Orolig förmiddag

Kasper och jag gick på förmiddagspromenad. Jag hade med en burk och tänkte plocka smultron på en avsides äng en bit bort. Där på ängen släppte jag Kasper för att han skulle få rusa av sig lite. Han drog iväg men kom tillbaka andfådd av uppförsbacke och värme några minuter senare. Sen höll han sig hos mig medan jag plockade. Ett tag.
Ibland äter han smultron direkt på plantan. Men inte idag, det var tydligen roligare att ge sig ut på ytterligare en utflykt. Han var redan trött och varm, och hade kopplet på sig, så jag var inte orolig att han skulle dra långt. Men minuterna gick. Och gick.
Vid ett tillfälle hörde jag ett välbekant stånkande på andra sidan en nästan ogenomtränglig häck till det intillliggande vetefältet. Jag ropade, men fick förutom stånkandet inget svar.
Ett bra tag senare var jag rätt orolig och bestämde mig för att gå hem och hämta visselpipa och vatten. Bytte till långbyxor och gympaskor också, så jag kunde gå i lite oländigare terräng.
Rolf satte sig på cykeln för att kunna täcka ett större område i byn och så. Vi hade båda hört ett par hundar vrålskälla vid ett tillfälle, och det kunde ju ha varit Kasper som susat förbi dem.
Jag återvände till smultronstället, men ingen hund. Omväxlande ropandes, visslandes och promenerandes gick jag runt de ängar och fält som han rimligen kunde ha passerat. Det växer täta häckar och skogar på många ställen som begränsar springandet, vilket jag var rätt tacksam för nu.
Men ingen hund.
Tankarna flög genom huvudet: överkörd av en bil (vägarna är visserligen glest trafikerade), tagen av en hök (såg en under promenaden, de är bra mycket mer förekommande här än hemma) eller huggen av en hund eller räv (rävar förekommer också ymnigt, ger de sig på en sån som Kasper?).
Till slut, närmare två timmar senare, hade jag gått runt och var tillbaka vid smultronen. Slängde mig i gräset och vilade och ropade. Inget svar. Reste mig så till sist för att traska hemåt och fundera över plan B när mobilen ringer.
”Äntligen! Din j-a Nokia! Jag har ringt jättelänge! Kasper är hemma!”
Min mobil hade säkert varit i mastskugga nere i de dalar jag följt. Medan jag hämtade mig från glädjechocken berättade husse att han hittat Kasper sittandes bakom bilen i garagets svala skugga. Vi vet inte hur länge han suttit där (inte hela tiden, för husse har varit förbi flera gånger) eller vad han gjort, men otroligt skönt är det att han hittade tillbaka till sitt tillfälliga hem.
Resten av dagen har jag totalignorerat hunden. Egentligen ville jag ju krama om honom, men har istället dissat helt. Och Kasper har förstått budskapet och varit mycket spak hela dagen.