Rottisträning

Ja, inte för att träna rottis, utan att träna mina hundar att vistas lugnt och fredligt tillsammans med en rottis.

Det är framför allt Kasper som har dåliga erfarenheter av rottweilers, och han har nog dragit med Lakrits i leken. Kasper blev påhoppad av en grannhund en bit bort när denne hane var 6-9 månader. En blandis, tror jag numera, men när den var liten såg den precis ut som en rottis. Den var lös och hoppade rakt fram på Kasper när vi gick förbi på gatan (kopplat) utanför deras tomt. Den ville nog leka, men hade inga hundmanér, utan var väldigt rakt fram och burdust på. Inga nigningar eller annan lekattityd. Eftersom den hoppade fram stirrandes stint på Kasper blev han som galen (en liten hund har ju ofta ett hävdelsebehov gentemot större hundar) och mötte upp direkt. Jag hade skaplig koll på Kasper i och med kopplet, men den lösa hunden bara hängde med hur vi än svängde runt, och det tog ett tag innan matten hann fram och drog undan sin telning. Sen dess har Kasper hatat den trädgården/hunden och även andra rottisar när vi stött på dem.

Att de båda sen blev attackerade av en rottis vid Klinga för en dryg månad sedan har ju inte direkt förbättrat saken ...

Så nu skulle bägge hundarna med och gå en promenad med Anitas fina rottistik Aquila. Vi hade bestämt möte i Lilljansskogen, som ligger rätt bra till mellan oss, men gissa om vi blev förvånade när man just idag hade en löpartävling just där. Nå, efter lite habrovinker hittade vi ett bra ställe att hålla till på.

Jag tog ut Kasper först, och han reagerade inte det minsta på Aquila! Han ville givetvis nosa i sedvanlig gårdisstil, men kunde också gå fint nära mig när jag bad honom. Aquila brydde sig inte alls om denna lilla fläckiga hund. Kasper gjorde ett par försök att nosa henne i baken efter en stund, men när jag klickade kom han istället för en godis.

Klicker och godis gällde även för Lakrits. Han var nog aningen mer avvaktande och hade aningens ragg i början. Men efter att intensivt ha gått och nosat i gräskanten en stund (avledande manöver?) och jag klickat en del så lade det sig. Aquila, å andra sidan, var mer intresserad nu, för det här var ju en labbe bra lik hennes egen brorsa, tillika Lakrits kullbrorsa. Komplicerad familjehistoria, det där.

Lakrits kom aldrig lika nära inpå som Kasper, men det kändes helt okej och avdramatiserat. Innan Kasper fick komma in i bilen gjorde vi en enkel liten platsliggning med Aquila och Kasper, med koppel på marken och nära avstånd, för den händelse ... Men det gick bra, efter nån halvminut började Kasper gnälla lite och markera med höger framtass: ser du att jag ligger, matte? Jag ligger faktiskt! Där bröt vi och belönade.

Något sådant gjorde vi aldrig med Lakrits, men det hade säkert gått bra, det med. Istället bytte vi och plockade ut Acke, medan Aquila och Lakrits fick hoppa tillbaka in i bilarna.

Jag hade klurat lite på några övningar för att träna avlämningar, och fått lite fler tips av Annika. Väl förberedd med ett ark idéer gick vi alltså iväg en tredje runda, denna gång in i en tom hästhage. Vi testade lite allehanda grejer, och de två saker som verkar fungera bäst var extern belöning bakom att skicka till efter fint avlämnande samt att tjoa till lite med en boll precis när Acke plockat upp dummyn och sedan kasta bollen som belöning efter fin avlämning. Hoppas att detta är lösningen till deras problem, för jag vill såklart se dem plocka hem ett förstapris i b-prov snart.