Långhårig gårdshund?

Man kan tro att vi fått en långhårig gårdshund i huset, iallafall att döma av husses Photoshopexperiment.

Fint blev det iallafall, och visst ser man på blicken att det är Kasper?

Och en riktigt mustaschprydd herre. Distingerad?

Stolt Kasper

Stolt Kasper blickar ut över odlingslandskapet. Utsikt från en stenkammargrav i Champagne som Rolf har redigerat.

Götängens Bonus Kasper.

Apportering och lek

En ny film som husse filmat och jag klippt till, denna gång med båda hundarna.

Bilder från Danmark

Vi fick träffa sex små gulliga valpar, cirka 3,5 vecka gamla.

En ovanlig helvit, men den verkar ha lite pigment, så några ljusbruna flckar blir det nog så småningom.

Valparna börjar bli aktiva och självständiga.

Men ibland ska man till mjölkbaren, förstås.

Kasper fick träffa Kolle, en tik på 18 månader.

De hade jättekul i den stora trädgården.

De är oerhört lika, nästan samma bruna färg. Ser alla vem som är vem?

Just det. Även om Kasper är kastrerad är ju en löptik lite intressant i doften...

Busat? Vi? Mullvad? Vad snackar ni om ... Vi är helt oskyldiga ...

Två fina charmtroll, när de busat av sig lite.

Kasper – en vikingahund?

Råkade just hamna på en dansk webbsida om dsg som hävdar att de dansk-svenska gårdshundarna kan ha funnits redan på vikingatiden:

Much suggests that the Danish/Swedish Farm Dog was a favorite of The Vikings. There is a isolated living population of Danish/Swedish Farm Dogs on a location in The Normandie, which is the area of France where Danish Vikings settled. So we assume they brought these dogs from Denmark. Also, archaeologists often find bones from small dogs in their excavations of Vikings’ living areas. We assume these are bones of Danish/Swedish Farm Dogs.

Jag kollade vidare i en dansk bok jag har, Dansk/svensk gårdhund, från danska kennelklubben och där skriver man i samma anda:
Meget tyder på, den har været med vikingerne rundt og måske med Normanderne til England. Man kan i alt fald finde typiske Dansk/svenske gårdhunde i hele det ”gamle” Danmark, lige fra Skåne til Slesvig-Holstein, ja sågar i Normandiet, og det er vel og mærke ikke tal om nyere eksporter.

Åh, nu blev jag ju sugen på att leta upp den delen av Normandie... Men det är lite långt från Bourgogne, får hålla mig.

Hund 2008 i Älvsjö

Idag hade jag hundfri förmiddag. Eller hundfri, jag åkte ju till Älvsjömässan och tittade på Hund2008. Kasperfri borde jag väl säga. Bara jag, hur skönt som helst, ingen som hade åsikter om vad som skulle tittas på eller hur länge man skulle stanna.

Det tog längre tid att köa för p-biljett än att komma in utan hund på mässan. De flesta stod ju med hund och skulle passera veterinärkontrollen.

Där fanns mängder av utställningsringar, rasmontrar och givetvis försäljningsmontrar. Jag kikade en liten stund på agilityn, men den var svårfotad.

Ett besök i gårdshundsmontern var ju givet, och där var det fullt av besökare den stund jag var där. Pompe står ut med att bli klappad på huvudet.

Jag tittade på när Barbro Börjesson gav tips åt en matte med en blandras som ville valla bilar, och hon pratade mycket om att använda rösten på rätt sätt. Kändes lite som Eva i Frösunda. Fick inte alls så negativa vibbar som man hört att folk har om B.B. Lite åt det gammaldags hållet kanske, men å andra sidan varade det bara 20 minuter, så man fick ju inte hela bilden.

Sen var det rasparad: en ras i taget fick steppa in med en speaker som berättade i korta ordalag om rasen. Lite kul att se vissa ovanliga raser jag bara hört talas om, men aldrig sett i verkliga livet.

På gårdshundssidan hade man satsat på gammaldags bondgårdsutstyrsel. Hunden var väldigt pigg och verkade gilla att visa upp sig.

Vit herdehund var noggranna med att visa på sitt schweiziska ursprung. Läste i deras infomaterial om bakgrunden: det var 1933 som vita schäfrar förbjöds i Tyskland. Ringer det några klockor?

Rasdifferentiering skedde alltså på fler plan än bara bland människor.

Fina är de iallafall, och rakare rumpor än många av dagens schäfrar har de också. Det här är den första korthåriga herdehunden jag sett (långhårig finns längre ned).

Labradorerna visade på sin bakgrund inom jakt och fågelapportering.

Lite ovanligare var den ungerska kuvaszen, en mycket gammal herdehundsras.

Bergamascon är en italiensk vallhund, inte en rastafrillad jycke som diggar Marleymusik.

Flera hundar fick visa på sin dragförmåga: här en landseer.

Och här en alaskan malamute.

Sen pratade jag med folk om flera intressanta raser. Försvarsmaktens hundtjänstenhet var till exempel på plats och pratade om fodervärdskap åt schäfervalpar. Undrar hur det skulle vara som en förövning till en brukshund? Den har man i ca 15–18 månader, sen tar Försvaret tillbaka de hundar man vill satsa på. Kan ju bli hårt att skiljas, förstås. Ca 20–30 % gallras ut vid MH/korning. De som inte platsar får fodervärden chans att köpa.

Några raser som jag kikade lite extra på:

Den vackra vita herdehunden, långhårig. Mot herdehunden talar skällighet och mycket hårfällande. Annars verkar det vara en mycket trevlig brukshund.

Gul labrador hör till de vanligare raserna. Skulle jag nån gång skaffa en sån ska det vara en jaktvariant eller möjligen en dp. De flesta labbarna på utställningen var alltför grova (feta), den här hörde till de smalare. Unghund?

Jag gillar deras lyhördhet och träningsvilja. Mot talar väl mest vanligheten, och att det kanske är svårt att få köpa en jaktlabbe om man inte jagar.

Kromfohrländer har jag ju alltid gillat. Det skulle ställas tre stycken, men den här tiken var den enda jag såg. Hon var importerad från Finland och var inte alls så reserverad som rasen ofta omtalas. Hon hanterade den ganska tuffa miljön mycket fint.

Det kanske inte blir nästa hund, men nån gång vill jag ha en kromie.

Mor och dotter beauceron. Killen i montern talade sig varm för rasen. Det var hans första brukshund och han tyckte absolut man kunde ha en sån som nybörjare inom bruks. Han hade köpt sin hund från en kennel 23 mil härifrån och hade god och regelbunden kontakt med dem, med träffar, kurser och sånt.
Det skulle jag också uppskatta – en sån här lite svårare ras behöver man nog rätt mycket tips och råd med.

Båssarna finns också i merle, en färg jag normalt inte gillar, men den här var snygg.

Och som en sista, lite outsider: korthårig collie. Jag pratade inte med någon om rasen, men har tidigare läst att den hör till de lite lättare bruksraserna och mer arbetsvillig än den långhåriga.
Inte så ful som jag tänkt mig, även om jag har lite svårt för den långsmala nosen.

Viltspårkurs 1(5)

Började piggna till från förkylningen samtidigt som det var dags för det första kurstillfället för viltspårkursen. Den gick av stapeln på Bogesundslandet bara ca 20 min härifrån. Fint väder var det också. Vi var 8 deltagare på två ledare, Eva och Pia. Där fanns en jättefin gul jaktlabbe, en svart vanlig labbe, en svart curly och en tollare. Resten var icke-retrievrar: en boxer, en blandras 75 % border collie och 25 % golden, en frånvarande border terrier (magsjuk, husse var dock där) och så Kasper.
Vi började med att lägga spår, ungefär samma längd och svårighetsgrad som i somras i Skåne. Sen hade vi teori och fika medan spåren fick ligga till sig. Vi var indelade i två grupper med fyra deltagare på vardera ledaren.
Kasper gick som tvåa i sin grupp med Pia som ledare. Jag bytte till hans hittills oanvända camouflagesele och en lånad spårlina. Selen är ett felköp från webben, var alldeles för stort för nåt halvår sen. Nu passar det bra och ska fungera som arbetstecken för viltspårning. Och den femmeters spårlina jag trodde jag kunde använda funkar inte, de ska vara tio meter för viltspårning.
Kasper gick runt lite förvirrat vid startplatsen, men när jag gestikulerade mot spårstarten som jag gjort vid på kantarellspårningen satte han fart. De första tio metrarna hade jag blodat varje steg, därefter ungefär vartannat. Klöven drogs så klart hela sträckan. Kasper följde spåret noggrant, och när jag frågade Pia efteråt tyckte hon att han gått fram lagom fort. På ett ställe stannade han till, men hittade strax spåret igen och fortsatte. Enda missen var när vi var framme vid slutet. Då vek han av åt höger (människospåret åt det håll vi gått tillbaka efteråt) istället för att gå till den lilla granen där skanken låg. Han rundade ett träd och fastnade. När jag plockat loss honom stod jag bara stilla och avvaktade och då gick han tillbaka ett par meter, tog upp spåret igen och hittade skanken under granen! Lysande! På tillbakavägen bar han den bitvis i munnen som en äkta apportör. :D
Han har sen sovit större delen av eftermiddagen. Vi fick med kursbok, rådjursskank och 3 dl blod hem och nu är det meningen att vi ska köra en eller två gånger hemma på egen hand innan nästan kurstillfälle på lördag. Ska se om jag kan lära ut spårdragning till husse, så han lite senare kan lägga ett spår åt mig för att göra doften lite annorlunda (svårare?) för Kasper. Jag har haft pysselstund och gjort iordning ett antal snitslar med plastband och klämmor jag köpt på Teba och som jag klämt fast på ett ståltrådshalsband. Färggrant blev det.
Förresten, Kasper var såklart på när han träffade sex nya, intressanta hundar. I detta läge kan jag inte få honom att gå lugnt och civiliserat, något han numera gör nästan jämnt på hemmaplan. Men sen höll han sig förvånansvärt gnällfri (nja, inte helt, men mindre än bc-mixen) och lugn när vi väntade på övriga deltagare. Ett litet hopp tänds...

Kommentarer till Pluto - en annorlunda gårdshund

När senaste numret (3/08) av Gårdshunden (f.d. Skåningen) kom i lådan var det särskilt en artikel som ådrog sig mitt intresse: Pluto - en annorlunda gårdshund.
Pluto är en gårdshund som är jämnårig med Kasper och lika intensiv. Nej, rättelse: ännu intensivare. Känns rätt skönt att läsa om att det finns fler sådana, och att det finns de som är värre. Äsch, värre - Kasper är för det mesta världens goaste hund, tro inget annat. Glad och go. Men egensinnig.
Om man ska jämföra denne Pluto med Kasper så är detta min första hund, medan de hade erfarenhet sedan tidigare av ett antal hundar, bland annat en nästan jämnårig dsg till som uppfostrats likadant, men ändå är totalt annorlunda än Pluto. Det är därför kanske inte givet att vi fått det lite jobbigare för att vi är förstahundsägare, utan det hänger kanske även en hel del på individens intensitet och dominans.
Vi, precis som de, har haft hunden lös ute i skogen för jämnan som valp, hållt på och tränat och gömt oss osv, och det gick bra i deras fall till 6-7 månader, i Kaspers fall började han dra iväg i skogen runt 8-9 månader. Så det där med att man ska träna valpen tidigt på att vara lös i skogen är säkert bra, men man ska inte tro att det är en patentlösning. Kanske hänger det ihop med unghundsperioden, och när hunden blir vuxen kanske den minns det där med att uppföra sig lös i skogen igen... Hoppas!
Men Pluto och Kasper skiljer sig åt på en avgörande punkt: Pluto är aggressiv. Det har Kasper (tack och lov!) aldrig varit. Kasper är världens gladaste och mest positiva hund man kan tänka sig. Han älskar alla, både människor och hundar, och tror alla om gott. Han har börjat kaxa till sig lite mot vissa hundar nu, kanske hänger ihop med att han börjar bli vuxen. Men bete sig som Pluto hoppas jag verkligen att han aldrig börjar göra.
Summa summarium - ibland behöver man läsa en sån här artikel, så man inser att även om man tycker det är tungt att kämpa ibland med vissa saker (gå fint och så) så är det petitesser jämfört med vilka problem andra kan ha. Ska bli så spännande om en vecka att se hur han blir beskriven på MH:t. Heja, Kasper, du är bäst!

Tollarpsträff

Kasper och jag har nu varit på Tollarpsträff i dagarna tre. Vi har bott i tält, vilket gått över förväntan bra. Det knepigaste har varit att han är så intresserad av att träffa alla andra gårdshundar, oavsett om de vill träffa honom eller ej, liksom att han fortfarande har svårt att vara ensam bunden ute medan jag försvinner bort. Men båda delarna har gått lite bättre allt eftersom dagarna gick, så det finns väl hopp att vi ska lösa detta vad det lider.
Dag 1 lyssnade vi på avelsinfo, intressant. Kontentan var att dsg-uppfödarna behöver avla mer på friskhet och mindre på skönhet, och att så mycket som 83 % av den genetiska variationen har försvunnit i rasen de senaste 40? åren. Dags att bli mer aktsam, alltså.
Dag 2 ställde vi ut, och det gick åt skogen. Förra gången fick vi ju en 2:a (blått band) och hade väl trott att vi skulle få det igen. Men icke, den norske domaren gav honom en 3:a (gult band). Har inte utlåtandet framför mig, får slänga in det en annan gång, men kontentan var att Götängens Bonus Kasper är kanonfin på alla sätt - utom tänderna. Underbettet genererade alltså en 3:a. De jag pratade med både innan och efter hade precis samma åsikt - en kanonfin hund, välvuxen på alla sätt, men tänderna gör att man inte kan avla på honom. Vet inte vad det innebär för resten av kullen? Påstås vara ärftligt, enligt vad jag förstod. Iallafall är han är superhärlig hund.
På eftermiddagen tittade vi på lydnadstävling, intressant att se alla moment sammanföras på det sättet, sånt som vi tränat i små snuttar. Men jag tycker den militäriska kommenderingen känns lite overkill... Rallylydnad är lite mänskligare, och känns närmare Kasper och mig.
Dag 3 gick vi på vår 7:e kurs - viltspår. Jätteintressant och kul! Vi åkte ut till en vacker bokskog (bara det...) och lade ett enkelt rakt snitslat spår på 60-70 meter genom att dra en rådjursklöv och droppa ut nötblod. Sen väntade vi en timme innan vi gick spåren. Vi var bara fyra hundar så det var kanonbra. Kasper fattade snabbt vad han skulle göra, nosen fint i marken hela tiden, gick lagom fort och hittade klöven före mig, trots att jag egentligen visste var den fanns... Han tog inte upp den i munnen, men var klart intresserad av den. Tillbaka vid bilarna fick han kika på den lite till och då tog han den faktiskt i munnen ett par gånger. Det här måste vi försöka få till, men det är ju lättare om man kan hitta en spårkompis.
Nu har vi tagit in på vandrarhem i St Olof, mer från oss följer vid tillfälle.

Läs om Azas födelsevåndor

Vilken natt Jenni i Danmark har haft!
Första valpen föddes efter veterinärkonsultation på dennes trappa, nästa i bilen på hemvägen och sedan kommer det fyra valpar till så småningom, fem tikar och en hane. Läs om äventyret på http://www.gaardhunden.webbyen.dk/ - Aza blogger. (Och, jodå, ni förstår visst danska, försök bara...)
Grattis till alla valparna, sov lite nu! ;)

Aza ska valpa

Kaspers halvsyster Azahara (från första Sunnakullen) ska till och valpa när som helst. Det är spännade att följa http://www.gaardhunden.webbyen.dk/ - Aza bloggar.
Lycka till därnere i Danmark!

DSG-träff på Drottningholm igen

Vi hade otrolig tur med vädret igår, vilket syns på de lite överexponerade bilderna.
Det kom säkert 20-30 dansksvenskar till hundöarna. Man hade arrangerat med lite aktiviteter för hundarna, men det var bortkastat på åtminstone Kasper. Vadå korv i strumpa, strumpor har vi hemma, ju. Jag vill leka och busa! Fler bilder kommer att finnas på http://www.bufo.se/gardshund/ vad det lider.

Kasper träffar en av många gårdshundar.
Peter och Sotis uppvaktas av några andra gårdisar.
Kasper har tid att hälsa ett par sekunder innan han far vidare ut i hundvimlet.
Kasper, okänd gårdshund och Sotis framför Peter och gårdshundsmatte.
Tre rätt liktecknade gårdshundar. Hunden med kaninöron är Kasper.
Kasper träffade ett par retrievers han gillade skarpt.
Särskilt den ettåriga ljusa goldentiken var himla kul att leka med.
Enligt matten är tiken normalt inte så leksugen, men hon och Kasper hade jätteroligt tillsammans en lång stund.

Tjusig vinthund sprang också av sig i vårsolen.

Fin valpberättelse hos Jenni i Danmark

Jenni, vilken fin valpberättelse med bilder du har!
http://www.gaardhunden.webbyen.dk/ (Hvalpe NU)
Jag tycker Jorum påminner mycket om Kasper.

Undrar förresten hur lång tid det tar för nedrakad päls att växa ut igen på en gårdshund?
Två månader?

Vargen i Kasper

Mobilfotograf och redigerare: Sara.

”Ingen rädder för vargen här...”

***

Kool bild, tycker jag, med klar artisttalang.

(Stolt mamma)

Fler kurser nu i vår

Att jag ska gå Cattlins fortsättningkurs med klicker i vår har ju stått helt klart sedan länge. Jag var bara lite orolig att hon inte skulle få ihop tillräckligt med deltagare, så jag skrev på en intresseanmälan till grundkurs i allmänlydnad på Vallentuna Brukshundsklubb också. De ligger ju på hemmaplan, och jag är redan medlem, synd att inte utnyttja det. Nu fick jag häromsistens en erbjudan till den kursen på ca 8 ekipage.
Oj då. Jag har vridit och vänt på alla kursdatum, och funderat fram och tillbaka. Hur många orkar jag? Och hur många orkar Kasper egentligen? Kollade med Cattlin vad hon trodde, och hon trodde nog att för Kasper var det inga problem, snarare för mig då. Men jag är ju rätt studievan, och kan behöva få en anledning att hålla mig borta från datorn...
Tänker som så att det kan vara bra att gå på VaBK, lära känna lite folk där, kanske få lättare att komma med på en spår- eller sökkurs eller liknande vad det lider. Så jag ringde kursledaren och pratade lite med henne. Det verkar bli en trevlig mix av hundar - en eller två golden retriever, en mellan- och en storpudel, en mindre blandras, en vit herdehund (de verkar fina, dem är jag lite nyfiken på) och nån mer. Kursen är rätt ambitiös, se länken http://www.vallentunabrukshundklubb.com/ och kolla Kurser / Allmänlydnad grundkurs – inriktning Allmänlydnadspasset (och klicka på länken Klicka här). Om kursen försvinner finns länk till samma dokument under avdelningen HUS. Där finns en uttömmande beskrivning av de moment vi ska jobba mot. En hel del att ta itu med för oss...
Status i nuläget på dessa 12 punkter:
1. Funkade igår, men inte förra lördagen. Rätt skakigt, alltså.
2. Inte en chans i nuläget.
3. Det tror jag han fixar.
4. Inte en chans.
5. a) går nog bra; b) har inte prövat, men det kommer vi nog att testa hos Eva, så kanske kan detta gå bra.
6. Jodå, gick jättebra igår.
7. Nja, beror på störningsmomentet, men ute i skogen idag ville han INTE komma. Hade dock löplina, så ingen katastrof. Blir svårt, särskilt med störande hund.
8. Behöver övas mer, men vi har kanske en chans här.
9. Funkar bra inne, har inte testat så mycket ute, givetvis mycket svårare där.
10. Det gillar han, men det låter som ganska lång tid. Vet inte.
11. Undrar vad vi ska välja där? Hmmm.
12. Det gick bra igår, men inte förra lördagen. Skakigt, men med mer träning så tror jag på det.
Sista gången blir det bedömning, så får man svart på vitt vad man behöver arbetea mer med.

Iallafall, Cattlin och VaBK går parallellt mån och tis, så det lär bli fullt upp.

Precis efter dessa kurser startar så Evas Steg 2-kurs. Efter förra veckans katastrof och lite väl hårda handskar var jag inte säker på att det var något för oss. Efter gårdagen är jag mer positiv, men vi funderar väl fortfarande. Den har ett ytterligare lite annat stuk än de båda andra kurserna, och här (om inte förr) blir det mer koppelgåendeövningar, en del skogsträning (bra, för jag vill få honom rådjursfri!), agility, hundlek med inkallning osv. Måste nog bestämma mig snart medan det finns plats kvar. Isåfall har vi kurser fortlöpande fram till sommaren. Oj.
Sen har ju Cattlin en hanteringskurs på några gånger som är lite lockande. Att den går parallellt med Evas Steg 2 bekymrar mig inte, för de är ju helt olika inriktade. Kunde ju vara kul att ställa ut Kasper åtminstone nån gång, och då måste jag veta grunderna i hur man beter sig. Tja, den behöver vi nog inte boka ännu, kan ju fundera lite på det.

Kurspass 2

Igår var det dags för kurspass 2 av 4 för Eva Sognevik. Det gick avsevärt bättre än förra lördagen, vilket känns skönt. Tog Kasper på en skogspromenad på förmiddagen där han fick gå lös en stund, leta reda på mig några gånger och leta korv på några trädstammar.
Vi kom till Frösunda i god tid, så vi passade på att gå med Enzo och Kasper en grusvägssväng före kursen också. Han var därför inte lika överaktiv som förra gången, utan visade inte bara alla dåliga sidor, utan en del bra också.
Vad gjorde vi då? Vi började med att promenera i rad längs en väg, så vi mötte varandra på tillbakavägen. Kasper var duktig och tittade på mig nästan hela tiden. Sen gick vi in på den mycket doftintressantare gräsmattan (hundar, får, hästar...) och då skulle vi kolla spontankontakten (0 gånger...) och se om hunden stannade och tittade på oss när vi stannade. Nja, ena gången...
På en gräsmatta fick vi gå förbi en godisskål med ett par korvbitar i. Utan att dra i kopplet skulle vi, bara med rösten, få hunden att strunta i korven och följa med oss istället. Nåja, vi fick ha egna godbitar i handen att locka med istället. Ett skarpt "hörrö" fick honom att avbryta skålattacken och jag fick honom med mig. Hurra!
Vi fick fortsätta träna våra läxor: att backa med godis under ljust glatt prat, samt tussleken där vi när hunden fått bra grepp skulle vända upp och promenera med hunden på vänster sida. Så bra som Kasper gjorde den övningen har han aldrig gjort ens på hemmaplan! Enda åsikten vi fick på den övningen var att ta en lugnande kel- och gospaus mellan varven för att han inte skulle bli för uppstressad.
Backa med godis gick också bra, även med andra hundar som störning tätt intill. Fortsättningen på detta gick dock betydligt sämre: att med rösten få hunden att sluta äta godiset. Att låta arg så han backade och skippade korven undan misslyckades jag kapitalt med. När Eva provade fick hon dock Kasper att bli så ynklig att han kom ynkandes till mig för att få stöd.
Inkallning med lek gick bra, förutom att han vid det laget tröttnat på att leka med ulltussen. Det var för kallt för att vara så kul längre att leka alls, så jag tog honom bara när han kom och gav godis istället.
På slutet fick vi testa några agilityhinder på lek. Tunneln var läskig första gången, men andra gången kom han igenom nästan med det samma. Hoppa över små låga hinder har han gjort förut, inga problem. Vippbrädan var läskig, hade inte Eva och jag stått på var sin sida hade han hoppat ned högst där uppifrån, men nu fick vi honom att stå kvar medan vi långsamt sänkte brädan för hand. Men den behöver han nog träna många gånger...
Läxor: ta tempen (har jag ju redan gjort när han var 12 veckor, men det kanske han har glömt...), dominansövningen där han inte ska ta godis när jag låter arg på rösten, utan bara när jag låter glad (blir svårt), gå med ulltussen, inkallning med lek, backa med godishand och vrida handen till Sitt. Det sistnämnda var nästan omöjligt igår, för handen var så stelfrusen att korven bara gled ner i Kaspers mun utan att jag kunde hindra honom när jag skulle byta handrörelse.

Nostalgi och sommarlängtan

Hittade lite gammalt footage från Saras filmkamera på när Kasper just var hemkommen till oss. Visst ser det skönt ut i gröngräset? Och vad liten han är!

Nu längtar jag verkligen till sommaren...

Kasper firar nyår och blir känguru

Gott nytt år och god fortsättning, alla bloggläsare!

Kasper firade nyår lugnt och sansat. När vi var med och hade radion på brydde han sig inte alls om smällarna. Skällde lite på eftersläntrande smällare när vi gått och lagt oss, men det kan man ju förstå - vad skulle de smälla så där långt efteråt för? De kunde väl hålla sig till schemat...

Ett par dagar senare har det nu snöat och det är jättekul. Ska se om jag kan få upp en ny filmsnutt, men tills vidare får ni hålla till godo med Kasper, kängurun.

Kasper på weekendtripp

Helgen var ett enda stort äventyr för Kasper. Vi åkte bil långt bort, det fanns snö så tassarna blev kalla och vi bodde på ett annat ställe än vanligt. Dessutom var han så nyfiken på de stora fåglarna att han tog ett litet vinterbad.
Vi reste alltså till Hellefors Herrgård. På vägen dit stannade vi vid en mack så vi fick en utomhusfika och Kasper fick känna på snön och kissa. Det tog en stund innan han ville kissa, för allt var ju så spännande.

Kaspers nya halsband fungerar bra. Trevligt att det har reflex också.
Det bildades is under tassarna på promenaden. Ynk, sade Kasper och lyfte en tass. Då var det dags att lyfta upp och värma tassarna en stund i händerna. Sen gick han villigt vidare.

Täcket från samma leverantör blev väl lite väl stort. Ryggen var viktigaste måttet, stod det. Jag mätte och mätte, och mätte igen. Och på ryggen är täcket lagom. Men delen man spänner under magen är på tok för stor. Får hitta på något bra sätt att korta in det tills han växer i sitt nya fina vintertäcke.

Vi bodde ståndsmässigt på herrgården, även om den sett fräschare tider. Kasper uppskattade alla nya dofter att utforska.

Vi gjorde utflykter också, bland annat till en mosse i närheten. Där invigdes vintertäcket. Självklart fick kulturen sitt. Kasper uppskattade skulpturerna. Särskilt rådjuret.

Inte tog han någon notis om hundvarningsskylten heller.

Hela tiden var det något nytt och spännande på gång.

De spännande änderna gjorde att vattnet inte kändes så kallt. Sista doppet för året, kan man förmoda.