Dirigering på hygge

Vada i februari 2012.
Foto: Rolf Sävström

Idag sken solen fint när Annika och jag samlades för att köra lite dirigeringsträning på hygget vid Gävsjövägen. Vi lade ut fyra snitslade högar med dummies medan hundarna var kvar i bilarna. Ja, Kasper var med och inspekterade, förstås.
Sedan äntrade vi granitkullen, varifrån man har god utsikt över hela träningsområdet. Vi turades om med att skicka, och jag började med Lakrits. Skulle det bli för svårt med ett helt dolt, obanat mål på andra sidan hygget (och en del sanka ställen på vägen dit)? Det gick faktiskt över förväntan. Han höll en något långsamt tempo, vilket han gör när han inte är helt konfident, men han nådde fram, hade tur med vinden och fick vittring direkt.

Annars kan man väl sammanfatta träningen som att man kan avläsa respektive hunds status tydligt på den tid det tar att hämta in en dummy: elithunden Cheysie tar in sina lekande lätt, även om matte får korrigera något ibland. Lakrits och jag får jobba lite mer, linjerna blir inte alltid spikraka, några gånger missuppfattade/tog han inte mina anvisningar, men på det hela taget går det bra att greja dessa ganska långa dirigeringar inklusive en del stopp-, vänster- och högermanövrer. Men: det tar bra mycket längre tid för oss, vi får meka mer innan han når fram. Det där betraktar jag som orutin, framför allt hos honom – att våga lita på att matte vet, även om han själv inte har en aning – men även hos mig, som kanske klantar till det lite eller är lite otydlig i vissa dirigeringssituationer. Ger vi det lite tid och mer träning så är vi snart där!

Det var bra att ha fyra områden. I början var det såklart svårast, innan hunden varit vid ett område och sett dummyhögen. Sen blev det lättare när minnesbilden fanns, men då försvårade vi genom att flytta lite på oss eller stoppa halvvägs ut och skicka åt vänster eller höger. Någon gång blev det stopp (på skapligt nära håll) och sedan belöningskast från kullen. Mot slutet kastade vi störningsmarkering åt annat håll före skick mot något av områdena, sista varvet till och med en dubbelmarkering följt av skicka och sedan intag av de båda markeringarna. Detta gick kanon, så jag är på det hela taget nöjd med träningen.

Allra bäst var nästan när jag blåste stopp mitt när Lakrits var i den allra blötaste sankmarken, och han stannade direkt, så att det skvätte om det! Det minnet bär jag med mig när vi nu tränar vidare för att ytterligare befästa alla dirigeringskommandon.

Nu är det också spikat att jag anmäler oss till Labbecampen 8–12 juli 2013. Hoppas vi kommer med, verkar så himla kul!

Skogspromenad med ryggrad och dolda linjetag

Lockade med både husse och hundar ut på en skogspromenad bortåt Kö-ö-högsskogen. Jag hade med fem dummies och ett par bollar och lade ut dummies lite här och där under promenaden och skickade tillbaka.
Ibland blev det lätta, men långa, utmed stigen, någon med avslut upp på hög sten. Ibland lyckades jag utnyttja någon stigkrök så att han fick gena rakt igenom, eller så vek vi av in i terrängen och skickade snett tillbaka. Några gånger kastade husse markeringar in i trasslig terräng med bäck, fallna träd, stubbar och allmänt ris.
När vi gått en bit beslutade jag mig för att släppa Kasper. Visste att han glatt skulle jaga iväg, men hoppades att han inte skulle behaga vara borta alltför länge. En bra årstid iallafall att släppa honom på med tanke på vildlivet. Och han behövde verkligen få sträcka ut en stund. Han gjorde så klart en rivstart och innan jag hann få upp pipan hängde Lakrits på. Argt försökte jag kalla tillbaka honom, men det var som förgjort. Inte förrän Kasper gjorde en båge tillbaka runt oss kom Lakrits inom förståndshåll för en inkallning. Jag lät honom veta att han gjort riktigt fel, och resten av promenaden lyssnade han nogsamt när jag sade att han skulle hålla sig hos oss och inte hos storebror.
Så gick vi vidare och gjorde lite apporteringsövningar här och där. Kasper kom tillbaka en gång och fick godis och stack igen. Sen kom han tillbaka rätt snart igen, just när husse höll på att kasta markeringar till Lakrits, så jag kikade inte så noga först. När Lakrits skickats för att ta in en markering kollade jag in lillpojken, tänkte ge honom en godis för att han kom tillbaka så fint. Men då såg jag: han hade hittat en ryggrad och höll på att tugga loss på den som bäst. Första instinkten var ju att ta den ifrån honom, vem vet vilka bakterier etc den innehöll? Men så hejdade jag mig. Här har han kommit tillbaka frivilligt till sin matte, stolt uppvisandes sin bästa hittegrej, och nu var han där, lugn och stilla vid min sida. I och för sig tuggandes på ryggraden, men ändå. Jag bestämde mig för att låta honom få ha den (men inte Lakrits!). Bättre belöning för gott uppförande kan man knappast tänka sig.

Mums, vad snäll matte är som låter mej behålla denna!
(dock kom den inte med hem)

Så vi gick vidare längs stigen, och Kasper hängde på. När vi andra gått en bit tog han sin älskade ryggrad och skuttade förbi oss. Kanske 50 meter framför lade han ner ryggraden och tuggade vidare. Och så höll det på. Vi varvade varandra framåt längs stigen och gjorde små Lakritsövningar här och där.
Ända tills vi kom till ett T-kors och jag inte höll koll på hundarna, eftersom jag instruerade husse i hur han skulle gå in snett genom stigvinkeln och droppa tre apporter i en linje. Under den lilla stunden övertog nog Lakrits ryggraden, för rätt var det var kutade Kasper förbi tommunt och försvann in i skogen åt vänster. Jag röt till Lakrits att genast komma, och det gjorde han, även han tommunt. Han insåg nog att ryggraden inte var hans... Vi gick ner till det ställe där Rolf kom ut och medan jag skickade Lakrits att plocka in de tre apporterna gick Rolf och hämtade ryggraden och ropade på Kasper. Kasper återvände genast och fick lycklig tillbaka sitt ben.
Det visade sig att den sneda linjen inte var så spikrak som jag hade önskat (liten kommunikationsmiss där) men efter lite dirigering redde Lakrits ut situationen och bärgade hem alla tre.
Vi traskade vidare och började närma oss grusvägen. I sluttningen bad jag Rolf lägga ut tre apporter bland de många stenar som låg där, varav en på andra sidan stigen, medan vi fortsatte nerför backen. Kasper hängde fortfarande på, bärandes sitt ben. Precis där jag tänkte gå in för att vända upp mot stenarna kilade Kasper in för att få tugga vidare på ryggraden. Jag satte Lakrits ner och passade på att koppla upp Kasper och förtöja honom i en liten tall medan Lakrits och jag sen ställde upp för de sista apporterna. Ville inte riskera att lillfläcken skulle springa ut på bilvägen medan jag hade full uppmärksamhet på dirigeringen.
De två första apporterna tog Lakrits jättefint. Jag visste ju ungefär var de låg, och skickade som ett därsök: Ut, Stopp och sedan Sök. Men på den tredje hade vi åter missuppfattat varann. Jag hade trott han skulle lägga den på andra sidan stigen ungefär i samma linje som de båda andra, och det var dit jag skickade Lakrits. Men han hade gått en bit ner på stigen innan han lagt ut den tredje, så även om den låg på andra sidan stigen var den bra mycket närmare oss, fast klockan halv tio snarare än klockan tolv. Rolf såg nu hur fel jag skickade och berättade hur den låg, så jag blåste stopp och dirigerade sen ner Lakrits till rätt område. Någon småmiss i kommunikationen Lakrits och mej emellan, men på det hela riktigt bra. Och hem kom den!
Jag är alltså supernöjd med båda hundarna, men allra mest med Kasper. Kan det vara något för framtiden att ta med ett litet ben, gömma det fem meter från stigen, låta honom nosa rätt på det och sen ha det under promenaden? Både lös storebror och själva ryggraden i sig utgjorde mäktiga stadgeretningar för Lakrits, särskilt i början, så det var mycket nyttigt på många sätt.
Den sista biten tillbaka till bilen gick vi längs grusvägen. Husse och Kasper gick före och Lakrits och jag gjorde en avstickare ner i skogen för att se om vi såg mer svamp (hade råkat hitta lite utan att det alls var meningen). Det gjorde vi nu inte, och precis som vi var uppe på vägen igen hördes kloppetiklopp bakifrån. Attans snabbt fram med kopplet, som jag inte ens hann sätta på, utan bara slog i en ögla runt hunden. Så passerade två hästar med ryttare. Jag blåste låg stoppsignal med höjd tennisboll, och Lakrits satte sig blickstilla medan hästarna skrittade förbi. Jag hejade på dem och när de började trava för att sen falla in i galopp i nästa kurva kastade jag belöningen ner i skogen. Lakrits brukar sköta sig bra bland hästar, men det är ju dumt att chansa, bättre att förstärka det goda beteendet ytterligare.
En bättre skogspromenad får man leta efter!

Halvdolda linjetag

Idag tog vi en tur i dagisskogen. Där finns en ganska kort stigslinga som går runt bland blåbärsris, stenar och blandskog. Jag har kastat/lagt lite apporter där tidigare, men inte på detta sätt.

Medan vi gick kastade jag ut några dummies väl synliga på väl utvalda platser medan Lakrits såg på. Tanken var att jag skulle kunna identifiera ställena ”bakifrån”, från ett annat håll på stigen, som alltså går ungefär i en cirkel.

Den första jag lade tänkte jag att den tar vi alldeles på slutet, när vi närmar oss starten igen, men kommer från helt fel håll? Skulle det bli för lång väntetid och för svårt att hålla koll på?

Sedan lade jag två i en tänkt linje: en i blåbärsriset några meter från stigen och en längre in, invid en gran jag hoppades att jag skulle känna igen från andra hållet.

Så rundade vi området och jag upptäckte hur många fler granar det fanns ... Nå, jag trodde jag hade koll på rätt gran och chansade på att skicka på ett linjetag. Rakt på! Skickade i samma linje igen, och han stannar inte för att nosa på första stället, utan fortsätter ut till den andra i riset. Tjoho!

Vi gick en liten bit till, och så lade jag ut två dummies, en invid ett tvådelat ljust träd, och en i själva klykan. Sen fortsatte vi ytterligare en bit tills jag trodde jag skulle få en bra linje om vi vek av från stigen lite in mot mitten av cirkeln. Men dessförinnan kastade jag en störningsmarkering åt andra hållet, ut från cirkeln. Den hamnade mycket bra bakom en stor mossig sten.

Så traskade vi in en bit i riset. Jo, där såg jag den tvådelade stammen! Jag skickade på linjetag igen, och lika rakt på denna gång. Nästa gång blåste jag Stopp halvvägs ut och sedan Back. Satt som en smäck.

Nu fick han ta stenmarkeringen inifrån där vi stod, men som ett linjetag istället. Jajamensan.

Så insåg jag att vi var nog inte så långt från den allra första dummien om vi vände oss om i en ny riktning. Jag var inte helt hundra på exakt var den låg sett från det här hållet. Nu gissade jag för första gången lite fel (man kanske borde sätta upp lite plastremsor på några strategiska ställen här?) och skickade honom för långt åt höger. Något bra linjetag blev det ju därför inte, men å andra sidan fick jag här besked om hans minne: han drog sig själv åt vänster innan jag hann ingripa (det var lite dolt i nerförsbacke där) och vips hade han hittat den allra först utlagda!

Vi avslutade med lite busmarkeringar som belöning varvat med en dubbelmarkering innan vi gick hem igen. Dags att försvåra lite här, kanske?

Dirigeringsträning på Strawberry Fields

Denna vackra rimfrostbild togs medan vi väntade på träningssällskapet för dagen, Annika med Cheysie och Tindra. Ute på träningsängarna var det blötare med aningen ytfrusna gyttjepölar och mina lågskor utsattes för hårda prov trots goretex.

Vi körde Bollyövningen med dirigering till olika punkter, ett steg i taget. Så här i efterhand kan man säga att avstånden var lite för stora, särskilt för Lakrits, och att han har changerat en hel del jämfört när vi gjorde en liknande övning i somras. Jaja, får väl se detta som ett statuskvitto på vad vi behöver träna.

Fick särskilt problem i steg tre (rakt fram, stopp, höger, stopp, vänster) när han skulle vänster. Vi har kommit in i en lite oönskad rutin att jag blåser stopp, sen när han tittar säger jag Vänster med utsträckt arm, han tvekar och sticker först när jag förstärker med ett Ja! Jag är själv lite benägen att backa tillbaka och rätta till det där på kortare, enklare avstånd. Annika tyckte å andra sidan att det inte gjorde så mycket, utan att jag skulle tänka om där. Hmmm.

Cheysie klarade sig lite bättre, men fick också problem så småningom där hon visade lite för stora egna initiativ. Det är trots allt en jättebra övning där man direkt får kvitto på vad som fungerar och var det tar stopp. Vi var rätt överens att träna delar ett tag nu och sen köra en ny Bollyövning om ett tag för att se om situationen förbättrats något.

Vi fortsatte istället med tre dummyhögar: en bakåt, en vänster och en höger. Skickade från mitten bakåt. Fick problem redan där, men efter att ha visat på och gått närmare funkade det. Sen var det som att han plötsligt mindes lite bättre hur det skulle vara, för efter att Cheysie kört ett varv och jag plockat med Lakrits ut för att fylla på Back-förrådet så gick det plötsligt bättre. Körde en Back, Vänster, Ut, Höger, Stopp följt av Back och till sist en Ut. Inga problem, förutom att han var ovanligt seg att springa och inte var superalert på stoppen. Annika tyckte jag skulle leka upp Stoppen lite mer, och hon har nog rätt i att jag slarvat lite med det på sistone. Vi får köra lite grunder varvat med lite klurigare dirigeringsövningar, helt enkelt.

Annika hade lagt ut två dummys åt motsatt håll i riktning mot en grå trädstam, så efter att Cheysie fått jobba ett varv igen och Tindra skulle plocka in de sista så riktade jag in Lakrits mot det grå trädet. De var helt dolda, varken han eller jag hade sett när hon lade ut dem. Första varvet sprang han lite snett höger så jag tog tillbaka honom. Nästa försök sprang han rakt på tills han kom till trädgränsen, där han vek av åt vänster. Jag blåste stopp och höger, varpå han hittade en. Skickade en gång till åt samma håll och trodde att han tagit in den närmaste. därför höll jag precis på att dra i med ett extra Ut så han skulle passera ställe 1 utan att stanna till där, när han tvärnitar och plockar nummer 2 som låg framför den han redan tagit in. Matte lurad. Det var iallafall en bra avslutning på en övning som blev aningen för komplex.

Men nu har jag ändå en del att jobba vidare med. Tror att det är lite som med söket, Lakrits är ringrostig, även om vi tränat en del vänster och höger även i Frankrike, och behöver få chans att komma ihåg hur man gjorde och vad matte menar. Vi är nog snart tillbaka igen. Hoppas nu på att snön dröjer länge så vi kan träna detta ett tag.

Skorna är på värmning i skotorken och själv sitter jag med tjocka sockor och myser. Fötterna har nästan glömt det där iskalla vattnet.

Vatten, vatten, bara vanligt vatten

Så kan man sammanfatta gårdagens Wij-träning. Vi var ett gäng tappra som dök upp trots regnet och togs emot av Anita och Jörgen. Även en valpköpare var på plats och kikade på hur framtiden för hennes telning skulle komma att se ut. Kul!
För Lakrits del var jag nyfiken på att se om han denna gång skulle ta en dirigering ut till förrförra veckans ställe utan föregående visning. En helt dold dirigering mot gammal minnesbild, alltså.
Jo, han gick i. Jag fick stötta honom ett par gånger i igången och lite krokigt blev det in mot vasskanten, men han visste ändå vad det var matte ville att han skulle göra. Och när han väl kom ut på blankvatten var det ingen tvekan. När han hade fem–sex meter kvar såg han den gröna dummien och plockade in den hur fint som helst.
Efter en paus gjorde vi om samma sak, fast från kanothålet istället för från stranden. Här var det mer action direkt. Stället är mer inramat av vass och jag tror att det blir tydligare vad man ska göra – simma rakt ut mellan vassruggarna. Det kändes verkligen bra.
Nästa steg var att testa exakt samma sak från den högra igången. Här blir det lite längre distans till belöningen, och han har inte gått i härifrån denna sommar iallafall, så det var helt nytt. Nu fanns Anitas båt därute som stödpunkt, vilket nog underlättade för honom. Lite tvekan här med, men efter ett par uppmuntrande Ut kom han förbi vassen ut på blankvatten. När han hade simmat en bit hjälpte Anita honom genom att kasta en belöningsdummy. Han kom fin tillbaka in i samma hål som han simmat ut genom.
Ny paus och sen avslutade vi med en rolig skjutapport från samma högerställe med vitt ägg som gick ända bort till vasskanten och lade sig fint och guppade tydligt synlig. Det här är ju kul, tycker Lakrits, och hoppade i med konfidens och simmade målmedvetet hela vägen ut. Det blev en bra avslutande minnesbild av denna plats och hur skojigt man kan ha här.
Det blev troligen sista gången på Wij för säsongen för vår del, om inte oktober blir en synnerligen varm och trevlig månad. Och trots allt regnet höll vi modet uppe allihop. Det är klart, Jörgen muttrade lite om OS. :)

Inget B-prov men mer vattenträning

Chansade idag på att åka till Gullunge för B-provet som jag lottats till 15:e reserv på. Det var ju ett långskott, och som väntat blev det ingen start för oss. Men försöker man inte har man ännu mindre chans! Istället fick vi träffa trevliga människor, titta på nervösa startande, passivitetsträna och i största allmänhet njuta av solen. Märta och Bosse gjorde ett utmärktjobb och fick en etta, stort grattis till dem! Hur det gick för Anita W och Acke lär jag få veta snart, åkte hem innan det var dags för dem. Edit: Anita och Acke fick en fin tvåa! Provupplägget såg alldeles utmärkt ut och domare Reine Hansson gav ett mycket trevligt intryck.

Domare Reine Hansson och skrivaren.

I fredags blev det vattenträning vid Nygård med Annika, Cheysie och Tindra. Eftersom Lakrits inte riktigt har förstått det här med att skickas på dolda apporter rakt ut i vattnet ännu bad jag Annika att börja med att kasta en markering till honom, så skulle jag sedan följa upp med ett linjetag till samma ställe för att se om han då skulle greja det, innan hon gick därifrån för att ansluta till oss på skickplatsen.

Hon inte bara kastade fem apporter i vattnet vid vassen, hon vågade sig dessutom långt ut på sidan av den yttersta klippan. Det såg vådligt ut, i synnerhet som hon tappade en bollkastare på kuppen. Den gled nerför klippan hela vägen till vattenbrynet. Vad gör jag om Annika åker samma väg, undrade jag för mig själv och höll tummarna för att detta inte skulle inträffa. Som tur är har Annika en apporteringssäker hund som gärna tar in allt matte ber om, så kastaren räddades hem igen av duktiga Tindra. Och inga fler tillbud skedde därute. Status: 3 apporter på klippan, 5 i vassen.

Vi stod på plats när Annika kastade ner i vassen, så jag skickade honom på första. Sedan kastade hon i en eller två till medan han simmade, men han hade full fokus på den första, som snart kom in i hand. Det var min lila kastapport. Nu fanns det 8 röda kvar. Jag vände runt honom ett kort varv och vände upp mot vattnet igen. Han ville inte i, men jag tog i med bestämd (inte arg) röst. Du ska i och jag vet att det finns en apport därborta! Efter lite trilskande gjorde han faktiskt som jag sade! Jag peppade tills han var utanför vassområdet (ganska tätt och lätt att fastna i) och sen lossnade det. Han visste som av sig själv att han skulle simma ut till vassen på motsatta sidan. När han var nästan framme såg jag en röd apport som flöt aningen utanför vassen, så jag dirigerade Höger, och ta mig tusan om han inte sam rätt på den! Mycket bra avslut där, alltså.

Sen gjorde vi paus medan Annikas hundar fick jobba. Nu var ju frågan hur jag skulle gå vidare med Lakrits. Vill inte bara traggla med att få i honom på ren lydnad, utan det måste vara kul också. Anita tipsade ju häromsistens om att varva med roliga markeringar. Annika förslog att vi skulle utnyttja bollkastaren.

Jag började med att kasta i en stor sten. Tyvärr var den lite för tung, så jag orkade inte få ut den utanför vassen, utan den hamnade någon meter innanför. När jag skickade kastade Annika en bollapport över huvudet på oss. Tyvärr såg varken jag eller Lakrits den. Annika kastade en till som jag såg, men Lakrits kämpade fortfarande inne i den tunga vassen och noterade inte att den for över huvudet på honom. Den tredje bollen hon så förtänksamt fick iväg observerades iallafall av honom och han fick extra skjuts ut till blankvattnet. Där såg han tyvärr två av bollarna och försökte plocka med sig bägge. Attans! På tillbakavägen tappade han den ena och kom in med en till mig. Jag bestämde då att nu vet han ju var den andra finns, så då kan han gott få simma ut på linjetag och ta in den med. Samma tvekan igen. Men nu var jag ännu bestämdare. Jag visste ju till hundra procent att han var medveten om att det fanns en boll till och var den låg, så jag skjutsade helt enkelt i honom med putt i rumpan och vägrade godta en vägran. Jaha, så lommade han ut och plockade upp den. Kan man lomma när man simmar? Jo då, Lakrits kan. Den tredje bollen plockade Cheysie in.

Både Cheysie och Tindra skickades för att plocka in några röda apporter. Efter en välbehövlig mental paus för min lille rackare var det så dags att göra ett nytt försök på dem. Det borde finnas en kvar i vassen iallafall, förutom dem på klippan.

Jag riktade in honom mot vassen på andra sidan, sade Titta! Och när jag tyckte han verkade koncentrerad i kroppen skickade jag på Ut. En liten tvekan igen (men inte lika stark som de två tidigare), men så fick jag ut honom iallafall. Han simmade målmedvetet bort till rätt område och sökte runt lite i vassen. En gång trodde jag att han fått tag i den, men så kom han ut igen tom. Han började simma utåt sjön, precis som Tindra gjort tidigare (och hon hade mycket riktigt hittat en röd apport som drivit iväg långt ut på sjön). Jag satte igång att dirigera in honom tillbaka till vassområdet. Lite tjat blev det, men på det hela taget tycker jag att han följde mina anvisningar. Dock hade han en tendens att åter söka sig ut? Kanske kände han någon vittring där, jag vet inte, lät honom inte fullfölja åt det hållet. Istället provade jag att försöka få upp honom på klippan i tanke att han borde få hitta en apport, och hittar han inte den i vassen kan han ju få ta en på klippan istället. Men han förstod inte vad jag menade med mina Upp! Han hade ju heller inte, till skillnad från Annikas hundar, varit med därborta och lagt ut, så han hade ju ingen aning om att det kunde finnas något högt däruppe.

Jag var så upptagen av mina dirigeringsförsök att jag inte märkte att Annika gav sig av, men rätt var det var kom det en tennisboll flygandes från bortre strandkanten rätt ner utanför vassområdet så att Lakrits såg det. Bingo! Nu fick han sin välförtjänta belöning efter det intensiva sökarbetet därborta!

Jag hade närmast råkat snubbla över lite kantareller som Annika nu fick i present för att hon varit så klok att hon gått runt och kastat i en belöningsboll till Lakrits för hans gedigna sökarbete. Tack än en gång för det! Hoppas det blev en god kantarellsmörgås.

Efter detta kände jag att Lakrits jobbat klart för dagen. Cheysie fick också göra ett försök på den saknade apporten i vassen, men sen tvingades vi inse att den måste ha flutit iväg. Kanske Lakrits trots allt hade pejl på den? Annika skickade Tindra på ett litet test för att se om hon skulle få nys på den, men nu hade den eventuella vittringen tydligen försvunnit och Tindra fick istället ta in en av bergsapporterna. Sen fick våghalsiga Cheysie göra detsamma. Säga vad man vill om den damen, men feg är hon inte! Hon kastar sig hals över huvud ut i vågorna när matte skickar på dolt linjetag, simmar som en iller, försöker leta sig uppför bergväggen, tappar taget i sina ivriga språng och ramlar rakt ner i plurret igen. Nytt försök och nu hittar hon en bättre väg upp. Inga problem att identifiera en dummy och sen samma väg ner igen, snabb som en vessla. Puh! Mer tur än skicklighet att det där bergsklättrandet gick bra, känns det som. Där kunde Lakrits gärna få aningen av hennes mod, så skulle båda bli alldeles lagom balanserade.

Som avslutning efter att vi konstaterat att Annika gått back en apport kommer Cheysie plötsligt sättandes från ett helt annat håll med en vit apport. Den hade Annika tappat för flera veckor sen, så det passade ju utmärkt att den kom tillrätta nu. Ett slags apporternas nollsummespel.

Jag tycker ändå att jag kommit en liten bit på väg i Lakrits tvekan att gå på okända apporter som inte är rena markeringar. Lite träning till på detta så har jag nog fått in en förståelse på vad som gäller. 

Vårvinter i Vada

Lakrits i vårsolens glans.

Jag fick för mig att vi kunde ta en tur till Vada idag, fota svart hund i rena vita snöbackar. Typ. Ju längre vi åkte desto mer insåg jag hur fel ute jag var. Varenda äng, vartenda fält var i princip snöfritt. Bara i skogen låg det snö kvar.
Så vi fick en blåsig, men fin, vårvinterfotografering istället.

 Full fart efter dummyn.

 Har stannat fint på stoppsignalen. Vad nu, matte?

 Kullarna vid Vada är riktigt branta.

Jag hade med mina två vinterdummisar som jag skickade Lakrits på linjetag på, upp på kullen och ner på andra sidan. Jag såg honom alltså inte arbeta stora delar av tiden, men han plockade in alla. Ibland blåste jag stopp när han var mitt uppe på kullen och skickade sen Back över kanten.

 Bra koncentration på närsöket.

 Japp, där var en av dem.

Hur många hade hon lagt därute? Var det fyra hon sade?

Det sista vi gjorde var ett närsök där jag lade ut fyra mikrodummisar högst uppe på kullen i gräset. Det är ju inte supermycket gräs nu, så särskilt dolda blev de ju inte, men Lakrits stod en bra bit ifrån och såg inte i detalj var jag lade dem.
Under tiden trasslade Kasper in sig i en enbuske och käkade godis. Rolf har fotat alla bilder.

 En tass i backen räcker...

Lite kul med svartvitt också.

Naturreservatet

Vi tog en sväng i närmaste naturreservatet idag innan snön fylldes på. Det var inte fullt så soligt och varmt som igår då vi tog en vända på golfbanan, men helt okej.
Fick koppla Lakrits ett par gånger då vi mötte de hundar som bor alldeles intill (ena hette Alaska), men i övrigt varvades frispring med löst fotgående. Kasper brydde sig inte om dem, trevligt.
Jag tränade en del på Back på samma sätt som vi gjorde på Wij nu senast: han väntade en tredjedels väg mot apporten, inkallning, stoppblås, back. Först synlig apport, sedan dold. Det gick allt bättre. Sen gjorde vi ett par långa synliga, ospårade linjetag som gick kanon. Några vänster och höger fick fullborda det hela.
Jag har funderat och provar att behålla min nuvarande Back-rörelse med handen, fast jag försöker ”kasta framåt” högre, så att handen syns bättre. Tror det kan funka och då slipper Lakrits lära om hela momentet.

Lakrits har börjat lära sig att inte tappa de lite hala vinterdummisarna. Jag har smort in dem med linolja och de samlar knappt på sig nån snö alls.

Lite kort om dagens jaktträning

Måste sticka emellan med några rader om dagens jaktträning, även om jobbet egentligen har prio 1.
Dagen började förresten med att Kasper inte ville äta sin frukost. Först när jag skulle kolla om han alls ville äta något och lade en ostbit uppe på maten, tog han först osten, tvekade lite, började slurpa vattnet jag hällt över torrfodret och övergick sen till att äta det andra med. Husse har haft koll på honom och han verkar ändå pigg, så det är nog inget större fel på honom. Han får ta det lite lugnt idag, så får vi se.
Det var iallafall dags för Lakrits och mig att ta oss till Wij för jaktträning. Acke och Lakrits blev de enda hundarna idag.
Vi började med att Anita lade ut två ganska långa linjetag klockan 12 och 6 och sedan kastade markeringar klockan 9 och 3, medan vi stod i mitten och bara tittade på. Sen fick Lakrits ta sista markeringen, sen ett linjetag. Jag blåste stopp strax före apporten och han stannade hur fint som helst. Sedan närsök, och apporten kom strax in.
Han var otroligt taggad att träna idag, vilket märktes vid avlämningarna. Han tramsade och ville att vi skulle leka med apporterna, hoppade och skuttade, ville kampa med apporterna osv. Detta blev vår största läxa till nästa gång: få till lugnare avslut, en hund som bara sitter still efteråt och inte tramsar runt. Jag undrar om det inte berodde på dels att vi inte tränat så mycket strukturerat på sistone tillsammans med andra, och dels på att jag lekt rätt mycket med honom med bollar den senaste tiden. Han har hämtat in en boll och så har jag kastat den som belöning. I vilket fall blev det tydligt nu när vi var tillsammans med andra att han blir alldeles för uppspelt och behöver lugnas ner. Vi får ta tag i den biten, som inte syns alls så tydligt när vi är på tu man hand.
Nästa linjetag gjorde vi så här: jag tog med Lakrits kanske två tredjedelar av vägen, satte honom, vände tillbaka själv, kallade in, blåste stopp när han var halvvägs. Han stannade jättefint. Sen gjorde jag Back och han fick springa och ta apporten.
Här menade Anita att min Back-hand (från uppsträckt hand till kast framåt med tänkt boll) kan bli väldigt otydlig för hunden när den är på långt avstånd. Hon menar att jag istället borde försöka kasta den där låtsas-bollen bakom mig. Alltså: från uppsträckt hand till kast bakåt/uppåt med tänkt boll, som om jag skulle kasta bollen bakom ryggen på mig själv. Jag förstår vad hon menar i teorin, men inser att där krävs en hel del ominlärning för egen del för att få detta att fungera bra.
Sedan skulle vi se om Lakrits mindes den andra markeringen. Var jag osäker skulle jag skicka på linjetag istället. Han tittade till snabbt framåt när vi ställde upp, men sen tittade han hela tiden på mig, så jag tog det säkra före det osäkra och skickade på linjetag. Senare sade Anita att hon tydligt sett på honom att han visste, och det tror jag också, för han är en rackarns bra markör. Jag borde ha kikat mer ut och bara skelat litegrann ner på honom om han verkade ha läget klart för sig för att slippa ögonlåsningen. Jag blåste iallafall stopp strax före apporten, sedan närsök. Jag är mäkta stolt över att han stannade så fint på stoppet fast apporten låg där synlig bara några meter bort. Här menade Anita att jag inte borde använda närsökssignalen eftersom apporten låg så öppet och synligt för honom. Jag har aldrig tänkt på att det skulle vara en skillnad på om apporten ligger öppen eller undangömd vilken signal man skulle välja. Det vore bättre att i detta läge ge ett Ut eller Back, menar Anita, eftersom närsök enbart ska användas då hunden ska slå på nosen. Annars kan man göra så att hunden börjar leta med synen istället för med nosen när man blåser närsökssignal. Har aldrig tänkt så, men det ligger det kanske något i.
Sen dök Acke upp och vi gjorde om övningen ungefär på samma sätt fast på ett nytt ställe. Denna gång jobbade vi varannan gång. Slutligen gick vi till ett tredje ställe och jobbade åter på liknande sätt. Skillnaden här var att ena linjetaget gick rakt genom täta gransnår där grejen var att hunden inte skulle väja och söka annan väg (Lakrits hoppade och Acke sprang rakt igenom). Det andra linjetaget var på längre distans, och här gjorde Lakrits helt rätt när jag satt honom halvvägs, kallat in, stoppat och sedan skickat Back. Dock provade jag här min nya Back-hand, vilket han inte fattade alls. Den får vi träna separat på mycket korta avstånd. Jag använde sedan den gamla vanliga Back-handen och då fattade han, men det hade hänt så mycket och gått så lång tid sedan han såg att denna apport lades ut att han inte sprang tillräckligt långt ut bakåt. Vi löste upp situationen genom att jag stoppade honom och Anita sedan kastade en markering när jag på nytt skickade honom Back. Då fick han ju sin apportbelöning för att han fattade kommandot rätt. Detta blir alltså tredje läxan: träna på Back på längre avstånd. Slutligen var det en hämtning av den sista markeringen, som gick rakt förbi en gammal markeringsplats, men detta vållade inga som helst problem. Lakrits mindes var nedslagsplatsen var och plockade in den utan dröjsmål.
Jaha, då vet vi vad vi ska göra den närmaste tiden, då.

Film från Norrby Gård

Jag filmade ju lite med iphonen när Lakrits vattenapporterade på Norrby Gård. Filmen kommer äntligen här.
Denna direktinlagda blev ohyggligt lågupplöst, tar bort den eftersom det blev bättre när jag länkade in från Youtube.

Anmälda

Den senaste tiden har vi tränat lite grann av varje, och igår spikade Lakrits ett par fina hundrameters linjetag på flygplatsen till känd plats (stenen). Jag har också kört ett par varv med dirigeringsfyrkanten. Det går bra med spårat och synligt, men ska väl nöta det lite till innan vi försvårar.
Likaså tränar vi korta lydnadspass hemma i trädgården. Jag gissar att jag tyvärr inte klarar att ta mig till torsdagsträningen imorgon, annars hade det suttit som en smäck att vara med på platsliggningen där.

Däremot har jag tagit tag i anmälningarna till några jaktprov i höst. Det blev Labradorklubbens Hasslaprov den 15 oktober och SSRK Östras B-prov i Vallentuna den 9 oktober. Vi får väl se hur det går (och om vi kommer med), får se det som avancerad träning med avstämningsmöjlighet.

Lite om träningen vid Hoven

Vi var tre tränare nästan hela tiden (en fjärde, Suzi, bytte av Lotta efter ett tag) med en bunt retrievrar.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.

Vattenträning vid Hoven

Jag orkar inte skriva om träningen ikväll, men ett par mobilbilder av tveksam kvalitet slänger jag upp så länge som en liten aptitretare. Mer imorgon!

Det var underbart vackert och rogivande vid den lilla sjön med sina klipphällar. En liten holme med några träd på samt två klipphällar mellan ön och fastlandet på andra sidan försvårade för hundarna.

 Här är Kirack på väg in med en apport från kullen på andra sidan. Nästan i hamn.

En inzoomad bild, därav grynigheten, på Lakrits där han simmat ut till ena klipphällen och nu funderar över steg 2. Med Ut-rop från mej och lite lockanden från Annika på andra sidan grejade han att ta sig över sista biten och hämta in markeringen.

Träning på Strawberry Fields

Idag var jag och tränade med Monika och Mio på Strawberry Fields. Vi började med Lakrits på en markering över stort, just nu icke-vattenfyllt, dike följt av en lång löpsträcka över äng in i skogen. Han börjar fatta det där med avstånd nu, även om han inte alltid är så rak som jag skulle önska. När markeringarna satt lade Monika ett par dirigeringsapporter på samma ställe och han förstår precis vart han ska ta vägen, även om han börjar söka lite tidigt, före skogskanten.


Sedan tränade vi Mio på att ta sig över det djupa diket. Det är så djupt och vassbevuxet att det är lätt att tappa orienteringen när man kommer upp på andra sidan och inte riktigt har klart för sig var den där markeringen egentligen föll. På slutet började hon förstå principen och hålla kvar minnesbilden mycket bättre.


Efter lite fika gjorde vi ett närsök med två bollar och en liten dummy utlagda i ett rishögsområde i skogen. Vi började på nära håll och backade sedan utåt. Lakrits var jätteduktig på rätt långt avstånd utifrån ängen och hittade till och med min svåra boll som jag lade i en gammal sunkig stubbe. Tyvärr puttade han ner bollen när han skulle få upp den, så jag fick till sist assistera. Den hade då fastnade mellan några knotor inne i stubben. Jag lade upp bollen uppe på stubben, sade vänta och gick tillbaka till skickstället innan jag ropade in honom. Visst väntade han och visst kom han med bollen! 

På tillbakavägen fick de leka av sig lite. Tack för trevlig träning!

Vattenträning på Wij

Idag var vi äntligen med på vattenträningen på Wij. Vi och en sex–sju ekipage till, bland annat Linnea Meiton och Scott som firade sin fina klassvinst med 94 poäng i NKL häromveckan genom att ha med en supersmarrig tårta.
Vi började med en ganska enkel markering utmed vasskanten till Lakrits. Såklart inga problem. Anita lade ut en till på samma ställe och jag skickade dit på linjetag. Inga problem det heller. Vi gjorde en liten paus och kom tillbaka för ytterligare en dirigering till ungefär samma ställe, fast lite längre ut. Inget kast för att påminna om vart han skulle, men han simmade klockrent ut utan minsta tvekan och tog in den.
Sen gick vi bort till Jörgen och fick så småningom en enkelmarkering lite snett utmed strandkanten, ganska långt bort. Den tog han bra. De lite mer vana hundarna gjorde även linjetag dit, men det tyckte Jörgen skulle bli för svårt för Lakrits. Istället gjorde vi två dubbelmarkeringar efter att ha pausat en stund. I pauserna gnällde han för övrigt lite och var emellanåt lite orolig. Det är superbra med såna här träffar att man kan träna just detta att vänta bland andra hundar som tränar, det klarar man ju inte att få till på egen hand. Och även om man har någon träningskompis blir det inte samma sak som ett helt gäng.
Dubbelmarkeringen var det meningen att Lakrits skulle ta nummer två först, men han var så fokuserad på nummer ett att det var den han plockade in. Jag skickade honom därefter på nummer två, och han tog in den också som ingenting. Vi gjorde om, och nu var Jörgen extra tydlig när han kastade nummer två. Den här gången kom de in i tänkt ordning. Lakrits verkade inte tycka någotdera var särskilt svårt.
Tillbaka hos Anita blev det lite fika, mackor och sedan Linneas goda tårta. Marsipanen var lite i sötaste laget för mig, så jag bjöd Lakrits på hälften av det gröna – och som han slickade tallriken. Han är ju van att få middag vid den tiden, och marsipan hjälpte väl iallafall litegrann mot hans hungerkänslor.
Efter pausen körde några mer erfarna ekipage dirigeringar snett ut mot vassen från en annan del av strandkanten, men det blev kvar några apporter långt därute. Då frågade Anita om inte Lakrits ville ta en aplångt ut, och jag sade att jo, det vill han ju. Fast vi tog den från kanothålet rakt ut och inte snett. Inga problem. Han simmade verkligen på autopilot rakt ut och bara plockade in den. Nästan alla avlämningar blev dessutom jättebra. Jag var så nöjd!
Efter en liten paus till tänkte jag att något mer kan vi väl testa innan vi beger oss hem. Anita förslog då att vi skulle testa om stoppsignalen fungerar i vatten. Hmmm. Jag skickade honom rakt ut mot hennes båt. När han började närma sig blåste jag stopp. Inget hände. Jag provade en stoppsignal till, men fortfarande ingenting. Anita sade efteråt att han vred bak öronen och alltså hörde signalen, men inte verkade förstå riktigt vad han skulle göra åt den. Kan nog stämma. Tanken var annars att om han stannat och vänt upp mot mig så skulle jag ha visat handtecken åt valfritt håll (Vänster, Höger, Back) och då skulle Anita ha kastat åt av mig anvisat håll. Nu föll den delen, och Lakrits fick simma omkring där vid båten utan att hitta någon dummy, varpå jag kallade in honom.
Stopp är svårt att träna på landbacken eftersom han är så medveten om att det är det man tänker göra. Jag fick ett bra tips att låtsas vittra in ett område, sen skicka dit honom utan att ha lagt något där. När han börjat tröttna på att söka och intensiteten avtar blåser man stopp. När han då tittar upp kastar man en boll, kanske med en spagettislev för att få längd på kastet.
Jag är iallafall mycket nöjd med kvällens övningar bortsett från det irriterande lilla gnällandet som återkommer med ojämna mellanrum. Nåja, det är väsentligt bättre än det har varit, så man kan väl hoppas att det sista lilla ger sig så småningom. Backen upp till bilarna blev ett konkret bevis på hur mycket kondition jag tappat det här halvåret. Tja, jag får väl acceptera läget och ta små vilopauser upp där ett tag till. Jag hoppas vi kan vara med nästa måndag också, ej helt hundra dock.

Linjetag med lite dirigering

Jag hade med en tennisboll på promenaden idag och efter några inledande övningar på gröna ängen hamnade vi på skolgården. Där lyckades jag smyga ut tennisbollen i en tuva decimeterhögt gräs utan att Lakrits observerade detta.
Jag skickade honom på ett okänt linjetag, men han fastnade halvvägs vid det ställe där han precis innan bajsat. Typiskt. Kallade tillbaka honom och provade igen. Nu sprang han lite osäkert mot en kissten, så jag kallade in på nytt. Jag lämnade honom och gick bort till gömstället. Jag tog inte upp bollen, men kastade en liten kotte där och grävde lite intresserat med handen i gräset intill och pep lite entusiasmerande (?) innan jag gick tillbaka till honom igen.
Nu blev det ett rakt och säkert skick. Jag blåste sök (med munvissling, hade ingen pipa med mig), men efter ett par slag i närheten vidgade han sig rätt snabbt och sökte sig bakåt lite väl yvigt. Det innebar att han kom ut på en parkeringsplats och lite väl nära Skolvägen som går bredvid. För att inte riskera att någon kom beslutade jag mig för att kalla in honom på nytt.
Han kom infarande precis i rätt linje med bollen! Jag beslutade mig därför för att chansa på ett Stopp. Upp med högerhanden och stoppvissling. Han stannade, även om det blev ett par tveksamma steg. Så stod han still och tittade på mig. Då befann han sig ett par meter bortom bollen, så jag böjde mig med handen i en låg båge vid marken och visslade närsök. Han tog den i princip direkt och kom in för avlämning.
Med detta braiga avslut fick det räcka med övningar på den här promenaden.

Träning i Nygård med Cheysie, Tindra och Alpha

Igår var Lakrits och jag och tränade med Annika och hennes hundar. Som tur är för mig har hon redan hunnit skriva så bra om detta, så jag kopierar och kommenterar lite i hennes text bara. Länka blir inget bra, för hennes blogg är lösenordsskyddad. Hennes text i grått, och mina kommentarer i svart.

Hämtade upp Eva och Lakrits och vi åkte till Nygård. Först fotgående tills vi kommit förbi badplatsen och sedan fick hundarna rasta lite tills vi kom fram till viken. Tindra fick vara kopplad när Lakrits var lös då hon ju löper, men han brydde sig inte särskilt mycket om henne. Alpha tyckte att Lakrits var en passande kavaljer, bjöd upp till lek och skuttade runt honom. Kul när hon är på lekhumör! Duktiga Lakrits som inte brydde sig ett skvatt om löptiken när det var dags för jobb utan var bara fokuserad på kontakten med matte och arbetet, bra!

Ja, Lakrits skötte sig över förväntan där. Och pipandet var dessutom minimalt idag, är så nöjd med honom!

Vi började med att jag stod på den sidan viken där det är ett brant berg, och kastade enkelmarkering till Lakrits. När Eva skickade honom så simmade det omkring en ensam and i vattnet. När den såg hunden komma så simmade den rakt i riktning mot den kastade dummien och Lakrits var ju på väg åt samma håll förstås. Men när Eva tyckte att han svängde av linjen lite och följde efter fågeln så blåste hon inkallning, vilket han lydde direkt – bra! Nytt kast och nytt skick när anden flyttat på sig. En sista kastad markering fick han se men sedan ta en liten fotpromenad med matte för att så återkomma till utskicksplatsen och Eva skickade honom på linjetag över viken. (Under tiden som dom gick iväg en sväng så kastade jag ut ytterligare en dummy en liten längre bit upp i vind så att han säkert skulle få vittring när han kom in i området. Gick finfint. Tindra fick klättra ner och göra eftersök på extradummie:na som fanns kvar.

Jag blev verkligen skraj när han från min vinkel verkade följa efter anden snarare än att simma mot apporten. Jag kanske borde haft mer is i magen, men jag vill verkligen inte ha en hund som simmar efter levande, fridfulla sjöfåglar. Så jag tog det säkra för det osäkra och kallade in. Är supernöjd med att han lydde direkt! Det fick han ett kex för när han kom upp på land, så han blev nöjd, han med.

Vi bytte sida. Jag skickade Tindra på ett linjetag över sjön och upp på berget där jag lämnat kvar en apport. Eva kastade sedan markering till Cheysie. Hon tog sig igenom den tjocka vassen på utskicksstället som har växt upp, och var bra på väg mot området om än lite åt sidan. För säkerhets skull kastade Eva ut en till dummy så att hon säkert skulle hitta den i området. På tillbakavägen tog hon sig igenom vassen där det var lite glesare beväxt och fick därigenom springa ca 10-15 m på land till mig. Hon höll fint kvar greppet och släppte inte eller skakade sig förrän efter avlämning. Nästa gång ska jag ta med fåglar så att vi får lika säkra avlämningar med vilt.

Tyvärr var jag en usel kastare här. Lyckades träffa den enda tall i närområdet som fanns att träffa. Det satt nog i bakhuvudet, för påföljande kast blev lika usla, om än utan tallstuds. Hundarna löste det dock bra, min klantighet till trots. 

Ska du köra med fågel hänger vi gärna på! Har en enda and att bidra med.

Skickade nu Alpha på linjetag över sjön att hämta den andra apporten som låg kvar. Sedan fick Cheysie ytterligare en markering. Såg ut som hon tänkte dra in i vassen till vänster på andra sidan men Eva var snabb att få henne på andra tankar med hjälp av ytterligare ett kast ner mot den redan kastade.

Den sista apporten när Cheysie hämtat in sin fick Lakrits plocka in uppifrån berget. Det var brant som satan, men eftersom jag sett hur fint Tindra klättrade i detta stup så tänkte jag att vi kan ju prova och se hur han löser situationen. Jag skickade som ett fritt sök med en gest nedåt, och trots att han aldrig klättrat i en sån här terräng förut och trots att det var en liten stund sen dummien kastades stack han iväg direkt och sökte sig en bra väg ned. Han simmade ut en bit trots att dummien låg inklämd bakom en sten precis före vattenbrynet. Jag trodde att han missuppfattat läget och skulle simma över till andra sidan, så jag försökte blåsa en stoppsignal. Denna ignorerade han helt (!), men han verkade i samma veva få vittring på apporten, för han vände om och rundade lite så han kom fram till stenen från sidan. Han fick kämpa lite för att få upp dummien från skrevan, och sen påbörjades bergsbestigningen. Han fick på flera ställen verkligen ta spjärn med bakbenen, men snart hittade han ett spår och tog sig smidigt upp till mig och lämnade av.

Vi satte oss och fikade vid stranden medan hundarna fick vila ett tag. Så gick vi upp mot skogen och ängen + passerade en bred gångstig.  Bra att kolla av att sådana ”gränser” inte gör att hundarna tycker att sökområdet slutar vid en gräns. Lakrits och Cheysie fick först jobba med söket vid två utlägg. Eva hade med sin 3 kg-dummy som är tredelad, och den tog Lakrits och Cheysie in lätt. Små dummies i närområdet gjorde att hundarna fick gå ner med nosen och leta reda på de närmaste först för att sedan jobba sig vidare ut i området. På slutet fick Tindra sopa ihop de sista 3 apporterna som låg kvar.

Lakrits tog in de närmaste och de medeldjupa, stod klart vid analys av färgerna på de dummies han hämtade in. Jag hade åter problem med att få honom att förstå att han ska gå ut igen efter den första apporten, och fick en del bra tips av Annika. Hon tyckte att jag ska gå fram lite och kika intensivt ut i skogen, byta plats, spela lite teater nästan, så han får upp ögonen för att matte är intresserad av något därute, sen skicka när han kikar framåt och inte på mig. Här hjälpte Annika till genom att tyst säga Nu när hans fokus var rätt, så jag slapp snegla ned med tillbakablick som följd.Efteråt har jag nu funderat kring att försöka göra detta till nån liten rutin, där vi kikar tillsammans och jag säger något i stil med ”nu ska vi ta en till” med betoning på en till. Det får bli vår läxa närmaste tiden.

Fotgående tillbaka till bilen. Jämte badplatsen kom en liten dvärghund springande upp från sjön, hoppade runt och skällde ut Lakrits som inte brydde sig särskilt. Matten kom farande och skällde lika mycket hon då hon inte fick fatt i den. Undrar om den lilla hunden förstod att det var han som var mattes utskällningsobjekt och inte vi…?

Han försökte bry sig. :) Jag fick jobba rätt hårt för att han skulle gå nära och istället intressera sig för de hundkex jag tack och lov fortfarande hade kvar i fickan. De kom väl till pass nu.

Tack för en trevlig och lärorik dag för både hundar och människor!

Två godisar

Vad gör man bäst med två godisar och en ivrig labbadabbadoo?
Jag tog en vattenskål på tomten och lade en godis i. Sedan gick vi rätt långt ner på gräsmattan. Jag stannade Lakrits och fortsatte en bit till där jag kastade ut en dummy. Tillbaka till hunden, så fick han Ut och hämta dummyn. Han kom in med den i hand, vi vände runt och jag skickade honom Ut till godisskålen som belöning.
Det gick jättebra.
Nästa godis gjorde jag likadant med, fast denna gång kastade jag dummyn lite snett, så den hamnade bakom lite högt gräs och snår. Ut och hämta den, blåste lite närsök där också, men han tog den nästan med detsamma. Sedan vinklade vi om till en rak linje mot godisskålen och så fick han hämta sin belöning.
Nemas problemas.

Lakrits på valpträff 3

Vi träffades på Wij – Speja, Easy, Reko och Lakrits – och gick upp i skogen. Vi fick börja med att gå på linje, stanna, gå vidare, stanna, vända runt och samma tillbaka.
Lakrits var inte helt med på att gå Nära, så ibland sackade jag efter för att få honom i rätt position. Vill inte att han ska gå före mig i sådana lägen. Tror linjen på det hela taget såg rätt bedrövlig ut. ;)

Nästa svårighet var att vara tyst. Lakrits och Reko pep mest av valparna, och Anita tyckte vi skulle använda dominans för att säga till dem. Jag rrr-ade ibland och petade till honom i halsen, men längre än så går jag helst inte. Jag tycker att han redan har gått ner i ljud och vill ge det lite mer tid och se om belöning av tystnad kan räcka. Vi får helt enkelt se de närmaste månaderna.

Sedan kom kaninbollar fram. De var jätteroliga och inte alls som vanliga bollar, tyckte Lakrits. Anita kastade en boll in i en gran och vi skickade hunden. Lakrits sökte först en snäv cirkel, men när han inte hittade den tog han en vidare cirkel. Han var även borta hos kennelmamman som hade fler kaninbollar i sin väska. Smart grabb ... Till sist hjälpte Anita till genom att kasta ytterligare en boll när han inte såg och den tog han omgående och sprang tillbaka till mig.
Vi gjorde om samma övning en gång till med skillnaden att när bollen var kastad så fick vi gå ett litet varv runt med hundarna för att sudda ut minnet från nedslagsplatsen lite. Tillbaka till utgångspunkten och dirigering med Ut. Den här tog han kanonbra och kom tillbaka fint också.
Nästa steg vi kan träna hemma är att blåsa närsöksignal när hunden kommit ut till själva sökområdet.
Vid lunchen bad jag om tips på att förebygga hopp mot köksbänkar/-bord. På Carinas kurs tipsade hom om fälla med ett litermått med vatten, men det funkar inte så bra på en retriever. En skrammelfälla skrämmer inte särskilt mycket heller. Anitas åsikt var att det är bäst att gillra en tillräckligt lockande fälla och sedan vara kvar i närheten och säga åt hunden på skarpen när man tar den på bar gärning. Några andra idéer? Förslag mottages som vanligt gärna.
Vi fick se på när Guinness demonstrerade stoppsignal (en längre ton) med omedelbart bollkast. Det ska vi börja träna hemma nu. Steg 2 är att hålla inne bollen någon sekund efter stoppsignalen, steg 3 att hålla inne ännu längre medan hunden står still och väntar. Man ska alltid se till att kasta bollen bakom eller vid sidan av hunden. När man sedan utökar till längre avstånd kan man antingen använda ”spagettislev” (träna den separat först!) eller bolla med bollen så hunden ser det och närma sig successivt tills man är inom kastbart avstånd. Då får hunden en visuell belöning medan den väntar på den riktiga belöningen.
Avslutningsvis gick vi en gruppromenad där enda regeln var ”inget dragande fram till annan hund och ingen lek”. Det gick utomordentligt.

Linjetag på skolgården

Nu har vi övat lite korta linjetag på hemmaplan, i köket och i trädgården, så jag tyckte det var dags att våga oss ut på lite okändare mark. Ja, Lakrits har ju sprungit omkring där förut, men inte tränat linjetag då.
Promenaden började med fint koppelgående, sedan kopplade jag loss och vi lekte med långa taxen på en liten asfaltsplan, följt av gula pipbollen, som dock inte var lika kul.
Sedan promenerade vi bort till en rak asfalterad gångväg och jag satte ut en godisskål. Jag är kass på att bedöma avstånd, men gissar på femton meter. Första gången sprang han i en liten båge, men sedan lyckades jag rikta in honom bättre så han sprang rakt. Jag backade och utökade avståndet till först kanske tjugo, därefter tjugofem meter. Gick jätterakt och bra.
Tyckte det räckte vad gäller avstånd. Vid sidan av denna asfaltsväg finns det en liten brant grässlänt. Jag satte skålen uppe på krönet, väl synlig, och skickade honom från musikskolans vägg, över gångvägen, uppför grässlänten. Avståndet var betydligt kortare, kanske åtta meter. Första gången fick jag en liten båge, men sedan två raka skick.
Vi avslutade med en omgång i lite ruffig terräng med stenar och högt gräs. Han hängde med bort och såg var jag ställde skålen, sen körde vi på bara tre–fyra meters håll. Kanonrakt och bra.
Vi passerade asfaltsplanen igen på tillbakavägen och jag tog fram pipbollen. Nu var den lite roligare och två gånger hämtade han den och kom tillbaka. Jag har inga krav alls på avlämning.
Sen körde vi lite fritt följ på hemvägen.
Väl hemma fick jag syn på innebandybollen och skickade iväg den inne i köket. Han efter och tog den två gånger och kom tillbaka. Då fick han sin lunchskål som belöning. Det där med boll kommer så sakteliga, känns det som. Och det är lättare att kampa med honom nu är det var för någon månad sedan, han kan till och med komma med någon snörtrasa och bjuda in mig till kamp. Det hände inte tidigare. Roligt!