Eftersom solen skiner idag, till skillnad från det trista bakslaget med friskt snöande igår, bestämde jag mig för att ta med Kaspers frukostskål bort till vändplan för lite rallyträning med externbelöning.
Idag blev det släpande koppel som omväxling (man måste ju hålla i kopplet i nybörjarklass) och han gick jättebra. Jag improviserade lite olika moment, klickade och köttbullebelönade ibland. Jag märker särskilt framsteg på momentet Fronten–Backa 1 steg–Backa 2 steg–Backa 3 steg efter att jag har börjat träna handtarget. Han är mycket mer medveten om min hand och dess betydelse, och det har fått till följd att han stannar och sätter sig mycket närmare mig än tidigare. Känns jättebra! Detta har jag sett som vårt segaste moment, och jag tror det börjar lossna nu.
Istället finns det säkert annat som behöver finslipas, framför allt att gå ett par banor med skyltar de närmaste veckorna. Får se om vi inte kan sparka igång vår måndagsträning i rally nu när solen återvänt med kraft.
Strax innan jag skulle släppa Kasper på sin externbelöning stelnade Kasper till. Jag kikade nedåt gatan och såg en svart katt längre bort, i samma riktning som matskålen. Då vågade jag inte ge ett varsågod av rädsla att han skulle börja jaga katten istället för att springa till matskålen, så jag fegade: tog upp kopplet från marken, gav varsågod och sprang med bort till matskålen. Det visade sig vara dit han ville springa, inte till katten. Skönt! Antagligen var han orolig för att katten skulle komma fram och äta upp hans goda frukost innan matte var färdigtränad...
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett träning. Visa alla inlägg
tisdag 6 april 2010
fredag 2 april 2010
Träning, promenad och cykling
Träning, promenad och cykling – precis vad man vill ägna sig åt en långfredag. :D
Förresten, missa inte kika på Saras youtubetips bland kommentarerna från förra inlägget, den var helt super!
Efter en skön sovmorgon, där Kasper fick komma in under täcket frampå morgonkvisten, blev det lite träning av klickerläxan. Inne i köket tycker jag att allt fungerar bra nu, förutom handtarget. Om jag försöker dra ut på tiden aningen där, att han ska hålla nosen emot handflatan i minst 1 sekund innan jag klickar, så blir han otålig och tror att det är nåt annat han ska göra. Han testar då att a) bita lite lätt i handen, b) upphöra med beteendet eller c) gå runt till typ utgångsposition och dutta på handens baksida. Lite gulligt, men jag har hittills inte fått honom att fatta att bara hålla kvar nosen ger utdelning. Har provat att hålla handen rakt framför mig mot ett ben så att det inte går att gå runt till baksidan, men då blir det alternativ a) eller b) istället. Vi får väl nöta lite korta nosduttar ett tag till och se om polletten plötsligt ramler ner.
Iallafall gick övriga moment så bra inne att jag bytte miljö till trädgården. Det gick precis lika bra som inne. Förutom då när jag inte såg att det kom en airedaleterrier förbi med sin husse, och Kasper rusade ut genom häcken innan jag hann säga flaskhals... Invisslingen fungerade dock fint även denna gång. Nästa steg får bli att flytta samma träning till ett svårare ställe.
Efter träningen gick Kasper och jag en långpromenad och njöt av solen. På ett par ställen invid skogen (roliga dofter) drog jag fram kaninskinnsleksaken, och den var jättekul att kampa med båda gångerna, trots intensiva nosningar stunden innan.
Efter lunch gav sig husse och jag ut på cykeltur. Kasper fick stanna hemma och njuta av en torkad strupe istället. Vi körde tur och retur Lindholmen, totalt 15 km. Rätt lagom för oss så här i början av säsongen, men det hade blivit för tufft för Kasper.
Förresten, missa inte kika på Saras youtubetips bland kommentarerna från förra inlägget, den var helt super!
Efter en skön sovmorgon, där Kasper fick komma in under täcket frampå morgonkvisten, blev det lite träning av klickerläxan. Inne i köket tycker jag att allt fungerar bra nu, förutom handtarget. Om jag försöker dra ut på tiden aningen där, att han ska hålla nosen emot handflatan i minst 1 sekund innan jag klickar, så blir han otålig och tror att det är nåt annat han ska göra. Han testar då att a) bita lite lätt i handen, b) upphöra med beteendet eller c) gå runt till typ utgångsposition och dutta på handens baksida. Lite gulligt, men jag har hittills inte fått honom att fatta att bara hålla kvar nosen ger utdelning. Har provat att hålla handen rakt framför mig mot ett ben så att det inte går att gå runt till baksidan, men då blir det alternativ a) eller b) istället. Vi får väl nöta lite korta nosduttar ett tag till och se om polletten plötsligt ramler ner.
Iallafall gick övriga moment så bra inne att jag bytte miljö till trädgården. Det gick precis lika bra som inne. Förutom då när jag inte såg att det kom en airedaleterrier förbi med sin husse, och Kasper rusade ut genom häcken innan jag hann säga flaskhals... Invisslingen fungerade dock fint även denna gång. Nästa steg får bli att flytta samma träning till ett svårare ställe.
Efter träningen gick Kasper och jag en långpromenad och njöt av solen. På ett par ställen invid skogen (roliga dofter) drog jag fram kaninskinnsleksaken, och den var jättekul att kampa med båda gångerna, trots intensiva nosningar stunden innan.
Efter lunch gav sig husse och jag ut på cykeltur. Kasper fick stanna hemma och njuta av en torkad strupe istället. Vi körde tur och retur Lindholmen, totalt 15 km. Rätt lagom för oss så här i början av säsongen, men det hade blivit för tufft för Kasper.
torsdag 25 mars 2010
Seg träning men bra apportering
Åkte till öppna träningen ikväll. Där fanns bara ansvarige Agneta H som skottade bort snö från altanen. Jag hade en träningsplan med mig, väldigt basic, med fokus på fokus:
Han var jätteseg, ville mest gå och nosa. Belöningar: köttbulle, blodpudding samt roliga kaninkampgrejen. Var de kul? Inte så där över sig ikväll. Då kom jag ändå dit med omatad hund. Hur i jösse namn ska jag få upp hans fokus och intresse mera när inte dessa favoriter fungerar? Korta gnistor kunde man se ibland, särskilt om det var moment med lite rörelse i. Var det stillastående/-sittande moment tappade han intresset väldigt fort. Nu var det ju kallt och blött, inte hans favoritväder, men ändå...
Sen kom en större hund, men då hade vi redan hållit på en timme. Jag passade dock på att be Agneta kika på Kaspers apportering, när vi ändå hade tillgång till henne. Jag lånade en sprillans ny apportbock och så gick vi upp på altanen. Det var såklart svårare på altanen än hemma, Kasper sprang ut ytterst långsamt, lite ointresserad. Jag skippade då utspringsdelen. Lyckades jobba upp intresset genom att retas med honom med apportbocken. Sen tog han den riktigt bra och kom in med den och lämnade av fint. Jag brydde mig inte om hans position, däremot flyttade jag mig hela tiden så att han fick hänga på efter mig. Det gjorde han fint utan att tappa den. Agneta tyckte han var duktig med tanke på att han är en dsg (hon har golden och aussie att jämföra med) och tycker jag ska ta det långsamt framåt i allt svårare miljöer. Jag är rätt nöjd med tanke på miljöomständigheterna ikväll.
Moment | Kriterium | R/F | Kommentar |
Fokus | Titta 1 sek framifrån | 5/5 | |
Fokus | Titta o följa efter vid backning | 0/5 | Följer utan att titta upp, bör kanske backa till att bara ta ett steg bakåt, inne först |
Utgångs-ställning | Med fokus, ta 1 steg framåt | 2/5 | Tittar i utgång, sen tittar han fram och upp när vi går; vill få bort framtitten |
Sitt framför | Med fokus, tid 3–10 sek | – | |
Sätt upp framför (mata ner) | Med flyt (3–6 sek mellan varje efter svalt godiset) | 2/5 | Lite långsam, inte direkt flyt, men det var blöt plan |
Targetstick | Repetition, 1–3 sek | 5/5 | |
Snurra runt | Med targetstick | 3/5 | Del 1: lätt halvböj av huvudet åt sidan. Försöker man längr börjar backa och åla sig ur. Köra detta inne ett tag. |
Rygga intill vägg | Börja prova lite | – | |
Target | Gå fram till musmatta, tass på | 5/5 | Började nära, belönade ifrån mattan, ökade avstånd, bytte vinkel. |
Han var jätteseg, ville mest gå och nosa. Belöningar: köttbulle, blodpudding samt roliga kaninkampgrejen. Var de kul? Inte så där över sig ikväll. Då kom jag ändå dit med omatad hund. Hur i jösse namn ska jag få upp hans fokus och intresse mera när inte dessa favoriter fungerar? Korta gnistor kunde man se ibland, särskilt om det var moment med lite rörelse i. Var det stillastående/-sittande moment tappade han intresset väldigt fort. Nu var det ju kallt och blött, inte hans favoritväder, men ändå...
Sen kom en större hund, men då hade vi redan hållit på en timme. Jag passade dock på att be Agneta kika på Kaspers apportering, när vi ändå hade tillgång till henne. Jag lånade en sprillans ny apportbock och så gick vi upp på altanen. Det var såklart svårare på altanen än hemma, Kasper sprang ut ytterst långsamt, lite ointresserad. Jag skippade då utspringsdelen. Lyckades jobba upp intresset genom att retas med honom med apportbocken. Sen tog han den riktigt bra och kom in med den och lämnade av fint. Jag brydde mig inte om hans position, däremot flyttade jag mig hela tiden så att han fick hänga på efter mig. Det gjorde han fint utan att tappa den. Agneta tyckte han var duktig med tanke på att han är en dsg (hon har golden och aussie att jämföra med) och tycker jag ska ta det långsamt framåt i allt svårare miljöer. Jag är rätt nöjd med tanke på miljöomständigheterna ikväll.
fredag 18 september 2009
Springande killar och skinkost
Jag tror att Kasper kanske har fått upp ögonen för sambandet mellan att springa iväg från matte och att inte få belöning. Iallafall går det framåt.
Det började med att vi på promenade gick förbi en bil med öppen baklucka, några människor och en hund. När vi dök upp framgick det tydligt att någon i gruppen tyckte det var ett utmäkt tillfälle att träna hunden, så jag sade att jag kan komma förbi en gång till. Skinkosten halades fram ur fickan och vi passerade bakluckan några gånger alldeles galant. Det var inte superfin fotgång, men fokus var på mig och skinkosten istället för på hunden. Har inte så bra koll på hur det gick för deras träning, men jag tyckte hunden var lugnare tredje gången vi passerade. De var iallafall glada att vi ställde upp. Vad gör man inte för att själv få lite störningsträning? :)
Sen hamnade vi på grusplanen, jag kopplade loss och vi började träna fritt följ. Det gick bra tills tre skolgrabbar sneddande springandes över plan. Kasper tyckte de var helkul och sprang efter, vände framme vid dem och kom tillbaka. Jag visade honom osttuben och lade tillbaka den i fickan. Tji ost för det.
Sen tränade vi vidare, lite läggande under gång, lite mer fritt följ. Då kom det två killar till, denna gång på väg till just grusplanen för att lira boll. Kasper sprang bort till den ena killen, rundade och tillbaka till mig. ”Han rundade konen!”, sade den andra killen. Jag skrattade och höll med, visade Kasper osttuben och stoppade undan den igen. Killarna började sparka bollen och jag tänkte att nu kommer Kasper att sticka dit igen. Att spela fotboll är hans favoritgren på bollsidan. Men, nej. Han höll sig hos mig och vi fortsatte träna läggande under gång och ett par inkallningar. Inga problem. Skinkosten lockade mer än fotbollen. Vad kul!
Det började med att vi på promenade gick förbi en bil med öppen baklucka, några människor och en hund. När vi dök upp framgick det tydligt att någon i gruppen tyckte det var ett utmäkt tillfälle att träna hunden, så jag sade att jag kan komma förbi en gång till. Skinkosten halades fram ur fickan och vi passerade bakluckan några gånger alldeles galant. Det var inte superfin fotgång, men fokus var på mig och skinkosten istället för på hunden. Har inte så bra koll på hur det gick för deras träning, men jag tyckte hunden var lugnare tredje gången vi passerade. De var iallafall glada att vi ställde upp. Vad gör man inte för att själv få lite störningsträning? :)
Sen hamnade vi på grusplanen, jag kopplade loss och vi började träna fritt följ. Det gick bra tills tre skolgrabbar sneddande springandes över plan. Kasper tyckte de var helkul och sprang efter, vände framme vid dem och kom tillbaka. Jag visade honom osttuben och lade tillbaka den i fickan. Tji ost för det.
Sen tränade vi vidare, lite läggande under gång, lite mer fritt följ. Då kom det två killar till, denna gång på väg till just grusplanen för att lira boll. Kasper sprang bort till den ena killen, rundade och tillbaka till mig. ”Han rundade konen!”, sade den andra killen. Jag skrattade och höll med, visade Kasper osttuben och stoppade undan den igen. Killarna började sparka bollen och jag tänkte att nu kommer Kasper att sticka dit igen. Att spela fotboll är hans favoritgren på bollsidan. Men, nej. Han höll sig hos mig och vi fortsatte träna läggande under gång och ett par inkallningar. Inga problem. Skinkosten lockade mer än fotbollen. Vad kul!
onsdag 29 april 2009
Träning på gröna ängen
Gick ett pass till gröna ängen igen och körde ungefär samma övningar som förra gången.
Rutan: Kasper springer in väldigt fint med targetmattan på plats, även på kanske femton meters håll. Måste kolla upp hur långt avstånd som gäller ... Plockar jag bort targetmattan och går närmare går det lite segare in, inte samma schvung. När jag belönade med kastad repboll in i Rutan blev det lite bättre. Provade att gå tillbaka till Rutan efter att ha kört andra moment, och utan targetmatta, men då hade han ingen koll på vad kommandot Rutan betydde. Måste helt klart träna momentet mycket mer, både med och utan targetmatta, för att få en störe förståelse för vad som menas.
Apportering: Hade med mig två apportbockar, en i trä och en i gul plast, och kastade ut dem åt olika håll. Kasper tittade på och hade fokus på den sist kastade. Jag kallade på hans uppmärksamhet och skickade honom till den först kastade. Första gången sprang han först åt fel håll, vände vid nejandet och fortsatte i rätt klen fart till den rätta bocken. Sen gick det bättre. Fick till flertalet riktigt fina avlämningar.
Spårpinnen: Körde lite kort apportering med den också ett par gånger, på ca fem meters håll. Någon gång ville han lägga sig och tugga på den, men på det hela taget gick det bättre, även om avlämningarna var lite halvdana. Han vänjer sig nog snart vid den.
Fritt följ: Körde lite fritt följ runt de rutuppställda konerna. Gick ganska bra, men emellanåt tappade han fokus och skulle nosa på någon intressant fläck istället.
Platsliggning: Lade honom och gick uppskattningsvis 25 meter bort, väntade i knappt två minuter, klickade och gick tillbaka. Han låg jättefint, bara en gång vred han huvudet åt något ljud.
En gång under träningspasset kom postbilen på villagatan intill, och då stack han för att undersöka. Min arga röst bet inte. Suck. När han såg var det var, tvärvände han och sprang förbi mig i en runda med ett kroppsspråk som tydligt visade att han visste att han just gjort något otillåtet.
Han fick gå hela vägen hem okopplad och höll sig fint Nära.
Hemma har jag börjat att träna in Gå och lägg dig (i bädden i köket) när det ringer på dörren. Vi har två dörrar det kan komma folk genom och jag har börjat med den lättaste, köksdörren med ringklocka. Vi har kommit en bit på väg där. Den andra dörren, med knackkläpp, är svårare i och med ett högre ljud som till och med får mig att hoppa till, så den tar vi senare.
Lite fler bilder från Neapel finns upplagda om någon är intresserad.
Rutan: Kasper springer in väldigt fint med targetmattan på plats, även på kanske femton meters håll. Måste kolla upp hur långt avstånd som gäller ... Plockar jag bort targetmattan och går närmare går det lite segare in, inte samma schvung. När jag belönade med kastad repboll in i Rutan blev det lite bättre. Provade att gå tillbaka till Rutan efter att ha kört andra moment, och utan targetmatta, men då hade han ingen koll på vad kommandot Rutan betydde. Måste helt klart träna momentet mycket mer, både med och utan targetmatta, för att få en störe förståelse för vad som menas.
Apportering: Hade med mig två apportbockar, en i trä och en i gul plast, och kastade ut dem åt olika håll. Kasper tittade på och hade fokus på den sist kastade. Jag kallade på hans uppmärksamhet och skickade honom till den först kastade. Första gången sprang han först åt fel håll, vände vid nejandet och fortsatte i rätt klen fart till den rätta bocken. Sen gick det bättre. Fick till flertalet riktigt fina avlämningar.
Spårpinnen: Körde lite kort apportering med den också ett par gånger, på ca fem meters håll. Någon gång ville han lägga sig och tugga på den, men på det hela taget gick det bättre, även om avlämningarna var lite halvdana. Han vänjer sig nog snart vid den.
Fritt följ: Körde lite fritt följ runt de rutuppställda konerna. Gick ganska bra, men emellanåt tappade han fokus och skulle nosa på någon intressant fläck istället.
Platsliggning: Lade honom och gick uppskattningsvis 25 meter bort, väntade i knappt två minuter, klickade och gick tillbaka. Han låg jättefint, bara en gång vred han huvudet åt något ljud.
En gång under träningspasset kom postbilen på villagatan intill, och då stack han för att undersöka. Min arga röst bet inte. Suck. När han såg var det var, tvärvände han och sprang förbi mig i en runda med ett kroppsspråk som tydligt visade att han visste att han just gjort något otillåtet.
Han fick gå hela vägen hem okopplad och höll sig fint Nära.
Hemma har jag börjat att träna in Gå och lägg dig (i bädden i köket) när det ringer på dörren. Vi har två dörrar det kan komma folk genom och jag har börjat med den lättaste, köksdörren med ringklocka. Vi har kommit en bit på väg där. Den andra dörren, med knackkläpp, är svårare i och med ett högre ljud som till och med får mig att hoppa till, så den tar vi senare.
Lite fler bilder från Neapel finns upplagda om någon är intresserad.
söndag 26 april 2009
Förmiddagsträning på gröna ängen
Igår tog vi det rätt lugnt och var mest ute i trädgården. Kasper tyckte det var lite kul när matte grävde i jorden och planterade blommor, men fick själv nöja sig med att lattja lite med ett par plastkrukor. För säkerhets skull åkte kompostgallren tillbaka framför rabatten, annars kanske blommorna skulle bli uppgrävda snabbt igen av mattes lille medhjälpare.
Var träningssugen idag och plockade med lite attiraljer bort till gröna ängen på förmiddagen. Bäst att passa på innan det blir för varmt. Storpudel Frejas husse höll på att klippa häcken som vetter mot gröna ängen, så jag anade att Freja fanns i närheten. Bra, lite externstörning. ;)
Jag började med att sätta ut fyra koner till Rutan och lade en musmatta strax bortom mittpunkten som target. Sen repeterade vi target ett par gånger inne i rutan. Jovisst mindes Kasper vad det handlade om! Jag backade till strax utanför rutan, och sen backade jag successivt bortåt meter för meter. Hela tiden hade han bra fart in till target och stannade fint. Jag kastade in godis som belöning.
När jag tog bort targeten minskade vi avståndet igen för att öka successivt. Han sprang fortfarande in, men inte med samma schvung. Jag inser nu att jag borde testat att kasta in leksak som belöning för att få mer schvung, men då tänkte jag lite fel och provade istället med att ställa ut ett lock med godis på som externbelöning vid sidanav rutan. resultatet blev att han sprang snett genom rutan mot godiset istället för att på kommandot först springa in och ställa sig i rutan och sedan få tillåtelse att ta godiset, som var min tanke. Det blev helt uppenbart för svårt. Positivt i det hela var att han stannade och avbröt på mitt Nej. ;)
Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i rutan-träningen och tog istället fram apportbocken. Jag gjorde tre apporteringar på 10–20 meters håll (ökade successivt). Den första springningen var lite halvlam, men de båda efterföljande blev det bättre fart i. Det bästa var att han kom tillbaka in till min sida och gjorde väldigt fina avlämningar. Jag höll inne klicket någon sekund innan jag tog bocken från honom och han höll kvar och väntade på mig. Kanonhund! Som belöning kastade jag kampleksaken så han fick lattja runt lite.
På bus- och lekkursen tidigare i vår fick jag en spårpinne av Anette, och den hade jag med nu. Jag lät Kasper nosa lite på den, han har bara sett den en gång tidigare på kursen, så den är helt ny för honom. Sen kastade jag ut den kanske 5 meter och bad honom apportera in den. Han sprang dit och tog den, men sen ville han inte riktigt komma in med den. Han lade sig nån meter framför mig och ville uppenbart börja tugga på den. Jag nejade och lockade honom. När han närmade sig backade jag så han fick springa ifatt mig för att lämna av den. Vi körde så ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Med tanke på hans ovana vid denna pinne tycker jag det gick riktigt skapligt. Han började aldrig tugga och han kom in med den vid tillsägelse.
Sen körde vi lite konslalom med fritt följ. Gick halvbra, ibland stannade han till och halkade efter om där fanns någon intressant doft. När jag sade till honom kom han dock ifatt och stundvis gick han fint. Kanske lite väl långt ut, men det är svårt att se när man inte har någon medhjälpare som kan kika åt en.
Jag flyttade tilbaka konerna till Rutan och så körde vi ett par avslutande rutor med musmattan åter på plats, och istället lite längre avstånd. Jag ville att han skulle få en positiv och lyckad avslutning på det momentet, och det fick vi till.
Nu var vi rätt varma och trötta båda två, så jag tänkte avsluta med lite lek. Längst bort på ängen låg en gammal fotboll och skräpade, så vi gick dit och lattjade med bollen en stund. Urkul att spela fotboll med matte, tycker Kasper. Han har inte så höga krav... ;)
Nästan hela tiden hade Freja suttit och tittat på innanför sin symboliska kompostgrind. Hon skulle hur enkelt som helst ha kunnat kuta ut genom häcken istället, men hon är en mycket väluppfostrad dam som vet vad som gäller. Mer förvånansvärt – och kanonbra! – är att Kasper inte heller sprang fram för att leka. Han tittade intresserat dit ett par gånger under träningens gång, men jag sade till honom att nu tränade vi och lyckades få tillbaka hans fokus. Ingen är mer positivt förvånad än jag.
På hemväg tänkte jag först låta honom få gå lös. Men så i den lilla grusvägsbacken såg vi några barn i förskoleåldern som höll på att träna på att cykla upp och ner för denna lilla backe. Nja, tänkte jag, bäst jag kopplar honom så det inte sker en olycka. Vilken tur att jag gjorde det! Sekunden efter att kopplet kommit på susade en katt förbi tio meter framför oss. Kasper gjorde ett misslyckat försök att rusa efter. Jag var lite sen och nejade samtidigt som kopplet tog slut, och han vände om till mig. Svårt att veta vad som hänt utan koppel, kanske hade han lytt och kommit in ändå. Men jag är glad att jag slapp den chansningen...
Nästan hemma stötte vi på fler barn, bland annat en liten flicka som så gärna ville klappa Kasper. Jag sade att han kanske hoppar för att slicka henne i ansiktet. Men det gjorde inget sade hon, så då lät jag dem få leka lite. Det slutade med att flickan låg skrattandes på gatan med Kasper slickade förtjust ovanpå henne. Något av barnens mamma kom mot oss, aningen förskräckt, gissar jag, men som tur var insåg hon att allt bara var väldigt lekfullt och ingen höll på att komma till skada. Barnen fick varsin godis att ge Kasper, och alla skiljdes åt mycket nöjda.
Väl hemma igen fick Kasper lite gott laxskinn, och nu njuter han av livet i solen.
Var träningssugen idag och plockade med lite attiraljer bort till gröna ängen på förmiddagen. Bäst att passa på innan det blir för varmt. Storpudel Frejas husse höll på att klippa häcken som vetter mot gröna ängen, så jag anade att Freja fanns i närheten. Bra, lite externstörning. ;)
Jag började med att sätta ut fyra koner till Rutan och lade en musmatta strax bortom mittpunkten som target. Sen repeterade vi target ett par gånger inne i rutan. Jovisst mindes Kasper vad det handlade om! Jag backade till strax utanför rutan, och sen backade jag successivt bortåt meter för meter. Hela tiden hade han bra fart in till target och stannade fint. Jag kastade in godis som belöning.
När jag tog bort targeten minskade vi avståndet igen för att öka successivt. Han sprang fortfarande in, men inte med samma schvung. Jag inser nu att jag borde testat att kasta in leksak som belöning för att få mer schvung, men då tänkte jag lite fel och provade istället med att ställa ut ett lock med godis på som externbelöning vid sidanav rutan. resultatet blev att han sprang snett genom rutan mot godiset istället för att på kommandot först springa in och ställa sig i rutan och sedan få tillåtelse att ta godiset, som var min tanke. Det blev helt uppenbart för svårt. Positivt i det hela var att han stannade och avbröt på mitt Nej. ;)
Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i rutan-träningen och tog istället fram apportbocken. Jag gjorde tre apporteringar på 10–20 meters håll (ökade successivt). Den första springningen var lite halvlam, men de båda efterföljande blev det bättre fart i. Det bästa var att han kom tillbaka in till min sida och gjorde väldigt fina avlämningar. Jag höll inne klicket någon sekund innan jag tog bocken från honom och han höll kvar och väntade på mig. Kanonhund! Som belöning kastade jag kampleksaken så han fick lattja runt lite.
På bus- och lekkursen tidigare i vår fick jag en spårpinne av Anette, och den hade jag med nu. Jag lät Kasper nosa lite på den, han har bara sett den en gång tidigare på kursen, så den är helt ny för honom. Sen kastade jag ut den kanske 5 meter och bad honom apportera in den. Han sprang dit och tog den, men sen ville han inte riktigt komma in med den. Han lade sig nån meter framför mig och ville uppenbart börja tugga på den. Jag nejade och lockade honom. När han närmade sig backade jag så han fick springa ifatt mig för att lämna av den. Vi körde så ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Med tanke på hans ovana vid denna pinne tycker jag det gick riktigt skapligt. Han började aldrig tugga och han kom in med den vid tillsägelse.
Sen körde vi lite konslalom med fritt följ. Gick halvbra, ibland stannade han till och halkade efter om där fanns någon intressant doft. När jag sade till honom kom han dock ifatt och stundvis gick han fint. Kanske lite väl långt ut, men det är svårt att se när man inte har någon medhjälpare som kan kika åt en.
Jag flyttade tilbaka konerna till Rutan och så körde vi ett par avslutande rutor med musmattan åter på plats, och istället lite längre avstånd. Jag ville att han skulle få en positiv och lyckad avslutning på det momentet, och det fick vi till.
Nu var vi rätt varma och trötta båda två, så jag tänkte avsluta med lite lek. Längst bort på ängen låg en gammal fotboll och skräpade, så vi gick dit och lattjade med bollen en stund. Urkul att spela fotboll med matte, tycker Kasper. Han har inte så höga krav... ;)
Nästan hela tiden hade Freja suttit och tittat på innanför sin symboliska kompostgrind. Hon skulle hur enkelt som helst ha kunnat kuta ut genom häcken istället, men hon är en mycket väluppfostrad dam som vet vad som gäller. Mer förvånansvärt – och kanonbra! – är att Kasper inte heller sprang fram för att leka. Han tittade intresserat dit ett par gånger under träningens gång, men jag sade till honom att nu tränade vi och lyckades få tillbaka hans fokus. Ingen är mer positivt förvånad än jag.
På hemväg tänkte jag först låta honom få gå lös. Men så i den lilla grusvägsbacken såg vi några barn i förskoleåldern som höll på att träna på att cykla upp och ner för denna lilla backe. Nja, tänkte jag, bäst jag kopplar honom så det inte sker en olycka. Vilken tur att jag gjorde det! Sekunden efter att kopplet kommit på susade en katt förbi tio meter framför oss. Kasper gjorde ett misslyckat försök att rusa efter. Jag var lite sen och nejade samtidigt som kopplet tog slut, och han vände om till mig. Svårt att veta vad som hänt utan koppel, kanske hade han lytt och kommit in ändå. Men jag är glad att jag slapp den chansningen...
Nästan hemma stötte vi på fler barn, bland annat en liten flicka som så gärna ville klappa Kasper. Jag sade att han kanske hoppar för att slicka henne i ansiktet. Men det gjorde inget sade hon, så då lät jag dem få leka lite. Det slutade med att flickan låg skrattandes på gatan med Kasper slickade förtjust ovanpå henne. Något av barnens mamma kom mot oss, aningen förskräckt, gissar jag, men som tur var insåg hon att allt bara var väldigt lekfullt och ingen höll på att komma till skada. Barnen fick varsin godis att ge Kasper, och alla skiljdes åt mycket nöjda.
Väl hemma igen fick Kasper lite gott laxskinn, och nu njuter han av livet i solen.
torsdag 26 mars 2009
Soligt idag med
Började dagen med att försöka bända bort hundbajsar i trädgården, nu när snön försvunnit igen. Det fyllde en tredjedels plastpåse, men jag fick åtminstone bort flertalet. Får återkomma till några hårdfrusna rackare.
-4 grader och sol, känns ungefär lika fint som igår.
Ikväll ska jag försöka ta mig till brukshundsklubben. Torsdagsträningen startade förra veckan, men det hade jag ju totalt glömt bort. Ikväll har Anette en ambitiös träningsplan:
Vi kan sätta upp olika "stationer" där vi kan öva olika moment:
* Slalom mellan koner med löst koppel , sitt , ligg, stanna kvar övning, inkallning,
någon form av nosarbete
* om underlaget & vädret tillåter kan vi sätta upp lite "prova på agility" -tunnlar, några hopphinder, långhoppet
* sen tränar var och en med det man vill eller om man vill göra allt.
* Det kommer att finnas kaffeförsäljning i klubbhuset och då kan man ju samtidigt passa på att träna passivitet
Det låter ju precis som nåt för oss.
Efter träningen:
Precis som jag befarat var Kaspers På-knapp i nedtryckt läge, och det tog ett bra tag innan jag neutraliserat den och fick lite kontakt med honom. Han ville bara nosa, hoppa efter andra hundar och betedde sig rent allmänt som en odåga som aldrig sett en appellplan förut. När jag väl jobbat fram kontakt går han däremot riktigt bra med fin kontakt. Vi körde mycket konsnitsling med löst koppel, lite nej-övning med promenad förbi godisskål, sitt och stanna kvar, jag gick runt sittande hund (gick bra ute idag) samt kort inkallning på bara 5–6 meters håll för att inte utmana ödet. Jag hoppade lydnadshindret några gånger, men han hade svårt att sätta sig efteråt utan sittkommando, så jag hämtade musmattan jag hade i ryggan. När jag lagt den på andra sidan hindret gick det plötsligt jättebra, han satte sig framför den. Han rörde den inte, vilket ju i och för sig är meningen att hunden ska göra med en target, men eftersom han satte sig precis som jag ville klickade jag och belönade ändå.
Sen var det fika och Kasper hamnade nära basenjin som han känner lite sen förra kursen, och sen fick jag äran att hålla Vagabond på min andra sida. Kasper uppförde sig riktigt lugnt, inte alls som den vedervärdiga pipunge han var på kursen härinne förra våren.
Imorgon måste jag få tag i Cattlin, för om det inte blir någon agilitykurs hos henne har jag chans att hänga på VaBK. Anette tycker jag har så bra kontakt med Kasper, hon tror det skulle funka bra. Jo tack, sånt vill man ju höra, men det är ju inte alldeles sant alla gånger...
onsdag 28 januari 2009
Framförmappen
Jag testade framförmappen idag för att se vilka frivilliga beteenden jag fick. Hoppades på utgångsposition, eftersom vi tränat det så mycket den senaste tiden, men nej då, inte alls. Fick fyra beteenden i den här ordningsföljden:
- Ligg
- Sitt
- Stå (!)
- Backa
Stå blev jag rätt förvånad över, men där ser man. För att få igång utgångspositionen efter alla dessa olika belöningar (som sedan testades igen och igen, med lite pipighet till följd när belöningen uteblev) blev jag tvungen att säga Hit. Därefter gjorde vi ett antal rätt bra utgångspositioner. Men emellanåt faller han ur, provar nåt helt annat, som Sitt eller Ligg någon helt annanstans. Och några gånger sätter han sig snett, men rättar ofta in sig spontant efter nån halv sekund. Låter egenkorrigeringarna passera för närvarande.
Har inte lika ont i nacken längre, men det tar nog ett par dagar till innan jag känner för att köra kryp- och apportövningar, där man befinner sig nedåtböjd mest hela tiden.
tisdag 27 januari 2009
Hundtränaren vecka 4
Har inte så mycket nytt sen förra veckan, främst en insikt i att gå långsamt fram i krypet och höja huvudet så att bakdelen kommer ned ordentligt. En gång har jag kört kryp under sängen, ska nog göra det mera, då blir det ju ett naturligt krypande på ett annat sätt.
Har tränat apportbock à la klossträning en gång, detta ska vi fortsätta med.
Annars har det inte blivit så mycket tränande denna isslaskvecka, ens inomhus. De senaste dagarna har jag haft så ont i nacken så huvudet spränger när jag böjer mig ner. Att då träna en liten hund har inte känts lockande...
Lina har skrivit en massa bra (som vanligt), bl.a. även positiva saker om flexikoppel! Jag har ju bestämt att inte köpa ett flexikoppel förrän Kasper har bevisat sig värdig det (dvs kan gå i alla lägen utan att dra). Dit har vi inte nått än, särskilt inte i skogen och med hundar i närheten. Ska fundera lite på vad Lina skriver, kanske det trots allt kan fungera för oss med? Flexi har ju, rätt använt, sina fördelar också, särskilt om man inte vill släppa lös i skogen.
Har tränat apportbock à la klossträning en gång, detta ska vi fortsätta med.
Annars har det inte blivit så mycket tränande denna isslaskvecka, ens inomhus. De senaste dagarna har jag haft så ont i nacken så huvudet spränger när jag böjer mig ner. Att då träna en liten hund har inte känts lockande...
Lina har skrivit en massa bra (som vanligt), bl.a. även positiva saker om flexikoppel! Jag har ju bestämt att inte köpa ett flexikoppel förrän Kasper har bevisat sig värdig det (dvs kan gå i alla lägen utan att dra). Dit har vi inte nått än, särskilt inte i skogen och med hundar i närheten. Ska fundera lite på vad Lina skriver, kanske det trots allt kan fungera för oss med? Flexi har ju, rätt använt, sina fördelar också, särskilt om man inte vill släppa lös i skogen.
torsdag 22 januari 2009
Lite nejövningar
.jpg)
Träffade Enzo med matte idag igen (Grattis!) och körde lite välbehövliga nejövningar.
Vi började med att sätta båda hundarna intill varandra. Sen höll jag fram en öppen hand med köttbullbit och sade ”Enzo, varsågod!” respektive ”Kasper, varsågod!” Efter några gånger gick det ganska bra, även om Kasper tenderar att bara lyssna på ordet Varsågod. Nyttigt att lära sig att inte bara roffa åt sig, utan varva med hundkompisen.
Sen strödde vi köttbullssmulor på marken för att kolla av att det inte uppstod nåt gruffande och morrande om maten, men de gick så fridfullt bredvid varandra och plockade smulor som små kycklingar.
Tredje övningen blev tre lock med köttbullsbitar på. Kasper var mest intresserad av att snooza på löptiksfläckarna på ängen, så Enzo fick börja. Det var ett tag sen sist, så några bitar snodde han, men sen fick de styr på promenaden förbi locken. Oj, vad Enzo var intresserad av godisarna, han blev superlycklig när han fick ta dem till sist. Kasper hängde med koppellös runt och klarade alla passager fint. När jag till sist sade varsågod till det närmaste locket tolkade han det som att han fick ta köttbullen även på nästa lock. Tredje locket hann jag stävja och han fick sen ta en extra runda innan han fick ett okej på det också.
Vi testade också en i taget att promenera runt lite med båda hundarna.
Löptiksfläckarna var så intressanta att det blev helt ointressant att springa runt och leka med kompisen. Har väl aldrig hänt förut att de inte jagat runt när de fått chansen.
Ikväll ska jag på clinic i fotgående hos Eva Bodfäldt, ska bli mycket intressant och lärorikt.
onsdag 14 januari 2009
Hundtränaren i tidningen
Lina har fått gratisreklam för Hundtränaren i Värmlands Folkblad. Kul, det är den (och hon) värd!
måndag 15 december 2008
Träningsstatus
Det var längesen jag sammanfattade vår träningsstatus (jämför med för ett drygt år sedan), men ungefär så här skulle jag säga att vi står nu:
Platsliggning
Inomhus: Kasper ligger fint, ganska länge, även med godis mitt framför nosen. Jag kan gå utom synhåll en liten stund.
Utomhus: Har blivit lite bättre ute, även på inte helt torra underlag, men man märker att det inte är kul om det är kallt eller blött. Han ligger kvar om jag går 20–30 m bort. Ibland går jag tillbaka, ibland kallar jag in.
Tandvisning
Har gått skapligt att visa tänderna för domare. Nedlagt projekt iom bettfelet.
Linförighet
I våra vanliga trakter: det har lossnat ordentligt och Kasper kan gå med kontakt ganska långa sträckor innan jag belönar. Varvar, ibland tät belöning, ibland glesare.
Nya trakter och skogen: Problem. Han blir så ivrig, svårt att få kontakt. Dofter är mycket intressantare än matte och godis. Korta stunder kan det gå, men det handlar om sekunder. Ser ändå en förbättring även här.
Läggande
Inomhus: Kasper lägger sig jättefint och jag kan gå några steg framåt innan jag klickar.
Utomhus: Kan gå här med, men segare. Det ska funderas mer innan man eventuellt lägger sig ner.
Inkallning
Inomhus: Sitter kanonbra, absolut 100 %.
Utomhus: Sitter relativt bra, kanske 90 %. Om han sitter och väntar fungerar inkallningen jättebra, går han nånstans och skrotar kan det ta ett tag, tills han känner för det. Finns det andra hundar som intresserar är det helkört att få honom att komma. Övas kontinuerligt.
Ställande
Inomhus: Kan kommandot Stanna, men vi tränar det rätt sällan nu, så det sitter inte helgjutet.
Utomhus: Har börjat changera. Har börjat träna det lite igen när vi promenerar och spårar.
Stå
Fungerade bra i somras när vi tränade ringträning. Har inte tränat det så mycket, så man märker att han inte längre kan det i alla lägen.
Apport
Leksak: Han springer glatt och hämtar den och kommer tillbaka. Att lämna ifrån sig grejen är inte lika kul, han vill gärna ha igång en dragkamp istället. Fungerar att byta med godis eller en ny leksak.
Apportbock: Han hämtar fint, men släpper ofta på tillbakavägen. Ska träna att hålla kvar.
Hopp över hinder
Enda problemet är att sätta sig på andra sidan. Krävs uppmaning, han gör det inte spontant. Annars inga problem.
Fritt följ
Inomhus: Inga problem, följer jättefint.
utomhus: Har börjat fungera ganska bra, men kan ibland bli distraherad av en doftfläck.
Ingång
Klossträningen har gått bra, och vi har börjat träna ingångar ute, hittills utan kommando. Svårt att se på egen hand att han kommer in rakt.
Backa
Fungerar ganska bra, kanske 4–5 steg, dock oftast inte spikrakt.
Bakom
Kör det bl.a. genom häckhålet, fungerar ganska bra.
Platsliggning
Inomhus: Kasper ligger fint, ganska länge, även med godis mitt framför nosen. Jag kan gå utom synhåll en liten stund.
Utomhus: Har blivit lite bättre ute, även på inte helt torra underlag, men man märker att det inte är kul om det är kallt eller blött. Han ligger kvar om jag går 20–30 m bort. Ibland går jag tillbaka, ibland kallar jag in.
Tandvisning
Har gått skapligt att visa tänderna för domare. Nedlagt projekt iom bettfelet.
Linförighet
I våra vanliga trakter: det har lossnat ordentligt och Kasper kan gå med kontakt ganska långa sträckor innan jag belönar. Varvar, ibland tät belöning, ibland glesare.
Nya trakter och skogen: Problem. Han blir så ivrig, svårt att få kontakt. Dofter är mycket intressantare än matte och godis. Korta stunder kan det gå, men det handlar om sekunder. Ser ändå en förbättring även här.
Läggande
Inomhus: Kasper lägger sig jättefint och jag kan gå några steg framåt innan jag klickar.
Utomhus: Kan gå här med, men segare. Det ska funderas mer innan man eventuellt lägger sig ner.
Inkallning
Inomhus: Sitter kanonbra, absolut 100 %.
Utomhus: Sitter relativt bra, kanske 90 %. Om han sitter och väntar fungerar inkallningen jättebra, går han nånstans och skrotar kan det ta ett tag, tills han känner för det. Finns det andra hundar som intresserar är det helkört att få honom att komma. Övas kontinuerligt.
Ställande
Inomhus: Kan kommandot Stanna, men vi tränar det rätt sällan nu, så det sitter inte helgjutet.
Utomhus: Har börjat changera. Har börjat träna det lite igen när vi promenerar och spårar.
Stå
Fungerade bra i somras när vi tränade ringträning. Har inte tränat det så mycket, så man märker att han inte längre kan det i alla lägen.
Apport
Leksak: Han springer glatt och hämtar den och kommer tillbaka. Att lämna ifrån sig grejen är inte lika kul, han vill gärna ha igång en dragkamp istället. Fungerar att byta med godis eller en ny leksak.
Apportbock: Han hämtar fint, men släpper ofta på tillbakavägen. Ska träna att hålla kvar.
Hopp över hinder
Enda problemet är att sätta sig på andra sidan. Krävs uppmaning, han gör det inte spontant. Annars inga problem.
Fritt följ
Inomhus: Inga problem, följer jättefint.
utomhus: Har börjat fungera ganska bra, men kan ibland bli distraherad av en doftfläck.
Ingång
Klossträningen har gått bra, och vi har börjat träna ingångar ute, hittills utan kommando. Svårt att se på egen hand att han kommer in rakt.
Backa
Fungerar ganska bra, kanske 4–5 steg, dock oftast inte spikrakt.
Bakom
Kör det bl.a. genom häckhålet, fungerar ganska bra.
onsdag 3 december 2008
Liggande med störning
Märks det på bloggaktiviteten att jag börjat piggna till från Skåneresan med påföljande magsjuka? ;)
Var just på en promenad- och träningsrunda med Kasper. På vägen hittade vi en tennisboll och jag kunde inte motstå att kasta iväg den åt honom. Han hämtade så fint flera gånger utan att tokrusa!
Sen hamnade vi på en grusplan där jag körde lite Nej-träning med köttbulle på lock. Gick finfint. Lite Nära med släpande koppel. Lika fint. En inkallning från Sitt med fårskinnstussen. Hur bra som helst.
Sista momentet blev Ligg där jag gick på andra sidan plan, väntade kanske en halv minut, sen gick tillbaka med snörboll dinglande i handen. Han hade kopplet på sig och för säkerhets skull trampade jag på det medan jag slängde bollen rakt framför nosen åt vänster. Som väntat blev det för stor frestelse och han försökte sticka efter den. Jag sade Ligg igen, hämtade bollen, gick bara ett par meter bort, dinglade, gick tillbaka, trampade på kopplet och kastade likadant. Nu låg han still som ett ljus och tittade på mig. Som belöning fick han kuta efter bollen. Kanonbra!
Var just på en promenad- och träningsrunda med Kasper. På vägen hittade vi en tennisboll och jag kunde inte motstå att kasta iväg den åt honom. Han hämtade så fint flera gånger utan att tokrusa!
Sen hamnade vi på en grusplan där jag körde lite Nej-träning med köttbulle på lock. Gick finfint. Lite Nära med släpande koppel. Lika fint. En inkallning från Sitt med fårskinnstussen. Hur bra som helst.
Sista momentet blev Ligg där jag gick på andra sidan plan, väntade kanske en halv minut, sen gick tillbaka med snörboll dinglande i handen. Han hade kopplet på sig och för säkerhets skull trampade jag på det medan jag slängde bollen rakt framför nosen åt vänster. Som väntat blev det för stor frestelse och han försökte sticka efter den. Jag sade Ligg igen, hämtade bollen, gick bara ett par meter bort, dinglade, gick tillbaka, trampade på kopplet och kastade likadant. Nu låg han still som ett ljus och tittade på mig. Som belöning fick han kuta efter bollen. Kanonbra!
tisdag 18 november 2008
Viltspårträning i regn
Lade ett spår på förmiddagen och lurade Enzo med mattar att hänga med när det skulle gås. Men vid det laget regnade det rejält, ca +3 grader, så ingen sinekur.
Kasper missade en del för en gångs skull. Första svårigheten var det färskspår jag lagt genom att låna med mig Enzo och gå tvärs över spåret på ett blodfritt ställe. Kasper virrade runt där och jag fick neja och visa vidare. Sen hade jag gått över en bäck och hamnat (utan avsikt) mitt i värsta våtmarkerna, och det var ganska svårt. Inte minst för oss människor att gå i ...
Kasper missade även någon vinkel där han gick rakt fram, plus att jag tror han hittade något annat tvärgående spår som han gärna ville följa. Spåret hade legat drygt tre timmar, men regn och blåst gjorde uppgiften väl svår idag.
Hittade lite nyttiga träningstips:
Träna fotgående mellan 2 skålar: Lägg 1 godis i varje skål som står placerade ca 5-6 meter ifrån varann. Starta i positionen när hunden sitter vid vänster sida. Belöna med ett varsågod till skålen (eller kanske hellre ur handen?) när hunden går i rätt position och blicken riktad framåt. Skulle hunden gå framför – vänd bara om och gå mot andra skålen.
Träna passivitet: Stå med foten på kopplet och kasta iväg en godisbit. När hunden står tyst och avslappnad – ge ett varsågod eller belöna och gå vidare.
Kasper missade en del för en gångs skull. Första svårigheten var det färskspår jag lagt genom att låna med mig Enzo och gå tvärs över spåret på ett blodfritt ställe. Kasper virrade runt där och jag fick neja och visa vidare. Sen hade jag gått över en bäck och hamnat (utan avsikt) mitt i värsta våtmarkerna, och det var ganska svårt. Inte minst för oss människor att gå i ...
Kasper missade även någon vinkel där han gick rakt fram, plus att jag tror han hittade något annat tvärgående spår som han gärna ville följa. Spåret hade legat drygt tre timmar, men regn och blåst gjorde uppgiften väl svår idag.
Hittade lite nyttiga träningstips:
Träna fotgående mellan 2 skålar: Lägg 1 godis i varje skål som står placerade ca 5-6 meter ifrån varann. Starta i positionen när hunden sitter vid vänster sida. Belöna med ett varsågod till skålen (eller kanske hellre ur handen?) när hunden går i rätt position och blicken riktad framåt. Skulle hunden gå framför – vänd bara om och gå mot andra skålen.
Träna passivitet: Stå med foten på kopplet och kasta iväg en godisbit. När hunden står tyst och avslappnad – ge ett varsågod eller belöna och gå vidare.
fredag 14 november 2008
Kasper har börjat lära sig krypa
Ja, vi är ju absolut inte där än, men jag vill visa en liten filmsnutt som visar hur långt man kan komma med shejping på några få minuter. Innan detta träningspass har han gjort en omgång där han fått klick och belöning för att enbart sträcka fram nosen liggandes på golvet.
Nu ville jag att han även skulle sticka fram minst en tass utan att få upp rumpan i luften (början till kryp) för att få belöning. Filmen är nedklippt, men hela träningspasset omfattar max fem minuter, och jag tycker man ser en klar skillnad i hans beteende på den korta tiden.
Nu ville jag att han även skulle sticka fram minst en tass utan att få upp rumpan i luften (början till kryp) för att få belöning. Filmen är nedklippt, men hela träningspasset omfattar max fem minuter, och jag tycker man ser en klar skillnad i hans beteende på den korta tiden.
lördag 1 november 2008
Apport
Och så tredje och sista filmen för dagen.
Ni får hemskt gärna kommentera vad som ser konstigt ut och som kan förbättras (gäller alla tre filmerna). Även om jag är medveten om vissa brister själv, är det inte säkert jag ser alla...
Ni får hemskt gärna kommentera vad som ser konstigt ut och som kan förbättras (gäller alla tre filmerna). Även om jag är medveten om vissa brister själv, är det inte säkert jag ser alla...
Vi tränar fortfarande med taggiga repbollen, och den här gången gäller det apportering. Det som syns mycket tydligt är ju att han ännu inte kan lämna av apporten på ett snyggt sätt, men han lägger den åtminstone vid mina fötter, och än så länge är jag nöjd med det. Vanliga apportbockar har vi inte tränat lika mycket med, och dem har han en tendens att tappa och plocka upp igen en eller ett par gången under ingången.
måndag 27 oktober 2008
Gå fint - historik
Den nya metoden har redan börjat ge resultat!
Funderade på hur historien med Kaspers koppelgående egentligen har utvecklats. Det började på valpkursen förra hösten, där jag fick rådet att klicka och belöna så snart han tog kontakt. Det var bara det att, oavsett belöning, det alltid var roligare att gå långt därframme och nosa än att ta kontakt och få den där köttbullen, korvbiten eller leksaken. Och när jag väl lyckades få honom intresserad av någon lockande belöning så skuttade han bredvid mig som en känguru på värsta gårdshundsmaner. Jo, man har väl sett en och annan gårdis göra likadant, är nog rastypiskt.
Iallafall höll vi på att traggla med den metoden ett alltför långt tag, utan nämnvärd framgång. Sen läste jag nånstans att man skulle vända om så snart hunden drog. Men antingen hade de förklarat dåligt eller så är jag lite trögfattad, för jag vände om först när Kasper var längst ut i koppeländen, varpå han susade ifatt och om mig. Ute i änden så vände jag på nytt. Osv. Det slutade med att vi båda var oerhört frustrerade. Alls inget konstruktivt.
Nästa etapp var på Evas kurs där vi lärde oss att använda rösten. Mörk röst som sade ifrån när han hamnade för långt fram, ljus kvittrande röst som berömde när han gick rätt. Det där kompletterade jag med klicker när han gjorde rätt, eftersom han redan var inklickad. Den mörka rösten hjälpte upp situationen, men bara kortsiktigt. Så snart jag slutade morra drog han framåt igen. Att berömma med kvittrande röst slutade jag snart med, för varje litet kvitter tog Kasper som ett tecken på att nu kunde han göra som han ville. Följden blev att jag fick antingen gå där och morra eller hålla käft. Inga kul promenader. På den kursen fick jag också tipset om att använda en halvlång gren att stoppa ner framför nosen på Kasper så snart han försöker kila framför. Det fungerar ganska bra, med fördelen att man inte behöver låta arg hela tiden. Det har dock inte gett något hållbart resultat. Så snart jag inte har någon gren tror han att det är fritt fram. Det har alltså bara varit en kortsiktig lösning för att jag själv ska få lite lugn och ro på promenaden och kunna njuta av den. Och kanske till och med kunna samtala med medpromenörer.
Parallellt med röstkursen gick jag på VaBK och råkade på en torsdagsträning på en tränare som visade på ett nytt sätt att vända om. Hon menade att jag inte skulle vänta tills Kasper kom ut i änden på kopplet, utan byta riktning så snart han var i höjd med mig. Och byta riktning inte bara åt motsatt håll, utan höger, vänster, snett, runt i cirkel. Det ökade genast upp hans uppmärksamhet, och vi började få snurr på det hela.
Det är dessa två metoder som varit mest framgångsrika hittills - mörk röst och byta riktning så snart han var ifatt. Dock har de inte funkat hela vägen ut, kanske för att det är jobbigt i längden att morra (harkla är en variant där man låter mer neutral ute bland folk) och att virra omkring på gångvägarna som en yr höna. Det är alltså svårt att vara konsekvent hela tiden, särskilt om man faktiskt ska gå en längre sträcka och kanske dessutom inte har hur mycket tid som helst.
Dagens metod att stanna och göra en tio sekunders paus varje gång är ju också lite tidskrävande och kan få folk runtomkring att undra - men inte mer än de tidigare metoderna. Och jag har redan märkt att jag blir lugnare av detta. Rätt nyttigt att själv få en liten timeout istället för att bara stegra sin irritation. Kasper har börjat fatta vad som gäller, vilket inte hindrar att han glömmer sig ibland.
Tror ändå att vi, ett år senare, snart kan lägga detta tragglande bakom oss. Tänk om vi haft dessa verktyg från början, vad mycket snabbare och enklare det gått! Inte så lätt när man är nybörjare att veta vilka råd man ska ta till sig och inte.
Det vi måste få bukt med nu är att Kasper stissar upp sig så snart det kommer en annan hund i närheten, särskilt vid spontana hundmöten. De gånger vi träffar hundar i träningssammanhang brukar han lugna ned sig efter ett tag, men lösa lekande hundar på stora fält eller nån vi plötsligt möter på promenad är de svåraste att hantera. Har dock en stor förhoppning om att den endags skvallerträningskurs vi ska delta i den 6 november hos Eva Bodfäldt ska bli ett stort steg i rätt riktning. Sånt här är så svårt att mängdträna på egen hand, man får förlita sig till de hundekipage man stöter på. Och eftersom de inte vet vad man håller på med beter de sig kanske inte som man vill att de ska... Det är svårt att hinna få kontakt och prata med den husse/matte man möter när man samtidigt ska korrigera Kasper så gott man kan. Han är ju så jäkla låg när man ska ner med handen och ta tag i honom, och att stå upp-och-ned och prata med främmande människor har aldrig riktigt varit min melodi...
Funderade på hur historien med Kaspers koppelgående egentligen har utvecklats. Det började på valpkursen förra hösten, där jag fick rådet att klicka och belöna så snart han tog kontakt. Det var bara det att, oavsett belöning, det alltid var roligare att gå långt därframme och nosa än att ta kontakt och få den där köttbullen, korvbiten eller leksaken. Och när jag väl lyckades få honom intresserad av någon lockande belöning så skuttade han bredvid mig som en känguru på värsta gårdshundsmaner. Jo, man har väl sett en och annan gårdis göra likadant, är nog rastypiskt.
Iallafall höll vi på att traggla med den metoden ett alltför långt tag, utan nämnvärd framgång. Sen läste jag nånstans att man skulle vända om så snart hunden drog. Men antingen hade de förklarat dåligt eller så är jag lite trögfattad, för jag vände om först när Kasper var längst ut i koppeländen, varpå han susade ifatt och om mig. Ute i änden så vände jag på nytt. Osv. Det slutade med att vi båda var oerhört frustrerade. Alls inget konstruktivt.
Nästa etapp var på Evas kurs där vi lärde oss att använda rösten. Mörk röst som sade ifrån när han hamnade för långt fram, ljus kvittrande röst som berömde när han gick rätt. Det där kompletterade jag med klicker när han gjorde rätt, eftersom han redan var inklickad. Den mörka rösten hjälpte upp situationen, men bara kortsiktigt. Så snart jag slutade morra drog han framåt igen. Att berömma med kvittrande röst slutade jag snart med, för varje litet kvitter tog Kasper som ett tecken på att nu kunde han göra som han ville. Följden blev att jag fick antingen gå där och morra eller hålla käft. Inga kul promenader. På den kursen fick jag också tipset om att använda en halvlång gren att stoppa ner framför nosen på Kasper så snart han försöker kila framför. Det fungerar ganska bra, med fördelen att man inte behöver låta arg hela tiden. Det har dock inte gett något hållbart resultat. Så snart jag inte har någon gren tror han att det är fritt fram. Det har alltså bara varit en kortsiktig lösning för att jag själv ska få lite lugn och ro på promenaden och kunna njuta av den. Och kanske till och med kunna samtala med medpromenörer.
Parallellt med röstkursen gick jag på VaBK och råkade på en torsdagsträning på en tränare som visade på ett nytt sätt att vända om. Hon menade att jag inte skulle vänta tills Kasper kom ut i änden på kopplet, utan byta riktning så snart han var i höjd med mig. Och byta riktning inte bara åt motsatt håll, utan höger, vänster, snett, runt i cirkel. Det ökade genast upp hans uppmärksamhet, och vi började få snurr på det hela.
Det är dessa två metoder som varit mest framgångsrika hittills - mörk röst och byta riktning så snart han var ifatt. Dock har de inte funkat hela vägen ut, kanske för att det är jobbigt i längden att morra (harkla är en variant där man låter mer neutral ute bland folk) och att virra omkring på gångvägarna som en yr höna. Det är alltså svårt att vara konsekvent hela tiden, särskilt om man faktiskt ska gå en längre sträcka och kanske dessutom inte har hur mycket tid som helst.
Dagens metod att stanna och göra en tio sekunders paus varje gång är ju också lite tidskrävande och kan få folk runtomkring att undra - men inte mer än de tidigare metoderna. Och jag har redan märkt att jag blir lugnare av detta. Rätt nyttigt att själv få en liten timeout istället för att bara stegra sin irritation. Kasper har börjat fatta vad som gäller, vilket inte hindrar att han glömmer sig ibland.
Tror ändå att vi, ett år senare, snart kan lägga detta tragglande bakom oss. Tänk om vi haft dessa verktyg från början, vad mycket snabbare och enklare det gått! Inte så lätt när man är nybörjare att veta vilka råd man ska ta till sig och inte.
Det vi måste få bukt med nu är att Kasper stissar upp sig så snart det kommer en annan hund i närheten, särskilt vid spontana hundmöten. De gånger vi träffar hundar i träningssammanhang brukar han lugna ned sig efter ett tag, men lösa lekande hundar på stora fält eller nån vi plötsligt möter på promenad är de svåraste att hantera. Har dock en stor förhoppning om att den endags skvallerträningskurs vi ska delta i den 6 november hos Eva Bodfäldt ska bli ett stort steg i rätt riktning. Sånt här är så svårt att mängdträna på egen hand, man får förlita sig till de hundekipage man stöter på. Och eftersom de inte vet vad man håller på med beter de sig kanske inte som man vill att de ska... Det är svårt att hinna få kontakt och prata med den husse/matte man möter när man samtidigt ska korrigera Kasper så gott man kan. Han är ju så jäkla låg när man ska ner med handen och ta tag i honom, och att stå upp-och-ned och prata med främmande människor har aldrig riktigt varit min melodi...
söndag 26 oktober 2008
Tränat viltspår
Idag skulle vi egentligen ha gått på picnic-promenad utmed Vallentunasjön med måndagskvällsgänget. Men jag vaknade totalt igentäppt och allmänt hängig imorse, så det fick skippas.
Efter lunch kändes allt lite bättre och vi bestämde oss för att testa en viltspårning på egen hand. Husse hängde med, fotade lite och lärde sig grunderna.
Efter lunch kändes allt lite bättre och vi bestämde oss för att testa en viltspårning på egen hand. Husse hängde med, fotade lite och lärde sig grunderna.
Spårstart - beredd att sätta igång med klövdragning och bloddroppning.
Väder: regnade innan vi åkte ut, uppehåll när vi lade spåret, duggregnade medan vi väntade och uppehåll när vi gick spåret. Ca 10 grader.
Spåret drogs ganska rakt längs med en mossig sluttning.
Spår: lade ett ganska rakt spår i mossig granskog, längsmed en sluttning. Upplevde marken som spårvänlig, inte alltför mycket undervegetation utan mossa för det mesta, men en och annan markliggande gren som bröt av. Vid något tillfälle blev det rätt brant och lite knepigt (för föraren) att gå i den sneda terrängen. På ett ställe korsades en mindre djurstig, där blodade jag lite extra för att det inte skulle bli för svårt. Slut vid en gran och liten sten, gissar på 70-80 meter. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att låna husses stegmätare för att få en mer exakt bild av distansen. Vi väntade 60-70 minuter.
Ungefär här fick jag be Kasper att stanna sen för att kunna hänga med själv och få fatt i linan på andra sidan ett stort yvigt träd. Det störde honom inte alls i den fortsatta spårningen.
Spårning: jag knäppte på camouflageselen strax före starten. Trodde jag. Vips, så var Kasper bortsprungen. Selen är lite knepigare än de tidigare vi haft, och jag måste ha missat nåt ben, för visserligen är han en Houdini när det gäller selar, men så snabb är inte ens han. Den kan helt enkelt inte ha suttit på ordentligt. Visselpipan låg i ryggsäcken i bilen. Typiskt. Just som husse tog ett par steg för att gå och hämta den, så kommer lille skutt glatt tillbakaskuttandes för att se om vi har lika kul som han. Så söt...
Hmm... hur ska den här selen monteras egentligen?
Nåja, selen monterades igen, lite mer ordentligt den här gången. Så gick vi till startplatsen och han fick sitta. Han hade knappt ro till det, var väldigt på hugget. "Sök spår" sade jag och gestikulerade mot den uppstötta startpunkten. Nosen ner i marken direkt och så iväg. De tre startklämmorna missade jag i hastigheten, utan jag ropade till husse att ta klämmorna. Och så drog vi in bland buskar och snår. Sen tog jag alla klämmor utom en. Men lite svinn får man väl räkna med.
Så här kool ser jag ut i min camouflagesele - som en riktig jakthund! Alla drevrar och taxar kan dra nåt gammalt över sig... Ska se om vi kan få till nån mer bild som visar på den fina plattan frampå bröstet.
Kasper valde fel väg två gånger, men korrigerade sig själv efter ett par meter, gick tillbaka, hittade spåret och fortsatte framåt. Mycket duktigt! I det branta partiet valde han vägen nedanför ett brett och yvigt träd medan jag gick ovanför, så jag blev tvungen att säga "Stanna" till honom. Han stannade och väntade medan jag släppte linan och plockade upp den igen på andra sidan trädet. "Sök spår" sade jag fem meter bakom hunden (min tiometers lina har inte kommit än, så jag körde med min femmeters) och han började spåra direkt igen. Kanoners! Sedan gick han rakt på skanken, även om han nosade ett par decimeter ifrån först. Men han stannade och verkade känna att där var spårslutet. Kunde inte gått bättre! Och jag som var rädd att vädret skulle gjort det lite för svårt för honom.
Hittat rådjursskanken! Svansen viftar för fullt. Belöningen med goda varmkorvbitar satt ju som en smäck. Ville sen bära skanken korta bitar på väg tillbaka mot bilen. Stolt.
Som blodflaska tog jag en just tömd flaska alsolsprit. Perfekt droppning! De tre dl blod vi fick skulle räcka till cirka 4 gånger, enligt kursledarna (på den här spårlängden). Innan jag frös om det delade jag alltså upp blodet i fyra ungefär lika stora slattar. Men dagens fjärdeldelsslatt kommer att räcka till minst en spårdragning till. Kanske ska jag tacka alsolflaskan för det?
tisdag 23 september 2008
Upp som en plätt och ner som en ...
... pannkaka, ja.
Pannkaka blev det av lattjandet på nästa äng.
Kasper och Enzo hade kul en stund, och jag kunde till och med få Kasper att sitta lös med lös Enzo vid sin sida, och sedan kalla in på ganska kort avstånd, max fyra-fem meter. Men sen fick Kasper korn på några andra småhundar långt bort på andra sidan ängen.
Swosh, så var kanonkulan iväg.
Provade att ropa, men icke. Tog fram visselpipan och blåste mig både öm i halsen och döv i öronen. Kom han? Tja, efter en låååång stund kom han tillsammans med sina nyvunna bröder (systrar?).
Jag kopplade upp och försökte få stirrig hund att varva ned. De andra ägarna hämtade sina hundar, och Enzo tittade mest på och undrade nog varför Kasper inte kom när matte ville. (Själv var han ju framme vid mig nästan meddetsamma när jag visslade...)
Jag körde några små enkla sittövningar, och märkte att det funkade. Tänkte att då testar jag att göra en kort inkallning igen. Han satt still, men spänd som på nålar, och det borde väl funkat som varningssignal. Men, lätt att vara efterklok... Så fort jag kallade in for han iväg som ett skållat troll... men inte till mig, utan bort till de nyvunna vännerna.
Avvaktade lite för att se om han skulle komma. Han gjorde ett uppehåll i leken och jag satte igång att vissla. Såg att han kom mot mig och jag började springa åt andra hållet. Efter en stund... ingen hund hinner ifatt? Hmmm... Vänder mig om och ser att Kasper återgått till kompisarna och dissar mig helt.
Till sist gick jag bort för att hämta honom och var arg. Sen var det koppel resten av promenaden. Trist, för det började så fint med bara Enzo och han. Men fler hundar utgör en alltför stor frestelse, helt klart.
Det är väl det här man får räkna med, bra ena gången och kasst den andra. Suck.
Pannkaka blev det av lattjandet på nästa äng.
Kasper och Enzo hade kul en stund, och jag kunde till och med få Kasper att sitta lös med lös Enzo vid sin sida, och sedan kalla in på ganska kort avstånd, max fyra-fem meter. Men sen fick Kasper korn på några andra småhundar långt bort på andra sidan ängen.
Swosh, så var kanonkulan iväg.
Provade att ropa, men icke. Tog fram visselpipan och blåste mig både öm i halsen och döv i öronen. Kom han? Tja, efter en låååång stund kom han tillsammans med sina nyvunna bröder (systrar?).
Jag kopplade upp och försökte få stirrig hund att varva ned. De andra ägarna hämtade sina hundar, och Enzo tittade mest på och undrade nog varför Kasper inte kom när matte ville. (Själv var han ju framme vid mig nästan meddetsamma när jag visslade...)
Jag körde några små enkla sittövningar, och märkte att det funkade. Tänkte att då testar jag att göra en kort inkallning igen. Han satt still, men spänd som på nålar, och det borde väl funkat som varningssignal. Men, lätt att vara efterklok... Så fort jag kallade in for han iväg som ett skållat troll... men inte till mig, utan bort till de nyvunna vännerna.
Avvaktade lite för att se om han skulle komma. Han gjorde ett uppehåll i leken och jag satte igång att vissla. Såg att han kom mot mig och jag började springa åt andra hållet. Efter en stund... ingen hund hinner ifatt? Hmmm... Vänder mig om och ser att Kasper återgått till kompisarna och dissar mig helt.
Till sist gick jag bort för att hämta honom och var arg. Sen var det koppel resten av promenaden. Trist, för det började så fint med bara Enzo och han. Men fler hundar utgör en alltför stor frestelse, helt klart.
Det är väl det här man får räkna med, bra ena gången och kasst den andra. Suck.
Förmiddagsträning på ängen
Vi har en äng/enklare fotbollsplan rätt nära oss där Kasper gått mycket lös i sin barndom. På senare tid har han mest varit i långlina alternativt släpande koppel. Precis bredvid ängen bor Freja, en mycket intressant storpudel. De har en symbolisk grind in dit i form av en lös kompostsektion. Funkar av nån anledning på hundarna, fast de mycket väl skulle kunna springa vid sidan av genom häcken. Särskilt Kasper.
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: "Är det sant?"
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan - men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: "Är det sant?"
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan - men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)