Det bästa med vintern

Har kommit fram till att det bästa med vintern är att golfbanan är stängd. Det vill säga öppen – för oss.

Åter tog vi en riktig långpromenad där. Jag började med att Kasper skulle gå fint från bilen och fram till björkarna där vi skulle vika av ned på vidderna, en sträcka på kanske 200 meter. Han visste ju vad som skulle vankas, så han var ungefär lika uppspelt som en yster arabhingst. Tre steg. Still. Två steg. Fem steg, nehej, gå tillbaka tio meter och börja om. Så där höll vi på att traggla, och det tog sin modiga tid att nå fram till björkarna.

Hade löplina på, och vid björkarna satte jag honom för att han sen skulle få springa av sig ett tag i de fem metrarna. Omedelbart satte han igång att gnälla, så jag stog där ett bra tag innan han var så pass tyst att han fick ett varsågod.

Vi gick ett bra tag med Kasper i löplina. Oftast var han längst ut, längst där framme som utkiken på en båt, men allt oftare kom han frivilligt in för att hälsa och få en godis. När jag tyckte han var tillräckligt regerlig (lugn vore en överdrift), vi hade fria vidder framför oss och inga människor eller hundar inom synhåll så släppte jag honom.

Egentligen har han en alltför stor radie för att jag ska vara nöjd (ett antal hundra meter kan det lätt bli), men han kommer relativt ofta in frivilligt och får sig en klapp och en godis. Är han inte alltför långt borta kan jag kalla in honom med rösten, men ett par gånger fick jag ta till visselpipan. Han vände dock i nästan alla fall omedelbart och kutade in till min vänstersida. De gånger han segade sig in eller hade irrat sig alldeles för långt bort blev det löplina ett tag så han fick lugna ned sig. Vid dessa tillfällen gjorde vi också några korta små träningspass, Fot, Nära, Sitt, Vänta. Ett par gånger kopplade jag loss honom med Sitt, Vänta och gick bort kanske fem meter, varpå jag gjorde inkallning och sen omedelbart lät honom springa Fri. Detta fungerade riktigt bra.

Mot slutet körde jag ett kort träningspass med Fot utan att koppla honom och det gick över förväntan.

Vi avslutade med lite snörbollskamp och gick sen en lång bit snörbollspromenad. Jag tappade taget en gång och då var det härligt att se hans segerkrigsdans runt om oss skakandes på snörbollen. Man kan lätt tänka sig en råtta i käften istället...

Det är så härligt att få låta honom busa av sig lös och fri. Trist bara att han har så lång radie att jag inte kan göra det så ofta. Jag lovar, har kört mängder med ”gömma oss i skogen” när han var valp, det har inte räckt hela vägen... Vi har väl en dryg månad till som vi kan utnyttja den stora härliga golfbanan till fri lek, sen får vi hoppas att klimatet blir cykelvänligt istället.

Angående Kings kommentar om träningsfunderingar:

Det där med planlydnad stämmer absolut. Det är bara det att den där grusplanen vi hamnade på häromkvällen har vi aldrig nånsin varit på tidigare. Möjligen kan han ju känna igen grusplan som grusplan, det ska jag låta vara osagt. Vi kör mest hemmaträning (inomhus, trädgården och på några planer nära oss), så jag har snarast omvänt problem – när vi kommer till brukshundklubbens apellplan eller någon kursplan finns där så många spännande dofter att det tar ett bra tag innan jag arbetat upp en sån kontakt med Kasper att vi kan börja träna överhuvudtaget.

Ditt tips med två koppel är bra när vi promenerar på egen hand. Har faktiskt ett retrieverkoppel som vi kan använda. När vi promenerar i grupp blir dock löplina ogörligt, för om han inte ens kan släppas i två meters längd kan man bara tänka sig vilken soppa det skulle bli med fem meter... Men *kanske* kan här ett flexikoppel komma in i bilden istället. Nu har ju både Lina och Ninni skrivit positivt om flexi, ska ta det under övervägande. Bara det inte blir en slentrianmässig användning av flexi – skräcken är gammal ouppmärksam tant på ena sidan gångvägen och hennes ulltott snoozandes på andra sidan, så kommer man där som cyklist och har inte en chans... Ska ett flexi in i familjen ska jag nog dra upp ett antal regler för dess användande också... Får fundera lite till. För korta pass i all ära – men man måste ju på något sätt kunna ta sig runt resten av promenaden på ett drägligt sätt också.