Snöigt Strawberry fields

Puh!

Det vart till att pulsa en del på Strawberry fields. J Första vägen hade körts åtminstone för ett dygn sen, där gick bra att gå. Nästa väg hade promenerats av en eller två, lite jobbigare, men gick rätt bra. Sen ut på fältet var det ju helt orört, snön gick ibland över stövelskaften upp till knäna. Tanken var nu, förutom lite träning, att röja runt lite på fältet för att platta till snön aningen, så man förhoppningsvis kan komma dit fler gånger i vinter och träna.

Jag lade en apport uppe på den första stenen (synligt) och sen gick jag fyrkanten 3,5 sidor. I varje hörn snurrade jag runt lite för att platta till, och lade en boll/apport synligt. Efter 3,5 sida gick vi så rakt in till mitten och så skickade jag ospårat men synligt till de fyra hörnen. Fick dirigera lite till ett par av dem då han gick snett. Borde väl ha tagit tillbaka, men så långt tänkte jag inte där ute. Å andra sidan följde han dirigeringarna rätt fint.

Rak hämtning av boll.

Sen hade jag med en frisbee som han fick kuta runt efter, plus en bollkastare. Där tänkte jag att risken är ju att han aldrig hittar bollen, men det visade sig gå riktigt bra. När jag konstaterat att bollarna var möjliga att återfinna kastade jag en vinterapport som störning åt ena hållet och sen boll med apportkastaren åt andra hållet. Han fick ta bollen först, för annars skulle vi nog aldrig få in den igen. Nu fick han titta ordentligt några sekunder på islagplatsen innan han fick ta den som markering, och när det var klart fick han ta apporten som dirigering.

Till stenen blev det också en rak dirigering.

Rätt var det var kom en man på skidor med två hundar. Han stannade och tittade lite och frågade sedan om han kunde skida förbi (en bit bort). Lakrits, som just var ute för att leta efter en boll, fick därför stå still och vänta medan de åkte förbi. Sen var det svårt att hitta bollen, koncentrationen var borta. Jag fick stoppa, gå fram och belöna stoppet, sen sparka lite snö tills vi hittade den.

Nu hade vi båda tappat bort var apporten låg, så jag skickade honom på ett större sök och gick själv ut och letade. Hade tur och fick plötsligt syn på den svarta remmen som anades i snön. Riktade Lakrits dit och fick in den också. Tur där, för jag har bara två såna och de är ju inte så billiga.

Min lilla snögubbe.

Tufft med träddummies

Igår satte jag upp plastband i dagisskogen. De syns inte superbra på avstånd, vilket kan vara bra om de ska få sitta kvar. Jag själv vet ju å andra sidan ungefär hur de är placerade. Ungefär hälften röda, hälften gula.
Lakrits var duktig idag, sprang med konfidens.
En liten incident, dock: Jag hade hängt en dummy en bit upp på en liten kvistnabb. Den lokaliserade han och försökte få ner den. Den satt tydligen så bra fast att när han drog rakt ner så satt den kvar. Istället för att ligga i och jobba på saken, attackera den från annat håll eller så, så bara dissade han den när han inte
fick ner den meddetsamma. Istället började han ett litet eget privat sök därute runt det lilla trädet, hoppades väl på ytterligare någon dummy i trakten. Jag såg vad han gjorde och skällde ut honom efter noter. När jag så gick fram till honom låg stackaren ner för att blidka mig. Det blev kanske en lite väl tuff utskällning för liten labbe. Å andra sidan är det en dödssynd att dissa en funnen apport!
Jag klappade om honom och när han gaskat upp sig skickade jag från typ två meters håll och gav mig
inte förrän han fått ner den. SÅ hårt satt den ju inte. Han lyckades och det blev jubelbelöning. Sedan gick vi tillbaka och gjorde om övningen. Nu kunde han bra! Ny jubelbelöning.

Idag gick vi i en annan skog och jag hade bara en fickdummy med mig.
Det var iallafall läge att testa av hur gårdagens övning fungerade idag. Jag hängde dummyn på en liten kvistnabb precis som igår, och skickade dolt. Han hittade dit, fick inte heller nu ner den meddetsamma. Jag hejade på från avstånd med uppmuntrande hejarop, och vips var den nere. Jättebelöning igen.
Lite senare gjorde jag om igen (lite andra övningar däremellan) och denna gång satt dummien lite mer lättillgängligt, så han fick ner den på en gång. Bra där!

Det jag också kan konstatera är att han springer med allt bättre konfidens utåt även när jag har gömt dolt, utan att han sett vad jag har för mig. Det är mycket roliga framsteg!

Dirigering på hygge

Vada i februari 2012.
Foto: Rolf Sävström

Idag sken solen fint när Annika och jag samlades för att köra lite dirigeringsträning på hygget vid Gävsjövägen. Vi lade ut fyra snitslade högar med dummies medan hundarna var kvar i bilarna. Ja, Kasper var med och inspekterade, förstås.
Sedan äntrade vi granitkullen, varifrån man har god utsikt över hela träningsområdet. Vi turades om med att skicka, och jag började med Lakrits. Skulle det bli för svårt med ett helt dolt, obanat mål på andra sidan hygget (och en del sanka ställen på vägen dit)? Det gick faktiskt över förväntan. Han höll en något långsamt tempo, vilket han gör när han inte är helt konfident, men han nådde fram, hade tur med vinden och fick vittring direkt.

Annars kan man väl sammanfatta träningen som att man kan avläsa respektive hunds status tydligt på den tid det tar att hämta in en dummy: elithunden Cheysie tar in sina lekande lätt, även om matte får korrigera något ibland. Lakrits och jag får jobba lite mer, linjerna blir inte alltid spikraka, några gånger missuppfattade/tog han inte mina anvisningar, men på det hela taget går det bra att greja dessa ganska långa dirigeringar inklusive en del stopp-, vänster- och högermanövrer. Men: det tar bra mycket längre tid för oss, vi får meka mer innan han når fram. Det där betraktar jag som orutin, framför allt hos honom – att våga lita på att matte vet, även om han själv inte har en aning – men även hos mig, som kanske klantar till det lite eller är lite otydlig i vissa dirigeringssituationer. Ger vi det lite tid och mer träning så är vi snart där!

Det var bra att ha fyra områden. I början var det såklart svårast, innan hunden varit vid ett område och sett dummyhögen. Sen blev det lättare när minnesbilden fanns, men då försvårade vi genom att flytta lite på oss eller stoppa halvvägs ut och skicka åt vänster eller höger. Någon gång blev det stopp (på skapligt nära håll) och sedan belöningskast från kullen. Mot slutet kastade vi störningsmarkering åt annat håll före skick mot något av områdena, sista varvet till och med en dubbelmarkering följt av skicka och sedan intag av de båda markeringarna. Detta gick kanon, så jag är på det hela taget nöjd med träningen.

Allra bäst var nästan när jag blåste stopp mitt när Lakrits var i den allra blötaste sankmarken, och han stannade direkt, så att det skvätte om det! Det minnet bär jag med mig när vi nu tränar vidare för att ytterligare befästa alla dirigeringskommandon.

Nu är det också spikat att jag anmäler oss till Labbecampen 8–12 juli 2013. Hoppas vi kommer med, verkar så himla kul!

Skogspromenad med ryggrad och dolda linjetag

Lockade med både husse och hundar ut på en skogspromenad bortåt Kö-ö-högsskogen. Jag hade med fem dummies och ett par bollar och lade ut dummies lite här och där under promenaden och skickade tillbaka.
Ibland blev det lätta, men långa, utmed stigen, någon med avslut upp på hög sten. Ibland lyckades jag utnyttja någon stigkrök så att han fick gena rakt igenom, eller så vek vi av in i terrängen och skickade snett tillbaka. Några gånger kastade husse markeringar in i trasslig terräng med bäck, fallna träd, stubbar och allmänt ris.
När vi gått en bit beslutade jag mig för att släppa Kasper. Visste att han glatt skulle jaga iväg, men hoppades att han inte skulle behaga vara borta alltför länge. En bra årstid iallafall att släppa honom på med tanke på vildlivet. Och han behövde verkligen få sträcka ut en stund. Han gjorde så klart en rivstart och innan jag hann få upp pipan hängde Lakrits på. Argt försökte jag kalla tillbaka honom, men det var som förgjort. Inte förrän Kasper gjorde en båge tillbaka runt oss kom Lakrits inom förståndshåll för en inkallning. Jag lät honom veta att han gjort riktigt fel, och resten av promenaden lyssnade han nogsamt när jag sade att han skulle hålla sig hos oss och inte hos storebror.
Så gick vi vidare och gjorde lite apporteringsövningar här och där. Kasper kom tillbaka en gång och fick godis och stack igen. Sen kom han tillbaka rätt snart igen, just när husse höll på att kasta markeringar till Lakrits, så jag kikade inte så noga först. När Lakrits skickats för att ta in en markering kollade jag in lillpojken, tänkte ge honom en godis för att han kom tillbaka så fint. Men då såg jag: han hade hittat en ryggrad och höll på att tugga loss på den som bäst. Första instinkten var ju att ta den ifrån honom, vem vet vilka bakterier etc den innehöll? Men så hejdade jag mig. Här har han kommit tillbaka frivilligt till sin matte, stolt uppvisandes sin bästa hittegrej, och nu var han där, lugn och stilla vid min sida. I och för sig tuggandes på ryggraden, men ändå. Jag bestämde mig för att låta honom få ha den (men inte Lakrits!). Bättre belöning för gott uppförande kan man knappast tänka sig.

Mums, vad snäll matte är som låter mej behålla denna!
(dock kom den inte med hem)

Så vi gick vidare längs stigen, och Kasper hängde på. När vi andra gått en bit tog han sin älskade ryggrad och skuttade förbi oss. Kanske 50 meter framför lade han ner ryggraden och tuggade vidare. Och så höll det på. Vi varvade varandra framåt längs stigen och gjorde små Lakritsövningar här och där.
Ända tills vi kom till ett T-kors och jag inte höll koll på hundarna, eftersom jag instruerade husse i hur han skulle gå in snett genom stigvinkeln och droppa tre apporter i en linje. Under den lilla stunden övertog nog Lakrits ryggraden, för rätt var det var kutade Kasper förbi tommunt och försvann in i skogen åt vänster. Jag röt till Lakrits att genast komma, och det gjorde han, även han tommunt. Han insåg nog att ryggraden inte var hans... Vi gick ner till det ställe där Rolf kom ut och medan jag skickade Lakrits att plocka in de tre apporterna gick Rolf och hämtade ryggraden och ropade på Kasper. Kasper återvände genast och fick lycklig tillbaka sitt ben.
Det visade sig att den sneda linjen inte var så spikrak som jag hade önskat (liten kommunikationsmiss där) men efter lite dirigering redde Lakrits ut situationen och bärgade hem alla tre.
Vi traskade vidare och började närma oss grusvägen. I sluttningen bad jag Rolf lägga ut tre apporter bland de många stenar som låg där, varav en på andra sidan stigen, medan vi fortsatte nerför backen. Kasper hängde fortfarande på, bärandes sitt ben. Precis där jag tänkte gå in för att vända upp mot stenarna kilade Kasper in för att få tugga vidare på ryggraden. Jag satte Lakrits ner och passade på att koppla upp Kasper och förtöja honom i en liten tall medan Lakrits och jag sen ställde upp för de sista apporterna. Ville inte riskera att lillfläcken skulle springa ut på bilvägen medan jag hade full uppmärksamhet på dirigeringen.
De två första apporterna tog Lakrits jättefint. Jag visste ju ungefär var de låg, och skickade som ett därsök: Ut, Stopp och sedan Sök. Men på den tredje hade vi åter missuppfattat varann. Jag hade trott han skulle lägga den på andra sidan stigen ungefär i samma linje som de båda andra, och det var dit jag skickade Lakrits. Men han hade gått en bit ner på stigen innan han lagt ut den tredje, så även om den låg på andra sidan stigen var den bra mycket närmare oss, fast klockan halv tio snarare än klockan tolv. Rolf såg nu hur fel jag skickade och berättade hur den låg, så jag blåste stopp och dirigerade sen ner Lakrits till rätt område. Någon småmiss i kommunikationen Lakrits och mej emellan, men på det hela riktigt bra. Och hem kom den!
Jag är alltså supernöjd med båda hundarna, men allra mest med Kasper. Kan det vara något för framtiden att ta med ett litet ben, gömma det fem meter från stigen, låta honom nosa rätt på det och sen ha det under promenaden? Både lös storebror och själva ryggraden i sig utgjorde mäktiga stadgeretningar för Lakrits, särskilt i början, så det var mycket nyttigt på många sätt.
Den sista biten tillbaka till bilen gick vi längs grusvägen. Husse och Kasper gick före och Lakrits och jag gjorde en avstickare ner i skogen för att se om vi såg mer svamp (hade råkat hitta lite utan att det alls var meningen). Det gjorde vi nu inte, och precis som vi var uppe på vägen igen hördes kloppetiklopp bakifrån. Attans snabbt fram med kopplet, som jag inte ens hann sätta på, utan bara slog i en ögla runt hunden. Så passerade två hästar med ryttare. Jag blåste låg stoppsignal med höjd tennisboll, och Lakrits satte sig blickstilla medan hästarna skrittade förbi. Jag hejade på dem och när de började trava för att sen falla in i galopp i nästa kurva kastade jag belöningen ner i skogen. Lakrits brukar sköta sig bra bland hästar, men det är ju dumt att chansa, bättre att förstärka det goda beteendet ytterligare.
En bättre skogspromenad får man leta efter!

Kiss och dirigering

Igår kväll upptäckte Sara och jag att Lakrits i sömnen kissat lite på en filt i soffan. Hmm, så där brukar han aldrig göra? Får hålla koll på det, och om det uppträder igen blir det allt ett veterinärbesök för att kolla att det inte är nån urinvägsinfektion eller något annat.

Idag blev det fortsättning på gårdagens dirigeringsträning. Vi höll till på gröna ängen och jag gjorde tre områden igen: vänster, back och höger. En gång sprang han höger när jag sade Back, men i övrigt gick det kanon. Blåste också stopp någon gång och belönade med bollkast istället för dirigering. Tack för den påminnelsen, Annika!

Vi fortsätter nu ett tag på den här nivån, får försöka variera platserna bara.

Kasper var uppbunden medan vi tränade dirigering, och rätt var det var kom det en man (bakom min rygg, så jag såg honom inte först) och gick förbi rätt nära Kasper. Kasper gillar normalt folk och brukar svassa rejält i hopp om godis eller klapp. Men nu började han skälla och gå på riktigt ordentligt. Jag satte Lakrits en bit ifrån och gick fram till dem. Mannen verkade helt lugn över läget, så jag frågade om han hade något emot att ge hunden en godisbit. Nej visst, det gick bra. När han gett Kasper godiset blev han såklart lugn och kelsugen istället och nu frågade mannen: Det är en dansk-svensk, va? Häpp, han var visst hundvanare än jag anade, inte många som klarar att identifiera denna ras! Att han skällde så inbillar jag mig berodde på att vi tränade och jag hade dummisar liggande på marken och Kasper tyckte att mannen kom för nära och vi behövde skyddas. Eller nåt. Annars har jag inte en susning ...

Dirigeringsträning på Strawberry Fields

Denna vackra rimfrostbild togs medan vi väntade på träningssällskapet för dagen, Annika med Cheysie och Tindra. Ute på träningsängarna var det blötare med aningen ytfrusna gyttjepölar och mina lågskor utsattes för hårda prov trots goretex.

Vi körde Bollyövningen med dirigering till olika punkter, ett steg i taget. Så här i efterhand kan man säga att avstånden var lite för stora, särskilt för Lakrits, och att han har changerat en hel del jämfört när vi gjorde en liknande övning i somras. Jaja, får väl se detta som ett statuskvitto på vad vi behöver träna.

Fick särskilt problem i steg tre (rakt fram, stopp, höger, stopp, vänster) när han skulle vänster. Vi har kommit in i en lite oönskad rutin att jag blåser stopp, sen när han tittar säger jag Vänster med utsträckt arm, han tvekar och sticker först när jag förstärker med ett Ja! Jag är själv lite benägen att backa tillbaka och rätta till det där på kortare, enklare avstånd. Annika tyckte å andra sidan att det inte gjorde så mycket, utan att jag skulle tänka om där. Hmmm.

Cheysie klarade sig lite bättre, men fick också problem så småningom där hon visade lite för stora egna initiativ. Det är trots allt en jättebra övning där man direkt får kvitto på vad som fungerar och var det tar stopp. Vi var rätt överens att träna delar ett tag nu och sen köra en ny Bollyövning om ett tag för att se om situationen förbättrats något.

Vi fortsatte istället med tre dummyhögar: en bakåt, en vänster och en höger. Skickade från mitten bakåt. Fick problem redan där, men efter att ha visat på och gått närmare funkade det. Sen var det som att han plötsligt mindes lite bättre hur det skulle vara, för efter att Cheysie kört ett varv och jag plockat med Lakrits ut för att fylla på Back-förrådet så gick det plötsligt bättre. Körde en Back, Vänster, Ut, Höger, Stopp följt av Back och till sist en Ut. Inga problem, förutom att han var ovanligt seg att springa och inte var superalert på stoppen. Annika tyckte jag skulle leka upp Stoppen lite mer, och hon har nog rätt i att jag slarvat lite med det på sistone. Vi får köra lite grunder varvat med lite klurigare dirigeringsövningar, helt enkelt.

Annika hade lagt ut två dummys åt motsatt håll i riktning mot en grå trädstam, så efter att Cheysie fått jobba ett varv igen och Tindra skulle plocka in de sista så riktade jag in Lakrits mot det grå trädet. De var helt dolda, varken han eller jag hade sett när hon lade ut dem. Första varvet sprang han lite snett höger så jag tog tillbaka honom. Nästa försök sprang han rakt på tills han kom till trädgränsen, där han vek av åt vänster. Jag blåste stopp och höger, varpå han hittade en. Skickade en gång till åt samma håll och trodde att han tagit in den närmaste. därför höll jag precis på att dra i med ett extra Ut så han skulle passera ställe 1 utan att stanna till där, när han tvärnitar och plockar nummer 2 som låg framför den han redan tagit in. Matte lurad. Det var iallafall en bra avslutning på en övning som blev aningen för komplex.

Men nu har jag ändå en del att jobba vidare med. Tror att det är lite som med söket, Lakrits är ringrostig, även om vi tränat en del vänster och höger även i Frankrike, och behöver få chans att komma ihåg hur man gjorde och vad matte menar. Vi är nog snart tillbaka igen. Hoppas nu på att snön dröjer länge så vi kan träna detta ett tag.

Skorna är på värmning i skotorken och själv sitter jag med tjocka sockor och myser. Fötterna har nästan glömt det där iskalla vattnet.

Brocante, resårband och cachning

2012-09-23

Tvättade lite eftersom det verkade bli torkväder, till skillnad mot morgondagen, som utlovat regn.

Sen cyklade vi ner på stan där det var brocante med lite högre kvalitet än på de vide grenier vi varit på hittills. Köpte två fasaner i tenn (?) av Maurice Frecourt och vi åt sedan lunch i allén innan vi hojade vidare för en fika på Café de la ville vid andra stadsporten.

Brocanten hölls precis utanför stadsporten. Denna man köpte jag två tennfasaner av.

Kuriosaförsäljningen fortsatte in i allén.

Café de la ville nära den andra stadsporten.

Satt ute i trädgården och läste. Rolf cyklade några mil.

Lagade hajfisken till middag: sås på riesling och grädde, lök, champinjoner, fänkål, grön paprika, tomat. Mycketgott, kan nästan ätas vegetariskt.

2012-09-24

Grått o regnigt.

Åkte till Sens efter lunch, besökte äntligen katedralen, den första stora gotiska katedralen i Frankrike. Rolf dristade sig in i en sybehörsaffär för att köpa ett resårband. Avez-vous des bandes élastiques? Damen undrade vad han skulle ha det till. Det fanns nämligen en mängd olika elasticiteter, tjocklekar, färger, you name it. Vid hans tvekan frågade hon pour vêtements? Nej. Då pekade hon på en hög hylla med ett antal rullar med fina runda resårband i olika tjocklek. Vi kände först på det tjockaste vita, men det var för mjukt. Trop douce? Ja. Då plockade hon ner ett mörkblått band som blev perfekt. Rolf köpte 2 meter och försökte förklara medan hon slog in i kassan: c’est pour mon photo appareil, och lyfte upp den stora systemkameran. Då såg hon ytterst tveksam ut och tänkte säkert att den där lär åka i backen så snart han hänger den i bandet. Men så förtydligade Rolf med pekfingret i luften: J’ai une idée! Då log hon. Han gjorde helt säkert hennes dag.

Vi försökte på sex cacher men hittade bara en. Det är knepigt med cacher i Frankrike, de ligger på publika platser med begränsade öppettider eller på ställen med mycket folk i närheten, vilket gör att de måste gömmas extremt finurligt eller så blir de mugglade.

Vid denna lavoir ska det finnas en cache, men vi misslyckades med att hitta den.
Det uppenbara hålet i förgrunden var tomt.

Precis som väderprognosen sade kom solen fram klockan tre. Det ser inte lika lovande ut framöver.

Vi åkte in vid dammarna norr om Villeneuve och tränade Lakrits med både vatten- och landapporter medan Rolf gick en promenad med Kasper. Bra ställe! Några fördröjda kast med bollkastaren efter dirigering rakt ut i vattnet på ingenting, en dirigeringsfyrkant, några dubbelmarkeringar på land, i vatten och en kombi land-vatten. Och så lite lattjobuskast så han fick springa av sig lite och torka upp.

Handlade mat på hemvägen och tillagade en riktigt god endivegratäng med lök, grädde, parmesanost, lardon och rostade pinjenötter. Mums! Den är en keeper.

Rolf vid mitt lilla arbetsbord i sovrum 2.

Makaber dans, grindklättring och mystiskt slott

2012 -09-19

Jag fortsatte med 50-50-mat på morgonen för Kasper.

Gjorde klart ett par småjobb och slöade sen ute med målning och läsning av fransk bok. Rätt skönt att inte åka iväg nånstans. Till kvällen har vi bokat bord i St Julien, så iväg ska vi visserligen.

Middagsbokningen på Les bons enfants visade sig vara ett lyckokast. Det var nämligen så att de hade ett erbjudande på en speciell 30-eurosmeny där man betalade för en person och så fick nästa person äta gratis. Dricka tillkom. Självklart valde vi denna meny, och eftersom det var Rolfs tur att köra drack han Badoit medan jag inledde med ett glas Chablis till sniglarna och fortsatte med en liten karaff Irancy till det 24-timmarstillagade kalvköttet. Huvudrätten smakade för övrigt gudomligt. Ost följde, en otroligt mogen vitmöglig sak som höll på att rinna iväg, god som attan, och till den några sultanrussin och ett par skalade hasselnötter. Avslutningsvis nån dessert som varken Rolf eller jag minns i efterhand. Prisvärt blev det i alla fall, även om det är lite trist att gå på restaurant när den ena dricker vatten och den andra njuter av goda viner. Just dessa viner hör dock inte till Rolfs favoriter, varför det var kul att passa på att dricka dem.

Edit: vi insåg just att desserten hette Paris-Brest och såg ut ungefär som en bagel med smet i mitten. Den var dock inte kompakt och seg som en bagel, utan lätt och fluffig i strukturen, och smeten bestod av nåt nötaktigt. Den var inte alls dum, även om den alltså redan hunnit falna i minnet.

2012-09-20

Slö förmiddag då jag målade lite i trädgården. Efter lunch cyklade vi upp till Palteau med en avslutande uppförsbacke på en och en halv kilometer. Slottet däruppe var nåt slags ridcenter. Sen var det omväxlande platt och nerför tillbaka till Villeneuve, totalt cirka 2 mil. Vi landade på storgatans fik och satt och pratade en stund med en gammal enbent man som varit lastbilschaufför i sin dag och gjort många resor till Sverige. Han kunde räkna upp ett flertal svenska städer. Jag frågade honom om bästa rutten tillbaka till Sverige och hans tips var då Metz och Saarbrück. Nja, tror inte det, den vägen tog vi på nervägen redan. Lite omväxling vill vi allt ha.

På kvällen hade vi bespetsat oss på middag på just samma fik, vars middagsservering eligt skyltarna startade klockan sju. Men när vi kom dit hade de ingen middag förutom pizza. Nej tack. Istället gick vi till L’Annexe, där vi åt entrecôte häromveckan. Denna gång tänkte vi istället ta ställets specialitet som en flicka med farmor vid grannbordet njutit av den gången, ostfondue à la Schweiz.

Mycket riktigt visade sig denna rätt vara bra mycket bättre än den halvsega entrecôten. Till fördelarna hörde också att vi hade gångavstånd hem till gîten. Det kom in ytterligare ett engelskspråkigt par. Vår teori är att de kommit med båt på Yonne. Man ser såna kanalbåtar ibland och detta är enda gångerna vi hör engelska talas på gatorna. Annars är vi rätt ensamma om att vara turister här.

2012-09-21

Idag hade jag avtalat med min gamla konversationstant AnnickFradin om att träffas i Toucy, cirka 4 mil söderut. Vi skulle besöka en kalligrafiutställning med en arabisk konstnär bosatt i Paris, tydligen välkänd här: Hassan Massoudy. Vi skulle träffas klockan 15, men redan vid 11 åkte vi hemifrån. Dessförinnan hade jag haft nöjet att besöka fredagsmarknaden. Det passade utmärkt att köpa en poûlet rôti så vi hade färdiglagad mat när vi kom hem. Den grillade kycklingen var bra mycket större än en från ICA, och under de roterande spetten låg potatis och gottade till sig med den härligaste sky. Jag köpte en ask sådana också och blev strängt tillsagd av den trevlige grillästaren att inte värma dem i mikron, utan i ugnen. Det är inga mikropotatisar! Sen gick jag in i hallen och slog till på den enda kvarvarande saumonetten, det vill säga samma lilla röda haj som sist. Nu väntar ett nytt recept, som jag köpte lite grönsaker till. Jag börjar bli igenkänd nu, både av fiskhandlaren och grönsaksförsäljaren.

Alltså, med både hundar och Rolfs cykel for vi iväg för en mellanlandning i La Ferté Loupière, en liten stad som är känd för sin kyrka med en lång väggmålning: la Danse Macabre. Vi hade tur och hittade kyrkan med vidöppen dörr. Ett vackert fönster bakom koret lockade in oss, och strax såg vi ett gammalt trätak och väggen med de 42 individuellt avbildade personerna som dansade med döden. Det lär finnas 8 sådana makabra danser i Frankrike, varav alltså en i denna lilla stad.

Snigelpizza med vit sparris (förgrund) och roquefortpizza med lax (bakgrund).

 På kyrktorget fanns också en restaurang, så vi slog oss ner. Det mest tilltalande på menyn var faktiskt pizza, så jag beställde in en pizza bourguignonne – med sniglar och vit sparris. Det fick uppväga själva pizzavalet, för snigelpizza var definitivt något nytt på min horisont. Den var väl helt okej, även om jag inte uppskattar de franska degiga bottnarna. Mindre botten är godare. Rolfs roquefortpizza visade sig vara täckt av en tunt lager lax. En lite märklig blandning, och han lade snart laxen åt sidan till förmån för osten.

Vi åkte vidare till Toucy, där jag släppte av Rolf som cyklade hem knappa 5 mil i en del regn. Själv for jag vidare till centrum av Toucy och hittade en skuggig parkering för bilen med hundarna. Stora torget, hade hon sagt. Jag gick från den stora parkeringen in till shoppinggatorna. Där låg Place de la Republique, det måste vara detta torg hon menade. Jag var lite tidig och strosade runt lite och kände igen en och annan butik från förr. Sen satte jag mig på ett fik med utsikt ut mot torget/rondellen med Larousse-statyn i mitten (Pierre Larousses födelsestad) i väntan på att Annick skulle dyka upp. Tiden gick, och kvart över tre hade Annick, som brukar vara punktlig, ännu inte dykt upp. Hmm, var jag verkligen på rätt torg?

Place de la Republique.

Fint korsvirkeshus i Toucy.

Jag betalade för kaffet och började gå mot parkeringstorget. Inte var det väl där hon menade? Fanns det ytterligare något torg? Då mötte jag henne. Hon hade tänkt som jag fast tvärtom. Dvs väntat vid biltorget och sen gått mot Place de la Republique. Tur att stan är liten. Kul att ses igen.

Det visade sig att den utställning hon tänkt ta oss på låg en mil bort, så vi gick tillbaka till biltorget. Vi hade parkerat bara några bilar ifrån varandra! Jag lämnade över ett par burkar sill och några paket knäckebröd som en liten souvenir från Sverige, hoppas de uppskattas efter den långa resan.

Eftersom jag hade hundarna med tog vi min bil bort till slottet Fontenoy med sin utställning med Hassan Massoudys kalligrafi. Den var mer som konstverk än som ren kalligrafi, och det var intressant att titta på en film om hans konstnärskap. Han skapade sina egna pennor av vass och sin egen färg av olika saker från naturen. Han valde olika fraser som han sedan översatte till arabiska och dels målade några till synes enkla former av och dels kalligraferade den arabiska översättningen på en rad under i mindre stil. Den franska översättningen stod sen oftast med blyerts allra underst.

Gafy.

Slottet hade även ett par andra utställningar att kika på, innan vi tog ut hundarna på lite kissning. Annick har ju själv en épagneul breton som heter Gafy, men som jag inte träffat. Hon hade tidigare en labrador som hette Ogust, som dog för ett år sen, och då skaffade hon istället Gafy. Sen åkte vi tillbaka till Toucy och jag lämnade av Annick vid hennes bil. Vi ska höras igen så får vi se om vi hinner ses nån mer gång innan vi far hem igen.

Rolf kom hem just som jag körde från Toucy, och när jag ringde för att kolla hans status hade han just kommit innanför dörren. Inte utan äventyr! Vi har bara en uppsättning husnycklar, och eftersom vi inte visste vem av oss som skulle komma hem först bestämde vi att lägga dem inne på gården på en hyllavsats under min cykelhjälm.

Aj, aj, så vassa spetsarna är, demonstrerar Rolf.

När han så rullade fram till vår grind var den låst! Värdparet hade tydligen åkt iväg och för första gången på tre veckor låst grinden på dagtid! Grindnycklarna låg tillsammans med husnyckeln helt oåtkomliga några meter bort på insidan. Resolut hade Rolf klättrat över den mycket spetsiga grinden utan att lyckas bli spetsad, eller ens peta hål på sina cykelbyxor av lycra. En mycket bra bedrift!

När jag kommit hem åt vi den kyckling och potatis jag köpt imorse på marknaden. Riktigt gott!

2012-09-22

På förmiddagen promenerade vi allihop ner till stan genom allén. Bästa bageriet hade en kö på cirka 8 personer (så man knappt kom in genom dörren) så Rolf väntade med hundarna en bit bort. När jag kom ifatt honom träffade jag åter på den gamla enbenta lastbilschauffören och hälsade. Sen gick vi upp till kyrkan för att äntligen ta den cache som ligger där, och som vi hittat en kväll tidigare, men då inte haft någon penna med oss för att logga. Nu satt det fyra killar i olika åldrar där, precis på de bänkar där cachen var. Kanske de också var geocachare? Nyfiket närmare vi oss. Rolf pekade lite menande ner mot cachehörnan och den äldsta killen nickade och började snacka en massa. Rolf pekade på mig, som fick ta över och försöka tolka den där smattrande salvan. Det gick väl halvbra, allt förstod jag inte, men de var i alla fall iväg och cachade för första gången med hans mobil och hade just hittat denna. Vi erbjöd pennan för loggning, men han avböjde med nån förklaring jag inte hängde med på. I alla fall undrade han hur man gjorde med loggning på webben sen, och det kunde jag iallafall förklara. Kul att kunna vara till hjälp. Vi var båda överens om att detta är en suverän sysselsättning med yngre barn.

Efter lunch tog vi bilen och åkte sydost denna gång. Jag hade plockat fram några cache-koordinater och Rolf hade letat reda på några potentiellt intressanta orter. Så vi körde en kombo:  satte gps:en att köra till en av orterna via en av mina koordinater. Eller tvärtom. Lite korsande och tvärsande blev det, men å andra sidan fick vi se trakter och vägar vi knappast annars skulle ha sett.

Orten Looze var mest just det, en loser. Cachen Vue sur Joigny stämde å andra sidan också, en utsökt utsikt från vinsluttning ner över staden, floden och en vacker bro. Nu upptäckte vi att vi åkt iväg med inpackade hundar, men utan koppel. Hittade ett reservkoppel, så det fick hamna runt Kaspers hals medan Lakrits fick skutta omkring lös. Det funkade ju bra sådär vid vingårdskanten, hoppas vi hittar fler ställen där han utan fara kan gå lös.

Vi for vidare till en annan cache vid en liten lantortskyrka. Ledtråden var att leta under murgrönan, men det hjälpte inte, hittade den inte ändå. Vi bestämde oss då för att leta efter en menhir-sten som skulle ligga längs en återvändsväg intill. Vi stötte på ett par vandrare och frågade dem. Jodå, den fanns, men var mest ett stenröse. Så undrade de om vi var svenskar, de såg nummerskylten på bilen. Det visade sig att de varit i Norge på semester och då åkt genom Sverige. De hade vänligheten att berömma min franska. Det säger väl mest om hur lite franskkunniga de stötte på under sin semesterresa …

Efter att ha pratat färdigt med dem vände vi och styrde istället österut till ett kloster i Pontigny. Nu hade vi tur. Klosterparkeringen var vid ett större loisirområde med fotbollsplaner, folk som spelade petanque (boule) och ungar som cyklade, åkte skateboard eller moppe. Där fanns alltså stora fält för Lakrits, och jag plockade på mig ett par smådummies och en tennisboll. Rolf gick en runda med Kasper och kikade på petanquespelarna bland annat medan jag rastade Lakrits genom att skicka på diverse dirigeringar på fältet. Jag märkte efterhand ett visst intresse omkring mig. Det stod nyfikna och tittade på olika håll runt om fältet: borta vid ett hus, några moppekillar vid en grind och en kvinna med tre små gläfshundar i koppel bortåt petanquebanan. Dessutom fanns det fyra intresserade hundar bakom ett stängsel på andra sidan fältet. Lakrits skötte dessa störningar med den äran och tyckte det var ett riktigt kul fält att träna på.

Sålunda rastade gick sedan Rolf och jag och kikade på klostret med kyrka. Kyrkan var ljus och kal, riktigt fin, påminner om nåt liknande vi sett i Portugal. Klostret verkade numera oanvänt. En kaffe ljusade upp tillvaron inför hemfärden. Egentligen tänkte vi åka raka spåret hem, men när vi närmade oss den backe upp till det slott som gäckat oss länge nu (man ser det tydligt på avstånd från stora vägen, men ser sen inte skymten av det, ej heller några skyltar när man närmar sig) sade jag att kan jag inte få testa den här lilla vägen? Okej. Liten och smal var den där den ringlade genom Villecier, bort till en liten lekplats. Där fortsatte den uppför en 20-gradig lutning och jag tog sats med bilen nerväxlad. Sen fortsatte den lilla vägen ännu smalare och skraltigare upp genom en riktigt tät lövsal, ljuset påminde om en bokskog. Efter en lång slingrande stund kom så en diskret liten skylt till en grusväg åt vänster: Château du Fey. Och strax efter den sedvanliga Privée-skylten. Här syntes inget annat än skog, men vi insåg att vi ar rätt. Vi fortsatte längs den skraltiga vägen och rätt var det var kunde vi skymta slottstaken där skogen glesade ut en aning. Och så såg vi en trädallé. Borde det inte finnas en huvudväg in till slottet där? Den väg vi hittat kändes mest som en bakväg. Vi fortsatte, och vägen slingrade sig nu tillbaka, lite åt alléhållet, men utan att nå ända fram. Istället vände den nedåt och rätt var det var befann vi oss i Villevallier. Ingen skylt visade in på den väg vi nu kom ut ifrån, allt helt anonymt. Mycket märkligt!

Väl hemma forskade vi i saken på webben samtidigt som vi satte resterna av kycklingen och potatisen på värmning. Joho, det fanns ett slott som hette du Fey. Nästan alla träffar var dessutom amerikanska. Tydligen är slottet till salu sedan 2009 (!) och man har där haft uthyrning av rum där till penningstinna amerikaner.

Vad sägs om standardpriset med 5 rum för 10 personer för 50.000 kronor i veckan? Eller den lyxigare varianten för 90.000? Då ingick inte ens middag, förutom ankomstkvällen. Vågar man ana att den amerikanska lågkonjunkturen satt P för det här slottets vidare öden, inklusive dess försäljning?

---

Hajfisk och jävulsstenar

2012-09-14

Tolv timmars sömn gjorde susen. Vaknade pigg och ofrusen. På fredagar måste man gå på marknaden här. Att handla på franskt vis tar större delen av förmiddagen, då avstod jag ändå från slaktaren, för jag orkade inte mera… Man undrar ju lite hur moderna familjer beter sig, när man inte har en hemmafru i hushållet. Men trevligt är det, och fin kvalitet på varorna får man. Och då deltar jag ju ändå inte i skvallret, som oundvikligen måste vara en stor del av själva marknadsbesöket.

Alltså: först bagaren, sen in på apoteket för att köpa Frontline till Kasper, sen tabacen för en dagstidning så vi får lite koll på helgens begivenheter, sen marknaden. Jag vet ju redan var jag ska köpa sallad, oliver, fisk så tre köer var givna. Sen hittade jag ett nytt ställe för tomater, gurka och nektariner. Fiskhandlaren är trevlig, det gör att jag hellre väljer kön till honom snarare än kön till någon slaktare. Den här gången blev det en helt okänd, ålliknade fisk, som jag bad honom skära till så det blev lagom för två personer. Vi fotade namnet på fisken och gick hem och googlade: saumonette, en liten hajart! Ser man på. Har hittat detta recept som ska tillagas imorgon, troligen.

Jag jobbade någon timme och efter lunch och lite tvätthängning tog vi cyklar och hundar och åkte bort till jävulsstenarna. La Roche au Diable, som enligt wikipedia är en cromlech (bretonsk stenring) som alltså är unik för regionen. Nog för att stenarna var lite cirkelformade, men inte alls så där uppresta och raka som mer kända stenringar. Men ett prima ställe för oss:

- Site mégalithique de la Roche au diable - Disposition de blocs de granit monumentaux en cercle du type Cromlech : certaines de ces roches creusées en foyer ou en« baignoire » ont été l'objet de rites et de superstitions jusqu'au siècle dernier. Ce site, actuellement non aménagé, et donc non protégé, est utilisé tour à tour comme lieu de pique-nique, comme site de rencontre sportive ou comme lieu de regroupement de rallye auto ou moto...

Nu skulle den alltså även användas till hundträning.  Jag började med att ta med Kasper på en promenad där jag lade ut ett nio-apporterssök till Lakrits, från den täta skogskanten in bland stenarna och i vissa fall uppe på dem. Jag utnyttjade även en snedväxande trädstam till en dummy. Söket gick riktigt bra och jag fick in alla nio snabbt. Lite väl mycket spring utan påkopplad näsa i början, kanske, men trots det effektivt.

Sedan lade jag ut ett linjetag som slutade inne i skogsbrynet. Man kan inte rimligen kasta in dummisarna långt in skogen här, för den är verkligen som en taggig vägg. Jag hittade en liten håla som var aningen mindre tät och kastade ett par meter in, bara. Sen lade jag två på tillbakavägen i samma linje utan att han såg det.

Det blev problem. Han hade alltså sett det lilla kastet in i skogen (det gick inte att göra det osynligt utan att helt ta bort hunden), men inte de två hitre dummisarna. Det fick till konsekvens att han rusade över den första i frisk fart. Jag blåste stopp och han stannade fint. Påföljande närsök blev lite för stort och jag blåste stopp igen och började dirigera. Det var nu det blev tydligt att Höger hunnit bli lika obegripligt som all franska han hört omkring sig den senaste månaden.

Jag kallade tillbaka och gjorde om. Det gick ungefär lika obra. Nu gick jag fram för att motivera upp lite och insåg att jag blåst vid en extra grön gräsfläck två meter framför rätt extra grön gräsfläck. Häpp! Det var ju att göra det hela lite väl svårt.

Vid nästa försök gick det såklart bra. Nu sprang han istället över nummer två. Efter lite blåsande råkade han dock på den. Sista var då den han sett fara in i snårskogen, och den plockade han efter att ha stannat och nosat vid de tidigare dummyställena och efter viss tvekan att ta sig över den mycket markanta skogsgränsen. Jag var inte så nöjd med denna övning, där jag ju delvis klantat till det själv, men beslöt att låta det vara tills vidare.

Istället gick vi upp på stenkullen där jag kunde utnyttja alla stenarna som stod ungefär i ring till att köra lite vänster-/högerträning. Jag satte honom i mitten och gick sen runt och lade ut fyra dummisar på/vid sidan av/bakom några av stenarna och ställde mig sedan mitt emot honom och körde fyra repetitioner av Höger. Hela tiden Höger, med honom i mitten och jag själv flyttandes mig till en ny position för varje repetition. Det gick jättebra, och sedan lade jag ut dem på nytt vid nya stenar och körde en fyra-repetition av Vänster. Det gick lika bra det.

Sen lade jag ut två apporter synligt uppe på två halvhöga stenar som stod ganska nära varandra. Vi gick lite längre ner i backen och så skickade jag tillbaka. Han siktade in sig på höger sten, såg jag, så jag blåste stopp nedanför stenarna och dirigerade Vänster. En sekunds förvirring, sen tog han till vänster, rundade stenen och hoppade upp och tog rätt dummy. Han fick hämta den högra också och så gjorde vi samma övning en gång till.

Sen plockade vi ner cyklarna från biltaket och cyklade med hundarna 1 km uppförsbacke längs en fin liten väg, vände uppe på toppen och bromsade oss 1 km ner igen.

Sen fikade vi med medhavt kaffe och croissanter medan hundarna fick söka ostbitar i gräset.

Rolf bestämde sig för att cykla hem via en liten omväg, så han hojade iväg efter att ha hjälpt mig upp med min cykel på taket. Själv ville jag repetera det dåliga linjetaget innan vi åkte hem igen.

Jag gick ut med en dummy till en skogsplats lite till höger om den gamla, det var lite risigare här. Jag kollade bakåt att Lakrits tittade på och gjorde ett högt, kort kast in i skogen. Denna gång struntade jag i de hitre dummisarna, ville bara få till ett bra skick. Och han sprang rakt och fint ända till skogskanten. Här blev det lite tvekan igen, han sprang utmed sidan till gamla stället, men sen tillbaka och in rätt. Med det lät jag mig nöja.

Några korta, oklippta, filmsnuttar från mobilen på en liten stenmarkering.
Första gången missade jag kastet, men den oväntade studsen gjorde det visst lite svårt. 

Lite eftermiddagsjobb fick avsluta dagen, sen njöt vi resterna av den goda köttgrytan från igår, plockade in tvätten innan det eventuellt börjar regna, gick en kvällspromenad med hundarna och kikade lite på teve.

Biltvätt, cykellopp och egen cykling

2012-08-20

Vaknade till av att det regnade, men somnade om igen. Härligt med lite regn här.

Efter frukost åkte vi utan hundarna in till Cosne sur Loire, skulle handla lite grejer. Vi åkte dit längs några småvägarför att se lite mer av trakten. I dalen bakom oss låg det till exempel en liten pittoby som borde fotas någon dag. Nästan framme i Cosne hittade vi en biltvätt, och sådana är jättekul i Frankrike. När man dessutom har en jättedammig bil var det givet att åka in till detta lavage-ställe. För 2 euro får man högtrycksvatten i fyra minuter och kan sen med knappar själv välja vilka moment man vill köra. Skapligt ren blev bilen och vi hade kul som på tivoli.

Inne i Cosne hittade vi en tabac med lite kartor och sånt. Vi köpte upp oss på en modernare utgåva av Michelins utmärkta kartbok över Frankrike i skalan 1:200 000. Den gamla vi har är från 1992, så den har gjort sitt. Gps:er i all ära, men hederliga kartor är fortfarande oumbärliga när man vill ha lite översikt över vart man ska och hur ställen ligger i förhållande till varandra. Däremot hade de slut på den gröna Bourgogneboken, så jag nöjde mig med den lokala blaskan – som jag kanske borde läsa också, när jag nu köpt den. Nästa anhalt blev Café du Centre där vi fick varsin utmärkt espresso och de två sista croissanterna för det facila priset av 5,50 euro. Jag tänkte mig gå på deras mugg också, men avstod när jag såg att det var en hål-i-golvet-toa.

Istället åkte vi vidare till stora Auchan och handlade resten av listan, inklusive Bourgogneboken. Köpte en fransk thriller också, får se om jag grejar den. Deras toa saknade fjöl, men det var ändå klart att föredra enbart porslin framför bara hål i golvet.

Vi åkte hem och lagade lunch och sen tog vi med hundarna på en tur ner till St Satur. Vi var nyfikna på viadukten, som vi bara åkt under, men aldrig varit uppe på. Det visade sig vara en bilväg på viadukten, antagligen har det gått tåg där en gång i tiden, men nu alltså asfalterat.

Det var varmt för hundarna som fick vatten på och i sig innan vi åkte vidare. Jag var ute efter en skog som jag trodde skulle finnas. Det gjorde det också, efter en villagata med vändplan, och tur som tokiga hittade vi vid denna vändplan till och med en grusväg som inte var avspärrad in i den skuggiga skogen. Jag plockade med två små dummies och körde några enkla basövningar med Lakrits. Det märktes att han inte tänkt på retrieverträning på ett tag, men efter de första två närsöken lossnade det lite. Han fick några markeringar in i helt ovan terräng (franska skogar är ofta rätt snåriga och ogästvänliga utanför stigarna) och sen avslutade jag med ett par linjetag längs grusvägen men i uppförsbacke för honom. Inga svåra grejer, alltså, men jobbiga för honom i värmen.

Sen skulle vi bara åka en liten omväg för att se om vi kunde komma in i skogen från nåt annat håll, så vi tuffade uppför backen längs en liten väg. Det stod folk lite överallt, så det var uppenbarligen nåt event på gång. Jag stannade och vevade ner rutan och frågade vad som stod på. Det var ett cykellopp för damer som skulle passera om cirka en kvart. Vi for vidare ner för backen och skulle just vända, när a) de första polisbilarna kom och antydde att cyklisterna var i antågande och b) vi såg att just där mynnade grusvägen ut ur skogen. Aha! Här fanns heller inga hus där man kunde undra vad vi höll på med. Mycket bra. Vi parkerade på grusvägen och inväntade cyklisterna. Det var kanske max 50 damcyklister som passerade, men preluden var likväl imponerande med poliser, ambulanser och kommisariebilen samt ett gäng teambilar. En teambil stannade och delade ut kolor och en penna till gendarmen som stod hos oss, och hon gav gåvorna vidare. Så nu stoltserar jag med en penna från detta evenemang. Tävlingen hette nåt i stil med Couronne d’Or feminin. Efter cyklisterna följde så en bunt servicebilar med extracyklar på taket i sann touranda.
Edit: Le Trophé d'Or cycliste féminin hette loppet, som består av ett antal etapper. Detta var etapp 4 som låg på 101 km. Inför dagens etapp ledde en italienska loppet. Allt detta enligt Le Journal du Centre.

När det hela var över gav vi upp tanken på att vända tillbaka utan åkte istället hem. Hundarna hade fått utstå 36-gradig värme ett bra tag nu. Lakrits flämtade mycket riktigt en bra stund inne i vårt svala hus, men Kasper gick direkt bort till altandörren och såg frågande på mig: får jag gå ut på den soliga altanen och lägga mig och sola på stenplattorna nu, matte?

Efter att ha mekat med vårt trassliga nätverk en stund (det tillåter bara en apparat i taget att vara uppkopplad) och vilat en stund lagade jag så en god middag på lapin. Två kaninskankar ytstekte jag först i olivolja och lade sen i lök-, morots- och potatisbitar och spädde på med en skvätt vitt vin och vatten. Förutom salt och peppar kryddade jag med klippt gräslök från trädgården. Där växer även salvia, men det är ingen krydda jag har nån särskild anknytning till. Nån som har ett bra recept där färsk salvia ingår får gärna tipsa. Lite mikrokokt blomkål fick komplettera.

Efter middagen ville jag cykla en sväng, och Rolf, som redan cyklat 6 km medan jag vilade och lagade mat, hängde på. Jag hade först tänkt mig den moderata turen på 4 km som vi tog med hundarna häromdagen, men när vi kom upp till jesuskorset tänkte jag om. Ska vi ta branta backen ner till St Satur, frågade jag. Och sen vanliga hemvägen tillbaka? Du är tokig, sade Rolf, den är skitjobbig. Fick stanna där två gånger på hemvägen igår.

Men jag ville ju träna, och sade att om du lovar att ta hundarna på en kvällspromenad om jag är helt slut när vi kommer tillbaka så gör vi ett försök. Okej, sade Rolf, som ju ville stötta mig i denna motionsiver.

Nerförsbacken var verkligen brant, jag bromsade hårt med båda bromsarna och har nog aldrig åkt nerför en så brant backe förr i hela mitt liv. Läskigt, sade Rolf när vi kom ner. Inte heller han hade varit med om något liknande. Upp för denna backe är absolut inte att tänka på, knappt ens för bilar.

Nu hittade vi en ny lavage, bra att veta om bilen skulle damma igen på nytt. Här var det så vänster nära bageriet och dags att ta sig an backen hemåt.

Det gick skapligt bra, hittade ett fint tempo tills en bil körde om och ropade nåt som fick mig ur balans. Strax var det så dags för den brantaste delen, och jag stannade för att vila innan den tog vid. Pust och stånk, en kilometer avklarad. Fast besluten att ta mig an den branta biten satte vi av igen, men jag blev tvungen att ge upp cirka 100 meter före toppen. Det gick bara inte längre att intala sig att bara ett tramptag till. Ny vila och sen promenad upp sista biten. Det var för brant för att försöka börja cykla igen där. Rolf var hygglig och gjorde mig sällskap. Sista biten hem var beskedligare. Totalt sett blev rundan på nästan 7 km. Betydligt tuffare än de 10 km igår, men också lite svalare. Nästan skönt, rentav, med en och annan vindbris. Som väntat blev det Rolf som fick ta hundarna medan jag ställde in cyklarna i garaget.

Utan tövan

Ett jättekort inlägg, måste packa. Men idag var vi vid Lillsjön igen. Mona hade med sig liten gummibåt och rodde ut med dummies till två ställen. Dessutom lade jag ut på vanliga gyttjestället och Annika grejade en  dirigeringsfyrkant.  Med var också Carina med en golden. Idag blåste det för omväxlings skull från höger.

Vi började med gyttjestället åt höger och dirigeringsfyrkanten. Att skicka genom vassen gick bra. Nästa skick dirigerade jag först rakt ut, sen höger. Då märktes det att hans förväntan var att få en boll kastade över huvudet, så det var ju bra att jag hade en annan plan. Efter lite tjatande om Höger hajade han vinken och tog sen snabbt in den när han begripit planen.

Sen var det intressant att se om Lakrits grejade dirigeringen ända ut till den lilla ön bortom näckrosorna. Han hade fått vara med och titta medan båten roddes omkring, så han hade ju ett hum. Men ingen var kvar därute, så det var bara att skicka och hoppas.
Och vilken igång – helt utan tövan! Sen peppade jag med en del Ut medan han kämpade sig fram i vegetationen. Han kom lite för långt åt höger och simmade förbi, men jag lyckades dirigera tillbaka honom och efter lite trixande tog han en apport där! Kanon!

Mot slutet tog han en till där borta. Medan de andra höll på med sina telningar gick vi upp och gjorde ett närsök som Annika lagt ut på land. Där kunde han ju hållit sig lite tajtare, absolut nåt vi kan fila på i Frankrike.

Sen simmade Lakrits ut till vassruggen ungefär halvvägs ut i sjön, kanske aningen kortare avstånd än till ön, men mindre distinkt område. Även här hamnade han lite mycket åt höger, men lyssnade bra och var snart på rätt ställe. Nästa skick ut dit gick mycket rakare.

Både Mona och Carina fick ro ut för att hjälpa sina hundar, och båten började läcka luft. Här är Carina på väg tillbaka, svårt att ro när båten börjar se ut som en banan!

Stort tack för sista vattenträningen för vår del på ett tag. Lakrits har gjort gigantiska framsteg, särskilt med ihoppen, som nu är riktigt frejdiga även på ganska dolda dirigeringar!

WT Gyllerboda

Lite oväntad, häftig, ljuseffekt. Allt ljus på Åsa och Mocca. :)

Alla startnummer fick varsin numrerad golfboll. Den tog man när det blev ens tur att gå iväg till en ruta, och sen lade man tillbaka den överst i kön till en annan ruta (den med kortast kötid) när man kom tillbaka. Fanns man inte på plats när ens nummer ropades upp hamnade man överst i kön igen. Det lät förvirrat när de presenterade systemet, men det fungerade faktiskt över förväntan.

Jag var lottad att börja med ruta nummer 3 och kom dit som tredje eller fjärde ekipage.

Ellis och Extra.

Nr 3: Terrängen var olika höjd på gräsvegetationen, våra markeringar skulle hamna i mellanhöga gräset. Inleddes med fotgående och stadga. Man skulle hämta en kort markering själv medan hunden satt kvar, sedan kastades en något längre markering till Lakrits. Han sprang alldeles för långt, och domaren frågade efter en liten stund om jag kunde hantera hunden. Ja, sade jag och dirigerade runt honom. Han lyssnade riktigt bra och jag tog in honom lite. Tyvärr tog jag inte in honom tillräckligt långt, trodde själv att den var längre ut än den var. Hon sade: ”this is your last chance”. Efter lite  mer blås kom han i rätt höjd och tog den. ”This is enturely your fault”, var omdömet till mig. Den italienska domaren gillade hunden. Vad ska man säga? Jag borde så klart ha markerar den bättre själv. Får skylla det på orutin, är ju rätt inne på B-provstänket att låta hunden själv arbeta på en markering. 13 poäng

Nr 5: Fotgående, vattenmarkering som han tog snabbt o enkelt. Svensk domare som tyckte han simmade snabbt. Kändes bra. 20 poäng

Marina och Reko med fint fotgående.

Nr 4: En walkup där jag gick som vänster och körde markeringarna 1 och 3. Min parkamrat var nr 2 Lena Almstedt med Searover Pims Pitare. Marken bestod av högt  tistelgräs. Lakrits sprang för långt, och när han kon tillbaka dirigerade jag honom rätt, hade nummer tre i färskt minne. Parkamraten fick en plättlätt som landade på stigen istället för i tistelgräset. Såklart klockrent.
Vi gick vidare, vände 180 grader, ny markering till mig. Här chansade jag inte, utan blåste närsök när han var i rätt område. Kom in snabbt. Den här gången blev markeringen svårare för parkamraten. Svensk domare. 10 poäng – lite förvånad att detta blev sämsta rutan, men det är väl jag som inte riktigt har fattat bedömningsgrunderna.

Åsa med parkamrat startade i elit före oss på ruta 4, som skymtar till vänster.
Man ser hur hög vegetation det var. 

Nr 2: Detta var en äng med kort inpromenad. Vi fick titta på en markering som kastades, vända runt. Jag fick en dummy av domaren som jag skulle gå ut tillsammans med hunden och lägga ned vid en flagga, gå tillbaka. Sen skulle vi börja med att ta in markeringen, vända igen och ta in dirigeringen. Kändes bra. Finsk domare. 18 poäng

Nr 1: Denna ruta var i gles skog. Från punkt 1 skulle man gå fotgående till punkt 2, därefter titta på en enkel markering i blåbärsris. Sedan gkulle man lämna hunden, gå till punkt 1. Kalla in. Skicka på markeringen från punkt 1. 20 poäng av italienske domaren.

Domarna tackas av.

Får återkomma om resterande poäng, som vi inte fick veta på plats. Lite surt, eftersom jag kunde varit hemma tre timmar tidigare om jag inte inväntat de resultat som aldrig kom. De ska iallafall publiceras ikväll, får hoppas på det. Eftersom resten av arrangemanget flöt på så bra var det en tråkig avslutning på dagen.
Edit: resultatlistan finns här Jag hamnade på totalt 81 poäng, vilket jag är klart nöjd med.

Lillsjön på egen tass

Åkte till Lillsjön igen, denna gång ensam. Det skulle bli spännande att se om Lakrits kunde ta in alla dummisar utan någon Erfaren Hund till hjälp. Kasper fick följa med också.
Jag gick först bort till gyttjestället och kastade i fem dummisar. Hundarna fick hänga med och se på.

Det här är den glugg man kan kasta igenom, och med all vegetation
är det svårt att få iväg dem långt. Iallafall för mig. 

Det blåste lite mer idag (från vänster) så rimligen borde dummisarna hålla sig skapligt på plats i den lilla viken.

Vid första skicket från klippan var han lite tveksam. Inte vart han skulle eller vad han skulle göra, utan mer hur han skulle gå i.

Kan man gå ner här?

Nej, usch, det verkar läskigt.

Men här kanske, då?

Neeej!

Okej, jag tar väl och hoppar, då.

Han vet precis vart han ska, rundar vassen fint.

Och simmar vidare rakt ut till dummyområdet.

De två påföljande skicken var han säkrare i igångarna. Han går inte i rakt vid själva igången, utan söker sin väg ner i vattnet, men när han väl tagit sig i simmar han rakt och fint mot området. Jag vill inte traggla rakheten nu, utan koncentrerar mig på att få honom att gå i villigt och utan tvekan. Rakheten hela vägen kan komma i nästa steg.

Cheysie och Tindra hade haft vänligheten att röja ett dike i vassen häromsistens, och det utnyttjade Lakrits med förtjusning när jag väl visat honom på det. Smart ställe! sade han.

Efter tre intagna dummies tog vi fikapaus och då fick uppbundna Kasper komma med också. Han passade på att jaga flugor, förutom att bevaka sin del av ostbitarna.

Kasper jagar flugor.

Efter fikapausen tänkte jag att det blir nog bra att lätta upp dirigeringskraven med lite roliga bollar. Jag fejkkastade med tom bollkastare och spanade sen ut mot näckrosorna som om jag såg en boll därute. Sen pekade jag och skickade Ut och när Lakrits hoppat ut från klippan och börjat simma satte jag snabbt i en boll i kastaren och slungade den över huvudet på honom. Det fungerade fint och genererade säkra igångar. Nu får jag väl försöka börja tona bort denna hjälp så att han till sist kan gå i på bara den pekande handen. Det får ta sin lilla tid.

Lakrits simmar rakt ut på min dirigering och får en boll som belöning.

Skakar sig vid uppgången utan att släppa bollen.

En liten regnbåge, minsann!

Det är inte så lätt att filma och slunga bollar samtidigt, men efter att ha klippt bort lite vimsiga filmsnuttar på himmel och mark blev det så här:

Avslutningsvis fick Kasper nosa omkring lite vid grillplatsen i jakt på nåt gott medan Lakrits och jag vilade efter väl utförättat värv.

Halvdolda och dolda dirigeringar

Annika tipsade om att hon börjat använda dirigeringsfyrkanter till tomskick till en gammal hörna och vinkel till nästa hörna. Kunde därför inte låta bli att testa detta igår på fotbollsplanen. Där fick jag ju två korta ben och två långa, så jag använde det korta benet till tomskicket och sen vänster/höger på det långa. Fick gå bort och visa första gången, men sen fattade han galoppen.
Provade på gröna ängen på hemvägen också, denna gång blev tomskicket det långa benet medan det korta benet ledde till belöningen.
Idag tog vi så en promenad i stenskogen för första gången på länge. Där hittade jag för övrigt kantareller igen, trots att där normalt är så torrt att det inte ens brukar växa skräpsvamp. Man snubblar verkligen över dem i år!

Lakrits apporterar vid Vada.

Stenskogen är ganska öppen i början så jag passade på att utnyttja de två apporter jag hade med mig till liknande vinklar som igår. Ingen hel dirigeringsfyrkant här, alltså, utan dirigeringsvinklar. Han får se när jag lägger ut dem. Ett rakt skick och hämta nr 1, sen ett nytt skick till samma ställe, vinkling till vänster eller höger till nästa dummy.
Det gick så bra att jag, efter att vi gått vidare en bit, bestämde mig för att göra om det i en glänta. Det var bara det att gläntan funkade för ena benet, och det var relativt glest även i det andra. Men utrymmet däremellan var fullt av buskar och träd, så att se var hunden hade för sig gick inte alltid. Nåja, utlagt var utlagt och det var ju egentligen själva skicken till tomma områden jag ville träna, så det fick väl duga.
Även här tog han första skicket klockrent. På andra sprang han ut bra till stoppunkten, men sen förstod han inte mitt vänster. Blev tvungen att gå tillbaka till vänsterstället och visa. Passade då på att lägga ut en till där.
Sen gick jag tillbaka lite kortare, så avståndet mellan oss (han stod kvar vid stoppstället) blev kortare. Inga problem med vänsterdirigeringen.
Så gick vi tillbaka till första skickplatsen och gjorde om. Han gick åter ut ganska bra till stoppstället, även om det blev aningen krokigare den här gången. Han tog även vänsterkommandot, men var sen borta en bra stund utan att jag såg riktigt vad han gjorde. Han kom iallafall tillbaka med apporten. Sprang dessutom i vinkeln även tillbaka, utan att gena. Kanske för att han inte såg var jag stod. Summa summarum: det blev ju inte riktigt bra med så mycket vegetation, men på det hela taget tog han utskicken väldigt bra (det primära) och flertalet vänster- respektive högerdirigeringar (prio två). Jag tycker han går från klarhet till klarhet, den lille pojken. Undrar om det inte är vattenskicken som gjort honom säkrare även på land. Lite omvänt blev det visst där.

Igångar, dirigeringar och markeringar vid Lillsjön

Igår var Annika och jag vid Lillsjön med hundarna. Har aldrig varit där förut, men efter visst gyttjegående visade det sig vara ett jättebra ställe för hundträning.

Därborta skymtar bryggan vi aldrig nådde fram till.

Vi började med att försöka gå bort till en flytbrygga som syntes i bortre änden i vassen. Dit nådde vi aldrig, men genom mer gyttjegående nådde vi ut till en glugg där man kunde kasta i dummisar. Annika, storkastaren, fick äran att kasta i sju stycken och stå kvar och vänta beredd med en åttonde medan jag och Lakrits trasslade oss tillbaka genom snåren och ut på en fin klippa. Därifrån såg åtminstone vi människor de flesta flytande dummisarna väl. Hundarna hade en vassrugge i vägen.

Här simmar Lakrits tillbaka efter att ha hämtat en av de sista dummisarna.

Lakrits verkade dock helt införstådd med uppdraget när jag riktade handen. Annika och jag hade kommit överens om att när jag fått i honom på en dirigering och han tagit sig förbi vassen och simmade rakt och fint på blankvattnet skulle jag högt och tydligt säga Bra! och då skulle hon kasta den åttonde som extra förstärkning. Så här i efterhand kan jag säga att han simmat precis lika fint mot dummysamlingen utan den extra förstärkningen, men visst gav det lite extra schvung och drag åt honom. Tanken är ju att han ska tycka att det här är superkul, och det lyckades vi allt med.

Igången var lite tveksam, mest för att han inte riktigt visste hur han skulle tackla klippkanten ner till vattenbrynet, men vart han skulle var det ingen som helst tvekan om. Uppvägen tog han vid ett hål på andra sidan vassruggen och sprang sen upp på klippan och lämnade av snygg. Inget att säga om det.

Annika och hennes hundar anslöt och vi varvade dirigeringar bort till dummyhörnet med att skicka på bollkastaren rakt ut bland näckrosorna.

Vi hade en liten fotosession med Cheysie, som gärna visade upp hur fint hon hoppade från klippan. Inte helt lätt med mobilkamera, men till sist, så ...

Tjoho!

Därefter riktade jag Lakrits åt samma område med tanken att det nog sett tillräckligt intressant ut åt det håll Cheysie hoppat för att ta de bollar vi kastade när vi fotade.

Tja, i början var det lite segt, men jag tyckte allt eftersom att han började förstå melodin: hoppa ut i vattnet och börja simma så som matte anvisar, så kommer det snart en rolig boll flygandes som man kan jaga ifatt. Sen kunde det ibland vankas ett och annat kulkast som belöning för att man varit så duktig med igångarna.

Mot slutet fick jag till riktigt fina igångar mot dold dirigering. Kul!

Och upp ska man ju igen.

Tindra fick ta in den sista dummien borta i hörnet. Den hade försvunnit helt utom synhåll, men vi hade räknat och räknat och insåg att det absolut fanns en till nånstans därborta. Efter mycket fint sökarbete hittade hon den inne i en liten vassvik där den glidit in. Den erfarna hunden har åter uträttat storverk!

Vi avslutade med lite dubbelmarkeringar åt det andra hållet och försökte få till en linje med längst-bort-kastet först och sen ett lite närmare kast. Lakrits första igång var det mer schvung i än den andra, men båda var helt okej.

Annika filmade en snutt med min mobil, en enkelmarkering.