Klickercamp i Värmland

Bilden är tagen av Ida.

Den fyra timmar långa resan gick bra, och även om gps:en inte kände till någon motorväg väster om Örebro gick det bra att hitta fram. Hittade nån kebabaktig mat i Kil som jag slevade i mig inne hos Harriet och Madelen. Stugorna var väl okej, med lite småskavanker och så. Men prisvärda.
Nästa dag såg jag hur omgivningarna såg ut, och vi bodde grannar med en stor tjurhage. På andra sidan den fanns fält vi kunde utnyttja till hundträning, men vi fick gå/åka bil runt tjurarna för att komma dit. Det fanns många och yviga planer om vilken träning som skulle bedrivas. Själv hoppades jag mest på burlekar och sök, men det blev det inget av till sist. Eller, på söndagen lekte jag burlek själv med Kasper, men det hade ju varit kul att kunna utnyttja träningssällskap när det för en gångs skull fanns tillgängligt.
Istället blev det spårning på lördag förmiddag. Kasper är ju inte van vid annat än viltspår, så jag lade ett kort korvspår på det öppna fältet, rakt ner i medvind och sen en vinkel med fotboll som avslut. Var lite nyfiken på om fotobollen skulle uppfattas som lika kul i ett sånt här sammanhang som den är hemma på gräsmattan. Han fick gå det efter en timme, men spårade inte alls som viltspår. Inte noggrant heller, av de bitar jag lagt (kanske var tredje meter) tog han kanske en eller två på hela sträckan. Vid vinkeln stannade han och tyckte vi var klara, sen hankade han sig så småningom fram till fotbollen. Mer tur än spårnoggrannhet. Fotbollen var väl halvkul, men jag hade garderat med extra mycket korv under den också, och det slank ju ner. Sen ägnade jag en stund åt att leka med fotbollen och klicka för lek, för att höja värdet på den. Jag känner inte att vi behöver lägga nån energi på den här typen av spårande, åtminstone inte förrän viltspårningen är avklarad. De flesta andra spårade med större framgång, men Madelen? hade fått spår lagt åt sig och när hunden gick bet hittade hon inte spårslutet bland annat.
Sedan körde man uppletande. Det har jag aldrig gjort (mer än som lek på gräsmattan) så jag valde att bara titta på. De vallade en ganska stor ruta, kanske 15 × 25 meter, och lade sedan ut en eller ett par föremål utan att hunden såg. Många skick gick sedan jättebra, medan andra var lite knepigare. Särskilt föremål som någon annan lagt ut var svåra för till exempel Pejla.
Jag tränade mellan varven lite rallylydnadsmoment med Kasper, med varierande framgång. Störningarna var ju svåra, så det är kanske inte så konstigt att det inte gick lika bra som hemma.
På eftermiddagen gick vi en promenad, och Kasper fick leka lös en stund med Tim, en 6,5 år gammal lapsk vallhund. Sen slappade Kasper och jag en stund innan det var kräft- och räkfest. Han fick vara ensam under middagen, men fick komma med på snacksätning efteråt. Det var ganska tätt med hundar på mycket liten yta, och han hade svårt att koppla av med bara en meters koppel tillgodo. Det blev lite smågnällande till följd. Kvällen innan var det också en del gnäll, men då fick han lite större rörelsefrihet och kunde koppla av en del mellan varven.
På söndagen fick vi sovmorgon eftersom det var omställning till vintertid, passade ju bra. Nu ville folk börja med uppletande, så vi tog bilarna bort. En del ville bort till en skogsdunge, men jag ville hålla det enkelt för Kasper så jag valde bort det. Fick sällskap av Madelen med Kiwi och Hanna med Gaia som också ville köra på fältet. Vi vallade en ruta på kanske 15 × 25 meter, lite smalare än igår. Jag hämtade Kasper och de andra fick börja så att han skulle få en chans att se vad de hade för sig. Eller så tänkte jag. Han kikade väl lite på dem, men var rätt okoncentrerad. När det blev min tur började jag att kasta ut en ny tussleksak jag köpt (men ej betalt) av A-K. Den kom inte så långt och hamnade väl synlig. Kasper tog den som en dans med lina på. Nästa gång fick Madelen gå ut lite och kasta den. Kasper tittade bort precis när hon kastade och den syntes inte i gräset, men han tog den ändå klockrent. Jag fick springa med lite ut för femmeterslinan räckte inte till, så det var kanske 7–8 meter. Därefter valde jag att avsluta när det nu gått så bra. I efterhand kan man ju tycka att han lika gärna kunnat springa lös, men jag tror han är rätt väl medveten om linan, så det är inte alls säkert jag fått samma goda resultat utan lina. Det fanns väldigt mycket intressanta har- och sorkdofter ute på fältet. Det här känns ändå som att vi kan bygga vidare på framöver.
Sedan åkte jag tillbaka till stugorna och körde som sagt lite burlek på egen hand. Efter att Kasper sprungit bort till border colliesarna som bor i stora huset blev det långlina igen. Det var första gången jag satt upp buren utomhus, och det var lika självklart som förut att hoppa in i buren på kommandot Buren. Jag klickade och belönade, körde öppen och stängd dörr, gav Fri och lekte utanför buren, sen kommandot Buren igen. Allt gick jättebra. Det som var svårt var när jag stängde buren lite längre stund. Då kom gnället och jag fick vänta bra länge innan han blev tyst i tio sekunder så jag kunde öppna igen. Under tiden kom Lina körande, parkerade sin bil, vi bytte några ord och så gick hon in i sin stuga. Då började hennes bil att rulla... Jag blev perplex först, men skyndade sedan mot bilen. Hann fram precis när den krockade mot en soptunna. Tur var väl det, för hade inte soptunnan stått där hade det varit liten nerförsbacke och sen Linas stuga som fått ta smällen. Nu gick det ganska bra, det var plastdelar framtill som fick sig en liten färgskrapning, det var allt. Lina hade haft en växel i, men den måste ha hoppat ur. Vad häpen man blir när nåt sånt här händer – tur att ingen människa eller hund var i vägen framför!
Jag avslutade burleken och gick in och fixade lunch. Då kom Tim med matte och ville husera hos oss, för deras rumskompisar skulle åka hem. Vi åt lunch tillsammans och sedan skulle vi träna lite lydnad. När jag väl kom ut verkar luften ha gått ur alla. Jag började köra lite mer rally som avslutning. Ida frågade lite om hur det fungerade och vad jag hade problem med. Just då gick det osedvanligt dåligt på grund av mycket nosande, men jag berättade att förutom det så var det ett elände att få Kasper att ligga när det är blött och kallt ute.
Hon kom genast på den geniala idén att få till det som ett frivilligt beteende. Jag har ju kört frivilliga beteenden en hel del, men mest inomhus, och det var rätt längesen nu, så jag trodde nog aldrig på att hon skulle få till det. Och det satt långt inne. Kasper började bjuda Sitt, Backa, Sitt, Backa, Stå. Och så där höll det på bra länge, blandat med lite frustrerade pip. Men så kom det en antydan till böjning på frambenen. Ida är en hejare på att klicka snabbt, mycket bättre än jag. Och så belönade hon lågt. Sen tog det ett bra tag till av samma visa innan en ny antydan visades. Och rätt snart lade han sig faktiskt på riktigt! Tack snälla Ida, bättre hjälp kunde vi inte ha fått! Jag körde vidare lite till och när jag sedan provade ett annat rallymoment, Front med sitt, lade han sig spontant istället för att sitta... Framförmappen hade rumsterats om.
Alla började dra sig hemåt, och jag packade, sopade ur stugan och vände hemåt jag med.
Det glunkades lite om att hålla nästa träff i Tångahed (minns jag rätt nu? åt Göteborgshållet) framåt vår/sommar och då att försöka få dit en instruktör för att få lite mer struktur.
Det vore nog bra, för sammanfattningsvis var det här ett väldigt bra initiativ, men det blev lite spretigt. Personligen tycker jag att det skulle fokuserats mer på saker som är svåra att få till på egen hand, medan moment som till exempel spår lättare kan läggas på egen hand hemmavid. Sen hade jag kanske väntat mig mer titta på varandra i tur och ordning och komma med problemlösningstips. Men sen ska ju tilläggas att alla övriga är bra mycket mer hundvana och klickerinsatta än jag, så det var oerhört lärorikt ändå att få vara med.