Nu är skogen perfekt. Kasper skötte sig strålande idag, han fick vara lös långa stunder och skuttade mellan mig och alla sina dofter. Blir man törstig kan man äta en näve blåbär. Inga mygg, vad jag märkte. Och lite små kantareller poppar upp praktiskt taget framför fötterna.
Jag passade på flera gånger att träna Kasper på dem: Sök kantarell!
Är vi på en eller ett par meters avstånd så hittar han dem, plockar en eller två åt mig, tittar upp lite snabbt för att se om det där var tillräckligt bra för en godis (och det var det ju!) och sen sticker han vidare. Markeringen är med andra ord ganska svag, men är jag observant på honom så finns den där. Och så sköter han ju en del av plockandet. ;) Tror inte han har ätit någon, utan det är mer hans sätt att visa att här är de, matte.
Jag väntar fortfarande på första spontana kantarellfyndet, men jag tror benhårt att det kommer om jag fortsätter att förstärka de kantareller jag redan sett själv och även får honom att uppmärksamma.
Edit: Glömde första rejset, förstås. Lät honom kuta iväg och tänkte testa visselpipsinkallningen. Ställer mig bakom en tall och ser honom skutta bort till en grillplats kanske 100 m bort. Visslar. Ingen reaktion. Jag ser att han står mycket engagerad i något på marken. Till sist blir jag lite förgrymmad och stiger fram och morrar lite dovt ”Vad gör du, kom hit med dig din dumma hund”. Då kommer han springandes, jag ger en liten godis och kopplar upp. Sen går vi förbi det delikata stället och jag får se vad som var intressantare än matte och visselpipan: några har delat på ett paket GB-glass och lämnat förpackningen på marken. Inte chokladglass, som tur var. Inser att jag hade väldigt liten chans mot den frestelsen. Men när detta ställe väl passerats var han alltså osedvanligt belevad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar