Vatten och vilt vid Nygård

Vi träffades redan vid 9.30 vid Nygård. Då hade jag iallafall hunnit jobba en timme innan tack vare strong moral. Tur var det med så tidig träff, för då sken solen, medan det senare mulnade på alltmer. Regnet hängde till sist i luften, men vi slapp undan med ett fåtal droppar.

Annika gick upp på berget medan Mona och jag gick ner till skickplatsen. Hon kastade en dummy ner i vassen som Mixa fick hämta, och sen fick Lakrits en likadan (som han tog med simning i en liten båge in mot land). Därefter kastade hon ner fyra fåglar i vassen för senare hämtning medan våra hundar tittade på. Meningen var att dessa manövrer skulle göra att platsen fanns färskt i minnet på hundarna för de dirigeringar vi tänkte oss lite senare. Utmärkt var att vi hade med hörlurar för att höra vad den andra sade trots det långa avståndet.

Sedan kom Annika bort till oss och vi körde en markeringsövning à la Bolly där det kastades två markeringar. Två hundar stod passiva medan Annika skickade på den senast kastade markeringen. Sen var det dags att ta en dirigering innan nästa markering hämtades in. Det blev då Lakrits och jag som skulle ta vattendirigeringen. Men se... nu hade han glömt vad han skulle göra... dit ut, varför ska jag dit, matte? Vi har ju kastat markeringar här inne på land!
Mona fick knata över till berget och kasta i en sten som plumsade rejält. Nu fattade han och satte full fart ut. När han var framme blåste jag stopp och för säkerhets skull gav jag med detsamma ett Sök. Det var nog tur, för han var visst precis framme vid en fågel, visade det sig. Väl tillbaka skakade han sig först, men släppte inte fågeln iallafall. Bra där.
Därefter fick Mixa ta in markering nummer två som en dirigering.

Sen körde vi detta två varv till. I omgång två var det vi som tog markering nummer två som en dirigering. Den blev ett skolexempel på hur en sådan uppgift ska lösas: rakt ut i rejäl fart aningen åt vänster på grund av vinden, stannade direkt på min stoppsignal, och tog in truten direkt på min Närsök höger-signal. Tjugo poäng, hade det varit prov!


I sista varvet tog vi då den första markeringen. Här sprang han ut ungefär rätt, men satte sen av i en onödig sväng åt vänster för att vända upp och komma tillbaka och hämta in duvan. Jag var inte nöjd med hans avlämning, tyckte han höll i fågeln lite väl mycket när jag skulle ta den, så jag gav honom en reprimand och kastade ut fågeln på nytt varpå jag lät honom hämta in den igen. Nu satt avlämningen riktigt fint. 


Det passerade ideligen folk. Var det inte skolklasser eller promenörer så var det folk med hundar. Därför begav vi oss uppåt i sluttningen med tanken att vi kanske kunde ta oss ut på fältet. Men tyvärr växte det sån gröda där som inte var färdig att skörda än. Istället utnyttjade vi åkerkanten till ett smalt sök. Lite som det dikessök som en del gjorde som första övning på kursen för Jens och Sofia, men som jag inte var med om då eftersom vi sökte av andra delar av det stora området.


Mona lade ut sju fåglar och sen gick Mona och Annika passiva med sina hundar medan jag lät Lakrits söka medan jag långsamt gick framåt allt eftersom vi sökte av terrängen åt vänster. De hade då motvind, så det var lätt för dem att identifiera det utkastade viltet. Det var inga problem att plocka in dem, möjligen sprang han lite stort vid något skick, men på det hela taget bra jobbat. Han var ute och sökte medan vi räknade ut att vi redan fått in sju vilt, så jag blåste in honom tom och berömde för ett bra arbete. 


En duva kasserades sen, då den översållats av myror, och jag lade ut sex vilt till Cheysie. Den skållade råttan sprang runt omkring och överallt, men plockade in sina, hon med. Även Mixa sprang lite stort. Det här är en nyttig övning när man vill få ner tempot lite och få dem att söka av all mark noggrannare. 

Tack för en bra träning!

Viltsök och vattenmarkeringar

Igår åkte Annika och jag till ett nytt ställe med ganska öppen slymark och tränade viltsök. Vi stod uppe på en platå och skickade med utsikt över slyområdet som sedan övergick i skog. Alla tre hundarna jobbade väldigt bra trots värmen. Biltermometern uppmätte 24 grader, rena sommaren, och ingen skugga.

Det var många viltslag: trutar, and, kråkor, korp, kanin och duva. Allt apporterades in med fina grepp.

Annika skriver så här om finurligaste viltstället: ”Jag hade lagt en kråka uppe på en lutande tall med rotvälta som syntes bra bakom slyområdet eftersom det var uppe på en bergsknalle. Cheysie sprang förbi den ett par gånger. Man såg hur hon sniffade till i luften, men när hon inte hittade något så lämnade hon området. Bråttom, bråttom… Lakrits och Tindra löste det på helt annat sätt. När de fick en liten sniff så saktade de ner tempot, stannade upp och pejlade in vart kråkan eller duvan låg och hittade den snart. När jag gick och la ut Tindras sök så fick Cheysie följa med fot. Satte henne en liten bit ifrån och smög upp en duva på trädstammen. Skickade henne att söka reda på den och nu hittade hon den förstås eftersom hon ganska säkert sett vart jag la den. Men jag tänkte att hon skulle få erfarenheten av att söka även upp på träd. Tänker leta efter sådana tillfällen längre fram.”

Nästa övning var markeringar som snabbt doldes av slybuskagen. Vi ställde oss som dolda kastare i det ca 2–3 meter höga slyområdet utan att hundarna såg det. När kastaren hörde att föraren sa ”Duktig hund” var det dags att kasta, för då satt hunden beredd uppe på platån och tittade ut över området. Under tiden som hunden kom in med första fågeln flyttade sig kastaren en bit så att nästa kast hamnade åt ett annat håll. Lakrits letade runt lite på första truten, men spikade korpen bra. Cheysie var superduktig på andra pippin korpen, som blev en fullpottare: ur rakt på, tvärnit, snabbt upplock och rejs tillbaka. Det var en fröjd att se!

Vi avslutade med att åka till vatten i närheten där hundarna fick lite markeringar i vass och bredvid flytpontonbrygga. Det blev enkel- och dubbelmarkeringar. Skönt för dem att få svalka sig, och till och med Kasper gick i till knäna.

Gott nytt 2012!

Som en fin inledning på nya året delar jag med mig av några av alla de fantastiska bilder Rolf tog igår på Lakrits när han hämtade in markeringar med and, trut och kanin. En fantastisk stilstudie! Notera särskilt trutfjunet på nosen på de sista bilderna.

Fotograf: Rolf Sävström

Viltträning och fotosession på Vasakullen

Träffade Annika och Terese med hundar på Vasakullen i Lindholmen så här årets sista dag. Vi gjorde markeringar med tre vilt på soligaste stället för att få lite fina foton på labbarna. Det blev en hel del bra bilder, här lägger jag upp några av de bilder Terese Brandwold tog på Lakrits i väntan på att Rolfs bilder blir färdigbehandlade. Vi avslutade med ett par dirigeringar som gick utmärkt, de med. Nu är Lakrits lite lagom slut i huvudet inför pangandet inatt.

Gott friskt nytt år önskas alla läsare!

Snäppet höjdes ett steg

Snäppet höjdes ett steg på träningen idag. Vi var på Storsten istället för Wij eftersom Speys opererades igår. Det kanske var bra för de tre närvarande hundarna också, det kändes iallafall ganska lugnt och otaggat med Lakrits. Det var ju ett bra tag sen vi var i den skogen och tränade.

Lacke väntar medan Anita lägger ut sökvilt.

Höjdes? Jo, idag fick vi tre mindre sökområden där vi fick köra hundarna parallellt. Första rutan med tre fåglar var ingen problem, sade Lakrits. Anita lade ut på nytt och vi vred oss motsols och fick en ny ruta. Här låg det en fågel uppe på en mossig rotvälta som på avstånd såg ut som en sten. Den tog Lakrits först av denna rutas tre fåglar. Han försökte hoppa upp, kanske också han trodde det var en sten, men se det var lite väl smalt, så han fick hoppa ner igen och ta fågeln stående på bakbenen. Den andra kom också in snabbt, men den tredje, bakre, fågeln fick han söka ett bra tag efter. Några gånger var han lite på väg åt sidan, antagligen hade han vänt av sig själv, men jag ville inte riskera att han gick in på nästa sökområde så jag körde inkallning ett par gånger. Då lyssnade han väldigt fint.
Tredje rutan innehöll fyra vilt, varav en kanin. Bäst som Lakrits höll på att jobba med att ta in dem kom Speja lite nära och Cia kom och hojtade åt henne att komma in. Speja lydde och – bäst av allt! – Lakrits brydde sig inte ett skvatt under denna kvalificerade störning, utan han fortsatte att jobba med sitt. Fantastiska hund!
Efter dessa tre sök gjorde vi en avslutande övning innan vi gick med hundarna okopplade i fot tillbaka till bilarna: vi ställde upp oss i bredd framför ett område där Anita lagt ut tre fåglar. Okopplade fick övriga hundar vänta medan en skickades från linjen att söka upp ett vilt. Reko började och tog in sin fågel, och sen gjorde Speja detsamma. Lakrits satt fin och stadig hela tiden, tyst och med stor uppmärksamhet på de andra hundarnas arbete. Överlag var han mycket tystare idag än på provet i söndags, även om jag fick säga åt honom ett antal gånger. Men pipnivån var lägre här. När det blev Lakrits tur var han ju tvungen att kolla av de andras legor, så han fick mycket dofter att reda ut därute. Det gjorde han dock och kom så småningom in med bytet.
Nästa gång blir det dirigering med dummies.

Sök på Wij - förartest

Idag var det dags för test av förarna: hur många vilt trodde vi fanns därute?

Rena Bulleri-Bulleri-Bock-leken. 

”9 jag sade, 9 det var, bulleri bulleri bock.”

Jodå, Lakrits visade rätt tydligt när han ansåg att ena sidan av stigen var avklarad. Och så tog han in en sista på andra sidan stigen. Jag tror att Cia och Anita också klarade utmaningen med glans.

Sedan ett litet test av hundarnas följsamhet: 

• Skott mot utlagt vilt för senare linjetag
• Enkelmarkering med skott åt andra hållet
• Tillbakariktning av hund och skick på linjetaget
• Tillbakariktning av hund och skick på markeringen

Bortsett från att Lakrits glömde bort att lyssna på mina signaler när han sprungit förbi fågeln på linjetaget (kom på fel sida trädet i förhållande till vinden) så löste han uppgiften galant. Själva testet – att vara följsam och hänga med på vart matte vill skicka en – var inga som helst problem.

Nu är vi färdigtränade med vilt denna sidan Vallentunaprovet den 9 oktober. 

Fick besked igår att vi även kommit med på det inofficiella Hasslaprovet den 15 oktober. Som första startande! Nu väntar vi bara på besked om WT den 16 oktober i Sorunda också.

Nytt sök med vilt

Alla bilder är tagna av Rolf Sävström. Kopiering utan tillstånd är ej tillåten.

Idag var det så dags att testa viltsök igen. Tyvärr hade jag glömt att ta med de snitslar jag kom på när jag lagt mig igårkväll. De hade behövts. Bara att konstatera att det var alltför mycket annat som skulle med, och snitslarna glömdes bort.
Husse och Kasper var med. I Kaspers fall ett tag, på den första rekogniseringspromenaden, sen blev det bilen. I husses fall som markeringskastare och fotograf. Han använde en bajspåse för att slippa ta i de ”äckliga fåglarna”.
Vi började med ett par enkelmarkeringar med kråka. De togs in utan problem, i det första fallet rakt på, i det andra fallet tog han en liten runda innan han fick upp vittringen. Men han var inte runt och cirklade som sist. Skönt.

 Kråkmarkeringen var enkel.

Hundar och husse gick till bilen medan jag lade ut viltet: en and, en kråka, en kanin, en trut, en kråka till och en korp. När jag var klar återkom husse med Lakrits. Jag fick in tre vilt per omgående: truten kom in först (och den trilskades Lakrits med sist, så det kändes mycket bra), en kråka (kråkan höll han i vingen och tappade kanske tio meter från mig, omtag och sedan fint in) och så anden.

Den stora truten var inget problem idag.

 Lakrits får lukta lite extra på den fågel han ratade häromsistens.

Bra fokus vid inhämtningen av kråkan.

Greppet på anden är kanske inte optimalt, men in kommer den.

Sen var han långt ute och jag tyckte han hade något i munnen så jag visslade inkallning. Då kom han in med den bajspåse husse haft om handen när han kastat markeringar och som han sedan hade tappat i skogen. Häpp! Duktig hund som ser till att vi inte skräpar ner i naturen ...
Därefter gick han tomt, kom in igen, jag låtsades som ingenting och bara spanade ut i skogen, han försvann igen men återkom på nytt utan byte. Då kopplade jag upp honom och lämnade hos husse för att gå ut en runda själv och se exakt var de kvarvarande djuren låg.
Nu blev det uppenbart hur dumt det var att jag hade glömt snitslarna. Jag hittade kråkan rätt snabbt, letade sen länge innan jag hittade kaninen. Korpen hittade jag överhuvud taget inte. Hur kan man tappa bort en stor korp på en begränsad yta i skogen?
Nåväl, jag skickade Lakrits åt kråkhållet. Han sprang kanske fem meter förbi men fortsatte i en vid båge bortåt vänster, längre åt sidan än jag hade rekat nu. Strax kom han tillbaka med korpen! Jag hade lagt den längre åt sidan än jag var medveten om. Duktig hund.

Korpen hämtas in.

Sedan tänkte jag dirigera honom till kråkan, som låg ganska nära, men han ville inte riktigt rikta in sig åt rätt håll. Då struntade jag i det och bytte plats och skickade mot kaninen istället. Och se där kom den in.

Kaninen ser ut att klappa Lakrits på huvudet.

 Härlig stilstudie.

 Inga problem med avlämningen.

Bytte plats igen och ställde mig lite rakare mot kråkan än sist, och nu stod han uppmärksam på min dirigeringshand. Jag blåste stopp, men han hamnade lite för långt ut, och tog sedan inte min Höger-signal. Istället vimsade han iväg åt vänster (f.d. korphållet) och jag blåste inkallning och stopp på nytt. Nu hamnade han tillräckligt nära kråkan för att jag skulle kunna blåsa ett närsök med låg hand när han tittade på mig. Den signalen tog han fint. Några sekunder senare hade han plockat upp kråkan och kom därmed in med sista apporten.

Sista kråkan kommer in med lite extra garnityr.

Lite missar, alltså, men de flesta var allt mina: glömda snitslar, bristande dirigeringskunskaper ännu osv. Att han gick tom där i mitten av söket har jag ingen riktig förklaring till, mer än möjligen att jag visade att jag själv blev osäker på var viltet fanns. Men likadant är det ju på ett riktigt prov, eller för den delen när vi tränar för Anita, så det ska ju inte behöva betyda nåt. Vi har tränat tillräckligt många gånger utan att jag har vetat var viltet ligger för att detta inte ska behöva vara något problem. Jaja...
Han kom iallafall in med alla till sist och vad jag kunde se stod han inte och ratade några fynd för att istället springa vidare.
Till sist gick vi ner till lilla dammen för att testa av vattenapportering av trut. Det har vi aldrig provat tidigare. Jag tog med både truten och anden ner dit. Nu fick husse kasta igen medan jag skickade Lakrits en bit uppifrån stranden. Det var inte något jätteavstånd, men några simtag krävdes för att få in fågeln, plus att det var lite vass där i kanten som kunde strula till det hela.
Husse kastade truten lite från sidan en bit bort och Lakrits tog en båge mot honom när han skulle hämta fågeln istället för att simma raka vägen. Sen kom han däremot rakt in med den i ett bra grepp. Tyvärr släppte han den och skakade sig någon meter framför mig. Jag sade då till honom att ta upp den igen och lämna av i hand, varpå han gjorde det.

Ut till truten efter att ha svängt om vid Rolf.

In kommer truten i bra grepp.

Han börjar skaka sig tidigt. Jag sträcker fram händerna, för jag ser att han kommer att släppa ...

... och det gör han ju också.

Jag bad nu husse att kasta anden istället. Den hamnade på ungefär samma ställe och Lakrits tog samma sväng runt för att ta sig ut till fågeln. Det var fortfarande i vattnet, men inte raka vägen, alltså. Denna gång lämnade han däremot av i hand, om än med viss nöd.

Anden på ingång.

Otroligt vacker spegling i vattnet.

Full fart upp på land med anden.

Lämnar av i hand, även om matte fick sträcka sig en aning.

Jag bad husse om ytterligare ett trutkast. Denna gång skickade jag honom på en dirigering istället och han gick då rakare. Tyvärr fick han bara tag i ena vingen, och tappade greppet när han var halvvägs in. Ett nytt grepp, fortfarande i vingen, men bättre denna gång, och så kom den ända in till mig. Jag backade lite för säkerhets skull och fick den i handen före skakning. Jättebra! Nu känner jag mig rätt säker på att kommer det en trutvattenapport på provet så har han goda chanser att greja den.

 Tjoho, ut igen!

 Den här gången är greppet lite sämre.

 Detaljstudie.

 Attans, vad stor den var den här gången!

 Lämnar ändå fint till matte.

 Med den fina avlämningen lät vi oss nöja.

Nu pausar vi med viltsök till på måndag, då det är träning på Wij igen.

A2-kullen tränar på Wij

Igår var det dags för A2-kullens andra höstträning på Wij. Den första missade vi då vi var på semester på Norrby Gård.
Anita hade förberett ett sök med sex olika fåglar (trut, kaja, kråka, and, fasan och kricka, om jag minns rätt). Men innan vi gav oss i kast med detta gick vi lite högre upp i skogen och körde ett litet lydnadspass, mestadels med lösa hundar. Vi cirklade runt varandra, gjorde inkallningar förbi de andra hundarna osv. Sånt vi ägnade oss åt medan de var valpar, men inte desto mindre nyttigt nu. Detta lilla pass gjorde att hundarna skärpte till sig (vi med, kanske?) och fick bättre fokus.
Anita sköt sedan ett skott efter utläggningen av viltet och vi drog oss ner till sökområdet. De passiva hundarna satt inom synhåll mot den arbetande hunden, på ett sådant avstånd de klarade av. Lakrits och jag började. Vi hade en (mycket) kraftig motvind att ta hänsyn till. Det var så mycket vind att dofterna mycket väl kunde snurrat runt i området och förvirra för hundarna. Men det visade sig inte vara några som helst problem för något av ekipagen. Lakrits tog in den ena efter den andra av fåglarna, lugnt och effektivt, och lämnade av snyggt i hand. Jag körde min fras ”det finns en till där ute” inför varje nytt skick plus att vi förflyttade oss lite i sidled för att få en bra vinkel till de kvarvarande apporterna. Det fanns ingen tvekan vid något skick ut, och han gick ut på djupet och hämtade in även den yttersta fågeln. Han jobbade helt enkelt kanonbra! Inte ens Anita hittade något att anmärka på, utan det var en fullpoängare. Jag är så himla nöjd med honom!
När Reko och Speja gjort sina sök gick vi tillbaka upp till lydnadsområdet. Denna gång skulle vi gå ett okopplat ekipage bakom skytten och två passiva, kopplade, ekipage där bakom och ta enkelmarkeringar. Vi körde samma tågordning så Lakrits och jag började. Skytten stannade och anvisade plats, och gick sedan vidare en bit, sköt ett skott och kastade en fågel så den hamnade dolt bakom en gran. Jag skickade Lakrits, som tyckte det var lätt som en plätt och strax kom in med pippin. Skytten kom tillbaka och jag lämnade över fågeln och vi gick vidare i samma procession. Nytt stoppställe, ett skott och en kastad enkelmarkering in bakom några smågranar. Inget problem här heller, mer än att denna fågel var lite kladdig och Lakrits därför hade lite svårare att lämna ifrån sig den. När vi gick tillbaka till utgångspunkten sköt Anita ett oprovocerat skott utan att det hände något. Vi promenerade vidare utan att ta notis om skottet. Inga problem här heller.
De båda andra ekipagen gjorde samma övning medan vi gick passiva. När alla tre ekipagen gjort övningen avslutade vi med ett likadant varv till med lösa hundar (tror jag), där vi ställde oss på linje medan Anita sköt från samma position som tidigare, men utan någon fallande fågel. Uppmärksam hund, men ingen reaktion på skotten och inget försök till knallande. Hur stadig som helst.
Mot slutet var Lakrits aningen gnällig (men inte särskilt högt eller särskilt mycket) och gjorde små glädjehopp ibland. Han är helt tyst och fokuserad när vi är passiva medan de andra arbetar, det är just mellan övningarna (när vi är ”lediga”) som det här kommer. Tror kanske att han behöver få lite utlopp för all lagrad energi efter att ha varit så fokuserad en längre stund, och tror det kommer att avta av sig själv när han blir lite äldre. Ska ändå hålla ett litet öga på det och försöka låta honom få utlopp på annat sätt, till exempel genom att gå och ta en kisspaus och få nosa en sväng mellan varven. Det blev inte mycket sådant nu.
Det kändes som en mycket bra avstämning inför de prov jag har dristat mig att anmäla till. Den senaste anmälan är 16 oktober på ett Working Test i Sorunda som hålls av flatklubben. Nu har vi tre anmälningar, vore väl sjutton om vi inte skulle komma med på något av dem.

Sista jaktträningen i grundkurs 1A

Idag var det sista kurstillfället för A2-kullen i grunderna i jaktlydnad. Fyra hundar var på plats och Jörgen lottade startordningen. Även den här gången skulle vi köra som på jaktprov med en hund i taget, fast den här gången fick övriga hundar vänta i bilen på sin tur.
Det här med att vänta i bilen på att det ska bli hans tur att träna har verkligen Lakrits inte övat på, och det märktes. Vi startade som fyra och när han kom ut ur bilen var han uppvarvad på ett sätt han inte alls varit den senaste tiden.

Reko tar in rapphönan på dirigeringen.

Reko startade som nummer ett, men var inte riktigt med idag. Han gick fint, han sökte fint, han hittade viltet... men sedan ville han inte ta det utan pinkade istället vid fyndplatsen. Häpp. Den sista lilla rapphönan plockade han dock in.

Leia låter sig inte störas av trutens stora vinge.

Leia startade som nummer två och vid markeringshämtningen av en fasanhöna hände det osannolika att inte mindre än två livs levande fasanhönor skrämdes upp ur buskagen medan Leia var i farten. Hon fortsatte dock sitt målmedvetna arbete! Är lite tveksam om Lakrits hade klarat det. Hon var också riktigt duktig och målmedveten på söket.

Stilstudie på Acke, som tappert plockar in truten trots gren i ansiktet.

Acke var trea och hade mycket go i sig. Ut och iväg så snart matte gav kommandot. De är rätt lika, Acke och Lacke.

När det blev Lakrits tur tyckte jag att fotgåendet lämnade en del i övrigt att önska i och med att han varvat upp sig så i bilen. Han klarade med nöd och näppe att gå lös vid min sida mellan de olika stationerna och ville gärna öka takten lite så vi inte tappade bort skytt Jörgen som gick framför oss.

Det började med markering av kråka. Lakrits började sitt sökande lite kort, i jämnhöjd med Anita, men insåg snart att hon kastat lite snett bakåt och sen var det bara att leverera in pippin till mig.

Nästa moment var markeringen av fasanhönan. Inga fler fasaner där. Puh. Den gick riktigt snabbt och fint att få in, men efter avlämnandet började han tramsa och ville inte hålla sig lugn. Nu var han lite väl i jobbartagen.
Vi gick vidare till söket och han tog in den första fågeln, en kråka, utan problem. När jag skulle skicka om blev han osäker och det verkar som han inte riktigt fattade: ska jag ut där igen? Nej, matte menar nog att jag ska ta den där kråkan som hon lade bakom oss. En snabb korrigering räckte för att han skulle vända. Jag gick ett par steg fram och skickade om.

Nu kom truten in. Mellan varje skick fanns där samma osäkerhet – ska jag verkligen springa ut igen? Men när han väl förstod att ja, det skulle han, gick det jättefint och både hare, fasan och and kom in. Vi har ju inte tränat sök på hemmaplan, och han är van att man lägger ut en grej, plockar in en grej, lägger ut en ny osv.

Detta måste det bli ändring på så att han förstår att ibland kan det ligga många saker därute, och säger matte att man ska springa ut igen så är det det som gäller. Ingen big deal, det löser sig snart när han fått lite mer vana.

Sedan var det en kort dirigering av en rapphöna. Han sprang rakt första halvan, men vid en tvärliggande stock vek han av åt vänster (precis som någon annan gjort dessförinnan) i ett U innan han var tillbaka i spåret och hittade fågeln. Avlämningen var inga problem.

Jag blev tvungen att försöka lugna ner arbetsmaskinen mellan varven. Inte helt lätt.

Efter detta var det fikadags medan hundarna fick vila i bilarna. Avslutningsvis blev det markeringsarbete i vattnet. Nu vände vi startordning och Lakrits började.

Han var ju inte så kaxig att simma förra gången vi var här, så Anita kastade en kort markering från båten. Som tur var hade han ju träningssimmat lite igår med sin nyfunne sparringpartner i Slagsta, så han hämtade in den kastade anden utan problem.

Ett nytt kast lite längre ut gick också bra, även om hans simteknik inte är den mest effektiva ännu.

Sedan var det Acke, Leia och Reko som hämtade änder. Jag såg inte alla kast eftersom de kastades på ett lite svårare och inte lika synligt ställe, men tror att det gick bra för samtliga.
Sedan fick Lakrits ett avslutande kast på samma ställe som syskonen, och så långt har han aldrig simmat förut. Det gick jättebra och jag är så nöjd med honom. Han är nästan värd Guldfisken för den bedriften!

Målmedvetet simmar han ut ...

... och lugnt och fint kommer han in med fångsten.