Hund 2008 i Älvsjö

Idag hade jag hundfri förmiddag. Eller hundfri, jag åkte ju till Älvsjömässan och tittade på Hund2008. Kasperfri borde jag väl säga. Bara jag, hur skönt som helst, ingen som hade åsikter om vad som skulle tittas på eller hur länge man skulle stanna.

Det tog längre tid att köa för p-biljett än att komma in utan hund på mässan. De flesta stod ju med hund och skulle passera veterinärkontrollen.

Där fanns mängder av utställningsringar, rasmontrar och givetvis försäljningsmontrar. Jag kikade en liten stund på agilityn, men den var svårfotad.

Ett besök i gårdshundsmontern var ju givet, och där var det fullt av besökare den stund jag var där. Pompe står ut med att bli klappad på huvudet.

Jag tittade på när Barbro Börjesson gav tips åt en matte med en blandras som ville valla bilar, och hon pratade mycket om att använda rösten på rätt sätt. Kändes lite som Eva i Frösunda. Fick inte alls så negativa vibbar som man hört att folk har om B.B. Lite åt det gammaldags hållet kanske, men å andra sidan varade det bara 20 minuter, så man fick ju inte hela bilden.

Sen var det rasparad: en ras i taget fick steppa in med en speaker som berättade i korta ordalag om rasen. Lite kul att se vissa ovanliga raser jag bara hört talas om, men aldrig sett i verkliga livet.

På gårdshundssidan hade man satsat på gammaldags bondgårdsutstyrsel. Hunden var väldigt pigg och verkade gilla att visa upp sig.

Vit herdehund var noggranna med att visa på sitt schweiziska ursprung. Läste i deras infomaterial om bakgrunden: det var 1933 som vita schäfrar förbjöds i Tyskland. Ringer det några klockor?

Rasdifferentiering skedde alltså på fler plan än bara bland människor.

Fina är de iallafall, och rakare rumpor än många av dagens schäfrar har de också. Det här är den första korthåriga herdehunden jag sett (långhårig finns längre ned).

Labradorerna visade på sin bakgrund inom jakt och fågelapportering.

Lite ovanligare var den ungerska kuvaszen, en mycket gammal herdehundsras.

Bergamascon är en italiensk vallhund, inte en rastafrillad jycke som diggar Marleymusik.

Flera hundar fick visa på sin dragförmåga: här en landseer.

Och här en alaskan malamute.

Sen pratade jag med folk om flera intressanta raser. Försvarsmaktens hundtjänstenhet var till exempel på plats och pratade om fodervärdskap åt schäfervalpar. Undrar hur det skulle vara som en förövning till en brukshund? Den har man i ca 15–18 månader, sen tar Försvaret tillbaka de hundar man vill satsa på. Kan ju bli hårt att skiljas, förstås. Ca 20–30 % gallras ut vid MH/korning. De som inte platsar får fodervärden chans att köpa.

Några raser som jag kikade lite extra på:

Den vackra vita herdehunden, långhårig. Mot herdehunden talar skällighet och mycket hårfällande. Annars verkar det vara en mycket trevlig brukshund.

Gul labrador hör till de vanligare raserna. Skulle jag nån gång skaffa en sån ska det vara en jaktvariant eller möjligen en dp. De flesta labbarna på utställningen var alltför grova (feta), den här hörde till de smalare. Unghund?

Jag gillar deras lyhördhet och träningsvilja. Mot talar väl mest vanligheten, och att det kanske är svårt att få köpa en jaktlabbe om man inte jagar.

Kromfohrländer har jag ju alltid gillat. Det skulle ställas tre stycken, men den här tiken var den enda jag såg. Hon var importerad från Finland och var inte alls så reserverad som rasen ofta omtalas. Hon hanterade den ganska tuffa miljön mycket fint.

Det kanske inte blir nästa hund, men nån gång vill jag ha en kromie.

Mor och dotter beauceron. Killen i montern talade sig varm för rasen. Det var hans första brukshund och han tyckte absolut man kunde ha en sån som nybörjare inom bruks. Han hade köpt sin hund från en kennel 23 mil härifrån och hade god och regelbunden kontakt med dem, med träffar, kurser och sånt.
Det skulle jag också uppskatta – en sån här lite svårare ras behöver man nog rätt mycket tips och råd med.

Båssarna finns också i merle, en färg jag normalt inte gillar, men den här var snygg.

Och som en sista, lite outsider: korthårig collie. Jag pratade inte med någon om rasen, men har tidigare läst att den hör till de lite lättare bruksraserna och mer arbetsvillig än den långhåriga.
Inte så ful som jag tänkt mig, även om jag har lite svårt för den långsmala nosen.