Framme i Verdigny/Sancerre

2012-08-18

För att vara ett billigt förortshotell var frukostbuffén riktigt skaplig. Inte som gårdagens tyska hotell, men mer än bara bröd och croissanter med marmelad. När vi plockat ihop allt pick och pack, lastat cyklarna på taket och gått en morgonpromenad med hundarna satte vi gps:en på Sancerre. Vi satte av på motorvägen mot Nancy. Men så skulle vi köra av motorvägen på en liten D-väg. Jag tänkte att det var väl nåt byte till en annan motorväg, så jag följde anvisningarna. Men när vi kört genom ett par små byar och inte såg någon skylt som indikerade större väg framöver bestämde vi oss för att kolla gps-inställningen. Den var inställd på kortare väg istället för kortare tid. Vi ändrade detta och passade på att också ändra adressen till den exakta gatan i Verdigny istället för det mer generella Sancerre. Nu skulle vi plötsligt vända tillbaka!

Jag letade efter ett ställe att göra det på och kom till en liten väg in till en fritidsanläggning för fiskare. Fiske är för övrigt en av fransmännens nationalsporter, tillsammans med fotboll, cykling och pétanque (boule). Bra, tänkte vi, där kan vi ta en lite längre hundpromenad innan det blir för varmt. Tur var det, skulle det senare visa sig. Anläggningen bestod av några dammgrenar som avletts från Mosel och utmed dessa stränder var det uppbyggt ett större antal småstugor med tillhörande bryggor och en liten gräsplätt. Ungefär som fritidsfiskarens svar på kolonistugan. En bit bort fanns också något monument över ett slag under andra världskriget, men där var alltför soligt för att vi skulle titta närmare på det. Istället vandrade vi tillbaka i den behagliga skuggan bland fiskestugorna.

Vi vände sen nosen tillbaka, men blev nu dirigerade, inte tillbaka till Nancy-motorvägen, utan till ytterligare andra D-vägar. Till slut hade gps:en lett oss till en motorväg som ledde ut från Metz mot Paris. Jaha, det var ju synd att vi inte hamnat på den från början, men å andra sidan hade vi då aldrig kommit förbi den lilla fiskeanläggningen. Nu vidtog en lång motorvägssträcka där vi bytte A-nummer några gånger för att så småningom få betala en péageavgift på 28 euro, som jag tyvärr misslyckades med att få kvitto på. Säga vad man vill om péager, men de medför att man får en riktigt fin motorväg att köra i max 130 på med relativt lite trafik. Väsensskilt från de tyska Autobahnerna som är avgiftsfria och därmed är överfulla av bilister som ofta kör snabbare än smart.

Vi stannade vid en Aire för att käka lunch. Klockan var ett och alla fransmän på samma motorväg hade tänkt likadant. Airerna kommer inte så himla ofta, så det var lika bra att stanna och bita ihop. Efter att ha kämpat mig igenom ett förvirrat kösystem lyckades jag inhandla två varma baguetter med skinka och mozarella och två cola och kunde hitta fram till Rolf som lagt beslag på ett bord där han satt och väntade med hundarna. Grannbordet konverserade lite om hundarna och gav oss sen en halv smörgås att ge till dem. Jag försökte tacka på allra artigaste sätt och gav hundarna små smulor av mackan. Sen kastade Rolf den innan vi åkte vidare.

Nästan framme vid Sancerre checkade vi av hur dags det stora Auchan i Cosne stängde. Klockan 19, var svaret. Bra, då skulle vi hinna till huset och packa upp och lämna in hundarna och ändå hinna åka och handla sen. Imorgon är det ju stängt. Sen kom jag på att det fanns ju ett Carrefoure i St Satur också, så vi tog den ytterst lilla omvägen för att kolla det också. Inte lika stor affär, men öppet till 19.30. Ännu bättre!

Vi susade uppför vinbackarna och lyckades leta oss fram till huset tack vare gps:en. Inte helt enkelt med smala slingrande vägar runt mängder av vigneroner i den lilla byn. Vi hade sån tur att vi träffade grannen mitt emot som berättade att vårt hus var öppet och det var bara att kliva på. Snabbt som sjutton packade vi ur bilen, gav hundarna mat och vatten och susade nerför backarna igen.

Vi upptäckte att bageriet fortfarande hade öppet och handlade en baguette där, att föredra framför storköpens bröd.

Genomsvettig satte jag igång att laga mat. 40 grader hade bilens termometer uppmätt som högst på eftermiddagen, och även om det sjunkit några grader kändes det för en nordbo som just erfarit sämsta sommaren på många år hemma i Sverige.

Först efter 21 blev det tillräckligt drägligt ute för att vi skulle kunna öppna köksdörren ut till baksidans två terrasserade uteplatser. Nu kom kompostgallret väl till pass. Om man spärrade av trappan och ett ställe i en rabatt så blev det en Kaspersäkrad yta (tror vi tills motsatsen bevisats).

Nästa terrass är inte lika enkel att avgränsa, och därefter följer en totalt uttorkad gräsmatta med fruktträd i en slänt upp till en liten väg, och därefter följer vingårdarna. Inget staket där, utan bara öppen gräsmatta.

Får se vad vi orkar göra imorgon, värmeböljan lär fortsätta enligt väderprognoserna. Madame Alice de Jesus, som kom förbi på kvällen, berättade att denna värme var exceptionell och hade varat i tre dagar nu.