Vårpremiär för stenskogen

Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.