Lakrits har gjort MH

Idag var det MH på VaBK. Först figgade jag för några hundar, bl.a. brorsan Acke som gjorde illa nosen och apporterade grejer hej vilt. Han var showig, men bra – såklart. Som femte hund gick jag så med Lakrits efter att ha vilat över hund nr 3. Carola var snäll och hjälpte mig att fota.

 På väg ut till starten.

Vi ska runda pinnen och hälsa på testledaren. 

 Visst, klart du får gå iväg med mig!

 Kroppsspråket visar tydligt att vi har en bra bit kvar vad gäller hanteringen.
Men vi har ju just börjat träna detta, så jag är inte alls förvånad.
Kontakt: 1a-5, 1b-4, 1c-5

Leklusten var det inget fel på.
Lek: 2a-5, 2b-4, 2c-3

 Vi hade problem med harmaskinen idag, så en av figgarna fick springa med haren istället. Detta intresserade Lakrits mer än själva haren, så här dyker han upp efter en stunds figgejakt.

 Samma sak andra gången: han kollar snabbt av haren ...

 ... och springer vidare efter figgen.
Förföljande/gripande: 3a-1, 3b-1

I passivitetsmomentet var han lite aktiv först, men lugnade ner sig under andra halvan.
Aktivitet: 4-3

 Avståndsleken var intressant, men lite hotfull. Skäller till.

 När figgen talar med honom går han fram och börjar leka.

Sen var det fullt lekös.
Avståndslek: 5a-3, 5b-3, 5c-3, 5d-5, 5e-5

 Fotot är taget precis när Dumpe kommit upp. Lakrits hukar sig och stannar.

 Sen är han rätt snabbt framme och kollar ...

 ... och vänder upprörd tillbaka till mig ...

 ... innan han går fram till overallen igen.

 Jag har gått fram halvvägs och genast är det lugnare.

 Jag står ända framme och Lakrits sträcker sig låååångt fram och nosar.

 Jösses, vad nyfiken man är.

 När jag har hukat mig hos honom blir han glad.

Promenaderna efteråt är inga problem. Han luktar lite på den.
Överraskning: 6a-2, 6b-3, 6c-3, 6d-1, 6e-3

 Skramlet lockade genast till undersökning.

 Vad var det nu då som lät?

Jag kan strax gå fram och klappa om honom. Duktig pojke!
Ljudkänslighet: 7a-1, 7b-5, 7c-1, 7d-2

 Lakrits reagerar på spökena direkt då de kommit fram.

 Han skäller en hel del ...

 ... och visar ragg.

 När de närmar sig ännu mer än detta, backar han tills han stöter emot mig.

 Jag släpper kopplet och går snart fram till ena spöket. Lakrits rundar.

 Då kommer han fram och nosar.

 Va? Matte, vet du? Det är en människa!

 Första gången jag ser ett spöke få en så ordentlig slick.

Även nästa spöke hälsas nu på med entusiasm, redan innan jag gått dit.
Spöken: 8a-3, 8b-5, 8c-2, 8d-3, 8e-4

 Dags att leka igen. Snäppet mindre intensiv ...

 ... men en bra leklust ändå.
Lek 2: 9a-4, 9b-4

 Skotten, med eller utan lek, reagerar han inte på.

 Skott: 10-1

 Beskrivare: Ammie Hultin

 Hörni, ska vi göra nåt mer kul nu?

Redovisning av protokollet.

Bollglädje

Lånad av Marina - Wij

På Wij

Träning på Wij igen, denna gång ett svårare sök: med-/sidvind, 9 vilt, större sökområde. Grejade Lakrits det? Jo då, visst gjorde han det! Sista gången var jag lite otydlig i mitt skick, vilket fick honom att bli lite osäker. Han stannade och kollade på mig. Jag låtsades som ingenting och kikade ut i skogen som om jag såg att det låg en fågel därute. Då hajade han vinken och begav sig utåt – och kom in även med den sista!

Jag får faktiskt ta på mig merparten av svajet på sista skicket, även om han började bli rätt trött och tyckte att vi nog var färdiga. Det var första gången det krävdes av honom att ta in så många pippifåglar, så det är inte konstigt att han blev tveksam där. Han och de andra var jätteduktiga!

Förutom söket lullade vi en del i skogen. Först med lösa hundar. Jag fick det jobbigt med mina onda hälar att ta mig ner och upp ur sandgropen, men genom att stödja mig lite på Lakrits gick det rätt bra ändå. Mot slutet gick vi efter skytt, precis som förra gången. Det sköts emellanåt, det kastades någon fågel. Skillnaden var att den här gången var det vi som skulle ta in fåglarna, inte hundarna. Nyttigt att de inte alltid är i centrum.

Han var lite småpipig emellanåt i passiviteten, men inte alltför illa ändå. Däremot ville han hoppa upp på min rygg ett par gånger när vi lullade i passivitet efter skytten och den okopplade hunden. Kanske berodde det på stress, eller kanske på att han tröttnat i största allmänhet. Jag vet inte riktigt. Men nästa gång satt vi över promenadrundan och vilade vid stolsryggan, och då lugnade han ner sig igen innan det var vår tur att vara aktivt ekipage. Då var han helt stabil och gjorde inget försök att sticka och ta fågeln. Han satt helt lugnt medan jag hämtade in den. På det hela taget väldigt nöjd med hans arbete idag, bara min smärta som var jobbig.

Film på linförigheten idag

Tjoho!
Här kommer filmen från idag på Lakrits fina linförighet. Tack, Monica!

Frisbee-lek

I sommar har Lakrits emellanåt fått leka med frisbee. Jättekul, tycker han. Han har blivit riktigt duktig på att fånga lyror. Här kommer en filmsnutt på detta.

Film från Norrby Gård

Jag filmade ju lite med iphonen när Lakrits vattenapporterade på Norrby Gård. Filmen kommer äntligen här.
Denna direktinlagda blev ohyggligt lågupplöst, tar bort den eftersom det blev bättre när jag länkade in från Youtube.

Tävlingslydnadskurs del 2

Idag var det efter cirka en månad dags för nästa kurstillfälle i Tävlingslydnad, fortsättning. Vi var fyra ekipage på plats, så vi fick verkligen kvalitetsträning med en instruktör och en assistent. Kanonbra!
Vi inledde med platsliggning. Jag vågade att testa att gå ifrån lika långt som övriga och stannade kvar de två minuterna. Schäfern bredvid blev orolig efter en stund, men Lakrits låg stadigt trots att hon rörde en del på sig. Kanonbra! Även tillbakagången och uppsittet gick fint.
Vi filmades efter stunds träning av linförighet, och alla var duktiga. Lakrits gick jättebra, det var kul att se honom på film och inte bara snegla ner på honom emellanåt.
Efter lunchpausen med filmvisning försvann en av schäfrarna, så det blev ännu lyxigare träning för oss andra.
Vi tränade läggande och ställande under gång. I båda momenten har vi mycket kvar att jobba med. Jag såg någon annan använda en repleksak för att få till ett snabbt läggande. Det ska jag testa med Lakrits också. Nu lägger han sig kanske tre gånger, nästa tre gånger står han kvar eller fortsätter gå. Kommandot sitter alltså inte alls så bra som det borde. I ställandet är det ännu sämre. Nu började jag med att kasta boll bakåt som belöning att han stannade. För att själv kunna gå framåt och inte behöva snegla bakåt bad jag Lili säga Bra om han stannade bakom mig, så kastade jag på hennes Bra. Det funkade kanonbra, så ska vi köra med medhjälpare ett tag nu.
Hopphindret repeterade vi, det har vi inte kört sedan förra kurstillfället. Första gången försökte han gå vid sidan, men så satte jag honom lite längre fram och en planka lägre än han ska ha och då gick det bra. Efter ett par hopp höjde jag och då slog han i första gången. Jag satte honom lite längre bak och nu hoppade han utan problem på rätt höjd utan att slå i eller springa vid sidan. Vårt kvarvarande problem här är att få till ingången till fotposition efter hoppet. Lili kom och hjälpte till, och jag provade att köra med Stolpen, som han ju hade som liten valp i träningen att få till ingångspositionen. Nu började det gå bättre. Jag nämnde för Lili att vi har samma problem i inkallningen och då fick vi ju göra det momentet också. med Stolpen där med och höjning av handen efter att han kommit runt så satte han sig snyggt också. Mängdträning på detta!
Vi körde lite apport också och första gången ville han i sin iver lätta lite på rumpan. Alla gånger jag gjorde om momentet satt han dock ordentligt varje gång, så det var nog bara lite nyhetsiver. Däremot försökte han tjuva apporten flera gånger före kommandoordet, så där behöver vi träna lite mer. Annars sitter det momentet bra.
Vi fick lite visiteringsträning av Monica. Vi körde i små myrsteg, där vi började med att bara hälsa, sen backade hon iväg. Jag belönade lugn hos Lakrits. Vi hann avancera till lite smågluttande av tänder med lyftande på ena sidans överläpp. När det funkade också avslutade vi. Jättebra framsteg!
Vi avslutade med platsliggning och fick förstärkning av Lilis hund Cesar. Nu fick hundarna ligga i två och en halv minut, och den sista halvminuten gick Lili runt bakom, framför och mellan hundarna som störning. De låg kvar! Lakrits vände lite på huvudet för att ha koll på vad hon hittade på, men låg stadigt och fint hela tiden. Min gullpojke!
Läxa:

• Fotposition efter hopp och inkallning
• Snabbt läggande under gång, eventuellt med repleksak
• Ställande under gång med bollkast bakåt och medhjälpare som ger klartecken
• Apport: vänta på kommando
• Träna hopp oftare på klubben

Nästa gång är 15 oktober, då vi också är anmälda till Hassla jaktprov. Kommer vi inte med där blir det alltså tävlingslydnadskurs, annars blir det jaktprov. TÄS anordnar också ett par träningstävlingar där vi borde försöka vara med för att få lite mer erfarenhet innan den riktiga tävlingen går av stapeln 12 november.

Vi kom med på Vallentunaprovet!

Nu haglar det formligen goda nyheter i den här bloggen! Idag fick jag handlevererat brev med besked om startnummer 4 på jaktprovet i Vallentuna den 9 oktober. Det var över 70 anmälda till 16 platser, så jag är jätteglad att vi kom med. Är det någon som vill komma och kika på oss så har vi samling kl 08.00 i Kårstatrakten (mejla för exakt vägbeskrivning).
Alla ni som läser detta och inte har möjlighet att komma och kika får jättegärna hålla tummarna istället. Den 9 oktober, alltså.
Jösses, vad kul!

KM i rallylydnad 2011

Idag var det alltså KM i rallylydnad på klubben med ca 23 startande. Domare var Liss-Britt Elegård. Egentligen startade Kasper som nr 10 och Lakrits som nr 18, men jag lyckades få byta plats på dem. Det blev bättre för båda: lakrits fick inte fullt då många dofter att sniffa runt på och Kasper fick ett lite varmare och torrare gräs. Det var rejält daggblött i morse, och bara 7 grader när vi steg upp kl 8.

Deltagarna var mycket väl spridda, allt från rena nybörjare som bara gått ett fåtal gånger på nybörjarkurs till instruktörer som avancerat upp i klasserna.

Hur gick det, då?

Lakrits var alltså först ut och fick avdrag främst i början av banan för 7 nosningar och 1 sträckt koppel. Vi fick 2 poängs avdrag på helheten med totalbetyget 90 poäng och ”Bra jobbat”. Otroligt bra gjort, särskilt med tanke på att han inte kan skylt nummer 4, ”Sitt, Stå”. Den intensivövade vi efter att ha sett banan och innan vi klev in på plan. Han fick inga poängavdrag alls på den! De 90 poängen räckte till en åttondeplats, vilket jag är otroligt nöjd med!

Kasper fick också repetera skylt 4 innan det var dags för oss att göra entré på plan. Den skylten fick han faktiskt 1 poängs avdrag på för sent utförande. Häpp! Detsamma gällde skylt 10, Front, vänster ingång. I övrigt fick han 6 poängs avdrag på nosade på den första halvan av banan. Inga helhetsavdrag alls. Det ledde till hela 92 poäng och en sjätteplats! Min duktiga lilla gårdshund! Är så glad att han dessutom slog lillebror, vi har ju kämpat rätt länge med det här. Omdöme: ”Trevlig hjälpsam matte, jobbar hela tiden”. Det tackar jag extra för!

Vinnaren Carola fick hela 100 poäng, andrapristagaren 99 poäng och tredjepristagaren 98 poäng, så det var verkligen jämnt i toppen.

Nu blir det tävlingsstart i officiell nybörjarklass till våren, har jag tänkt mig. Vi kanske äntligen kan komma i åtanke för de där åtråvärda godkänd-poängen även i en sådan tävling.

A2-kullen tränar på Wij

Igår var det dags för A2-kullens andra höstträning på Wij. Den första missade vi då vi var på semester på Norrby Gård.
Anita hade förberett ett sök med sex olika fåglar (trut, kaja, kråka, and, fasan och kricka, om jag minns rätt). Men innan vi gav oss i kast med detta gick vi lite högre upp i skogen och körde ett litet lydnadspass, mestadels med lösa hundar. Vi cirklade runt varandra, gjorde inkallningar förbi de andra hundarna osv. Sånt vi ägnade oss åt medan de var valpar, men inte desto mindre nyttigt nu. Detta lilla pass gjorde att hundarna skärpte till sig (vi med, kanske?) och fick bättre fokus.
Anita sköt sedan ett skott efter utläggningen av viltet och vi drog oss ner till sökområdet. De passiva hundarna satt inom synhåll mot den arbetande hunden, på ett sådant avstånd de klarade av. Lakrits och jag började. Vi hade en (mycket) kraftig motvind att ta hänsyn till. Det var så mycket vind att dofterna mycket väl kunde snurrat runt i området och förvirra för hundarna. Men det visade sig inte vara några som helst problem för något av ekipagen. Lakrits tog in den ena efter den andra av fåglarna, lugnt och effektivt, och lämnade av snyggt i hand. Jag körde min fras ”det finns en till där ute” inför varje nytt skick plus att vi förflyttade oss lite i sidled för att få en bra vinkel till de kvarvarande apporterna. Det fanns ingen tvekan vid något skick ut, och han gick ut på djupet och hämtade in även den yttersta fågeln. Han jobbade helt enkelt kanonbra! Inte ens Anita hittade något att anmärka på, utan det var en fullpoängare. Jag är så himla nöjd med honom!
När Reko och Speja gjort sina sök gick vi tillbaka upp till lydnadsområdet. Denna gång skulle vi gå ett okopplat ekipage bakom skytten och två passiva, kopplade, ekipage där bakom och ta enkelmarkeringar. Vi körde samma tågordning så Lakrits och jag började. Skytten stannade och anvisade plats, och gick sedan vidare en bit, sköt ett skott och kastade en fågel så den hamnade dolt bakom en gran. Jag skickade Lakrits, som tyckte det var lätt som en plätt och strax kom in med pippin. Skytten kom tillbaka och jag lämnade över fågeln och vi gick vidare i samma procession. Nytt stoppställe, ett skott och en kastad enkelmarkering in bakom några smågranar. Inget problem här heller, mer än att denna fågel var lite kladdig och Lakrits därför hade lite svårare att lämna ifrån sig den. När vi gick tillbaka till utgångspunkten sköt Anita ett oprovocerat skott utan att det hände något. Vi promenerade vidare utan att ta notis om skottet. Inga problem här heller.
De båda andra ekipagen gjorde samma övning medan vi gick passiva. När alla tre ekipagen gjort övningen avslutade vi med ett likadant varv till med lösa hundar (tror jag), där vi ställde oss på linje medan Anita sköt från samma position som tidigare, men utan någon fallande fågel. Uppmärksam hund, men ingen reaktion på skotten och inget försök till knallande. Hur stadig som helst.
Mot slutet var Lakrits aningen gnällig (men inte särskilt högt eller särskilt mycket) och gjorde små glädjehopp ibland. Han är helt tyst och fokuserad när vi är passiva medan de andra arbetar, det är just mellan övningarna (när vi är ”lediga”) som det här kommer. Tror kanske att han behöver få lite utlopp för all lagrad energi efter att ha varit så fokuserad en längre stund, och tror det kommer att avta av sig själv när han blir lite äldre. Ska ändå hålla ett litet öga på det och försöka låta honom få utlopp på annat sätt, till exempel genom att gå och ta en kisspaus och få nosa en sväng mellan varven. Det blev inte mycket sådant nu.
Det kändes som en mycket bra avstämning inför de prov jag har dristat mig att anmäla till. Den senaste anmälan är 16 oktober på ett Working Test i Sorunda som hålls av flatklubben. Nu har vi tre anmälningar, vore väl sjutton om vi inte skulle komma med på något av dem.

Fullmåne sista kvällen

Sök, dirigeringsfyrkanter och hundmöte

Rolf steg upp riktigt tidigt idag för att möta gryningen i det naturreservat vi besökte för några dagar sedan. Då glömdes storkameran hemma, och det var så vackra färger att fånga. Försökte ju med mobilen, men det är självklart inte samma sak. Nu på morgonen var färgerna annorlunda, men en halvtimme med bra ljus fick han innan dagern tog över.

Efter frukost tog jag Kasper på en 2 km cykeltur och sedan var det Lakrits tur. Jag stoppade västens ryggficka full med dummies och fickorna med bollar, visselpipan hängdes om halsen och så cyklade vi upp till en stubbåker en knapp km bort.

Jag började med att ta med mig Lakrits in i skogen bakom åkern för att lägga ut ett sök. Kanske en trettio meter upp i sluttningen började den rullstensås som går igen ideligen i hela trakten. Stenarna är stora och runda och helt överlupna med grönmossa. Det är med andra ord ganska svårt att ta sig fram där och det blir många skrevor att söka i, där vinden inte heller tar med sig doften av apporten.

Detta gjorde att jag gjorde sökområdet lite grundare än jag annars tänkt mig, men cirka sjuttio meter skog blev det i alla fall, sedan fyllde jag på med trettio—fyrtio meter stubbåker i fronten. Jag lade de attraktivaste apporterna längst i bakkant: två kaninbollar och en dummy med påknuten fågelvinge. Omedelbart bakom ett kullfallet träd lade jag en orange dummy plus ytterligare en i samma mittområde. Den sista, tvåfärgade, dummyn lade jag i stubbåkern.

Jag skickade Lakrits och han sprang direkt och plockade in en av de orange dummisarna. Nästa skick genererade den tvåfärgade i handen. Då kom Rolf farande i bilen, så vi pausade. Lakrits fick sitta kvar och vänta vid skickstället medan jag gick och pratade lite med Rolf. När jag kom tillbaka ett par mimnuter senare var han så taggad att det blev en lätt tjuvning när han skulle iväg. Jag lät det passera, ville inte dämpa honom i det här läget. Den andra orange dummien kom in och därmed fanns bara de tre bakersta apporterna kvar.

Det var inga problem att få ut honom till dessa heller. En gång fick jag skicka två gånger, men på det hela taget var han väldigt med på vad vi skulle göra. Höger kaninboll kom in först, sedan vänster. Dummyn med vingen var den sista som kom in. Jag är förvånad och väldigt nöjd med hur pass snabbt han återvände med dessa med tanke på hur knepig terrängen var.

Nästa övning var att göra dirigeringsfyrkanter på stubbåkern. Vi är ju fortfarande på nivån spårat och synligt, så Lakrits fick hänga med runt när jag lade en boll i varje hörn. Sedan skickade jag till till boll 2. Denna var lite väl nära sökrutan, men det störde honom inte nämnvärt. Boll 4 gick problemfritt. Vi bytte hörna till 4 och jag skickade på boll 3. Inga problem. När jag skulle skicka till bollen vid 1 stannade han däremot ungefär två tredjedelars väg bort (totalt avstånd kanske femtio meter). Jag provade kommandot Back, men han såg bara förvirrad ut. Jag insåg att han nog inte lagt märke till att det låg en boll där vi stått och skickat ifrån tidigare. Jag kallade tillbaka honom och gick ut med honom tio meter och skickade på nytt. Nu gick det bra och han hittade bollen.

Jag bytte ställe och gjorde en ny fyrkant, ungefär samma avstånd, men denna gång utnyttjade jag en kulle med en dunge som låg som en ö i stubbåkern med ett litet dike runt. Boll 1 lade jag i åkern strax utanför ön, sen sneddade vi över ön och lade boll 2 i snåren nära nästa ökant. Bollarna 3 och 4 lades långt ute i stubbåkern. Lite terrängbyre, alltså.

Vi ställde oss vid 1 och jag skickade till 2. Inga problem. Inte heller nästa skick till 4 var några problem. Vi bytte plats till 4 och jag skickade till 3. Hur fint som helst. Innan vi bytte plats lyfte jag denna gång på bollen som låg vid 1 för att påminna honom om denna, så nu innebar inte heller sista skicket till 1 något bekymmer. Däremot märktes det på farten att han började bli trött, så vi avslutade där.

I långsam fart rullade vi hemåt och sista provet uppstod på värdparets gårdsplan, där det stod några personer plus en lös schnauzer. Hunden fick snabbt ett koppel på sig när de såg att vi kom cyklandes. Lakrits var ju lös och min tanke var att det enklaste är att bara cykla på och vara himla uppmärksam på honom. Helt enkelt strunta i att vaa artig och heja på de som stod där. Lakrits blev väldigt intresserad av den andra hunden, men jag sade Rrrrr och Nej och använde cykeln som en sköld mellan dem. När vi var förbi sade jag Duktigt, kom! Och ökade takten något. Lakrits släppte tanken på hunden och hängde på mig istället. Hur duktig som helst!

På eftermiddagen åkte Rolf ut på längre cykeltur medan jag slappade ute i solen och bara njöt av dagen.

Hopp från bryggan, runhäll och fler cacher

Rolf väckte mig med glädjebeskedet att det var en supersolig dag. Efter frukost gick vi ner till sjön för några lite längre markeringar. Rolf gick till grannbryggan istället för att ta båten, medan jag och Lakrits gick ner till vanliga skickstället.

Första kastet hamnade i utkanten av vassen cirka 40—50 meter bort. Lakrits tog in den snabbt. Nästa kast var ungefär lika långt, men längre in i vassen. Nu blev det svårare. Jag såg inget från min plats, men Rolf rapporterade att Lakrits simmat alldeles för långt bort. Till och med in under den brygga han stod på. Jag visslade in honom (utan pipa, den hängde kvar i hallen) och när Rolf sade att han närmade sig blåste jag stopp och närsök. Ta mig sjutton om han inte gav sig in i vassen och hittade den! När Rolf sade att han hade den förstärkte jag med en inkallningssignal. Superduktig!

Nu gick vi ut på vår brygga och såg hur Rolf kastade den tredje dummyn ut på blankvatten. Jag ville att Lakrits skulle hoppa ifrån bryggan, men Lakrits fegade. Istället för att tvinga honom gick jag då tillbaka till stranden och skickade honom den vägen. Minnessuddningen bekom honom inte, utan han simmade målmedvetet ut och plockade in den. Därmed avslutade vi morgonpasset.

Efter lite spring och avtorkning tog vi bilen för att åter leta efter den cache vi aldrig gav oss på igår. Nu körde vi ända fram till badplatsen via en liten skogsväg som Rolf inte trodde vi skulle kunna köra på. Ha! Cachen var rätt snabbt plockad medan hundarna fick ränna lite i skogen. Sen gick vi ut på badbryggan. Den låg mycket lägre i vattnet, så jag fick för mig att testa om jag kunde locka Lakrits att hoppa i vattnet från den istället. Jag tog en boll och kastade. Han var superintresserad av bollen, men samtidigt var det bra läskigt att hoppa. Jag peppade och peppade. Han böjde sig ner och plaskade med tassen i vattnet. Övertygad att vattnet var okej tog han sen steget och hoppade. Jag skyndade iland för att möta honom samtidigt som jag hela tiden berömde, och han skulle veta vart jag tog vägen.

När han kom iland och lämnade av fick han ett par bollkast som belöning. Sen gick vi tillbaka ut och gjorde om två gånger till. Tredje gången var tvekan fortfarande där, men inte alls så påtaglig som tidigare. Jag är nöjd med framstegen.

Med avtorkad hund for vi vidare till Sundstaholm Slott. Här har vi varit tidigare, men platsen är vacker och i det härliga solskenet passade vi på att äta lunch på hamnkaféet. Jag valde en räkmacka. Den cache som kskulle finnas här var troligen på en plats som är avspärrad, så vi övergav den och tog istället en annan cache vid Sigurds runhäll, en annan vacker plats vi besökt per cykel tidigare.

Nu hade vi fått blodad cachetand och vi plockade snabbt en cache vid Vallby kyrka och en annan vid Carl Larssons pappas gamla hem. Här träffade vi en mugglade och blev tvungna att förklara hela grejen. Mannen med tax menade att cachen låg på privat mark, men han lovade att inte plocka bort den. Han var rätt intresserad och sade att ättlingar till Larsson fortfarande bodde där, men han förstod nog inte riktigt det här med att lägga upp cacheinfo på webbplatsen för spridning.

Vi gjorde ett sista cacheförsök i Eskilstunas utkant, men gav upp på grund av altför många flyttblock att leta bland. Istället provianterade vi lite på Maxi och återvände hem igen. Lite eftermiddagsfika ute på gårdsplan i solen fulländade dagen. Bästa vädret!

Sigurds runhäll

Svamp och hägrar

Dagen har gått i naturens tecken. Rolf tog Lakrits på morgonpromenad in i en kohage och hittade ett antal stora, fina kantareller. Korna var av typen blandkor, fick vi lära oss av värden. Hm?

Det duggregnade en stund och ända från köksfönstret såg jag hur fiskarna slog i vattnet. Nu skulle man haft ett spö …

Lite senare på förmiddagen tog vi bilen några km i tanke att hitta en cache. Nu var terrängen åt det hållet så tråkig att vi övergav den tanken och istället hängav oss åt svampplockning åt andra hållet. Lakrits och Kasper röjde runt i skogen medan vi njöt av fynd som gula kantareller, trattisar, taggsvamp och karljohan. Vi såg också en hel del blodriska, men där har Rolf sett ett annat ställe där man kan plocka kassvis med sådana, så de fick anstå tills vidare.

Efter lunch och svamprensning tog Rolf och jag en roddtur utan hundar. Det var rogivande att glida fram på det stilla vattnet i sundet. Rolf rodde på utvägen och jag hem igen. Vi såg flera hägrar, de är alltid så mäktiga att se! Så planerade vi lite hur Rolf ska kasta lite svårare markeringar till Lakrits framöver. Det var lättare att se och planera utifrån vattnet än inifrån land.

På kvällen tog jag Lakrits på en kvällstur med lite rallyträning. Jag hade pannlampa, klicker och godis och detta möjliggjorde bra träning när vi råkade på igelkotten som Kasper hade närkontakt med härom kvällen. Nu blev det så bra att jag kunde klicka när Lakrits uppmärksammade det konstiga lilla djuret. Han tittade igen på det, sen på mig och klick! Skvallerträning av igelkott, helt enkelt. Kanon!

Sen tränade vi en del svängar och snurrar samt ganska många Fronten med 1-2-3-backning. Det går riktigt bra på det hela taget. Lite roligt var det att det första Lakrits gjorde sponant när han först fick se klickern i min hand var en Vänstersnurr. J

När Rolf tog en runda i skogsdungen bakom huset hittade han färsk älgbajs. Kan förklara att hundarna skällt till nån gång utan att det funnits någon utanför. Elstängsel gör att älgen nästan måste ha passerat precis utanför huset, finnas ingen annan väg om den inte hoppat.

Lakrits tur att möta igelkotten

Dagens skörd

Vattenmarkeringar i regn, tre funna cacher och oxtungssvamp

Jag har föresatt mig att vattenträna i alla väder nu när vi har chansen. Jag gick alltså ner och kastade några markeringar i regnet. En ganska lätt i utkanten av vassen, en mitt i det risigaste. Båda satt som en smäck. Sen lite chuckit som belöning och uppvätmning. Bus m brorsan blev det oxå.

Sen var det meningen att vi skulle ta några cacher på vägen in till Strängnäs på förmiddagen. Det regnade så förbålt vid Jäder kyrka att den cachen fick anstå. Cachen vid Kjula kyrka tog vi snabbt, och så fick vi för oss att ta vägen in till naturreservatet när vi ändå såg skylten. Då blev det typ uppehållsväder och vi tog en promenad där. Kopplade hundar, stod det, men jag bestämde mig för att lyda det bara till femtio procent. De andra femtio procenten kutade lycklig omkring på en gravfältskulle, varv på varv, och bara njöt av livet. Det var lite jul att se hur olika de hanterade den färist vi tog oss över och som var gjord av ganska grova, helt runda, aluminiumrör. Kasper trippade försiktigt över, ett steg i taget. Han är rätt van sen tidigare vid färistar, men normalt är de ju lite plana upptill på varje stång. Lakrits, däremot, tyckte det var så läskigt att det var bäst att attackera med språng. En hastig mellanlandning och så var man över.

Vi hittade några jättefina exemplar av stolt fjällskivling och återvände så till Jäders kyrka. Mobilgpsen snurrade vildsint, men eftersom det inte regnade längre gjorde vi ett försök och till slut hittade Rolf den. Nöjda bestämde vi oss för att åka hem igen och äta fjällskivlingslunch och attackera Strängnäs på eftermiddagen.

Nu var ju hundarna välrastade så vi bestämde att de fick vara i stugan medan vi susade iväg igen. Vi tog en mindre väg mot Strängnäs och passerade genom ett mycket vackert landskap. Vi tog omvägen till Kunsberg och en klosterruin, där det råkade ligga ytterligare en cache. Denna gick vi bet på, men i gengäld hittade vi en jätteröksvamp och en stor oxtungssvamp. Vi plockade inte någondera, men så här står det på Naturhistoriska Riksmuseet:

Denna svamp har en konsistens som mycket påminner om nötkött och kan tillagas som detta, t.ex. som biffstek med mycket lök, eller stekas och gömmas i en gryta, kryddad som du själv vill ha den.

Tillagning

Oxtungssvamp innehåller garvsyra, som måste lakas ur före tillagning. Skär upp svampen i centimetertjocka skivor och placera dem luftigt i en skål som fylls med mjölk. Ställ in i kylskåp över natten. Nästa morgon ser mjölken ut som vattnig chokladpudding. Häll bort mjölken och skölj svampen före tillagning.

Ingen av oss har smakat denna delikatess (?), men det var inte läge att vända tillbaka efter den när vi läst denna info. Istället for vi vidare in till Strängnäs och besökte Multeum där Inger Boström ställer ut just nu. Det var kul att se hennes tavlor som jag bara njutit på webben tidigare. Favoriten var såklart en labbetavla, men det fanns skogstavlor i gula nyanser som också var fina. Det finns lite foton på både tavlor och svampar i stora kameran, men de får ligga kvar där tills vi är hemma igen. Jag fick bra bredbandsuppkoppling när vi fikade där och nöjda kunde vi avancera vidare till ICA och Systembolag.

Sen tog vi bilen upp till väderkvarnen, och se där fanns ytterligare en cache, upptäckte vi när vi kollade läget. Även här snurrade gps:en förtvivlat, men när vi egentligen gett upp fick jag syn på ytterligare en möjlighet. Och där låg den!

Strängnäs var charmigare än jag väntat med små röda gamla stugor insprängda här och var i stan, lite som på Söder. Nu var det dags att åka hem och fixa middag till oss och hundarna. Till efterrätt väntade varsitt fryst märgben som värsta glassdesserten åt hundarna.

Vackra höstfärger

Stolt man och fjällskivling

Simma efter båten och lite svampplockning vid Fiholm

Igårkväll träffade Kasper sin första igelkott. Ett litet stick på nosen för nyfiken hund blev det. Regnandet på kvällen höll i sig hela natten, men idag har vi haft en rätt solig dag, en del vind och mol mellan varven.

Jag öste båten och rodde ut med Kasper i fören. Lakrits ville ju hänga på, men visste inte hur, så han sprang ut till husse på bryggan. Jag bad Rolf att ta med honom till stranden och sen ropade jag på honom. Jovisst simmade han ut efter båten. Han simmar skapligt snabbt, så jag fick ro med ordentliga årtag. Det var ju inte meningen att vi skulle så långt, så jag började vända efter hundra meter eller så. Då hann Lakrits ifatt, båten gled och det blev lite läskigt när hunden försvcann utom synhåll under skrovet. Vågade inte ro förrän han syntes igen. Lakrits gjorde ett försök att ta sig upp i aktern, men när han inte lyckades började han istället simma in mot stranden. Då fick jag chans att vända båten utan fara, och sen ropade jag på honom. Han vände direkt mot mig och jag började ro. Sen kom jag på att jag hade en dummy i bakfickan på jackan, så jag kastade den som en markering och ropade Feldy. Den smidiga sälen bytte riktning igen och simmade rakt på apporten. Under tiden hann jag näsdtan tillbaka till bryggan och bad Rolf ropa till sig Lakrits på stranden för avlämning medan jag gled intill bryggan. Jag hann inte se, men tydligen fick han apporten i hand. Första försöket, inte illa! Inte så himla lätt att ro med simmande hund, krävs nog en del övning. Sen är båten kanske i största laget om man vill hålla på och dra ombord hunden via aktern och så.

Sen bytte vi och Rolf tog över båten med Kasper ombord. Jag och Lakrits ställde oss på strandkanten och tittade noga på de markeringar som kastades från båten. Lakrits plockade in alla utan någon som helst tvekan, oavsett om de låg rakt ut (linjetag) eller var dolda bakom vassen (markering). Avslutningsvis kastade Rolf på svåra sidan till vänster om bryggan och Lakrits tog utan minsta tvekan vägen under bryggan ut till den dolda apporten. Jag hann med att filma delar av skicket och man ser när han så småningom dyker upp samma väg under bryggan igen. Dessutom hade han visst glömt bort det läskiga slingerstället. Min duktiga pojke!

Efter lunch tog vi bilen till Fiholm. Vi tog en promenad på knappa 2 km med svampkorgen i beredskap. Det finns mycket skräpsvamp, men det verkade rätt renskrapat på finsvamp. Vi hittade fyra fina karljohan och en kantarell. Däremot hittade vi en liten bokskog. Har aldrig plockat svamp i bokskog förut, men här fanns många arter.

Lite senare tog jag bilen en bit upp i backen för att få riktigt bredband till några viktiga ärenden på Internet. Det passerade ett antal bilar som stirrade på mig där jag satt och surfade bakom ratten. Jag fick i alla fall uträttat det jag skulle, alltid något.

Skeppshunden Kasper är ute och ror

Har filmat lite snuttar också, men redigering och uppläggning av dem får vänta tills vi är hemma igen. Bredbandet är tämligen smalt här ... 

Vattenmarkeringar och cykling

Lakrits hade svårt att koppla av i nya huset igårkväll. Kasper har ju varit på semester förr, så han var van och gick resolut och tog Lakrits fäll i beslag. Så småningom fick jag Lakrits att chilla ner. Då lade han sig vid min sida med huvudet lutat mot ett stolsben och somnade.

Till natten fick de dela rum (matrummet som inte har några klädda möbler) och det verkar ha gått bra. Dock hörde Rolf att de var igång rätt tidigt. När han gick ner för att kolla till dem och ge frukost satt Kasper på matbordet! Häpp! Som tur var fanns inget intressant där, men han verkade tycka att det var helt okej att sitta kvar trots att husse dök upp …

Husse gav  sig i kast med att ösa strandbåten som ett led i att få den flyttbar. Sen lyckades han baxa den åt sidan så att den numera ligger rakt och lämnar nån meter på vänster sida mot bryggan fri. Sen visade det sig att Lakrits tyckte det var rakare (det hade han rätt i) och mer naturligt att hoppa i vattnet från höger sida om den uppdragna båten, så jag flyttade lite på en kanot också så han slapp hoppa över (och slå i) fören på kanoten när han kom in för att lämna av. Vips hade vi två vägar i och ur vattnet, förutom bryggan.

Han fick några markeringar snett åt höger ut i ytterkant av vassen som husse kastade från bryggan medan vi stod inne vid land. Han hoppade i med stor entusiasm och tog sig igenom vassen i ett par rejäla språng, som fick mig att tänka på Allan, den snabbaste Thorsvihunden jag sett. Riktigt så vass var han kanske inte, men en jäkla karutta var det.

Svårare blev det med vänstermarkeringarna. Här är bryggan i vägen och det är alltför mycket vegetation till vänster om den för att jag ska få ut honom den vägen. Jag testade, men han stannade efter bara ett par decimeter. Vägg, sade han och vägrade.

Vi löste det på ett par olika sätt: en gång lyckades jag få honom att simma ut förbi bryggan, sen stopp och vänster. Antagligen mer tur än skicklighet att den dirigeringen fungerade, men stolt blev jag.

Efter ett tag fck jag honom också att våga ta vägen under bryggan. Detta var först läskigt, men när jag i shorts och sandaler klev i vattnet ut till ett bra ställe att gena under bryggan och visade noga så gick det plötsligt bra. Vattnet är för övrigt varmt och trevligt.

När han gjort ett par sådana geningar under bryggan fastnade han plötsligt i något med ena benet. Jag såg inte riktigt, men Rolf rapporterade uppifrån bryggan. Det var väl någon lång vattenväxt. Han tog sig loss, men sen blev han lite skraj och ville inte simma in där igen. En extra markering till samma ställe hjälpte inte.

Tyvärr hade vi nu två dummisar kvar därute på den svåra sidan. Jag ville såklart få in dem. Som tur  var flöt de relativt nära bryggan, så Rolf lyckades med en åra peta in dem under bryggan istället. Nu fick jag Lakrits att simma under igen och ta in båda markeringarna, även om det var nära det otäcka slingerstället. Duktig pojke, han avancerar på många sätt. Jag antar att det bara är erfarenhet som gör att hundarna tar sig förbi och igenom den typen av slingerväxter.

Det är lite blåsigt, så det har inte känts aktuellt att ta båten ut för att få längre markerings- och dirigeringsavstånd. Hoppas på att få till det lite längre fram.

Annars var det en solig förmiddag och vi satt ute och njöt medan Lakrits smaskade ett och annat äpple. Efter lunch bestämde sig husse för att ta bilen och kameran och åka och fota bl.a. Jäders kyrka och Fiholm slott. Gamla Axel Oxenstiernatrakter, det här.

Jag tog istället Kasper på en tentativ cykeltur. Grusvägen lutar svagt uppåt ifrå vårt hus, och vi körde en och en halv kilometer innan vi vände. Jag ville ha lite ork kvar till Lakrits också. Däruppe fanns det flera stubbåkrar med diken och intilliggande skog, så där skulle man kunna få till riktigt bra träning. Kanske lite dirigeringsfyrkant?

På tillbakavägen såg jag ett annat ställe ner till vattnet, kanske kan vi få till lite varianter där. Där kan man också cykla/gå utmed en åker bort till en skog, får se om det blir läge att ta sig ditåt.

Vid huset drack jag ett glas vatten innan jag bytte hund. Lakrits fick till skillnad från Kasper springa lös, för jag är inte hundra på att jag klarar honom om han drar åt sidan eller stannar till. Här finns det ju i princip ingen trafik, så det var ett utmärkt tillfälle att träna fricykling. På uppvägen ville han åtskiliga gånger springa lite fortare än jag och gena framför framhjulet åt vänster. Varje gång stannade jag och visade honom var han skulle vara. Efter femhundra meter av detta startande och stoppande var jag trött och beslutade mig för att vända tillbaka. Kanske var det att det var svag nerförsbacke nu, eller att jag sade till på skarpen sista gången han sprang framför på ett farligt sätt, men på hemvägen höll han sig jättefint vid min högra sida! Ett litet Rrrr om han började öka eller sacka, och upprepade Duktig när han låg rätt, och så tog vi oss hela vägen hem utan ett enda nödstopp.

Semester på Norrby Gård

I eftermiddags kom vi till Norrby Gård ett par mil utanför Eskilstuna. En riktigt solig höstdag visade vårt lilla semesterhus från sin bästa sida. Hundarna var ivriga att utforska huset medan vi packade upp det viktigaste. Sen åkte jag in till stan för att handla lite mat medan husse tog hundarna på en promenad.

Efter middagen åkte husse ut på en cykeltur medan jag tog med hundarna ned till vattnet. Det är en vik av Mälaren som går förbi här, gissningsvis cirka hundra meter över till andra sidan just här. Vi förfogar över en roddbåt som jag hoppas vi kan utnyttja framöver, som ligger förtöjd vid en liten brygga.

Jag inledde med att kasta ett totalt uselt kast som hamnade ett par meter ut från bryggan. Rätt begripligt hade Lakrits inte alls nån lust att kasta sig ifrån bryggkanten, så jag tog med honom i land igen till en plats bredvid ytterligare en roddbåt som ligger på snedden och spärrar hela den pyttelilla stranden bredvid bryggan. Vi får försöka flytta på den imorgon. Bredvid båten fick jag honom till slut att springa i -- och inte var skicket fint, men han fattade i alla fall att han skulle rädda dummien som vid det här laget hade guppat in under bryggan. Duktig hund!

Jag kastade ett par gånger till, från båten vid stranden in i vassen och från bryggkanten åt samma håll (mot vinden). Sista bryggkastet blev skapligt och nu testade jag igen att få Lakrits att hoppa ifrån bryggan. Och se, nu var han så taggad att han efter en ytterst kort tvekan plaskade i och simmade ut till den enkla markeringen. Jag passade på att gå in till land och ropade på honom så han skulle förstå att han skulle simma dit och inte till bryggan. Jajamensan, det fattade han.

Kan notera att jeans inte är idealiskt när man ska ta emot blöt och skakande hund vid apporteringsavlämningarna. Kunde i alla fall konstatera att vattnet kändes varmt och skönt.

Vi avslutade med lite närsök i ett rejält ogrässnår intill vassen och sen fick Lakrits springa sig lite varm med några bollkast på gräsmattan.

Anmälda

Den senaste tiden har vi tränat lite grann av varje, och igår spikade Lakrits ett par fina hundrameters linjetag på flygplatsen till känd plats (stenen). Jag har också kört ett par varv med dirigeringsfyrkanten. Det går bra med spårat och synligt, men ska väl nöta det lite till innan vi försvårar.
Likaså tränar vi korta lydnadspass hemma i trädgården. Jag gissar att jag tyvärr inte klarar att ta mig till torsdagsträningen imorgon, annars hade det suttit som en smäck att vara med på platsliggningen där.

Däremot har jag tagit tag i anmälningarna till några jaktprov i höst. Det blev Labradorklubbens Hasslaprov den 15 oktober och SSRK Östras B-prov i Vallentuna den 9 oktober. Vi får väl se hur det går (och om vi kommer med), får se det som avancerad träning med avstämningsmöjlighet.

Strawberry Fields och rallyträning

Igår träffades Monika, Annika och jag för träning på Strawberry Fields. En jättehärlig solig dag fick vi, lite oväntat, och bra träning dessutom. Annika visade dirigeringsfyrkanten som jag hade förstått ganska bra, men hade missat på att man skickar åt två håll från en viss punkt, man går inte runt fyrkanten igen och skickar från fyra håll. Dirigeringsfyrkanten har fyra faser: spårat och synligt, spårat och osynligt, ospårat och synligt samt ospårat och osynligt. Det blir mycket tydligt när man gått för fort fram och det blir också enkelt att backa tillbaka  i faserna. Varje fas kan man dessutom förlänga (man startar med cirka 30 meter per fyrkantssida) och försvåra genom att ha terrängbyte. Man ska inte återanvända fyrkanten, utan byta till ny mark hela tiden, så att hunden inte lär sig att springa till en viss plats. Det är jättebra att märka upp i kanten på något sätt, antingen med snitsel eller genom att memorera något visst träd eller sten eller liknande, för annars är det lätt hänt att man dirigerar hunden helt fel. Här har Lakrits och jag mycket att jobba med!
Sedan visade Annika på en rolig och oförutsägbar metod att träna Stopp-signal. Hon började med att blåsa Stopp med hunden helt nära, bara för att visa att nu är det det här vi ska pyssla med. Belönade med godis/boll/leksak. Sen blåste hon efter att ha skickat hunden en liten bit ut, och varvade därefter belöningen: det kunde vara närsök åt sidan (förberett på förhand åt båda hållen), det kunde vara inkallning med belöning hos föraren (t.ex. en leksak), det kunde vara en kastad boll, eller ut en bit till och närsök, eller stanna där så kommer jag med en godis till dej osv. Hon växlade hela tiden med vilket mål och vilken belöning som skulle komma, vilket gjorde att hunden upplevde det som en rolig lek och blev väldigt lyhörd för mattes signaler. En nyttig lärdom för mej här var att man ska uppfatta Stoppsignalen inte så mycket som stopp (även om hunden givetvis ska stanna) utan mer som en Kontaktsignal. En nu-ska-vi-samarbeta-om-det-här-signal. Kändes jättebra!
Jag har börjat fundera på om min handtarget-signal kan användas som kom-närmare-signal så man slipper slita på och kanske sabba den vanliga inkallningssignalen. Annikas brasklapp: kan handtargeten missuppfattas och sammanblandas av hunden som något annat, t.ex. Vänster/Höger/Närsök åt något håll? Tror inte det, vad tror ni? Jag håller handtargeten i lårhöjd någon decimeter från kroppen.
Vi avslutade med lite markeringar över stora diket. Lakrits var lite yvig i början, men jobbade bra på slutet. Enda skumma är att både han och Mio drog sig långt åt vänster när de skulle tillbaka över diket. Hade det varit på utvägen hade det kunnat bero på vittringsvind, men på återvägen är det konstigt att de inte valde samma återgång som utvägen som var känd mark och lite nedtrampat redan. Tja, svårt att veta hur de tänker.

Ikväll var det höstens första torsdagsträning. I höst kör vi med teman och först ut var rally. Dessutom finns det en instruktör som går iväg på vardagslydnadspromenad med ett gäng hundar, så alla kan hitta något kul att vara med på. Carola hade satt upp en riktig tävlingsbana (inför tävlingen i helgen) och vi körde träningstävling. Jag hade först tänkt vara passiv åskådare, men ångrade mej och ställde upp med båda hundarna. Jag startade sjua med Kasper och tack vare snäll domare fick vi bara fem minuspoäng på nosande. Han var jättebra och alert ikväll! Jag startade som 13 med Lakrits, och här hade vi tur med skyltarna, för han kan ju inte alla än. Jag missade visst på en 360-graderssväng som jag gick fel varv på (suck), men i övrigt hade han bara tre nedslag. Då räknar jag bort att han skulle diskats för att han bajsade på plan. :( Nåja, han var med andra ord superduktig, han med. Det var cirka femton rallyekipage (en del med flera hundar) och ett gäng som promenerade med Lili. Riktigt kul att se så många på höststarten! En del bekanta ansikten, som översättaren Inger Samuelsson som dök upp med nyinflyttade systerns fyraåriga schäfer, och Lisa från Västervik med Engla, Agneta med Thella med flera, och en del ansikten som var nya för mig. Nästa gång är det TÄS som håller i temat och dessutom är det styrelsemöte. Tyvärr krockar det med all sannolikhet med en dålig period för mig, så det är tveksamt om jag dyker upp då.

Vattenträning på Wij igen

Tänk, vi lyckades vara med på två träningar i rad på Wij! Allt gick inte som på räls, men det blev bra till slut.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. :) Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.

Tävlingslydnadskurs med Lakrits

Igår förmiddag var det alltså dags för första tillfället i fortsättningskurs i tävlingslydnad, dit jag dristade mej att ta med Lakrits. Vi var fem ekipage: två schäfrar, en rhodesian ridgeback, en jaktgolden och så den svarta labradåååren. Efter en stunds teori gick vi ut och började med en gemensam platsliggning. Lakrits har ju bara gjort sådana där jag stått kvar, så för säkerhets skull avlägsnade jag mig bara fem meter eller så och gick tillbaka ett par gånger och belönade. Tyvärr reste han sig upp i och med att jag kom tillbaka för att mellanbelöna, så det blev genast första läxan: ligga kvar trots att föraren är tillbaka, kunna ge godis nere vid marken utan att han möter upp, ligga kvar ända tills kommando om Sitt ges.
I övrigt var han mycket stabil, så nästa gång kan jag nog både utöka avstånd och tid. Hemma ska jag försöka träna på hela två minuters liggtid på 20 meters håll.
Vi testade sedan på hopp över hinder. Hindrets höjd ska vara densamma som hundens mankhöjd och hunden får inte vidröra hindret vid hoppningen. Vi började med kopplad hund och tre plankor. Jag satte Lakrits nära, klev över hindret, vände mig om och kallade in. Nästa steg var att göra detsamma med okopplad hund. När han lyckats några gånger började jag säga Hopp i hoppögonblicket. Nu har jag nog använt hopp litegrann tidigare i samband med stockar i naturen och så vidare, så kommandoordet förstods meddetsamma. Vi höjde sedan till först fyra, sedan fem plankor och ökade i och med det avståndet. Det gick jättebra. Han ställer sig dock framför mig och jag måste säga Fot för att få in honom i utgångsposition. Detta måste jobbas bort sedan. Vi pausade en stund genom att träna läxa 1 (ligga kvar) och provade sedan med det andra lydnadshindret lite längre bort. Det hindret är äldre och plankorna mörkare. Jag vet inte om det var därför, men nu sprang han flera gånger vid sidan av hindret istället för över. Jag backade alltså tillbaka till tre plankor och klev över och så jobbade vi oss successivt upp till fem plankor igen. Det är klart att det ena hindret inte behöver behandlas som det andra ... Häpp.
Nästa moment vi tränade var apportering. Detta kunde ju Lakrits, med ett undantag: han ville gärna resa sig när han fick apporten i munnen. De första gångerna ville han också gärna ta apporten så snart jag visade den, men jag stoppade då bara undan den igen så var det beteendet strax borta. Läxa två: ta apporten utan att resa sig. Inte så konstigt, han är ju van att kuta omkring med de grejer han får hämta.
Linförighet: detta gick visst ganska bra, sade de som tittade. Han var följsam och uppmärksam. Själv ser man ju inte hur det ser ut och jag tyckte att mina högersvängar var lite osynkade och hackiga. De kom i början av kommenderingen, och senare svängar blev bättre. Det Lakrits missade väldigt ofta var däremot att sätta sig vid halterna. Läxa 3: sätta sig automatiskt vid halt.
Vid två tillfällen tränade Lili tandvisning med Lakrits. Jag sade att det är säkrast att vi lägger ut en godis framför. Första gången hon ville ta i honom fick han tendens till övergladhet à la labradorsätt, men när jag sade Sitt och Vänta gick det bättre. Sedan fick han ta godiset. Detta var i början av träningspasset och strax innan vi gick hem gjorde vi om övningen. Nu var han lite lugnare. Inte så lugn jag vill ha honom, men det var en klar skillnad. Även den här gången godis framför som han fick ta efteråt. Jag hoppas att vi får chansen att träna detta med flera personer framöver, det behövs.
Nu var klockan nästan 12 och när gruppen skulle in och fika passade jag på att åka hem och svida om inför eftermiddagens bröllop. Jag är riktigt nöjd med honom, och får vi bara chans att träna ska vi nog slipa bort kantigheterna.

Imorgon blir det tävlingslydnad

Häpp! Jag fick ett sista-minuten-erbjudande på att delta i en fortsättningskurs i tävlingslydnad. Med Lakrits, dårå. Fortsättningskurs? undrar den noggranne läsaren. Var blev grundkursen av nånstans? Tja, den hoppade vi visst över. Vi var ju med på ett antal delmoment i våras, men bortsett från det har vi inte direkt tränat ren lydnad tidigare.
Jag kollade därför igenom status idag på ställande och läggande under gång. Jag trodde inte att han kunde något av någotdera, om jag ska vara ärlig. Men det var inte så pjåkigt alls, även om det såklart är långt ifrån perfekt. Men vi har åtminstone en grund att bygga vidare på. Dessa bitar har jag klickat in som grundfärdigheter när han var liten, och det gick över förväntan att plocka fram dem. Nu ska vi ”bara” bygga ihop det.
Tandvisning lär vi behöva få många frivilliga som tränar med honom, däremot. Vi lär nog få börja med omvänt lockande i form av godis på marken för att över huvudtaget få till det, misstänker jag.
Hoppa över hinder har han i princip aldrig provat. Bara jag kan få lite hjälp så han inte börjar tjuva vid sidan så tror jag i och för sig inte det momentet ska innebära några problem.
Platsliggning har vi bara varit med och tränat ett fåtal gånger, och då har jag alltid stått kvar hos honom med övriga förare gått iväg. Men han har blivit mycket stabilare sedan dess och är ju van i jaktträningssammanhang att sitta medan jag går iväg och gör något trots att det finns andra hundar i närheten, så jag har väl vissa förhoppningar att ligga medan jag går iväg en liten bit inte ska vålla alltför stora problem. Vi får se.
Linförighet borde vara skapligt okej, liksom inkallning (möjligen sätter han sig spontant framför mig istället för vid sidan, men det får vi väl nöta in) och apportering. Ja, det är ju ingen apportering egentligen i lydnadsklass I, utan bara ett fånigt hållande av apport i munnen. Det ska han väl kunna greja.

Ja, det blir spännande att se om han beter sig som jag tror imorgon. Vi kan inte vara med hela tiden, utan jag måste dra vid tolv, en timme innan kursen slutar, för att hinna hem och äta och byta om tills vi ska iväg till Petters och Karins bröllop i Stadshuset. Hundarna får vara hemma ensamma några timmar tills Sara kommer hem från jobbet. Det blir en dag med full rulle, med andra ord.

Lite om träningen vid Hoven

Vi var tre tränare nästan hela tiden (en fjärde, Suzi, bytte av Lotta efter ett tag) med en bunt retrievrar.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.

Vattenträning vid Hoven

Jag orkar inte skriva om träningen ikväll, men ett par mobilbilder av tveksam kvalitet slänger jag upp så länge som en liten aptitretare. Mer imorgon!

Det var underbart vackert och rogivande vid den lilla sjön med sina klipphällar. En liten holme med några träd på samt två klipphällar mellan ön och fastlandet på andra sidan försvårade för hundarna.

 Här är Kirack på väg in med en apport från kullen på andra sidan. Nästan i hamn.

En inzoomad bild, därav grynigheten, på Lakrits där han simmat ut till ena klipphällen och nu funderar över steg 2. Med Ut-rop från mej och lite lockanden från Annika på andra sidan grejade han att ta sig över sista biten och hämta in markeringen.

Träning på Strawberry Fields

Idag var jag och tränade med Monika och Mio på Strawberry Fields. Vi började med Lakrits på en markering över stort, just nu icke-vattenfyllt, dike följt av en lång löpsträcka över äng in i skogen. Han börjar fatta det där med avstånd nu, även om han inte alltid är så rak som jag skulle önska. När markeringarna satt lade Monika ett par dirigeringsapporter på samma ställe och han förstår precis vart han ska ta vägen, även om han börjar söka lite tidigt, före skogskanten.


Sedan tränade vi Mio på att ta sig över det djupa diket. Det är så djupt och vassbevuxet att det är lätt att tappa orienteringen när man kommer upp på andra sidan och inte riktigt har klart för sig var den där markeringen egentligen föll. På slutet började hon förstå principen och hålla kvar minnesbilden mycket bättre.


Efter lite fika gjorde vi ett närsök med två bollar och en liten dummy utlagda i ett rishögsområde i skogen. Vi började på nära håll och backade sedan utåt. Lakrits var jätteduktig på rätt långt avstånd utifrån ängen och hittade till och med min svåra boll som jag lade i en gammal sunkig stubbe. Tyvärr puttade han ner bollen när han skulle få upp den, så jag fick till sist assistera. Den hade då fastnade mellan några knotor inne i stubben. Jag lade upp bollen uppe på stubben, sade vänta och gick tillbaka till skickstället innan jag ropade in honom. Visst väntade han och visst kom han med bollen! 

På tillbakavägen fick de leka av sig lite. Tack för trevlig träning!

Vattenträning på Wij

Idag var vi äntligen med på vattenträningen på Wij. Vi och en sex–sju ekipage till, bland annat Linnea Meiton och Scott som firade sin fina klassvinst med 94 poäng i NKL häromveckan genom att ha med en supersmarrig tårta.
Vi började med en ganska enkel markering utmed vasskanten till Lakrits. Såklart inga problem. Anita lade ut en till på samma ställe och jag skickade dit på linjetag. Inga problem det heller. Vi gjorde en liten paus och kom tillbaka för ytterligare en dirigering till ungefär samma ställe, fast lite längre ut. Inget kast för att påminna om vart han skulle, men han simmade klockrent ut utan minsta tvekan och tog in den.
Sen gick vi bort till Jörgen och fick så småningom en enkelmarkering lite snett utmed strandkanten, ganska långt bort. Den tog han bra. De lite mer vana hundarna gjorde även linjetag dit, men det tyckte Jörgen skulle bli för svårt för Lakrits. Istället gjorde vi två dubbelmarkeringar efter att ha pausat en stund. I pauserna gnällde han för övrigt lite och var emellanåt lite orolig. Det är superbra med såna här träffar att man kan träna just detta att vänta bland andra hundar som tränar, det klarar man ju inte att få till på egen hand. Och även om man har någon träningskompis blir det inte samma sak som ett helt gäng.
Dubbelmarkeringen var det meningen att Lakrits skulle ta nummer två först, men han var så fokuserad på nummer ett att det var den han plockade in. Jag skickade honom därefter på nummer två, och han tog in den också som ingenting. Vi gjorde om, och nu var Jörgen extra tydlig när han kastade nummer två. Den här gången kom de in i tänkt ordning. Lakrits verkade inte tycka någotdera var särskilt svårt.
Tillbaka hos Anita blev det lite fika, mackor och sedan Linneas goda tårta. Marsipanen var lite i sötaste laget för mig, så jag bjöd Lakrits på hälften av det gröna – och som han slickade tallriken. Han är ju van att få middag vid den tiden, och marsipan hjälpte väl iallafall litegrann mot hans hungerkänslor.
Efter pausen körde några mer erfarna ekipage dirigeringar snett ut mot vassen från en annan del av strandkanten, men det blev kvar några apporter långt därute. Då frågade Anita om inte Lakrits ville ta en aplångt ut, och jag sade att jo, det vill han ju. Fast vi tog den från kanothålet rakt ut och inte snett. Inga problem. Han simmade verkligen på autopilot rakt ut och bara plockade in den. Nästan alla avlämningar blev dessutom jättebra. Jag var så nöjd!
Efter en liten paus till tänkte jag att något mer kan vi väl testa innan vi beger oss hem. Anita förslog då att vi skulle testa om stoppsignalen fungerar i vatten. Hmmm. Jag skickade honom rakt ut mot hennes båt. När han började närma sig blåste jag stopp. Inget hände. Jag provade en stoppsignal till, men fortfarande ingenting. Anita sade efteråt att han vred bak öronen och alltså hörde signalen, men inte verkade förstå riktigt vad han skulle göra åt den. Kan nog stämma. Tanken var annars att om han stannat och vänt upp mot mig så skulle jag ha visat handtecken åt valfritt håll (Vänster, Höger, Back) och då skulle Anita ha kastat åt av mig anvisat håll. Nu föll den delen, och Lakrits fick simma omkring där vid båten utan att hitta någon dummy, varpå jag kallade in honom.
Stopp är svårt att träna på landbacken eftersom han är så medveten om att det är det man tänker göra. Jag fick ett bra tips att låtsas vittra in ett område, sen skicka dit honom utan att ha lagt något där. När han börjat tröttna på att söka och intensiteten avtar blåser man stopp. När han då tittar upp kastar man en boll, kanske med en spagettislev för att få längd på kastet.
Jag är iallafall mycket nöjd med kvällens övningar bortsett från det irriterande lilla gnällandet som återkommer med ojämna mellanrum. Nåja, det är väsentligt bättre än det har varit, så man kan väl hoppas att det sista lilla ger sig så småningom. Backen upp till bilarna blev ett konkret bevis på hur mycket kondition jag tappat det här halvåret. Tja, jag får väl acceptera läget och ta små vilopauser upp där ett tag till. Jag hoppas vi kan vara med nästa måndag också, ej helt hundra dock.

Ute och cyklar

Klart man ska ha hjälm när man är ute och cyklar, husse!

Sök och vattenmarkering

Idag fick vi sällskap av Monika och Mio för lite apporteringsträning. Vi började med ett sök där Lakrits gick skapligt långt ut. Jag skickade sen en sista gång då Monika gått ut en bit i sökområdet och skjutit ett litet skott med sin låtsaspistol. Tack vare henne gick han nu längre ut och tog en av de yttersta apporterna. Är nöjd och har nu en plan på hur jag ska träna att få ut honom längre. Ett stort framsteg var att han inte i något skick visade tveksamhet när han skulle iväg. Förhoppningsvis var jag tydligare och han har uppenbarligen lärt sig bättre vad det handlar om – att man kan skickas många gånger ut åt samma håll fast han inte sett något falla. Jättehärligt!
Monika körde Mio som efter något initialt tjuvningsförsök hämtade in apporterna bra. Hon tyckte dock det var lite jobbigt att vänta på Lakrits först – nyttigt att få vänta på sin tur ...

Sen gick vi ner till näckrosdammen och jag visade var man kan stå på motsatt sida och kasta markeringar. Även här fick Lakrits börja. Vi har inte varit här sedan den gången då vi tränade med husse och avslutade med ett rakt fint skick till markeringen, så jag är jätteglad att kunna säga att alla tre skicken idag var kanonraka och fina, utan tillstymmelse till tvekan. Nästa gång måste jag försvåra på något sätt. Får fundera på det.

Vi avslutade med att fika och låta hundarna varva ner och bli lugna. En bra träning, tack för sällskapet!

Dirigeringsträningen reparerad

Häromdagen körde jag en omgång med vänster-, höger- och backdirigering i trädgården med Lakrits. Det gick skapligt bra och jag började blanda lite olika. Han gjorde rätt ungefär två gånger av tre, tredje satt han kvar lite osäker på vad jag menade. Här borde jag ha brutit efter en lyckad omgång.
Men jag trodde att poletten var väldigt nära att ramla ner och tänkte att jag kör en runda till. Nu chansade han fel på en och jag bröt honom (inte särskilt hårt). Efter det var det som förgjort. Han bara satt kvar och tittade, vågade sig inte ut alls. Och jag började bli övertrött, borde in och lägga mig. Men jag ville ju sluta med något bra. Alltså fortsatte jag, försökte underlätta genom att gå bort till bollen/lilldummien och lyfta på den, jonglera lite med den, lägga tillbaka den så han såg tydligt. Men icke. Kvar satt han. Efter alldeles för många omförsök tvingades jag av komplett utmattning att bryta trots att vi inte lyckades.
Det var alltså med viss bävan idag som vi begav oss till gröna ängen för att börja om med vår dirigeringsträning. Nu backade jag totalt, lade bara ut en enda boll och första gången fick han följa med ända fram för att se var jag lade den. Sedan körde vi klockan runt med bara Back. Till min stora glädje tog han alla fyra direkt, utan någon som helst tvekan! Skönt! Jag är så glad att mitt sabbande häromdagen inte satt större spår i den lilla lakritshjärnan.
Vi pausade med lite närsök och körde sedan klockan runt med Vänster. Det gick lika bra det, så jag lade ut en femte åt både vänster och höger (sist), men skickade än en gång åt vänster. Den satt precis lika fint. Då avslutade jag genom att skicka på ett vanligt linjetag snett bort till den högerlagda bollen. Inga problem det heller.
Vi lattjade runt lite och gjorde något mer närsök innan vi avslutade med lite lydnadsfotgående. Han tittar så fint upp på mig och minns precis vad klickern betyder, fast det var hur länge sen som helst som jag hade den framme till honom. Lydnad? Jo, vi kommer troligen att hoppa in i en fortsättningskurs i tävlingslydnad i höst på klubben, det finns en plats ledig som ingen verkar vilja göra anspråk på. Så då tänkte jag att just fotgåendet borde vi borsta av litegrann innan dess.
Håller också på att kika lite på några retrieverprov att anmäla oss till under hösten. Får se hur det blir.

Rallyträning

Var en sväng på klubben idag och träffade Carola och Agneta för lite rallyträning. Det är ju inte min bästa period just nu, men det funkade faktiskt över förväntan, bara jag vilade lite mellan varven.

Jag började med att låta Kasper springa i flexit och Lakrits fick hämta lite bollar som jag kastat med en spagettislev, så de fick rusa av sig den värsta springivern. På flygfältet bygger man för övrigt nu upp allting inför STOKK:s stora hundutställning som är i helgen.

Carola hade gjort en liten bana med mest frontvändningar. Kasper började lite ofokuserad, men jag vägrade starta honom när nosen åkte ner i marken direkt. Efter cirka fyra omstarter fungerade det och jag fick med mig honom. För att vara första gången på hur länge som helst gick det bra, även om han fastnade på frontvändningarna på tillbakavägen. Han ville inte stanna utan skynda in i mål ...

Efter lite vila tog jag Lakrits på samma bana, och med tanke på att han bara sett rallyskyltar en gång tidigare gick det riktigt bra.

Inför omgång två byttes en skylt ut mot Läggande under gång och Agneta ville ha upp spiralerna att träna på, så banan förlängdes med dem. Eftersom marken är torr och varm var det inga problem att få Kasper att lägga sig under gång, men jag hörde efteråt att vi visst sträckte kopplet en del under raksträckorna på spiralen. Fick tipset av Carola att träna längre sträckor fotgående, kanske 25 meter. Får tänka på det.

När det blev Lakrits tur förenklade jag läggandet, för han kan ännu inte Läggande under gång. Han fick sätta sig och sedan Ligg, så körde vi resten av banan som den var tänkt. Det gick jättebra, han är ju aningen mer förig än lillfläckis. ;)

Linjetag med lite dirigering

Jag hade med en tennisboll på promenaden idag och efter några inledande övningar på gröna ängen hamnade vi på skolgården. Där lyckades jag smyga ut tennisbollen i en tuva decimeterhögt gräs utan att Lakrits observerade detta.
Jag skickade honom på ett okänt linjetag, men han fastnade halvvägs vid det ställe där han precis innan bajsat. Typiskt. Kallade tillbaka honom och provade igen. Nu sprang han lite osäkert mot en kissten, så jag kallade in på nytt. Jag lämnade honom och gick bort till gömstället. Jag tog inte upp bollen, men kastade en liten kotte där och grävde lite intresserat med handen i gräset intill och pep lite entusiasmerande (?) innan jag gick tillbaka till honom igen.
Nu blev det ett rakt och säkert skick. Jag blåste sök (med munvissling, hade ingen pipa med mig), men efter ett par slag i närheten vidgade han sig rätt snabbt och sökte sig bakåt lite väl yvigt. Det innebar att han kom ut på en parkeringsplats och lite väl nära Skolvägen som går bredvid. För att inte riskera att någon kom beslutade jag mig för att kalla in honom på nytt.
Han kom infarande precis i rätt linje med bollen! Jag beslutade mig därför för att chansa på ett Stopp. Upp med högerhanden och stoppvissling. Han stannade, även om det blev ett par tveksamma steg. Så stod han still och tittade på mig. Då befann han sig ett par meter bortom bollen, så jag böjde mig med handen i en låg båge vid marken och visslade närsök. Han tog den i princip direkt och kom in för avlämning.
Med detta braiga avslut fick det räcka med övningar på den här promenaden.

Tre markeringar över näckrosdammen

Vi började med att gå och titta ut var kastare Rolf skulle stå, samt lämnade gnällspiken Kasper uppbunden på den sidan. Sedan gick Lakrits och jag tillbaka till startpunkten.
En liten filmsnutt beskriver de tre markeringsförsöken tillsammans med texten nedan.

Kast 1:
Lakrits simmade krokigt ut, och höll på att vända med bara några meter kvar. R kvackkastade en ny (den låg på marken, så här drabbades filmsnutten av lite sjösjuka), och då vände Lakrits tillbaka och tog den. Han tvekade sedan inför returen. Jag blåste ett antal inkallningar och han tog till sist en sidväg och gick upp på ön och försökte alltså hitta landvägen tillbaka till matte. Jag nejade, blåste och uppmuntrade. Då valde han rätt. ;) Dock lämnade han av dummien rakt ner i sanden framför mina fötter och skakade sig.

Kast ‎2:
Lakrits simmade 2/3 av vägen rakt, sen tog han samma sidväg in som han valde ut förra gången. Här höll han på att vända bara några meter från land tills Rolf stödkvackade. Han stod och tvekade igen, så två inkallningssignaler krävdes. Han började utsimmet via sidovägen igen, men jag peppade honom att komma tillbaka den raka, men antagligen väldigt bevuxna, vägen och alltså skippa ön. Nu fick jag dummien i hand, följt av skakning. Som belöning fick han tillbaka den.

‎Kast 3:
Denna gång gick han rakt ut. Inget stödkvackande från Rolfs sida behövdes som sist. Han tog dummien och tvekade lite. Jag ropade Bra och blåste en enda inkallning, och då kom han spikraka vägen och lämnade av fint i hand före skakning. Jag valde att sluta där trots att Rolf hade en dummy kvar på sin sida. Sluta med positiv minnesbild!

Sen roade jag mig med att kasta några träningskast med dummien, det är fasiken vad svårt det är att få till dem som man vill ha dem. Lacke hämtade glatt oavsett mina fulkast.