Inga lokomotiv, men Berry-cykling

2012-08-26

Vaknade rätt sent och jobbade några timmar efter frukost. Efter lunch packade vi bilen med hundar och cyklar för att åka till Vierzon. Först passerade vi dock Sancerres nedre kulle eftersom det pågick något vinjippo där. Jodå, i en grotta i berget fanns en stor cave där man bullat upp stort. Där fanns försäljare av många olika slag, från smycken till getost och honung, och självklart viner och mousserande. För 5 euro kunde man köpa sig ett glas som man sedan kunde gå omkring och provsmaka allt med. Jag hade gärna lagt om planerna och gjort just detta, men Rolf är måttligt förtjust i vinprovning, så det fick vara. Jag köpte i alla fall en god Tomme vache från – tada! – Morvan. Den osten var klart dyrare än den Tomme basque vache vi köpte på Carrefour häromsistens. Men med mer kräm.

Sen rullade vi de sju milen till Vierzon, som enligt Wikipedia hör till en av Frankrikes städer med högst arbetslöshet. Den främsta anledningen till att vi ändå dristade oss dit var Musée Laumonier, lokomotivmuseet (http://www.ville-vierzon.fr/Musee-Laumonier,544). Den som inte läser franska kan ändå via denna länk läsa sig till att de har öppet ”du mercredi au dimanche de 14h à 18h”, det vill säga onsdag till söndag. Idag är det söndag, alltså öppet.

Canal de Berry.

När vi så kom fram nån dryg timme senare var det stängt. Häpp! Medan Rolf kontrollerade saken vände jag runt bilen och råkade stanna utanför stadens turistbyrå.
Rolf läste på ett anslag att normallement var det öppet på helgerna, men vissa helger i månaden höll man stängt. Suck.
Anledningen till att vi plockat med cyklarna var nämligen att vi hoppats att man kunde cykla utmed Berry-kanalen. Jag gick in och frågade, och jomenvisst, det kunde man. Jag fick en karta över staden som visade att kanalen var delad i två delar nuförtiden, med nån industritomt mitt i stan. Jag fick för mig att hon sade att den västra delen av kanalen var mest lättcyklad (plat), men den visade sig mest bestå av gräs och ibland hård jord. Funderade sen på om hon inte sagt att den östra var chausée, och då kanske menat chausée pavée, dvs. belagd. Den hade kanske varit bättre trots allt. Nå, vi skulle ju inte cykla nån längre sträcka eftersom vi hade hundarna med, så vi parkerade vid några hus invid kanalen och parade ihop cyklar med hundar och trampade iväg. Vi körde 4 km och vilade vid en bro innan vi återvände samma väg. Nånstans på tillbakavägen tappade jag Kaspers röda koppel, som jag stoppat ner i byxfickan. Det måste ha åkt upp av tramptagen. Inget att göra åt saken, har ett reservkoppel med hake med mig.

Spännande med kanal.

Vi gör oss beredda att cykla tillbaka igen.

Vi fikade lite i stan innan vi satte oss i bilen igen. Vi tog nu omvägen över slottet Boucard, men det visade sig ha stängt klockan 18 och klockan var nu 18.30. Nåväl, hit kan vi återvända, det ligger bara max en kvart hemifrån.

Så fick jag en rapport om att strömmen gått hemma i Vallentuna. Ajaj, inte frysarna nu igen! Har varskott Sara om att hon kanske måste åka dit imorgon kväll istället för tisdag för att kolla att inte jordfelsbrytaren slagit av. Tydligen har det åskat väldeliga därhemma.

Keramik, motorcyklar, sökhund och statyträning

2012-08-25

Gick och lade mig jättetidigt, var dödstrött. Sov nog tio timmar. Det var ganska svalt idag, ca 22 grader bara, så det blev långbyxor för första gången sen vi kom hit. Jobbade lite på förmiddagen och efter lunch åkte vi iväg allihop till La Borne utan att ha denna fina situationsplan med oss, men vi hittade ett antal poterier ändå och lyckades inhandla några små skålar, en hög vas (som ersättning för den städpersonalen haft sönder) och en djup tallrik. En riktigt produktiv dag, alltså.

Sen for vi vidare till dammarna vid Badineau i Barlieu och kikade på trial, det vill säga motorcyklar som körde upp på hinder av olika slag. Sen var det en brandman med sin vita herdehund som visade upp personsök, några som klättrat upp i ett träd och som hunden sen fick leta fram.

Trial moto.

Sökuppvisning med vit herdehund.

Därutöver var det försäljning av diverse drycker och grillad korv. Sen skulle det bli nån brandmannabal på kvällen, men vi åkte vidare och hittade slottet Château de laVererrie, riktigt fint och välkomnande med vacker dammspegel, runda torn, borggård som man fick gå in på och allt.

Château de la Vererrie.

Vi hittade en staty att träna på. Det var en soldatstaty, som en lokalbo mycket riktigt påpekade skulle behövt sin bajonett, men den renderade bara ett skall. Sen var Lakrits lugn. Tur, för jag hade bara en enda godis i fickan.

Sancerre igen, sett från väster.

Vi åkte hem och lagade middag, riktigt mört och fint kött med god coleslaw och sallad till. Efter middagen gick vi alla upp på vinberget bakom huset. Jag hade med några apporter och lade till Rolfs skräck ut dem utmed de cementerade vingårdsvägar som går både kors och tvärs genom vinfälten. Skräck för att han var rädd att Lakrits skulle springa in bland vinstockarna och förstöra skörden. Jag, som litade på min hund, var inte lika orolig. Dock såg jag noga till att han såg var jag lade ut apporterna, så det inte skulle vara någon tvekan. Jag ville inte ha något sökbeteende, utan var ute efter riktigt långa linjetag. Och det fick jag. Första gången stannade han upp vid en glugg i vinplanteringen och ville springa in där. Han tog dock mina åthutningar bra trots det långa avståndet på ett par hundra meter. Rolf fick gå bort till dummien och motivera upp. Samma distans åt andra hållet, också förbi planteringsgluggen, gick utmärkt, liksom de apporter jag körde i den branta sluttningen uppåt respektive nedåt. Det finns några filmer som Rolf tog som visar hur fint han ångar på i den branta backen, men det är högst tveksamt om dessa filmer blir redigerade innan vi kommer hem.

Vinshoppingtur

Nu finns det bilder!

2012-08-24

Idag var det arbetsdag för mig, åtminstone delar av dagen. Rolf lämnade hemmet till cykel för att köra söderut längs Loire mot Nevers. Häromdagen åkte han ju norrut, och nu ville han förlänga den sträckan.

Jag åt frukost och tog en hundpromenad. För första gången var det så svalt att jag kunde ha västen med några små dummies på mig, så vi gick bort till en stubbåker där jag räknade med att ingen skulle bry sig om jag gick en promenad. Vi gick ut dirigeringsfyrkanten synligt och sen ställde jag mig i mitten och lät Lakrits ta in dem synligt men ospårat. Inga problem, förutom att varken han eller jag uppskattade underlaget. Stubbåker med en och annan tistel var inte kul för varken barfotafötter i sandaler eller labradortassar. Han galopperade visserligen ut, men travet tillbaka talade sitt tydliga språk. Vi gjorde en sån omgång, sen fick det räcka.

Framåt tvåtiden tänkte jag att snart ringer nog Rolf och vill bli hämtad. Jag kanske skulle ta och besöka en cave eller två innan dess? Chai är förresten en synonym för cave, har vi lärt oss de här dagarna och har inget med te att göra. Jag tog en hundpromenad till, men de caver jag besökte var stängda, kanske fortfarande hade lunch. Alltså gick vi hem igen och så bytte jag hundar mot bil och for iväg till andra sidan motorvägen. På vägen dit stannade jag i branta backen där det fanns en skylt om dégustation. Precis när jag svängde in på parkeringen såg jag en cyklist stå i samma kurva som jag själv pustade i för några dagar sedan. Det såg ut som Rolf, tänkte jag, men slog bort tanken, han var ju bortåt Nevers eller längre. Just då ringde telefonen. Det var Rolf som sade att han skulle vara hemma om tio minuter, var var jag nånstans? Är du i branta backen, svarade jag. Häpet svarade han ja. Perfekt tajming, han hade orkat cykla hem igen, hade kört 8,5 mil och nu fick han husnycklarna och kunde åka hem och duscha och vila medan jag slapp hämta och kunde ägna mig åt vinshopping.

Den här backen är mycket brantare än jag lyckats förmedla på bilden.

Bortåt Tracy sur Loire hade jag läst om en intressant vigneron, Alexandre Bain, som skördade sina sauvignon senare än alla andra i Puilly Fumé och körde helt naturellt. Det gick inte att utläsa om han hade dégustation et vente, men jag hade adressen och chansade. På vägen dit snubblade jag över en annan Puilly Fumé-skylt och åkte in. En annan kund var just inne och köpte ett par lådor vin och jag frågade om det gick bra att provsmaka. Det var en äldre herre som höll i det hela och antingen försökte han lura mig eller så var han gaggig, för han hällde upp ur en flaska och försökte sen sälja mig ett par andra. När jag protesterade (de var dyrare) sade han nåt i stil med att ”det var samma vin”. Men jag protesterade igen och då gick han muttrande och hämtade två flaskor av det vin jag faktiskt hade provsmakat. Det var å andra sidan väldigt prisvärt, lite syrligt, inte den sötma som många viner har härnere.

Förvirrad, men ändå nöjd med köpet, åkte jag vidare till Bois Fleury där Alexandre Bain skulle husera. Jag hittade hans ställe, en ganska stor byggnad för vintillverkning bredvid bostadshuset, men tyvärr inga skyltar alls om vinproduktion eller försäljning.

I byn fanns en liten butik, så jag gick in där för att kika om de månne förde hans vin. Det gjorde de nu inte, men jag köpte lite fräscha grönsaker och ett par andra flaskor vin jag hoppas är prisvärda. Bland annat hade de riktigt stora och fina kronärtskockor, så jag köpte hem två till förrätt.

I Sant Satur stannade jag på huvudgatan och gick in till Laporte. Först såg det ut att vara ett jättedyrt ställe med flaskor uppställda i 50-eurosklassen, men när jag började prata med honom och nämnde det, visade han mig på normalt prissatta flaskor kring 7,50 till 8,50 euro. Helt överkomligt. Jag provade tre sorter: calcaire, silex, och ett rött. Silexvinet var det klart bästa av de båda vita, och det röda hade en intressant hallondoft med en mycket lätt smak. Jag köpte tre flintaviner och ett hallonvin.

Slutligen var jag nyfiken på de många reklamskyltar som fanns överallt i trakten till en cave som visade sig ligga vid botten av vår superbranta backe. Det stället var mest turistiskt med en massa souvenirkrams och kändes inte seriöst, med priser i nivå med vår värd och över, så då bara vände jag på klacken igen. I den prisklassen kan jag lika gärna köpa av vår värd.

Hemkommen blev det några timmars jobb igen innan jag kokade kronärtskockorna och den gös (sandre) jag köpte häromdagen. Till dessert ost följt av crème brûlée. Mycket bra. Kronärtskockorna var som sagt stora och underbart goda, vet inte om jag någonsin ätit bättre tistlar. Gösen kokade jag med färsklök och gräslök i grädd- och vitvinssås, mums vad gott det blev. En sallad till det bara. Rolf hade gärna sett nåt att suga upp såsen med, typ ris eller potatis, men nu fick bröd från vårt bästa bageri duga till detta ändamål. Min mest lyckade måltid hittills härnere.

Jag tog hundarna på en kvällspromenad Jag stötte på en gammal tandlös man som talade en helt obegriplig dialekt. Vi lyckades i alla fall utbyta ett par ord om vädret (24–25 grader idag, nästan kallt) och att hans hund skällde i hundgården bakom huset för att han kände att det var hans territorium. Visst, såklart, sade jag och lyckades ta mig förbi hundgården i ganska samlad tropp. Vi kämpade oss sen uppför vinberget, upp till övre tvärvägen. Utsikten därifrån är fantastisk, men jobbig väg dit är det. Ner också, förresten, men då är det andra muskler som får jobba. Kom på halvvägs att det vore smart att låta Lakrits få ta en dirigering i backen, så jag knöt ihop kopplet (det enda jag hade med mig av apporteringskaraktär) och kastade det synligt för honom. Hade ingen lust att behöva riskera att få knata upp själv igen efter det… Sen gick vi ner för resten av backen och jag skickade upp igen.

Det första hustaket där nere är vårt hus.

Han höll bra fart upp, och ännu bättre fart ner. Det syntes hur hans lårmuskler fick jobba med att bromsa in till mig istället för att rusa vidare till typ Sancerre. Nästa gång jag går uppför vinberget ska jag försöka komma ihåg att ha med mig nåt bra att lägga ända däruppe.

Inget mer Morvan

2012-08-22

Svalare idag. Hundpromenad på morgonen, sen jobb ute på bakgården medan Rolf cyklade iväg på egen hand.

Jag åt sardiner i olja till lunch tillsammans med lite sallad, och vid halv tre hörde Rolf av sig och ville bli hämtad. Han hade cyklat 5 mil norrut, så det tog en stund att fara dit och plocka upp honom. Vi passade på att tanka och handla mat medan vi ändå var ute och for.

Middagen bestod av canard-lår som kändes sega som gummi även om smaken var god. Var det jag som gjorde nåt fel eller är kanske låren såna på ankor? Får nog bli bröst nästa gång. I alla fall blev sås på pamplemousse och däri kokta grönsaker helt utmärkta. På det hela taget en lyckad rätt.

Efter maten cyklade vi 4-kilometersrundan med hundarna, känns som en lagom sväng med dem.

Sen vidtog lite arbete en stund till, inomhus vid wifit denna gång.

Fika i Autun.

2012-08-23

Idag tog jag ledigt från jobbet på dagen och istället gjorde vi en längre bilutflykt till Morvan. Jag har undrat över Morvan sedan 2009. När man letar boende i Bourgogne hittar man ofta förslag på gîtes här, men kan det vara nåt att bo mitt inne i skogen? Nu skulle vi ta reda på hur Morvan egentligen var. Det är ett mycket stort område, nästan en fjärdedel (kanske lite överdrivet) av Bourgogne. Vi bestämde därför att satsa på ett slott och en sjö, och sen åka strax utanför Morvan för att titta på Autun.

Alltså styrde vi kosan till Chateau-Chinon cirka tio mil bort. Där skulle det finnas två för oss ganska ointressanta museer och en promenade du chateau. När vi såg staden på avstånd tog vi kyrkan för slottet, och när vi sen hittade en skylt som hette Slottsvägen var det bara att traska på. Inget slott inom synhåll. Vi frågade några damer som bara hänvisade till staden och promenadvägen vi gick på. Till sist gick det upp ett ljus. Det fanns inget slott. Det fanns bara en stad som hette Chateau-Chinon och en promenadväg i en cirkelrunda på ett par kilometer som kallades slottspromenaden. Utmed denna promenadväg fanns för övrigt ett minnesmärke  över Francois Mitterand. Där fanns en byst av presidenten i glasfiber, vilken inte imponerade ett dugg på Lakrits. Tjenare polaren, får man komma upp och hälsa, sade han istället för att skälla och resa ragg som han brukar. Nåja, det var ju bara glasfiber. En subtilare förminskning av en statsman får man nog leta efter.

Okej, nästa sak i Morvan: en sjö. Det finns ett antal uppdämda sjöar här som används till diverse rekreation som fiske, bad, båt och så vidare. Vi bestämde oss för den närmaste sjön, Lac de Pannecière. Vägarna ringlade sig allt mindre och till sist korsade vi en rännil: Yonne. Vi måste vara nära källan, sade vi och kikade på en jobbarbil som stannade till framför oss vid en barrage. Ska han jobba vid uppdämningen, fortsatte vi. Va? Förresten, uppdämning? Här finns ju bara en rännil och ett lågland som betas av kor? Sakta gick det upp för oss, med hjälp av gps:en som fylldes av blå färg på skärmen, att detta lågland med tillhörande rännil var den sjö dit vi var på väg. Ingen sjö heller!

Nu hade vi gått miste om både slott och sjö. Försiktigt styrde vi om mot Autun och hoppades att kyrkan med den berömda tympanon skulle stå kvar och inte vara omgärdad av byggplast eller liknande. På väg dit vågade vi oss på en avstickare längs yttepyttevägar till en gallo-romansk plats. Den fanns, om än ganska blygsam och gräsövervuxen, och bestod bland annat av en gammal romersk teater. Puh. Autun fanns också, och även om en restaurang på ditvägen var stängd så hittade vi flera när vi nådde staden.

Lyckan började vända: vi hittade den perfekta skuggplatsen för bilen invid en kebabrestaurang, så trots att jag inte var sugen på den typen av mat igen övertalade Rolf mig om att det var ett superställe. Nåja, deras såser var goda, både den starka harissa och den lite mildare algérienne.

Korsvirkeshus i Autun.

Autun var en fin stad med många möjligheter till skugga.

Vi lät alltså bilen stå kvar med hundarna och promenerade den dryga kilometern upp till katedral St Lazare. Hurra! Ingen inplastning så långt ögat nådde. Och porten var fin, extra fin blev den av att man tillhandahöll förklaringar på engelska över bilderna på tympanonutsmyckningarna.

Inuti var den romanska katedralen ungefär som andra romanska katedraler och alltså rätt snabb­tittad.

Katedralen St Lazare i Autun. 

Tillbaka i bilen åkte vi via den romerska teatern i Autun för att jämföra med den gräsbevuxna. Jo, det var stor skillnad, den här tog enligt uppgift 17 000 åskådare mot den andras 455.

Allra högst upp kan man skymta oss om man klickar på bilden.

 Jaha, vad skulle vi göra nu? Vi kände att vi inte riktigt var klara med Morvan. Vi letade därför upp en sevärdhet, ett slott, i nordvästra delen av nationalparken som enligt guideboken meriterade en omväg, och som skulle medföra att vi körde rätt genom hela skogsområdet. Vi fick med andra ord se rätt mycket av denna turist- och rekreationsklassade region.

Ju längre vi körde desto mer fundersamma blev vi. Många höga välvuxna granar var det, men hur var det egentligen med rekreationen? I en stad vi passerade såg vi ett gäng VTT:are, men bortsett från dessa mountainbikecyklister såg vi inte många turister. Vi passerade ett par sjöar som faktiskt hade vatten i sig, och några strandbadade vid en av dem, men det var nog allt. Vi hade förväntat oss skyltar med både cykel- och promenadslingor, picknickplatser, kanotuthyrning och en massa annat, men av detta såg vi intet.

Så nådde vi till sist slottet Bazoches, parkerade och tog med hundarna i tanke att få oss en slottsparkspromenad. Det visade sig att man tog entré redan vid parkingången och att det var själva slottet som visades, inte parken, samt att hundar var förbjudna. Måttet var rågat, nu räckte det med Morvan för oss. Jag avslutade med att istället knata in i skogen vid sidan av parkeringen med Lakrits och ett par smådummies. Men skogen var brant och trilsk med taggiga revor, så vi gav snart upp även detta. Morvan är ett avslutat kapitel för oss.

På hemvägen körde vi över mer hemtama trakter och kan konstatera en gång för alla att den vackraste delen av Bourgogne nog ligger ungefär mellan Auxerre och Clamecy.

Vi käkade utmattade middag på Flunch och sen satte jag mig att arbeta ett par timmar på kvällen. 

Nevers

Några bilder från gårdagen:

Utsikt mot Sury-en-Vaux.

Jag testar en vevpump i Cosne.

St Satur uppifrån viadukten.

Vackra hustak i St Satur.

Cyklisterna kommer.

Motorcyklisten kollar att han har cyklisterna med sig i nerförsbacken.
En skarp högersväng väntar därnere.

Ledande i pelotonen.

Världsmästartröjan; hon leder loppet totalt.

Några eftersläntrare med Sancerreberget i bakgrunden.

En vacker landskapsbild som väl beskriver kullarna i trakten.

2012-08-21

Vi började med en 4 km cykeltur med hundarna, så de var glada och nöjda med att ligga inne i det svala huset. Sen tog vi bilen och åkte motorvägen söderut till Nevers, där vi gick runt och tittade på de tre största sevärdheterna: katedralen med moderna och vackert målade glasfönster, hertigpalatset och ringmuren. Sen hittade vi ett prisvärt kebabställe där vi åt lunch, varpå vi åkte småvägar på andra sidan Loire tillbaka hem.

Katedralen i Nevers.

Palais Ducal.

De vackra glasfönstren gav ett härligt ljus som är ovanligt för de ofta så dystra katedralerna.

Reflektioner på golvet.

Jag jobbade en stund på eftermiddagen medan Rolf tog en liten cykel- och tupplur, och sen hade vi överenskommit om visning i vår värds cave klockan 18. Jag har varit i en Sancerre-cave tidigare, 2009, men denna var både mindre och modernare. Vår värds franska var stundom snabb och svår, men 3000 hektar hade de med vita sauvignondruvor och röda pinot noir. Efter visningen vidtog frikostig dégustation (före middagen) med fyra vita, ett rosé och två röda viner. De vita gick från calcaire till silex, chêne och slutligen vieux. Det vill säga samma druva i samma mikroklimat, men först på kalkjord, sen flinta (består mest av kisel), sen med ekfat och till sist med gamla vinstockar (sextio år). Flintavinet skulle lämpa sig särskilt väl till fisk, medan det gamla vinet var till fågel. Rosévinet var ganska sött och lätt, och de röda var också tämligen lätta och passade till rött kött. Det äldre röda smakade ekfat.

Vår värd.

Gammal press som bytts ut mot modern pneumatisk press.

Ektunnor till de gamla finare vinerna.

De fyra vita:  calcaire, silex, chêne och vieux. 

Man har funnits i samma familj i 14 generationer.

Buteljeringsapparaten.

Vigneronen själv säljer en låda vin till oss.

Självklart var vi tvungna att handla, och goda var de, så det var ingen större uppoffring, så vi plockade ihop en låda med lite blandade viner.

Sen passade vi på att betala resten av hyran för våra två veckor här, så har vi gjort oss skuldfria i detta boende.

En särskild tanke till någon som behöver det extra väl! ♥

Biltvätt, cykellopp och egen cykling

2012-08-20

Vaknade till av att det regnade, men somnade om igen. Härligt med lite regn här.

Efter frukost åkte vi utan hundarna in till Cosne sur Loire, skulle handla lite grejer. Vi åkte dit längs några småvägarför att se lite mer av trakten. I dalen bakom oss låg det till exempel en liten pittoby som borde fotas någon dag. Nästan framme i Cosne hittade vi en biltvätt, och sådana är jättekul i Frankrike. När man dessutom har en jättedammig bil var det givet att åka in till detta lavage-ställe. För 2 euro får man högtrycksvatten i fyra minuter och kan sen med knappar själv välja vilka moment man vill köra. Skapligt ren blev bilen och vi hade kul som på tivoli.

Inne i Cosne hittade vi en tabac med lite kartor och sånt. Vi köpte upp oss på en modernare utgåva av Michelins utmärkta kartbok över Frankrike i skalan 1:200 000. Den gamla vi har är från 1992, så den har gjort sitt. Gps:er i all ära, men hederliga kartor är fortfarande oumbärliga när man vill ha lite översikt över vart man ska och hur ställen ligger i förhållande till varandra. Däremot hade de slut på den gröna Bourgogneboken, så jag nöjde mig med den lokala blaskan – som jag kanske borde läsa också, när jag nu köpt den. Nästa anhalt blev Café du Centre där vi fick varsin utmärkt espresso och de två sista croissanterna för det facila priset av 5,50 euro. Jag tänkte mig gå på deras mugg också, men avstod när jag såg att det var en hål-i-golvet-toa.

Istället åkte vi vidare till stora Auchan och handlade resten av listan, inklusive Bourgogneboken. Köpte en fransk thriller också, får se om jag grejar den. Deras toa saknade fjöl, men det var ändå klart att föredra enbart porslin framför bara hål i golvet.

Vi åkte hem och lagade lunch och sen tog vi med hundarna på en tur ner till St Satur. Vi var nyfikna på viadukten, som vi bara åkt under, men aldrig varit uppe på. Det visade sig vara en bilväg på viadukten, antagligen har det gått tåg där en gång i tiden, men nu alltså asfalterat.

Det var varmt för hundarna som fick vatten på och i sig innan vi åkte vidare. Jag var ute efter en skog som jag trodde skulle finnas. Det gjorde det också, efter en villagata med vändplan, och tur som tokiga hittade vi vid denna vändplan till och med en grusväg som inte var avspärrad in i den skuggiga skogen. Jag plockade med två små dummies och körde några enkla basövningar med Lakrits. Det märktes att han inte tänkt på retrieverträning på ett tag, men efter de första två närsöken lossnade det lite. Han fick några markeringar in i helt ovan terräng (franska skogar är ofta rätt snåriga och ogästvänliga utanför stigarna) och sen avslutade jag med ett par linjetag längs grusvägen men i uppförsbacke för honom. Inga svåra grejer, alltså, men jobbiga för honom i värmen.

Sen skulle vi bara åka en liten omväg för att se om vi kunde komma in i skogen från nåt annat håll, så vi tuffade uppför backen längs en liten väg. Det stod folk lite överallt, så det var uppenbarligen nåt event på gång. Jag stannade och vevade ner rutan och frågade vad som stod på. Det var ett cykellopp för damer som skulle passera om cirka en kvart. Vi for vidare ner för backen och skulle just vända, när a) de första polisbilarna kom och antydde att cyklisterna var i antågande och b) vi såg att just där mynnade grusvägen ut ur skogen. Aha! Här fanns heller inga hus där man kunde undra vad vi höll på med. Mycket bra. Vi parkerade på grusvägen och inväntade cyklisterna. Det var kanske max 50 damcyklister som passerade, men preluden var likväl imponerande med poliser, ambulanser och kommisariebilen samt ett gäng teambilar. En teambil stannade och delade ut kolor och en penna till gendarmen som stod hos oss, och hon gav gåvorna vidare. Så nu stoltserar jag med en penna från detta evenemang. Tävlingen hette nåt i stil med Couronne d’Or feminin. Efter cyklisterna följde så en bunt servicebilar med extracyklar på taket i sann touranda.
Edit: Le Trophé d'Or cycliste féminin hette loppet, som består av ett antal etapper. Detta var etapp 4 som låg på 101 km. Inför dagens etapp ledde en italienska loppet. Allt detta enligt Le Journal du Centre.

När det hela var över gav vi upp tanken på att vända tillbaka utan åkte istället hem. Hundarna hade fått utstå 36-gradig värme ett bra tag nu. Lakrits flämtade mycket riktigt en bra stund inne i vårt svala hus, men Kasper gick direkt bort till altandörren och såg frågande på mig: får jag gå ut på den soliga altanen och lägga mig och sola på stenplattorna nu, matte?

Efter att ha mekat med vårt trassliga nätverk en stund (det tillåter bara en apparat i taget att vara uppkopplad) och vilat en stund lagade jag så en god middag på lapin. Två kaninskankar ytstekte jag först i olivolja och lade sen i lök-, morots- och potatisbitar och spädde på med en skvätt vitt vin och vatten. Förutom salt och peppar kryddade jag med klippt gräslök från trädgården. Där växer även salvia, men det är ingen krydda jag har nån särskild anknytning till. Nån som har ett bra recept där färsk salvia ingår får gärna tipsa. Lite mikrokokt blomkål fick komplettera.

Efter middagen ville jag cykla en sväng, och Rolf, som redan cyklat 6 km medan jag vilade och lagade mat, hängde på. Jag hade först tänkt mig den moderata turen på 4 km som vi tog med hundarna häromdagen, men när vi kom upp till jesuskorset tänkte jag om. Ska vi ta branta backen ner till St Satur, frågade jag. Och sen vanliga hemvägen tillbaka? Du är tokig, sade Rolf, den är skitjobbig. Fick stanna där två gånger på hemvägen igår.

Men jag ville ju träna, och sade att om du lovar att ta hundarna på en kvällspromenad om jag är helt slut när vi kommer tillbaka så gör vi ett försök. Okej, sade Rolf, som ju ville stötta mig i denna motionsiver.

Nerförsbacken var verkligen brant, jag bromsade hårt med båda bromsarna och har nog aldrig åkt nerför en så brant backe förr i hela mitt liv. Läskigt, sade Rolf när vi kom ner. Inte heller han hade varit med om något liknande. Upp för denna backe är absolut inte att tänka på, knappt ens för bilar.

Nu hittade vi en ny lavage, bra att veta om bilen skulle damma igen på nytt. Här var det så vänster nära bageriet och dags att ta sig an backen hemåt.

Det gick skapligt bra, hittade ett fint tempo tills en bil körde om och ropade nåt som fick mig ur balans. Strax var det så dags för den brantaste delen, och jag stannade för att vila innan den tog vid. Pust och stånk, en kilometer avklarad. Fast besluten att ta mig an den branta biten satte vi av igen, men jag blev tvungen att ge upp cirka 100 meter före toppen. Det gick bara inte längre att intala sig att bara ett tramptag till. Ny vila och sen promenad upp sista biten. Det var för brant för att försöka börja cykla igen där. Rolf var hygglig och gjorde mig sällskap. Sista biten hem var beskedligare. Totalt sett blev rundan på nästan 7 km. Betydligt tuffare än de 10 km igår, men också lite svalare. Nästan skönt, rentav, med en och annan vindbris. Som väntat blev det Rolf som fick ta hundarna medan jag ställde in cyklarna i garaget.

Värmerekord

Det är klart att man tar hit hundarna just när det blir värmerekord i Frankrike.

Bad i Loire

2012-08-19

Rolf vaknade lite före mig och var försvunnen när jag steg upp vid 7. Hundarna fick mat och sen gick vi på promenad för att undersöka byn, som var helt tyst och lugn en söndagsmorgon. Några höns lockade Lakrits uppmärksamhet. När vi kom tillbaka kom även Rolf gående. Han hade varit uppe i vinsluttningen och fotat. Vi åt frukost och sen tog vi en cykeltur i omgivningarna. Puh, jobbiga backar i kombination med taskig kondis. Kasper och Lakrits sprang på fint och vi nöjde oss med 4 km så här första dagen. Häromdagen i Metz blev det 12 km för oss, varav 2 km för hundarna, men det var ju en helt annan terräng.

Favoritmotiv: Sancerre.

Uppifrån en vinbacke ner mot vår by.

Husse och Lakrits bland vinodlingarna.

Jag hängde upp den tvätt jag slängt i maskinen på morgonen. Bra torkväder här. Efter lunch tog vi bilen ner till Loirestranden, som samlat en hel del lediga fransmän. Nånstans stod det en skylt att det var badförbud, men den var väl som de flesta franska förbud: till för att ignoreras.

Vi gick över en liten decimeterdjup ström ut på en sandbank. Nästa strömfåra var lite djupare, lagom för Lakrits att plaska omkring. Strömt vatten är han ju inte direkt van vid, så jag såg till att hela tiden kasta tennisbollen mot strömmen så den flöt mot honom när han skulle hämta den.

Jag satte mig på den småsteniga bottnen och bara njöt av svalkan. Kasper gick förnöjd och letade ätbara grejer på sandbanken, men fick finna sig i att bli vattensköljd emellanåt. Lakrits upptäckte stenarna under det glasklara vattnet men kunde inte avståndsbedöma under ytan, utan krafsade lite gulligt med framtassen för att fånga det där intressanta. Roligt var det också när husse kastade en sten som bara mystiskt försvann och inte kom upp till ytan igen.

Nästa urskojiga lek var att gräva ner tennisbollen i sanden och att sen leta reda på den igen. I samband med denna lek tuggades bollen sönder och försvann sen i Loires strömmar.

Efter nån timme tyckte vi att det räckte med solande denna 40-gradiga dag, så vi åkte hem och slappade.

Det syns vem som är badkruka. St Satur i bakgrunden.

Lakrits försöker fånga stenarna på botten. No luck.

Lammköttet från igår räckte även idag med råge och förstärktes med en senapssås som jag franskade till med en skvätt vitt vin och lite herbes de provence. Inte illa alls. Sen tog vi hundarna på en kort promenad, nu bara 35 grader. Rolf övertygade mig om att det var mindre varmt att cykla än att gå, så efter att ha lämnat in hundarna i huset tog vi cyklarna på taket och åkte ner till floden igen. Fortfarande mängder av människor som badade. Vi hade tidigare på dagen sett skylt om cykling längs kanalen och Rolf hade dessutom hittat en broschyr i huset som berättade att man kan cykla längs hela Loirekanalen – 85 mil! Vi parkerade vid några träd med små vita blommor som luktade underbart. Har ingen aning om vad det kan vara.

Vi cyklade 5 lätta kilometer längs en plan cykelväg som dock inte gick precis utmed kanalen. Det var synd, för vattnet brukar göra cyklingen lite svalare. Sen vände vi och körde samma väg tillbaka. Rolf hjälpte till att lasta på min cykel och cyklade sen hem uppför backarna medan jag tog bilen. Nu hade tempen sjunkit från 35 till 31 grader. Svalt är synd att kalla det, men en tydlig skillnad märktes.

Cyklarna på taket ner till Loire.

Tröttnar aldrig på denna vy. Sancerre i kvällsljus.

Sancerreklippan i motljus på kvällen.

Stora solrosor som nog snart ska skördas, börjar se torra ut.