Snöigt Strawberry fields

Puh!

Det vart till att pulsa en del på Strawberry fields. J Första vägen hade körts åtminstone för ett dygn sen, där gick bra att gå. Nästa väg hade promenerats av en eller två, lite jobbigare, men gick rätt bra. Sen ut på fältet var det ju helt orört, snön gick ibland över stövelskaften upp till knäna. Tanken var nu, förutom lite träning, att röja runt lite på fältet för att platta till snön aningen, så man förhoppningsvis kan komma dit fler gånger i vinter och träna.

Jag lade en apport uppe på den första stenen (synligt) och sen gick jag fyrkanten 3,5 sidor. I varje hörn snurrade jag runt lite för att platta till, och lade en boll/apport synligt. Efter 3,5 sida gick vi så rakt in till mitten och så skickade jag ospårat men synligt till de fyra hörnen. Fick dirigera lite till ett par av dem då han gick snett. Borde väl ha tagit tillbaka, men så långt tänkte jag inte där ute. Å andra sidan följde han dirigeringarna rätt fint.

Rak hämtning av boll.

Sen hade jag med en frisbee som han fick kuta runt efter, plus en bollkastare. Där tänkte jag att risken är ju att han aldrig hittar bollen, men det visade sig gå riktigt bra. När jag konstaterat att bollarna var möjliga att återfinna kastade jag en vinterapport som störning åt ena hållet och sen boll med apportkastaren åt andra hållet. Han fick ta bollen först, för annars skulle vi nog aldrig få in den igen. Nu fick han titta ordentligt några sekunder på islagplatsen innan han fick ta den som markering, och när det var klart fick han ta apporten som dirigering.

Till stenen blev det också en rak dirigering.

Rätt var det var kom en man på skidor med två hundar. Han stannade och tittade lite och frågade sedan om han kunde skida förbi (en bit bort). Lakrits, som just var ute för att leta efter en boll, fick därför stå still och vänta medan de åkte förbi. Sen var det svårt att hitta bollen, koncentrationen var borta. Jag fick stoppa, gå fram och belöna stoppet, sen sparka lite snö tills vi hittade den.

Nu hade vi båda tappat bort var apporten låg, så jag skickade honom på ett större sök och gick själv ut och letade. Hade tur och fick plötsligt syn på den svarta remmen som anades i snön. Riktade Lakrits dit och fick in den också. Tur där, för jag har bara två såna och de är ju inte så billiga.

Min lilla snögubbe.

Brocante, resårband och cachning

2012-09-23

Tvättade lite eftersom det verkade bli torkväder, till skillnad mot morgondagen, som utlovat regn.

Sen cyklade vi ner på stan där det var brocante med lite högre kvalitet än på de vide grenier vi varit på hittills. Köpte två fasaner i tenn (?) av Maurice Frecourt och vi åt sedan lunch i allén innan vi hojade vidare för en fika på Café de la ville vid andra stadsporten.

Brocanten hölls precis utanför stadsporten. Denna man köpte jag två tennfasaner av.

Kuriosaförsäljningen fortsatte in i allén.

Café de la ville nära den andra stadsporten.

Satt ute i trädgården och läste. Rolf cyklade några mil.

Lagade hajfisken till middag: sås på riesling och grädde, lök, champinjoner, fänkål, grön paprika, tomat. Mycketgott, kan nästan ätas vegetariskt.

2012-09-24

Grått o regnigt.

Åkte till Sens efter lunch, besökte äntligen katedralen, den första stora gotiska katedralen i Frankrike. Rolf dristade sig in i en sybehörsaffär för att köpa ett resårband. Avez-vous des bandes élastiques? Damen undrade vad han skulle ha det till. Det fanns nämligen en mängd olika elasticiteter, tjocklekar, färger, you name it. Vid hans tvekan frågade hon pour vêtements? Nej. Då pekade hon på en hög hylla med ett antal rullar med fina runda resårband i olika tjocklek. Vi kände först på det tjockaste vita, men det var för mjukt. Trop douce? Ja. Då plockade hon ner ett mörkblått band som blev perfekt. Rolf köpte 2 meter och försökte förklara medan hon slog in i kassan: c’est pour mon photo appareil, och lyfte upp den stora systemkameran. Då såg hon ytterst tveksam ut och tänkte säkert att den där lär åka i backen så snart han hänger den i bandet. Men så förtydligade Rolf med pekfingret i luften: J’ai une idée! Då log hon. Han gjorde helt säkert hennes dag.

Vi försökte på sex cacher men hittade bara en. Det är knepigt med cacher i Frankrike, de ligger på publika platser med begränsade öppettider eller på ställen med mycket folk i närheten, vilket gör att de måste gömmas extremt finurligt eller så blir de mugglade.

Vid denna lavoir ska det finnas en cache, men vi misslyckades med att hitta den.
Det uppenbara hålet i förgrunden var tomt.

Precis som väderprognosen sade kom solen fram klockan tre. Det ser inte lika lovande ut framöver.

Vi åkte in vid dammarna norr om Villeneuve och tränade Lakrits med både vatten- och landapporter medan Rolf gick en promenad med Kasper. Bra ställe! Några fördröjda kast med bollkastaren efter dirigering rakt ut i vattnet på ingenting, en dirigeringsfyrkant, några dubbelmarkeringar på land, i vatten och en kombi land-vatten. Och så lite lattjobuskast så han fick springa av sig lite och torka upp.

Handlade mat på hemvägen och tillagade en riktigt god endivegratäng med lök, grädde, parmesanost, lardon och rostade pinjenötter. Mums! Den är en keeper.

Rolf vid mitt lilla arbetsbord i sovrum 2.

Skolvecka

2012-08-27–2012-09-01

Edit: några bilder här nu.

Det har varit en minst sagt hektisk vecka, så jag har inte hunnit uppdatera resedagboken som jag brukar. På måndagmorgonen klockan 9 infann jag mig på Coeur de France uppe i Sancerre, ditskjutsad av Rolf med cykeln på taket. Hemcyklingen är sedan 6 km, 2 km nerför en urbrant rätt trafikerad backe och sen 4 km uppför till vår by. Lektionerna försiggår antingen på morgonen eller på eftermiddagen, och resten av tiden är tänkt till läxläsning och interaktion med det franska samhället. Interaktion blir det ju lite hela tiden, men förutom läxorna var jag tvungen att klämma in en del jobb som hade tajt deadline. Inte idealiskt, men tyvärr inget jag kunde göra något åt. Jag kan säga att det hade varit otroligt skönt att inte ha något jobb alls denna vecka, något att tänka på inför eventuella framtida intensivkurser.

Min cyklingsväg hem, halvvägs uppe. Tar välbehövlig paus. 

Och så bara resten av backen kvar. Det blir mer efter vänsterkurvan...

Jag gick ju på samma skola 2009, den gången i två veckor, och visste därför ungefär vad jag hade att vänta mig. Men nu var det en annan lärare och vi var 9 i gruppen istället för 6, vilket gjorde en stor skillnad. Förra gången hade vi mycket läxor i stil med att berätta om någon sevärdhet i trakten (via efterforskningar t.ex. på turistbyrån) och att återberätta innehållet i någon tidningsartikel vi läst dagen innan. Det var rätt kul och givande, för man fick leta fram glosor, tillämpa grammatikregler och dessutom öva sig på att prata och lyssna på de andra, och ställa frågor till dem. Den här gången var det mer konkret grammatik, framför allt subjonctif, vilket var bra på sitt sätt. Istället för att skumma många grammatiska delar på ytan gick vi nu mer in på djupet på just detta, och berörde även en del annat de sista dagarna. Nästa vecka ska de som stannar fortsätta med andra bitar. Däremot blev det inte så mycket pratande som jag förväntat mig. Dels ar inte upplägget sånt, men när det ändå blev diskussioner och frågor var det tre i klassen som var lite mer frispråkiga och säkra på språket. Vi andra som behövde tänka efter lite mer vad vi ville säga kom inte riktigt till tals. Sånt tycker jag läraren har en plikt att styra upp, så att de som sitter tystare i en diskussion istället får en del direkta frågor. Detta hade såklart varit lättare med färre deltagare. Så sammantaget är jag, om inte besviken, så ändå lite tveksam till om jag vänder mig hit en tredje gång. Jag träffade några britter som tidigare hade gått i Montpellier och som talade väl om skolan där, så kanske kan det vara ett alternativ för framtiden. Vi får se.

De eftermiddagsaktiviteter som erbjöds (vinprovning och getfarm) hade jag varit på förra gången, och såg ingen anledning att delta igen på exakt samma sak, men däremot var både jag och Rolf med på matlagning på onsdagskvällen. Vi delades in i tre grupper och vi hamnade i en grupp med idel nya människor, bl.a. lånade vi köket hemma hos Joe med barnen Robert och Daniel. Killarna gick på franskkurs medan mamman bara var med som följeslagare. Både hon och Rolf klarade sig dock bra på franska under kvällen. Dessutom var det en tyska med som bor i Schweiz, plus en lärare från skolan. Vi lagade carpaccio på zucchini, mycket gott. Killarna fick göra quiche Lorraine medan damerna lagade en dessertpaj på färska småplommon. Till detta sallad med chèvre från Chevignol och bröd. Vin till dem som ville och vatten till resten (jag körde).

Det var en mycket trevlig och lyckad kväll, och jag fick med mig tips på en fransk radiokanal att lyssna på samt en tidskrift för engelskspråkiga med olika avancerade texter på franska, försedd med cd så man dessutom kan lyssna på dem. Ska se om jag kan få tag i en sån.

Vårt vackra vinberg mellan Sancerre och Verdigny.
Det som måste passeras när man ska cykla hem.

Idag åkte vi och plockade upp britterna Larry och Mary för en liten rundtur. De är fast uppe på berget utan bil, vilket kan vara ganska knepigt eftersom utbudet av livsmedelsbutiker och annat är tämligen begränsat däruppe. Det lilla samhället på berget bygger på att folk har bil och kan handla på supermarché, bagerier och marknad nere i dalen i St Satur. De var tacksamma att få komma ut lite och se sig om. Vi började med ett återbesök till den lilla vinodlaren där jag blev så bisarrt mottagen förra gången. Jag gillade deras vin och det var otroligt prisvärt jämfört med många mer turistiska ställen i trakten. Jag hade ringt dit igår eftermiddag och försäkrat mig om att vi kunde komma och smaka och handla klockan halv elva idag. Efter ett antal återuppringningar på grund av att han hörde mig dåligt lyckades jag alltså få till detta arrangemang.

Det var lite lättare att vara tre som talade franska med stark brytning, och Larry lyckades få ur honom att de hade en liten odling på 12 hektar som de haft i tjugo år. Han var tydligen första generationen, och nu hans son. Men hans far i sin tur hade inte hållit på med vinodling. Lite ovanlig familj, alltså, vanligen går det ju i generation efter generation med marken som det viktigaste arvegodset.

Britterna åker tåg, så de kunde bara handla ett par flaskor, men jag passade på att bunkra ett par lådor, 12 av deras billigare vin och 6 av deras dyrare Pouilly-Fumé. Perfekt, nu kan vi lämna Sancerretrakten och känna att vi har gjort bra kap inför en vinter i Sverige. Därefter körde vi lite runt längs Loire och Canal latéral och så, innan vi skjutsade tillbaka dem upp på berget igen. Trevliga människor, som har en svärdotter från Östersund. Världen är liten.

I tisdags körde jag veckans enda riktiga träning med Lakrits.  Han och jag cyklade ner till en fotbollsplan i andra delen av byn. Där fanns ett risigt oklippt område på ena sidan mot en lada, där jag började med att lägga ut fyra nyckelringsdummies runt en buske, nersmuget i det höga gräset, medan Lakrits fick sitta några meter bort och titta på.

Sedan gick vi ut en stor dirigeringsfyrkant där jag så osynligt jag kunde droppade en dummie i varje hörn. Av en slump råkade jag sen skicka honom mot den dummie som låg i en rak linje mot närsöksbusken, men jag blåste stopp innan han hann fram dit. Då såg han den utlagda dummien och kom in med den. Nästa skicka åt andra hållet visade sig svårare. Det blåste sidovind rån höger, kanske därför? I alla fall blev det så pass svårt att jag fick stanna honom halvvägs, gå ut och visa den, sen ta tillbaka honom ända till starthörnan och skicka om. Även u drog han sig gärna i vindriktningen, dvs för långt åt vänster, så det blev en del högerdirigering på kuppen. Då märktes det att höger och vänster satt lite löst hos lakritspojken.

Jag stack emellan med ett skick till närsöksbusken eftersom den dragningen varit så stor tidigare. Jodå, han stack som skjuten ur en kanon dit bort, lyssnade fint på stoppsignalen och dök sedan ner efter första minidummien. Detta gav mig lite tid att fundera på resten av fyrkanten.

Jag bestämde mig för att istället gå in till mitten för de båda återstående apporterna. På ett sätt lite svårare, men å andra sidan blev distansen kortare. Jo, det gick bättre. Inte gnisselfritt, men okej.

Sen gick vi lite närmare busken och jag satte honom så att jag kunde passa på att träna lite höger- och vänsterdirigeringar in till närsöksbusken. Han var med på galoppen fram till sista dummien. Att det verkligen skulle ligga en fjärde där var han inte riktigt införstådd med, tydligen, så det blev en del dirigeringsövningar. Till slut fick jag till det bra, men fick ta tillbaka honom helt vid några tillfällen och börja om. När han grejat de här lite svårare delarna får han alltid lite buskast som belöning, och det är himla kul, tycker han. De ger en bra motivation att fortsätta träna sån där svåra grejer. Jag avslutade med ett par dubbla tennisbollsmarkeringar med ganska snäv vinkel, varav den ena visst blev ursvår. Då till och med lade han sig ned när han inte fick gå på den vänstra och tydligen helt hade missat den högra. Jag fick honom i alla fall ur detta genom att busa upp honom lite innan jag själv gick och hämtade den svåra och retades lite med honom med den. Sen cykling tillbaka hem igen. En bra genomkörare som vi behöver göra om så snart tillfälle och bra plats ges.

Morgonvy taget från vår nedre terrass:
vår övre terrass, fruktträdgården och vinodlingarna.

Imorgon ska vi nämligen flytta på oss. Bara tio mil norrut, men ändå till en helt annan trakt med lite stadskänsla, så vi får se vad för träningsmöjligheter som erbjuds där. Innan dess går det en cykeltävling av stapeln i just vår lilla by, ett slags cirkellopp med en omkrets på cirka 5500 meter, som ska cyklas i lag under 8 timmar. Det är tre kategorier: tävling, promotion och ungdomar. Vi tänkte kika lite på början av detta evenemang innan vi drar vidare. Tanken är att vi ska åka genom de trakter vi bodde i 2009 och se hur det landskapet ser ut flera månader längre fram på året.

Halvdolda och dolda dirigeringar

Annika tipsade om att hon börjat använda dirigeringsfyrkanter till tomskick till en gammal hörna och vinkel till nästa hörna. Kunde därför inte låta bli att testa detta igår på fotbollsplanen. Där fick jag ju två korta ben och två långa, så jag använde det korta benet till tomskicket och sen vänster/höger på det långa. Fick gå bort och visa första gången, men sen fattade han galoppen.
Provade på gröna ängen på hemvägen också, denna gång blev tomskicket det långa benet medan det korta benet ledde till belöningen.
Idag tog vi så en promenad i stenskogen för första gången på länge. Där hittade jag för övrigt kantareller igen, trots att där normalt är så torrt att det inte ens brukar växa skräpsvamp. Man snubblar verkligen över dem i år!

Lakrits apporterar vid Vada.

Stenskogen är ganska öppen i början så jag passade på att utnyttja de två apporter jag hade med mig till liknande vinklar som igår. Ingen hel dirigeringsfyrkant här, alltså, utan dirigeringsvinklar. Han får se när jag lägger ut dem. Ett rakt skick och hämta nr 1, sen ett nytt skick till samma ställe, vinkling till vänster eller höger till nästa dummy.
Det gick så bra att jag, efter att vi gått vidare en bit, bestämde mig för att göra om det i en glänta. Det var bara det att gläntan funkade för ena benet, och det var relativt glest även i det andra. Men utrymmet däremellan var fullt av buskar och träd, så att se var hunden hade för sig gick inte alltid. Nåja, utlagt var utlagt och det var ju egentligen själva skicken till tomma områden jag ville träna, så det fick väl duga.
Även här tog han första skicket klockrent. På andra sprang han ut bra till stoppunkten, men sen förstod han inte mitt vänster. Blev tvungen att gå tillbaka till vänsterstället och visa. Passade då på att lägga ut en till där.
Sen gick jag tillbaka lite kortare, så avståndet mellan oss (han stod kvar vid stoppstället) blev kortare. Inga problem med vänsterdirigeringen.
Så gick vi tillbaka till första skickplatsen och gjorde om. Han gick åter ut ganska bra till stoppstället, även om det blev aningen krokigare den här gången. Han tog även vänsterkommandot, men var sen borta en bra stund utan att jag såg riktigt vad han gjorde. Han kom iallafall tillbaka med apporten. Sprang dessutom i vinkeln även tillbaka, utan att gena. Kanske för att han inte såg var jag stod. Summa summarum: det blev ju inte riktigt bra med så mycket vegetation, men på det hela taget tog han utskicken väldigt bra (det primära) och flertalet vänster- respektive högerdirigeringar (prio två). Jag tycker han går från klarhet till klarhet, den lille pojken. Undrar om det inte är vattenskicken som gjort honom säkrare även på land. Lite omvänt blev det visst där.

Dirigeringsträning

Var på Strawberry fields och tränade idag, började med dirigeringsfyrkanten (spårat, dolt). Det märktes att han var ringrostig på dem, för han klarade bara två av fyra. Åtminstone den ena var i motvind, kanske båda, så kanske han fick doften från dem till hjälp. Eller så hade han märkt att jag droppade dem. Gjorde två fyrkanter till med spårat, synligt och nu gick det bättre.

Däremot ett par Back-övningar, som vi ju tränat på sistone, fungerade riktigt bra på allt längre avstånd.

Gräset är högt där nu, det gäller att man har bra landreferenser om man ska kunna hitta tillbaka till dummierna för att hjälpa till att visa när det blir för svårt. Bonuspoäng till matte där, som klarade det.
På hemvägen hoppade Lakrits ner i ett dike. Först drack han lite vatten och sen fick han röjarlust och kutade för glatta livet nere i diket. Sen vände han och kom med samma fart tillbaka mot Kasper och mig. Inte tog han den smarta vägen lite vid sidan om grusvägen upp, utan rakt upp. Där går det ett betongrör under vägen och antagligen slog han i knäet på vänster bakben, för plötsligt liksom fastnade han halvvägs upp och kunde med knapp nöd kravla sig sista biten. Sen kunde han till att börja med inte stödja på benet.
Han sade inte ett knäpp och jag skyndade givetvis fram och undersökte honom. Han lät mig ta överallt från tass upp till höftled, och gav inga tecken på att det gjorde ont någonstans. Jag kopplade upp och sen gick vi långsamt sista biten till bilen. Han gick allt bättre och när vi var framme vid bilen var det knappt han behövde nån hjälp att ta sig in i bakluckan. Min hemsnickrade teori är att han fick en nådastöt på knäet på vänster bak så där så att han tillfälligt blev alldeles förlamad. Jag får vara lite uppmärksam på hur han går nu efter vila, men hoppas att han är okej igen. Vi ska ju på kurs nästa helg, och innan dess är det inofficiell rallytävling på onsdag och passivitetsträning på torsdagkväll, så vi har fullt schema.

Fyrkantig träning

Idag träffas Annika och jag för träning av dirigeringsfyrkanten. Vi gjorde tre olika fyrkanter: den första höll Annika på med när jag anlände i Jävsjöskogen rätt nära DaTäBK, senare lade vi två i den glesa skogen.
Den första på en äng var ganska lång och Annika hade det knepigt med båda hundarna, som ville dra in i grandungen i mitten av fyrkanten. När jag såg det bestämde jag mig snabbt för spårat och halvsynligt (osynligt, men där det inte gör nåt om han snappar något av apportsläppen) och bortsett från det första benet gick det riktigt bra. Vid det första benet ville han gira åt vänster när han i princip var framme vid målet, i samma linje som vi tidigare gått. Jag kallade tillbaka, och nästa gång ville han upp på vägen som gick parallellt. När han försökt det en gång till gick jag närmare med honom och till sist fick vi till det. Sen var det som sagt inga problem mer än att han försökte stanna till vid granarna, men då pushade jag honom vidare med upprepade Ut, som han åtlydde.
Han ville gärna tjuvpinka när vi gick ut fyrkanten, sade Annika som hade god sikt över detta bakom mig, så hon fick sedan agera kissförstörare på resterande fyrkantspromenader.
Vi pausade med fika i solen innan vi fortsatte in i skogen, som är ganska gles men risig och halvsvårgången. Det blir alltså mycket bra fotgåendeövning, där det mänskliga tempot varierar kraftigt, och hunden därmed får anpassa sig när vi går ut fyrkanterna.
Halvvägs till skogen gjorde vi förresten en platsliggning med Lakrits omgärdad av Alpha och Tindra. Vi stod tre minuter före återgång, gick jättebra ända tills jag var tillbaka. Då reser sig skrället flera gånger utan kommando. Jag gick tillbaka och gjorde om, och på tredje försöket gick det bra. Det där får vi allt nöta lite på hemma på gräsmattan, synd att få avdrag på en sån grej.
I skogen gick vi som sagt ut två fyrkanter. Ibland gick Annika först och jag efter, ibland bytte vi och lyckades smuggla ner 2 dummies vid varje vinkel så att fyrkanterna blev spårade men med dolda apporter för båda hundarna. Vi hade plastband som markerade hörnen. Både Lakrits och Cheysie gjorde sina fyrkanter superfint, över rishögar, förbi trånga sten- och trädpassager och raka fina linjer till apporterna.
På hemvägen såg jag ett bra träningsställe om vi vill ha öppen terräng med midjehög sly, perfekt till markeringar som faller ner dolt.

Wasakullen

På fredagen åkte vi och tränade med Annika och hennes tre doggelitos på Wasa-kullen utanför Lindholmen. Vi gjorde tre ganska stora och varierade fyrkanter med minst två apporter i varje hörn (ibland så många som fem) och skickade sen lite varierat. Ibland körde vi varannan gång, ibland fick en hund en hel serie medan de andra fick träna passivitet, och ibland körde vi parallellt från samma punkt åt varsitt håll. Sträckorna gick ömsom över ängsmark och ömsom över knepig terräng som snår, nedfallna träd och grenar samt stenhögar.
På den sista fyrkanten kompletterade vi med några markeringar in i riktigt snårigt buskage. Hunden fick ta den först följt av dirigering eller dirigeringen först följt av den tidigare kastade markeringen.
Hundarna klarade svårigheterna riktigt bra, och vi kunde dessutom blåsa stopp och dirigera om dem när så behövdes. Riktigt bra träning som följdes av lite fika och eftersnack trots den blåsiga dagen.

Fyrkanten och markeringar i stenskogen

Fick skjuts med Annika upp till den fina stenskogen. Eftersom hon redan har tre bestar bak fick Lakrits åka mellan mina ben i höger framsäte. Lite trångt, men finfint arrangemang, tycker Lakrits, eftersom han då har chans både att slicka på föraren och peta på växelspaken. Man måste ju börja fila lite på körkortet ...
Efter lite rastning inledde vi med med en fyrkant till Lakrits. Jag körde spårat, synligt där några av sträckorna var skapligt långa. Trots att skogen är gles där och att jag hade med röda snitslar att sätta upp var det nätt och jämnt det gick att urskilja de olika delsträckorna. Lakrits hade inga problem att ta in de fyra apporterna. Jo, just det, på nummer tre såg både jag och Lakrits hur en hare skuttade iväg från oss bort genom skogen. Nu var det ju Lakrits jag hade med mig, och inte Kasper, så jag tänkte inte närmare på detta, utan skickade mot trean som skick nummer två. Det visade sig att han inte hade glömt bort pälsskutte. Han plockade upp dummyn för att nästan omedelbart släppa den och istället springa efter herr hare. Jag blåste inkallning sisådär fyra gånger, hade rätt dålig sikt bort mot hans håll, och vips dök han upp igen. Utan dummy dårå. Men duktigt iallafall att avbryta harjakten. Istället gick vi tillsammans bort till trean, och där låg dummyn, bara en tre–fyra meter från utläggningsstället.
Vi tog samma fyrkant ett varv till, men denna gång osynligt. Dvs Annika och de tre gick bakom oss och droppade apporter medan Lakrits fick gå fot varvet runt igen. Det gick precis lika bra, ingen tvekan alls över vad han skulle göra. Och minnet av haren vid trean var som bortblåst. Annikas tips nu är att antingen öka avståndet ännu mer på spårat, synligt eller att testa med spårat, osynligt igen, fast på lätt terräng och kort avstånd.
Cheysie fick en annan fyrkant, där jag och Lakrits gick bakom och droppade. Hon är verkligen superduktig på spårat, osynligt och springer med värsta entusiasmen ut till dummisarna. Sedan fick Tindra några dirigeringar innan vi bytte till att kasta markeringar istället.
Jag kastade med vit dummy och bytte ut denna mot en liten mikrodummy innan Annika skickade Cheysie följt av Tindra. Sen bytte vi plats och Lakrits fick två kast av samma typ. Han hade absolut inga problem att hitta småttingarna. Det svåra här är som förare att se att hunden har hittat föremålet, för det är så litet att det inte syns i munnen. Man ser mest på den målmedvetna tillbakaspringningen att uppdraget är slutfört.

Fyrkanten, närsök och taggsvamp

Andra adventssvamp.

Tog hundarna till närmaste Angarnsreservatet. Kasper blir som vanligt tokig av lycka att få springa i skogen och kopplet trasslar sig maximalt. Här kan jag inte släppa honom, så när jag tröttnar på hans fasoner får han finna sig i att bli uppbunden i något närbeläget träd. När Lakrits övning är klar får Kasper ibland också ta en boll eller en liten dummy på kort kastavstånd. Det är mäkta roligt, tycker han. Om det inte finns något ännu intressantare spår i närheten, förstås...

Med Lakrits gjorde jag tre spårade, synliga fyrkanter i skogsterräng på ganska korta avstånd. Denna övning är han riktigt säker på, bortsett från ett par malörer som inte hade med honom att göra. Det första var att det dök upp en matte med hund precis när han kom in med första apporten. Jag hann koppla honom och dra oss undan lite innan de passerade (hon kopplade sin hund också). Jag hade lagt det som var tänkt som skick nummer två precis i deras färdriktning, så vi bytte approach och tog skick tre och fyra först. När vi sen skulle ta skick två var Lakrits lite bortkollrad i huvudet och jag fick hjälpa honom genom att gå några meter närmare och skicka på nytt.

På de båda andra fyrkanterna jag gjorde kunde jag konstatera att han inte alltid sprang riktigt i den riktning jag pekade ut åt honom. Det berodde helt enkelt på att jag pekade fel. Givetvis visste han den bästa och genaste vägen till apporten medan jag blev lurad flera gånger av fel träd. Det var bitvis snårigt, så jag tvingades ta mindre omvägar när vi lade ut, och gick väl bort mig lite vid ett par tillfällen. Man tror man går rakt, men ... Hunden vet såklart bäst. Detta visar ju tydligt att han litar mycket mer på sitt eget markeringssinne än på mina dirigeringar.

Lite längre bort i skogen gjorde jag ett par närsök, först ett med bollar invid rötter och en gammal trädstam och sedan ett med minidummies som jag grävde ner i mossan. Jag skickade på dirigeringar, blåste stopp och sedan antingen närsökssignal eller vänster/höger/back. Stoppsignalen tar han jättebra nu, förutom en gång då han redan sett bollen. Inte heller närsökssignalen är något problem. Back har jag tränat en del under veckan på gröna ängen, och det hade faktiskt gett resultat. Han förstod Back mycket bättre än Vänster och Höger idag. 

Det är väldigt tydligt att dirigeringsanvisningarna är svåra att få in i huvudet, kommer att ta mycket tid, och jag måste ha mycket tålamod med lillparveln. 

Roligt var det också att hitta taggsvamp vid närsöksområdet. Andra advent!

Fyrkanten en masse

Idag blev det en mängd grundläggande fyrkantsträning med bollar på promenaden. Promenaden gick i våra hemmakvarter, vilket ger vissa begränsningar i miljön, men ska man hjärntvätta så kan det nog ändå duga som en start. Kasper fick hela tiden sitta vid sidan om som allmän störning.
Fyrkant 1 – spårat, synligt
Miljö: På ena änden av gröna ängen. Det gick en pudel på en tomt, så därför undvek jag den delen av ängen. Här har jag tränat många grundläggande saker med Lakrits, så han är van att jag lägger ut dittan och dattan som ska plockas in. En mycket lätt miljö, med andra ord.
Resultat: Plättlätt att plocka in alla fyra.

Fyrkant 2 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag tänkte på Märtas tips i inlägget om träning på Strawberry Fields häromdagen, att fixa övergången mellan synligt och osynligt genom att lägga samma varv en gång till, men då utan att hunden ser det. Värt att testa. Vi gick alltså ett varv till runt och i varje hörna böjde jag mig ner och klappade Lakrits samtidigt som jag sade nåt uppmuntrande typ ”Duktig hund” medan jag med högerhanden smög ner en boll intill högerfoten. Det funkade utan att han såg det.
Resultat: Nu tog han två av sträckorna utan problem, medan två sträckor var osäkra. De osäkra sträckorna: Han sprang ut på kommandot några meter, stannade till och visste inte riktigt vad matte ville. Jag förstärkte med ett nytt Ut följt av flera Bra när han då lite tvekande gav sig av i rätt riktning. Bollarna kom iallafall in, så helt fel blev det inte.

Fyrkant 3 – spårat, synligt
Miljö: Vid en liten asfalterad p-plats som används om man ska till gympasalen vid skolan, helt tom en lördagsförmiddag. Intill finns en gräsmatta med äppelträd samt en svag sluttning med tallar. Jag lade ut så att det blev flera övergångar mellan lågt gräs, barrmatta, asfalt och högt gräs.
Resultat: Inga som helst problem.

Fyrkant 4 – spårat, synligt
Miljö: Grusplanen ovanför p-platsen med den glesa tallsluttningen. Längre sträcka och övergång mellan barrmatta, grus och högt gräs.
Resultat: Sprang med bra fart, säker. Här fick vi också pluspoäng av förbipasserande man som tittade uppskattande på Lakrits goda beteende.

Fyrkant 5 – spårat, synligt
Miljö: Bakom musikskolan. Grusplan, stenkant upp mot grässluttning, gles skog med flera nedfallna trädstammar. Här gjorde jag så att jag aldrig gick den fjärde sträckan, utan ville testa om han kunde ta den ospårat men synligt, kort avstånd. Jag skickade alltså direkt från hörn 4 till hörn 1 ospårat.
Resultat: Sprang säkert. Han är verkligen duktig på spårat, synligt. Här tror jag hans goda markeringsegenskaper kommer in, han har bra minne för var de ligger. Därför var heller inte den ospårade sträckan något problem.

Fyrkant 6 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag smög ut bollarna på samma sätt som i fyrkant 2. Även denna gång körde vi ospårat på sista sträckan.
Resultat: Ingen tvekan den här gången att köra osynligt, utan han sprang säkert och tog in alla sträckor bra. Jag är mycket nöjd med framstegen, vi får testa i svårare miljö nästa gång.

Strawberry Fields

Idag strålade Annika, Mona och jag samman vid Strawberry Fields för att träna lite. Jag tyckte att dirigeringar vore bra att börja med, så vi gjorde fyrkanten. Förra gången gick ju spårat, synligt så bra för oss alla tre att vi ville testa spårat, osynligt nu. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det blev alldeles för svårt för både Lakrits och Monas hund. För svår terräng, för långa avstånd. För Lakrits del fick jag eller Annika gå fram och visa. Han hade verkligen ingen susning vad jag ville annars. Bakläxa: backa bandet och kör fler fyrkanter med spårat, synligt innan jag testar osynligt igen, och då med kortare avstånd. Cheysie, däremot, grejade denna svårighet riktigt bra. Men så har hon allt övat detta mycket mer än de andra hundarna.
Vi övergick till markeringar och ställde oss på varsitt fält. Jag tog det bortersta, på andra sidan stora diket, och Annika det främre, medan Mona tog det högra, på andra sidan lilla diket. Jag började och valde en dubbelmarkering där Annika kastade först, sedan Mona. Jag skickade på den senast kastade och Lakrits sprang målmedvetet över. Men sedan blev det alltför mycket spring, och när han tog sig över diket in på Annikas fält kallade jag in. Mona kastade om och jag skickade på nytt. Han sprang fortfarande rätt stort, men just när jag kallade tillbaka honom igen sprang han rätt över den och plockade med den hem, fast han valde stigen och inte det genare diket.
Nu fick Annika kasta och trots det större diket var denna enklare att ta, och han var snabbt tillbaka.
De andra körde sina hundar, och jag kunde åter konstatera att jag kastar som en kratta. Det var ju ett tag sen, visserligen, men så illa och oberäkneligt får man bara inte kasta...
Sedan var det vår tur igen, och denna gång lät jag Mona kasta först, sedan Annika. Skickade på den sist kastade. Snabbt och effektivt in. Vi vände om och jag riktade honom noggrant innan jag skickade på den. Nu gick det mycket bättre även på det fältet. Han fick springa en del och söka, men han höll sig denna gång i området och sökte effektivt. Sen tillbaka längs stigen.
Tack för träningen, svårt men nyttigt!

Dirigeringsträning bakom Västanberga

Idag strålade Annika, Mona och jag samman med hundar och gick ut på fältet bakom Västanberga för att träna dirigeringar. Ett mycket bra ställe för sådant – där finns större och mindre öar på fältet som man kan träna att passera över eller skicka till.

Lakrits och Alpha leker (alla bilder tagna av Rolf igår).

Vi började med dirigeringsfyrkanten och Mona körde först med sin flat. Sedan var det Lakrits och min tur. Det var lite längre avstånd än vi tränat hittills med fyrkanten, men eftersom jag körde spårat, synligt så fungerade det bra. En sträcka här var just över en sådan buskig och stenig ö, men det var inga som helst problem att passera över den och vidare över fältet för att plocka upp. På sträcka tre drog han sig lite för mycket åt höger och jag provade att blåsa stopp. Det fungerade inte alls, och jag gav upp direkt – insåg att det var ett alldeles för stort avstånd för signaler. Så mycket har vi inte tränat signaler att han klarar dem på dryga hundratalet meter! Som tur var vände han självmant och hittade strax apporten ändå.

Tindra, Lakrits och Annika.

När även Cheysie gjort samma övning gick vi vidare ner på fältet, ut i den sköna solen. Här finns två småöar som Annika brukar utnyttja till diverse vänster-/högerdirigeringar, stoppövningar och närsök. Hon började denna gång och demonstrerade hur hon brukar lägga upp det med lilla myror-i-baken-tjejen. Kan tillägga att lilla gulingen var mycket duktig på stoppsignaler och jag hoppas att Lakrits lärde sig lite av att kika på henne!
Mona körde härnäst och hennes hund var bättre på höger/vänster men sämre på stopp. Så när det var vår tur hade jag fått mig till livs alla tänkbara olika varianter till upplägg – mycket bra! Det är lätt att köra fast och köra samma övningar om igen när man istället behöver variera sig mycket mera.

Cheysie i full karutta.

Precis som jag befarade ville Lakrits inte alls stanna när jag blåste stopp efter att ha skickat honom åt höger. Som tur var var apporterna väl gömda, så när långsamma jag hann fram till honom rotade han fortfarande runt och på bara ett par meters håll kunde jag blåsa stopp en gång till. Då tittade han förvånat upp – är du här hos mej, matte? Som belöning kastade jag en boll utåt fältet.
Vi gjorde om övningen och nu stannade han när jag blåste stopp drygt halvvägs till ön. Jag belönade än en gång med boll. Tredje gången fick han komma ända fram till ön innan jag blåste stopp. Han tittade upp och fick fortsätta med sitt närsök.
Innan vi fortsatte med vänstra ön ställde jag upp en plattbottnad dummy en bit bakom honom, som störning. Och nog var det en störning! Jag skickade honom sedan vänster, men nog försökte han svänga om och ta den han just sett ställas upp där bakom sig. Jag satte om honom och försökte igen. Nu stannade han upp och såg allmänt tveksam ut. Då satte jag honom igen och gick ut och rotade lite i gräset på vänstra ön, innan jag gick tillbaka och provade en tredje gång. Japp, nu gick det. Med stopp före närsöket och allt.
Tillbaka till startpunkten. Nu skulle han få ta apporten bakom sig. Han tvekade. Menade matte den där bakom som jag inte fick ta nyss? Jag förstärkte med några Ja, Ja när han tittade ditåt och då kutade han iväg efter den.

Lakritsremmen.

Med detta avslutade vi. Det kändes som att övningen helt klart stärkte hans förståelse av mina visslingar.
Fick tipset av Annika att sakta ner mina vänster-/högeranvisningar. Ska försöka att tänka på det.
Tack för trevlig träning idag!

Sök, dirigeringsfyrkanter och hundmöte

Rolf steg upp riktigt tidigt idag för att möta gryningen i det naturreservat vi besökte för några dagar sedan. Då glömdes storkameran hemma, och det var så vackra färger att fånga. Försökte ju med mobilen, men det är självklart inte samma sak. Nu på morgonen var färgerna annorlunda, men en halvtimme med bra ljus fick han innan dagern tog över.

Efter frukost tog jag Kasper på en 2 km cykeltur och sedan var det Lakrits tur. Jag stoppade västens ryggficka full med dummies och fickorna med bollar, visselpipan hängdes om halsen och så cyklade vi upp till en stubbåker en knapp km bort.

Jag började med att ta med mig Lakrits in i skogen bakom åkern för att lägga ut ett sök. Kanske en trettio meter upp i sluttningen började den rullstensås som går igen ideligen i hela trakten. Stenarna är stora och runda och helt överlupna med grönmossa. Det är med andra ord ganska svårt att ta sig fram där och det blir många skrevor att söka i, där vinden inte heller tar med sig doften av apporten.

Detta gjorde att jag gjorde sökområdet lite grundare än jag annars tänkt mig, men cirka sjuttio meter skog blev det i alla fall, sedan fyllde jag på med trettio—fyrtio meter stubbåker i fronten. Jag lade de attraktivaste apporterna längst i bakkant: två kaninbollar och en dummy med påknuten fågelvinge. Omedelbart bakom ett kullfallet träd lade jag en orange dummy plus ytterligare en i samma mittområde. Den sista, tvåfärgade, dummyn lade jag i stubbåkern.

Jag skickade Lakrits och han sprang direkt och plockade in en av de orange dummisarna. Nästa skick genererade den tvåfärgade i handen. Då kom Rolf farande i bilen, så vi pausade. Lakrits fick sitta kvar och vänta vid skickstället medan jag gick och pratade lite med Rolf. När jag kom tillbaka ett par mimnuter senare var han så taggad att det blev en lätt tjuvning när han skulle iväg. Jag lät det passera, ville inte dämpa honom i det här läget. Den andra orange dummien kom in och därmed fanns bara de tre bakersta apporterna kvar.

Det var inga problem att få ut honom till dessa heller. En gång fick jag skicka två gånger, men på det hela taget var han väldigt med på vad vi skulle göra. Höger kaninboll kom in först, sedan vänster. Dummyn med vingen var den sista som kom in. Jag är förvånad och väldigt nöjd med hur pass snabbt han återvände med dessa med tanke på hur knepig terrängen var.

Nästa övning var att göra dirigeringsfyrkanter på stubbåkern. Vi är ju fortfarande på nivån spårat och synligt, så Lakrits fick hänga med runt när jag lade en boll i varje hörn. Sedan skickade jag till till boll 2. Denna var lite väl nära sökrutan, men det störde honom inte nämnvärt. Boll 4 gick problemfritt. Vi bytte hörna till 4 och jag skickade på boll 3. Inga problem. När jag skulle skicka till bollen vid 1 stannade han däremot ungefär två tredjedelars väg bort (totalt avstånd kanske femtio meter). Jag provade kommandot Back, men han såg bara förvirrad ut. Jag insåg att han nog inte lagt märke till att det låg en boll där vi stått och skickat ifrån tidigare. Jag kallade tillbaka honom och gick ut med honom tio meter och skickade på nytt. Nu gick det bra och han hittade bollen.

Jag bytte ställe och gjorde en ny fyrkant, ungefär samma avstånd, men denna gång utnyttjade jag en kulle med en dunge som låg som en ö i stubbåkern med ett litet dike runt. Boll 1 lade jag i åkern strax utanför ön, sen sneddade vi över ön och lade boll 2 i snåren nära nästa ökant. Bollarna 3 och 4 lades långt ute i stubbåkern. Lite terrängbyre, alltså.

Vi ställde oss vid 1 och jag skickade till 2. Inga problem. Inte heller nästa skick till 4 var några problem. Vi bytte plats till 4 och jag skickade till 3. Hur fint som helst. Innan vi bytte plats lyfte jag denna gång på bollen som låg vid 1 för att påminna honom om denna, så nu innebar inte heller sista skicket till 1 något bekymmer. Däremot märktes det på farten att han började bli trött, så vi avslutade där.

I långsam fart rullade vi hemåt och sista provet uppstod på värdparets gårdsplan, där det stod några personer plus en lös schnauzer. Hunden fick snabbt ett koppel på sig när de såg att vi kom cyklandes. Lakrits var ju lös och min tanke var att det enklaste är att bara cykla på och vara himla uppmärksam på honom. Helt enkelt strunta i att vaa artig och heja på de som stod där. Lakrits blev väldigt intresserad av den andra hunden, men jag sade Rrrrr och Nej och använde cykeln som en sköld mellan dem. När vi var förbi sade jag Duktigt, kom! Och ökade takten något. Lakrits släppte tanken på hunden och hängde på mig istället. Hur duktig som helst!

På eftermiddagen åkte Rolf ut på längre cykeltur medan jag slappade ute i solen och bara njöt av dagen.

Strawberry Fields och rallyträning

Igår träffades Monika, Annika och jag för träning på Strawberry Fields. En jättehärlig solig dag fick vi, lite oväntat, och bra träning dessutom. Annika visade dirigeringsfyrkanten som jag hade förstått ganska bra, men hade missat på att man skickar åt två håll från en viss punkt, man går inte runt fyrkanten igen och skickar från fyra håll. Dirigeringsfyrkanten har fyra faser: spårat och synligt, spårat och osynligt, ospårat och synligt samt ospårat och osynligt. Det blir mycket tydligt när man gått för fort fram och det blir också enkelt att backa tillbaka  i faserna. Varje fas kan man dessutom förlänga (man startar med cirka 30 meter per fyrkantssida) och försvåra genom att ha terrängbyte. Man ska inte återanvända fyrkanten, utan byta till ny mark hela tiden, så att hunden inte lär sig att springa till en viss plats. Det är jättebra att märka upp i kanten på något sätt, antingen med snitsel eller genom att memorera något visst träd eller sten eller liknande, för annars är det lätt hänt att man dirigerar hunden helt fel. Här har Lakrits och jag mycket att jobba med!
Sedan visade Annika på en rolig och oförutsägbar metod att träna Stopp-signal. Hon började med att blåsa Stopp med hunden helt nära, bara för att visa att nu är det det här vi ska pyssla med. Belönade med godis/boll/leksak. Sen blåste hon efter att ha skickat hunden en liten bit ut, och varvade därefter belöningen: det kunde vara närsök åt sidan (förberett på förhand åt båda hållen), det kunde vara inkallning med belöning hos föraren (t.ex. en leksak), det kunde vara en kastad boll, eller ut en bit till och närsök, eller stanna där så kommer jag med en godis till dej osv. Hon växlade hela tiden med vilket mål och vilken belöning som skulle komma, vilket gjorde att hunden upplevde det som en rolig lek och blev väldigt lyhörd för mattes signaler. En nyttig lärdom för mej här var att man ska uppfatta Stoppsignalen inte så mycket som stopp (även om hunden givetvis ska stanna) utan mer som en Kontaktsignal. En nu-ska-vi-samarbeta-om-det-här-signal. Kändes jättebra!
Jag har börjat fundera på om min handtarget-signal kan användas som kom-närmare-signal så man slipper slita på och kanske sabba den vanliga inkallningssignalen. Annikas brasklapp: kan handtargeten missuppfattas och sammanblandas av hunden som något annat, t.ex. Vänster/Höger/Närsök åt något håll? Tror inte det, vad tror ni? Jag håller handtargeten i lårhöjd någon decimeter från kroppen.
Vi avslutade med lite markeringar över stora diket. Lakrits var lite yvig i början, men jobbade bra på slutet. Enda skumma är att både han och Mio drog sig långt åt vänster när de skulle tillbaka över diket. Hade det varit på utvägen hade det kunnat bero på vittringsvind, men på återvägen är det konstigt att de inte valde samma återgång som utvägen som var känd mark och lite nedtrampat redan. Tja, svårt att veta hur de tänker.

Ikväll var det höstens första torsdagsträning. I höst kör vi med teman och först ut var rally. Dessutom finns det en instruktör som går iväg på vardagslydnadspromenad med ett gäng hundar, så alla kan hitta något kul att vara med på. Carola hade satt upp en riktig tävlingsbana (inför tävlingen i helgen) och vi körde träningstävling. Jag hade först tänkt vara passiv åskådare, men ångrade mej och ställde upp med båda hundarna. Jag startade sjua med Kasper och tack vare snäll domare fick vi bara fem minuspoäng på nosande. Han var jättebra och alert ikväll! Jag startade som 13 med Lakrits, och här hade vi tur med skyltarna, för han kan ju inte alla än. Jag missade visst på en 360-graderssväng som jag gick fel varv på (suck), men i övrigt hade han bara tre nedslag. Då räknar jag bort att han skulle diskats för att han bajsade på plan. :( Nåja, han var med andra ord superduktig, han med. Det var cirka femton rallyekipage (en del med flera hundar) och ett gäng som promenerade med Lili. Riktigt kul att se så många på höststarten! En del bekanta ansikten, som översättaren Inger Samuelsson som dök upp med nyinflyttade systerns fyraåriga schäfer, och Lisa från Västervik med Engla, Agneta med Thella med flera, och en del ansikten som var nya för mig. Nästa gång är det TÄS som håller i temat och dessutom är det styrelsemöte. Tyvärr krockar det med all sannolikhet med en dålig period för mig, så det är tveksamt om jag dyker upp då.