Hajfisk och jävulsstenar

2012-09-14

Tolv timmars sömn gjorde susen. Vaknade pigg och ofrusen. På fredagar måste man gå på marknaden här. Att handla på franskt vis tar större delen av förmiddagen, då avstod jag ändå från slaktaren, för jag orkade inte mera… Man undrar ju lite hur moderna familjer beter sig, när man inte har en hemmafru i hushållet. Men trevligt är det, och fin kvalitet på varorna får man. Och då deltar jag ju ändå inte i skvallret, som oundvikligen måste vara en stor del av själva marknadsbesöket.

Alltså: först bagaren, sen in på apoteket för att köpa Frontline till Kasper, sen tabacen för en dagstidning så vi får lite koll på helgens begivenheter, sen marknaden. Jag vet ju redan var jag ska köpa sallad, oliver, fisk så tre köer var givna. Sen hittade jag ett nytt ställe för tomater, gurka och nektariner. Fiskhandlaren är trevlig, det gör att jag hellre väljer kön till honom snarare än kön till någon slaktare. Den här gången blev det en helt okänd, ålliknade fisk, som jag bad honom skära till så det blev lagom för två personer. Vi fotade namnet på fisken och gick hem och googlade: saumonette, en liten hajart! Ser man på. Har hittat detta recept som ska tillagas imorgon, troligen.

Jag jobbade någon timme och efter lunch och lite tvätthängning tog vi cyklar och hundar och åkte bort till jävulsstenarna. La Roche au Diable, som enligt wikipedia är en cromlech (bretonsk stenring) som alltså är unik för regionen. Nog för att stenarna var lite cirkelformade, men inte alls så där uppresta och raka som mer kända stenringar. Men ett prima ställe för oss:

- Site mégalithique de la Roche au diable - Disposition de blocs de granit monumentaux en cercle du type Cromlech : certaines de ces roches creusées en foyer ou en« baignoire » ont été l'objet de rites et de superstitions jusqu'au siècle dernier. Ce site, actuellement non aménagé, et donc non protégé, est utilisé tour à tour comme lieu de pique-nique, comme site de rencontre sportive ou comme lieu de regroupement de rallye auto ou moto...

Nu skulle den alltså även användas till hundträning.  Jag började med att ta med Kasper på en promenad där jag lade ut ett nio-apporterssök till Lakrits, från den täta skogskanten in bland stenarna och i vissa fall uppe på dem. Jag utnyttjade även en snedväxande trädstam till en dummy. Söket gick riktigt bra och jag fick in alla nio snabbt. Lite väl mycket spring utan påkopplad näsa i början, kanske, men trots det effektivt.

Sedan lade jag ut ett linjetag som slutade inne i skogsbrynet. Man kan inte rimligen kasta in dummisarna långt in skogen här, för den är verkligen som en taggig vägg. Jag hittade en liten håla som var aningen mindre tät och kastade ett par meter in, bara. Sen lade jag två på tillbakavägen i samma linje utan att han såg det.

Det blev problem. Han hade alltså sett det lilla kastet in i skogen (det gick inte att göra det osynligt utan att helt ta bort hunden), men inte de två hitre dummisarna. Det fick till konsekvens att han rusade över den första i frisk fart. Jag blåste stopp och han stannade fint. Påföljande närsök blev lite för stort och jag blåste stopp igen och började dirigera. Det var nu det blev tydligt att Höger hunnit bli lika obegripligt som all franska han hört omkring sig den senaste månaden.

Jag kallade tillbaka och gjorde om. Det gick ungefär lika obra. Nu gick jag fram för att motivera upp lite och insåg att jag blåst vid en extra grön gräsfläck två meter framför rätt extra grön gräsfläck. Häpp! Det var ju att göra det hela lite väl svårt.

Vid nästa försök gick det såklart bra. Nu sprang han istället över nummer två. Efter lite blåsande råkade han dock på den. Sista var då den han sett fara in i snårskogen, och den plockade han efter att ha stannat och nosat vid de tidigare dummyställena och efter viss tvekan att ta sig över den mycket markanta skogsgränsen. Jag var inte så nöjd med denna övning, där jag ju delvis klantat till det själv, men beslöt att låta det vara tills vidare.

Istället gick vi upp på stenkullen där jag kunde utnyttja alla stenarna som stod ungefär i ring till att köra lite vänster-/högerträning. Jag satte honom i mitten och gick sen runt och lade ut fyra dummisar på/vid sidan av/bakom några av stenarna och ställde mig sedan mitt emot honom och körde fyra repetitioner av Höger. Hela tiden Höger, med honom i mitten och jag själv flyttandes mig till en ny position för varje repetition. Det gick jättebra, och sedan lade jag ut dem på nytt vid nya stenar och körde en fyra-repetition av Vänster. Det gick lika bra det.

Sen lade jag ut två apporter synligt uppe på två halvhöga stenar som stod ganska nära varandra. Vi gick lite längre ner i backen och så skickade jag tillbaka. Han siktade in sig på höger sten, såg jag, så jag blåste stopp nedanför stenarna och dirigerade Vänster. En sekunds förvirring, sen tog han till vänster, rundade stenen och hoppade upp och tog rätt dummy. Han fick hämta den högra också och så gjorde vi samma övning en gång till.

Sen plockade vi ner cyklarna från biltaket och cyklade med hundarna 1 km uppförsbacke längs en fin liten väg, vände uppe på toppen och bromsade oss 1 km ner igen.

Sen fikade vi med medhavt kaffe och croissanter medan hundarna fick söka ostbitar i gräset.

Rolf bestämde sig för att cykla hem via en liten omväg, så han hojade iväg efter att ha hjälpt mig upp med min cykel på taket. Själv ville jag repetera det dåliga linjetaget innan vi åkte hem igen.

Jag gick ut med en dummy till en skogsplats lite till höger om den gamla, det var lite risigare här. Jag kollade bakåt att Lakrits tittade på och gjorde ett högt, kort kast in i skogen. Denna gång struntade jag i de hitre dummisarna, ville bara få till ett bra skick. Och han sprang rakt och fint ända till skogskanten. Här blev det lite tvekan igen, han sprang utmed sidan till gamla stället, men sen tillbaka och in rätt. Med det lät jag mig nöja.

Några korta, oklippta, filmsnuttar från mobilen på en liten stenmarkering.
Första gången missade jag kastet, men den oväntade studsen gjorde det visst lite svårt. 

Lite eftermiddagsjobb fick avsluta dagen, sen njöt vi resterna av den goda köttgrytan från igår, plockade in tvätten innan det eventuellt börjar regna, gick en kvällspromenad med hundarna och kikade lite på teve.

Skolvecka

2012-08-27–2012-09-01

Edit: några bilder här nu.

Det har varit en minst sagt hektisk vecka, så jag har inte hunnit uppdatera resedagboken som jag brukar. På måndagmorgonen klockan 9 infann jag mig på Coeur de France uppe i Sancerre, ditskjutsad av Rolf med cykeln på taket. Hemcyklingen är sedan 6 km, 2 km nerför en urbrant rätt trafikerad backe och sen 4 km uppför till vår by. Lektionerna försiggår antingen på morgonen eller på eftermiddagen, och resten av tiden är tänkt till läxläsning och interaktion med det franska samhället. Interaktion blir det ju lite hela tiden, men förutom läxorna var jag tvungen att klämma in en del jobb som hade tajt deadline. Inte idealiskt, men tyvärr inget jag kunde göra något åt. Jag kan säga att det hade varit otroligt skönt att inte ha något jobb alls denna vecka, något att tänka på inför eventuella framtida intensivkurser.

Min cyklingsväg hem, halvvägs uppe. Tar välbehövlig paus. 

Och så bara resten av backen kvar. Det blir mer efter vänsterkurvan...

Jag gick ju på samma skola 2009, den gången i två veckor, och visste därför ungefär vad jag hade att vänta mig. Men nu var det en annan lärare och vi var 9 i gruppen istället för 6, vilket gjorde en stor skillnad. Förra gången hade vi mycket läxor i stil med att berätta om någon sevärdhet i trakten (via efterforskningar t.ex. på turistbyrån) och att återberätta innehållet i någon tidningsartikel vi läst dagen innan. Det var rätt kul och givande, för man fick leta fram glosor, tillämpa grammatikregler och dessutom öva sig på att prata och lyssna på de andra, och ställa frågor till dem. Den här gången var det mer konkret grammatik, framför allt subjonctif, vilket var bra på sitt sätt. Istället för att skumma många grammatiska delar på ytan gick vi nu mer in på djupet på just detta, och berörde även en del annat de sista dagarna. Nästa vecka ska de som stannar fortsätta med andra bitar. Däremot blev det inte så mycket pratande som jag förväntat mig. Dels ar inte upplägget sånt, men när det ändå blev diskussioner och frågor var det tre i klassen som var lite mer frispråkiga och säkra på språket. Vi andra som behövde tänka efter lite mer vad vi ville säga kom inte riktigt till tals. Sånt tycker jag läraren har en plikt att styra upp, så att de som sitter tystare i en diskussion istället får en del direkta frågor. Detta hade såklart varit lättare med färre deltagare. Så sammantaget är jag, om inte besviken, så ändå lite tveksam till om jag vänder mig hit en tredje gång. Jag träffade några britter som tidigare hade gått i Montpellier och som talade väl om skolan där, så kanske kan det vara ett alternativ för framtiden. Vi får se.

De eftermiddagsaktiviteter som erbjöds (vinprovning och getfarm) hade jag varit på förra gången, och såg ingen anledning att delta igen på exakt samma sak, men däremot var både jag och Rolf med på matlagning på onsdagskvällen. Vi delades in i tre grupper och vi hamnade i en grupp med idel nya människor, bl.a. lånade vi köket hemma hos Joe med barnen Robert och Daniel. Killarna gick på franskkurs medan mamman bara var med som följeslagare. Både hon och Rolf klarade sig dock bra på franska under kvällen. Dessutom var det en tyska med som bor i Schweiz, plus en lärare från skolan. Vi lagade carpaccio på zucchini, mycket gott. Killarna fick göra quiche Lorraine medan damerna lagade en dessertpaj på färska småplommon. Till detta sallad med chèvre från Chevignol och bröd. Vin till dem som ville och vatten till resten (jag körde).

Det var en mycket trevlig och lyckad kväll, och jag fick med mig tips på en fransk radiokanal att lyssna på samt en tidskrift för engelskspråkiga med olika avancerade texter på franska, försedd med cd så man dessutom kan lyssna på dem. Ska se om jag kan få tag i en sån.

Vårt vackra vinberg mellan Sancerre och Verdigny.
Det som måste passeras när man ska cykla hem.

Idag åkte vi och plockade upp britterna Larry och Mary för en liten rundtur. De är fast uppe på berget utan bil, vilket kan vara ganska knepigt eftersom utbudet av livsmedelsbutiker och annat är tämligen begränsat däruppe. Det lilla samhället på berget bygger på att folk har bil och kan handla på supermarché, bagerier och marknad nere i dalen i St Satur. De var tacksamma att få komma ut lite och se sig om. Vi började med ett återbesök till den lilla vinodlaren där jag blev så bisarrt mottagen förra gången. Jag gillade deras vin och det var otroligt prisvärt jämfört med många mer turistiska ställen i trakten. Jag hade ringt dit igår eftermiddag och försäkrat mig om att vi kunde komma och smaka och handla klockan halv elva idag. Efter ett antal återuppringningar på grund av att han hörde mig dåligt lyckades jag alltså få till detta arrangemang.

Det var lite lättare att vara tre som talade franska med stark brytning, och Larry lyckades få ur honom att de hade en liten odling på 12 hektar som de haft i tjugo år. Han var tydligen första generationen, och nu hans son. Men hans far i sin tur hade inte hållit på med vinodling. Lite ovanlig familj, alltså, vanligen går det ju i generation efter generation med marken som det viktigaste arvegodset.

Britterna åker tåg, så de kunde bara handla ett par flaskor, men jag passade på att bunkra ett par lådor, 12 av deras billigare vin och 6 av deras dyrare Pouilly-Fumé. Perfekt, nu kan vi lämna Sancerretrakten och känna att vi har gjort bra kap inför en vinter i Sverige. Därefter körde vi lite runt längs Loire och Canal latéral och så, innan vi skjutsade tillbaka dem upp på berget igen. Trevliga människor, som har en svärdotter från Östersund. Världen är liten.

I tisdags körde jag veckans enda riktiga träning med Lakrits.  Han och jag cyklade ner till en fotbollsplan i andra delen av byn. Där fanns ett risigt oklippt område på ena sidan mot en lada, där jag började med att lägga ut fyra nyckelringsdummies runt en buske, nersmuget i det höga gräset, medan Lakrits fick sitta några meter bort och titta på.

Sedan gick vi ut en stor dirigeringsfyrkant där jag så osynligt jag kunde droppade en dummie i varje hörn. Av en slump råkade jag sen skicka honom mot den dummie som låg i en rak linje mot närsöksbusken, men jag blåste stopp innan han hann fram dit. Då såg han den utlagda dummien och kom in med den. Nästa skicka åt andra hållet visade sig svårare. Det blåste sidovind rån höger, kanske därför? I alla fall blev det så pass svårt att jag fick stanna honom halvvägs, gå ut och visa den, sen ta tillbaka honom ända till starthörnan och skicka om. Även u drog han sig gärna i vindriktningen, dvs för långt åt vänster, så det blev en del högerdirigering på kuppen. Då märktes det att höger och vänster satt lite löst hos lakritspojken.

Jag stack emellan med ett skick till närsöksbusken eftersom den dragningen varit så stor tidigare. Jodå, han stack som skjuten ur en kanon dit bort, lyssnade fint på stoppsignalen och dök sedan ner efter första minidummien. Detta gav mig lite tid att fundera på resten av fyrkanten.

Jag bestämde mig för att istället gå in till mitten för de båda återstående apporterna. På ett sätt lite svårare, men å andra sidan blev distansen kortare. Jo, det gick bättre. Inte gnisselfritt, men okej.

Sen gick vi lite närmare busken och jag satte honom så att jag kunde passa på att träna lite höger- och vänsterdirigeringar in till närsöksbusken. Han var med på galoppen fram till sista dummien. Att det verkligen skulle ligga en fjärde där var han inte riktigt införstådd med, tydligen, så det blev en del dirigeringsövningar. Till slut fick jag till det bra, men fick ta tillbaka honom helt vid några tillfällen och börja om. När han grejat de här lite svårare delarna får han alltid lite buskast som belöning, och det är himla kul, tycker han. De ger en bra motivation att fortsätta träna sån där svåra grejer. Jag avslutade med ett par dubbla tennisbollsmarkeringar med ganska snäv vinkel, varav den ena visst blev ursvår. Då till och med lade han sig ned när han inte fick gå på den vänstra och tydligen helt hade missat den högra. Jag fick honom i alla fall ur detta genom att busa upp honom lite innan jag själv gick och hämtade den svåra och retades lite med honom med den. Sen cykling tillbaka hem igen. En bra genomkörare som vi behöver göra om så snart tillfälle och bra plats ges.

Morgonvy taget från vår nedre terrass:
vår övre terrass, fruktträdgården och vinodlingarna.

Imorgon ska vi nämligen flytta på oss. Bara tio mil norrut, men ändå till en helt annan trakt med lite stadskänsla, så vi får se vad för träningsmöjligheter som erbjuds där. Innan dess går det en cykeltävling av stapeln i just vår lilla by, ett slags cirkellopp med en omkrets på cirka 5500 meter, som ska cyklas i lag under 8 timmar. Det är tre kategorier: tävling, promotion och ungdomar. Vi tänkte kika lite på början av detta evenemang innan vi drar vidare. Tanken är att vi ska åka genom de trakter vi bodde i 2009 och se hur det landskapet ser ut flera månader längre fram på året.

Inga lokomotiv, men Berry-cykling

2012-08-26

Vaknade rätt sent och jobbade några timmar efter frukost. Efter lunch packade vi bilen med hundar och cyklar för att åka till Vierzon. Först passerade vi dock Sancerres nedre kulle eftersom det pågick något vinjippo där. Jodå, i en grotta i berget fanns en stor cave där man bullat upp stort. Där fanns försäljare av många olika slag, från smycken till getost och honung, och självklart viner och mousserande. För 5 euro kunde man köpa sig ett glas som man sedan kunde gå omkring och provsmaka allt med. Jag hade gärna lagt om planerna och gjort just detta, men Rolf är måttligt förtjust i vinprovning, så det fick vara. Jag köpte i alla fall en god Tomme vache från – tada! – Morvan. Den osten var klart dyrare än den Tomme basque vache vi köpte på Carrefour häromsistens. Men med mer kräm.

Sen rullade vi de sju milen till Vierzon, som enligt Wikipedia hör till en av Frankrikes städer med högst arbetslöshet. Den främsta anledningen till att vi ändå dristade oss dit var Musée Laumonier, lokomotivmuseet (http://www.ville-vierzon.fr/Musee-Laumonier,544). Den som inte läser franska kan ändå via denna länk läsa sig till att de har öppet ”du mercredi au dimanche de 14h à 18h”, det vill säga onsdag till söndag. Idag är det söndag, alltså öppet.

Canal de Berry.

När vi så kom fram nån dryg timme senare var det stängt. Häpp! Medan Rolf kontrollerade saken vände jag runt bilen och råkade stanna utanför stadens turistbyrå.
Rolf läste på ett anslag att normallement var det öppet på helgerna, men vissa helger i månaden höll man stängt. Suck.
Anledningen till att vi plockat med cyklarna var nämligen att vi hoppats att man kunde cykla utmed Berry-kanalen. Jag gick in och frågade, och jomenvisst, det kunde man. Jag fick en karta över staden som visade att kanalen var delad i två delar nuförtiden, med nån industritomt mitt i stan. Jag fick för mig att hon sade att den västra delen av kanalen var mest lättcyklad (plat), men den visade sig mest bestå av gräs och ibland hård jord. Funderade sen på om hon inte sagt att den östra var chausée, och då kanske menat chausée pavée, dvs. belagd. Den hade kanske varit bättre trots allt. Nå, vi skulle ju inte cykla nån längre sträcka eftersom vi hade hundarna med, så vi parkerade vid några hus invid kanalen och parade ihop cyklar med hundar och trampade iväg. Vi körde 4 km och vilade vid en bro innan vi återvände samma väg. Nånstans på tillbakavägen tappade jag Kaspers röda koppel, som jag stoppat ner i byxfickan. Det måste ha åkt upp av tramptagen. Inget att göra åt saken, har ett reservkoppel med hake med mig.

Spännande med kanal.

Vi gör oss beredda att cykla tillbaka igen.

Vi fikade lite i stan innan vi satte oss i bilen igen. Vi tog nu omvägen över slottet Boucard, men det visade sig ha stängt klockan 18 och klockan var nu 18.30. Nåväl, hit kan vi återvända, det ligger bara max en kvart hemifrån.

Så fick jag en rapport om att strömmen gått hemma i Vallentuna. Ajaj, inte frysarna nu igen! Har varskott Sara om att hon kanske måste åka dit imorgon kväll istället för tisdag för att kolla att inte jordfelsbrytaren slagit av. Tydligen har det åskat väldeliga därhemma.

Biltvätt, cykellopp och egen cykling

2012-08-20

Vaknade till av att det regnade, men somnade om igen. Härligt med lite regn här.

Efter frukost åkte vi utan hundarna in till Cosne sur Loire, skulle handla lite grejer. Vi åkte dit längs några småvägarför att se lite mer av trakten. I dalen bakom oss låg det till exempel en liten pittoby som borde fotas någon dag. Nästan framme i Cosne hittade vi en biltvätt, och sådana är jättekul i Frankrike. När man dessutom har en jättedammig bil var det givet att åka in till detta lavage-ställe. För 2 euro får man högtrycksvatten i fyra minuter och kan sen med knappar själv välja vilka moment man vill köra. Skapligt ren blev bilen och vi hade kul som på tivoli.

Inne i Cosne hittade vi en tabac med lite kartor och sånt. Vi köpte upp oss på en modernare utgåva av Michelins utmärkta kartbok över Frankrike i skalan 1:200 000. Den gamla vi har är från 1992, så den har gjort sitt. Gps:er i all ära, men hederliga kartor är fortfarande oumbärliga när man vill ha lite översikt över vart man ska och hur ställen ligger i förhållande till varandra. Däremot hade de slut på den gröna Bourgogneboken, så jag nöjde mig med den lokala blaskan – som jag kanske borde läsa också, när jag nu köpt den. Nästa anhalt blev Café du Centre där vi fick varsin utmärkt espresso och de två sista croissanterna för det facila priset av 5,50 euro. Jag tänkte mig gå på deras mugg också, men avstod när jag såg att det var en hål-i-golvet-toa.

Istället åkte vi vidare till stora Auchan och handlade resten av listan, inklusive Bourgogneboken. Köpte en fransk thriller också, får se om jag grejar den. Deras toa saknade fjöl, men det var ändå klart att föredra enbart porslin framför bara hål i golvet.

Vi åkte hem och lagade lunch och sen tog vi med hundarna på en tur ner till St Satur. Vi var nyfikna på viadukten, som vi bara åkt under, men aldrig varit uppe på. Det visade sig vara en bilväg på viadukten, antagligen har det gått tåg där en gång i tiden, men nu alltså asfalterat.

Det var varmt för hundarna som fick vatten på och i sig innan vi åkte vidare. Jag var ute efter en skog som jag trodde skulle finnas. Det gjorde det också, efter en villagata med vändplan, och tur som tokiga hittade vi vid denna vändplan till och med en grusväg som inte var avspärrad in i den skuggiga skogen. Jag plockade med två små dummies och körde några enkla basövningar med Lakrits. Det märktes att han inte tänkt på retrieverträning på ett tag, men efter de första två närsöken lossnade det lite. Han fick några markeringar in i helt ovan terräng (franska skogar är ofta rätt snåriga och ogästvänliga utanför stigarna) och sen avslutade jag med ett par linjetag längs grusvägen men i uppförsbacke för honom. Inga svåra grejer, alltså, men jobbiga för honom i värmen.

Sen skulle vi bara åka en liten omväg för att se om vi kunde komma in i skogen från nåt annat håll, så vi tuffade uppför backen längs en liten väg. Det stod folk lite överallt, så det var uppenbarligen nåt event på gång. Jag stannade och vevade ner rutan och frågade vad som stod på. Det var ett cykellopp för damer som skulle passera om cirka en kvart. Vi for vidare ner för backen och skulle just vända, när a) de första polisbilarna kom och antydde att cyklisterna var i antågande och b) vi såg att just där mynnade grusvägen ut ur skogen. Aha! Här fanns heller inga hus där man kunde undra vad vi höll på med. Mycket bra. Vi parkerade på grusvägen och inväntade cyklisterna. Det var kanske max 50 damcyklister som passerade, men preluden var likväl imponerande med poliser, ambulanser och kommisariebilen samt ett gäng teambilar. En teambil stannade och delade ut kolor och en penna till gendarmen som stod hos oss, och hon gav gåvorna vidare. Så nu stoltserar jag med en penna från detta evenemang. Tävlingen hette nåt i stil med Couronne d’Or feminin. Efter cyklisterna följde så en bunt servicebilar med extracyklar på taket i sann touranda.
Edit: Le Trophé d'Or cycliste féminin hette loppet, som består av ett antal etapper. Detta var etapp 4 som låg på 101 km. Inför dagens etapp ledde en italienska loppet. Allt detta enligt Le Journal du Centre.

När det hela var över gav vi upp tanken på att vända tillbaka utan åkte istället hem. Hundarna hade fått utstå 36-gradig värme ett bra tag nu. Lakrits flämtade mycket riktigt en bra stund inne i vårt svala hus, men Kasper gick direkt bort till altandörren och såg frågande på mig: får jag gå ut på den soliga altanen och lägga mig och sola på stenplattorna nu, matte?

Efter att ha mekat med vårt trassliga nätverk en stund (det tillåter bara en apparat i taget att vara uppkopplad) och vilat en stund lagade jag så en god middag på lapin. Två kaninskankar ytstekte jag först i olivolja och lade sen i lök-, morots- och potatisbitar och spädde på med en skvätt vitt vin och vatten. Förutom salt och peppar kryddade jag med klippt gräslök från trädgården. Där växer även salvia, men det är ingen krydda jag har nån särskild anknytning till. Nån som har ett bra recept där färsk salvia ingår får gärna tipsa. Lite mikrokokt blomkål fick komplettera.

Efter middagen ville jag cykla en sväng, och Rolf, som redan cyklat 6 km medan jag vilade och lagade mat, hängde på. Jag hade först tänkt mig den moderata turen på 4 km som vi tog med hundarna häromdagen, men när vi kom upp till jesuskorset tänkte jag om. Ska vi ta branta backen ner till St Satur, frågade jag. Och sen vanliga hemvägen tillbaka? Du är tokig, sade Rolf, den är skitjobbig. Fick stanna där två gånger på hemvägen igår.

Men jag ville ju träna, och sade att om du lovar att ta hundarna på en kvällspromenad om jag är helt slut när vi kommer tillbaka så gör vi ett försök. Okej, sade Rolf, som ju ville stötta mig i denna motionsiver.

Nerförsbacken var verkligen brant, jag bromsade hårt med båda bromsarna och har nog aldrig åkt nerför en så brant backe förr i hela mitt liv. Läskigt, sade Rolf när vi kom ner. Inte heller han hade varit med om något liknande. Upp för denna backe är absolut inte att tänka på, knappt ens för bilar.

Nu hittade vi en ny lavage, bra att veta om bilen skulle damma igen på nytt. Här var det så vänster nära bageriet och dags att ta sig an backen hemåt.

Det gick skapligt bra, hittade ett fint tempo tills en bil körde om och ropade nåt som fick mig ur balans. Strax var det så dags för den brantaste delen, och jag stannade för att vila innan den tog vid. Pust och stånk, en kilometer avklarad. Fast besluten att ta mig an den branta biten satte vi av igen, men jag blev tvungen att ge upp cirka 100 meter före toppen. Det gick bara inte längre att intala sig att bara ett tramptag till. Ny vila och sen promenad upp sista biten. Det var för brant för att försöka börja cykla igen där. Rolf var hygglig och gjorde mig sällskap. Sista biten hem var beskedligare. Totalt sett blev rundan på nästan 7 km. Betydligt tuffare än de 10 km igår, men också lite svalare. Nästan skönt, rentav, med en och annan vindbris. Som väntat blev det Rolf som fick ta hundarna medan jag ställde in cyklarna i garaget.

Bad i Loire

2012-08-19

Rolf vaknade lite före mig och var försvunnen när jag steg upp vid 7. Hundarna fick mat och sen gick vi på promenad för att undersöka byn, som var helt tyst och lugn en söndagsmorgon. Några höns lockade Lakrits uppmärksamhet. När vi kom tillbaka kom även Rolf gående. Han hade varit uppe i vinsluttningen och fotat. Vi åt frukost och sen tog vi en cykeltur i omgivningarna. Puh, jobbiga backar i kombination med taskig kondis. Kasper och Lakrits sprang på fint och vi nöjde oss med 4 km så här första dagen. Häromdagen i Metz blev det 12 km för oss, varav 2 km för hundarna, men det var ju en helt annan terräng.

Favoritmotiv: Sancerre.

Uppifrån en vinbacke ner mot vår by.

Husse och Lakrits bland vinodlingarna.

Jag hängde upp den tvätt jag slängt i maskinen på morgonen. Bra torkväder här. Efter lunch tog vi bilen ner till Loirestranden, som samlat en hel del lediga fransmän. Nånstans stod det en skylt att det var badförbud, men den var väl som de flesta franska förbud: till för att ignoreras.

Vi gick över en liten decimeterdjup ström ut på en sandbank. Nästa strömfåra var lite djupare, lagom för Lakrits att plaska omkring. Strömt vatten är han ju inte direkt van vid, så jag såg till att hela tiden kasta tennisbollen mot strömmen så den flöt mot honom när han skulle hämta den.

Jag satte mig på den småsteniga bottnen och bara njöt av svalkan. Kasper gick förnöjd och letade ätbara grejer på sandbanken, men fick finna sig i att bli vattensköljd emellanåt. Lakrits upptäckte stenarna under det glasklara vattnet men kunde inte avståndsbedöma under ytan, utan krafsade lite gulligt med framtassen för att fånga det där intressanta. Roligt var det också när husse kastade en sten som bara mystiskt försvann och inte kom upp till ytan igen.

Nästa urskojiga lek var att gräva ner tennisbollen i sanden och att sen leta reda på den igen. I samband med denna lek tuggades bollen sönder och försvann sen i Loires strömmar.

Efter nån timme tyckte vi att det räckte med solande denna 40-gradiga dag, så vi åkte hem och slappade.

Det syns vem som är badkruka. St Satur i bakgrunden.

Lakrits försöker fånga stenarna på botten. No luck.

Lammköttet från igår räckte även idag med råge och förstärktes med en senapssås som jag franskade till med en skvätt vitt vin och lite herbes de provence. Inte illa alls. Sen tog vi hundarna på en kort promenad, nu bara 35 grader. Rolf övertygade mig om att det var mindre varmt att cykla än att gå, så efter att ha lämnat in hundarna i huset tog vi cyklarna på taket och åkte ner till floden igen. Fortfarande mängder av människor som badade. Vi hade tidigare på dagen sett skylt om cykling längs kanalen och Rolf hade dessutom hittat en broschyr i huset som berättade att man kan cykla längs hela Loirekanalen – 85 mil! Vi parkerade vid några träd med små vita blommor som luktade underbart. Har ingen aning om vad det kan vara.

Vi cyklade 5 lätta kilometer längs en plan cykelväg som dock inte gick precis utmed kanalen. Det var synd, för vattnet brukar göra cyklingen lite svalare. Sen vände vi och körde samma väg tillbaka. Rolf hjälpte till att lasta på min cykel och cyklade sen hem uppför backarna medan jag tog bilen. Nu hade tempen sjunkit från 35 till 31 grader. Svalt är synd att kalla det, men en tydlig skillnad märktes.

Cyklarna på taket ner till Loire.

Tröttnar aldrig på denna vy. Sancerre i kvällsljus.

Sancerreklippan i motljus på kvällen.

Stora solrosor som nog snart ska skördas, börjar se torra ut.

Ny cykling vid Freden - med MTB

Uj, uj, idag körde vi uppe vid Freden igen, lite längre denna gång, kanske 8 km totalt. Fast med stumpjumprarna. Oj, oj, roligare att kunna köra över stock och sten och ner i lerpölar på ett annat sätt, men samtidigt bra mycket jobbigare. Jag har ju en dubbeldämpad hoj som är mjuk att trampa, så man får slita två eller tre gånger om mot en standardhoj utan dämpning. Men kul är det som sagt.
Båda dogsen lika trötta som jag. Bara husse håller ställningarna väl.

Väl hemma tog vi oss lite fika med varsin bit jordgubbscheesecake. Hundarna fick stanna inne och vila medan vi fikade utanför köket. Husse gick in och hörde ett regelbundet dunsande. Det var Kasper ... Hopp, slick, duns, hopp, slick, duns ... Cheesecaken, som uppenbarligen stått lite för nära bänkkanten, hade blivit skapligt naggad i kanten. Jamen, vadå, sade Kasper, var det inte min födelsedagstårta? Jag fyllde ju fem i fredags!

Cykling norr om Freden

Idag bytte vi grusväg mot en mycket bättre. I och för sig också lerig och vattenpölig bitvis, men roligare. Stenig här och där, så man fick hålla tungan rätt i mun var man skulle sätta hjulen i förhållande till stenar och pölar – och inte minst hundens tassar. Lite mer kuperad var den också, så matten fick jobba upp en bra svett.

Vi parkerade vid korsningen vid Freden och sen körde jag Lakrits kopplad första biten. Då drog han farligt mycket i kombination med en skapligt brant nerförsbacke, så efter en stund kopplade jag loss och så fick han springa Nära vid sidan istället. Han var lite sprallig i början, mindes antagligen hur roligt det hade varit igår, och någon gång fick jag skrika Akta åt honom för att inte köra rakt in i honom. Tvärnit. För att blidka mig ville han då ställa sig på vänster sida istället vid uppstarten. Hmm, nej, så skulle vi ju inte ha det. Till slut var han tillbaka på höger sida och vi kunde fortsätta. Vi körde tre km innan vi vände (då har man kanske 1 km kvar till Husby) och då hade han lugnat ner sig och travade jättefint vid min sida. En och annan Rrrr-korrigering när han ökade fram mot framhjulet och sen ett Duktig när han låg rätt i höjd.

Jag frågade husse om inte han ville byta hund och testa med Lakrits. Så jag tog Kasper (idag iförd den förhatliga selen) och husse började med kopplad hund, så att Lakrits skulle fatta att det var bredvid honom han skulle springa nu. Det gick bra och efter en stund kopplade han loss. Det gick bra det med, förutom att han gärna sprang lite längre fram än vad jag tillåter. En vanesak. Han sprang iallafall inte till mig när han skulle vara hos husse, och det var ju huvudsaken.

En härligt bilfri cykeltur på sex km blev det alltså. På slutet var Lakrits riktigt trött (då hade vi bytt tillbaka hundarna) så jag körde lite långsammare sista biten med honom.

Imorgon blir det istället viltträning med vatten med Annika och Mona. Ska bli kul!

Cykling vid Issjön

Idag gjorde husse och jag något jag längtat efter länge, men som inte blivit av på grund av vädret: vi cyklade tillsammans alla fyra. 3,6 km blev det, inte jättelångt alltså, men längsta nånsin för Lakrits och mig ihop.
Vi tog alltså cyklarna på taket och for bort till Issjönsparkeringen. Där mötte oss en oväntad syn: skogen man brukar traska igenom när man ska till Issjön var borta. Kalhygge!
Och grusvägen som vi tänkte ta, på andra sidan bommen, den där lastbilarna kör till och från grusgropen, var borta. Asfalterad!
Nåja, vi måste i vilket fall ta den vägen en bit, för att sedan vika vänster. Jag hade Lakrits kopplad med sele i WalkyDogen, just det som jag varit lite skraj för. Skulle han dra omkull mig när han plötsligt fick för sig att nosa/kissa/bajsa nere i vägrenen? Men på grund av lastbilstrafiken de där två hundra meterna vågade jag ännu mindre ha honom lös. Rolf körde med Kasper i koppel som han brukar.

Positiva erfarenheter:

• Det gick utmärkt att ha Lakrits kopplad med sele i WalkyDogen. Han drog ibland aningen åt höger, men det gick lätt att parera med cykeln åt vänster.
• Väl inne på grusvägen åt vänster släppte jag honom lös efter en stund och körde med kommandot Nära. Då sprang han jättefint bredvid mig, nästan som om han vore kopplad. Någon gång stannade han och kissade, men sprang sen ifatt mig igen. 
• På tillbakavägen testade jag att köra med kommandot Fri. Då hoppade och skuttade han leklystet en stund, lite framför cykeln ibland, så man fick vara beredd, men mest svängar fram till husse och Kasper eller in en runda i skogen och tillbaka ut till grusvägen igen. Efter en liten stund tröttnade han på det, för det var nog lite jobbigt att hålla takten med oss ändå, så då sprang han mestadels mellan husse (framför) och mig (bakom). 

Negativa erfarenheter:

• Kasper blev som tokig i den här intressanta, väldoftande skogsmiljön och husse ångrade att vi inte tagit med hans sele och Springern. Det får bli nästa gång.
• Grusvägen var alldeles mjuk. Det kanske de flesta grusvägar är efter allt regnande, men här hade det också gått hästar, så det blev lite extra jobbigt när man dessutom var osäker på hur hunden skulle bete sig. Dessutom blev det en del kryssande mellan vattenpölar så det blev ju ett bra test på hundens lyhördhet. Den var det inget fel på, iallafall från Lakrits håll.

Hitta en ny väg till nästa gång, alltså. Vi har ett par stycken i tankarna som ska provas. Det var i vilket fall en bra väg om man ville vara ganska säker på att det inte skulle komma några bilar. Förutom den där asfalterade sträckan, då. En nyttig genomkörare för matte blev det iallafall, för den mjuka marken gjorde att det kändes bra mycket längre än vad vi faktiskt cyklade.

Premiärcykling för Lakrits

Igår tog husse ut Lakrits på första cykelturen för säsongen. Ingen lång sträcka, i princip bara runt Lidl. Det gick väl så där, enligt rapporten – lugnt och fint vid hans sida, och sen tvärbroms. Satte sig att skita mitt på gångvägen.
Häpp. Det där är knepigt att hantera. Jag skulle lätt kunnat fallit som en fura vid sen sån tvärbromsning om jag inte var beredd. Tur att det var husse som satt vid styret. På Kasper märker man när det är rastningsdags, så man kan stanna till vid lämplig buske eller tuva. Men Lakrits är mycket mer plötslig i sådana lägen. Han kanske lär sig med tiden.

Jag har också börjat repetera lite grundmoment i lydnadsklass 1 med honom. Det visade sig behövas: Vadå sätta sig när matte stannar, jag står ju så fint bredvid? Va, måste jag svänga precis samtidigt som dig, matte? Ligga medan du går vidare, du skämtar, va?

Men så sakteliga kommer det tillbaka med klickerns hjälp. Den är verkligen bra i såna här lägen.

Premiärcykling för Kasper

Idag tog husse ut cykel och Kasper på premiärtur. Nöjda och belåtna kom de hem från en tur till Ormsta. Inga läskiga ispartier kvar, rapporterade husse. Kasper fick välbehövlig underredestvätt efter turen.

Lakrits får hjälpa till på kontoret genom att springa med korrekturpapper ner till husse i källaren, och sedan upp till övervåningen igen en stund senare. Detta uppdrag sköter han med den äran. Kasper blir lite svartsjuk och vill gärna hjälpa till. Honom har vi skickat ibland också, då med pappersrullen instucken innanför halsbandet. Lite smidigare bara med en hund som bär säkert i munnen hela sträckan.

Julbad

Jag trodde inte det skulle behövas något julbad i år, eftersom Kasper badades rätt nyligen. Men tack vare årets julväder på +4 grader, relativt vindstilla och en svagt blå himmel tog husse med Kasper på en julcykeltur bort till Ormsta och tillbaka. Nöjd, men lerig, hund var resultatet. Alltså: julbad.

Kasper finner sig rätt väl när det är baddags.

Dessförinnan hade jag tagit båda hundarna på promenad. Jag hade med två fickdummies och gömde dem lite här och där och skickade Lakrits på dem. Kasper tycker att de här är rätt kul också (när han inte har annat för sig) så jag utnyttjade honom lite med. Bra för Lakrits stadga att få sitta stilla medan Kasper och jag lattjar med en fickdummy – kastar, fångar, har dragkamp och skakar som en råtta.

På ett ställe gömde jag en brun dummy i ett tätt mörkgrönt busksnår utan att Lakrits märkte det. En bit bort kastade jag sen den andra, orange, dummyn som en störning några meter upp på en slänt. Lakrits var bra sugen på att hämta den orange, men vi tog något steg framåt tillsammans och så skickade jag honom bort mot det gröna buskaget. Blåste stopp och närsök, och strax kom den in. Sedan fick Kasper ta störningsapporten istället, och det gjorde han med bravur, den lille rackaren. När han bara vill är han jätteduktig!

Vattenmarkeringar och cykling

Lakrits hade svårt att koppla av i nya huset igårkväll. Kasper har ju varit på semester förr, så han var van och gick resolut och tog Lakrits fäll i beslag. Så småningom fick jag Lakrits att chilla ner. Då lade han sig vid min sida med huvudet lutat mot ett stolsben och somnade.

Till natten fick de dela rum (matrummet som inte har några klädda möbler) och det verkar ha gått bra. Dock hörde Rolf att de var igång rätt tidigt. När han gick ner för att kolla till dem och ge frukost satt Kasper på matbordet! Häpp! Som tur var fanns inget intressant där, men han verkade tycka att det var helt okej att sitta kvar trots att husse dök upp …

Husse gav  sig i kast med att ösa strandbåten som ett led i att få den flyttbar. Sen lyckades han baxa den åt sidan så att den numera ligger rakt och lämnar nån meter på vänster sida mot bryggan fri. Sen visade det sig att Lakrits tyckte det var rakare (det hade han rätt i) och mer naturligt att hoppa i vattnet från höger sida om den uppdragna båten, så jag flyttade lite på en kanot också så han slapp hoppa över (och slå i) fören på kanoten när han kom in för att lämna av. Vips hade vi två vägar i och ur vattnet, förutom bryggan.

Han fick några markeringar snett åt höger ut i ytterkant av vassen som husse kastade från bryggan medan vi stod inne vid land. Han hoppade i med stor entusiasm och tog sig igenom vassen i ett par rejäla språng, som fick mig att tänka på Allan, den snabbaste Thorsvihunden jag sett. Riktigt så vass var han kanske inte, men en jäkla karutta var det.

Svårare blev det med vänstermarkeringarna. Här är bryggan i vägen och det är alltför mycket vegetation till vänster om den för att jag ska få ut honom den vägen. Jag testade, men han stannade efter bara ett par decimeter. Vägg, sade han och vägrade.

Vi löste det på ett par olika sätt: en gång lyckades jag få honom att simma ut förbi bryggan, sen stopp och vänster. Antagligen mer tur än skicklighet att den dirigeringen fungerade, men stolt blev jag.

Efter ett tag fck jag honom också att våga ta vägen under bryggan. Detta var först läskigt, men när jag i shorts och sandaler klev i vattnet ut till ett bra ställe att gena under bryggan och visade noga så gick det plötsligt bra. Vattnet är för övrigt varmt och trevligt.

När han gjort ett par sådana geningar under bryggan fastnade han plötsligt i något med ena benet. Jag såg inte riktigt, men Rolf rapporterade uppifrån bryggan. Det var väl någon lång vattenväxt. Han tog sig loss, men sen blev han lite skraj och ville inte simma in där igen. En extra markering till samma ställe hjälpte inte.

Tyvärr hade vi nu två dummisar kvar därute på den svåra sidan. Jag ville såklart få in dem. Som tur  var flöt de relativt nära bryggan, så Rolf lyckades med en åra peta in dem under bryggan istället. Nu fick jag Lakrits att simma under igen och ta in båda markeringarna, även om det var nära det otäcka slingerstället. Duktig pojke, han avancerar på många sätt. Jag antar att det bara är erfarenhet som gör att hundarna tar sig förbi och igenom den typen av slingerväxter.

Det är lite blåsigt, så det har inte känts aktuellt att ta båten ut för att få längre markerings- och dirigeringsavstånd. Hoppas på att få till det lite längre fram.

Annars var det en solig förmiddag och vi satt ute och njöt medan Lakrits smaskade ett och annat äpple. Efter lunch bestämde sig husse för att ta bilen och kameran och åka och fota bl.a. Jäders kyrka och Fiholm slott. Gamla Axel Oxenstiernatrakter, det här.

Jag tog istället Kasper på en tentativ cykeltur. Grusvägen lutar svagt uppåt ifrå vårt hus, och vi körde en och en halv kilometer innan vi vände. Jag ville ha lite ork kvar till Lakrits också. Däruppe fanns det flera stubbåkrar med diken och intilliggande skog, så där skulle man kunna få till riktigt bra träning. Kanske lite dirigeringsfyrkant?

På tillbakavägen såg jag ett annat ställe ner till vattnet, kanske kan vi få till lite varianter där. Där kan man också cykla/gå utmed en åker bort till en skog, får se om det blir läge att ta sig ditåt.

Vid huset drack jag ett glas vatten innan jag bytte hund. Lakrits fick till skillnad från Kasper springa lös, för jag är inte hundra på att jag klarar honom om han drar åt sidan eller stannar till. Här finns det ju i princip ingen trafik, så det var ett utmärkt tillfälle att träna fricykling. På uppvägen ville han åtskiliga gånger springa lite fortare än jag och gena framför framhjulet åt vänster. Varje gång stannade jag och visade honom var han skulle vara. Efter femhundra meter av detta startande och stoppande var jag trött och beslutade mig för att vända tillbaka. Kanske var det att det var svag nerförsbacke nu, eller att jag sade till på skarpen sista gången han sprang framför på ett farligt sätt, men på hemvägen höll han sig jättefint vid min högra sida! Ett litet Rrrr om han började öka eller sacka, och upprepade Duktig när han låg rätt, och så tog vi oss hela vägen hem utan ett enda nödstopp.

Ute och cyklar

Klart man ska ha hjälm när man är ute och cyklar, husse!

Första gemensamma cyklingen

Efter att på morgonen ha jagat ut en pilfink som förirrat sig in i huset där Lakrits huserade ensam, var det dags för lite pedikyr på Kasper.
Sedan bestämde vi oss för att ta vår första lilla gemensamma cykeltur. Jag tog min vanliga cykel (Trek med herram) och Kasper medan husse tog den gröna damcykeln med Lakrits.
Jag vågar ännu inte riktigt cykla mer än något hundratal meter med Lakrits, för han är fortfarande lite oberäknelig. Husse har ju cyklat några gånger nu med Lakrits och tycker det går ganska bra (förutom pudelincidenten, då).
Men nu märkte vi genast att det blev svårare. Lakrits ville ha koll på var hans matte och brorsa befann sig och när vi cyklade bakom dem bara snodde och vände han sig om mest hela tiden. Såg jätteläskigt ut, även om Rolf redde ut det galant.
Så bytte vi så jag cyklade före – och vips blev Lakrits värsta draghästen. På några ställen gick det bra att cykla jämsides, och det var klart bäst ur hans synvinkel. Då blev det en lugn och fin cykling.
Rundan blev på totalt 1,7 km i lugnt tempo, lite lagom start. Den rundan kommer vi säkert att göra om fler gånger framöver så Lakrits vänjer sig vid att vi kan befinna oss på alla sidor om honom utan att han behöver ha järnkoll hela tiden.

Mera cykling

Husse blev så glad över det positiva beskedet att han tog ut Lakrits på en liten tur runt kvarteret.
Allt gick jättebra. Så skulle de cykla om fina svarta storpudeln Freja. Det var som om någon lagt in handbromsen, beskrev husse det hela. Det var en himla tur att det inte var jag som cyklade med honom. Antagligen hade jag kört omkull, eller åtminstone ställt till det illa för magen.
Lakrits tvärvände alltså när de kommit förbi Freja, varpå cykeln tvärnitade. Lakrits hamnade bakom cykeln. Tur att husse är en mycket van cyklist!
Husse var ju inte beredd på detta, men hanterade det som tur var väl. Inför framtiden tror jag att om man bara är beredd kan man med röst och fartökning få med hunden förbi det roliga. Det är värre med roligheter man inte hinner se i god tid.
Bortsett från denna malör var Lakrits väldigt fin att cykla med i långsamt trav. Det bådar ändå gott.

Lakrits i Springer

Lakrits satt för första gången fastspänd med sele i Springern. Så promenerade vi till centrum. Ingen av oss är särskilt cykelfähiga just nu, men på tillbakavägen testade jag ändå att cykla med honom på en 200 m lång platt raksträcka. En gång ville han nosa i gräset, men när jag sade till gick han fint igen. Har nu gett klartecken till husse att cykla korta sträckor med honom.


Sent from my iPhone

Cykelpromenad

Lakrits och jag tog en ny cykelpromenad i det strålande vädret. Han lunkar riktigt fint vid cykeln nu och jag har börjat säga Cykel istället för Nära för att få ett nytt kommando för högersidan. Vi råkade på Kaspers värsta fiende rottweilern, men med massvis av godis kunde jag mata Lakrits förbi den medan rottweilern drog och slet omkull sin matte för att komma fram till oss. Hon lyckades dock hålla fast honom. Där var jag glad att vi gick och inte cyklade ... och att vi inte hade Kasper med oss! När vi var förbi frågade jag bakåt hur det gått, men hon svarade inte. Vet inte om hon var för blockerad av ilska gentemot hunden, hon inte hörde eller om hon var arg på oss för att vi tog så god tid på oss att ta oss förbi. Men jag ville utnyttja träningsmöjligheten, elakt, va?
Vi promenerade samma runda som förra gången, och där har vi två lagom nerförsbackar där man kan rulla lite fint. Den här gången hade jag tagit Saras cykel istället eftersom den har tjejram och är lättare att kliva på och av om man behöver stoppa plötsligt. Lakrits är fortfarande inte riktigt med på noterna att öka takten, men nu fick jag upp honom till långsam trav iallafall, ca 7 km/h. Tog korta snuttar och stannade och belönade.
Han drar dock gärna utåt höger i nerförsbackarna, och det är svårt att hålla emot. Än så länge kör jag fortfarande med koppel i högerhanden, kopplat till selen, har inte blandat in springern än i ekvationen. Med springer blir högerdragande inte samma problem, men jag vill ju ändå att han lär sig att vi ska rakt fram (eller rättare sagt, att han ska följa cykelns riktning). Jag funderar nu på om jag kanske ska ha både sele och halsband en kort tid, för från selen känner han ju inte på samma sätt att jag vill mer åt vänster som han gör med ett tryck mot halsen. Använda dubbla koppel alltså, och använda halsbandskopplet bara i nerförsbackarna då jag vill öka uppmärksamheten på att följa cykeln och inte dra åt höger.
Själva promenerandet gick annars riktigt bra, inte så mycket nosförsök. Och så pausade vi i en talldunge där han fick lattja lite med en tennisboll.

Solig promenad

Jag, cykeln och Lakrits tog oss en solig promenad. Husse tog under tiden Kasper på en riktig cykeltur. Det var andra gången vi var ute, men första gången vi gick en lite längre sträcka med cykeln.
Första gången gick vi bara på vår lilla återvändsgata. Då hade jag cykeln till vänster och Lakrits till höger, matade vid högerknäet så han skulle förstå att nu var det på den sidan han skulle vara. Vi kom upp till vändplan och snirklade oss runt där i både vänster- och högervarv. Efter ett tag bytte jag ordning så att jag hamnade längst till vänster, sedan cykeln och så Lakrits till höger. Vi fortsatte gå på vändplan och sedan tog vi oss nedför den lilla backen hem igen. Nu matade jag genom cykelramen, mitt för pedalerna, där jag vill ha honom när vi börjar cykla längre fram.
Idag startade vi i denna ordning direkt: jag, cykeln och Lakrits. Jag hade med godaste baconosten och belönade emellanåt med den genom cykelramen. Mums! tyckte Lakrits och gick för det mesta lugnt och fint vid cykeln. Dock kan han helt oberäkneligt stanna till för att ta sig en pink, och vid något tillfälle ville han gå upp framför framhjulet och byta till min sida. Det där får vi träna bort.
Vi hade några nerförsbackar utmed vår väg, och då provade jag att ställa mig på ena pedalen och glida lite utför, men det var knepigt att få honom med på att börja trava. Med matte ska man skritta. Basta. Nåja, vi har alls inte bråttom med detta, jag tar gärna en längre inkörningsperiod så han tycker att det är kul att gå där bredvid cykeln.
Utmed vår väg såg vi både blåsippor och tussilago, och nu har de även sopat både bilvägar och cykelbanorna här omkring. Härligt!

Nya cykelrutter

Nya cykelrutter krävs numera när man ska ta Kasper på en runda. De har börjat bygga om stora korsningen i Vallentuna C, och det påverkar oss nästan oavsett åt vilket håll vi kör. De trevligaste rundorna är till sjön (kräver numera cykling genom centrum för att nå dit) och bortåt Ormsta. Det senare kräver numera cykling genom bensinmacken och förbi gymnasiet, där det ofta ligger glaskross och liknande. Det blir också mer asfalt och färre sträckor av trevliga gräskanter att springa i.
4,5 km fick vi till iallafall och nu ligger han och sussar nöjt.

Cykeltur och ensamhetsträning

Kan rapportera att denna natt gick lika bra som gårdagens. Är så nöjd över lillen, han har klarat sig från midnatt till närmare sju.
Efter lite frukost och lek bestämde jag mig för att ta Kasper på en morgoncykling innan det blev för varmt. Jag bedömde att Lakrits var ganska trött och förhoppningsvis skulle kunna klara att vara ensam en liten stund.
Kasper och jag tog en runda på drygt 4 km och träffade många morgonrastande hundar på vägen. Han var dock cool vid varenda möte och bara sprang på koncentrerat. Enda gången han reagerade var när vi blev omcyklade av två cyklister, då ville han gärna hänga på dem. :)
När vi kom hem låg Lakrits fint och väntade vid skohyllan. Inget söndertuggat vad jag kunde se, inga pölar heller. Och tyst var det. Min fina lilla hund!