Ikväll var det kurstillfälle på Vallentuna Brukshundklubb igen efter en veckas påskuppehåll. Alla hundarna var stökigare än vanligt. För Kasper och den enda andra hanen på kursen var det kanske inte så konstigt, för det fanns en löptik på planen. Men de två veckornas uppehåll märktes på praktiskt taget alla hundarna.
Vår läxa blev att träna sitt/ligg och stanna kvar med störning, till exempel familjemedlem som leker med leksak framför nosen medan jag håller schack på hunden.
Försökte anamma Eva Bodfäldts nostips idag, men hela planen var så fläckbesudlad att ställde jag mig på en fläck valde han genast en annan tre centimeter bort. Suck.
Men på det hela taget var träningen lyckad. Vi gick konzickzack med störning i form av lekande personer och godisskål. Med hjälp av min mörka röst gick det rätt bra, han var bara lite distraherad, mer vid de lekande personerna än vid godisskålen. Säkert berodde det på att vi tränat att gå förbi godisskålar en hel del nu. Så lekstörning får bli vår nya melodi.
Vi hade lite hanteringsövning, först handledaren, sen en av kursdeltagarna. Kasper var hoppig och social och stod inte alls still. Big surprise. Att lyfta läpparna för en hastig tandtitt gick dock bra.
På slutet körde vi inkallning. Först med hundarna uppställda i linje och inkallning en och en rakt ut. Jag hade Kasper i löplina för säkerhets skull, det hörs ju nästan på namnet varför jag kände att det var en bra idé...
Det gick kanon, snabb som en vessla och rundade mig fint och kom in på vänster sida. Yes!
Däremot var han lite ivrig i starten, halvreste sig och ville gärna iväg. Handledaren sade att det var osäkerhet när jag gick min väg från honom.
Nästa gång skulle vi göra inkallningen parallellt utmed de andra hundarna. Biträdande handledare fick hålla Kasper, och (naturligt nog) tog hon ett grepp i hans sele. Selen har han på sig för bilåkningen, bara min slapphet att inte ta av den under träningen. Använder nu vanligt halsband till träningen, eftersom vi normalt ska binda upp hundarna vid teoripasset. Iallafall, hon kunde ju inte veta att han blivit selarnas Houdini. När jag vände mig om hade han alltså vridit sig loss och kom kutande. Jag ropade på honom och inkallningen satt även denna gång som en smäck. Bortsett från starten, då. Att öva mer på korta avstånd, var handledarens tips. Fast det gör vi ju, dagligen i koppel eller långlina. Hmm. Kanske handlar det snarare om att träna korta avstånd MED NÅGON ANNAN SOM HÅLLARE? Han gillar ju inte heller att bli uppbunden i träd i skogen. Och när Enzos matte höll honom en gång på en äng vred han sig loss på samma sätt. Det här måste vi nog systematisera...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar