Viltspårkurs 3(5)

Igår kände jag mig urtrött på Kasper. Vi skulle på en trevlig skogspromenad och han var hur urjobbig som helst. Skulle bara dra och dra. Det gick inte att vara social och prata med husse, utan all koncentration var tvungen att läggas på vilden i andra änden av kopplet. Det var så jag tappade lusten att någonsin mer ta med honom ut i skogen. Så illa var det.
Så idag var det dags för viltspårkurs. Vi var på plats en halvtimme för tidigt och jag hade bestämt mig för att passa på att träna skogsgående. Så snart vi tagit tio steg bort från bilen kom en annan kursdeltagare gående med sin hund. Jag bet ihop och tänkte att jaha, då får vi träna både skogsgående och hundmöte, då.
Jag vände med Kasper och så tillbaka. Vände och tillbaka. Så där höll vi på ett antal varv samtidigt som jag klickade de få steg han gick fint. När vi kom fram till ett ställe med högt gräs satte jag honom och gav Fri-kommandot och han skuttade runt som en galning. Sen kissade han faktiskt på kommando. När han så lugnat ned sig lite och satt fint fick han till sist lov att hälsa på borderterriertiken. Efter det fortsatte vi ensamma uppåt stigen lite och jag fortsatte att göra timeouter så snart han förivrade sig, vända om och gå tillbaka, zickzacka på stigen, ja, allt man kan hitta på för att han inte bara ska ha fokus på att dra rätt fram utan kontakt med mig. En gång provade jag att ta fram repbollen som belöning, men den var totalt ointressant i skogen. De enda belöningar som funkar någorlunda är köttbulle eller annat riktigt gott och så att få bli fri att nosa. Jag hoppas jag kan hitta nån leksak som duger även i skogsmiljö, ska prova handske i snöre nästa gång och se hur det tas emot.
Så fick han lägga sig i bilen igen och vi gick ut för att lägga spåren. Vårt spår var kanske 150 meter långt: rakt fram, vinkel höger vid foten av en bergknalle, bloduppehåll, fortsatt rakt fram, vinkel höger utan särskilt kännetecken i terrängen och sen rakt fram till spårslut. Varmt idag, cirka 9 grader och muldisigt, fuktig terräng.
Sen var det fika, snack och väntan på att spåren skulle ligga till sig. Det var en ny tjej där idag med labbetiken Asta. Jag tyckte jag kände igen henne, och efter att ha lagt spåret i skogen trodde jag att jag äntligen hade kommit på var jag träffat henne förut. Mycket riktigt, vi gick samma kurs i strategisk marknadsföring på RMI Berghs för typ 15 år sen... Världen är bra liten!
Rätt var det var medan vi alla satt samlade (8 hundar + förare och instruktörer) kom det två hästar med ryttare och tre lösa medföljande hundar. Några av våra hundar började skälla på dessa konstiga inkräktare, men både häster och hundar gick lugnt vidare förbi vår grupp. Hur koolt som helst! ;) Kasper höll på att dras med av de andras upphetsning, men jag höll honom och klappade på bringan, så han lugnade faktiskt ned sig. Överlag uppträdde han mycket bättre idag under den passiva delen av kursen, nästan inget pipande och still för det mesta. Mot slutet fick han tråkigt och grävde lite i jorden och gnagde på nån stor pinne. Men på det hela taget var han okej i samlingen. Fick chansen ett par gånger dessutom att belöna skvaller.
Sen passade vi på att träna lite mer skogsgående medan vi väntade på att en jaktlabbe före oss gick sitt spår.
Spårningen, då: hade förberett linan medan jaktlabben jobbade. När jag selat på och visat på spårstarten var han iväg direkt. Han gick rakt och fint. En gång tyckte jag han gick väl långt åt höger, men rätt var det var vek han vänster helt rätt upp i spårkärnan. Pia mumlade nåt positivt uppmuntrande bakom mig. Första vinkeln tog han klockrent, bloduppehållet visslade vi också förbi. Någonstans stannade han upp och kom av sig. Han gick runt ett par varv med huvudet lite höjt, såg lite förvirrad ut, men sen hittade han spåret igen och började om. Jag stod bara passiv och avvaktade hela tiden. Frågade sedan Pia om detta skulle gett avdrag på prov, men hon menade att om han bara löste problemet själv, vilket han ju gjorde, så var allting bra. Det var bara om jag hade gått in och hjälpt honom som vi skulle fått avdrag för detta. Nästa vinkel gick också bra, och sen höll han rak väg hela biten bort till spårslutet. Han gick någon meter förbi, sen gick han tillbaka, runt några decimeter bort. Vid ett tillfälle stod han rakt över klöven. Sen sänkte han nosen och tog den, och jag berömde och belönade med köttbulle. Pia var mycket nöjd och tyckte att vi kunde förvåra genom att ha lite längre liggetid nästa gång. Efter att vi kampat om klöven lite bar han den halva vägen tillbaka till basen, som en fin retriever.
Det känns som att vi nog ska prova på att göra anlagsprov efter kursen, och det tror jag att instruktörerna kommer att tillstyrka. Känns kul!
Det är tur att sådana här bra och trevliga dagar följer efter en dålig dag som igår...

Klossträning utan Heinrich Böll

Heureka! Jag körde ett pass klossträning till för att få till utgångsplaceringen. Började med att lägga ner den tunna Heinrich Bölls Doktor Murkes samlade tystnad på golvet. Direkt var Kasper uppe på den med framtassarna och justerade in sig snyggt vid benet. Vi körde några pass så. Boken är så tunn att den bygger bara nån halvcentimeter från golvet, så när jag fick för mig att flytta mig lite bort från boken under vår övning hängde Kasper på intill mitt ben utan att reflektera över att vi lämnade Heinrich Böll bakom oss. Efter ett par klick allt längre ifrån Böll kom han på det, och gick dit för att hämta boken. Sötnos!
Vi började om uppe på boken, och sedan gick jag åt sidan igen utan att han märkte det. Nu kan vi träna klossträning utan Heinrich Böll!

Skvallerträningskurs

Så var det då dags för skvallerträningskursen för Eva Bodfäldt. Riktigt lyxigt att ta en hel vardag till att gå på hundkurs, men är man egenföretagare kan man ta sig såna friheter...
Det var en mycket intensiv dag, men jag ska försöka sammanfatta det viktigaste (riskerar bli långt).
Hon började med att jämföra inkallning med skvallerträning. Inkallning är detsamma som ett Nej, en signal att avbryta något hunden håller på med. Det är lätt att det blir en konflikt, att negativa känslor kommer fram eftersom det är en verbal signal. Skvallerträning görs helst med klicker och är då neutral och exakt. Det handlar inte om några Nej, utan snarare ett Bra att du såg det där! Det blir en positiv attityd. Föraren är tyst och avslöjar på så sätt inte den egna sinnesstämningen (Hjälp, det kommer en stor hund därborta! Hur ska det gå?). För att denna träning ska vara framgångsrik krävs ett starkt och varierat belöningssystem, annars kommer det inte att fungera. Skvallret fungerar som en aktivering och arbetsuppgift för hunden – hunden håller koll på omgivningen och meddelar föraren när det är något på gång.
Det hela går ut på att göra en positiv förstärkning, och man bör börja träningen i sådana enkla situationer att resultatet inte spelar någon roll. Hunden ska kunna få göra fel utan att det betyder något. Man gör skvallerträningen som en form av aktivering.

Starta träningen på lämplig plats genom att visa klicker och godis/leksak så hunden förstår att det är träningsdags.
Man kan, beroende på hund och situation, välja att belöna tre olika beteenden:

1. Hunden stannar upp mot objektet
2. Hunden tittar bort från objektet
3. Hunden skvallrar till föraren

Rör sig hunden däremot mot det uppdykande intressanta objektet, och först därefter tittar tillbaka/återvänder till föraren ska detta inte belönas. Visa att hunden nollat.

När hunden gjort rätt – stått still, tittat på objektet och sedan tittar på föraren klickar man snabbt (så exakt man bara hinner) och belönar. Viktigt är att variera belöningen ofta, både baserat på hur stor utmaning hunden klarade och så att hunden inte tröttnar. Detta känns särskilt viktigt med Kasper, undrar om det är här en del av våra svårigheter ligger i annan träning? För som Eva sade är ju Kasper en mycket intelligent och snabblärd hund. Måste komma ihåg att variera mina belöningar mera!

Olika förslag på roliga belöningar:

• olika slag av riktigt gott godis, gärna kasta det engagerat lite bakåt istället för att bara passivt ge det direkt till munnen
• repboll, kampleksak, handske i snöre och lattja igång rejält
• att springa iväg med hunden
• att knuffa till hunden och backa undan samtidigt som man säger något glatt med ljus röst, upprepa flera gånger
• viktigt är att delta i belöningen mentalt, var inte kvar i nästa träningssteg!

När man tränar detta räcker 5 repetitioner per ställe, låt sen hunden vila innan ni fortsätter på ett annat ställe, så hunden inte förknippar övningen med bara en viss plats. Börja gärna träna hundmöten med en hund som man känner sig trygg med, en kompis.

Vi tränade i omgångar i ett antal olika konstellationer: först inne med liten störning tills de fattade konceptet, sen ute på gatan där all uppmärksamhet belönades oavsett vad den gällde – fotgängare, bilar, hundar, precis allt som hunden uppmärksammade och återkopplade till föraren. Här var svårigheten snarast att hinna med och uppfatta allt. Föraren har mer att träna på än hunden. Sen övergick vi till överraskningar. Ett ekipage ställde sig nära en husknut, sen kom människa med eller utan hund runt knuten och överraskade hunden. När detta gick bra gjordes svårare övningar som störande lek.

Vi avslutade med att göra upp var sin handlingsplan för fortsatt hemmaträning.
Min och Kaspers plan ser ut så här:

A) Träna på människor och hundar:
– Vallentuna Centrum: mest människor, enstaka hundar
– till helgen kanske grannarna, om de är ute
– promenaden vid Vallentunasjön, där brukar man möta många hundar
– kanske kompisträff med Enzo?
– deltagarna på viltspårkursen på söndag
– gå förbi skola/dagis när lekande barn är ute

b) Träna på vilt:
– dra en klöv över gräsmattan utan att Kasper ser det, sedan gå med honom där och se om/hur han reagerar på doften. Skvallerklicka detta. Kanske dra på fler ställen om detta ger gott resultat.
– åka till Solna och träna på kaniner
– försöka få till rådjursträning på ställe där de brukar vara (på ängen nån km bortom flygplatsen, nedanför Cattlin, fler ställen?)

Även om man inte ser viltet kan man försöka klicka för doften så snart man ser att hunden börjar spåra vilt (till skillnad från vanlig nosning).

När hunden blir mer skvallererfaren:

Successivt tar man bort "enkelt skvaller", typ bilar, människor, och belönar kanske var femte sån. Man belönar bara svårare objekt: sånt som dyker upp snabbt och plötsligt, skuttande barn, skateboardare, hundar osv.

Nyckelordet är VARIATION!

Utöver allt detta fick Kasper en mycket nyttig lektion i passivitet. Eva rekommenderade oss att köra Ryggsäcken så snart hunden var lite stökig – ta hunden mellan benen och klappa på bringan. Inte hålla fast så det blir en kamp, utan bara lugna med handen. Detta kan även vara bra till tunnelbana och liknande situationer.

Spårläggning

Har lagt ett viltspår i samma skog som där jag glömde en snitsel. Lyckades hitta den! Bra, för jag gillar inte att lämna plastsaker efter mig i skogen.
Väder: +1 grad, dimma (fast det märktes inte i skogen), vindstilla.
Spår: Ca 30 m rakt blodspår, sen 20 meter bloduppehåll, sen 40 m blodspår snett uppför en backe, vinkel åt höger cirka 20 meter långt, vinkel åt vänster cirka 20 meter. Spårslut vid ett nedfallet träd.
När jag gick runt en kulle på väg tillbaka till bilen hittade jag en klunga stora trattkantareller. Blir mums till middagen.

Försökte visa det vackra ljuset i skogen idag. Inte hellyckat med mobilen, men får duga.

Väntetid: 2,5 timme

Väder: samma som tidigare, möjligen någon grad upp

Spårning: Den här gången redde jag ut hela linan först (inte alls så hopmekad som förra gången) och satte på selen tajt innan halsband och koppel åkte av. Jag försökte få honom lugn innan vi startade spårningen, men det är svårt. Han var dock lite lugnare än tidigare gånger, något vi får träna mer på.

Jag märkte att jag hade nog lagt spårbörjan lite svårt, för han slog rätt mycket och snodde flera gånger in sig i träd i sin iver att hitta spåret igen. I dalen där spåret startade går det rätt mycket djur, så jag får försöka lägga det lite lättare nästa gång. Däremot var det ingen skillnad vid bloduppehållet. Precis som i lördags passerades den delen av spåret som om ingenting hade hänt.

Sen bar det av uppför sluttningen, och då märktes det att det blev enklare. Han gick mycket rakare på spåret. Första vinkeln, till höger, gick suveränt med bara en liten ringning på någon meter. Nästa vinkel, till vänster, var knepigare. Först ville han gå rakt fram. Jag avvaktade och snart kom han tillbaka och började om. Även här snodde han då in sig i något träd. Att lösa upp detta trassel verkar inte påverka hans spårkoncentration alls. När han var tillbaka i vinkeln tog han vänster direkt, och sen var det raka spåret till slutet och klöven. Mycket beröm och köttbulle.

Jag bytte tillbaka till halsband och koppel och stoppade selen i fickan. Sen tränade vi gå fint i skogen en stund nära bilen. Han tycker det är svårt och jobbigt, men anstränger sig verkligen. Det är inte alls perfekt, men bra mycket bättre än för några veckor sedan. När jag kom hem och lastade ur allt insåg jag att spårselen var borta. Jag hade ju lagt den i fickan. Suck. Lämnade Kasper hemma och åkte tillbaka till skogen. Ungefär fem meter från spårslutet låg den i mossan. Nästa gång blir det ryggsäck, så man får med sig alla grejer hem igen...

Dagens träning

Tidigare idag gick vi på träningspromenad. Följde de höjda kriterierna och det gick ganska bra. En gång åkte ytterdörren igen innan vi kom ut, en gång fick han gå tillbaka in för att han inte satte sig ute när jag skulle låsa dörren och en gång gick vi tillbaka till ytterdörren för att han inte gick tillräckligt bra mot hålet i häcken.
Sen gick vi längs en gång- och cykelbana och jag fick stanna rätt många gånger för att han ville ta det där lilla steget framför. Vi gick förbi en rökare som berömde honom. Själv var jag inte lika nöjd, men det är ju alltid kul att få beröm. ;)
Jag vill ju inte släpa mitt nya fina koppel, så antingen fick vi köra kopplat hela tiden eller så skulle jag chansa och köra med honom lös. Bestämde mig för det senare. Gjorde en ganska kort inkallning på en asfalterad vändplan (lite enklare, inte så många dofter) som gick klockrent. Sade Nära och gick bakom husen mot en gräsklädd allmänning. Han gick relativt skapligt kanske fem meter, och så sade jag Fri. Wow, vilken action! In i en buske för att jaga en fågel (som stuckit för länge sen) och sen iväg utmed kanten. Kallade på honom, och han kom för att omedelbart sticka igen. Lade en köttbullsbit på en cementtrumma och när han hoppade dit sade jag Ligg och kopplade. Vi körde Nära i koppel en liten bit, sen trodde jag han varvat ner sig och släppte igen. Men istället för Nära så drog han som en racerhund runt, runt på gräsmattan. Lade en ny godis på nästa cementtrumma och kopplade när han kom dit. Sen körde vi kopplad Nära resten av promenaden.
Ikväll fick jag för mig att träna lite på tomten. Det är ju mörkt så tidigt nu, så jag tände lite julbelysning vi har hängandes och körde rätt nära huset för att iallafall se något. Tog tre burklock och lade köttbullsbitar på, sen gick vi kopplad Nära runt, runt dem i olika cirklar. Klickade och lät honom antingen få ta en av köttbullsbitarna på locken eller gav direkt från handen när han gick fint. Kopplade loss och gjorde samma övning igen. Han tjuvade en gång, annars gick han jättefint med bra kontakt. Som slutbelöning fick han äta alla köttbullsbitarna och så kastade jag tennisboll rätt ut i mörkret ett par gånger. Tredje gången fick han spel och rejsade runt på tomten. Som tur är har han aldrig fått för sig att springa genom häcken, vilket vore lätt gjort, särskilt nu när löven har fallit.
Inne igen var han fortfarande alert, så jag började träna utgångsplacering. Läste på lite i Lydnadsträning i teori och praktik, moment 5.1. En del av dessa steg har vi gjort tidigare, men jag började med pekfingertarget så han satte sig vid min vänstra sida. Sen övergick vi till att köra lådan, fast med bok. Den kan han rätt bra, så snart jag lägger en bok på golvet hoppar han upp med framtassarna och ställer sig vid min sida. Flyttar jag mig runt åt höger hänger han på.
Men sen kommer övergången från steg 5 till 6 i Grundfärdighet 5.1. Man ska ta bort lådan/boken och göra samman övning utan. Men då fattar han inte alls. Jag provade att låta boken ligga kvar på golvet och flyttade mig någon meter åt sidan. Då krafsade han i boken med framtassarna i frustration över att inte få nån belöning. Jag avvaktade för att se om han istället skulle testa att komma fram till min vänstersida. Nej. Istället nospuffade han till slut fram boken till mig och ställde sig på den. ;) Gullehund, innovativt drag, måste jag säga.
Slutade där, men nu är vi lite fast i hur vi ska komma vidare i denna övning...

Inspirerad till fler regler för bättre attityd

Läste så mycket intressant ikväll i bloggarkivet http://workinglabs.wordpress.com/2007/06/ att jag måste punkta ned de viktigaste sakerna här. Vi har ju redan en del regler för Kasper, men det kan nog vara bra för att förbättra hans attityd att införa fler:

• Sätta sig innanför dörren direkt när vi ska gå ut – funkar klockrent
• När man sitter lugnt med kontakt öppnas dörren. Då ska man inte sitta och vädra över nejden för att kolla vad som händer ute. – kontakt kör vi också med, däremot spejandet över nejden finns ju där. Ska skärpa till denna bit, dörren igen vid spejning från och med nu.
• Utanför dörren säger jag sitt medan jag låser och då ska hunden sätta sig direkt annars går vi in igen. – jag har nöjt mig med att Kasper ska vara lugn och inte rycka i kopplet. Även här kan jag gott höja ett snäpp. Just att sätta sig snabbt är väl inte direkt hans starka sida, det sker ofta med tuggummiseg fördröjning.
• Promenaden till grinden ska vara lugn och man ska sätta sig direkt och ta kontakt. – Får i vårt fall översättas till ”hålet i häcken”. Lugn promenad dit brukar jag kräva, annars kör jag timeoutstoppet. Skulle kunna blir lite hårdare där och gå tillbaka till dörren och börja om igen. Därefter kör jag kommandot Bakom genom häckhålet, vilket fungerar bra. Utanför häcken har Kasper haft en vana att genast hoppa fram och förbi mig. Tidigare (och ibland fortfarande) har jag morrat med mörka rösten, och numera kör jag timeoutstopp. Han har lugnat ned sig här, men det är inte alltid hundra.
• Under promenaden ska man gå fint vid sidan, inte nosa eller stanna och kissa. Bryter man mot det stannar vi, hunden får sitta en stund innen vi fortsätter promenaden. Sabina har ju en otrevlig vana att kasta sig ut i kopplet mot doftfläckar, hundkompisar och annat. På det här viset hoppas jag att promenader blir trevligare. – Vi har kommit en bit på vägen med detta. Hundmöten är dock fortfarande alltför frestande. Ska bli spännande att få verktyg för detta på torsdag.
• Freddie avancerade snabbt till att gå runt fältet och i eftermiddag utökade jag till att gå genom gräset där det frestas med massor av dofter. Belöning för att sköta sig blev dragkamp och det var så skoj att när jag släppte lös Freddie ville han inte lämna min sida. Lekte lite doggy-zen med snörbollen och han är otroligt duktig. – Har tränat liknande i skogen och idag på VaBK:s appellplan. Svårt, men det går bättre nu än tidigare.
• Jag har också infört att allt som ska hända utgår från att Freddie sitter vid min sida. Tanken är att han ska veta att ingen apport kommer om man står framför utan efter avlämning gäller det att snabbt komma i utgångsställning. – Väldigt bra tanke, även om jag inte riktigt vet hur jag ska få till det i praktiken med Kasper. Idéer mottages gärna!

Igår gick Kaspers smala fina läderkoppel sönder, och det kändes lite akut med ett nytt. Åkte runt till fyra olika ställen och shoppade på mig lite allt möjligt:

• en rygga med sittpall (har använt en trebent lös pall, men den är så jäkla låg att jag känner av mitt onda knä av den)
• ett citykoppel på 60 cm (när man ändå går hela tiden med hoprullat koppel i handen kan man lika gärna ha ett kort, blir nog bra på tåg osv också)
• ett mjukt fint rundsytt läderkoppel. Fast när jag kom hem kom jag på att det vill jag ju inte låta släpa i marken när Kasper träningsgår lös vid min sida, så jag måste nog komplettera med ett billigt syntetkoppel, kanske med reflex, ett koppel som kan släpas i asfalt och grus hur mycket som helst.
• ett finhalsband à la samehantverk. Dyrt, men oemotståndligt.

Så egentligen hittade jag ingen ersättare för det trasiga kopplet, men en massa andra bra-ha-saker...

Apport

Och så tredje och sista filmen för dagen.
Ni får hemskt gärna kommentera vad som ser konstigt ut och som kan förbättras (gäller alla tre filmerna). Även om jag är medveten om vissa brister själv, är det inte säkert jag ser alla...

Vi tränar fortfarande med taggiga repbollen, och den här gången gäller det apportering. Det som syns mycket tydligt är ju att han ännu inte kan lämna av apporten på ett snyggt sätt, men han lägger den åtminstone vid mina fötter, och än så länge är jag nöjd med det. Vanliga apportbockar har vi inte tränat lika mycket med, och dem har han en tendens att tappa och plocka upp igen en eller ett par gången under ingången.

Inkallning med lekstörning

Det syns inte riktigt i början av filmen, men jag börjar lattja lite med taggiga repbollen, och det är därför Kasper inte kan hålla sig utan börjar kuta iväg. Jag får dock stopp på honom, och sen klarar han lekstörningen fint. På Hit springer han snabbt in och får leka och kampa med bollen som belöning.

Gå fint - film

Utan störning kan Kasper gå ganska fint nu på kommandot Nära. Med störning har vi fortfarande en bit kvar, men det ska nog ge sig.

När jag kikar på filmen (vad nyttigt det är att bli filmad, då ser man en massa saker man inte annars tänker på själv...) ser jag vilka små skutt Kasper tar vid belöningen. Han sitter innan, men när jag sänker handen skuttar han upp och möter, i sin iver att få godisen. Ofta brukar jag avvakta en stund med att släppa ifrån mig godisen i det läget, men jag får nog avvakta ännu mer och kanske böja mig längre ned – inte låta honom få den förrän han verkligen sitter fint. Han är en hejare på att ta upp vänstertassen i luften också och vifta lite, liksom för att mana på matte att hit med den, då.

Viltspårkurs 2(5)

Det var minus två grader när jag vaknade imorse. Skulle det bli svårare med spårningen då?
9.30 samlades vi i Bogesund och de flesta hade spårat en eller två gånger på egen hand under veckan. Resultaten är väldigt spridda, en del går det som på räls för medan andra har svårt att få hundarna att riktigt begripa vad det handlar om. De går kortare spår med godis utlagt för att höja motivationen. Kasper ligger i den främre halvan av hundar, vilket känns riktigt kul. Jag frågade om det där att han slog vid spårningen igår, men instruktörerna tyckte inte det var något att bry sig om. En del hundar gör så när de spårar, helt naturligt. Sen trodde de också att det kanske blåst en del igår, även om inte jag kan dra mig till minnes det. Får försöka tänka mer på vinden framöver.
Väder: runt 0 grader när vi lade spåret, +2 när han gick det. Soligt, lite geggigt där solen låg på, annars rätt hård och kall mark.
Spår: Gick rakt fram, bloduppehåll på ca 15 meter. Fortsatte rakt fram, sedan en tvär vinkel åt höger. Rakt fram, korsade en stig och uppför en slänt. Slut vid en enbuske. Lite längre spår, kanske 120-150 meter. Fick lära mig att man inte ska lägga blod på stigen, utan istället på båda sidor om. Orsak: folk kan gå på stigen under liggetiden och då smeta ut blodet så det sprids och blir svårare för hunden. Makes sense, när man tänker efter.
Spårning: Spårningen gick jättebra, det var mer saker runtomkring som strulade. Linan, som jag rullade ihop så fint igår, var idag ett enda knutnystan efter att ha legat i rygga och jackficka. Måste tänka på framöver att reda ut den i förväg. Camouflageselen, som ju också användes igår, hade nog töjt ut sig lite (ganska glatt material). Kasper tröttnade ju rätt snart på att vänta på linupptrassling och hade inga som helst problem att två gånger på raken backa ur den. Som tur var så var jag observant och hindrade honom från att dra iväg, utan krånglade på honom selen igen. Har nu efteråt spänt åt den mer. Grrr.
Men så iväg. Visade på spårstarten och gav kommandot Sök spår! Iväg med detsamma, rakt på. Bloduppehållet bara tuffade vi förbi som om inget hade hänt. Vinkeln gick han kanske två meter förbi, sedan vek han av rakt in i en dunge smågranar på nån halvmeters höjd. Instruktören tyckte jag skulle låta honom hållas. Han kom ut på andra sidan den lilla dungen på den stig vi hade korsat. Han vände två meter åt höger, precis där spåret lagts, och fortsatte uppför slänten.
Emellanåt gick Kasper och jag på varsin sida träden, och jag släppte och tog linan på andra sidan. Men i uppförsbacken missade jag precis änden på linan och hann inte ifatt den. Kasper märkte att han inte hade någon förare och ökade då takten. Ingen chans att ta linan igen. Han fortsatte rakt längs spåret, men förbi skanken och sen susade han iväg. Lite längre fram gick det en väg, så vi var lite skraja. Jag ropade på honom, och han kom snart springades tillbaka, fast inte ända fram. Det här var ju kul, här skulle det busas... Jag ropade igen och lade godis på en sten. Samtidigt som han kom fram till den fick instruktören tag i hans lina. Puh.
Vi gick om sista biten från där jag släppt taget och han gick rakt på spåret. Väl framme vid skanken gick han inte direkt på, utan cirklade runt lite tveksamt innan han gick fram till skanken och började nosa.
Summa summarum: Lite materialproblem och missar från min sida. Kasper skötte sig å andra sidan ypperligt på spårningen, även om han ballade ur lite när han kom lös. Instruktörens slutsats av vinkeltagningen var att vinden gjort att spåret flyttas ett par meter bort och att han faktiskt tog det genom den lilla grandungen. Idag fick alla en individuell läxa, beroende på hur långt vi kommit. Kasper och jag fick i läxa att göra ett lite längre spår med två vinklar, en åt vardera hållet, och gärna med liggetid 2–3 timmar.
Min undran så här efteråt är att när man går på varsin sida om ett träd och märker att man inte hinner ta linan igen direkt – ska man ropa något kommando till hunden (typ Sakta eller Stanna) eller ska man låta hunden jobba vidare i lugn och ro och hoppas man hinner ifatt? Det beror ju mycket på terrängen, ibland (som nu) är det knepigt att komma ifatt igen. Ska fråga instruktören om detta.

Viltspårträning och timeout-träning i skogen

Måste börja med att gratta Kaspers släktingar som ställt i Växjö idag med jättefina resultat:

• brorsan Bond: 1:a pris och vann unghundsklass hanar
• syrran Binkis: 1:a och tvåa i unghundsklass tikar
• Azahara (äldre halvsyskon, om jag inte har helt fel): 1:a pris, CK och vann öppen klass tikar

SUPERGRATTIS TILL ER!

Lade ett viltspår i förmiddags.

Väder: 6 grader vid läggningen, 4 grader vid spårningen. Blött i marken men uppehåll.

Spår: mätte upp 164 steg, så det var nog ca 80–90 meter långt. Mossig granskog. Korsade två större stigar, där jag blodade extra. På slutet fick jag syn på en så perfekt sten att avsluta mot att jag bestämde mig för att testa en vinkel åt vänster för att komma dit. Blodade extra i den för att underlätta.

Spårning: gick spåret efter 2,5 timme. Den här gången slog Kasper i spåret vid flera tillfället, både åt vänster och höger. Jag hade missat att kolla av vindriktningen, men det blåste inte mycket alls där inne i skogen, så jag vet inte om det var det som det berodde på, eller kanske den längre liggtiden? Ska fråga instruktörerna imorgon. Vid ett tillfälle kom han av sig och började äta nån liten god harplutt eller så. Efter att ha avvaktat lite kallade jag på honom och utan att jag sade något mer kom han på vad det var han skulle göra. Iväg igen. På grund av slagningen gick vi emellanåt på varsin sida träd och busker, men tack vare den utmärkta nya långlinan funkade det bra att släppa taget och ta om på andra sidan. Stigkorsningarna klarade han utmärkt och och vinkeln tog han efter ringning. Inga problem att hitta skanken! Missade att titta på klockan omedelbart, men det tog ca 9–10 minuter.

Eftersom inte Enzo med matte kunde hänga med på skogspromenad som tänkt bestämde jag mig för att använda skogen som träningsarena. Normalt åker man ju till skogen för att gå långpromenad, plocka bär eller svamp osv. Åtminstone jag har inte tänkt på att man behöver ju inte gå så långt bara för att man är i skogen.

Så jag började köra Nära-övningar med den senaste timeout-tekniken. Först gnällde han och gick oroligt upp och försökte nosa omkring efter bara nån sekund. Jag bara stod tyst, säkert nån minut, innan jag tyckte att han satt tillräckligt lugnt för att ta ett steg. Ett steg, ja. Vips var han framme och skulle iväg. Stannade och väntade. Han är bra på att hoppa tillbaka när jag stannar, så mycket har han lärt sig i våras. Lille Skutt... Och så ett steg till. Vi pratar verkligen myrframsteg här...

Fem minuter senare kunde vi ta två steg, sen stopp och vänta. Fem steg. Vänta. Jag bytte riktning på stigen ett par gånger, och successivt kunde vi gå lite längre i taget innan vi fick göra timeout igen. Klickade och belönade så snart han gick rätt, i början mest med godis men lite längre fram även med Fri (=nosa tillåtet). Wow, när han får ett Fri! Rycket i axeln får mig att inse hur mycket han faktiskt försöker behärska sig när han ska gå fint, och i det läget är jag glad att jag bara har en åttakilos hund, inte en trettiokilos.

På ett ställe möttes stigarna som en trekant, vilket jag utnyttjade så vi kunde gå lite runt och fram och tillbaka, inte helt förutsägbart. Efter nästan en halvtimme tyckte jag han fått jobba nog och promenaden tillbaka till bilen var i princip trivsam. Vilken skillnad! Att växla mellan Nära och Fri fungerar snart lika bra i skogen som på gångvägarna hemma. Jag är så glad över det här senaste tipset, känns som ett verkligt genombrott.

Träningspromenad med Benson

Idag träffade vi Benson igen, första gången sen valpkursen förra hösten. Och oj, vad han hade vuxit, är en stor och ståtlig Rhodesian Ridgeback nu. Han och Kasper är ju precis jämngamla, skiljer en dag på dem. Hade tänkt ta en mobilbild på honom men glömde det, så jag tjuvar (förlåt, Helena!) en bild från hans blogg istället.

Precis som jag anat var det urjobbigt att gå med Kasper i den lockande naturreservatsmiljön vid Bögs gård tillsammans med denna spännande hund, så det gick inte att hålla på principen och att stanna och vänta 10 sekunder varje gång Kasper tog något steg framför mig. Då skulle vi fortfarande inte ha kommit mycket längre än ut från parkeringen... Höll istället kort koppel och körde lite morrande när han blev för jobbig. Vi testade ett par hälsningar där hundarna skulle sitta stilla och fint på varsin sida. Nja. Jo, Benson skötte sig väl bra, men Kaspers tålamod med detta var väldigt kort. Det var rätt länge sen vi övade på det, får nog ta upp det igen, kanske med Anna och Enzo. Underligt nog började Kasper gå som värsta välartade hunden de sista hundra metrarna till bilen. Vet inte vad han fick för knäpp där...

I Småland snöar det, och här regnar det och blåser nu. Igår bytte jag som tur var till vinterdäck, så det ska väl gå att ta sig till nån skog imorgon och lägga spår. Har tinat klöv och blod. Bara det inte börjar snöa här med. På lördag är det kurstillfälle två i viltspårningen.

Gå fint - historik

Den nya metoden har redan börjat ge resultat!
Funderade på hur historien med Kaspers koppelgående egentligen har utvecklats. Det började på valpkursen förra hösten, där jag fick rådet att klicka och belöna så snart han tog kontakt. Det var bara det att, oavsett belöning, det alltid var roligare att gå långt därframme och nosa än att ta kontakt och få den där köttbullen, korvbiten eller leksaken. Och när jag väl lyckades få honom intresserad av någon lockande belöning så skuttade han bredvid mig som en känguru på värsta gårdshundsmaner. Jo, man har väl sett en och annan gårdis göra likadant, är nog rastypiskt.
Iallafall höll vi på att traggla med den metoden ett alltför långt tag, utan nämnvärd framgång. Sen läste jag nånstans att man skulle vända om så snart hunden drog. Men antingen hade de förklarat dåligt eller så är jag lite trögfattad, för jag vände om först när Kasper var längst ut i koppeländen, varpå han susade ifatt och om mig. Ute i änden så vände jag på nytt. Osv. Det slutade med att vi båda var oerhört frustrerade. Alls inget konstruktivt.
Nästa etapp var på Evas kurs där vi lärde oss att använda rösten. Mörk röst som sade ifrån när han hamnade för långt fram, ljus kvittrande röst som berömde när han gick rätt. Det där kompletterade jag med klicker när han gjorde rätt, eftersom han redan var inklickad. Den mörka rösten hjälpte upp situationen, men bara kortsiktigt. Så snart jag slutade morra drog han framåt igen. Att berömma med kvittrande röst slutade jag snart med, för varje litet kvitter tog Kasper som ett tecken på att nu kunde han göra som han ville. Följden blev att jag fick antingen gå där och morra eller hålla käft. Inga kul promenader. På den kursen fick jag också tipset om att använda en halvlång gren att stoppa ner framför nosen på Kasper så snart han försöker kila framför. Det fungerar ganska bra, med fördelen att man inte behöver låta arg hela tiden. Det har dock inte gett något hållbart resultat. Så snart jag inte har någon gren tror han att det är fritt fram. Det har alltså bara varit en kortsiktig lösning för att jag själv ska få lite lugn och ro på promenaden och kunna njuta av den. Och kanske till och med kunna samtala med medpromenörer.
Parallellt med röstkursen gick jag på VaBK och råkade på en torsdagsträning på en tränare som visade på ett nytt sätt att vända om. Hon menade att jag inte skulle vänta tills Kasper kom ut i änden på kopplet, utan byta riktning så snart han var i höjd med mig. Och byta riktning inte bara åt motsatt håll, utan höger, vänster, snett, runt i cirkel. Det ökade genast upp hans uppmärksamhet, och vi började få snurr på det hela.
Det är dessa två metoder som varit mest framgångsrika hittills - mörk röst och byta riktning så snart han var ifatt. Dock har de inte funkat hela vägen ut, kanske för att det är jobbigt i längden att morra (harkla är en variant där man låter mer neutral ute bland folk) och att virra omkring på gångvägarna som en yr höna. Det är alltså svårt att vara konsekvent hela tiden, särskilt om man faktiskt ska gå en längre sträcka och kanske dessutom inte har hur mycket tid som helst.
Dagens metod att stanna och göra en tio sekunders paus varje gång är ju också lite tidskrävande och kan få folk runtomkring att undra - men inte mer än de tidigare metoderna. Och jag har redan märkt att jag blir lugnare av detta. Rätt nyttigt att själv få en liten timeout istället för att bara stegra sin irritation. Kasper har börjat fatta vad som gäller, vilket inte hindrar att han glömmer sig ibland.
Tror ändå att vi, ett år senare, snart kan lägga detta tragglande bakom oss. Tänk om vi haft dessa verktyg från början, vad mycket snabbare och enklare det gått! Inte så lätt när man är nybörjare att veta vilka råd man ska ta till sig och inte.
Det vi måste få bukt med nu är att Kasper stissar upp sig så snart det kommer en annan hund i närheten, särskilt vid spontana hundmöten. De gånger vi träffar hundar i träningssammanhang brukar han lugna ned sig efter ett tag, men lösa lekande hundar på stora fält eller nån vi plötsligt möter på promenad är de svåraste att hantera. Har dock en stor förhoppning om att den endags skvallerträningskurs vi ska delta i den 6 november hos Eva Bodfäldt ska bli ett stort steg i rätt riktning. Sånt här är så svårt att mängdträna på egen hand, man får förlita sig till de hundekipage man stöter på. Och eftersom de inte vet vad man håller på med beter de sig kanske inte som man vill att de ska... Det är svårt att hinna få kontakt och prata med den husse/matte man möter när man samtidigt ska korrigera Kasper så gott man kan. Han är ju så jäkla låg när man ska ner med handen och ta tag i honom, och att stå upp-och-ned och prata med främmande människor har aldrig riktigt varit min melodi...

Nytt tips om att gå fint

Råkade igår stöta på en jättefin blogg, som jag bara har hunnit nosa på lite bakifrån: http://workinglabs.wordpress.com/ Ska läsas mer så snart jag hinner. Iallafall, i februari 2007 skriver hon ett intressant tips om att gå fint på promenad, som jag ska försöka redogöra för här. Jag provade i morse, men måste testa lite mera, inte säker på att jag fick till det helt rätt.

Nyfunnen metod att få hunden att gå fint i kopplet:
Först så klickar man och belöner flera gånger när man står still med hunden vid sidan. Sen ska man gå med avslappnad attityd och få hunden att inse att det är min promenad. Varje gång hunden halkar fram, avviker för att nosa eller något annat stannar man och rättar med milda händer in hunden till rätt plats. Sen ska man stå still och räkna till minst 10 innan man fortsätter. Hunden blev plötsligt mycket mer avslappnad.

Frågor som jag ska testa mig fram till:
1) Ska hunden sitta eller stå vid sidan när man stannar? ofta sätter sig Kasper spontant, det borde jag kanske fortsätta belöna?
2) Kasper hoppar automatiskt bakåt av sig själv när jag stannar, så jag korrigerar inget (eller bara lite), utan väntar bara de 10 sekunderna. Rätt så?
3) När ska man belöna sedan? efter de 10 sekunderna, eller först när det lossnar och han börjar gå rätt?
Kasper går "nästan" fint idag (utan störning), men halkar gärna ett par steg längre fram ibland, särskilt i början av promenaden. Provade denna metod i morse och märkte iallafall den positiva effekten att promenaden blev så mycket lugnare. Inga tillsägelser eller harklingar (som jag använt tidigare för att markera att nu gör han fel), inga handfasta åtgärder, utan bara tystnad. Det var i sig avslappnande på mig!

När vi fått detta att fungera till hundra är nästa steg att också få detta att funka med störningar (hundmöten t.ex.).

Tränat viltspår

Idag skulle vi egentligen ha gått på picnic-promenad utmed Vallentunasjön med måndagskvällsgänget. Men jag vaknade totalt igentäppt och allmänt hängig imorse, så det fick skippas.

Efter lunch kändes allt lite bättre och vi bestämde oss för att testa en viltspårning på egen hand. Husse hängde med, fotade lite och lärde sig grunderna.

Spårstart - beredd att sätta igång med klövdragning och bloddroppning.

Väder: regnade innan vi åkte ut, uppehåll när vi lade spåret, duggregnade medan vi väntade och uppehåll när vi gick spåret. Ca 10 grader.

Spåret drogs ganska rakt längs med en mossig sluttning.

Spår: lade ett ganska rakt spår i mossig granskog, längsmed en sluttning. Upplevde marken som spårvänlig, inte alltför mycket undervegetation utan mossa för det mesta, men en och annan markliggande gren som bröt av. Vid något tillfälle blev det rätt brant och lite knepigt (för föraren) att gå i den sneda terrängen. På ett ställe korsades en mindre djurstig, där blodade jag lite extra för att det inte skulle bli för svårt. Slut vid en gran och liten sten, gissar på 70-80 meter. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att låna husses stegmätare för att få en mer exakt bild av distansen. Vi väntade 60-70 minuter.

Ungefär här fick jag be Kasper att stanna sen för att kunna hänga med själv och få fatt i linan på andra sidan ett stort yvigt träd. Det störde honom inte alls i den fortsatta spårningen.

Spårning: jag knäppte på camouflageselen strax före starten. Trodde jag. Vips, så var Kasper bortsprungen. Selen är lite knepigare än de tidigare vi haft, och jag måste ha missat nåt ben, för visserligen är han en Houdini när det gäller selar, men så snabb är inte ens han. Den kan helt enkelt inte ha suttit på ordentligt. Visselpipan låg i ryggsäcken i bilen. Typiskt. Just som husse tog ett par steg för att gå och hämta den, så kommer lille skutt glatt tillbakaskuttandes för att se om vi har lika kul som han. Så söt...

Hmm... hur ska den här selen monteras egentligen?

Nåja, selen monterades igen, lite mer ordentligt den här gången. Så gick vi till startplatsen och han fick sitta. Han hade knappt ro till det, var väldigt på hugget. "Sök spår" sade jag och gestikulerade mot den uppstötta startpunkten. Nosen ner i marken direkt och så iväg. De tre startklämmorna missade jag i hastigheten, utan jag ropade till husse att ta klämmorna. Och så drog vi in bland buskar och snår. Sen tog jag alla klämmor utom en. Men lite svinn får man väl räkna med.

Så här kool ser jag ut i min camouflagesele - som en riktig jakthund! Alla drevrar och taxar kan dra nåt gammalt över sig... Ska se om vi kan få till nån mer bild som visar på den fina plattan frampå bröstet.

Kasper valde fel väg två gånger, men korrigerade sig själv efter ett par meter, gick tillbaka, hittade spåret och fortsatte framåt. Mycket duktigt! I det branta partiet valde han vägen nedanför ett brett och yvigt träd medan jag gick ovanför, så jag blev tvungen att säga "Stanna" till honom. Han stannade och väntade medan jag släppte linan och plockade upp den igen på andra sidan trädet. "Sök spår" sade jag fem meter bakom hunden (min tiometers lina har inte kommit än, så jag körde med min femmeters) och han började spåra direkt igen. Kanoners! Sedan gick han rakt på skanken, även om han nosade ett par decimeter ifrån först. Men han stannade och verkade känna att där var spårslutet. Kunde inte gått bättre! Och jag som var rädd att vädret skulle gjort det lite för svårt för honom.
Hittat rådjursskanken! Svansen viftar för fullt. Belöningen med goda varmkorvbitar satt ju som en smäck. Ville sen bära skanken korta bitar på väg tillbaka mot bilen. Stolt.

Som blodflaska tog jag en just tömd flaska alsolsprit. Perfekt droppning! De tre dl blod vi fick skulle räcka till cirka 4 gånger, enligt kursledarna (på den här spårlängden). Innan jag frös om det delade jag alltså upp blodet i fyra ungefär lika stora slattar. Men dagens fjärdeldelsslatt kommer att räcka till minst en spårdragning till. Kanske ska jag tacka alsolflaskan för det?

Viltspårkurs 1(5)

Började piggna till från förkylningen samtidigt som det var dags för det första kurstillfället för viltspårkursen. Den gick av stapeln på Bogesundslandet bara ca 20 min härifrån. Fint väder var det också. Vi var 8 deltagare på två ledare, Eva och Pia. Där fanns en jättefin gul jaktlabbe, en svart vanlig labbe, en svart curly och en tollare. Resten var icke-retrievrar: en boxer, en blandras 75 % border collie och 25 % golden, en frånvarande border terrier (magsjuk, husse var dock där) och så Kasper.
Vi började med att lägga spår, ungefär samma längd och svårighetsgrad som i somras i Skåne. Sen hade vi teori och fika medan spåren fick ligga till sig. Vi var indelade i två grupper med fyra deltagare på vardera ledaren.
Kasper gick som tvåa i sin grupp med Pia som ledare. Jag bytte till hans hittills oanvända camouflagesele och en lånad spårlina. Selen är ett felköp från webben, var alldeles för stort för nåt halvår sen. Nu passar det bra och ska fungera som arbetstecken för viltspårning. Och den femmeters spårlina jag trodde jag kunde använda funkar inte, de ska vara tio meter för viltspårning.
Kasper gick runt lite förvirrat vid startplatsen, men när jag gestikulerade mot spårstarten som jag gjort vid på kantarellspårningen satte han fart. De första tio metrarna hade jag blodat varje steg, därefter ungefär vartannat. Klöven drogs så klart hela sträckan. Kasper följde spåret noggrant, och när jag frågade Pia efteråt tyckte hon att han gått fram lagom fort. På ett ställe stannade han till, men hittade strax spåret igen och fortsatte. Enda missen var när vi var framme vid slutet. Då vek han av åt höger (människospåret åt det håll vi gått tillbaka efteråt) istället för att gå till den lilla granen där skanken låg. Han rundade ett träd och fastnade. När jag plockat loss honom stod jag bara stilla och avvaktade och då gick han tillbaka ett par meter, tog upp spåret igen och hittade skanken under granen! Lysande! På tillbakavägen bar han den bitvis i munnen som en äkta apportör. :D
Han har sen sovit större delen av eftermiddagen. Vi fick med kursbok, rådjursskank och 3 dl blod hem och nu är det meningen att vi ska köra en eller två gånger hemma på egen hand innan nästan kurstillfälle på lördag. Ska se om jag kan lära ut spårdragning till husse, så han lite senare kan lägga ett spår åt mig för att göra doften lite annorlunda (svårare?) för Kasper. Jag har haft pysselstund och gjort iordning ett antal snitslar med plastband och klämmor jag köpt på Teba och som jag klämt fast på ett ståltrådshalsband. Färggrant blev det.
Förresten, Kasper var såklart på när han träffade sex nya, intressanta hundar. I detta läge kan jag inte få honom att gå lugnt och civiliserat, något han numera gör nästan jämnt på hemmaplan. Men sen höll han sig förvånansvärt gnällfri (nja, inte helt, men mindre än bc-mixen) och lugn när vi väntade på övriga deltagare. Ett litet hopp tänds...

Orlando Mini Crackers

Hippi, grisöron är inte så bra i en geocachingburk, kan dra till sig andra djur än geohundar.
Synd, tycker Kasper också.
Cärla, kul att man är saknad när man inte skrivit på ett tag. Är lite sjuk (igen, vådan av att träffa folk med småbarn...), så jag har inte gjort så mycket med Kasper de senaste dagarna. Mer än det allra nödvändigaste. Men på lördag har vi första viltspårtillfället, ska bli mycket kul.
En sak vi iallafall har gjort är att försöka gå fint på promenader. Jag vet, det har jag ju tragglat med hur länge som helst. Men nu slumpade det sig så att husse kom hem med några små askar från Lidl häromsistens. Själv skulle jag aldrig köpa hundmat på Lidl, så jag stirrade lite irriterat på dem när de kom in i huset. Vad för skit skulle han nu proppa i min hund? Läste på askarna och de verkade tämligen harmlösa. Innehåller inget socker. Va, ska man ens behöva skriva det? Är inte det självklart? Hmm.
Iallafall visade de sig vara riktiga lyckokast. Orlando mini crackers heter de underbara små askarna, finns i flera olika smaker och har en riktigt bra förpackning som lätt slinker ner i fickan. Och bäst av allt - Kasper älskar dem! Han kan göra (nästan) vad som helst för en Orlando mini cracker. Även gå fint med glittrande uppåtriktade ögon precis vid min sida, så där som retrievrar brukar göra, ni vet. Han kan även med viss tvekan förmås att lägga sig på kallt och vått underlag. Ungefär där verkar gränsen för de magiska crackersarna gå.
Jag är så nöjd så... Nu ska jag bara bli lite piggare så ska vi se vad mer de små crackersarna kan duga till.

Geocachningstur

Det var så härligt väder, ljummet och cirka 15 grader, så vi tog ytterligare en skogstur idag, denna gång för att geocacha. Förstärkt med en tunn gren får husse Kasper att gå skapligt fint.
Som vanligt kan ju stenarna ha massa godis på sig, så det är bäst att undersöka dem.
Jajamensan, man kallas ju inte geohund för intet. Den här gången behövde ju inte jag söka efter den gömda lådan i skogen, men jag vet precis hur man gör...

Skogsrunda med ris och ros

Den senaste veckan har jag försökt träna Kasper på att hålla sig lugn i skogen när han binds upp. Att bli bunden utanför den lilla ICA-butiken i närheten av oss går utmärkt, han sitter alltid så fint och väntar när jag kommer ut igen. Men i skogen har han så höga förväntningar och vill bara inte hålla sig still och ha tråkigt.
Jag gör så att jag binder honom i något träd, visar honom den taggiga blå bollen med rep i och går iväg ut i terrängen. Jag försöker komma ihåg hur jag gått (mellan två stenar, till höger om ett snedväxande träd osv) för att jag ska veta något så när om Kasper spårar rätt sen. Jag lägger ut taggbollen och en klatt leverpastej. I det här läget gnäller Kasper och ibland ser/hör jag att han försöker ta sig loss. Jag har varierat svårigheten, ibland ser han mig fortfarande, ibland ser jag till att komma bakom nån gran eller stor sten. Sträckan är kanske 40-70 meter. Sen står jag still och väntar tills han tystnar. Idag hade jag termosmugg med kaffe med mig, perfekt. När han är tyst går jag en rundsväng tillbaka. Börjar han pipa igen stannar jag. När jag kommit inom syn- och hörhåll från honom och han fortfarande är tyst klickar jag och säger sen Bra. Sen får han en klatt leverpastej innan jag tar loss honom.
Han spårar sen i mitt tycke lite slarvigt, antingen väl snabbt eller, om jag drar ned hans tempo, så kan han dra iväg åt annat håll, kanske mot nån annan doft. Svårt att veta hur mycket jag ska styra farten och därmed kanske störa honom. En gång stannade jag till i tron att han ville helt åt fel håll. Efter att ha kikat mig omkring lite insåg jag att han nog hade rätt, så jag bestämde mig för att låta honom bestämma. Jag gav sökkommandot igen, och se, hittade han inte boll, leverpastej och kaffemugg bakom ett annat träd än jag hade trott. Det var lite kul. Fast än så länge tycker jag att framgångarna med passivitetsträningen är små. Okej, han är inte så vildsint som han var när jag band honom i våras, men till tyst och lugnt ICA-läge har vi en bit kvar.
Efter spår- och passivitetsträningen bestämde jag mig för att testa än en gång att ha honom lös i skogen. Skitglad rusade han iväg, men kom omedelbart på mina visselpipsinkallningar. Tills efter fjärde gången. Då fick han totalfnatt. Kom visserligen på visslingarna, men bara suuuusade förbi och försvann blixtsnabbt åt motsatt håll. Med lite distans på det inser jag att han hade jäkligt kul och säkert behövde få springa av sig, men jag har ändå svårt att koppla av och låta honom hållas. Det är ju rätt tätbebyggt, vilket innebär att skogen är ganska liten och han kan enkelt springa ned till bebyggelsen, bort till någon väg eller fram till andra människor och djur som vistas i skogen.
När han studsat runt ett tag och till sist kom i sån närhet att jag kunde morra med mörk, arg röst på honom så stannade han upp. Jag visade honom att jag var rejält arg, kopplade upp och körde några enkla lydnadskommandon som han följde blixtsnabbt. Till och med Ligg gick bra då i blöta skogen, vilket visar att han visste att nu gällde det att lyda matte.
Sen var det kopplad promenad genom resten av skogen medan jag funderade över läget. Min teori är nu att han blir alltför uppspelt och stressad av att få springa fri så länge i taget, så nu ska jag nog testa att koppla loss, köra ett par–tre inkallningar, sen koppla igen och gå vidare. När han verkar lugn, koppla loss igen och upprepa två–tre gånger till med visselpipan. Då får jag en chans att varva ned honom emellan. Mitt långsiktiga mål är givetvis att kunna ha honom lös, men inom inkallningsbart räckhåll, under hela skogspromenaden, men där är vi helt uppenbart inte ännu.
Att mobilfota den lille busen med leverpastejen inom lockande räckhåll gick dock alldeles utmärkt. Duktig pojke!

Gårdshund övermannar schäfer

Måste bara sno en liten berättelse från uppfödaren, den var för kul (Tosse är en vuxen schäfer och PXI är en liten gårdshund, yngre än Kasper):

Var ute med hundarna, när vi gick iväg kom Tosse springandes med sin nya leksak, en kampboll med snöre... PXI är ju inte den som ger sig i första taget.... vilket jag fick bevis på.... PXI sög tag i leksaken och släppte inte, de kampade, slet.... Tosse släpade PXI som inte släppte... PXI kämpade emot....
Hela rundan höll de på utan att släppa någon av dem.... väl hemma efter 1,8 km släppte Tosse och stod helt förvånad och tittade på mig! PXI var såååå nöjd och lekte och lekte!!!

Försvarsmissar nästa

Inte bara hundar kan spåra... Katter missar inte heller en bra doft. Försvaret nästa, små kissar?

Viltspårkurs uppspårad

Tjoho, vad kul! Har lyckats spåra upp en viltspårkurs, fick ju blodad tand i Skåne i somras.

Efter att ha kikat runt lite överallt hittade jag till slut en kurs via Svenska spaniel- och retrieverklubben här i deras avdelning Östra. Kursen börjar sista lördagen i oktober och håller på fem helger i rad, antingen lördag eller söndag, ute på Bogesundslandet, kanske 2,5 mil härifrån.

Det bästa är att det ingår klöv på kursen. Det verkar lite knepigt att få tag i rådjursskankar om man inte känner någon jägare. Dessutom ingår en kursbok (okänt vilken) samt ca 3 dl blod.

Ska verkligen bli skojigt. Nu får jag väl ta och skaffa lite snitslar också, även om jag läste på ett ställe om att använda gps:en till att logga först spåret och sen hunden, så kan man direkt analysera diskrepansen efteråt. Men sådana teknikaliteter kan ju anstå tills vi blivit lite varma i kläderna.

Norrortsleden invigs

Igår invigdes Norrortsleden, vilket firades med att alla icke-bilar fick vistas på väg och i tunnel innan bilarna släpptes på. Jag passade på att ta en härlig cykeltur på nästan 14 km utan hund (det var längesen jag cyklade utan hund) medan husse och Kasper gick genom tunneln. Där fanns förutom massor av människor och andra hundar skojiga jippon som jonglörer, bildvisning av tunnelsprängningen med mera. Kasper tyckte tunneln var lite läskig på ditvägen, men tillbaka gick han med högburet huvud.


Läste just att kullens första MH är gjort i Danmark:

Bárdur: glad for at hilse på fremmede, MEGET glad for jagt, ikke overaktiv, vil ikke hilse på kedeldragten alene, gerne sammen med mig, heller ikke lydpladen var noget for ham, spøgelserne uha, men af med hætten så var de da rigtig søde. Skud og sådan, naaja ikke rigtig. Efter alle oplevelserne både enkeltvis og samlet var han fuldstændig upåvirket.

• kontakt 5,4,4


• leg 2,1,1


• jagt fart 4,4


• jagt fangst 3,5


• aktivitet 2


• overraskelse (kedeldragt) 3, 1, 1


• lyd 4, 1, 1


• spøgelser skræk 5


• spøgelser trusler 3


• spøgelser kontakt 1, 4


• skud 3

Ska bli så intressant att jämföra med Kasper och de andra i kullen längre fram. Hoppas på en tid i feb/mars!

Kaspers omdöme i Tollarp 2 augusti

Lite sent, men jag hittade just Kaspers omdöme på utställningen i Tollarp den 2 augusti. Så här sade den norske domaren Rodi Hübentahl:

Kraftig, välbyggd. Typiskt huvud och uttryck. Mkt bra hals o rygglinje, välutvecklad bröstkorg. Bra benstomme o goda vinklar. Rör sig väl. Tyvärr har hunden underbett.

Status på Kasper just nu:
Han hostar fortfarande emellanåt, särskilt när han kom in efter att ha varit ute i regnet en stund. Ingen extremhosta nattetid, dock. Hostan är så pass gles att vi avaktar och tror han klarar sig utan veterinärbesök.

Kennelinspektion

Idag var djurskyddsinspektör och media på plats hos Kaspers kennel. Man skymtar både gårdshund och schäfer på filmen.

Kul skyltsamling

Underbart originell hundskylt.


Kopplad hund kan tillåtas på serveringen.



På nästa ställe är det lek- och badplats, där var det hundförbud.

På ytterligare ett annat ställe hänvisar man till hundstrand lite längre bort och berättar att här är det textilstrand (till skillnad från det vanliga – nakenbad).

Nästan granne med oss på Rügen fanns denna skylt med imponerande välmusklad vakthund innanför.

Liten fin drickplats för hundgästerna.

Underbart bisarr skylt i Frankrike. Skulle passa rätt bra hos oss med...

Ibland måste till och med franska hundar vara kopplade.

En särskild hundsopkorg även i Frankrike. Otänkbart för bara några år sedan...

Fransk respektive tysk variant på hundpåsställ. Den franska hållaren har en detaljerad beskrivning över hur man gör :D medan den tyska nöjer sig med en soptunna under.

Alternativ sysselsättning

Idag har Kasper var nästan hostfri, men det har kommit en och annan hostning från honom. Han är ju vaccinerad mot kennelhosta, men efter att ha läst lite mer på webben funderar jag på om det ändå kan vara en lindrig släng han fått?

Vid kennelhosta börjar hunden hosta och kraxa. Hostan tilltar och blir skrällande. I de flesta fall är hunden pigg, men hostar mycket framför allt nattetid så att husse och matte inte kan sova.
Tillståndet liknar kikhosta på barn. Hostan är besvärande och kan pågå under flera veckor innan den klingar den av. Många tror att hunden satt något i halsen.
Så länge hunden inte har feber (över 39 grader) eller är dålig, gör man som när man själv är förkyld; man tar det lugnt. Om hunden blir sämre, tröttare eller får feber ska man naturligtvis kontakta sin veterinär.
Inkubationstiden för kennelhosta är 4-10 dagar. De flesta hundar har en febertopp precis i början av sjukdomen, men har sen normal temperatur (vilken för hund ligger mellan 38-39 grader Celsius). Hosta i varierande grad under 5-10 dagar för att sedan tillfriskna helt. Vissa hundar hostar i upp till 2-3 veckor.
Vaccin mot kennelhosta ger inte ett hundraprocentigt skydd mot smitta, men om hunden ändå blir sjuk förkortas sjukdomstiden och symptomen blir mildare.

Tja, i vilket fall är han idag betydligt piggare än husse och matte. För att låta honom springa av sig lite tog vi en tur med bilen i det vackra höstvädret till en hundrastplats i Rosersberg. En hund gick just därifrån när vi kom, så vi fick vara ensamma. Bra, för den händelse han nu har kennelhosta...
Jag kan sitta fint och vänta när jag vill...
Eller ligga fint och vänta på husses godis...
En kul belöning är när jag får leka med lammtussen...
... mooorrr, kan jag aldrig får vinna den?
Ibland måste man ju göra sig till och stå på två ben också för att få det goda... Jag tycker de tvåbenta borde stå på alla fyra när de äter efterrätt!

Besvikelsen är stor

Huva, så Kasper har hostat och harklat sig i natt. Var uppe flera gånger och tittade till honom. Som tur var mötte han mig alltid med viftande svans, trots lätena ur strupen, och det gjorde att jag vågade gå och lägga mig igen. Det blev trots det en orolig natt med lite sömn.
I morse steg jag som planerat upp vid sex, men märkte direkt att Kasper fortfarande inte blivit av med det som antagligen irriterade i halsen. Jag tog tempen, men den låg bara på 38,2, så nån större risk att det skulle vara kennelhosta eller liknade verkade det inte vara.
Jag ringde MH-ansvarige som förstod mig när jag sade att jag inte ville ta dit Kasper i det skicket. Även om han klarade det skulle en plötslig hostattack säkert inte ge honom ett rättvisande provresultat. Och vore han sjuk var det ju dumt att ta dit honom alls. Hon sade att nästa MH redan är fulltecknat, men att det kommer att bli ett par tillfällen i februari-mars då nya beskrivare ska göra sina prov, och de proven kommer att vara officiella MH-tester. Hon har lovat sätta upp Kasper på ett av dem.
Jag sov vidare några timmar efter att ha konstaterat att veterinären öppnar klockan 10. Men vid det laget hade hans problem minskat avsevärt, så jag bestämde mig för att avvakta ytterligare. Ringde dock kenneln, mamma och en kompis och berättade att vi trots allt inte kommer ner. Själv börjar jag känna mig risig (husses fel) och risken att köra 50 mil med en hund som kanske börjar låta illa igen ville jag inte utsätta oss för. Den långa resan kunde ju bli väl jobbig för honom också.
Så trist är att behöva konstatera att vi inte dyker upp på kennelträffen imorgon. Jag som redan hade packat allt, och tänkt ta med ett par prylar till försäljning till och med. Hoppas iallafall att ni får kul i Växjö. Vi får ses en annan gång!
Kasper har slutat hosta och ligger nu och sover lugnt. Han har bara fått lättmat hittills idag i form av majsvälling och varmkorv, men allt verkar lovande.

MH imorgon

Tack, alla, för era välönskningar!
Vi hoppas det går bra imorgon. Var en snabbis idag på VaBK:s appellplan, har inte varit där sen vi slutade kursen på försommaren. Faktiskt är Kasper aningen mindre het där nu. Visst är han på, men inte extremt. Fick snosa runt en stund och göra några små kommandon. Imorgon är det ju skogen intill som gäller, men jag ville iallafall kolla av hur han utvecklats sen sist.
Nu på kvällen har han börjat harkla sig väldigt mycket. Eller om det är hosta, fast tror inte det. Undrar om han fått i sig nån benbit för mycket... Får hoppas det ger sig till imorgon.
Vet inte om det blir några bilder på MH:t, för husse ligger sjuk i lunginflammation. Tar med kameran ifall det finns någon åskådare där som vill åta sig uppdraget.
Sen bär det av till Småland, och dit ska kameran givetvis med.
Oj, ska bli så spännande att se hur det går för Kasper i MH, och sen att träffa alla gamla och nya valpar i Växjö.

Indianer i vägen

Vi skulle träna lite på gröna ängen, var det tänkt. Men den var full av små dagisindianer och hövdingfröknar, så vi fick gå hem till tomten istället. Visserligen är jag helt övertygad om att Kasper skulle ha gjort sig perfekt som prärievarg, men jag är inte helt säker på att alla höll med, så jag avstod från att släppa loss honom i den vilda skocken.

Körde lite inkallning med ett par olika leksaker istället. Ville se vilken han tyckte var roligast, vår vanliga lammtuss förstärkt av lammgosedjur eller en taggig boll med snöre igenom. Kunde faktiskt inte se nån skillnad på farten.

Kasper gnyylar

Skulle just njuta av lunchen ute på uteplatsen. Kasper ligger i sin vanliga solhörna och njuter.
Rätt var det är hoppar han upp, gnyylar. Jag vet inte hur jag annars skulle beskriva det, en ynklig blandning mellan gnäll och ylande. Han kastar sig ut på gräsmattan, ser ut att harkla sig, öppen mun. Inget kommer ut.
Så kommer han fram till mig, stel som en pinne och gnyylar.
Getingstick i munnen, är det första som far genom huvudet. Jag öppnar munnen och tittar, men ser inget svullet eller konstigt. Går in och kollar på webben. Där står det att hundar i allmänhet klarar getingstick bra, men om de fått ett stick i munnen kan andningsorganen påverkas. Ha koll någon timme och kontakta veterinär vid behov. Det står också att man kan ge kortison.
Försökte ge lite gräddvatten för att om möjligt lindra vad det nu var, men först ville han inte ha. Mycket ovanligt att den hunden inte vill ha grädde! Men efter kanske tio minuter slurpade han i sig den. Har plockat fram kortisonet i beredskap. Nu ligger han på gästsängen i arbetsrummet och har somnat. Andas fint.
Håll tummar och tassar att han piggnar till snart!

Tre och en halv timme senare:
Han sov ett tag, sen gick vi på en kort, stillsam promenad. Nu börjar han så smått hoppa efter bollar och skälla på förbipasserande som stannar till utanför häcken, så det är nog inte nåt större fel på honom. Skönt!

Upp som en plätt och ner som en ...

... pannkaka, ja.
Pannkaka blev det av lattjandet på nästa äng.
Kasper och Enzo hade kul en stund, och jag kunde till och med få Kasper att sitta lös med lös Enzo vid sin sida, och sedan kalla in på ganska kort avstånd, max fyra-fem meter. Men sen fick Kasper korn på några andra småhundar långt bort på andra sidan ängen.
Swosh, så var kanonkulan iväg.
Provade att ropa, men icke. Tog fram visselpipan och blåste mig både öm i halsen och döv i öronen. Kom han? Tja, efter en låååång stund kom han tillsammans med sina nyvunna bröder (systrar?).
Jag kopplade upp och försökte få stirrig hund att varva ned. De andra ägarna hämtade sina hundar, och Enzo tittade mest på och undrade nog varför Kasper inte kom när matte ville. (Själv var han ju framme vid mig nästan meddetsamma när jag visslade...)
Jag körde några små enkla sittövningar, och märkte att det funkade. Tänkte att då testar jag att göra en kort inkallning igen. Han satt still, men spänd som på nålar, och det borde väl funkat som varningssignal. Men, lätt att vara efterklok... Så fort jag kallade in for han iväg som ett skållat troll... men inte till mig, utan bort till de nyvunna vännerna.
Avvaktade lite för att se om han skulle komma. Han gjorde ett uppehåll i leken och jag satte igång att vissla. Såg att han kom mot mig och jag började springa åt andra hållet. Efter en stund... ingen hund hinner ifatt? Hmmm... Vänder mig om och ser att Kasper återgått till kompisarna och dissar mig helt.
Till sist gick jag bort för att hämta honom och var arg. Sen var det koppel resten av promenaden. Trist, för det började så fint med bara Enzo och han. Men fler hundar utgör en alltför stor frestelse, helt klart.
Det är väl det här man får räkna med, bra ena gången och kasst den andra. Suck.

Förmiddagsträning på ängen

Vi har en äng/enklare fotbollsplan rätt nära oss där Kasper gått mycket lös i sin barndom. På senare tid har han mest varit i långlina alternativt släpande koppel. Precis bredvid ängen bor Freja, en mycket intressant storpudel. De har en symbolisk grind in dit i form av en lös kompostsektion. Funkar av nån anledning på hundarna, fast de mycket väl skulle kunna springa vid sidan av genom häcken. Särskilt Kasper.
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: "Är det sant?"
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan - men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!

Inkallningen satt som en smäck!

Måste skryta lite om igår...

Vår granne Simba, en medelålders hund av blandras, kom fram för att leka lite med Kasper. Kasper satt i lina, så jag släppte loss honom för att de skulle kunna leka lite bättre.

Efter några minuter försökte Simbas matte kalla in honom. Det ska sägas att han normalt är en ganska lydig hund, håller sig på tomtgränsen utan koppel och kommer i allmänhet när de ropar. Men igår var det så kul att leka med Kasper, så han bestämde sig för att inte höra. Hans matte ropade flera gånger till. Utan resultat.

Jag hade visselpipan om halsen, och stod och avvaktade tills hundarna gjorde ett kort uppehåll och Kasper lyfte huvudet. Då började jag vissla.

Swosh, sade det, så kom kanonkulan blixtrande. Jag in i köket och hittade som tur var ett paket skinka som stod framme. Mums, skinkbit som belöning ... var ju klart bättre än att leka med Simba.

Åh, vad jag kände mig som stolt matte när jag sen gick ut och kopplade upp honom i linan igen...

En ungefär ett år gammal bild på Simba och Kasper när de leker.

Kommentarer till Pluto - en annorlunda gårdshund

När senaste numret (3/08) av Gårdshunden (f.d. Skåningen) kom i lådan var det särskilt en artikel som ådrog sig mitt intresse: Pluto - en annorlunda gårdshund.
Pluto är en gårdshund som är jämnårig med Kasper och lika intensiv. Nej, rättelse: ännu intensivare. Känns rätt skönt att läsa om att det finns fler sådana, och att det finns de som är värre. Äsch, värre - Kasper är för det mesta världens goaste hund, tro inget annat. Glad och go. Men egensinnig.
Om man ska jämföra denne Pluto med Kasper så är detta min första hund, medan de hade erfarenhet sedan tidigare av ett antal hundar, bland annat en nästan jämnårig dsg till som uppfostrats likadant, men ändå är totalt annorlunda än Pluto. Det är därför kanske inte givet att vi fått det lite jobbigare för att vi är förstahundsägare, utan det hänger kanske även en hel del på individens intensitet och dominans.
Vi, precis som de, har haft hunden lös ute i skogen för jämnan som valp, hållt på och tränat och gömt oss osv, och det gick bra i deras fall till 6-7 månader, i Kaspers fall började han dra iväg i skogen runt 8-9 månader. Så det där med att man ska träna valpen tidigt på att vara lös i skogen är säkert bra, men man ska inte tro att det är en patentlösning. Kanske hänger det ihop med unghundsperioden, och när hunden blir vuxen kanske den minns det där med att uppföra sig lös i skogen igen... Hoppas!
Men Pluto och Kasper skiljer sig åt på en avgörande punkt: Pluto är aggressiv. Det har Kasper (tack och lov!) aldrig varit. Kasper är världens gladaste och mest positiva hund man kan tänka sig. Han älskar alla, både människor och hundar, och tror alla om gott. Han har börjat kaxa till sig lite mot vissa hundar nu, kanske hänger ihop med att han börjar bli vuxen. Men bete sig som Pluto hoppas jag verkligen att han aldrig börjar göra.
Summa summarium - ibland behöver man läsa en sån här artikel, så man inser att även om man tycker det är tungt att kämpa ibland med vissa saker (gå fint och så) så är det petitesser jämfört med vilka problem andra kan ha. Ska bli så spännande om en vecka att se hur han blir beskriven på MH:t. Heja, Kasper, du är bäst!

Hörselgräns på femton meter

Kasper kan ju gå fint om han vill. Men han vill inte alltid. Hemma på vanliga gatorna går han oftast skapligt, men i skogen vill han bara dra och nosa. Det där har ni nog hört förut.
De senaste gångerna nu har jag provat att köra med kort koppel och fingång (ibland lövruska framför nosen för att påminna om vad som gäller) när vi gett oss ut i skogen, för att efter en stund säga Fri och låta honom nosa fritt. Förutsatt då att han inte drar alltför vilt, då blir det fingång igen.
Sen på hemvägen har jag släppt kopplet och låtit det släpa efter. Jag vet, det finns en risk att han kan fastna, men nu känns det lite tryggare och jag kan stampa till på det om jag känner att det behövs. I princip har han klarat det, även om han gärna drar lite för långt fram jämfört med vad jag vill. Men är han bara 10-15 meter framför mig och jag ropar in honom så kommer han. Han kanske kissar lite först, eller nosar på nån intressant tuva, men sen kommer han. Hm.
Har han hunnit längre bort är det som att han inte hör längre. Eller vill höra? Men att gömma sig så han får leta fungerar fortfarande, förutsatt att det inte finns något hyperintressant spår att följa. Det märks att han tycker det är urkul det gånger han får hålla på och nosa och studsa runt på egen hand.
Idag gick vi nån timslång runda och hemvägen gick genom högvuxen äng. Jag släppte honom och provade att ropa in honom på 20-30 meters håll. Ingen reaktion. Tog fram visselpipan och då kom han farande direkt, blixtsnabbt, och satte sig fint vid min vänstersida. Korvbelöning. Testade det där ett antal gånger och kom fram till att han nog faktiskt inte hör mig på längre avstånd än max 15-20 meter, sen är han för koncentrerad på att springa och nosa att bakgrundsljudet försvinner. Men visselpipan fungerade klockrent varje gång.
Hoppas att detta håller i sig, för jag vill ju ha en lösspringande glad hund som kommer när vi ropar/visslar.

Kantarellsökkurs dag 2

Idag blev det mest riktiga kantareller, dvs såna som fortfarande växer på marken. Ledaren hade kämpat bra i förväg och dolt alla kantarellfynd med mossa, så ingen annan ivrig svampjägare skulle hinna före. Åtminstone 12 olika ställen hade hongömt undan, något vi var riktigt tacksamma för.


När Kasper hittar en kantarell tar han ofta svampen i munnen, och släpper den sen. Nån gång kan nog en liten bit slinka ned, men de är oftast rätt hela. På växande svampar innebär denna procedur att han faktiskt plockar svampen med, inte bara hittar den. Ledaren skojade och sade att nästa steg vore att få honom att apportera den till svampkorgen och släppa den där. Lite överkurs just nu :) men en kul tanke.


Första gången idag var han riktigt fokuserad och satte sig faktiskt bredvid fyndet för att få godis. Men rätt snart märktes det att det var dag 2, för tröttheten kom snabbare på än igår. Då var det bara att bryta och vila en stund.


Vi jobbade parvis, och vår svampkompis för dagen blev en rhodesian ridgebacktik på 17 månader, som hette Vimla. Hon var bra mycket lugnare och mer väluppfostrad än Kasper. Hittade en länk till dem: http://vimla.jennyjurnelius.com/index.html Hade ingen kamera med mig, men fick till dagens enda mobilbild på just dem iallafall.

Tre gånger var Kasper lös idag, två av dem inte med mening... Första gången hade jag bundit honom vid en stubbe. Trodde jag. Lite slarvigt, tydligen, för rätt var det var sade någon att där stack Kasper. Såg nåt vitt ett par hundra meter bort, sen var han försvunnen bland granarna. Letade reda på min visselpipa och började blåsa som sjutton. Och strax dök kanonkulan upp igen. Belönade med godis och klappar, för jag vill att visselpipa ALLTID ska innebära att han villigt kommer.

Andra gången släppte jag kopplet när vi sökte kantareller i ett särdeles stenigt och mossigt backparti, eftersom kopplet bara ville fastna hela tiden. Han sprang iväg nåt tiotal meter, men kom tillbaka när jag kallade på honom. Ingen belöning.
Tredje gången var på en grusväg. Vi stod i en grupp och pratade, med två RR tio-tjugo meter längre bort. Rätt var det var såg jag till min förvåning att Kasper sprang ner till dem och stannande till vid en lockande hög hästskit. Jag kikade ned och fann att jag höll i koppel och halsband. Hmmm, det brukar han inte ta sig ur... Kallade in honom och han kom tillbaka. Ingen belöning.

Väl hemma nu har jag borrat ytterligare ett hål i läderhalsbandet, som uppenbarligen har töjt sig en del. Nu kan det kanske räcka ett tag till innan jag behöver köpa ett nytt.
Summa summarum har det gått bra idag, även om koncentrationen bara räcker kortare stunder. Alla hundarna hittade växande svamp, så nu är det bara att öva mer, fortfarande på ställen där vi VET att det finns kantareller. Har fryst in en burk med hundkantareller, som jag kan plocka med mig ut i skogen av, så jag garanterat har lite svamp han kan få hitta. Ledaren tycker man kan lägga ut svamp även i snön på vintern, men då låta den ligga lite först innan man skickar hunden, för att doftämnena ska hinna stiga upp ur snön.

En av hundarna hittade till och med en kantarell gömd i mossan som ingen människa hade sett!

Det finns hopp för framtida svampturer, helt klart.

Kantarellsökkurs dag 1

Vi går en helgkurs och lär oss söka efter kantareller. Som jag trodde var Kasper en av de ivrigaste hundarna, det blev lite mycket med sex nya hundar, ny skog och nya arbetsuppgifter. När det var vila och teori var han lite gnällig, och vid ett tillfälle grävde han stora hål i marken där vi satt och fikade.
Men själva inlärningen av kantarellsök gick bra, han utmärkte sig väl i gruppen (tre rhodesian ridgebacks, en golden, en långhårig dvärgtax och en livlig blandras av en hel massa olika raser). Det vi hann dag 1 var satt börja nosa på kantarell i handen, klicka och belöna. Lite senare lägga ut några kantareller, där hunden skulle hitta 2 av 5. På slutet stå i närheten av växande kantareller, säga sökordet Kantarell och låta hunden söka i närområdet. Tror de flesta hundarna hittade även de växande kantarellerna då, inte bara de som en människa redan hade hållit i.
Hemläxan är att visa på kantarell på golvet hemma, belöna när hunden sätter sig intill den, detta för att försöka få till en tydligare signal när hunden verkligen har hittat en kantarell.
Imorgon jobbar vi vidare i skogen med fler växande kantareller.
Det här var tröttande, alla hundarna var rätt dämpade på slutet. Till och med Kasper.

Småvalpsgrejer

Kom just på något när jag skrev i Cärlas blogg... Har ett litet täcke från Kaspers småvalpstid som jag kanske skulle ta med till Växjö, kanske nån som vill köpa det för en billig penning? Ska rota och se om jag har nåt annat också. En röd väska som han vuxit ur kunde kanske vara nåt?
Är det nån ägare till liten dsg-hund som kommer till kennelträffen och är intresserad är det bara att höra av sig... Bilder kan ordnas, om inte annat finns grejerna säkert redan med längre tillbaka i denna blogg (förra hösten).

MH och valpträff

Jippie! Kasper har kommit med på MH här på VaBK lördagen 27 september. Det ska bli mycket intressant att se hur han blir mentalbeskriven. Vi är först ut av alla åtta ekipagen den dagen, lika bra det, så slipper man gå och vänta.
På söndagen är det sedan valpträff hos uppfödaren i Växjö. Det blir ju flera kullar som kommer, men hoppas få träffa åtminstone några av Kaspers syskon. Är ju jättekul att jämföra och se hur de har blivit sedan de var så där pyttesmå och låg och kravlade i valplådan. Där kommer man bl.a. att prata om just MH, så då kommer vi där med färdiga papper.

Måndagspromenad

I måndags kväll tog jag mig i kragen och gick iväg på en måndagspromenad igen. Anordnas kostnadsfritt av VaBK, suveränt. Jag var ju med rätt många gånger i våras, men sen tog Allmänlydnadskursen över på måndagarna, och sen blev det sommar.
I princip alla hundar var nya för oss, bortsett från en av ledarens hundar. Där fanns två schäfrar, en boxer, en (fox?)terrier, en podenco, en tax och en labbevalp på sex månader (hon var så söt).
Och så Kasper. Jag hade med mig en lövruska för att verkligen kunna träna att han inte skulle dra iväg framåt i sin iver att hälsa på alla hundarna.
På samlingsplatsen var han pipig och ivrig, men sen började vi med att gå runt i ring, så hundarna fick nosa på alla hundspår. Det hjälpte en hel del. Schäferägarna fick kämpa rätt rejält med sina tunga, ivriga hundar, boxern hade en halti som hjälpte bra.
Sen gick vi rundan utmed sjön, och utmed vägen gjorde vi ytterligare ett par övningar: alla stod still på led medan en hund i taget passerade bakåt och ställde sig sist, samt en ny ringövning där en hund stod i mitten medan övriga gick runt.
Kan till min glädje konstatera att de där övningarna klarar Kasper bra nu. Han ville ju gärna framåt, men med lövruskan nådde jag ned i rättan tid för att förekomma honom. Det var bara på slutet av en-och-en-halv-timmespromenaden som jag inte riktigt orkade vara lika snabb och konsekvent längre.
Men det kändes så skönt att kunna konstatera att ifrån att ha varit en av gruppens jobbigaste hundar var han nu en av de bästa. Detta blir helt klart en kick för att ta mig iväg på fler sådana här nyttiga måndagspromenader.

Läget just nu

Som tur är gick det bra för mamma Sunna och Kasper har nu två små halvbröder, Dante och Dixon.
Vi hade ju bokat in oss på Steg 3-kursen i Frösunda, men tyvärr har den blivit inställd. Saknades en futtig deltagare. Vi är ju inbokade på en intensiv helgkurs nästa helg i kantarellsök, det ska bli kul. Om inte annat hoppas jag att jag kan få lite tips om hur man ska få Kasper att varva ner i skogen, för om han nu går skapligt lugnt här hemma på gatorna, så blir han istället en totalt blockerad vilde i skogen. Alla dofter från hare och rådjur verkar vara ännu intressantare nu än tidigare, på något sätt. Jag vill ju verkligen att han ska kunna gå lös i skogen, och det gjorde han ju mycket när han var liten, då vi tränade mycket att gömma oss och liknande. Men nu känns det mycket långt bort att våga släppa honom. Han är så på att jag vet på förhand att han skulle dra som en blixt, så det är helt enkelt inte aktuellt. Långlina i skogen är inget kul för nån av oss, jag blir bara förbannad på alla snår och rötter jag måste reda upp linan från, plus att jag blir förbannad när han inte lyssnar för fem öre. Skulle verkligen ha behövt lite peppning i det här läget och då hade en längre kurs varit bra. Men tja, får väl se om jag hittar nån annan kurs istället. Ser lite tunt ut just nu hos de jag gått hos tidigare.
Jag har ju anmält Kasper till MH på VaBK, men vet ännu inte om han kommit med. Sen har det kommit en kallelse till valpträff hos uppfödaren, men det kan krocka med MH:n, så vi får väl avvakta lite och se hur vi gör.

Mamma får valpar

Nu håller min mamma på att få valpar. Igen. Heja, heja, hoppas det blir många fina D-vapplingar.

http://marklanda.blogg.se/2008/september/valparna.html?_tmp=e1f62c982d3e182fd462cd91697be433c21abe35

Oj då, mamma verkar ha det jobbigt. Håller alla fyra tassar för att allt går bra med mina småsyskon.