Freddie och Sabina

Labbarna Freddie och Sabina hälsade på idag tillsammans med sin matte. Det var kul att träffa dem.
Vi gick på promenad och Kasper drog mer än han brukar på våra solopromenader, men inte lika intensivt som med Enzo.
T tyckte att stenskogen skulle fungera bra som sökskog. Har aldrig tänkt på den så, men bortsett från att den är ganska liten och att det rör sig en del folk där, så har hon nog rätt i det. Den är öppen och fin, och det finns massor av stenbumlingar att gömma sig bakom. Iallafall gillar jag den skogen, det är alltid trevligt att gå där.
Där släppte vi Freddie och Kasper, som dock inte alls började leka med varandra, utan bara sprang omkring var för sig. Då fick Sabina komma loss också, och det gick bra. Kasper fick till och med nosa henne i baken utan att hon fräste ifrån.
Nu är det matlagningsdags och jag ska ner och steka lite blomkål till kyckling i kokosmjölk, som redan står klart och bara ska värmas. Oj, husse ropade just att det är vitt på marken! Vi kanske gick över stenhällarna för sista gången på ett tag, det kanske blir glashalt där nu?

Vacker hundtavla

Lade in rallykursen nedanför detta inlägg, så bilden får ligga uppe ett tag till. :)
Söker förresten fortfarande en älgklöv, måste fixa det snart.

Hittade den här tavlan på målarinnans blogg och fick lov att ”låna” den hit. Den är oerhört fin, jag tycker verkligen mycket om den. Vill ni se fler fina målningar av samma konstnär hittar ni dem här: Inger Boströms blogg eller i hennes galleri.

Sen startar Raneryds kursverksamhet på sin nya underbara gård. Jag önskar självklart lycka till!

Skogspromenad

På eftermiddagen igår fick Kasper en avkopplande skogspromenad med gula labben Tosca, som hade vett att säga ifrån när pojkspolingen blev för närgången där bak. Vi gick i ett härligt skogsområde med mycket granithällar, mossa och tallar och efter att inledningsvis varit sedvanligt odräglig (ny miljö, ny hund) lugnade han ner sig så att jag bestämde mig för att släppa honom. Han skötte sig riktigt bra och kom på inkallningarna, även om han försvann utom synhåll ett par gånger så jag fick ta till visselpipan. Då rasslade han å andra sidan tillbaka illande kvickt, så jag var nöjd.
När Tosca fick jaga boll nöjde sig Kasper med att springa efter henne, inte i konkurrens om bollen, utan bara nöjet att få hänga med den stora tjejen. Det var lite gulligt...

Imorgon åker vi en sväng till Skåne över dagen, så Kasper ska få komma till en tillfällig dagmatte han varit hos någon gång förut. Det var nåt år sen, så jag vet inte om han minns. Men han har ju blivit äldre och klokare sen dess, så jag hoppas att det ska gå bra.

Hund 2008 i Älvsjö

Idag hade jag hundfri förmiddag. Eller hundfri, jag åkte ju till Älvsjömässan och tittade på Hund2008. Kasperfri borde jag väl säga. Bara jag, hur skönt som helst, ingen som hade åsikter om vad som skulle tittas på eller hur länge man skulle stanna.

Det tog längre tid att köa för p-biljett än att komma in utan hund på mässan. De flesta stod ju med hund och skulle passera veterinärkontrollen.

Där fanns mängder av utställningsringar, rasmontrar och givetvis försäljningsmontrar. Jag kikade en liten stund på agilityn, men den var svårfotad.

Ett besök i gårdshundsmontern var ju givet, och där var det fullt av besökare den stund jag var där. Pompe står ut med att bli klappad på huvudet.

Jag tittade på när Barbro Börjesson gav tips åt en matte med en blandras som ville valla bilar, och hon pratade mycket om att använda rösten på rätt sätt. Kändes lite som Eva i Frösunda. Fick inte alls så negativa vibbar som man hört att folk har om B.B. Lite åt det gammaldags hållet kanske, men å andra sidan varade det bara 20 minuter, så man fick ju inte hela bilden.

Sen var det rasparad: en ras i taget fick steppa in med en speaker som berättade i korta ordalag om rasen. Lite kul att se vissa ovanliga raser jag bara hört talas om, men aldrig sett i verkliga livet.

På gårdshundssidan hade man satsat på gammaldags bondgårdsutstyrsel. Hunden var väldigt pigg och verkade gilla att visa upp sig.

Vit herdehund var noggranna med att visa på sitt schweiziska ursprung. Läste i deras infomaterial om bakgrunden: det var 1933 som vita schäfrar förbjöds i Tyskland. Ringer det några klockor?

Rasdifferentiering skedde alltså på fler plan än bara bland människor.

Fina är de iallafall, och rakare rumpor än många av dagens schäfrar har de också. Det här är den första korthåriga herdehunden jag sett (långhårig finns längre ned).

Labradorerna visade på sin bakgrund inom jakt och fågelapportering.

Lite ovanligare var den ungerska kuvaszen, en mycket gammal herdehundsras.

Bergamascon är en italiensk vallhund, inte en rastafrillad jycke som diggar Marleymusik.

Flera hundar fick visa på sin dragförmåga: här en landseer.

Och här en alaskan malamute.

Sen pratade jag med folk om flera intressanta raser. Försvarsmaktens hundtjänstenhet var till exempel på plats och pratade om fodervärdskap åt schäfervalpar. Undrar hur det skulle vara som en förövning till en brukshund? Den har man i ca 15–18 månader, sen tar Försvaret tillbaka de hundar man vill satsa på. Kan ju bli hårt att skiljas, förstås. Ca 20–30 % gallras ut vid MH/korning. De som inte platsar får fodervärden chans att köpa.

Några raser som jag kikade lite extra på:

Den vackra vita herdehunden, långhårig. Mot herdehunden talar skällighet och mycket hårfällande. Annars verkar det vara en mycket trevlig brukshund.

Gul labrador hör till de vanligare raserna. Skulle jag nån gång skaffa en sån ska det vara en jaktvariant eller möjligen en dp. De flesta labbarna på utställningen var alltför grova (feta), den här hörde till de smalare. Unghund?

Jag gillar deras lyhördhet och träningsvilja. Mot talar väl mest vanligheten, och att det kanske är svårt att få köpa en jaktlabbe om man inte jagar.

Kromfohrländer har jag ju alltid gillat. Det skulle ställas tre stycken, men den här tiken var den enda jag såg. Hon var importerad från Finland och var inte alls så reserverad som rasen ofta omtalas. Hon hanterade den ganska tuffa miljön mycket fint.

Det kanske inte blir nästa hund, men nån gång vill jag ha en kromie.

Mor och dotter beauceron. Killen i montern talade sig varm för rasen. Det var hans första brukshund och han tyckte absolut man kunde ha en sån som nybörjare inom bruks. Han hade köpt sin hund från en kennel 23 mil härifrån och hade god och regelbunden kontakt med dem, med träffar, kurser och sånt.
Det skulle jag också uppskatta – en sån här lite svårare ras behöver man nog rätt mycket tips och råd med.

Båssarna finns också i merle, en färg jag normalt inte gillar, men den här var snygg.

Och som en sista, lite outsider: korthårig collie. Jag pratade inte med någon om rasen, men har tidigare läst att den hör till de lite lättare bruksraserna och mer arbetsvillig än den långhåriga.
Inte så ful som jag tänkt mig, även om jag har lite svårt för den långsmala nosen.

Fler bilder från viltspåravslutningen

En härlig brasa sprakade redan då vi kom. Korvgrillning i rena julkortsstämningen var helt suveränt!

Jaktlabben med matte får tiprpromenadsinstruktioner.

Men vad är svaret på den här tipsfrågan?

Tollaren gjorde sig kanonbra på bild.

Korven är varm...

Boxern och borderterriern. Ser ut som hon har ätit vispgrädde...

Porträttbild på den fina jaktlabbetiken.

Curly i snöväder.

Rena fjällstämningen.

Borderterriern Rutan.

Porträttbild av boxern.

Samlingsbild på alla som var med på avslutningen. Saknas gör en svart labbe och Liston, blandrasen med border collie och golden i sig.

Nytt tips om att gå fint

Råkade igår stöta på en jättefin blogg, som jag bara har hunnit nosa på lite bakifrån: http://workinglabs.wordpress.com/ Ska läsas mer så snart jag hinner. Iallafall, i februari 2007 skriver hon ett intressant tips om att gå fint på promenad, som jag ska försöka redogöra för här. Jag provade i morse, men måste testa lite mera, inte säker på att jag fick till det helt rätt.

Nyfunnen metod att få hunden att gå fint i kopplet:
Först så klickar man och belöner flera gånger när man står still med hunden vid sidan. Sen ska man gå med avslappnad attityd och få hunden att inse att det är min promenad. Varje gång hunden halkar fram, avviker för att nosa eller något annat stannar man och rättar med milda händer in hunden till rätt plats. Sen ska man stå still och räkna till minst 10 innan man fortsätter. Hunden blev plötsligt mycket mer avslappnad.

Frågor som jag ska testa mig fram till:
1) Ska hunden sitta eller stå vid sidan när man stannar? ofta sätter sig Kasper spontant, det borde jag kanske fortsätta belöna?
2) Kasper hoppar automatiskt bakåt av sig själv när jag stannar, så jag korrigerar inget (eller bara lite), utan väntar bara de 10 sekunderna. Rätt så?
3) När ska man belöna sedan? efter de 10 sekunderna, eller först när det lossnar och han börjar gå rätt?
Kasper går "nästan" fint idag (utan störning), men halkar gärna ett par steg längre fram ibland, särskilt i början av promenaden. Provade denna metod i morse och märkte iallafall den positiva effekten att promenaden blev så mycket lugnare. Inga tillsägelser eller harklingar (som jag använt tidigare för att markera att nu gör han fel), inga handfasta åtgärder, utan bara tystnad. Det var i sig avslappnande på mig!

När vi fått detta att fungera till hundra är nästa steg att också få detta att funka med störningar (hundmöten t.ex.).