Dirigeringsträning på Strawberry Fields

Denna vackra rimfrostbild togs medan vi väntade på träningssällskapet för dagen, Annika med Cheysie och Tindra. Ute på träningsängarna var det blötare med aningen ytfrusna gyttjepölar och mina lågskor utsattes för hårda prov trots goretex.

Vi körde Bollyövningen med dirigering till olika punkter, ett steg i taget. Så här i efterhand kan man säga att avstånden var lite för stora, särskilt för Lakrits, och att han har changerat en hel del jämfört när vi gjorde en liknande övning i somras. Jaja, får väl se detta som ett statuskvitto på vad vi behöver träna.

Fick särskilt problem i steg tre (rakt fram, stopp, höger, stopp, vänster) när han skulle vänster. Vi har kommit in i en lite oönskad rutin att jag blåser stopp, sen när han tittar säger jag Vänster med utsträckt arm, han tvekar och sticker först när jag förstärker med ett Ja! Jag är själv lite benägen att backa tillbaka och rätta till det där på kortare, enklare avstånd. Annika tyckte å andra sidan att det inte gjorde så mycket, utan att jag skulle tänka om där. Hmmm.

Cheysie klarade sig lite bättre, men fick också problem så småningom där hon visade lite för stora egna initiativ. Det är trots allt en jättebra övning där man direkt får kvitto på vad som fungerar och var det tar stopp. Vi var rätt överens att träna delar ett tag nu och sen köra en ny Bollyövning om ett tag för att se om situationen förbättrats något.

Vi fortsatte istället med tre dummyhögar: en bakåt, en vänster och en höger. Skickade från mitten bakåt. Fick problem redan där, men efter att ha visat på och gått närmare funkade det. Sen var det som att han plötsligt mindes lite bättre hur det skulle vara, för efter att Cheysie kört ett varv och jag plockat med Lakrits ut för att fylla på Back-förrådet så gick det plötsligt bättre. Körde en Back, Vänster, Ut, Höger, Stopp följt av Back och till sist en Ut. Inga problem, förutom att han var ovanligt seg att springa och inte var superalert på stoppen. Annika tyckte jag skulle leka upp Stoppen lite mer, och hon har nog rätt i att jag slarvat lite med det på sistone. Vi får köra lite grunder varvat med lite klurigare dirigeringsövningar, helt enkelt.

Annika hade lagt ut två dummys åt motsatt håll i riktning mot en grå trädstam, så efter att Cheysie fått jobba ett varv igen och Tindra skulle plocka in de sista så riktade jag in Lakrits mot det grå trädet. De var helt dolda, varken han eller jag hade sett när hon lade ut dem. Första varvet sprang han lite snett höger så jag tog tillbaka honom. Nästa försök sprang han rakt på tills han kom till trädgränsen, där han vek av åt vänster. Jag blåste stopp och höger, varpå han hittade en. Skickade en gång till åt samma håll och trodde att han tagit in den närmaste. därför höll jag precis på att dra i med ett extra Ut så han skulle passera ställe 1 utan att stanna till där, när han tvärnitar och plockar nummer 2 som låg framför den han redan tagit in. Matte lurad. Det var iallafall en bra avslutning på en övning som blev aningen för komplex.

Men nu har jag ändå en del att jobba vidare med. Tror att det är lite som med söket, Lakrits är ringrostig, även om vi tränat en del vänster och höger även i Frankrike, och behöver få chans att komma ihåg hur man gjorde och vad matte menar. Vi är nog snart tillbaka igen. Hoppas nu på att snön dröjer länge så vi kan träna detta ett tag.

Skorna är på värmning i skotorken och själv sitter jag med tjocka sockor och myser. Fötterna har nästan glömt det där iskalla vattnet.

Jämförelse

Vill passa på att göra en jämförelse mellan de tre lkl1-prov vi deltagit i.
Första gången 2011-11-12 fick vi 142 poäng och den stora missen då var platsliggningen, där grannhunden blev orolig och steg upp och tittade mot Lakrits. De sista tio sekunderna eller så kunde då inte Lakrits hålla sig utan gick upp och ur position, han med. Dessutom nollade vi läggandet. Detta kompenserades i viss mån av fyra tior.
Andra gången 2012-04-21 fick vi 156 poäng. Den gången hade vi ingen nolla, men en del halvtaskiga moment, till exempel bara 5 på helhetsintrycket. En enda tia, på hopp över hinder.
Tredje gången idag, då, fick vi 152,5 poäng. Nollade läggandet, men tre tior.
Så vi har ju hela tiden häng på ettan vars gräns ligger på 160 poäng. Retligt som sjutton är det.

Ny tvåa i Lkl1

Nu är jag lite less på momenten i lkl1.
Det började med att platsliggningen gick jättebra i Bro-Håbo idag och gav 10 poäng. Tandvisningen var ungefär som vanligt, dvs. 5 poäng.
Sen var det en bra stunds väntan eftersom jag dragit startnummer 11 (14 startande, 16 anmälda).
Jag genrepade vissa moment, som hoppet en gång, en hel del linförighet och så några ställanden. Läggande under gång valde jag att inte repa, eftersom det brukar sitta mycket bra och jag ville inte riskera att förvirra honom med ställandet, som var den senaste tidens akilleshäl.
Till sist blev det så vår tur. 7,5 på linförigheten är väl inget att säga om, domaren noterade ”släpper något vid sväng, nosar vid avslut, ej distinkt språngmarsch”. Det sista beror väl på att jag egentligen inte kan springa med knä och hälar.
Läggandet, då. När jag vänder mig om så sitter han! Jösses, en avgörande nolla. Bara att släppa det direkt, berömma honom ändå och fortsätta.
Inkallningen satt iallafall som en smäck med 10 poäng. Sen det nervösaste momentet, ställandet. En fullträff! Domaren sade att det var dagens snyggaste ställande, så det får jag ju vara helnöjd med.
Apporteringen har gått bra på träning hemma och på klubben. Det jag dock missat där är att det alltid varit jag som burit fram apporten. Han har alltså sett den i förväg och vet vad som kommer. Nu var det en främmande människa som plötsligt gav matten en sån där rolig apportbock! Vad kul, tyckte Lakrits och kunde inte längre stilla sig. Domarens notering: ”Går ur position, dock utför den momentet.” Ja, det var snällt, eftersom han blev så glad att han hoppade upp på mig och sedan på min tillsägelse satte sig ner – mittemot mig. Han höll dock hela tiden apporten i mun. Rena cirkusartisten. Det där måste vi ju öva på med främmande personen inför en eventuell framtida start, men det är ingen koefficient på detta, så ingen panik, egentligen.
På hoppet slog han i lite med bakbenet, därav 7 poäng. Helhetsintrycket är 8,5, ”piggt och glatt”, så det är jag också nöjd med.
Väldigt surt, alltså, med läggandet. Hade jag bara fått 5 poäng där hade vi klarat oss med god marginal. Men det sitter bara inte i min ryggrad att ge dubbelkommando, när det kanske varit smartast att göra det.
Jag tycker det är urtråkigt att nöta dessa moment, så jag får väl ta en funderare på om jag över huvud taget ska göra nåt mer försök. Nu blir det i vilket fall inget mer förrän tidigast till våren.

Maskgubben upphängd

Åkte förbi Ikea på hemvägen och inhandlade en ram. Nu sitter maskgubben uppe. Mobilbild, men ändå.

På Vadakullarna med Kristina

Igår hade vi finbesök av Kristina Svensson och passade på att åka en sväng till Vadakullarna i eftermiddagens fina släpljus. Hon hade fullt sjå att fånga Lakrits när han svischade och svoschade efter markeringar som föll lite dolt ovan eller nedan backarna. Ett litet bildgalleri från eftermiddagen kommer här. Samtliga bilder är alltså tagna av Kristina Svensson. Efter utflykten hade vi trevlig raclettekväll hemma hos oss. Lite avsmakning av Aberfeldyn blev det ju också.

Idel bra avlämningar.

Bitande kallt i vinden, så Kasper fick täcke.

Effektfull baksida.

Doggsen fick sen för sig att busa runt,
och gjorde sitt bästa för att snärja in oss.

Maskgubben

Här kommer då maskgubben i passe partout fångad med mobilkamera:

Lydnadsträning på klubben

Ikväll var det tävlingslydnad som tema på klubben. Passade utmärkt eftersom vi verkligen kunde behöva ett genrep innan söndagen.

Direkt när vi kom testade jag apport med en riktigt stor apportbock, har bara en mellanstor hemma. Den luktade konstigt, sade Lakrits först, men sen tog han den. Inte helt komfortabelt, men det gick. Upprepade några gånger. Får hoppas på en apportbock som han tar utan tvekan.

Vi var tre lite mer rutinerade ekipage (ha, att jag kan räkna oss dit i lydnadssammanhang låter nästan skrattretande!) och fyra rena nybörjare. Vi började med gemensam platsliggning och Terese, som höll i det hela med den äran, såg till att de fyra nya stod kvar vid sina hundar och höll dem kopplade. Jag valde att ställa mig närmast dem för att få maximal störning. Jo, helt naturligt var det lite oroligt i den ändan men Lakrits låg ändå som en staty de dryga två minuter jag stod en bit bort. Sen gick jag tillbaka och satte upp honom på Tereses kommendering, medan min granne åt höger väntade en minut till innan hon gick tillbaka. Denna del kunde alltså inte ha suttit bättre!

Terese fick också göra tandvisning några gånger på honom. Det gick inte helt bra, men bättre än vid tidigare försök, så jag hoppas på ett skapligt uppträdande på söndag. Inte vårt bästa moment...

Sen varvade jag lite fritt följ, linförighet, läggande under gång, inkallning, ställande under gång och hopp över hinder. Det som inte satt helt hundra är fortfarande ställandet. Nu ställde han sig i och för sig fint, men sen satte han sig ner för tidigt, innan jag gett kommandot. När jag så repeterade detta moment ett antal gånger för att få in att han ska vänta på min signal började han istället förutse att jag skulle be honom att ställa sig, varpå han ställde sig efter bara ett par steg, långt före mitt kommando. Suck.

Får träna detta lite till de kommande dagarna, men inte nöta alltför mycket. Och framför allt måste jag variera, och tänja, tiden före både kommandot Stå och kommandot Sitt. Bättre att han vänjer sig vid att det dröjer länge tills jag säger det, och så kommer det snabbare på tävlingen, än att riskera att han tar saken i egna tassar.

Bortsett från att jag inte ser helt hur hans position är när vi går så sitter övriga moment fint. Jag är alltså försiktigt optimistisk. Men på tävling kan allt hända. Lite tummar och tassar behöver alltså hållas på söndag eftermiddag.

Etta i b-prov nkl i Ystad!

Rejält dimmigt vid 8.30.

Sen lättar dimman alltmer...

... och till sist ser man över till andra sidan sjön.
Just vid båten är det en näckrosbälte där fåglarna kastades på ömse sidor om båten.

Jag hade gott om tid att titta på övriga deltagare och njuta av naturen eftersom vi inte starade förrän som ekipage nr 10, runt tvåtiden. Det var 16 startande ekipage totalt. Provet inleddes med två enkelmarkeringar på vatten i näckrosbältet som skymtar ovan. Därefter skulle man göra ett riktat närsök utmed strandkanten bort till vassruggen där det låg en liten tärna. Det var i princip vindstilla, så hundarna fick ingen hjälp av vinden.

I denna riktning gick det riktade närsöket.

I denna vackra bokskog hölls söket med sex vilt.

Sedan förflyttade vi oss en kort, men snårig, lerig sträcka som avslutades med en liten lerig brant, där någon ramlade på ända. Jag lyckades klara mig, kanske tack vare den käpp jag fick tag i. Här inne var söket förlagt, och sedan avslutades det med två enkelmarkeringar åt andra hållet. Passiviteten hälls sedan på stigen ovanför vattenmarkeringarna.

Ett vackert träd.

Kan inte låta bli att fånga denna bokskog ...

... på några fler bilder.

Dagens strongaste ekipage körde tuff terrängrullstol.

Det gick vägen för oss, äntligen! Lakrits började i och för sig med att göra en konstig kroksväng ut till första fågeln på vattnet. Hans tänkta linje hindrades av ett fallet träd, så han gjorde som ett S snarare än en rak linje till fågeln. Han höll dock hela tiden koll på var den var, och var snart inne med den. Tror att denna habrovink var anledningen till protokollets enda 4, i övrigt enbart 5:or. Nästa vattenmarkering spikade han.

Närsöket skickade jag som ett linjetag och när han var i rätt höjd blåste jag närsök. Han hittade tärnan direkt.

Söket gick också mycket bra och han tog in alla sex vilten. Inga problem heller med de båda landmarkeringarna. 

Jag är så glad över denna framgång. Nu ska vi kasta oss över ökl-träningen ännu mer än tidigare med planen att vara klara till prov våren 2013.

I väntan på prisutdelning.
Sjön var lika vacker i alla sina skepnader.

Vi var två ekipage som fick ettor:
Jessica Petersson med Caper Cailie's Hope ”Blossa”,
domare B-G Landin,
Eva Heljesten med Thorsvi Aberfeldy ”Lakrits”
Foto: Hanna Svensson

Lakrits diplom.

Lakrits protokoll. Bäst ur protokollet:
”en välbalanserad labradorhane som får allt att framstå som väldigt enkelt”.
Vi fick också, passande nog, ett litet glas som gjort för en Aberfeldy.
Mycket riktigt avnjöts denna whisky på kvällen i goda vänners lag.

Hotell Sekelgården i Ystad.

Lakrits tyckte han kunde inta soffan när jag intog frukost.

Beredda att ta oss an Ystad

Förutom de två första markeringarna så är jag riktigt nöjd. På första markeringen sprang han i en viiiiid båge tillbaka till mig. Så brukar han inte göra, jag är böjd att tro att han tappat kollen lite på var jag stod nånstans. Tvåan var en kråka som såklart inte var lika synlig som den första fasanen, och kanhända att det lurade honom. Han missade i vilket fall nedslagsplatsen och bröt snart ut i ett stort fritt sök. Inget bra.

Lakrits ska skickas på söket. Foto: Åsa Eckerrot

Söket gick däremot bra. Här tror vi att han dissade en trut som första vilt, för han nosade invid den och sprang vidare och hittade en hare. Jag skickade likadant igen, för jag ville verkligen se vad han gjorde på det stället. Men den här gången tog han in truten. Så bra då! Han fungerade även väl att dirigera i sökriktningen.

Avlämningarna var lugna. Foto: Åsa Eckerrot

Några av fynden i skogen. Foto: Åsa Eckerrot

Vi körde inget vatten idag, utan repeterade istället de båda markeringarna. Välbehövligt med tanke på starten. Nu körde vi två kråkor och det gick jättebra. Som Åsa sade: han behövde kanske jobba in sig på kråkorna och förstå att det var dem han skulle söka efter.

Lakrits satt helt tyst när Reko jobbade. Foto: Åsa Eckerrot

Passiviteten till sist gick strålande. Vi stod som på prov medan Reko körde sina båda markeringar. Han satt stilla som ett ljus och tittade, men sade inte ett knäpp.
Det var lite väntan före och efter markeringarna, även då satt han tyst och fin och jag berömde tyst mellan varven med Duktig. Emellanåt (dock inte i provsituationen) fick han också en godis som belöning för sitt fina passivitetsarbete. Sen hängde vi med Reko och Marina bort till söket och stod passiva även där. Det tar ju längre tid och till slut lade han sig ned frivilligt, även där helt tyst. Superbra! Sen blev det bilen medan han var i denna fina sinnesstämning, givetvis med en liten godis på vägen tillbaka.

Jag agerade skytt när Anita körde Nikka. Foto: Åsa Eckerrot

Lite roligt med omvända roller, och kul att se lilla Nikka jobba så fint. Sen kastade jag några apporter åt Mocca innan vi åkte hem för att jobba igen.

Tack till Åsa som fotade!

Till alla med flervåningshus...

... kan jag varmt rekommendera en apporterande hund. Det är oerhört praktiskt när ett papper, en tidning eller nån grej ska flyttas från en våning till en annan. För att inte tala om när toapappret tagit slut på övervåningen och lagret finns där nere.

Tack snälla Lakrits.

Markeringar på Strawberry Fields

Fick med mig Rolf igen ut till Strawberry Fields för lite markeringsträning. Just markeringar är ju lite svårt att träna själv, så jag är glad för assistansen.
Det blev tre markeringsområden: först ett svårt, med lång distans, över lilla diket (där han fastnade på söket sist) och ut på nästa äng; sen ett kortare där vi stod i skogen medan Rolf stod på ängen och kastade i det närmaste osynligt; till sist ett där vi stod på ängen och Rolf i skogen, först nästan osynligt, sen lite lättare.

Område 1
Rolfs första kast var väldigt flackt, så Lakrits hade väldigt liten chans att se hur den föll. Han lyckades inte heller få in den, men gjorde ett gott försök förbi diket, men sökte nog lite kort. Till slut kallade jag in honom igen. Jag bad Rolf plocka upp den igen, men han hittade den inte, så den fick ligga tills vidare.

Nästa kast gick jag lite närmare, allt annat lika, och bad Rolf kasta lite högre. Nu närmast spikade Lakrits den. Mycket bra, fortfarande ganska lång distans.

Tredje kastet blev också lite flackt, men den kom in efter en stunds sökande. Vi avslutade det området med att gå nästan fram till diket, och så skickade jag Lakrits på ett rent sök efter den första dummien. Nu spikade han den!

Område 2
Det blev tre kast här, och det gick allt bättre för Lakrits att ta in dem. Eftersom de var i princip dolda hade han bara ett kort synminne från när dummien var som högst i sin kastbana och därefter en tyst duns när den föll ner i det höga gräset. Han hade alltså nästan uteslutande sin hörsel och nos att gå på. Då blir det givetvis en del sökande när han anser sig ha kommit in i rätt område. Jag tycker att jag gjorde detta lite effektivare för varje kast, och är nöjd med resultatet.

Område 3
Det sista området blev lättast. Lite medvetet från min sida, eftersom han blir allt tröttare efterhand och då kan behöva få lite enklare för att lyckas. Jag ville dessutom avsluta med att få en känsla för hur han stod i ett nkl-upplägg av markeringskasten. De tidigare områdena var klart mer avancerade än så. Det är ju lättare att få en hund att söka sig in i skogen, än ut ur den (som område 2).
Däremot föll de första apporterna mycket dolt, och någon nästan spikade han medan andra fick han leta en del efter. Alla kom in. Sen bad jag Rolf flytta sig lite så vi fick en lite synligare linje, och nu tror jag vi körde ungefär på nkl-nivå.
Den första apporten studsade på nån stam eller sten och hördes tydligt. Kanske studsade den snett iväg, för den blev ändå lite knepig att ta in och tog en liten stund. Nästa kast gick längre bort men var synligare från vårt håll och den tog han i princip med vändande post.
Så det känns ganska bra med markeringarna nu också. Han arbetar bra hela tiden med stor koncentration, även om vissa markeringar tar en stund att få in.
Nu blir det paus till genrepet på torsdag.

Sallad med rökt lax, pepparrot och mozzarella

Jag googlade efter nåt bra recept på huvudingredienserna kallrökt lax och mozzarella, och hittade ett recept som vi hade ungefär hälften av ingredienserna hemma till. Men som princip lät det bra, så jag gjorde om det efter eget huvud och kylskåp. Det blev supergott, så jag plitar ner det innan det fallit i glömska:

Ingredienser:
200 g kallrökt lax (skärs i tunna skivor)
1 boll mozzarella (skärs i bitar)
1/4 huvud isbergssallad (eller annan sallad), strimlad
1/4 gurka, tärnad
6 champinjoner, skivade
färsk pepparrot (rivs i önskad mängd)
4 msk grekisk yoghurt
2 msk majonnäs
salt, svartpeppar
citron, 5–6 tunnskurna skivor till garnering
(dill till garnering om man har)

Gör så här:
Ta en ganska stor, vid skål och bottna med sallad, gurka och champinjoner.
Blanda en sås av pepparrot, yoghurt och majonnäs, smaka av med salt och peppar.
Klicka såsen över grönsakerna.
Lägg laxskivorna över och varva med mozzarellabitar.
Klicka ytterligare lite sås över.
Avsluta med citronskivorna och ev. dill.

Vi åt detta tillsammans med varm, nykokt broccoli respektive potatis. Kan varmt rekommenderas!

Porträtt

Porträtt skulle bli dagens tema, fick vi veta förra på förra akvarellektionen. Oj, inte mitt favorittema, direkt. Ursvårt!
Så när vi klev innanför dörren mötte oss 8–10 blundande, närmast kopparfärgade, masker med svart bakgrund. Mäktigt, lite läskigt, för att inte tala om att det såg verkligen svårt och avancerat ut.

Så mycket roligare att efter två timmars slit kunna konstatera att jag blev så nöjd att jag beställde min första specialskurna passepartout till denna målning. Och jag som aldrig hade målat nåt akvarellporträtt tidigare, och inte ens hade rätt färg – engelskt rött – i mina färglådor. Jag fick blanda till en egen nyans med det jag hade. Mycket riktigt fick min gubbe en lite mer bronsfärgad ton än de flesta andras, men jag gillar den skarpt. Lite lömsk ser han ut, fick jag veta, men han har (enligt mig själv) också vissa drag från Obama. Ja, döm själva av denna mobilbild som jag tog innan jag lämnade ifrån mig honom för inramning. Han ska återföras i min ägo nästa vecka, kanske blir det en ny bild här på bloggen då med ram och allt.

Lite kul att se hela gruppens alster tillsammans, så jag fotade vår displayvägg också:

Porträttmasker.

Det är så roligt att se hur alla tolkar uppgiften olika. Min gubbe är nummer två på nedre raden. 

Lite scary är de allt, eller hur?

Stolt Kasper

Stolt Kasper blickar ut över odlingslandskapet. Utsikt från en stenkammargrav i Champagne som Rolf har redigerat.

Götängens Bonus Kasper.

Sökträning nära Köö-högen

Idag lockade jag med mig husse ut trots regnet. Det säger lite om hur mycket han vill att jag ska klara den förbaskade ettan och sluta tjata om den här hemma.

Jag hade efter vissa tips av Tina C och Åsa E fått lite idéer om hur jag skulle lägga upp nästa träning. Och den här marken har Lakrits visserligen skuttat runt i, men aldrig tränat i, så den kändes lämplig.

Jag skissade redan hemma på hur jag ville att Rolf skulle lägga ut apporterna: två ställen, ett djupare, lite svårare med tre väl dolda mindre apporter i främre halvan av sökområdet, och ett bredare, lite lättare med fyra synliga lite större apporter. Svårigheten här bestod av en bergkant där han kastade upp två apporter (hade egentligen bara bett om en) utan att ha vallat där. Min hemmaskiss stämmer inte exakt med hur det sedan blev, skisserna nedan är det faktiska resultatet:

Sök 1: djupt med små, väl dolda dummies.
Extra svårighet som jag inte räknat med var
ett litet dike som Rolf utnyttjade alldeles
på egen hand.

Sök 2: Ett bredare sök med stora, helt synliga dummies.
Två var kastade upp förbi bergskanten.

Jag letade ut platserna och berättade för Rolf hur jag tänkt mig det hela, sen tog jag hundarna på en promenad medan han effektuerade. Rolf snitslade apportställena för säkerhets skull. Jag passade på att ge Lakrits ett närsök med en väl gömd tennisboll i några risiga torra gamla grangrenar. Nemas problemas.
Vi mötte ett svampplockande par med lös labbetik, men de försvann som tur var förbi våra områden, så vi hade inga problem med dem. Och de var å sin sida ganska glada över att vi skulle träna hund och inte konkurrera om deras svampar.
Hur gick det då?
Vi hade knappt nån vind inne i skogen. Jag skickade Lakrits och han for snett ut åt höger. Inget sökbeteende direkt där, men fick nos på en av apporterna direkt, tvärnitade, började söka och tog den. Lite tur där, alltså.
Sen tog han in de andra i rask följd utan att söka sig längre ut än han behövde. Inga problem med diket heller. Däremot hamnade han längre åt höger än rutan var, men det märkte han snart och vände in igen. Ska man vara petig saknar jag det där påkopplade näsarbetet direkt från start, men det var trots allt ett snabbt och effektivt arbete, så jag måste vara nöjd.
Vi bytte område och Då tog han omgående in tvåan från vänster. Den allra vänstraste hade jag inte sett snitseln på, det var nåt träd i vägen åt det hållet. Så jag skickade sedan ungefär mot trean. Han tog sig upp på kanten men missade både trean och fyran. Istället hoppade han ner igen och sökte sig tillbaka åt vänster. Jag tänkte att han sprungit för långt åt vänster när han plötsligt kommer inspringades med ettan. Man ska lita på sin hund! :)
Jag skickade åter som förra skicket och han tog sig åter uppför kanten. Denna gång plockade han trean direkt.
Nu gick jag lite in i sökområdet för fyran, för jag tänkte att det är inte alltid såna kanter ligger rakt framför en. Har varit med om prov där de ligger ute i ena sidan av sökområdet. Så jag skickade i en snävare vinkel mot kanten och åter tog han sig upp och hämtade hem den sista mycket snabbt och effektivt.
Jag tror jag har fått tillbaka min sökhund!

Vi avslutade med att Rolf gick in med några apporter och ställde sig bakom ett granbuskage. Till vänster om denna låg ett halvfallet träd snett ner med risiga grenar. Vi gick en liten runda och tränade ett par Ställande under gång medan husse gjorde sig i ordning  Där börjar han förutse vad jag vill och ställer sig självmant utan kommando. Hmmm. Dags att börja variera tidsintervallet innan kommandot rejält, tror jag.
Väl tillbaka ställde jag upp så vi fick en rak linje mot kaststället (inåt skogen, bort från oss) genom det snedfallna trädet.
Lakrits såg tydligt markeringen, men sprang runt buskagen på höger sida, vilket gjorde att han tappade linjen och började leta för kort. Han fick ta ut söksvängarna och det tog en liten stund innan han lokaliserade den.
Jag gav honom en chans till, men han sprang åter runt. Denna gång klarade han bättre att bedöma avståndet, men så där vill jag inte ha det.
Vi gick alltså fram så vi hade bara fem meter kvar till trädet och så fick Rolf kasta om i ungefär samma riktning. Han försökte springa åt höger, men jag stoppade honom. Åt vänster. Nähä, det sade matte också nej till. Då återstod ju bara mitten och efter ett hopp över stammen sade jag Braa medan han fortsatte in och plockade dummien. Eftersom dummien föll på ungefär samma ställe varje gång var det ju inte nån direkt sport att leta upp dem, men jag ville hellre prioritera att springa rakt igenom hinder än att leta markeringar.
Jag provade att backa tillbaka till ursprungsplatsen, men då vek han genast runt åt höger igen.
Tillbaka till ställe 2. Ett försök åt höger, och ett åt vänster. Nähä. Nu tog han den rakt över.
En till likadan. Nu tog han den på första, fast denna gång under stammen istället för över. Helt okej, bara han håller linjen så han inte snurrar bort var han har sett markeringen nånstans.
Där slutade vi. Jag tror nu inte att det blir så svåra markeringar på ett nkl-prov, men lite dolt kan de ju falla, och det skadar inte att ha övertränat lite.
Jag nöjer mig med sökträning nu innan Wij på torsdag, men ska försöka få till ett markeringspass till om det hinns med. Nu känns det iallafall bra mycket bättre inför lördagens b-prov.
Sen avslutade jag med att backa på ett träd när vi skulle åka. Helt onödigt, men jag ”visste” att det var tomt bakåt. Det var det också, om jag inte först kört fram nån meter och vinklat upp lite inför utbackningen. Där stod ett träd precis i dolda vinkeln och vi behöver nu byta plastglaset på höger baklykta. Suck. Har man inte kostnader kan man lätt skaffa sig.

Sökstrategi

Tack för tips på annat håll än i bloggen!

Min kommande strategi för sökträningen den närmaste veckan:

Vi tränade ju igår, så idag blir det vilodag från det. Har istället kört lite Ställande under gång-träning med honom plus vanlig snooze-promenad.
Imorgon tänkte jag dock köra ett nytt sökpass, men då lägga upp det enligt några förslag jag fått in. Tänker mig ett långsmalt område där tre nedgrävda apporter ligger i framkant, inget bakåt. Sen ett lättare område, och om det finns plats kanske ytterligare ett lätt område. Beror lite på vilken mark det blir, har inte bestämt plats ännu. Det finns ju grönklädda gubbar i skogen nu som kan sätta P för mitt förstahandsval.
Sen får vi se om det blir ytterligare en träningsomgång med sök innan genrepet den 18, beror lite på hur han går imorgon. Funkar allt som jag vill så låter jag det vara och tränar lite annat med honom, markeringar kanske, eller mer Ställande under gång, som också står på träningsschemat. Kanhända blir det några markeringar med kast som hamnar på andra sidan det dike vi hade problem med igår.
Genrepet på Wij med vilt och skytt blir sen det sista före provstarten på lördag.

I vilket fall ska det bli kul att åka ner och testa ny provterräng. Hoppas lite på bokskog, men inget är givet i Skånelandet.

Sökträning vid Strawberry Fields

Åkte ensam till Strawberry Fields och band Lakrits i ett träd utom synhåll. Sen gick Kasper och jag och lade ut ett sök.
I bakkant gick det ett litet dike (fast ganska vattenfyllt just nu). Där kastade jag två apporter över på andra sidan. Dvs mina doftspår slutade före diket, apporterna låg bortom. Sen en apport mellan dessa fast hitom dikeskanten.
Sen gick jag ut i högerkanten en liten bit in i skogen och lade en apport under en låg grangren, en uppe på en hög avbruten stubbe invid ett stort risigt gammalt träd och en liten brun vid en stubbhåla. Lite närmare mitten lade jag en vid en stor sten, fast gömd i det halvliggande gräset.
jag fortsatte ut på ängen åt vänster och i höjd med den vänstra bortersta dummien lade jag en liten blå dummy gömd i ängsgräset. Tog noga ut markeringar var jag lade den för det fanns verkligen bara gräs där, inget annat att hänga upp minnet på. Det gav totalt åtta dummies.
Jag avslutade med att lägga ut tre bollar ganska nära skickplatsen, varav en i ängsgräset utan ordentlig markeringspunkt och två inne i ett annat slags grått gräs som aldrig slagits på hela sommaren. Där blev det ju en stark kontrastlinje som ett nytt terrängområde.

Sen band jag upp Kasper och plockade fram Lakrits.
Han började inte söka direkt från startplatsen, som jag är van vid, utan sprang långt ut mot bortre diket meddetsamma. Det var knappt nån vind alls, men i den mån det var nån kom den från det hållet. Dock var hans letande fruktlöst därborta, han var över diket nån gång, men bara precis på andra sidan kanten, och jag hade kastat dem mellan 3 och 5 meter in. Sen drog han sig till höger in i skogen och kom tillbaka med en av apporterna därifrån.
Sen fortsatte det i ungefär samma stil tills jag fått in bägge skogsapporterna och stenapporten. Stenen var han sen tillbaka till flera gånger som om det skulle växa fler apporter där.
Nu började han söka närmare och noggrannare, mindre spring i benen och mer koncentration, så där som jag vill att han ska vara. Dock gav det ingen särskild utdelning förrän han till sist snubblade över den lilla bruna.
Efter detta gick söket liksom i stå. Han jobbade mycket och länge, riktigt idogt. Tidigare hade han några gånger stannat upp och tittat på mig, men när jag nonchalerade honom fortsatte han jobba. Men nu kom han till slut in efter att ha jobbat länge. Han trodde nog det var tomt.
Det här vill jag gärna få tips om hur jag ska hantera. Nu blev jag lite arg på honom och skickade ut honom igen. Men jag vet inte om han förstod varför jag blev arg? När han varit ute ett tag till och inte hittat något blåste jag så in honom och berömde för det fina arbetet.
Vi gick längre åt vänster längs min tänkta skicklinje och så skickade jag honom igen. Nu lade han på näsan riktigt fint och plockade in en av bollarna i det grå höga gräset.
Sen lät jag Lakrits sitta och vila medan jag tog Kasper på ett litet eftersök. Nu är han ingen eftersökshund, så det gick ju inte så bra. Men han fick sig en promenad och jag lyckades på egen hand lokalisera den blå dummien ute i gräset. Duktig matte där! Detta ville jag visa Lakrits så jag kastade den upp i luften ett par gånger och kallade sen in honom. Han fick se den fina dummien som sen åkte bak i ryggfickan.
Nu tyckte jag att det gått tillräckligt lång tid sedan hans första sök. Därför gick vi bort till diket och så skickade jag utmed diket istället, dvs 90 grader mot gamla skickriktningen. Nu plockade han in den mittersta markeringen, men inte förrän jag gick över diket och skickade från utsidan hittade han dessa båda, först den bortre, sen den hitre.
Det där är jag inte nöjd med. Kanske var avståndet för långt, men han borde ändå ha sökt sig ut förbi diket, tycker jag. Och dessutom plockat den hitre före den bortre, gäller genomgående. Och nu på slutet var avståndet inte långt alls, men han var nog trött i mössan. Jag ville iallafall att han skulle få erfarenhet av att det kunde ligga något även på den sidan, därför ville jag att han skulle plocka upp dem snarare än att jag själv gjorde det.
Två tennisbollar kvar. Vi promenerade tillbaka till det ställe där jag visste att den ena låg och så blåste jag ett närsök. Det var en liten chansning, för jag visste ju inte exakt, men han hittade den faktiskt utan att ta sig alltför stort område. Bra där! Jag gillade hans närsöksbeteende, såg fint ut. Den andra bollen gick vi dock bet på, men när han sökte som ihärdigast smög jag ut en boll igen så han fick lyckas. Sen lämnade vi den sista till annan lycksökare.
Summa:
1) Han behöver drillas i att börja söka på närmare håll. Får göra ett långsmalt sökområde där alla apporter ligger bara från mitten och fram mot skicklinjen.
2) Sen behöver jag tips på vad jag ska göra om han kommer in tom till min sida (ser jag det i tid kan jag ju stoppa och skicka ut honom igen, men annars?) och om han blir en orörlig stenstod och inte går igång av egen vilja trots att jag nonchar honom. Det sista hade jag dock inget problem med idag, kanske tack vare att jag var helt tyst (var ju ensam och pratade inte högt för mig själv :)). Han stannade visserligen upp några gånger, men började jobba igen på egen hand.
3) Det sista är att få ut honom över den distinkta dikeslinjen. Något tips där? Kortare avstånd dit från skicklinjen, kanske?

Sökträning vid Nygård

Igår åkte jag med hundarna till Nygård för att träffa Annika och köra sökträning. Kasper fick följa med, men tyckte nog det var lite kallt att sitta uppbunden en bra stund. Och kallt var det, jösses vilka isvindar det blåste från sjön!
Annika lade ut två sökområden åt oss, ett neråt sjön med 6 apporter, varav tre i vassen, och ett uppåt åkern med 8 apporter. Vi började med sjön. Lakrits var helt ute och cyklade i början, de fyra första skicken ungefär.
Nej, han spikade den allra första lilla, som låg bara några meter från där jag ställde upp. Men sen. Han sprang låååångt ut utan att slå på näsan, sen tillbaka in, lovar ut igen. Men det var liksom ingen koncentration på det hela. Jag vill helst inte blåsa vid sådana tillfällen, men jag blev tvungen några gånger för att han försvann så totalt bortom horisonten och inte gjorde det jag bett om. Ibland simmade han långt utanför vassen. Det positiva med det var att jag fick ett kvitto på att han inte brydde sig om kylan i vattnet, för han var verkligen ihärdig i sitt simmande.
Den fjärde apporten nere vid sjön var riktigt svår, och när han till sist lyckats med den sade jag att nu byter vi område. Söket uppåt åkern gick mycket bättre, och han kom ganska snabbt in med två apporter som låg lite närmare och två som låg längre ut. Nu bad jag Annika låta sina hundar plocka in resten där medan Lakrits fick vila, så skulle vi ge oss på resterande nere vid sjön lite senare.
Cheysie och Tindra jobbade fint, även om Tindra fick söka bra länge på sista apporten. Jag fikade lite och lät Lakrits sitta passiv och titta på de arbetande hundarna.
Sen bad jag Annika att lägga ut en till nere vid sjön, för den händelse de två kvarvarande var supersvåra. Jag ville ge honom en bra chans att lyckas därnere när han nu började komma tillbaka i sin normala form igen. Mycket riktigt, han plockade relativt snart in den senast utlagda. Sen kom den sista lilla landapporten in och det fanns ytterligare en vassapport. Frågan var om den låg på vänstra eller högra sidan? Mitten var tom, det visste vi.
Jag började åt vänster genom att gå ner närmare vassområdet. Och han var i och letade ordentligt, men utan resultat. Vi bytte sida och här var han lite tveksam att gå i. Jag höll just på att bestämt säga till honom att här är det i och söka som gäller när Annika ropade att hon såg den på vänster sida trots allt. Tillbaka igen så ser jag var hon pekar. Den hade hamnat dolt bakom en stor sten, fast en bit längre ut i vassen. Nu kunde jag ju skicka mer riktat och han gick i och fick in den.
Emellanåt under hela detta pass hade han kommit in vid min sida några gånger, ibland gett sig av ut igen, men någon gång stannat kvar. Dessutom (lite vårt fel, som pratade, tror jag) stannade han två gånger upp och stod blickstilla som en stenstod. Inget teaterspelande i världen då jag blickade ut i fjärran i jakt på apporter, eller att jag tog några steg framåt ut i sökområdet utan att kika så mycket på honom, ingenting fick loss honom ur denna position. Jättebra stadga, kan man säga om man är positiv.
Så här brukar han inte göra, och jag tror att det åtminstone delvis kan förklaras med att Annika och jag pratade och kanske var det något ord eller någon nyans i rösten som fick honom att stelna till så. Iallafall är det något jag måste checka av nästa gång så att han inte håller på att skaffa sig en ful ovana.
När söket var slut avslutade vi det hela med att Annika kastade några enkelmarkeringar. Första gången var jag inte beredd utan stod bakom ett träd precis i kastriktningen, men jag skickade ändå. Han gick till rätt område, men höll sig inte där, utan valsade bort. Han återvände efter en stund och fann den till slut, tror den hade rullat lite nerför en slänt.
Nästa kast åt höger gick skapligt bra. Sen ett nytt kast åt vänster. Då började han med att leta vid första nedslagsplatsen, men övergav det stället snabbt och försvann sen långt utåt fältet. Som Annika sade: han hade verkligen god tro på hennes kastförmåga. Tillbaka i rätt område, men för långt till vänster: nu blåste jag Stopp och Höger. Det tog han och plockade in den direkt. Snyggt där!
En sista markering då. Nu spikade han den, skulle varit en klar 20-poängare på ett WT. Därmed avslutade vi.
Annika själv var nöjd med att hennes hundar mest fått vara passiva, nyttigt att det inte alltid händer en massa för dem. Cheysie, den nyblivna elithunden, hade lite myror i baken och kunde inte alls förstå mattes beslut.
Stort tack för denna så välbehövliga sökträning. Jag ser att vi behöver nöta en del till innan vi far ner till Skåne!

Ystadsprovet och lydnadstävling

Hurra!

Igår fick jag veta att Lakrits kommit med på Ystadsprovet. Vi får alltså en sista chans i år att klara en etta i nkl, vilket verkligen varit mitt mål för året. Jag vet ju att han kan, och mer än så, men det är det eviga pipet i passiviteten som hindrat oss från att plocka hem denna etta för länge sedan. De enda gånger jag tycker att han piper nu är när han möter en okänd hund. Osäkerhetspip. alltså. Och sådant pip handlar det ju inte om vid passiviteten i slutet av ett nkl-prov. Jag hyser alltså goda förhoppningar om att vi ska bärga hem det. Om nu inget annat inträffar. Vi är såklart lite ringrostiga efter vår långa bortavaro, men ska hinna råda bot på detta innan den 20 oktober, då provet går av stapeln vid Snogeholms slott.
Jag har också fått veta att vi kommer med på den lydnadstävling jag anmälde oss till efter att uppvisningen gick så himla bra i lördags. Visserligen nollade han Ställande under gång och jag var inte helt hundra klar över de nya reglerna för apporteringsmomentet, men det är bagateller. Med lite finslipning sitter detta tillräckligt bra för att göra ett försök. Eftersom jaktprovssäsongen är över i och med Skåneresan tänker jag ge lydnaden en chans den 28 oktober i Bro-Håbo.
Rally struntar jag i nu, där vill jag kunna köra bägge, och det är ingen idé att anmäla Kasper till nåt som bara innebär kallt om magen. Så rallyn får vila till våren, då ska vi väl anmäla oss till åtminstone nån tävling i trakten.

Hemresa, Tyskland, och rottisattack

2012-09-28

Hundpromenad till Café de la ville på förmiddagen.

På eftermiddagen cyklade jag 22 km, ska vi gissa att det blir sista cyklingen för året? Iallafall av nån längre kaliber.

2012-09-29

Hemmadag med målning och bokläsning. Mitt mål att läsa 100 sidor i min franska bok har nu uppnåtts. Hurra! Att det är 400 sidor kvar kan vi ju tala tyst om ...

På kvällen packade vi nästan allt. Började med att lasta in vinlådor golvet i baksätet. Kilade in mitt akvarellpapper mellan hundburen och ryggstödet. Passade exakt, ibland har man tur. Cyklarna på taket och flertalet resväskor och bagar därpå, bara det sista lilla kvar tills imorgon bitti.

2012-09-30

Vi blev avinspekterade innan vi åkte, och vi erbjöd oss att betala lite extra för de fem glas vi råkat ha sönder under all handdiskning (något glas var troligen trasigt redan när vi kom) och för den ev bristande städningen (vi lade inte nån jättemöda på det eftersom vi vill hinna göra en massa mil), men de vägrade ta emot pengarna. Okej, då. Istället verkade de tro att vi haft sönder tvättmaskinen genom att vrida programratten åt fel håll. Det hade vi då rakt inte gjort oss skyldiga till. Möjligen kan en kärna hamnat i maskinen i och med hunddiarrén (toppmatad maskin), men någon felvridning? Nähä. Man kan ju tänka sig att de skulle tagit vår 50-lapp som delbetalning till den nya tvättmaskinen i sådant fall, men det var tydligen inte intressant. Lite trist att lämna stället med den känslan, det är vi inte vana vid.

Men, men. Nu skulle vi hemåt. Fast först skulle vi passera Provins, som vi läst gott om, men som vi tyckt legat lite för långt bort för att åka till över dagen. Provins visade sig vara precis så fint som broschyrer och böcker sagt, men vi fick nöja oss med en kort liten titt. Denna stad skulle man gott kunna tillbringa en heldag i med övernattning. Får kanske bli en annan gång.

På utvägen såg vi jägare och hundar ställa upp på linje på ett stort fält. Jaktsäsongen verkar börja kring 1 oktober i Frankrike.

Vi passerade sedan Reims, den trakt där vi för ett år sen bokat boende som aldrig blev av. Jag var nyfiken på vilken typ av natur det skulle vara där. Också böljande jordbrukslandskap, men inte alls lika fint som Puisaye, visade det sig.

Sedan satte vi gps:en på Hamburg, och då visade den vägen genom Belgien, mestadels en rätt trist motorväg med ytterst få rastplatser av nån klass. Framåt Ruhr började vi bli trötta och körde av motorvägen vid Mönchengladbach. Först letade vi lite själva efter nåt hotell, men efter att ha testat ett litet pytteställe som inte tog hundar (och mest var en ölservering) bad vi gps:en leta åt oss. Vips blev vi hänvisade 5 km norrut till ett mer hotellikt hotell, och där hade man rum för 100 euro och hundar var okej. Nu visste vi inte ens vilken stad vi hamnat i, men när vi bad om lösenordet till wifin angavs både hotellets namn och ort som det vi skulle mata in. Så bra, det känns alltid lite bättre att veta att man är i Wickrath, även om denna orts exakta belägenhet mellan alla Ruhrmotorvägar fortfarande är lite av ett mysterium för mig. Vi åt nåt fläskkött med Pfifferlingen till middag – ett helt berg med kantareller kom in på tallriken! Jösses, vilken god öl man kan få i Tyskland. Hinner alltid glömma bort det, öl som öl, liksom. Men så är det verkligen inte.

Sen gick vi en runda med hundarna. Nu var det mörkt och inte alldeles lätt att hitta en lämplig rastplats. Till sist råkade vi på nåt som verkade vara en mer allmän yta med gräs, träd och buskar. Där fick det bli. Nästa dag gick vi tillbaka dit och i gryningsljuset såg vi att det var nåt ålderdomshem eller annat socialtjänstaktigt som låg där, kanske inte hem direkt, utan mer kontor, så det var nog rätt okej. Det är heller inte lika förbjudet att gå på gräset i Tyskland som ofta i Frankrike.

2012-10-01

Efter gryningsrastningen fick jag så himla ont i magen, fick lägga mig en stund på den redan betalade och utcheckade hotellsängen och vila innan jag kände att jag kunde sätta mig i en bil.

Rolf körde därför första biten medan jag halvlåg i högersätet. Så for vi snabbt upp på Autobahn igen och gjorde god tid norrut.

Vi stannade på nån motorvägskrog för lunch, åt en inte så god, men mild, hönssoppa. Precis lagom för magen. Sen körde jag oss upp nästan till Puttgarden. Vid det laget hade vi bestämt oss för att inte försöka plöja till Sverige idag (hade annars funderat på att övernatta i Skåne), utan nöja oss med Fehmarn. Jag började leta lite på måfå, men det blev som förra gången: vi hamnade i Burg. Förra gången hamnade vi där sent en kväll på nedvägen och hade då bara Kasper med oss, men fick fråga på 4–5 ställen innan vi hittade ett hotell som a) hade lediga rum och som b) tog hund. Fast då var det ju sent på kväll och i juni. Nu var det tidig eftermiddag och oktober.

Vissa farhågor väcktes dock ändå när vi rullade in på Burgs välbekanta kullerstenshuvudgata. Där vimlade av både bilar och flanerande människor. Hade tyskarna nån slags Herbsturlaub? Med sjunkande hjärta stannade vi iallafall utanför stans mest centrala hotell. Jag satt kvar, felparkerad, medan Rolf gick in för att fråga. Lycka! Han kom ut med meddelandet att för 20 euro mer än igår fick vi sista hundrummet som var en Apartment med hårt golv och som låg i en byggnad på andra sidan huvudbyggnaden. Gjorde det nåt? Nej, perfekt! Lugnare för både hundar och för oss. Och dessutom närmare bilen med cyklarna på taket. Nu kunde vi ha lite koll på dem genom badrumsfönstret.

Denna Apartment visade sig vara helfräsch, med några icke användbara kakelugnar, ett vardagsrum som var öppet in mot sovrummet och ett lika fräscht badrum. Skinnsoffan gjorde att vi bestämde att hundarnas sovplats fick bli inne på toa.

Min mage mådde nu lite bättre och vi tog en promenad i stadskärnan medan butikerna fortfarande var öppna. Hittade en rolig födelsedagspresent medan Rolf köpte en rolig grej att hänga upp istället för vår sorgligen urblekta kaliforniska flagga. Får bli upphängd till våren.

Vi hittade en stor gräsplan nära stadens idrottsplats där vi kunde släppa Lakrits och låta Kasper löpa linan ut av hjärtats lust. Långt borta fanns en golden som lekte med en boll med sin matte och husse. Jag förbannande mig att jag missat att ta med nåt sånt från bilen. Plötsligt fick även Lakrits syn på denna roliga lek och satte av mot dem i hundra knyck.

Jag ropade Nej efter honom och fiskade upp pipan som jag som tur var hade hängande runt halsen. Jag blåste ett antal inkallningssignalen i tät följd, och jag tror det var på fjärde som han reagerade, stannade till och vände tillbaka. Då hade han hunnit ungefär två tredjedels väg mot de andra.

Jag belönade givetvis hans återkomst, men satte sen på kopplet för säkerhets skull.

Hotellets meny var rätt dyr, och hade ungefär samma rätter som ett ställe mitt emot. Så vi hamnade mitt emot och fick istället finna oss omgivna av svenska turister som farit över för att handla billig sprit. Tror ett pensionärsgäng var golfare också. Det kändes otroligt konstigt att sitta som en turist vilken som helst bland andra efter att knappt ens ha hört nån tala engelska på många veckor. Vi åt fisk som var helt okej, men inte överdådig. Sen visade det sig att de inte tog kort (!). Som tur var hade vi lite kontanter kvar i euro, men det handlade om cent i min plånbok när vi gick därifrån. Vi avslutade med att ta en kvällsöl inne på vårt hotell där visakort inte utgjorde något hinder.

2012-10-02

I gryningen tog vi hundarna tillbaka till den fina gräsmattan, denna gång med boll. Ingen annan syntes till, så det blev en enkel match att rasta av hundarna rätt rejält innan det var dags för ytterligare en dag i bilen.

Det fanns god och mild äggröra på frukostbuffén. En bra start på morgonen för min mage.

Klockan åtta satte vi fart till Puttgarden och kvart över kastade färjan loss. Snacka utmärkt tajming! Ingen kö alls, utan betala, ställa oss i rätt påkörningskö och direkt börja rulla på båten. Hundarna fick vara kvar i bilen den korta överresan medan vi fikade och handlade lite i taxfreen. Köpte bland annat lite godis till grannbarnen, vars föräldrar förbarmat sig över vår post.

Sen blev det lagom att köra till Höör. Där ligger ju Teba, så en högersväng i första rondellen när man kommer söderifrån går nästan av sig själv. Köpte ett par apporter till min apportkastare plus ett nytt koppel till Kasper efter det som vi tappade längs en kanal i Frankrike för några veckor sedan. Vad avlägset det känns när jag tänker tillbaka på den cyklingen.

Sen hittade vi ett kebabställe som fick funka som lunch innan vi drog vidare norrut. Egentligen behövdes ingen gps längre, men eftersom den var på följde jag den och noterade lite förvånat att den tyckte det skulle gå snabbare att åka igenom Hässleholm än att åka runt. Okej då.

Nästa stopp blev som vanligt Götaström, världens bästa stoppställe längs södra delen av E4:an om man har hund som behöver rastas. Eller barn som behöver bada, för den delen. Vi tog en promenad i skogen och undvek vattnet eftersom det inte var supervarmt och vi inte ville ha blöt hund i bilen. På slutet kom vi ändå nära vattnet och Lakrits kunde inte avhålla sig från att åtminstone bada till magen. Kastade lite boll till honom så han fick springa sig torr igen.

Vi körde av vid Klinga för att tanka, mata och rasta hundarna samt äta middag. I nämnd ordning. Jag gick iväg för att rasta dem efter att de glufsat i sig från sina matskålar och ser ganska långt bort en rottweiler också få mat av sin matte. Den var lös, men de verkade ha så god kontakt att jag inte tänkte så mycket mer på det. Jag gick åt deras håll för att sen vika höger runt McDonald’s lekplats och gå upp mot de picnicbord som finns högre upp i sluttningen. Rätt var det är kommer denna rottweiler rusande bakifrån. Mina hundar hade inte sett hunden tidigare och blev tagna av total överraskning. De blir jätterädda och agerar ut mot den snabbt inkommande hunden. Jag drar i kopplet och ryter nej. Matten kommer springande och får tag i sin hund. I sista stund, tror jag, för alla tre höll på att accelerera rejält, i synnerhet de större. Nu satt hon på huk med sin hund och höll i halsbandet. Hon bad om ursäkt ungefär hur många gånger som helst, och jag tror verkligen att det var en olycklig incident och inte ovarsamhet från hennes sida. Men Lakrits låg ner med alla fyra benen spretandes ungefär som i en serietidning, och raggen rest på ryggen. Han kunde verkligen inte stå, benen var som spagetti.

Jag pratade lugnande med honom och drog honom lite bort från rottisen. Då fick han kontroll på benen igen och jag sade till tjejen att om hon klarade att hålla sin hund så ville jag gå några varv framför dem så att alla hundar fick lugna ner sig. Det tyckte hon var bra, och så gick jag fram och tillbaka, fram och tillbaka. Till sist hade jag två hundar som gick lugnt vid min sida och hennes hund såg ut att trivas vid sin mattes sida också. Skönt! Hade tyvärr inget godis i fickorna, det skulle suttit fint där. Typiskt att råka ut för en sån incident kanske fyra timmar hemifrån! Ska försöka leta reda på några bra rottisar och ha lite rottisträning.

Vi fortsatte sen vår rastningsrunda och efter att ha kikat in på McD och sett den långa kön beslutade vi oss för att ta vår egen middag nån annanstans. Vi körde alltså vidare och hamnade på Max strax söder om Nyköping. Där finns det också ett mycket anonymt Willys som fortfarande hade öppet när vi kikade in efter klockan åtta. Bra, då kunde vi handla lite frukostmat tills imorgon. Vårt eget kylskåp skulle ju välkomna oss ekande tomt.

Ungefär halv tio svängde vi in på vår uppfart. Äntligen hemma! In med hundar, väskor och kartonger, en kopp te och så i säng.

Livet är som ketchup

Livet är som ketchup.
Inget, inget, en hel massa.
Och då gäller det att slicka i sig snabbt som fan.

Kaspiskt ordspråk

Tillbaka i Sverige

Det saknas en del dagbokstext, får se om jag får till den så småningom, men nu är vi tillbaka i Sverige.
Var på rally- (och lite lydnads-) träning igår och idag har vi varit i skogen och hittat en massa svamp. Lakrits röjde runt som om han aldrig sett en skog förut! :) Kasper nosade i vanlig ordning runt på alla spännande skogsdofter.

Tillbaka i Sverige.

En annan stor samling.