Läser just Eva Bodfäldts senaste blogginlägg där hon skriver flera tänkvärda saker, bl.a.

Skytten framför betyder i Zakks värld "gå fot" vid min sida. Självklart lyssnar Zakk även på signalen när jag klappar mig själv på vänsterbenet men det finns många vinster med att lära hunden externa signaler: som att skytten kan bli en signal till att gå fot.

Det där skulle man ju kunna bryta ut och träna separat, kanske rentav klicka in. Det vore ju rätt skönt att just i en skarp situation (prov eller jakt) när skytten kommer och hunden blir ivrigare, så sluter den tätare intill föraren istället för att börja sidosteppa som en tvåtaktsmotor.

Att köra närsök som lugnande avreagerande aktivitet har jag själv varit inne på, men just nu prioriterar vi Lugnet. Sist kombinerade vi med ett kort godisspår, kan nog jämställas med godisnärsök. Vi får se hur vi hamnar där för bästa balans.

Dirigeringsträningen reparerad

Häromdagen körde jag en omgång med vänster-, höger- och backdirigering i trädgården med Lakrits. Det gick skapligt bra och jag började blanda lite olika. Han gjorde rätt ungefär två gånger av tre, tredje satt han kvar lite osäker på vad jag menade. Här borde jag ha brutit efter en lyckad omgång.
Men jag trodde att poletten var väldigt nära att ramla ner och tänkte att jag kör en runda till. Nu chansade han fel på en och jag bröt honom (inte särskilt hårt). Efter det var det som förgjort. Han bara satt kvar och tittade, vågade sig inte ut alls. Och jag började bli övertrött, borde in och lägga mig. Men jag ville ju sluta med något bra. Alltså fortsatte jag, försökte underlätta genom att gå bort till bollen/lilldummien och lyfta på den, jonglera lite med den, lägga tillbaka den så han såg tydligt. Men icke. Kvar satt han. Efter alldeles för många omförsök tvingades jag av komplett utmattning att bryta trots att vi inte lyckades.
Det var alltså med viss bävan idag som vi begav oss till gröna ängen för att börja om med vår dirigeringsträning. Nu backade jag totalt, lade bara ut en enda boll och första gången fick han följa med ända fram för att se var jag lade den. Sedan körde vi klockan runt med bara Back. Till min stora glädje tog han alla fyra direkt, utan någon som helst tvekan! Skönt! Jag är så glad att mitt sabbande häromdagen inte satt större spår i den lilla lakritshjärnan.
Vi pausade med lite närsök och körde sedan klockan runt med Vänster. Det gick lika bra det, så jag lade ut en femte åt både vänster och höger (sist), men skickade än en gång åt vänster. Den satt precis lika fint. Då avslutade jag genom att skicka på ett vanligt linjetag snett bort till den högerlagda bollen. Inga problem det heller.
Vi lattjade runt lite och gjorde något mer närsök innan vi avslutade med lite lydnadsfotgående. Han tittar så fint upp på mig och minns precis vad klickern betyder, fast det var hur länge sen som helst som jag hade den framme till honom. Lydnad? Jo, vi kommer troligen att hoppa in i en fortsättningskurs i tävlingslydnad i höst på klubben, det finns en plats ledig som ingen verkar vilja göra anspråk på. Så då tänkte jag att just fotgåendet borde vi borsta av litegrann innan dess.
Håller också på att kika lite på några retrieverprov att anmäla oss till under hösten. Får se hur det blir.

Jaktträning

Efter att ha missat ett par tillfällen var vi äntligen med på jaktträningen igen. Det var såklart jättekul, som alltid. Idag mötte Speja, Acke och Lakrits upp och Carron fick sitta med och titta på vad ynglingarna hade för sig.

Vi gjorde ungefär samma sak som Lina berättat om från tidigare tillfälle. Vi började med fotgående i en gammal igenvuxen sandgrop. Lakrits och jag startade hela tiden sist, så han fick chans att sansa sig lite före momenten. Det var branta backar ner i gropen och det gällde strikt fotgående hela tiden, med eller utan koppel. Jag började med koppel och Lakrits höll sig fint till sidan hela tiden. Nerför första backen, sen över nedfallna grenar, uppför backen på andra sidan, under en låg gren, ner igen och upp till utgångspunkten. En riktig hinderbana, alltså. Vid hindren sade jag Vänta, klev över själv och sedan Nära så han slöt upp vid min sida igen. Förutom en del irriterande nosande gick det så bra att jag när vi kommit halvvägs i banan släppte kopplet och lät honom fortsätta lös. Inga problem. I sista uppförsbacken tog jag kopplet igen med tanka på de väntande hundarna däruppe. Hans enda problem var alltså nosigheten. Det hade ju redan gått flera hundar och människor just denna väg, så det är inte så konstigt att han dippar ner ibland, men jag vill inte att han nosar kontinuerligt. Anita tipsade efteråt om att ”råka” komma med foten precis vid nosen som en lite obehaglig störning, får se om det kan hjälpa till att få bort detta.

Sedan var det viltintroduktion. Anita hade med sig en korg med halvdussinet olika fåglar, men vi konstaterade rätt snabbt att Lakrits inte behövde nån särskild viltintroduktion. Han visste precis vad det handlade om.

I turordning fick hundarna sedan hämta in varsina tre–fyra fåglar från allt längre avstånd. Den allra bortersta var lite knepig för Lakrits. Han vände tillbaka lite för tidigt och missade därmed vinden som förde med sig vittringen av viltet. Efter andra vändan kom han tillbaka ända in och Anita tyckte att jag skulle skicka honom igen. Jag nonchade honom just och innan jag hann reagera på hennes förslag gav han sig frivilligt ut på tredje varvet. Och nu kom han lite längre ut, precis lagom för att snappa upp fågeln. Han kommer in fint med dem och lämnar av skapligt bra.

Nu var vi kalla och behövde en fikapaus. Solen tittade fram emellanåt, men det var bra kyligt i vinden. Efter pausen var det premiär för sök. Anita brukade inte introducera sök och vilt ihop, utan med dummies eller bollar, men eftersom allt gått så bra och viltet fanns till hands körde vi på pippina. Vi tog undan hunden medan Anita gick längst ut i sökområdet (tänk på vinden: mot- eller sidvind ska nybörjarhunden ha). När hon var på plats därute fick hunden se när hon i zickzack tog sig tillbaka närmare och närmare oss. Hon snitslade upp platserna där hon lade viltet. Tips till oss nybörjare: rita gärna en enkel karta över var ni lägger vad, så ni vet sedan vad som inte är inhämtat. Tanken är att hunden ska hämta de närmaste apporterna först, och sedan successivt söka sig utåt.

Vi skickade så hunden på Sök (midjehög handrörelse samtidigt som kommandot Sök). Jag var beredd med visselpipan, och det var bra, för när han tagit sin första fågel passerade han väldigt nära en annan snitsel. Vi vill ju absolut inte att hunden ska börja byta, så jag förstärkte med en inkallningssignal, som han lydde. Han kom in fint med fågeln och jag lade den i korgen. Andra skicket ut fattade han inte vad jag ville. Dels kanske jag var otydlig i kroppsrörelserna, men jag gissar också att han inte trodde det fanns mer därute – det hade ju inte hänt något sedan han skickades senast. Normalt går man ju och lägger ut nån ny apport, kastar en markering eller liknande mellan skicken, men nu hände inget och ändå ville jag skicka honom igen. Han sprang lite tveksamt bort mot korgen där jag lagt den pippi han nyss hämtat, och jag fick berätta att det var ju inte det jag ville. Vi tog istället några steg framåt och så skickade jag igen. Nu gick det bättre och när han väl bestämt sig var det inga tveksamheter längre. Det dröjde inte länge förrän fågel nr 2 var inhämtad och lagd i korgen. Vid tredje skicket gick jag genast ett par steg fram så han inte skulle göra någon ny koppling till viltkorgen, och nu gick det bra på första försöket. Denna fågel var en duva och precis när jag skulle ta den från honom sade det knak i skelettet. Nu var ju duvan rätt medfaren sedan tidigare, men aningen lösare grepp skulle man ju önska.

Jag är iallafall väldigt nöjd med hans arbete, och kan åter konstatera att det är passiviteten vi behöver lägga mest krut på. Han var inte särskilt pipig, även om det kom lite småljud vid några tillfällen, men han hade svårt att hålla sig lugn och stilla så länge som behövdes medan de andra ekipagen jobbade. Anita ger oss alla mycket beröm och vi slickar i oss – för inte kan det väl vara att hon ger så fina betyg till alla sina valpköpare? :)

Samma skog idag igen

Det var så trevligt igår, så vi gjorde om samma idag, fast en liten annan rutt i skogen. Jag använde mig till ett ganska långt skick till samma sten som igår, fast från ett annat håll. Men innan jag skickade honom visade jag honom hur jag lade ut en liten dummy till ett närsök vid en stubbe med flera hål jag låtsades stoppa i. Sedan vände vi upp och jag skickade på dirigeringen. Lite krokigt, men terrängen är full av stenar och andra hinder, så det är det väl inte så mycket att orda om. Han knep den snabbt och återvände fint. Då fick han ta det närsök han sett tidigare. Inte så lätt som man skulle kunna tro, han provade flera andra hål först innan han kom rätt. Och sedan hade visst dummien åkt djupare än jag trodde, för han grävde i flera omgångar, pausade, tog en lov runt stubben för att kolla in de andra hålen igen, återvände och till slut fick han upp den, alldeles jordig. Duktig pojke. Det var nästan så jag blev rädd att det skulle finnas nåt djur därnere, att stubbområdet skulle vara riktigt så fullt av gångar hade jag inte trott.
Jag gillade gårdagens gölarbete, så vi tog en lite annan väg där det finns aningen större pölar och sankmark i skogen. Jag provade att lägga ut, runda gölen med hundarna och skicka från andra sidan, men precis som jag misstänkt tog Lakrits då samma väg runt som vi gått. Där behöver man vara två personer helt enkelt.
Nåväl, strax därefter fanns det ett smalare våtmarksbälte där jag möjligen skulle kunna ta mig över något sånär torrskodd. Jag lade dummien så Lakrits såg det i en grund hällsänka, sen gick vi nerför bergsluttningen och korsade våtmarken. Just som jag insåg att jag inte kommer att klara det torrskodd kände jag vattnet rinna in i höger goretexsko. Goretex hjälper inte mycket om det rinner in ovanifrån, kan jag berätta. Nåväl, nu var jag ju blöt om högerfoten så jag tog ett rejält kliv och slapp därmed blöta ner vänster sko också. Vi gick vidare kanske tjugo meter till, strax över en stig, och så vände jag och skickade. Ingen som helst tvekan! Över stig, göl, häll. Och så vips var han tillbaka.
Efter detta blev det mest lullande och lite frispring. Kasper var väldigt taggad på alla viltspår i skogen, men det hade han inget för.

Vårpremiär för stenskogen

Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.

Dirigeringar

Jag tog med Lakrits upp till dagisskogen i tanken att leta reda på ett bra ställe att skicka på dirigeringar till från allt längre avstånd, och senare från olika vinklar. Nu är det ju inte nån jätteskog, men jag hittade ett stort stenblock som man kunde nå på skapligt avstånd. Han gick lös jaktfot medan jag lade ut dummien, sedan gick vi bortåt, kanske trettio meter. Den var fortfarande väl synlig. Jag skickade och det var jättelätt. Vi promenerade tillbaka och lade ut den på samma ställe igen, och backade lite längre bort. Inte så mycket längre dock, för det dök upp en liten smal stig, och jag ville inte riskera att han skulle förvirras och börja följa den istället. Därför stannade vi kanske fem meter på andra sidan stigen och vände upp. Inga problem.
Tredje gången backade vi ännu mer, gissar på femtio meter. Nu såg knappt jag stenen längre, och Lakrits kan inte gärna ha sett den. Aningen krokigt på grund av terrängen, men mycket målinriktat och fint hämtat.
Fjärde och sista gången backade vi ännu mer, nu över ett nedfallet ganska litet träd, gissar på sextio–sextiofem meter. Inga problem nu heller.
Det går att öka avståndet lite till från detta håll, men inte mycket, för den lilla skogen gränsar till ett antal hustomter. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle avancera så snabbt på ett träningstillfälle.

Vi lullade runt lite mellan stenar och träd och emellanåt lurade jag iväg honom med en kastad boll för att få chans att gömma lilldummyn för några närsök. En gång sprang han åt vänster när jag pekade höger, men innan jag korrigerade sprang han sedan rätt. När han sedan nästa gång ville göra samma sak fast åt andra hållet, stoppade jag honom. Jag måste ha varit alltför yvig i mina handrörelser. Nu gjorde vi om och jag var mycket noga med att bara gestikulera lite fint och lågt åt rätt håll, och nu tog han anvisningarna bra.

På tillbakavägen fick jag för mig att träna ett par höger-/vänsterdirigeringar och lade ut en boll i ganska öppen terräng. Stoppsignal med höjd hand. Äsch, fel höjd hand. Tog ned vänsterhanden och upp med höger i en högervisning. Höger! Jo, trots mattes klantighet klarade han den. Vi gjorde om en gång till, mest för att matte skulle få det rätt den här gången.
Sedan samma övning åt vänster. Men den här gången sprang han på min stoppsignal. Kan själv, va! Jag RRRR-ade honom och lät honom sätta sig igen på samma ställe. Gjorde en ny stoppsignal, men kastade nu lilldummyn över huvudet på honom som en vanlig stoppbelöning för att fräscha upp kom-ihåget vad stoppsignalen egentligen betydde.
Därefter satte jag honom för tredje gången på samma plats, blåste stoppsignal med vänster hand uppe (!). Nu satt han kvar och väntade. Vänsterhanden ut och kommandot Vänster! Nu gick det bra och därmed avslutade vi.
På vägen ut ur skogen stod någon ur skolpersonalen och rökte i vanlig ordning. Vår träningsskog = deras rökruta. Hon berättade att hon blivit jätterädd när jag hade ropat till Lakrits då när han sprang på stoppsignalen. Jag förklarade vad som hänt och att vi nu gjort om och gjort rätt. Hon tyckte att han var en fin hund och beundrade hans fotgående när vi sedan gick vidare. Det gjorde nu inte jag eftersom han sackade efter då han hörde hennes röst. Hm, störningsträning, någon?

Järnåldersgravarna i Vada

Vi tog ett längre lunchbrejk och åkte bort till järnåldersgravarna i Vada. Det är ståtliga högar att träna markeringar vid. För att inte tala om lulla omkring på. Nästan i klass med Uppsala gamla högar. Dessutom var det dags att göra lite maintenance på en geocache vi har utplacerad där i trakten.

Solen lyste med sin frånvaro när vi åkte iväg och vi valde därför att äta lunch hemma och inte ta med nåt fika. Synd, för när vi väl var på plats var det värsta härliga vårsolen. Det riktigt känns på kinderna nu. Superhärligt!
Vi utnyttjade som sagt kullarna – Rolf stod där uppe och kastade markeringar medan jag och Lakrits stod där nere och markerade. Svårighetsgraden varierade från enkla på topplatån till rullande nerför backen (inte riktigt som det var tänkt, men det överrumplade Lakrits...), till kast ner i gropar och svackor. I pauserna gick Lakrits lösfot med mig uppför och nerför dessa kullar.

Efter att vi fixat geocachen kom jag på att en sån är ju perfekt för närsök till Lakrits – en plastlåda gömd i en skreva bakom en enbuske. Nu hade vi ju redan rotat fram den och vår doft fanns alltså på lådan. Rolf pulade tillbaka lådan medan Lakrits var ute på egna äventyr och sedan kallade jag in Lackemannen och visade/visslade närsök. Svårt var det, han fick hålla på ett tag, men till slut kom han på att det var ju den där plastlådan matte menade att han skulle ta fram. Jamen dåså. Fram kom den och vederbörlig uppskattning fick han i form av en spontankastad liten fickdummy. Så fick Rolf stoppa undan lådan än en gång. Vi har alltså en naturbegåvad geohund. Så otroligt praktiskt när vi själva går bet på gömmorna. För den som inte vet vad jag pratar om kan jag hänvisa till www.geocaching.com.

Rolf var dessutom jourhavande fotograf. Kasper var med i flexi och helt klart tycker han det är kul att det är vår, det riktigt spratt i benen. Och nosen var fullt påkopplad hela tiden med diverse spårande hit och dit.

Lullat och markeringstränat

Vi trotsade snöandet och gav oss ut och träffade Annika och Tindra. Hon hade i förväg lagt ut några dummies till linjetag åt Tindra, men vi började med att promenera lite. Vi lullade längs en grusväg och sedan i obanad terräng. Lakrits var inte världsbäst på lullande idag, men han var ändå lugn och fin, inget pipig. Så när vi lullat en stund hade Annika ett förslag till upplägg på jättebra markeringsövning.
Hon gick och lade ut min lilla bruna fickdummy utan att Lakrits såg det. Sedan vände vi upp och jag sade Titta när Annika kastade en stor dummy rakt på den gömda. Sen vände vi runt medan hon plockade bort den stora igen, vände tillbaka och så fick Lakrits gå ut på kommandot Feldy. Vi gjorde den första på ganska kort och lätt avstånd eftersom vi försvårat genom att byta stora dummyn mot en liten. Detta oväntade byte klarade han snabbt ut och kom in fint med lilldummyn.
Vi gjorde om samma övning på ett nytt ställe med lite längre avstånd. Nu sprang han rakt förbi nedslagszonen och gick ut i ett större sök. Jag blåste in honom direkt.
Annika kastade på nytt, men samma sak hände. Han sprang förbi, rakt ut. Vi tyckte att han kunde få en chans ändå, och han sprang nu ungefär som tre blomblad runt nedslagszonen innan han riktigt gick ned med nosen och tog upp vittringen och fick fatt i lilldummyn.
Vi gjorde om en tredje gång, men med Annikas fingervantar hopsatta till en boll istället för lilldummyn. Nu vände jag runt mycket kortare varv och kortare tid och den här gången stannade han kvar i rätt zon och sökte. Det tog en liten stund innan han fick kläm på fingervantarna, men strax var de inne hos mig.
Antagligen tog det lite för lång tid mellan markering och ivägskick de gånger då han sprang för långt ut. Sedan säger Annika att jag också skickade en gång när Lakrits inte fokuserade på markeringspunkten, och hon har säkert rätt, även om jag själv inte är medveten om det. Det är guld att ha observanta medhjälpare!
Nu tyckte jag att Lakrits tränat klart. Han var fortfarande lugn och fin och jag ville behålla honom så. Så vi lullade efter Annika och Tindra och tittade på medan de tog fyra linjetag, plus ett omtag på grund av lite väl självständigt arbete vid en tänkt nittiograders dirigering som snarare blev fyrtiofemgraders. Annars är hon väldigt duktig, Tindra.
Vi hittade ett mysigt krypin under ett par granar där vi kunde slå ner våra stolsryggor. Ingen snö nådde in dit. Precis bredvid låg en stor barskrapad ryggrad och frestade. Hjort? Älg rentav? Hundarna fick iallafall inte tillfredsställa sin nyfikenhet där.
Under fikat blev Lakrits lite rastlös och det kom flera tendenser till pip. Annars skötte han sig riktigt bra och 3,5 i pipbetyg kan han få.
Jo, jag fick kika på hennes nya fasanskrudsklädda dummy också, och det såg inte alls svårt ut att fästa skruden på ett bra sätt med buntband på dummyn. Så bara Paw behagar skicka sin leverans till mig nångång så kan vi varva lite med sådan träning också.

Jaktlydnad hos Anita - 4. And i hand.

Idag var vi fyra hundar hos Anita: Acke, Lakrits, Reko och Speja. Idag förbjöds alla hjälper som godis, leksaker, ryggsäckar och liknande och vi fick använda endast oss själva som belöning. Det fungerade bra.
Mycket av tiden ägnades åt fotgående – eller, som Marina myntade det – lullande. Vi lullade alltså omkring i skogen mellan granar och runt tallar, över stockar och runt stenar. Vissa även över stora stenar, men det hoppade jag över.
Mellan varven skickades någon hund på vänster-/högerdirigering och mot slutet fick alla hundar apportera in en and. Jag gissar att sträckan var 50–60 meter, med ett dike, ett snöområde och sedan ett grönt skogsområde där Anita stod och lade ut fågeln. Fågeln lades ut helt synligt och Anita kraxade lite som hjälp, men det blev ändå lite knepigt att hålla en rak linje i och med terrängskiftet från snö till barmark. Åtminstone Lakrits (och jag tror flertalet av de övriga) sprang rakt ut och vek av vid snölinjen, tog sig sedan tillbaka in med hjälp av vittringen (Anita var givetvis så klok att hon såg till att vinden låg på åt rätt håll). Anden apporterades sedan in enligt samma ”raka” linje. Enligt Lakrits sätt att se på saken var det ju en rak linje att följa snökanten. Avlämningen blev okej. Det var inte lika självklart enkelt som att lämna ifrån sig en dummy, men jag klappade om honom lite och berömde och så kunde jag ta den. Jag klappade om anden litegrann också för att visa Lakrits hur fin den var, den grej som han varit så duktig och hämtat.
Alla hundarna hoppade högt och fint över diket med fågeln i mun. Enligt Anita är det vanligt att hunden i början har svårt att klara att både hålla och hoppa samtidigt, men det de grejade de jättebra. Tor lånade Anita W:s kamera, och bilderna nedan är alltså därifrån.
Läxan är även fortsättningsvis att lulla runt i skogen så att det bli naturligt och lätt för hundarna att hänga på oss hur vi än går, och att de kan vara passiva och lugna när vi stannar. Nästa träff är redan om en vecka på Storsten igen.

 Vi väntar på att Anita ska lägga ut anden.

 Jag skickar Lakrits.

 Full fart tillbaka med anden i fint grepp.

 Lite ovillig först, så jag låter bli att ta den, utan klappar om lite.

Nu gick det bra att ta anden.

Foto: Tor (med Anitas kamera)

Jaktlydnad hos Anita

Anita N, vår stöttepelare, ställde upp extra för Anita W och Acke, och mig och Lakrits i torsdags. Det kändes jätteskönt att inte behöva missa just första träffen eftersom Anita gick igenom en mängd termer och begrepp – egentligen i sammandrag allt en apportör behöver kunna under sin livstid.
Vi började ute medan det var ljust och fick träna fotgående i slalombana mellan tallar. Först en och en, men sedan båda ekipagen samtidigt. Det gick lite knackigt i början, men det blev bättre efterhand. Jag körde först kopplat, men efter stund stund övergick jag till lös hund. Jag klickade med tungan och belönade med godis när han gick rätt.
Vi ska gå rakt, normalt, utan att hela tiden kika ner på hunden. Vi ska också vara observanta på egna tics som handklappningar på benet, onödiga ord (det räcker med Nära och Bra) osv.
Det här är det Anita ser som prio 1 att vi alla tränar på framöver.

Vi fick också träna Sitt och bli kvar. Vi satte hundarna mitt emot varandra på cirka fem meters avstånd. Vi stod kvar vid hundarna medan Anita och Speys gick runt oss i åtta. Sedan fick vi gå in i mitten och ställa oss medan Anita och Speys tog ett nytt varv runt. När vi var klara slappnade jag nog av medan jag pratade lite med Anita innan jag återvände till hunden, för då – men inte tidigare – reste sig Lakrits upp. Jag satte honom och gjorde om tillbakagången igen. Men jag är nöjd med honom, för hundstörning har vi verkligen inte tränat mycket.

Sedan kollade hon av hur det står till med inkallningsstatusen. Vi gick en bit bort från de andra, så sade jag Fri och strosade vidare i en halvcirkel medan Lakrits skuttade bortåt. På väg tillbaka till de andra visslade jag inkallning och vips var han uppe vid min sida. Så duktigt!

Nästa grej var markeringar. Den som inte körde tränade passivitet en bit bort. Först kastade Anita en markering framför en granbuske. Jättelätt, tyckte Lakrits. Men istället för att kuta rakt tillbaka till mig med den sprang han först bort till Anita, sen vidare till Speys som satt i Anitas närhet. Jag var helt handfallen. Oftast är det ju bara han och jag som tränar, nån gång har husse kastat en dummy, men det har aldrig vart något problem. Så jag stod helt handfallen tills Anita frågade varför jag inget gjorde. Bra fråga! Jag ropade hans namn och fick upp visselpipan och visslade inkallning. Då kom han direkt.
Nästa gång kastade hon bakom samma gran. Då var jag beredd med pipan i munnen! Men jag behövde inte ta till den, utan han kastade en blick åt Anita men kom sedan in direkt. Sådärja. Det där ska inte behöva hända igen på grund av borttappad matte iallafall.
Instruktion vid markeringar: Stå rakt upp, inte böjd över hunden som vid linjetag. Inga pekande eller fladdrande händer, utan ha hellre händerna på visselpipan. Då vet man var man har dem och är dessutom beredd att sätta den i munnen så fort hunden gått ut. Man kan ha samma kommando Ut som på linjetag, eller Ja eller liknande. Låt hunden lösa problemet själv, styr INTE.

Avlämnandet av apporterna gick skapligt. Inte lika bra som hemma, men jag backade lite extra och fick in honom okej. Här tror jag att det är miljön som gör det svårare för Lakrits att göra lika rätt som han gör i sin vanliga miljö. Allt är lite mer spännande. Det kommer nog med tiden när vi fått träna lite mer tillsammans med andra ekipage i skogen, och inte bara tränar ensamma.

Lakrits bästa gren var annars tystnaden. Ute hördes knappt ett pip från honom. När vi kom in i köket sen och körde teori, gnällde han lite emellanåt. Jag är glad att denna del iallafall går framåt.

Inomhusteorin:
Vi fick ett sammanfattande dokument över allt en apportör behöver kunna.
Del 1 handlade om grunderna som fotgående, sitt, inkallning, passivitet, stadga, passivitet, apportering, hantera vilt.
Del 2 handlade om det förarkontrollerade arbetet.
Linjetag – INTE linje ut, sedan sök själv. Ta isåfall in hunden och underlätta genom att 1) stå och titta ut där apporten ligger, 2) gå fram lite, 3) gå fram och klappa om apporten och gå tillbaka till hunden och skicka om. Vi ska också tänka på att variera avstånd och byta plats (så inte hunden lär sig att där borta vid björken ligger den medan vi tror att den kan klara ett jättelångt linjetag).
Stopp: görs mellan varje annan signal.
Kommando för Längre ut: Gör hellre ett tjejkast med låtsasboll än ett killkast med låtsasboll. Orsak: Handen syns bättre om den stannar ovanför huvudet än om den stannar i brösthöjd. Kommandoord: Ut eller Back är vanligt. Börja lära in detta genom att lägga en dummie tillsammans med hunden, plocka med och sätt hunden halvvägs, gå vidare till startstället. Ge tecknet och ordet. Använder man Ut kan hunden i början komma in till utgångsposition eftersom det är där Ut brukar börja, men detta löser sig snart.
Välj hand att låtsaskasta med beroende på terräng och viltsituation. Om t.ex. det ligger vilt till höger som hunden INTE ska ta: stoppa hunden och skicka den sedan ut med vänster hand. Detta för att hunden oftast vänder upp åt det håll man visar med handen och hamnar då automatiskt IFRÅN det håll man vill undvika.
Kommando för Låt bli: Förslag på kommandoord: Inte nu, Låt bli, Leave it, Nej. Ordet ska betyda inte nu, men kanske sen, vilket kan vara en anledning att undvika Nej. Nej kan ibland ge problem och göra att hunden undviker området om man vill skicka dit senare.
Man ska visa jättetydligt mot det håll där det förbjudna finns, säga sitt Låtbli-kommando och rikta om hunden åt det håll man tänkt sig att skicka.
Kommando för Över: Förslag: Över, Over, Hopp.
Del 3 handlade om hundens självständiga arbete.
Stötta inför markering: Titta ut själv och visa att det händer något. Ha gärna kommandoord för detta: Mark, Titta, Pass på, Häng med. (I övrigt, se ovan.)
Sök påminner om uppletande snarare än personsök. För att skilja på kommanoorden om man kör både jaktsök och bruksuppletande kan man ha Leta = uppletande och Sök = jaktsök.
Hunden ska söka sig utåt från föraren i vänster-höger-spiral. Använd låg vänsterhand med spretande fingrar som man viftar med. Lägre hand = närmare, högre hand = längre ut.
Sök är det viktigaste momentet i nybörjarklass. Det är ett moment som bör tränas separat från allt annat.
Närsök: använd vänster hand om hunden ska söka åt det hållet, höger hand om den ska söka ditåt.

Slutligen kom då del 4, vattenarbete, men det är ungefär samma moment som på land.

Fotgående och stoppsignal

Man får passa på medan husse tycker det är roligt och nytt att filma...
Idag gick vi en promenad igen på Lindö golfbana. Denna gång hade vi med lunchfika, riktigt mysigt att det är så varmt att man kan ägna sig åt sådant igen.
Jag passade på att träna lite fotgående framför kameran. Tar tacksamt emot tips på hur jag kan få in Lakrits närmare benet. Annars tycker jag att han ser följsam ut och jag håller inte på med alltför många tics.
I slutet på filmsnutten kommer det ett par stoppsignaler med efterföljande bollkast. Ljudet var bortkopplat på kameran, lika bra det, för det blir mest bakgrundsbrus ändå.

På besök på Wij

Idag kopplade jag av egen hundträning genom att åka och titta på andras hundträning. Vårdagjämning, sol och sju plusgrader till trots blåste det snålt vid parkeringen, men när vi gick in i skogen blev det genast bättre. Det märks att snön smälter undan i rask takt nu, snart kan man börja viltspåra igen.
Idag skulle jag kika på Thorsvis M-kull. Där fanns sex elva månader gamla labbar på plats, tre hanar och tre tikar, varav en löpte. Gruppindelningen på hanar och tikar kändes därför naturlig, och jag hängde med tikarna som började hos Anita med inkallning med lätt störning. Det gick jättebra för samtliga, även om Mackan knappt ville lämna sin husse. :)
Innan dess fick jag i egenskap av okänd person känna igenom hundarna för att vänja dem vid hantering av främmande. Det var hur mysigt som helst.
Jag följde med tikgruppen till Peter som hade förberett ett litet terrängspår där förare och hund skulle träna fotgående i terräng. Det var lite svårare. Några hundar ville gärna hamna något steg framför föraren och i en sandig uppförsbacke tog de gärna ett språng upp före föraren istället för att förbli i position bredvid.
Moment tre handlade om avslutning på apportering. Man satte en apport i den kopplade hundens mun, backade med händerna mottagningsberedda, tog tillbaka apporten, satte hunden. Man höll fortfarande apporten synlig, rörde lite på den för att behålla hundens fokus men ändå få den att lugna ner sig. När hunden satt lugnt och fokuserat åkte apporten bakom ryggen, föraren gick och ställde sig i fotposition (inte hunden) och ekipaget vände runt och gick tillbaka. Att föraren och inte hunden skulle gå i position berodde på att Anita ville behålla hundens lugn hela tiden. När man sedan har en äldre och van hund kan man göra tvärtom. Denna övning ska framför allt leda till ett lugnt fokus, men även fina avlämningar utan tappande på vägen. Den här övningen var helt ny för deltagarna, och de fick en fyrstegstrappa att träna: först bara själva för att få in snitsen, sen själva med koppel, sen med hund och till sist även med apport. :)
Vi värmde oss med lite lunchfika och sedan avslutade hela gruppen med linjetag. Det var först enkla apporter en bit bort på en stig medan ytterligare en hund arbetade bakom ryggen på den första. Övriga hundar stod och väntade. Sedan var det dubbla apporter, en bakom och en framför. Hunden skickades till den framför.
Som allra sista grej testades stopp med visselpipa. De flesta körde medan hunden var på väg bort, medan en körde när hunden var på väg till henne. Direkt efter vissling kastades boll bakom hunden. Här hade man hunnit lite olika långt, så det var givande att titta på.
Efteråt talades Anita och jag vid lite om Guinness. Hon är ganska säker på att det finns valpar i magen och ska åka och ultraljuda på måndag morgon. Vi får hoppas att det blir lagom många valpar så att det finns en liten svarting där till mig.

Fredagspromenad i Frösunda

Sista träningspromenaden i Frösunda. Den var som vanligt nyttig och givande.

Det är stor skillnad på att träffa en bestämd och konstant hundgrupp mot att, som igår, se nya hundar hela tiden. Kasper är mycket lugnare och mer fokuserad när han har koll på vilka som är där. Det var en fin dag, om än lite blåsig. Vi tränade mycket kontakt och hålla sig vid vänsterbenet, oavsett vad matte gjorde, utmed lång grusväg. Sen ligg med fem hundar på ca 5 m avstånd.

Fotat med mobil, men man kan iallafall skymta Kasper som andra hund i högerkanten. Skulle ta en bild till, men av någon anledning gick videoläget igång då, så det blev en kort videosnutt istället ...

Eva försökte få oss att träna läggande under gång, men se det fattade Kasper inte alls i denna nya miljö. Hemma har jag börjat få skaplig respons på det, men här skulle man sitta först, undra lite, och så långsamt lägga sig ned ... Jaja, inte världens viktigaste sak just nu ...

Sen följde vi en lång, nästan obefintlig, stig ned till liten sjö, där vi fikade. Vi hade några lösa hundar under promenaden (Kasper drog iväg för långt och nedgraderades till långlina, då gick han hur prydligt som helst; han är mycket medveten om han har nåt i halsbandet eller inte...), sen lek på äng med höga tuvor. Vid det laget var t.o.m. Kasper rätt spak.

Det går riktigt skapligt i den här hundgruppen där alla lärt känna varandra nu, det är ställen (som på agilityplanen igår) där det hela tiden kommer in nya hundar inom synhåll som blir för svåra retningar.

Jag kommer att gå de två gånger som är kvar i SoSu innan vi åker till Frankrike för att lära oss alla hindren bättre, men jag räknar inte med att kunna köra bana i någon större omfattning. Jag måste ta mig en allvarlig funderare på hur jag ska göra med agilityn framöver: hittar jag inte en enklare miljö att hålla till på får jag lägga agilityplanerna på hyllan, för det känns som alltför hög överkurs för Kasper just nu.

Nu ska vi bara vila inför anlagsprovet imorgon.

Solig dag

Helgläsningstips: Nu har det kommit upp en artikel om den fotgående-clinic vi var på hos Eva Bodfäldt.

Idag var det en solig och vacker dag, så vi bestämde oss för att ta en långpromenad på golfbanan igen. Den här gången skulle husse få träna inkallning. Som det är nu vågar han aldrig släppa Kasper när han går ut ensam med honom, men det ska det alltså bli ändring på. Typiskt nog glömde vi allt godis hemma, så det blev en extra svårighet vi inte riktigt räknat med.

Tväääärnit! Husse ropar...
Va?! Bara en klapp?

Snörbollen fanns iallafall med, och den tillsammans med Fri-kommandot gjorde övningen genomförbar. I början kom Kasper till mig fast det var husse som kallade in, men jag vände ryggen till och dissade Kasper, och då fattade han vem han skulle gå till.

Jisses, vad högt man måste hoppa när husse är med! Märks att han är längre än matte.
Husse kastade bollen högt i skyn och Kasper skyndar sig att göra en helomvändning.

Nu har jag slutligen (med viss oro) fattat beslutet att trots allt kastrera Kasper, han är inbokad till torsdag nästa vecka. Bakgrunden är att jag iallafall inte kan ha med honom i avel, eftersom han har tandfel, och att han blir otroligt berörd av löptikarna i trakten. Både han och vi härhemma får lida de perioderna, och det jag hört från andra tyder på att han kommer att kunna koppla bort sånt mycket bättre efter kastreringen. Dessutom förebygger vi en del rätt vanliga sjukdomar, som testikeltumörer och prostataproblem, och vi kan träna även tillsammans med löptikar utan risk. Jag hoppas och tror att han kommer att vara samma glada, goa hund efteråt som han är nu.

Golfrunda

Det är klart bättre att gå en runda på golfbanan nu än en skogsstig. Skogen testade vi härom dagen och det var som en nysopad curlingbana bland träden. Det blev i och för sig en nyttig lösövning för Kasper, för det var nästan omöjligt att gå där med honom i koppel, trots mina dubbade sulor.

Men nu valde vi alltså golfbanan igen, och även om där är halt på sina ställen kan man gå i normal promenadtakt och även släppa hunden utan att vara rädd att han ska halka och slå sig fördärvad.

Den här gången dök plötsligt en stor lurvig berner senner upp. Ingen förare syntes till fast vi väntade rätt länge innan vi gick vidare. Undrade lite vad man ska göra i ett sånt läge? Hunden skulle ju kunna vara rejält bortsprungen. Å andra sidan var det långt till närmaste väg där vi befann oss, så det kändes inte som någon omedelbar fara att gå ifrån den. Vid ett tillfälle tog jag till visselpipan på Kasper, dels för att testa om jag kunde kalla in honom under lek med bernern, men även lite med baktanke att visselpipeljudet skulle locka den borttappade föraren i rätt riktning. Inlockningen av Kasper funkade så där, han kom efter ett tag, men inte så där omedelbart. Inlockningen av den okända föraren fungerade sämre, det vill säga inte alls.

Men halloj, vilken stor kul hund som lufsar där...
Men... hur gick det där till? Har Kasper ställt sig på styltor, eller?
Rätt maffig storleksskillnad när man jämför huvudena...
Det är kul att leka med dig, fast du är stor...

På tillbakavägen tränade jag lite Stanna och lite Fot, både lös och med långlina.

Det är ju svårt att se själv hur hunden hänger med i svängen, men det här ser ju rätt okej ut. Som vanligt borde matte hålla upp huvudet mera.

Avslutade med att sätta sista köttbullebiten i en björk. Den var kul och svår att få tag i.

Solig utflykt till golfbanan

Har det lite lugnt på jobbfronten just nu, så jag passade på att njuta av den härliga solen. Kasper och jag åkte till golfbanan och körde vårt vanliga pass: först fin gång, sen lössläppt, lite träning, och så fin gång tillbaka till bilen.

Utvägen var lite lugnare än sist, kan inte kalla honom rodeo dog den här gången, även om jag såg på skuggan att han hoppade ett par gånger bakom mig. Om vi gör det här konsekvent ett antal gånger till så kanske det går in i hans lilla reptilhjärna att han ska hålla sig lugn tills jag säger Fri. Drömma kan man ju...

Idag hade jag med en termosmugg kaffe och sittunderlag, så mitt på rundan satte jag mig på en träbänk och fikade i solen. Kasper är inte så lugn som jag skulle vilja i de sammanhangen, men han var lös och höll sig på ett par meters håll iallafall. Tuggade lite snö, vilket jag tolkar som stress snarare än törst; kan vara en kombo. Vid ett tillfälle lade han sig ned i förhoppningen om att också få lite fika. Alla som har en gårdshund vet hur osannolikt det är att de ska vilja ligga på kalla snön, så jag var tvungen att föreviga det med mobilen. Jadå, han fick en bit som belöning.

Som en jämförelse lägger jag upp en av husses vackra dimbilder från helgen. Samma golfbana, inte direkt samma väder – vilken skillnad det gör! Inte konstigt att vi var nära att tappa orienteringen...

Som vanligt tränade vi små korta pass med Fot, Stanna, Hit och Nära. Nära är väl det kommando som går sämst, har nog blivit lite söndertjatat på koppelpromenaderna. Övrig träning gick bra, nästan bäst när han var lös. Testade även ett Backa för att se om han kunde det även på golfbanan. Jodå, visst kunde han det.

Skogspromenad med geocaching

Idag gick vi skogspromenad med flexi som omväxling till golfbanans fria vidder. Tycker flexit funkade riktigt bra, förutom att låsningen oväntat släppte en gång, så jag fick ta till handen och stoppa linan medan en bil passerade på grusvägen. Därefter funkade låsningen perfekt, så det var nog bara jag som inte fått in knappen riktigt ordentligt.
Han betedde sig mycket civiliserat vid de hästar vi passerade.
Vi tog två cacher under promenaden, varav den första låg gömd i ett gammalt militärvärn. Medan jag stod hopkrupen (bara nån dryg meter högt i tak) och tittade mig omkring hittade Kasper raskt sin första cachegömma. Han nosade väldigt ivrigt på ett visst ställe, så jag kikade efter – mycket riktigt, där under en sten, en bräda och lite gamla löv fanns den. Duktig geohund!
På tillbakavägen tränade jag ett par korta pass fotgående, som gick lika bra som igår. Sen lite Stanna med köttbullskast. Det var populärt nu med.
Ikväll gick hela hans middag till inomhusträning. Vi började med kryp, vilket var ett tag sen vi tränat nu. Körde först med targetpinne, sen med bara handen. Han kryper inte så många steg i stöten, men jag tycker att de krypsteg han tar börjar bli finare och med mer flyt. Så jag är jättenöjd, finns ingen anledning att gå fort fram med detta moment. Jag provade även att dra handen i en böj åt vänster respektive höger, och han kryper med. Jättebra!
Avslutade med lite fotgående, särskilt då vänstervändningar på stället, som gick kanonbra.

Från rocking rodeo dog till lydnadshund på en och en halv timme

Andra besöket på golfbanan den här veckan. Så snart Kasper hoppar ur bilen vet han. Han förvandlas omedelbart till en rocking rodeo dog. Han kan inte alls förstå varför han inte får springa lös på en gång, när han nu ändå ska få det snart?

Det är svårt att ha tålamod att stanna och vänta ut honom, ta kanske två ynka steg, sen vänta igen. Husse gick före och fotade lite natur medan vi sakta men säkert tragglade oss fram. Därför finns inga bilder på hans vildsinta beteende, men jag garanterar – man tror inte han fått en minuts träning någonsin. Han verkar vara en nyss infångad vildhund som för första gången ska prova att gå i lina.

När vi så småningom tagit oss dit jag bestämt att vi skulle nå (björkarna) fick han springa fritt i linans längd ett tag. Vi hade inte hunnit långt när vi plötsligt fick besök av en lös strävhårig jack russell utan halsband. Vi stannade för att invänta en eventuell ägare och efter en stund dök husse upp. Hundarna lattjade av hjärtats lust. De var jämnåriga och båda ville gärna ha titeln Högst i rang. Tror att Hardy vann den.

Nästan exakt samma färgställning och lika tuffa till sinnet.

Det visade sig att Hardy bor ganska nära oss. Tror jag sett honom förut, men det finns rätt många jr i området. Iallafall kom vi att prata om löptikar och Hardys husse påstod att det inte bara var Freja som löpte nyligen, utan att det finns 4–5 tikar i grannskapet som alla löper samtidigt. Tydligen är inte Hardy lika berörd som Kasper är av detta.

Vi promenerade vidare och när Hardy försvunnit på säkert avstånd släppte jag Kasper. Jag hade just kallat in och belönat honom när jag plötsligt hörde någon som ropade Myra bakom mig. Jag tog direkt halsbandet och kopplade upp innan Kasper fattade att det fanns en lös hund till.

Myra visade sig vara en osäker golden som inte riktigt vågade sig fram till ivrige Kasper. När matte lyckats kalla åt sig sin hund fortsatte vi åt ett lite annat håll än vi brukar för att kunna släppa Kasper på nytt utan att han skulle jaga ifatt retreivern. Det var en otroligt dimmig dag, så vi villade nästan bort oss på köpet i all denna vithet, men en lång och härlig promenad fick vi.

Stilstudie. Förstår inte att han inte gör fälleben på sig själv.

Han var verkligen outtröttlig i sitt springande idag, men kom fint på flertalet inkallningar. Ibland bytte vi riktning när han jagat iväg så att han fick hålla lite koll på oss. En gång satte vi oss i ett litet skjul, och då tog det en stund innan han andfådd hittade fram till oss. Nyttigt för den lille vildbasen.

På slutet testade jag lite fotgående, vilket gick över förväntan. Det är väl mest matte som borde hålla huvudet högre, men lillen skötte sig finfint. När vi närmade oss klubbhuset kopplade jag upp som vanligt och tränade Stanna. När han stannar till kastar jag en köttbullebit som han försöker fånga i luften. Det här har han kommit på på senare tid – när han var yngre var det helt bortkastat att kasta något på det sättet till honom. Han fattade inte alls att han skulle ta biten i luften och när den väl landat hittade han den knappast. Men nu har det blivit så kul att fånga köttbullebitar att han börjar gå på min vänstra sida i förhoppning att få en bit till. Det blir helt enkelt svårt att träna Stanna istället. ;)

Men den svårigheten föredrar jag helt klart framför svårigheten att få honom att gå fint på väg till golfbanan. När ska min rocking rodeo dog vara så pass inriden att han kan bete sig hela utestunden?

Clinic i fotgående igår

Inte förrän jag kom hem insåg jag att det första av tre demoekipage på clinicen var Tina och Sabina. Ingen bild har jag på dem heller, att mobilen kunde användas till både kamera och anteckningsblock gick upp för mig först efter ett bra tag... Illa. Iallafall var deras demo mycket bra, liksom Evas åtföljande kommentarer. Det finns mycket där för mig och Kasper att ta tag i och försöka överföra till vår lilla nivå.
Eva och 10 månaders golden som ännu inte börjat sin fotgåendeträning. Eva visade små embryon till ingångsträning med handen som en stolpe. Allt komplicerades av att hunden hela tiden ville visa hur duktig hon var att sitta, så mycket tid fick ägnas åt att klicka in ett stående. Kvällens roligaste inslag var när tiken lyckades få loss Evas ena örhänge, varpå Eva räddade det, satt och kelade med hunden och sen skulle belöna. Hon sträckte av gammal vana fram vänsterhanden – men där fanns inget godis, utan en örhängesplupp! Så nu är denna golden lite extra gyllene... ;)

Malle med matte i elitklass, som har problem med pipande hund. Dock fick vi under kvällen höra väldigt lite pip. Däremot fick vi under detta inslag lära oss mycket om hur man med ytterst liten mimik kan underhandsbelöna och förvarna om vändningar åt ettdera hållet. Det senare gjordes genom att fälla ut ”blinkersen” – en liten huvudvridning åt det håll man skulle aningen innan man själv svängde.

Här kommer mina kortfattade mobilanteckningar, får reda ut dem lite senare:

• Lek igång
• ställ upp
• backa
• belöna på vänster sida, smek m vänster hand, godis m höger
• vänd o gå
• upp m huvudet
• mimikbelöning:
  belöningsblick hastig, flirt
• uppnick m hastig slick
• gäspning
• blinker m huvudet före vändning
• gå ner o smek före godis eller lek, öka den sociala kontakten
• stolpe runt hand
• håll dig undan vid undanplockning av lekgrej och godis, så hundens intresse hålls vid liv, låt hunden söka upp dej
• då blir hunden aktiv, ingen snoozning till nästa uppställning
• håll dig undan med belöning, låt hunden jaga ifatt den