett tag innan matten hann fram och drog undan sin telning. Sen dess har Kasper hatat den trädgården/hunden och även andra rottisar när vi stött på dem.

Att de båda sen blev attackerade av en rottis vid Klinga för en dryg månad sedan har ju inte direkt förbättrat saken ...

Så nu skulle bägge hundarna med och gå en promenad med Anitas fina rottistik Aquila. Vi hade bestämt möte i Lilljansskogen, som ligger rätt bra till mellan oss, men gissa om vi blev förvånade när man just idag hade en löpartävling just där. Nå, efter lite habrovinker hittade vi ett bra ställe att hålla till på.

Jag tog ut Kasper först, och han reagerade inte det minsta på Aquila! Han ville givetvis nosa i sedvanlig gårdisstil, men kunde också gå fint nära mig när jag bad honom. Aquila brydde sig inte alls om denna lilla fläckiga hund. Kasper gjorde ett par försök att nosa henne i baken efter en stund, men när jag klickade kom han istället för en godis.

Klicker och godis gällde även för Lakrits. Han var nog aningen mer avvaktande och hade aningens ragg i början. Men efter att intensivt ha gått och nosat i gräskanten en stund (avledande manöver?) och jag klickat en del så lade det sig. Aquila, å andra sidan, var mer intresserad nu, för det här var ju en labbe bra lik hennes egen brorsa, tillika Lakrits kullbrorsa. Komplicerad familjehistoria, det där.

Lakrits kom aldrig lika nära inpå som Kasper, men det kändes helt okej och avdramatiserat. Innan Kasper fick komma in i bilen gjorde vi en enkel liten platsliggning med Aquila och Kasper, med koppel på marken och nära avstånd, för den händelse ... Men det gick bra, efter nån halvminut började Kasper gnälla lite och markera med höger framtass: ser du att jag ligger, matte? Jag ligger faktiskt! Där bröt vi och belönade.

Något sådant gjorde vi aldrig med Lakrits, men det hade säkert gått bra, det med. Istället bytte vi och plockade ut Acke, medan Aquila och Lakrits fick hoppa tillbaka in i bilarna.

Jag hade klurat lite på några övningar för att träna avlämningar, och fått lite fler tips av Annika. Väl förberedd med ett ark idéer gick vi alltså iväg en tredje runda, denna gång in i en tom hästhage. Vi testade lite allehanda grejer, och de två saker som verkar fungera bäst var extern belöning bakom att skicka till efter fint avlämnande samt att tjoa till lite med en boll precis när Acke plockat upp dummyn och sedan kasta bollen som belöning efter fin avlämning. Hoppas att detta är lösningen till deras problem, för jag vill såklart se dem plocka hem ett förstapris i b-prov snart.

fredag 2 november 2012

Halvdolda linjetag

Idag tog vi en tur i dagisskogen. Där finns en ganska kort stigslinga som går runt bland blåbärsris, stenar och blandskog. Jag har kastat/lagt lite apporter där tidigare, men inte på detta sätt.

Medan vi gick kastade jag ut några dummies väl synliga på väl utvalda platser medan Lakrits såg på. Tanken var att jag skulle kunna identifiera ställena ”bakifrån”, från ett annat håll på stigen, som alltså går ungefär i en cirkel.

Den första jag lade tänkte jag att den tar vi alldeles på slutet, när vi närmar oss starten igen, men kommer från helt fel håll? Skulle det bli för lång väntetid och för svårt att hålla koll på?

Sedan lade jag två i en tänkt linje: en i blåbärsriset några meter från stigen och en längre in, invid en gran jag hoppades att jag skulle känna igen från andra hållet.

Så rundade vi området och jag upptäckte hur många fler granar det fanns ... Nå, jag trodde jag hade koll på rätt gran och chansade på att skicka på ett linjetag. Rakt på! Skickade i samma linje igen, och han stannar inte för att nosa på första stället, utan fortsätter ut till den andra i riset. Tjoho!

Vi gick en liten bit till, och så lade jag ut två dummies, en invid ett tvådelat ljust träd, och en i själva klykan. Sen fortsatte vi ytterligare en bit tills jag trodde jag skulle få en bra linje om vi vek av från stigen lite in mot mitten av cirkeln. Men dessförinnan kastade jag en störningsmarkering åt andra hållet, ut från cirkeln. Den hamnade mycket bra bakom en stor mossig sten.

Så traskade vi in en bit i riset. Jo, där såg jag den tvådelade stammen! Jag skickade på linjetag igen, och lika rakt på denna gång. Nästa gång blåste jag Stopp halvvägs ut och sedan Back. Satt som en smäck.

Nu fick han ta stenmarkeringen inifrån där vi stod, men som ett linjetag istället. Jajamensan.

Så insåg jag att vi var nog inte så långt från den allra första dummien om vi vände oss om i en ny riktning. Jag var inte helt hundra på exakt var den låg sett från det här hållet. Nu gissade jag för första gången lite fel (man kanske borde sätta upp lite plastremsor på några strategiska ställen här?) och skickade honom för långt åt höger. Något bra linjetag blev det ju därför inte, men å andra sidan fick jag här besked om hans minne: han drog sig själv åt vänster innan jag hann ingripa (det var lite dolt i nerförsbacke där) och vips hade han hittat den allra först utlagda!

Vi avslutade med lite busmarkeringar som belöning varvat med en dubbelmarkering innan vi gick hem igen. Dags att försvåra lite här, kanske?

torsdag 1 november 2012

Kiss och dirigering

Igår kväll upptäckte Sara och jag att Lakrits i sömnen kissat lite på en filt i soffan. Hmm, så där brukar han aldrig göra? Får hålla koll på det, och om det uppträder igen blir det allt ett veterinärbesök för att kolla att det inte är nån urinvägsinfektion eller något annat.

Idag blev det fortsättning på gårdagens dirigeringsträning. Vi höll till på gröna ängen och jag gjorde tre områden igen: vänster, back och höger. En gång sprang han höger när jag sade Back, men i övrigt gick det kanon. Blåste också stopp någon gång och belönade med bollkast istället för dirigering. Tack för den påminnelsen, Annika!

Vi fortsätter nu ett tag på den här nivån, får försöka variera platserna bara.

Kasper var uppbunden medan vi tränade dirigering, och rätt var det var kom det en man (bakom min rygg, så jag såg honom inte först) och gick förbi rätt nära Kasper. Kasper gillar normalt folk och brukar svassa rejält i hopp om godis eller klapp. Men nu började han skälla och gå på riktigt ordentligt. Jag satte Lakrits en bit ifrån och gick fram till dem. Mannen verkade helt lugn över läget, så jag frågade om han hade något emot att ge hunden en godisbit. Nej visst, det gick bra. När han gett Kasper godiset blev han såklart lugn och kelsugen istället och nu frågade mannen: Det är en dansk-svensk, va? Häpp, han var visst hundvanare än jag anade, inte många som klarar att identifiera denna ras! Att han skällde så inbillar jag mig berodde på att vi tränade och jag hade dummisar liggande på marken och Kasper tyckte att mannen kom för nära och vi behövde skyddas. Eller nåt. Annars har jag inte en susning ...

onsdag 31 oktober 2012

Dirigeringsträning på Strawberry Fields


Denna vackra rimfrostbild togs medan vi väntade på träningssällskapet för dagen, Annika med Cheysie och Tindra. Ute på träningsängarna var det blötare med aningen ytfrusna gyttjepölar och mina lågskor utsattes för hårda prov trots goretex.

Vi körde Bollyövningen med dirigering till olika punkter, ett steg i taget. Så här i efterhand kan man säga att avstånden var lite för stora, särskilt för Lakrits, och att han har changerat en hel del jämfört när vi gjorde en liknande övning i somras. Jaja, får väl se detta som ett statuskvitto på vad vi behöver träna.

Fick särskilt problem i steg tre (rakt fram, stopp, höger, stopp, vänster) när han skulle vänster. Vi har kommit in i en lite oönskad rutin att jag blåser stopp, sen när han tittar säger jag Vänster med utsträckt arm, han tvekar och sticker först när jag förstärker med ett Ja! Jag är själv lite benägen att backa tillbaka och rätta till det där på kortare, enklare avstånd. Annika tyckte å andra sidan att det inte gjorde så mycket, utan att jag skulle tänka om där. Hmmm.

Cheysie klarade sig lite bättre, men fick också problem så småningom där hon visade lite för stora egna initiativ. Det är trots allt en jättebra övning där man direkt får kvitto på vad som fungerar och var det tar stopp. Vi var rätt överens att träna delar ett tag nu och sen köra en ny Bollyövning om ett tag för att se om situationen förbättrats något.

Vi fortsatte istället med tre dummyhögar: en bakåt, en vänster och en höger. Skickade från mitten bakåt. Fick problem redan där, men efter att ha visat på och gått närmare funkade det. Sen var det som att han plötsligt mindes lite bättre hur det skulle vara, för efter att Cheysie kört ett varv och jag plockat med Lakrits ut för att fylla på Back-förrådet så gick det plötsligt bättre. Körde en Back, Vänster, Ut, Höger, Stopp följt av Back och till sist en Ut. Inga problem, förutom att han var ovanligt seg att springa och inte var superalert på stoppen. Annika tyckte jag skulle leka upp Stoppen lite mer, och hon har nog rätt i att jag slarvat lite med det på sistone. Vi får köra lite grunder varvat med lite klurigare dirigeringsövningar, helt enkelt.

Annika hade lagt ut två dummys åt motsatt håll i riktning mot en grå trädstam, så efter att Cheysie fått jobba ett varv igen och Tindra skulle plocka in de sista så riktade jag in Lakrits mot det grå trädet. De var helt dolda, varken han eller jag hade sett när hon lade ut dem. Första varvet sprang han lite snett höger så jag tog tillbaka honom. Nästa försök sprang han rakt på tills han kom till trädgränsen, där han vek av åt vänster. Jag blåste stopp och höger, varpå han hittade en. Skickade en gång till åt samma håll och trodde att han tagit in den närmaste. därför höll jag precis på att dra i med ett extra Ut så han skulle passera ställe 1 utan att stanna till där, när han tvärnitar och plockar nummer 2 som låg framför den han redan tagit in. Matte lurad. Det var iallafall en bra avslutning på en övning som blev aningen för komplex.

Men nu har jag ändå en del att jobba vidare med. Tror att det är lite som med söket, Lakrits är ringrostig, även om vi tränat en del vänster och höger även i Frankrike, och behöver få chans att komma ihåg hur man gjorde och vad matte menar. Vi är nog snart tillbaka igen. Hoppas nu på att snön dröjer länge så vi kan träna detta ett tag.

Skorna är på värmning i skotorken och själv sitter jag med tjocka sockor och myser. Fötterna har nästan glömt det där iskalla vattnet.

söndag 28 oktober 2012

Jämförelse

Vill passa på att göra en jämförelse mellan de tre lkl1-prov vi deltagit i.
Första gången 2011-11-12 fick vi 142 poäng och den stora missen då var platsliggningen, där grannhunden blev orolig och steg upp och tittade mot Lakrits. De sista tio sekunderna eller så kunde då inte Lakrits hålla sig utan gick upp och ur position, han med. Dessutom nollade vi läggandet. Detta kompenserades i viss mån av fyra tior.
Andra gången 2012-04-21 fick vi 156 poäng. Den gången hade vi ingen nolla, men en del halvtaskiga moment, till exempel bara 5 på helhetsintrycket. En enda tia, på hopp över hinder.
Tredje gången idag, då, fick vi 152,5 poäng. Nollade läggandet, men tre tior.
Så vi har ju hela tiden häng på ettan vars gräns ligger på 160 poäng. Retligt som sjutton är det.

Ny tvåa i Lkl1

Nu är jag lite less på momenten i lkl1.
Det började med att platsliggningen gick jättebra i Bro-Håbo idag och gav 10 poäng. Tandvisningen var ungefär som vanligt, dvs. 5 poäng.
Sen var det en bra stunds väntan eftersom jag dragit startnummer 11 (14 startande, 16 anmälda).
Jag genrepade vissa moment, som hoppet en gång, en hel del linförighet och så några ställanden. Läggande under gång valde jag att inte repa, eftersom det brukar sitta mycket bra och jag ville inte riskera att förvirra honom med ställandet, som var den senaste tidens akilleshäl.
Till sist blev det så vår tur. 7,5 på linförigheten är väl inget att säga om, domaren noterade ”släpper något vid sväng, nosar vid avslut, ej distinkt språngmarsch”. Det sista beror väl på att jag egentligen inte kan springa med knä och hälar.
Läggandet, då. När jag vänder mig om så sitter han! Jösses, en avgörande nolla. Bara att släppa det direkt, berömma honom ändå och fortsätta.
Inkallningen satt iallafall som en smäck med 10 poäng. Sen det nervösaste momentet, ställandet. En fullträff! Domaren sade att det var dagens snyggaste ställande, så det får jag ju vara helnöjd med.
Apporteringen har gått bra på träning hemma och på klubben. Det jag dock missat där är att det alltid varit jag som burit fram apporten. Han har alltså sett den i förväg och vet vad som kommer. Nu var det en främmande människa som plötsligt gav matten en sån där rolig apportbock! Vad kul, tyckte Lakrits och kunde inte längre stilla sig. Domarens notering: ”Går ur position, dock utför den momentet.” Ja, det var snällt, eftersom han blev så glad att han hoppade upp på mig och sedan på min tillsägelse satte sig ner – mittemot mig. Han höll dock hela tiden apporten i mun. Rena cirkusartisten. Det där måste vi ju öva på med främmande personen inför en eventuell framtida start, men det är ingen koefficient på detta, så ingen panik, egentligen.
På hoppet slog han i lite med bakbenet, därav 7 poäng. Helhetsintrycket är 8,5, ”piggt och glatt”, så det är jag också nöjd med.
Väldigt surt, alltså, med läggandet. Hade jag bara fått 5 poäng där hade vi klarat oss med god marginal. Men det sitter bara inte i min ryggrad att ge dubbelkommando, när det kanske varit smartast att göra det.
Jag tycker det är urtråkigt att nöta dessa moment, så jag får väl ta en funderare på om jag över huvud taget ska göra nåt mer försök. Nu blir det i vilket fall inget mer förrän tidigast till våren.



Maskgubben upphängd

Åkte förbi Ikea på hemvägen och inhandlade en ram. Nu sitter maskgubben uppe. Mobilbild, men ändå.

lördag 27 oktober 2012

På Vadakullarna med Kristina

Igår hade vi finbesök av Kristina Svensson och passade på att åka en sväng till Vadakullarna i eftermiddagens fina släpljus. Hon hade fullt sjå att fånga Lakrits när han svischade och svoschade efter markeringar som föll lite dolt ovan eller nedan backarna. Ett litet bildgalleri från eftermiddagen kommer här. Samtliga bilder är alltså tagna av Kristina Svensson. Efter utflykten hade vi trevlig raclettekväll hemma hos oss. Lite avsmakning av Aberfeldyn blev det ju också.
Idel bra avlämningar.

Bitande kallt i vinden, så Kasper fick täcke.


Effektfull baksida.









Doggsen fick sen för sig att busa runt,
och gjorde sitt bästa för att snärja in oss.



Maskgubben

Här kommer då maskgubben i passe partout fångad med mobilkamera:


torsdag 25 oktober 2012

Lydnadsträning på klubben

Ikväll var det tävlingslydnad som tema på klubben. Passade utmärkt eftersom vi verkligen kunde behöva ett genrep innan söndagen.

Direkt när vi kom testade jag apport med en riktigt stor apportbock, har bara en mellanstor hemma. Den luktade konstigt, sade Lakrits först, men sen tog han den. Inte helt komfortabelt, men det gick. Upprepade några gånger. Får hoppas på en apportbock som han tar utan tvekan.

Vi var tre lite mer rutinerade ekipage (ha, att jag kan räkna oss dit i lydnadssammanhang låter nästan skrattretande!) och fyra rena nybörjare. Vi började med gemensam platsliggning och Terese, som höll i det hela med den äran, såg till att de fyra nya stod kvar vid sina hundar och höll dem kopplade. Jag valde att ställa mig närmast dem för att få maximal störning. Jo, helt naturligt var det lite oroligt i den ändan men Lakrits låg ändå som en staty de dryga två minuter jag stod en bit bort. Sen gick jag tillbaka och satte upp honom på Tereses kommendering, medan min granne åt höger väntade en minut till innan hon gick tillbaka. Denna del kunde alltså inte ha suttit bättre!

Terese fick också göra tandvisning några gånger på honom. Det gick inte helt bra, men bättre än vid tidigare försök, så jag hoppas på ett skapligt uppträdande på söndag. Inte vårt bästa moment...

Sen varvade jag lite fritt följ, linförighet, läggande under gång, inkallning, ställande under gång och hopp över hinder. Det som inte satt helt hundra är fortfarande ställandet. Nu ställde han sig i och för sig fint, men sen satte han sig ner för tidigt, innan jag gett kommandot. När jag så repeterade detta moment ett antal gånger för att få in att han ska vänta på min signal började han istället förutse att jag skulle be honom att ställa sig, varpå han ställde sig efter bara ett par steg, långt före mitt kommando. Suck.

Får träna detta lite till de kommande dagarna, men inte nöta alltför mycket. Och framför allt måste jag variera, och tänja, tiden före både kommandot Stå och kommandot Sitt. Bättre att han vänjer sig vid att det dröjer länge tills jag säger det, och så kommer det snabbare på tävlingen, än att riskera att han tar saken i egna tassar.

Bortsett från att jag inte ser helt hur hans position är när vi går så sitter övriga moment fint. Jag är alltså försiktigt optimistisk. Men på tävling kan allt hända. Lite tummar och tassar behöver alltså hållas på söndag eftermiddag.


söndag 21 oktober 2012

Etta i b-prov nkl i Ystad!

Rejält dimmigt vid 8.30.

Sen lättar dimman alltmer...

... och till sist ser man över till andra sidan sjön.
Just vid båten är det en näckrosbälte där fåglarna kastades på ömse sidor om båten.

Jag hade gott om tid att titta på övriga deltagare och njuta av naturen eftersom vi inte starade förrän som ekipage nr 10, runt tvåtiden. Det var 16 startande ekipage totalt. Provet inleddes med två enkelmarkeringar på vatten i näckrosbältet som skymtar ovan. Därefter skulle man göra ett riktat närsök utmed strandkanten bort till vassruggen där det låg en liten tärna. Det var i princip vindstilla, så hundarna fick ingen hjälp av vinden.

I denna riktning gick det riktade närsöket.

I denna vackra bokskog hölls söket med sex vilt.

Sedan förflyttade vi oss en kort, men snårig, lerig sträcka som avslutades med en liten lerig brant, där någon ramlade på ända. Jag lyckades klara mig, kanske tack vare den käpp jag fick tag i. Här inne var söket förlagt, och sedan avslutades det med två enkelmarkeringar åt andra hållet. Passiviteten hälls sedan på stigen ovanför vattenmarkeringarna.

Ett vackert träd.

Kan inte låta bli att fånga denna bokskog ...

... på några fler bilder.

Dagens strongaste ekipage körde tuff terrängrullstol.

Det gick vägen för oss, äntligen! Lakrits började i och för sig med att göra en konstig kroksväng ut till första fågeln på vattnet. Hans tänkta linje hindrades av ett fallet träd, så han gjorde som ett S snarare än en rak linje till fågeln. Han höll dock hela tiden koll på var den var, och var snart inne med den. Tror att denna habrovink var anledningen till protokollets enda 4, i övrigt enbart 5:or. Nästa vattenmarkering spikade han.
Närsöket skickade jag som ett linjetag och när han var i rätt höjd blåste jag närsök. Han hittade tärnan direkt.
Söket gick också mycket bra och han tog in alla sex vilten. Inga problem heller med de båda landmarkeringarna. 
Jag är så glad över denna framgång. Nu ska vi kasta oss över ökl-träningen ännu mer än tidigare med planen att vara klara till prov våren 2013.
I väntan på prisutdelning.
Sjön var lika vacker i alla sina skepnader.

Vi var två ekipage som fick ettor:
Jessica Petersson med Caper Cailie's Hope ”Blossa
,
domare B-G Landin,
Eva Heljesten med Thorsvi Aberfeldy 
Lakrits
Foto: Hanna Svensson

Lakrits diplom.

Lakrits protokoll. Bäst ur protokollet:
en välbalanserad labradorhane som får allt att framstå som väldigt enkelt”.
Vi fick också, passande nog, ett litet glas som gjort för en Aberfeldy.
Mycket riktigt avnjöts denna whisky på kvällen i goda vänners lag.

Hotell Sekelgården i Ystad.

Lakrits tyckte han kunde inta soffan när jag intog frukost.












torsdag 18 oktober 2012

Beredda att ta oss an Ystad

Förutom de två första markeringarna så är jag riktigt nöjd. På första markeringen sprang han i en viiiiid båge tillbaka till mig. Så brukar han inte göra, jag är böjd att tro att han tappat kollen lite på var jag stod nånstans. Tvåan var en kråka som såklart inte var lika synlig som den första fasanen, och kanhända att det lurade honom. Han missade i vilket fall nedslagsplatsen och bröt snart ut i ett stort fritt sök. Inget bra.
Lakrits ska skickas på söket. Foto: Åsa Eckerrot

Söket gick däremot bra. Här tror vi att han dissade en trut som första vilt, för han nosade invid den och sprang vidare och hittade en hare. Jag skickade likadant igen, för jag ville verkligen se vad han gjorde på det stället. Men den här gången tog han in truten. Så bra då! Han fungerade även väl att dirigera i sökriktningen.
Avlämningarna var lugna. Foto: Åsa Eckerrot

Några av fynden i skogen. Foto: Åsa Eckerrot

Vi körde inget vatten idag, utan repeterade istället de båda markeringarna. Välbehövligt med tanke på starten. Nu körde vi två kråkor och det gick jättebra. Som Åsa sade: han behövde kanske jobba in sig på kråkorna och förstå att det var dem han skulle söka efter.
Lakrits satt helt tyst när Reko jobbade. Foto: Åsa Eckerrot

Passiviteten till sist gick strålande. Vi stod som på prov medan Reko körde sina båda markeringar. Han satt stilla som ett ljus och tittade, men sade inte ett knäpp.
Det var lite väntan före och efter markeringarna, även då satt han tyst och fin och jag berömde tyst mellan varven med Duktig. Emellanåt (dock inte i provsituationen) fick han också en godis som belöning för sitt fina passivitetsarbete. Sen hängde vi med Reko och Marina bort till söket och stod passiva även där. Det tar ju längre tid och till slut lade han sig ned frivilligt, även där helt tyst. Superbra! Sen blev det bilen medan han var i denna fina sinnesstämning, givetvis med en liten godis på vägen tillbaka.
Jag agerade skytt när Anita körde Nikka. Foto: Åsa Eckerrot

Lite roligt med omvända roller, och kul att se lilla Nikka jobba så fint. Sen kastade jag några apporter åt Mocca innan vi åkte hem för att jobba igen.

Tack till Åsa som fotade!