Bästa cykelpinnen – Springer eller Walky Dog?

Workinglabs undrade vilken cykelpinne som är bäst. Tja, nu har jag haft en Springer i mer än ett år, och en Walky Dog i en vecka, så lite tidigt att jämföra är det väl. Men intrycken hittills:

Springer:
+ Otroligt stadig och rejäl
+ Enda grejen som kan gå sönder är den säkerhetsflärp av plast som just är tänkt att gå sönder i en akutsituation (typ att man hamnar på varsin sida om en lyktstolpe)
+ Ganska lätt att justera för hundar i olika storlekar
+ Enkelt att hitta reservdelar i Sverige, t.ex. säkerhetsflärpar eller extra fästen om man vill växla mellan flera cyklar
– Tung och klumpig
– Beroende på ram kan den vara svårmonterad på cykeln (på min ena cykel var det omöjligt)
– Beroende på ram riskerar hälen att gå emot Springern när högerpedalen är i sitt bakersta läge
– Det finns en sprint för att montera bort Springerröret och bara behålla fästet på cykeln, men sprinten kan vara svårborttagen
– Haken till hundens sele är i plast

Walky Dog:
+ Mycket lätt och smidig
+ Mycket lättmonterad på cykeln, även om det på vissa cyklar kan bli för högt att montera fästet på sadelstolpen, vilket är vad bruksanvisningen säger. Bör passa flertalet cyklar förutsatt att ramen inte är alltför tjock eller specialdesignad, på min cykel kunde jag montera någon decimeter nedanför sadelstolpen utan problem.
+ Mycket enkelt att sätt i/ta bort fjädrar inuti röret för hundar av olika storlek, gäller dock att komma ihåg var man förvarar dem
+ Något billigare i inköp
+ Enkel snabbkoppling för att ta bort pinnen, som sedan kan användas som koppel för t.ex. en snabbkissning
+ Haken till hundens sele är av pistolhaketyp i metall, mycket enklare att fästa/koppla loss
– Det finns ingen säkerhetsanordning som kan utlösas i händelse av akutsituation
– Den del som verkar mest utsatt för slitage är den skruvhylsa i svart plast som sitter ytterst på pinnen, och som man skruvar av om man ska öka/minska antalet fjädrar inuti röret. Denna plastdel tar all belastning från hundens dragande.
– Svårt/omöjligt? att hitta reservdelar i Sverige. Har redan börjat jaga ett extrafäste till ytterligare en cykel, men de jag köpte pinnen av kan inte själva få fatt i sådana tillbehör. Av den amerikanska tillverkaren fick jag tips om den italienska generalagenten, men har ännu inte utforskat möjligheten att köpa ett fäste därifrån.

Om jag skulle köpa en cykelpinne nu med denna kunskap i bagaget skulle det antagligen bli en Walky Dog, åtminstone om inte hunden är alltför stor och dragig. Hade jag en Alaskan Malamute eller nåt i den stilen skulle jag nog välja en Springer. Hoppas detta kan vara till hjälp för den som funderar på att börja cykla säkert med hunden.
Tina, vill du testa båda två så är du välkommen till Vallentuna under maj månad. ;)

Testade nya cykelpinnen

Idag testade vi nya cykelpinnen på en tur till kompisen Enzo. Efter lite inledande motvilja sprang han sen lika fint med den som med springern. Sen gick vi en promenadrunda, delvis lös, och klarade lite svårare inkallning galant. Lite inkallningsträning på grusplan; då hade Kasper svårt att ligga/sitta still och vänta. Detta går bra på egen hand, så det måste vara sällskapet som gör att det blir svårare. Vi behöver träna mer på Stanna kvar-övningar.
På tillbakavägen hem var Kasper trött, så vi cyklade i mycket maklig takt, var totalt ute i närmare två timmar. Kan dock säga att jag är nöjd så långt med Walky Dog, enda knepigheten är att jag har den monterad på en cykel med killram, så det gäller att svänga över benet inte bara över sadeln utan förbi hundpinnen och då helst inte bonka hunden i huvudet med foten...
Väl hemma igen lade sig Kasper platt på magen på det svala klinkergolvet, men det tog inte många minuter förrän han sade att han ville ut i linan och ligga i solen och kika på dagisbarnen på andra sidan gatan. Plockade ut datorn, så kan vi mysa i solen tillsammans.

Agilitykurs

Enzos matte och jag har ju länge haft ambitioner och vilja att gå en nybörjarkurs i agility tillsammans i vår. Vi utsåg en kurs i god tid, redan i vintras, och kontaktade instruktören. Allt väl, trodde vi. Sen har det varit tyst. Jag blev orolig och kollade upp att kursen verkligen skulle bli av. Jo då, det skulle den. Eftersom vi långdrar till Frankrike i slutet av maj ville jag verkligen att kursen skulle starta i bra tid på våren. Eftersom denna kurs var bestämd sen länge valde jag därför bort dels en agilitykurs speciellt för dsg, dels en agilitykurs hos lokala brukshundsklubben.
Nu, sent omsider, visar det sig att kursen inte drar igång förrän tidigast om någon vecka, vilket innebär att jag bara skulle kunna vara med de första tre gångerna eller så. Rätt bortkastat, särskilt som vi nosat lite på enklare agilityhinder redan tidigare.
Desperat jagade jag idag fatt i en kurs på Solna-Sundbyberg brukshundsklubb. De hade redan kört två tillfällen, men hade platser lediga. Jag kunde hoppa med på tillfälle tre redan ikväll!
Enzos matte grejade inte den tajta planeringen, så tyvärr blir det trots allt ingen gemensam kurs i vår. Om de kör den planerade kursen kanske vi kan gå en gemensam fortsättningskurs någonstans i höst istället.

Hur var då kursen ikväll?
Tja, sammanfattningsvis väldigt blandat: svårt, lätt, nyttigt och lärorikt.
Det svåraste av allt var planen. SoSuBK håller till på Stockholmsregionens största anläggning, vilket innebar att det är ett stort område som ligger rätt avsides och fritt från andra än hundfolk. Men desto fler hundar och människor. Där finns flera planer, minst tre, kanske fler än så, för olika typer av aktiviteter. Och Kasper blev superintresserad så snart det gick förbi ett nytt hundgäng, vilket skedde kontinuerligt. Vi har nog aldrig befunnit oss på en så svår plan, utan staket. Och han var ju lös stora delar av tiden, dessutom. Resultatet blev att han stack iväg till andra hundar kanske ett halvdussin gånger. Han kom tillbaka på vissling, men inte direkt, utan först skulle det nosas lite. En liten tröst är att han inte var ensam i gruppen om sju hundar om att sticka. En jack russell-hane i vår grupp var otroligt intresserad av en höglöpande tik modell stor, som uppehöll sig i närheten av vår plan. Det gjorde att första halvan av lektionen var han totalt okontaktbar, tog inte ens den godaste godisbit. Ytterligare en hund, en cavalier, stack några gånger också. De otillåtna utflykterna var det jobbigaste ikväll för vår del.
Sedan fanns där lite svårigheter för mig: vi skulle lära oss slalom, och det tog ett tag innan jag började få in tekniken att visa med kroppen när han skulle springa ut från mig respektive när han skulle springa in mot mig. Det gick klart bäst när jag ”höfttacklade” den pinne där han skulle ut på vänstersidan, sen vek undan på den pinne där han skulle in mot mig på högersidan. När jag väl började få till det fattade Kasper jättesnabbt.
En lite oväntad svårighet för mig var hopphindren. Vi har ju hoppat rätt mycket förut, både hemma, på kurser och på VaBK. Men de här hindren hade sidoflanker som gjorde att föraren kom längre ut åt sidan i förhållande till hoppribban. Mitt kroppsspråk var uppenbarligen otydligt, för ibland följde Kasper mig istället för att ta hindret. Men efter att ha pratat igenom problemet med instruktören sprang jag rakt fram utan att kika bakåt så mycket och visade bara med handen. Och då fick vi en fyrkombination med tre vanliga hinder och en bilring att flyta helt felfritt. Med detta resultat avslutade vi den övningen, kändes som ett mycket bra avslut.
Efter fikat testade vi tunnlar. Det var lättast idag, Kasper älskar ju tunnlar, och även med hinder framför och bakom var det inga problem. En sak vi dock behöver träna hemma är att han verkligen ska sitta kvar tills han får startsignal, inga tjuvstarter. Nu har han en tendens att smyga sig krypande fram lite mot hindret medan jag går bort till min egen startposition. Tipset här är att träna med ett hinder hemma, sätta, gå på andra sidan, vänta, gå tillbaka och belöna om han sitter kvar. Sen som slutbelöning låta honom få hoppa kanske var tredje gång, tills tjuvandet är borta.
Vi avslutade med att kika på hur man kan träna med bara ett hinder, en handlingövning där hunden hoppar i en åtta och man själv byter hand beroende på hundens position. Det såg jättelätt ut i teorin, men var ursvårt i praktiken. Det här behöver vi träna hemma! Man börjar med hunden vid vänster sida och visar på Hopp med den hand som är närmast hunden, dvs. vänster hand. När hunden hoppat över visar man åt höger runt hinderstaget så hunden springer utanför och runt till ens högra sida. Medan hunden rundar staget tar man till högerhanden, och använder ett kort tag båda händerna parallellt, för att sedan bara gå över till högerhanden, som i det läget är närmast hunden. Man visar på Hopp med högerhanden och för sedan handen runt hindrets vänsterstag, möter upp med vänsterhanden, så att hunden rundar vänsterstaget och är tillbaka vid förarens vänstra sida. Krångligt att förklara och krångligt att få till innan jag fick något mer flyt på motoriken. Yngsta deltagaren med pudel var en natural på detta (eller så hade hon tränat detta tidigare), det såg urenkelt ut när hon gjorde det.
Typiskt nog med tanke på min tidspress så är det inget kurstillfälle nästa onsdag, för instruktören är bortrest. Däremot kan vi åka dit och träna själva, vilket kanske vore bra för Kasper och mig. Hindren står uppe jämt, så vi skulle kunna ta oss förbi när som helst egentligen, kanske nån gång då det inte är fullt lika mycket aktivitet där och det blir lite enklare med koncentrationen hos busen.
Nästa tillfälle ska vi köra släptunnel och vippbräda. Det blir spännande, för Kasper har bara provat släptunnel med upplyft tyg och försiktig promenad med en person på varje sida om vippbrädan. Summa summarum kommer vi bara att kunna vara med max fyra gånger på den här kursen, beroende lite på när vi reser, men det blir iallafall tillfällen som inte börjar riktigt på scratch, utan där vi kan lära oss nya saker hela tiden.

Träning på gröna ängen

Gick ett pass till gröna ängen igen och körde ungefär samma övningar som förra gången.
Rutan: Kasper springer in väldigt fint med targetmattan på plats, även på kanske femton meters håll. Måste kolla upp hur långt avstånd som gäller ... Plockar jag bort targetmattan och går närmare går det lite segare in, inte samma schvung. När jag belönade med kastad repboll in i Rutan blev det lite bättre. Provade att gå tillbaka till Rutan efter att ha kört andra moment, och utan targetmatta, men då hade han ingen koll på vad kommandot Rutan betydde. Måste helt klart träna momentet mycket mer, både med och utan targetmatta, för att få en störe förståelse för vad som menas.
Apportering: Hade med mig två apportbockar, en i trä och en i gul plast, och kastade ut dem åt olika håll. Kasper tittade på och hade fokus på den sist kastade. Jag kallade på hans uppmärksamhet och skickade honom till den först kastade. Första gången sprang han först åt fel håll, vände vid nejandet och fortsatte i rätt klen fart till den rätta bocken. Sen gick det bättre. Fick till flertalet riktigt fina avlämningar.
Spårpinnen: Körde lite kort apportering med den också ett par gånger, på ca fem meters håll. Någon gång ville han lägga sig och tugga på den, men på det hela taget gick det bättre, även om avlämningarna var lite halvdana. Han vänjer sig nog snart vid den.
Fritt följ: Körde lite fritt följ runt de rutuppställda konerna. Gick ganska bra, men emellanåt tappade han fokus och skulle nosa på någon intressant fläck istället.
Platsliggning: Lade honom och gick uppskattningsvis 25 meter bort, väntade i knappt två minuter, klickade och gick tillbaka. Han låg jättefint, bara en gång vred han huvudet åt något ljud.
En gång under träningspasset kom postbilen på villagatan intill, och då stack han för att undersöka. Min arga röst bet inte. Suck. När han såg var det var, tvärvände han och sprang förbi mig i en runda med ett kroppsspråk som tydligt visade att han visste att han just gjort något otillåtet.
Han fick gå hela vägen hem okopplad och höll sig fint Nära.

Hemma har jag börjat att träna in Gå och lägg dig (i bädden i köket) när det ringer på dörren. Vi har två dörrar det kan komma folk genom och jag har börjat med den lättaste, köksdörren med ringklocka. Vi har kommit en bit på väg där. Den andra dörren, med knackkläpp, är svårare i och med ett högre ljud som till och med får mig att hoppa till, så den tar vi senare.

Lite fler bilder från Neapel finns upplagda om någon är intresserad.

Walky Dog

Igår var jag på spännande utflykt åt Enköpingshållet. Mer om detta kanske följer.

Dessutom fick jag äntligen hem den sedan länge beställda ersättaren/supplementet till den Springer vi sedan tidigare har monterad på en av cyklarna. Nu när vi snart ska åka ner till Frakrike och ha cyklarna med oss måste ju Kasper kunna hänga med, åtminstone vissa turer. Och den cykeln Springern är monterad på kommer inte med på resan. Efter att ha testat på de båda cyklar vi tänkt ta med oss blev resultatet lite nedslående: på min cykel går det över huvud taget inte att montera en Springer. Ett fastsvetsat vajerfäste sitter precis på den enda punkt man kan montera Springern. På sambons cykel gick det bättre, men den cykeln är alldeles för stor i ramen för att jag ska kunna cykla på den. Det innebär att Kasper endast kan cykla med husse, ingen idealisk situation. Därför började jag kolla runt efter andra lösningar.

Modellen jag hittade heter Walky Dog och finns hos Häromi för en knapp fyrahundring. Den är smidigare än Springern och fästbeslaget är framför allt mycket mindre. Den guldfärgade delen är en snabbkoppling som gör att man superenkelt kan koppla loss pinnen. Inuti pinnen sitter tre fjädrar (stor hund) som man enkelt själv kan ändra till två fjädrar (mellanstor hund) eller en fjäder (liten hund, dvs. Kasper).

Idag provmonterade vi den, och här visar det sig att husses cykel är för hög, medan min cykel passar perfekt om man monterar på ramen istället för på sadelstolpen som det är tänkt. Vi får testa ett tag och se om den känns lika gedigen som Springern.

Husse och Kasper passade iallafall på att ta Springern på husses cykel en tur utmed Vallentunasjön. I början var Kasper lite solslö och ville egentligen inte iväg, men när de väl kom på andra sidan korsningen tyckte han det var hur kul som helst att få kuta i vårgräset.

Förmiddagsträning på gröna ängen

Igår tog vi det rätt lugnt och var mest ute i trädgården. Kasper tyckte det var lite kul när matte grävde i jorden och planterade blommor, men fick själv nöja sig med att lattja lite med ett par plastkrukor. För säkerhets skull åkte kompostgallren tillbaka framför rabatten, annars kanske blommorna skulle bli uppgrävda snabbt igen av mattes lille medhjälpare.

Var träningssugen idag och plockade med lite attiraljer bort till gröna ängen på förmiddagen. Bäst att passa på innan det blir för varmt. Storpudel Frejas husse höll på att klippa häcken som vetter mot gröna ängen, så jag anade att Freja fanns i närheten. Bra, lite externstörning. ;)

Jag började med att sätta ut fyra koner till Rutan och lade en musmatta strax bortom mittpunkten som target. Sen repeterade vi target ett par gånger inne i rutan. Jovisst mindes Kasper vad det handlade om! Jag backade till strax utanför rutan, och sen backade jag successivt bortåt meter för meter. Hela tiden hade han bra fart in till target och stannade fint. Jag kastade in godis som belöning.
När jag tog bort targeten minskade vi avståndet igen för att öka successivt. Han sprang fortfarande in, men inte med samma schvung. Jag inser nu att jag borde testat att kasta in leksak som belöning för att få mer schvung, men då tänkte jag lite fel och provade istället med att ställa ut ett lock med godis på som externbelöning vid sidanav rutan. resultatet blev att han sprang snett genom rutan mot godiset istället för att på kommandot först springa in och ställa sig i rutan och sedan få tillåtelse att ta godiset, som var min tanke. Det blev helt uppenbart för svårt. Positivt i det hela var att han stannade och avbröt på mitt Nej. ;)

Jag bestämde mig för att göra ett uppehåll i rutan-träningen och tog istället fram apportbocken. Jag gjorde tre apporteringar på 10–20 meters håll (ökade successivt). Den första springningen var lite halvlam, men de båda efterföljande blev det bättre fart i. Det bästa var att han kom tillbaka in till min sida och gjorde väldigt fina avlämningar. Jag höll inne klicket någon sekund innan jag tog bocken från honom och han höll kvar och väntade på mig. Kanonhund! Som belöning kastade jag kampleksaken så han fick lattja runt lite.

På bus- och lekkursen tidigare i vår fick jag en spårpinne av Anette, och den hade jag med nu. Jag lät Kasper nosa lite på den, han har bara sett den en gång tidigare på kursen, så den är helt ny för honom. Sen kastade jag ut den kanske 5 meter och bad honom apportera in den. Han sprang dit och tog den, men sen ville han inte riktigt komma in med den. Han lade sig nån meter framför mig och ville uppenbart börja tugga på den. Jag nejade och lockade honom. När han närmade sig backade jag så han fick springa ifatt mig för att lämna av den. Vi körde så ett par gånger till, med ungefär samma resultat. Med tanke på hans ovana vid denna pinne tycker jag det gick riktigt skapligt. Han började aldrig tugga och han kom in med den vid tillsägelse.

Sen körde vi lite konslalom med fritt följ. Gick halvbra, ibland stannade han till och halkade efter om där fanns någon intressant doft. När jag sade till honom kom han dock ifatt och stundvis gick han fint. Kanske lite väl långt ut, men det är svårt att se när man inte har någon medhjälpare som kan kika åt en.

Jag flyttade tilbaka konerna till Rutan och så körde vi ett par avslutande rutor med musmattan åter på plats, och istället lite längre avstånd. Jag ville att han skulle få en positiv och lyckad avslutning på det momentet, och det fick vi till.

Nu var vi rätt varma och trötta båda två, så jag tänkte avsluta med lite lek. Längst bort på ängen låg en gammal fotboll och skräpade, så vi gick dit och lattjade med bollen en stund. Urkul att spela fotboll med matte, tycker Kasper. Han har inte så höga krav... ;)

Nästan hela tiden hade Freja suttit och tittat på innanför sin symboliska kompostgrind. Hon skulle hur enkelt som helst ha kunnat kuta ut genom häcken istället, men hon är en mycket väluppfostrad dam som vet vad som gäller. Mer förvånansvärt – och kanonbra! – är att Kasper inte heller sprang fram för att leka. Han tittade intresserat dit ett par gånger under träningens gång, men jag sade till honom att nu tränade vi och lyckades få tillbaka hans fokus. Ingen är mer positivt förvånad än jag.

På hemväg tänkte jag först låta honom få gå lös. Men så i den lilla grusvägsbacken såg vi några barn i förskoleåldern som höll på att träna på att cykla upp och ner för denna lilla backe. Nja, tänkte jag, bäst jag kopplar honom så det inte sker en olycka. Vilken tur att jag gjorde det! Sekunden efter att kopplet kommit på susade en katt förbi tio meter framför oss. Kasper gjorde ett misslyckat försök att rusa efter. Jag var lite sen och nejade samtidigt som kopplet tog slut, och han vände om till mig. Svårt att veta vad som hänt utan koppel, kanske hade han lytt och kommit in ändå. Men jag är glad att jag slapp den chansningen...

Nästan hemma stötte vi på fler barn, bland annat en liten flicka som så gärna ville klappa Kasper. Jag sade att han kanske hoppar för att slicka henne i ansiktet. Men det gjorde inget sade hon, så då lät jag dem få leka lite. Det slutade med att flickan låg skrattandes på gatan med Kasper slickade förtjust ovanpå henne. Något av barnens mamma kom mot oss, aningen förskräckt, gissar jag, men som tur var insåg hon att allt bara var väldigt lekfullt och ingen höll på att komma till skada. Barnen fick varsin godis att ge Kasper, och alla skiljdes åt mycket nöjda.

Väl hemma igen fick Kasper lite gott laxskinn, och nu njuter han av livet i solen.

Några hundbilder från Neapel

Jag har fått en ny vinkling på konst: hundar i konsten. Det är förvånansvärt hur många hundar som förekommer på tavlor, både lite perifert och mer i centrum. Hundar förekommer också som vackra marmorskulpturer på arkeologiska museet, plockade från Ercolano (Herkulaneum) när man rensade den av Vesuvius ödelagda stan på värdeföremål.

Marmorhund kliar sig.

En del hus i Ercolano och Pompei hade bevarade mosaikgolv, och motiv med vakthundar innanför ytterdörren var inte ovanligt.

Cave canem – Varning för hunden.

Och så lite moderna neapoletanska hundar – inga lagotto romagnolo, trots att jag lovat hålla utkik efter sådana.

Men än idag har man vakthundar innanför ytterdörren – i det här fallet till den exklusiva gallerian Umberto I.

Hunden har fått en värmande matta som skydd mot det kalla gamla marmorgolvet.

Även dagens hundar i Pompei kliar sig, inte bara marmordito.

På språng bland Pompeis ruiner.

Här vaktar jag.

Träningspromenad i solen

Idag hämtade jag Kasper på hundhotellet och for direkt till träningspromenaden i Frösunda. Oj, vilken studsboll det var som mötte mig! Det var suveränt att börja träna direkt efter hämtandet, för efter tre intensiva timmar i Frösunda hade vi kanonfin kontakt, Kasper och jag. Och vilken underbar dag att ta lite extra ledighet och bara vara ute och njuta av solen!

Koppelgåendet var som vanligt jobbigt och jag måste ligga i som en rem hela tiden för att han inte ska hamna några steg framför mig. Nåja, det nöter vi sakta men säkert på.

Ganska tidigt på promenaden lade vi alla hundarna i en ring: förutom Kasper var det jack russeln Palle, airedaleterriern Tosca, amstaffen Bella, border collien (glömt namnet) och elva månaders papillonen Zipp. Tur det var soligt och torrt, annars hade övningen inte gått så bra för Kasper... Nu gick vi först en ring runt hunden, sedan in i mitten och stod där en stund. Därefter blandade vi mattar oss och försökte gömma oss för vår egen hund. I det läget såg jag att Kasper reste på sig, men så fort jag sade till på avstånd lade han sig igen. Därefter gick vi snett bakom hundarna, sedan upp på deras sida. Först därefter var övningen slut. Hela liggövningen måste ha tagit åtskilliga minuter, aldrig att Kasper fått ligga så koncentrerad så länge. Och han klarade det riktigt bra, bara en liten lapsus som jag inte tar så allvarligt på med tanke på att vi inte börjat träna ligg utomhus ännu den här säsongen.

Sen hade vi lite fri lek. Kasper kom spontant till min sida många gånger och alla inkallningar gick kanon. En gång drog han lite väl långt bort, men kom på visselpipsinkallningen. Fika med välbehövlig passivitet satt sen som en smäck i solskenet.

På tillbakavägen satt Kasper lös vid min sida när andra hundar lekte en i taget med sin matte. Övriga hade sina hundar kopplade, men jag utmanade ödet och höll koll på honom. Tanken med leken var att först få upp ett intresse för leksaken, sen kasta iväg den varpå man skulle neja hunden att dra iväg till den. När hunden lydde fick den lov att springa till leksaken som belöning. När första matten kastade iväg en leksak till amstaffen lättade Kasper (typisk jaktsynretning) men mitt morrande fick honom att stanna efter en meter och komma tillbaka och sätta sig igen. Jag är sååå stolt över honom! Resten av lekstunden gick kanon, vi lekte sist.

Nejövningarna med korvbitar i skål respektive retsamt jonglerandes i händerna (med förbud för hunden att ta trots att godiset sedan räcktes fram; först vid ögonkontakt fick hunden belöningen) gick kanonbra. Där hade andra hundar det lite besvärligare.

På tillbakavägen promenerade vi med lösa hundar hela vägen tillbaka längs grusvägen ända till stora vägen. Kasper gick kanonfint vid min sida med bra kontakt och endast någon enstaka gång ville han gå fram lite, framför allt till den lille lekfulle papillonen. Så fort jag sade till honom kom han tillbaka. Är supernöjd med dagen!

Anlagsprov spikat

Hurra!
Just som jag skulle stänga av datorn för ett tag fick jag ett mejl om anlagsprov lördagen den 16 maj.
Det betyder att vi hinner ha ett kurstillfälle till innan dess, sen blir kursavslutningen efteråt och ett jättebra tillfälle att diskutera hur det gått, och hur vi går vidare.
Imorgon ska Kasper åka på hundhotell.

Promenad till stenskogen

Efter en lång skön och solig påskhelg är det lite mer normala vårtemperaturer idag. Före lunch tog Kasper och jag en promenad upp till stenskogen och han skötte sig jättebra. Idel lovord:

• Plockade bajs efter Kasper och fick beröm + slänggodkännande i villaägares soptunna. Ovanligt, men trevligt.


• Passerade två schäfrar. Körde distraheringsmetod med kastat godis, vilket fungerade så bra att Kasper bara kastade några intresserade blickar som hastigast på det förbipasserande hundekipaget.


• Innan jag lät Kasper springa fri i skogen körde vi lite apportering av mjuknalle och repboll. Nu är det jättekul att kampa i skogen!


• Gjorde ett godisträd. Kasper kom frivilligt och satte sig i väntan på att få ge sig på det, hellre än att springa runt i skogen!


• Gjorde ett par inkallningar från Sitt, varav en där jag var dold av en sten och ett träd. Funkade klockrent. Dessutom lite spontana inkallningar från fri lek, satt också som de skulle.


• Fick lite frivilligt fotgående på hemvägen. Över huvud taget fungerar Nära-kommandot bättre nu.

Ska jag vara lite negativ så är det att hans koppelgående ännu inte är perfekt, ofta går han fram för långt. Sakta men säkert blir det dock bättre. Så snart jag stannar kommer han tillbaka vid min sida. Att han sen har minne som en guldfisk och snart är där framme igen är en annan femma... Tror det ger sig på sikt.

Bilder från Drottningholm i fredags

Lite bilder som försöker spegla den härliga och avslappnade atmosfären på hundöarna på Drottningholm. Man skulle kunna tro att det blir stressigt med alla hundar huller om buller, och att det blir gruff, men det blir det faktiskt inte. Stora och små leker med varandra och bildar automatiskt smågrupper som det passar dem bäst.

En mellanstor staffliknande hund fanns på plan när vi kom.

Den hade precis samma färger som Kasper.

Spanieln och Kasper lekte mycket. Och snabbt – husse har svårt att hinna med i Kaspers tempo.

Ibland hade Kasper tid att titta förbi för en godisbit innan lekkompisarna gällde igen. Många av inkallningarna fungerade fint, om än inte alla.

Lattjo med nån som kunde hålla samma fart som en själv...

Kasper och spanielpolaren vilar lite.

Det fanns även en del hundvana barn på öarna. Där fanns till exempel en flicka (ej på bild) som hur obesvärat som helst gick omkring bland alla stora hundar, men som blev helt panikslagen när en citronfjäril kom flygande och ville sätta sig på henne. Det kändes lite udda...

Ett par leonberger dök upp, men de gjorde inte många knop. På bilden är de ovanligt aktiva.

Hm, vad du luktar gott.

Första strävhåriga taxen kasper nånsin träffat. En mycket intressant varelse.

Myggor!

Slog ihjäl de första tre myggorna inne igårkväll. Ett vårtecken, det också, om än av mer tveksamt slag. Då är det dags att börja hålla utkik efter fästingar, också.

Viltspårning och stadstur

Morgonen började med att jag lade ut ett viltspår på andra sidan Arningevägen. Spåret blev rätt knepigt med lite besvärlig terräng med berg, mossa, rätt mycket ris och rätt var det var ett oväntat kärr uppe på granitberget. Det kör motocrosscyklar i närheten så jag försökte bemöda mig om att inte korsa deras spår. Jag gjorde en vanlig vinkel, en harlycka och en oblodad vinkel. När jag just knutit fast skanken vid spårslutet morrade två motocrosshojar förbi på max tio meters avstånd. Båda förarna var helt inriktade på att parera den steniga terrängen, så jag tror inte att någon av dem såg mig där jag stod med färgglada snitselband runt halsen. Det var inte särskilt mycket vind att ta hänsyn till, men det var redan ganska varmt.

Under liggetiden passade jag på att åka in till stan. Jag köpte en ny cykelhjälm, en Bell Delirium – vad säger det namnet om mig och min cykling? – (min gamla är nio år och frigoliten försämras ju med åren) och ett par nya cykelskor. Mina åtta år gamla skor är helt ok, men jag vill köpa nya pedaler och se om de är bättre för mina knän. Då behöver jag byta cleats (klossar) under skorna, och eftersom jag har två cyklar till med samma klossystem behöver jag helt enkelt två par skor. Pedalerna jag tänkt köpa heter Speedplay Frogs och lär ska vara skonsammare för knäna genom s.k. freefloat. De är dyra, så jag börjar med att byta på den cykel jag använder mest.

Sen träffade jag en gammal kompis och sålde min valpväska till henne. Hon har just fått hem en liten lagottovalp vid namn Grappa, som vi ser fram emot att få träffa vad det lider.

Hemma igen höll husse på att grilla korv och bacon. Mums! Premiär med utegrilllunch, helt underbart mysigt. Och varmt. Kasper låg mest och solade.

Vid tretiden åkte vi så iväg för att ta spåret, ca 4,5 tim efter läggningen. Det gick inte alls så bra som jag väntat. Kasper gjorde tre grova missar: först vid vanlig raksträcka, sen vid vanliga vinkeln, sen genar han så kapitalt att vi missar fyra snitslar som jag får plocka på tillbakavägen. ofta gick han med huvudet högt och inte alls så där lågt och fint som han brukar. Allt är så förvirrat att jag inte ens har riktigt klart för mig i efterhand hur han klarade harlyckan. Den oblodade vinkeln ringade han vid, men sen tog han den. Tack och lov hittade han skanken.

Jag har funderat mycket under dagen vad som orsakade denna förvirring. Motocrossåkarna som virvlade upp luften? Att Kasper var trött av värmen? Båda är tänkbara orsaker, men crosspåren låg inte jättenära vårt spår vid de första felgångarna. Nu på kvällen läste jag i Åsas blogg om att de kört köttbullespårning igår och att det var svårt pga. värmen. Det fick mig att fundera och plocka upp en bok jag just börjat läsa: Marita Carlsson – Träna viltspår öppen klass.

Där står det bland annat om värme: ”Värme kan /.../ medföra att /.../ spårets ”livslängd” minskar. /.../ Värme gör att doften dunstar och stiger uppåt i luften från spårkärnan i marken. En temperatur på upp till 20 grader gör det gynnsamt för hunden att spåra. Högre värmetemperaturer på 20–35 grader och mer är betydligt svårare. Ett spår som ligger i direkt starkt solljus kan därför ligga 1–15 meter eller högre ovanför markytan på ängar /.../ och ovan hårda och kala markytor. Förvåna dig inte om hunden söker spåret med nosen i luften vid sådana markförhållanden. Spårdoften förtvinar /.../ för att helt eller delvis upphöra efter några timmar.”

När jag läser detta känns det så klockrent: underlaget var bitvis precis så hårt som boken talar om med ett tunt vitmossalager ovanpå graniten, och i solen var det säkert över tjugo grader idag. De bitar av spåret som gick på fuktigare mossa vid kärret tog han mycket bättre. Och hans höga nos, så olikt honom. Jag visste inte att värme påverkade så här mycket – hittills på viltspårkursen har vi mest talat om kylans påverkan, rätt naturligt eftersom det var höst på väg mot vinter. Lärdom: varma dagar är det bättre att lägga spåret senare och ta det framåt kvällen, och att inte låta det ligga så länge som idag.

Mycket lärorikt för mig, och en himla tur att Kasper trots allt nådde fram till skanken.

Aktiv långfredag

Efter att ha jobbat någon timme på morgonen åkte vi till Drottningholm och hundöarna. Jag hade med pallryggan och bestämde mig för att sitta och ta det lugnt vid den annars så uppstressade passagen från bilen till grinden. Husse gick före och började plåta hundar.
Jag tror det tog tjugo minuter för oss att gå de där 2–300 metrarna, men Kasper blev klart lugnare av det. När han var alltför ivrig och uppstressad, hundar som passerade och så, tog jag honom i ryggsäcksgrepp. När han var så lugn att han satt själv och kunde ta godis gick vi vidare. I början blev det bara ett steg eller två. Så satte jag mig igen. Mot slutet behövde jag knappt använda ryggan, utan det räckte att stanna och vänta när han förivrade sig. Ett par gånger till av denna superdrill, så har jag kanske fått till det.
Väl framme vid grinden fick han sitta, bli löskopplad och vänta på Varsågod. Sen sade det swosh! Vi hade en trevlig en och en halv timme på hundöarna, husse plåtare två minneskort fulla (bilder kommer antagligen i morgon) och sen tog husse dessutom en cache med TB medan Kasper och jag körde ytterligare ett passivitetspass. Nu var han ju trött, så det gick jättebra.

På eftermiddagen lämnade vi Kasper att sova och tog cyklarna på en runda. Min första för året, om man räknar bort de korta Kasper-cyklingarna, och det känns lite i knäna nu. Ska nog uppgradera pedaler och skor för att skona knäna. Vi körde Granarundan: Vallentuna–Lindholmen–Markim–Sälna–Grana–Vallentuna. En riktigt trevlig runda på mindre landsvägar, och en och annan kort, kämpig backe. Sträcka: 26,5 km.

Otraditionell påskmat

Ikväll blev det lchf-tacopaj till middag (Annika Dahlqvist och Maria Höglund: Doktor Dahlqvists och Airams LCHF-kokbok) – den blev riktigt god. Hälften har sparats tills imorgon för att se om den är lika bra kall. Då har vi en riktigt bra picnicrätt, isåfall.

Efter en trist dag blev kvällen jätteskön och Kasper och jag gick på långpromenad.

Träning i stenskogen

Vid lunchtid tittade solen fram, värmen steg till 8,5 grad i skuggan, och inspirerade mig att promenera upp till stenskogen. Förra gången vi var där var det isbana på stigarna och jag vågade knappt ha Kasper lös av rädsla att han skulle halka på alla stenar.
Idag var det torrt och fint och jag passade på att träna lite. Han blir allt bättre på att inte stressa upp sig när vi kommer till skogen. Tidigare drog han som en idiot i kopplet när han fattade vart vi var på väg, oavsett korrigeringsmetod. Nu var han glad, men så pass lugn att jag vågade släppa. När han fått springa av sig några minuter satte jag honom. Inspirerad av Tina och andra labbebloggar (tack!) gjorde jag en lite svårare apportövning än vanligt (urlätt ur labbeögon sett, förstås). Kastade först en mjuknalle åt höger medan Kasper såg på, sen en repboll till vänster. Sen pekade jag mot nallen och lät honom springa ut och hämta den. När han kom tillbaka med den fick han istället springa ut och ta repbollen, som vi sen kampade med som belöning. Därefter fick han Fri igen i syfte att stärka lek som belöningsmetod i skogen. Det kändes verkligen jättebra!
Därutöver blev det några godisträd, lite godis- och leksakssök på stora stenar och lite Stanna och inkallningar.
Nu hoppas jag bara att agilitykursen drar igång snart, vi väntar på torr plan. Men det ser ju lovande ut!

Kallt idag

Det härliga vårvädret har backat lite. Igår cyklade Kasper och jag en sväng, och det räckte med bara en fleecetröja på sig.
Lite senare står kloklippning på programmet, men det vet inte Kasper ännu.

Besserwisser

Skulle en snabbis till Ica och lät Kasper hänga med. Nästan framme möter vi en av traktens russlar, och jag ser på Kasper att han är på väg att vilja rusa fram. Jag ställde mig med ryggen mot husse och hund och motar Kasper samtidigt som jag pratar med dov röst att han ska låta bli.
Då kommer husse fram (fast det ser jag ju inte förrän jag vänder mig om, har ryggen mot honom) med hunden framför sig i utsträckt koppel och säger:
”Han är så snäll, och förresten, har de inte träffats förut. Det är väl din med?”
Underförstått: här kommer jag fram med min hund och hälsar.
”Ja, men jag vill inte”, svarade jag snabbt. Insåg att det var lite ohövligt, så jag lade till: ”Jag håller på att träna honom att inte bry sig.”
Får då till svar: ”Jamen, han är ju hund. Hundar bryr sig.”
Replikerar: ”Det har vi lite olika åsikter om, du och jag.”
Exit Eva och Kasper.
Så nu har jag väl gjort mig ovän med en hundägare i trakten. Må så vara. Jag förbehåller mig rätten att själv välja om jag vill att min hund ska hoppa fram till en annan hund taggad till öronspetsarna eller inte.

Viltspårkurs, forts. 2(4)

Idag var det dags för viltspårkurs igen, men vädret var inte alls lika somrigt som igår, utan lite lätt kyligt och duggregn i början. Kanske 8 grader.

Vi lade ett ungefär likadant spår som förra gången, två vanliga vinklar, ett bloduppehåll och en harlycka med tillhörande bloduppehåll i vinkel ut. Den stora skillnaden var att vi avslutade med skott strax före rådjursskanken.

Som tur var slutade duggregnet innan det var dags att vänta ut spåret och vi kunde fika tillsammans i vanlig ordning. Det visade sig att Pia inte fått tag i den tilltänkta domaren, så vi har ännu inga tider för anlagsprovet.

Kasper gick strålande bra igen. Första vinkeln gick han rakt fram, stannade, ringade och hittade vidare. Bloduppehållet och andra vinkeln tog han suveränt. Vid harlyckan betedde han sig annorlunda än förra gången: han gick rätt ut tills återvändsgränden tog slut, sen ringade han lite och vände tillbaka. Det var rätt slyigt och snårigt där, så jag genade och tog linan utan att följa med ända ut i återvändsgränden, och Pia sade efteråt att hon tyckte att det hade stört Kasper lite när han var på väg tillbaka, så det ska jag tänka på nästa gång. Å andra sidan hittade han genast fortsättningen på det oblodade spåret när han kom upp till korsningen igen, så jag tycker inte att det var en jättestor grej.

Sen var det rätt genom ett snårigt granparti, typiskt ställe där skadat vilt skulle lägga sig om det vore ett verkligt eftersök, och när vi kommit igenom det var det öppen terräng och dags att kommendera Stanna och Sitt. Pia gick fram en bit och sköt med sin startpistol. Kasper fortsatte att sitta fint vid min sida. Pia kom tillbaka och nickade åt mig att fortsätta, och jag sade Sök spår. Kasper drog iväg igen som om ingenting hade hänt, och gick rakt på klöven.

Nästa kurstillfälle är inte förrän 10 maj, innan dess ska vi försöka lägga lite egna spår. Jag kan få låna en älgklöv av Stefan, vore rätt bra att vid tillfälle dra ett störningsspår med tvärs över det riktiga spåret. Nästa gång är tanken att vi ska lägga spår åt varandra, sen kvarstår vinkel utan blod, men det tror jag vi grejar eftersom han klarar harlyckan som egentligen är en variant av det.

Nu hoppas jag bara att de får fatt i domaren snart så vi kan få det där anlagsprovet avklarat.

Våren är här

Idag har det varit ett härligt vårväder, på eftermiddagen var det 16 grader, antagligen ännu mer lite tidigare på dagen. Jag har mest ägnat mig åt icke-hundiska saker, som att övningsköra med dottern, köpa penséer och planteringsjord, handla i Täby C, köpa lite nya krukor. Kasper har ägnat större delen av dagen åt att bättra på sin solbränna.
På eftermiddagen skulle blommorna planteras. Då var Kasper med, förstås, och skulle kolla att allt gick rätt till.
När jag öppnade en jordpåse med spaden sprätte det lite jord. Då skällde Kasper till ett par gånger – det kanske var farligt! Något som attackerade matte? Sen fick han komma fram och nosa, och då var det helt okej. Matte hade ju köpt naturgödslad jord, och det smakade ju inte alls dumt.
När jag sen började plantera penséerna blev det mängder av små skojiga svarta plastgrejer över. De kunde man ju norpa åt sig och springa och lattja med. Efter fem tyckte jag det räckte, och lärde istället ut att de där roliga plastgrejerna hette kruka. Sen fick han vackert apportera in de fem krukorna, och det gick jättebra. Eller, iallafall fyra och en halv. Den sista ville han plötsligt ha dragkamp med, och tåliga är de ju inte, så jag blev stående med ena halvan medan Kasper lyckligt lattjade iväg igen med den andra.
När husse sen kom hem och jag skulle visa att Kasper lärt sig att apportera krukor, gjorde han det givetvis inte alls längre.

Vårkänsla

Igår plockade Kasper och jag tussilago. Och idag fick jag veta att Enzo (eller möjligen hans matte) hade siktat blåsippor. Och att Kasper har börjat sträcka ut sig i solen framför köksdörren är det största vårtecknet av dem alla.