Ny cykling vid Freden - med MTB

Uj, uj, idag körde vi uppe vid Freden igen, lite längre denna gång, kanske 8 km totalt. Fast med stumpjumprarna. Oj, oj, roligare att kunna köra över stock och sten och ner i lerpölar på ett annat sätt, men samtidigt bra mycket jobbigare. Jag har ju en dubbeldämpad hoj som är mjuk att trampa, så man får slita två eller tre gånger om mot en standardhoj utan dämpning. Men kul är det som sagt.
Båda dogsen lika trötta som jag. Bara husse håller ställningarna väl.

Väl hemma tog vi oss lite fika med varsin bit jordgubbscheesecake. Hundarna fick stanna inne och vila medan vi fikade utanför köket. Husse gick in och hörde ett regelbundet dunsande. Det var Kasper ... Hopp, slick, duns, hopp, slick, duns ... Cheesecaken, som uppenbarligen stått lite för nära bänkkanten, hade blivit skapligt naggad i kanten. Jamen, vadå, sade Kasper, var det inte min födelsedagstårta? Jag fyllde ju fem i fredags!

Boquerones en vinagre med strömming

Jodå, mina inlagda strömmingar smakade precis som de boquerones husse hade med hem från Barcelona nyligen. Fast med vitlök, som det ska vara. En klar keeper.

Nytt försök med boquerones en vinagre

Den minnesgode läsaren vet ju att jag har gjort ett tidigare experiment med den spanska tapasrätten boquerones en vinagre, fast med strömming. Nu hittade jag ett annat recept i DN 9 juni 2012 som hade samma tanke, så nu till midsommar gör jag experiment nummer 2.

Experiment nummer 1 kan man läsa om här:
http://skogsstjrna.blogspot.se/2010/03/boquerones-en-vinagre-experiment-del-1.html
http://skogsstjrna.blogspot.se/2010/03/boquerones-en-vinagre-experiment-del-2.html
http://skogsstjrna.blogspot.se/2010/03/boquerones-en-vinagre-experiment-del-3.html
http://skogsstjrna.blogspot.se/2010/03/boquerones-en-vinagre-experiment-del-4.html
http://skogsstjrna.blogspot.se/2010/03/boquerones-en-vinagre-experiment-bild.html

I det här receptet skulle man först lägga filéerna i saltvatten en halvtimme, därefter i citronsaft tills filéerna vitnat. Detta skulle ta 30–60 minuter, men efter en och en halv timme är jag fortfarande inte nöjd med vitheten, utan rörde om och så får de ligga lite till. Efter 120 minuter såg de vita ut, så nu fick de åka över, halverade, i en bytta med olivolja, persilja och hackad vitlök över. Vitlöken finns inte i receptet, men är ett måste. Sherryvinägern ska visst inte på förrän vid serveringen. I och med att fisken låg i citron, och inte i whiskyfärgad sherryvinäger, ser den lika ljus ut som den som serveras på tapaskrogarna i Barcelona. Klart lovande! Får återkomma med smakomdöme.

Vatten och vilt vid Nygård

Vi träffades redan vid 9.30 vid Nygård. Då hade jag iallafall hunnit jobba en timme innan tack vare strong moral. Tur var det med så tidig träff, för då sken solen, medan det senare mulnade på alltmer. Regnet hängde till sist i luften, men vi slapp undan med ett fåtal droppar.

Annika gick upp på berget medan Mona och jag gick ner till skickplatsen. Hon kastade en dummy ner i vassen som Mixa fick hämta, och sen fick Lakrits en likadan (som han tog med simning i en liten båge in mot land). Därefter kastade hon ner fyra fåglar i vassen för senare hämtning medan våra hundar tittade på. Meningen var att dessa manövrer skulle göra att platsen fanns färskt i minnet på hundarna för de dirigeringar vi tänkte oss lite senare. Utmärkt var att vi hade med hörlurar för att höra vad den andra sade trots det långa avståndet.

Sedan kom Annika bort till oss och vi körde en markeringsövning à la Bolly där det kastades två markeringar. Två hundar stod passiva medan Annika skickade på den senast kastade markeringen. Sen var det dags att ta en dirigering innan nästa markering hämtades in. Det blev då Lakrits och jag som skulle ta vattendirigeringen. Men se... nu hade han glömt vad han skulle göra... dit ut, varför ska jag dit, matte? Vi har ju kastat markeringar här inne på land!
Mona fick knata över till berget och kasta i en sten som plumsade rejält. Nu fattade han och satte full fart ut. När han var framme blåste jag stopp och för säkerhets skull gav jag med detsamma ett Sök. Det var nog tur, för han var visst precis framme vid en fågel, visade det sig. Väl tillbaka skakade han sig först, men släppte inte fågeln iallafall. Bra där.
Därefter fick Mixa ta in markering nummer två som en dirigering.

Sen körde vi detta två varv till. I omgång två var det vi som tog markering nummer två som en dirigering. Den blev ett skolexempel på hur en sådan uppgift ska lösas: rakt ut i rejäl fart aningen åt vänster på grund av vinden, stannade direkt på min stoppsignal, och tog in truten direkt på min Närsök höger-signal. Tjugo poäng, hade det varit prov!


I sista varvet tog vi då den första markeringen. Här sprang han ut ungefär rätt, men satte sen av i en onödig sväng åt vänster för att vända upp och komma tillbaka och hämta in duvan. Jag var inte nöjd med hans avlämning, tyckte han höll i fågeln lite väl mycket när jag skulle ta den, så jag gav honom en reprimand och kastade ut fågeln på nytt varpå jag lät honom hämta in den igen. Nu satt avlämningen riktigt fint. 


Det passerade ideligen folk. Var det inte skolklasser eller promenörer så var det folk med hundar. Därför begav vi oss uppåt i sluttningen med tanken att vi kanske kunde ta oss ut på fältet. Men tyvärr växte det sån gröda där som inte var färdig att skörda än. Istället utnyttjade vi åkerkanten till ett smalt sök. Lite som det dikessök som en del gjorde som första övning på kursen för Jens och Sofia, men som jag inte var med om då eftersom vi sökte av andra delar av det stora området.


Mona lade ut sju fåglar och sen gick Mona och Annika passiva med sina hundar medan jag lät Lakrits söka medan jag långsamt gick framåt allt eftersom vi sökte av terrängen åt vänster. De hade då motvind, så det var lätt för dem att identifiera det utkastade viltet. Det var inga problem att plocka in dem, möjligen sprang han lite stort vid något skick, men på det hela taget bra jobbat. Han var ute och sökte medan vi räknade ut att vi redan fått in sju vilt, så jag blåste in honom tom och berömde för ett bra arbete. 


En duva kasserades sen, då den översållats av myror, och jag lade ut sex vilt till Cheysie. Den skållade råttan sprang runt omkring och överallt, men plockade in sina, hon med. Även Mixa sprang lite stort. Det här är en nyttig övning när man vill få ner tempot lite och få dem att söka av all mark noggrannare. 

Tack för en bra träning!

Cykling norr om Freden

Idag bytte vi grusväg mot en mycket bättre. I och för sig också lerig och vattenpölig bitvis, men roligare. Stenig här och där, så man fick hålla tungan rätt i mun var man skulle sätta hjulen i förhållande till stenar och pölar – och inte minst hundens tassar. Lite mer kuperad var den också, så matten fick jobba upp en bra svett.

Vi parkerade vid korsningen vid Freden och sen körde jag Lakrits kopplad första biten. Då drog han farligt mycket i kombination med en skapligt brant nerförsbacke, så efter en stund kopplade jag loss och så fick han springa Nära vid sidan istället. Han var lite sprallig i början, mindes antagligen hur roligt det hade varit igår, och någon gång fick jag skrika Akta åt honom för att inte köra rakt in i honom. Tvärnit. För att blidka mig ville han då ställa sig på vänster sida istället vid uppstarten. Hmm, nej, så skulle vi ju inte ha det. Till slut var han tillbaka på höger sida och vi kunde fortsätta. Vi körde tre km innan vi vände (då har man kanske 1 km kvar till Husby) och då hade han lugnat ner sig och travade jättefint vid min sida. En och annan Rrrr-korrigering när han ökade fram mot framhjulet och sen ett Duktig när han låg rätt i höjd.

Jag frågade husse om inte han ville byta hund och testa med Lakrits. Så jag tog Kasper (idag iförd den förhatliga selen) och husse började med kopplad hund, så att Lakrits skulle fatta att det var bredvid honom han skulle springa nu. Det gick bra och efter en stund kopplade han loss. Det gick bra det med, förutom att han gärna sprang lite längre fram än vad jag tillåter. En vanesak. Han sprang iallafall inte till mig när han skulle vara hos husse, och det var ju huvudsaken.

En härligt bilfri cykeltur på sex km blev det alltså. På slutet var Lakrits riktigt trött (då hade vi bytt tillbaka hundarna) så jag körde lite långsammare sista biten med honom.

Imorgon blir det istället viltträning med vatten med Annika och Mona. Ska bli kul!

Cykling vid Issjön

Idag gjorde husse och jag något jag längtat efter länge, men som inte blivit av på grund av vädret: vi cyklade tillsammans alla fyra. 3,6 km blev det, inte jättelångt alltså, men längsta nånsin för Lakrits och mig ihop.
Vi tog alltså cyklarna på taket och for bort till Issjönsparkeringen. Där mötte oss en oväntad syn: skogen man brukar traska igenom när man ska till Issjön var borta. Kalhygge!
Och grusvägen som vi tänkte ta, på andra sidan bommen, den där lastbilarna kör till och från grusgropen, var borta. Asfalterad!
Nåja, vi måste i vilket fall ta den vägen en bit, för att sedan vika vänster. Jag hade Lakrits kopplad med sele i WalkyDogen, just det som jag varit lite skraj för. Skulle han dra omkull mig när han plötsligt fick för sig att nosa/kissa/bajsa nere i vägrenen? Men på grund av lastbilstrafiken de där två hundra meterna vågade jag ännu mindre ha honom lös. Rolf körde med Kasper i koppel som han brukar.

Positiva erfarenheter:

• Det gick utmärkt att ha Lakrits kopplad med sele i WalkyDogen. Han drog ibland aningen åt höger, men det gick lätt att parera med cykeln åt vänster.
• Väl inne på grusvägen åt vänster släppte jag honom lös efter en stund och körde med kommandot Nära. Då sprang han jättefint bredvid mig, nästan som om han vore kopplad. Någon gång stannade han och kissade, men sprang sen ifatt mig igen. 
• På tillbakavägen testade jag att köra med kommandot Fri. Då hoppade och skuttade han leklystet en stund, lite framför cykeln ibland, så man fick vara beredd, men mest svängar fram till husse och Kasper eller in en runda i skogen och tillbaka ut till grusvägen igen. Efter en liten stund tröttnade han på det, för det var nog lite jobbigt att hålla takten med oss ändå, så då sprang han mestadels mellan husse (framför) och mig (bakom). 

Negativa erfarenheter:

• Kasper blev som tokig i den här intressanta, väldoftande skogsmiljön och husse ångrade att vi inte tagit med hans sele och Springern. Det får bli nästa gång.
• Grusvägen var alldeles mjuk. Det kanske de flesta grusvägar är efter allt regnande, men här hade det också gått hästar, så det blev lite extra jobbigt när man dessutom var osäker på hur hunden skulle bete sig. Dessutom blev det en del kryssande mellan vattenpölar så det blev ju ett bra test på hundens lyhördhet. Den var det inget fel på, iallafall från Lakrits håll.

Hitta en ny väg till nästa gång, alltså. Vi har ett par stycken i tankarna som ska provas. Det var i vilket fall en bra väg om man ville vara ganska säker på att det inte skulle komma några bilar. Förutom den där asfalterade sträckan, då. En nyttig genomkörare för matte blev det iallafall, för den mjuka marken gjorde att det kändes bra mycket längre än vad vi faktiskt cyklade.

Håll till Höger, Lakrits!

Just inkommen från dirigeringsträning, med betoning på Höger, som visade sig behöva en extra duvning.
Vi gick en runda på flygfältet och så lade jag ut fyra mindre dummisar i högt gräs i skogskanten. Jag började med att skicka dit från lite olika håll, raka dirigeringar långt utifrån och så. Men så behövdes det en korrigering av riktningen åt höger vid ett tillfälle, och då fungerade det inte alls.
Så jag fick tänka om och inrikta mig enbart på ren högerträning.
Jag upptäckte också att fyra dummisar ju bara inte KAN finnas på samma ställe. I Lakrits värld, alltså. Att springa ut en gång går bra, två gånger också. Tre gånger är tveksamt och fyra gånger tänker man då rakt inte springa till samma ställe. Nähä.
Fick gå ut och motivera upp flera gånger. 
Men så varvade jag med några spagettislevade bollar in där (som i och för sig gömmer sig svårare), och då höjdes motivationen. Avslutade sen med att lägga dit ett par igen bara för att kolla om ordet satt utan en ivägsvischad markering först. Jodå, på slutet gick det väldigt mycket bättre. Rakt och målmedvetet. Avslutade med en vanlig rak dirigering utan några stoppkrusiduller.
Kasper fick ett litet godissök.

Sök med utmaning

Jag var med hundarna idag där vid samma ställe som Annika och jag lade ett viltsök häromsistens. Först lade jag ett sök till Lakrits på samma ställe som sist, fast smalare och jag slutade i samma sneda tall. Lite nyfiken på om han skulle minnas den direkt. Jag lade smådummisar enbart, för att få upp hans noggrannhet och få honom att inte springa fullt så brett och stort, allt enligt Jens tips förra helgen. Jag lade ut dem så här ungefär:


De kom in i denna ordning: nr 6, 3, 5, 2, 4, 1, 7. Lite långt ut från start, alltså. Ingen nämnvärd vind, men när Kasper och jag lagt ut detta kom ett rejält regn. I övrigt gick söket jättebra, mycket effektivt och inte en massa extraspring. Tallen tog han alltså in sist – med riktat därsök! Häpp! Ingen spikrak linje, utan ett mellanstopp då han var lite osäker och då jag förstärkte med Back. Men ändå.

Innan Lakrits fick gå ovan nämnda sök plockade jag in Kasper i bilen, för han ville inte vara med mer när det regnade. Ensam gick jag och lade ut på andra sidan vägen där vi tidigare bara rekat lite. Jag tog sikte på en ganska smal vitstammad björk som stod ensam en bit bort från (egentligen närmast) en bra skickhöjd till höger. Jag kastade ut 4 tennisbollar runt om denna björk och gick sen och hämtade Lakrits plus ytterligare en boll och spagettisleven. Det var MYCKET tätare och slyigare mellan höjden och björken än jag förväntat mig, och dessutom blött och sankt.

I alla fall, jag kastade ut en boll med sleven som bara kom halvlångt. Tanken var att börja med en markering och sedan använda den som minnesbild och ta de utlagda bollarna som dirigeringar. Lakrits tog in den korta markeringen och jag kastade om. Han tog efter viss möda och lite dirigering in två bollar, först den där markeringen som fick bli dirigering på slutet, sen var tanken en dirigering till samma ställe följt av sök (ett därsök, alltså). Den var jättesvår, så när han hittat en av de kvarvarande bollarna avslutade jag. Han hade lyckats jättebra och anade ju inte att det fanns med att hämta därute ... Det är nu jag är lite osäker på om jag hade ytterligare en reservboll i jackan eller inte… Antingen ligger det två eller tre bollar kvar där ute vid trädet: en gul lite trasig, en röd-lila och kanske en hel gul.

Jag har alltså en utmaning till Annika, som känner till platsen: se om du kan plocka in dem med denna beskrivning. Finder’s keeper. :)

Avslutningsvis: jag har just bakat det fröbröd (LCHF) som jag nu serverats på Lilla Träskaten vid två tillfällen (ett recept som de i sin tur fått av Tina C, tack Tina!). Jättegott! Vilken annan kursarrangör ståtar med servering av LCHF-kost?! STOOOR eloge till Peter och Jill!

Fler bilder från helgen

Här kommer fler bilder från sök- och vattenkursen för Jens och Sofia på Lilla Träskaten i helgen:
Rolfs bilder

Sök- och vattenkurs

Förra bilden på dummyparaden var förstås tagen vid helgens sök- och vattenkurs med Jens Palmqvist och Sofia Larsson. Kursen var på öppen klass-nivå, så det kändes ju som en utmaning när vi åkte dit. Kan bara säga att Lakrits verkligen tänjt på sina gränser och varit hur duktig som helst! Jag är otroligt nöjd med honom i denna actionfyllda miljö, jag har lärt mig mängder och vi vet vad vi ska träna på framöver. Utöver listan vi redan hade, alltså.
Rolf och Kasper följde också med och vi övernattade i härbret. Rolf hade med sin cykel och storkameran, så det kommer fler fina bilder med tiden.
Det var totalt nio hundar, blandat labbar och flattar, bl.a. var Linnea Meiton där med Scott.
Mina anteckningar från helgen:
Vi började med ett teoripass.
4 olika söktyper:
Storsök
Närsök
Därsök
Härsök

Hunden ska kunna ordet Sök oavsett miljö – säger man Sök ska hunden börja söka oavsett om man är i köket eller på en p-plats.

Vi vänder upp för att se markeringar.

Grundträning av Sök:
Gå utmed väg i motvind.
Kasta markering åt vänster.
Sök
Kasta markering åt höger.
Sök
Försvåra:
Kasta markering åt vänster, dolt kort
Sök
Kasta markering åt höger, dolt längre
Osv
Samma med heldolt sen, t ex med apportkastare.

Jens brukar avsluta söket med att kalla in själv. Han tycker det blir mer som en riktig jaktsituation, då hunden gåt tom på slutet när alla fåglar är hittade.

Lakrits kollar av om han varit duktig när grannhunden kommit in med en dummy.

Träning med tre områden:
2-3 dummies i svårt område terräng, medvind
2-3 dummies i medelsvårt område
7-8 dummies i toklätt område med motvind.

Varierar ställe beroende på hundens arbete, för att få upp motivationen igen.
Kalla in vid för svårt, byt t lättare område.

Backupdummy: 1-2 första kastas bakåt, inte in i söket.

Härsök
Går med hunden och söker åt sidorna 5-10 m åt sidorna, lite lättare i motvind.

Därsök
Börjar m dirigering
Mellan närsök o sök i storlek
Blås stopp
Sök
Muntligt sökkommando

Närsök
Visselpipa
Sök precis där du är

Vatten
Befäst på land
Var beredd att gå i

Övning lördag förmiddag:
En stor sökövning där alla jobbade samtidigt och hjälpte varandra.
Övningen bestod av 3 sökområden, varav ett storsök, ett som var rätt smalt med djupt. och ett var ett därsök med dirigering ut över fältet till en kulle.
Sen fanns det småapporter vid några utställda pinnar samt ett dikesområde som skulle härsökas. Emellanåt kom det också skottmarkeringar som omdelbart skulle tas in av någon som markerat dummyn.

Backen med storsöket.

Lakrits och jag tog oss an storsöket tillsammans med två andra och tog in 3 dummies. Här var det lite intressant: vid två tillfällen var det någon annan som blåste stopp åt sin hund med precis samma signal (och antagligen samma frekvens) som jag har till Lakrits. Han stannade bägge gångerna och tittade på mig. Jag låtsades som ingenting och tittade bara ut i sökskogen, och han kom loss och började söka igen. Mycket bra där!
Sen lyckades vi markera en skottmarkering långt bort från oss i en hästhage separerad från vårt fält med stängsel. Jag såg på att Lakrits att han var spiksäker så jag skickade. Sekunden efter insåg jag att jag borde ha meddelat övriga, men Linnea, som stod närmast, hade sett på mig att jag var skickberedd. Tur där mitt i all min orutin på såna händelser. Iallafall tog Lakrits in den med den äran, riktigt stolt över lillpojken där.

Lakrits kommer in med skottmarkeringen.

Efter en stund samlades vi och tyckte att alla ställen genomsökts ordentligt av flera hundar. Det visade sig ligga 5 kvar ute, dock inga vid vår sökbacke. Några tog sig an pinnar och dike medan Lakrits och jag och någon mer hund tog den smala sökbacken. Lakrits tog in 1 där som låg långt ut.


Lördag eftermiddag - 3 övningar

För Jens gjorde vi en närsöksövning i form av en Blomma.
Vi började med en boll 1 m synligt åt höger.
Störningsmarkering kastades rakt fram.
Ställ dig framför hunden (störningsapporten i ryggen, på så sätt blir man ett naturligt stopp mot att springa dit och ta den)
Lägg på Närsöksignal.
När hunden hittat bollen, låt den ta in dummyn som belöning.

Nästa steg: lägg bollen åt vänster 1 m
Störningsmarkering rakt fram
Ställ dig bakom hunden (hunden tittar fram mot störningen)
Lägg på Närsöksignal.
När hunden hittat bollen, låt den ta in dummyn som belöning.

Försvåra till 10 m åt varje håll och gå från synlig till dold. Man kan lägga ut bollen medan hunden hämtar in störningsmarkeringen.

Lakrits kommer in med en störningsmarkering.

För Sofia gjorde vi en annan närsöksövning:
Boll bakom rumpan
Först synlig, sen dold
Lägg på störningsmarkering
Öka avståndet t hunden
Försvåra: Gräv ner svårare snarare än att lägga bollen längre bort.

Tredje övningen gjorde vi på egen hand förutom att Jens hjälpte till med ett skott från en utplacerad dumper:
Därsök med skott
Dirigering ut
Stoppsignal
Sökkommando med röst för att hitta utlagda dummies i en sluttning.

Lakrits plockar in en dummy.

Söndag förmiddag
Vi var 3 grupper: först stod alla på linje medan det sköts och kastades mängder ut i ett sök på ena sidan stigen i medvind medan sedan grupp 1 fick ta markeringar från linjen ut till bumperapporter långt ut åt andra hållet i motvind.

 Vi tittar uppmärksamt på medan ett ekipage arbetar från linjen.

Grupp 2 gjorde sök på våtmarken till vänster medan grupp 3 gick bort och gjorde ett sök på vatten.
Vi började med sök på våtmark och Lakrits tog in de första fint. Det fanns ett dike närmast stigen som han hoppade fint över. Den sista gången sökte han lite väl stort och djupt, mycket längs kanterna och in i skogen.
Sökträning framöver för oss: smala, inte så stora sök med små svåra apporter, tennisbollar.

Full koll utåt. Min tur snart? undrar Lakrits. Tyst var han.

Nästa moment för oss var vattensök. Det har vi aldrig nånsin provat tidigare. Vi stod i gles vass medan Sofia kastade i sex apporter plus tre i djupvass.
Lakrits tog in den första ganska fort på blankvatten med näckrosor, vid den andra sökte han sig tillbaka ut till första området innan han insåg att det blivit tömt av de andra hundarna, och sen sökte han sig tillbaka in bakom några vassruggar och hittade en.
Sen var det dags att skicka in i djupvassen som hade en hög kant. Jag stöttade honom där med ett Upp-kommando. Det gick fint. Han sökte mycket och intensivt efter den sista apporten (vi var sist av de tre hundarna där), men tog in den till sist. Bra jobbat!

Första sökapporten från blankvatten.

 Nästa var gömd bakom vassruggar och lite knepigare att hitta.

Men in kom den, luriga näckrosblad till trots.

Tredje momentet (efter lunch) var markeringar från linjen. Just när det var vår tur kom värsta störtskuren. Lakrits markerade fint och hämtade in som tredje hund sin första långt bort på snedden. Han sprang fint genom skvattrambuskagen och rakt ut utan att jag behövde ingripa. Sen hann jag inte ens lämna ifrån mig apporten innan det kvackades igen. Sofia undrade om Lakrits sett den. Jag var osäker, men vi testade. Jodå, han sprang ut i rätt område, men lite kort. Sofia tyckte jag skulle stoppa och skicka längre ut. Han tog båda kommandona jättebra och hittade den direkt. Jag är annars lite tveksam till att ingripa och dirigera på en markering, men Jens och Sofia tränar så ibland för att det lämpar sig på A-prov och riktig jakt där apporten ska in snabbt. På B-prov får man däremot inte ägna sig åt sånt.
Sen kom solen fram igen lagom tills vi var klara och vi tittade istället på sökgruppen som jobbade klart medan vi torkade upp.

På väg in för lite fika.

Vi avslutade med en tre-gruppsövning. Vi började med Jens vid vattnet och stod på de utlagda pallarna utmed vattenkanten. Först en enkel markering som ju inte var några problem. Sen en ny likadan markering, men där vi efter att ha sett den backade in i vassområdet på gungflymarken cirka femton meter, vände om och skickade som en dirigering. Sen stod vi kvar där medan Jens sköt ett startpistolskott ut åt samma håll som de tidigare apporterna gått. Nu skulle hunden ut på dirigering trots att det inte låg någon dummy där ute. Lakrits sprang fram genom vassen på mitt Ut men tvekade vid kanten, och jag klämde i med ett extra Ut. Då började han ta ett par steg åt vänster. Jag Rrrr-ade honom och när han stannade upp gav jag ett Back som fick honom att hoppa i purret och börja simma. Visserligen inte rakt ut mot förra området, utan lite åt höger, mot den markering som grannhunden fått tidigare. Men ut simmade han iallafall och när han var på god väg hivade Jens ut en lång markering över huvudet på Lakrits så han fick en belöning att hämta in. Jag är, trots tvekan vid strandkanten, mycket nöjd och stolt över att han sprang ut så villigt första biten på något som inte ens fanns, som bara triggats av skottet och att han sen simmade ut. Ett stort steg framåt för oss!

Fullt av ekipage på den smala våtmarksstigen.

Sedan fick vi bli väntgruppen medan den andra gruppen gjorde klart sitt hos Sofia. Den övningen gick ut på att vi tre stod i bredd. Nr 1 fick hämta in en lång markering skjuten av en bumperapparat, nr 2 stod passiv och nummer 3 skulle därefter skickas ut mot samma markeringsställe, men stoppas halvvägs för att istället göra ett närsök i det höga gräset efter nergrävda tennisbollar. Vi började som tvåa och Lakrits stod helt stadig och tyst hela tiden. Sen blev vi trea och skulle ta in en boll. Han sprang ut med fart, stannade fint på stoppsignalen och sökte bra. någon gång sprang han utanför rimligt sökområde, så då stannade jag honom och riktade tillbaka honom in i området igen och blåste närsök på nytt. In kom bollen. Sen var vi etta och han sprang rakt genom skvattramsnåren och plockade rätt enkelt in markeringen. Det var just poängen med den delen av övningen: se till att ingen försökte ta stigen vid sidan av skvattrambuskarna utan att de verkligen plöjde på en rak linje ut mot markeringen. Det gjorde han med den äran.

När alla gjort alla moment återstod en markering där ute och två bollar. En grannhund tog markeringen så fick Lakrits plocka in en boll till. Fick blåsa stopp ett par gånger för att hålla honom i området, men han sökte noggrant och plockade hem den lagom som sista gänget dök upp från vattenområdet.

Man kan inte vara nöjdare och stoltare över sin tvååring än vad jag var i helgen!

Dagens dummyparad

Vi fick öva att lägga upp en parad, och lyckades nästan – uppifrån räknat (rapphönsen hade först hamnat nedanför fasanerna):

• morkullor
• rapphöns
• fasanhanar
• fasanhonor
• änder

Stabilitetsträning i Projekt Pipsvängen

Kan väl sammanfatta som att det gick lysande ikväll.
Jag och Kasper började med att lägga ut ett sök med en tungdummy längst ut, sen tre 500-grams och tre 250-grams dummisar. Jag bytte hund och in kom en liten, en mellan, de övriga två små, den tunga och de två sista mellanstora. En väldigt bra sökordning med tanke på hur jag lagt ut dem.
Vi åkte vidare till samlingsplatsen och jag hann fika lite medan Lakrits tog sig ett dopp.
Upplägget var sedan en drive med en massa pangande och dummykastande fölt av en walkup med markeringar varvat med dirigeringar till redan utlagda målområden.

Lakrits pep en gång när han fick syn på Anita, den ack så roliga kennelmamman, men var sedan i princip tyst. På de närmare två timmarna vi var med pep han vid ett par tillfällen, mycket tyst, och var i övrigt helt lugn. Mot slutet var han rent av ointresserad. Lite trött, tror jag.
Det gjorde därför alls inget att vi avvek när mina fötter började protestera alltför mycket mot det ojämna underlaget på hygget. Vid ungefär halvtid fick han hämta in en kaninboll som jag kastat så han såg det vid några granar efter att driven lämnat detta område. Den hämtades in snabbt och effektivt, minnesbilden satt bra trots att det gått kanske en halvtimme sedan den lades ut. Sen lade jag ut kaninbollen igen när vi lämnade de andra på återvägen till bilen, och den hämtades åter in mycket effektivt och fint.

Så ett stort tack till Åsa som planerare och skyttarna och kastarna Anita, Peter, Mia och Peter! Och så alla som gick på linjen och gjorde livet intressant för en lakritsrem.

Bilderna har lånats av Åsa Eckerrot, som inte bara planerade, utan även antecknade och fotade. Bra jobbat där!

Projekt Pipsvängen

Ikväll är det dags för ett varv med Projekt Pipsvängen. Ja, det är ju dit pipet ska förpassas.

Häromsistens pratade Annika och jag om det där med passivitet, närmare bestämt passivitetsträning. Vi är båda överens om att passivitetsträning egentligen är fel benämning – hur passiv är en hund då egentligen? Inte passiv alls. Passiv är man när man ligger fint hoprullad på en filt bredvid mattes ryggsäck och gör ingenting. Hur ska en passiv jakthund vara? Den ska vara med på noterna, se vad som händer runt omkring, men vara lugn och tyst. Det är själva sinnesstämningen vi är ute efter, inte en hund som ligger och sover.
Här lånar jag åter lite från Annikas utmärkta blogg:

Vill man ha en sån hund på jakten? Det är väl ändå rätt skönt att den är med på noterna och ser vart fåglarna ramlar ner även om det är på grannhundens apporteringsavsnitt. Rätt vad det är så kanske den ändå måste dit och hjälpa till?
Hur tränar man då en hund som lätt går upp i varv och får alltför hög förväntan? Olika åsikter finns här om man ska vara med på träning, bara gå fot tillsammans med de hundar som jobbar eller sitta på ryggsäcken, contra att hunden får vara med, träna fotgående och titta på vad som händer. När den är lugn och balanserad kan den t ex få skickas bakåt mot ett tidigare lagt målområde. Tillbaka till sidan. Noggrann med fotgående och inte skicka på något om den inte är lugn.
Ska hunden totalt avhabituera sin förväntan så krävs det nog att man är med på en mängd träningstillfällen då inte hunden får göra något. Men vad händer den dagen som den får göra något? Är man tillbaka till hög förväntan då eller blir hunden bara lite lagom förväntansfull? Nja, det är en balansgång. Jag tror på ”lagom är bäst”. Att vänja hunden vid att alla apporter verkligen inte är ämnade åt just den, men om man är lugn, hörsam och koncentrerad så kan det hända att man belönas med att få hämta någon apport ibland.
Man ”passivitetstränar” knappast sin hund om man t ex går på en walkup-linje där det händer mycket, oavsett att hunden inte får apportera. En passiv hund markerar ju inte nedslagen utan går i stort sett och blundar. En sån hund vill man väl inte ha? Det borde alltså finnas ett annat ord för sådan träning. Kanske ”balansträning”? Jag vill ju att min hund ska vara i god balans med sina nerver. Inte komma upp i stress, inte komma in i ”tiggbeteende” utan känna sig lugn, vara i harmoni och uppmärksam mot sin förare likaväl som uppmärksam på vad som händer utåt.
Jag vet att det finns delade meningar om detta, men jag tror här på Eva Bodfäldts tankesätt, att belöna även den livliga hunden med aktivitet. När den ”avstår”, alltså blir lugnare/”tänker bakåt” – då blir den skickad. Det blir knappast någon rolig träning för vare sig hund eller förare om man bara ska gå och traggla fot vid sidan om roligheterna?
/.../
Att avancera långsamt från att göra korta träningspass själv, byta miljö, lägga till lagom med störningar och konkurrens allteftersom och hela tiden vara uppmärksam på hur hunden beter sig, det tror jag på. Många gånger blir vi alltför lätta att avläsa för hundarna. Dom vet att när vi åker till just det här stället så blir det minsann träning av. Ett annat ställe genererar aldrig i något kul. Jag tror vi ska vara lite mer oförutsägbara. Hunden lär sig t ex jättesnabbt att när vi tragglar fotgående på egen promenad så är matte petnoga, men när vi transporterar oss tillsammans med träningsgruppen så verkar det inte vara lika noga, för framåt det ska vi! Att vara konsekvent är nog det ideala, men inte alltid så lätt.

Jag håller med om mycket av detta tänk. Om det som Bolly och Kicki hävdade på kursen för ett par veckor sedan är bäst att man INTE belönar passivitet med aktivitet eller om istället Eva Bodfäldts linje är bäst, har jag ännu inte erfarenhet nog att bedöma. Men det ligger mycket i att det kanske blir en alltför dramatisk skillnad för hunden om vi ena gången är helt passiva (läs: tråkiga) och nästa gång är med och deltar av hjärtans lust. Det viktiga är att man hela tiden kan bibehålla hundens sinnesstämning. Och det tror jag man gör bäst genom att vara lyhörd för hundens reaktioner och genom att vara flexibel. Inte upprepa det man gjorde förra veckan av slentrian, utan att känna sig för: vad passar bäst just nu? Har han en sådan sinnesstämning att jag vill släppa iväg honom på något kul? Eller är det bättre att bara ignorera honom, undvika ögonkontakt och avvakta?
Och sen det här med vad vi ska kalla denna träning. Balansträning får mig att tänka på balanshinder. Sinnesstämningsträning är ju vad det är, men det blir lite väl klumpigt. Sinnesträning blir fel. Stadgeträning är när man tränar hunden att inte sticka till det roliga förrän man gett tillåtelse. Vad sägs om stabilitetsträning?  Man tränar hunden att vara stabil i sinnet och i situationen. Ha ett stabilt lynne.
Vi får se ikväll hur det går för oss i vår stabilitetsträning i Projekt Pipsvängen.

Värsta flytkänslan på rallyn idag

Lakrits och jag hade värsta flytet idag – allt fungerade bara perfekt! Jag visste ju inte hur långt det räckte, men vi kunde absolut inte ha gjort mer.
Kasper skötte sig alls inte dåligt heller, men en del nosande hann han ju med på plan, även om vi hade ganska bra flyt, vi med.
När det var dags för prisutdelning (inofficiell tävling på VaBK) visade det sig att Kasper skrapat ihop 85 poäng och hamnade på åttonde plats av 23 startande. Lakrits, då? Ja, det dröjde och dröjde innan man var uppe på prispallsnivå och fortfarande inte hade ropat upp oss. Det visade sig att vi kom tvåa på 99 poäng! Endast Lili med Milton kom högre och klämde i med en fullpottare. Grattis Lili och Milton!
Vårt enda poängavdrag var ett sträckt koppel på hinder nr 4. Glömde fota banan, men det torde ha varit någon sväng, tror jag. Kanske 270 grader höger.
En rolig sak att notera var vad dagens godis gjorde med hundarna. Jag hade skurit i småbitar lite ryggbiff som vi själva tyckte var för seg för att tjäna som människoföda. Detta var hundarna väldigt glada för. Med Lakrits var ju detta godis uppenbarligen helt optimalt, medan med Kasper innebar det att en del av hans gamla valp-olater kom i dagen igen: gnäll när han inte belönades tillräckligt ofta med detta gottigottiga, plus hoppande vid vissa moment. Det var en ren dèja-vu-känsla, hade glömt bort hans hoppande som valp, faktiskt. För honom kanske skinkost på tub är en mer lagom belöning, iallafall tills efteråt.
Behöver väl inte säga att jag är supernöjd med två så duktiga hundar!

Gossos

Gossos heter hundar på katalanska, lärde sig Rolf i Barcelona. Perros på spanska, förstås. Några intressanta hundbilder från hans resa:

Hund i rulltrappa – nemas problemas.

Hund som cyklar med springer.

Och hund som åker rulltrappa helt på egen hand!

Långmarkeringar

Efter ett par dagar i lugn och ro för säkerhets skull med Lakrits vänstra bakben lockade så Annika med oss ut till Strawberry fields för lite apportkastarmarkeringar.

Vi började lite lugnt med några små minidummisar gömda bland löv och gräs som det sen kastades en synlig markering i närheten av. Med bortvänt ekipage plockades den synliga dummyn bort och kvar blev det pyttelilla som unghundarna skulle leta reda på. Cheysie sökte ganska vitt och brett på första, men samlade ihop sig bra på den andra. Så fick Lakrits göra samma sak. Även han var lite väl yvig, så detta var en bra start för dem. Jag såg också att benet såg helt bra ut. Fritt fram för mer action, alltså.

Vi gick bort på andra sidan krondiket bort mot en ganska brant och gles skogsbacke, i nederkant full med gamla grenar efter nån tidigare trädfällning, sen kom ett litet stup som var några meter högt åt höger men som blev lägre åt vänsterkanten. Ovanför stupet en granithäll med lite glesa träd.

På väg mot denna attraktiva backe blev det väldigt sankt, och jag, som bara hade goretexlågskor, vägrade till slut avancera längre. Annika, som hade rejälare doningar på fötterna, gick en bit till för att komma inom bra räckvidd. Hon sköt en äggdummy som Lakrits skulle börja med. Det vita ägget landade helt perfekt uppe på granithällen, tydligt synligt bortifrån oss, men tydligen jättesvårt för Lakrits, som fastnade nedanför stupet och inte fattade att han skulle söka sig vidare uppåt. Istället sökte han runt, runt, långt åt sidorna, fram och tillbaka i det risiga området. Till slut blåste jag in honom och han fick istället snöpligt se på när Tindra, den duktiga flatten, helt perfekt sökte sig upp via vänsterkanten och elegant plockade hem dummyn. Eyewipad? Jag?! sade Lakrits förnärmat och gjorde sig startberedd på nästa dummy som hamnade snarlikt.
Här fastande han också till att börja med nedanför kammen, men sedan mindes han kanske Tindras väg och sprang upp han med och lyckades till sist bärga hem den.
Nu blev det Cheysies tur, men två gånger missade Annika att få dummyn ovanför stupet, utan den hamnade i riset och var inte svår alls för lilla gulingen att plocka hem. Jag sade att skjut en tredje, så kan ju Tindra ta den om du skulle missa igen. Nu satt den perfekt, och hamnade till och med dolt vid några granar ännu längre upp. Cheysie tog sig ganska snart uppför kammen, men sökte runt utan att hitta den, hoppade nerför stupet där det var som brantast (!), sökte runt, och tog sig till sist upp igen och fick korn på var den gömt sig. Bra jobbat där!

Vi flyttade oss nu lite åt sidan där det inte var fullt så sankt, och turades om att skjuta in över ett dike på en annan äng. Apporterna föll här lite lätt dolt bakom några träd och en del del högre grästuvor. Cheysie fick först en kortare, sen en längre apport och tog in dem mycket fint. Sen skulle Lakrits få likadant lite mer åt vänster. Det märks att han inte har tränat med kastare lika mycket som Cheysie har, för han hade svårare att bedöma avståndet ut, och började söka kanske tio meter före apporten. Så småningom kom bägge in, den andra snabbare än den första, så man ser tydligt en förbättring redan här. Tindra tog sedan in en likadan med sån elegans som bara erfarna flattar kan göra.

Innan vi gav oss för dagen fick Lakrits en sista åt andra hållet i medvind, rakt ut på fältet med lite träd i bakkant. Tydligen var det extra sankt åt det hållet för jag såg hur han saktade in och liksom vadade igenom på ett ställe. Även nu gick han för kort ut, började sen zickzacka på ett fint sätt (om än lite bredare zickzackningar än vana Tindra) för att till sist börja söka lite mer planlöst. Flera varv blev det genom det sanka området. Jag lät honom hållas och mycket riktigt, snart sökte han sig ännu längre ut, och till slut var han förbi apporten så han fick upp vittring på den och plockade in den. Med det var jag så nöjd att vi slutade.
När Teba får in sin nya apportkastare ska jag slå till på en sån, jag med.

Dirigeringsträning

Var på Strawberry fields och tränade idag, började med dirigeringsfyrkanten (spårat, dolt). Det märktes att han var ringrostig på dem, för han klarade bara två av fyra. Åtminstone den ena var i motvind, kanske båda, så kanske han fick doften från dem till hjälp. Eller så hade han märkt att jag droppade dem. Gjorde två fyrkanter till med spårat, synligt och nu gick det bättre.

Däremot ett par Back-övningar, som vi ju tränat på sistone, fungerade riktigt bra på allt längre avstånd.

Gräset är högt där nu, det gäller att man har bra landreferenser om man ska kunna hitta tillbaka till dummierna för att hjälpa till att visa när det blir för svårt. Bonuspoäng till matte där, som klarade det.
På hemvägen hoppade Lakrits ner i ett dike. Först drack han lite vatten och sen fick han röjarlust och kutade för glatta livet nere i diket. Sen vände han och kom med samma fart tillbaka mot Kasper och mig. Inte tog han den smarta vägen lite vid sidan om grusvägen upp, utan rakt upp. Där går det ett betongrör under vägen och antagligen slog han i knäet på vänster bakben, för plötsligt liksom fastnade han halvvägs upp och kunde med knapp nöd kravla sig sista biten. Sen kunde han till att börja med inte stödja på benet.
Han sade inte ett knäpp och jag skyndade givetvis fram och undersökte honom. Han lät mig ta överallt från tass upp till höftled, och gav inga tecken på att det gjorde ont någonstans. Jag kopplade upp och sen gick vi långsamt sista biten till bilen. Han gick allt bättre och när vi var framme vid bilen var det knappt han behövde nån hjälp att ta sig in i bakluckan. Min hemsnickrade teori är att han fick en nådastöt på knäet på vänster bak så där så att han tillfälligt blev alldeles förlamad. Jag får vara lite uppmärksam på hur han går nu efter vila, men hoppas att han är okej igen. Vi ska ju på kurs nästa helg, och innan dess är det inofficiell rallytävling på onsdag och passivitetsträning på torsdagkväll, så vi har fullt schema.

Mingel

Alltid bra med lite folkmingel. Dags för fyrtioårsfest. Hade Lakrits i koppel först för att inte skrämma slag på folk som var ovana vid hundar. Sen gick det jättebra, ibland låg han och vilade bakom min stol, ibland gick han som Kasper och nosade kaksmulor, ibland var han social bland gästerna. Trots ytterst ringa promenerande idag var båda hundarna trötta efter allt detta socialiserande.
Så avsmakning av whisky. Rolf har varit i Barcelona och hittat det jag allra mest önskade mej: boquerónes. Detta är den yppersta av alla tapas: ansjovisar inlagda i vinäger och vitlök. Så gott att jag skulle kunna äta det varje dag utan att tröttna. Omöjligt att få tag på i Sverige – säg gärna emot mig!

Och dessutom en flaska 12-årig Aberfeldy. Passar utmärkt eftersom den 21-åriga snart är slut. Alltså blev det provsmakning och jämförelse mellan årgångarna:

Inte helt oväntat var den 12-åriga råare och den 21-åriga mjukare i sin framtoning. Båda smakade i grunden precis som en äkta Aberfeldy ska: smart, snabbt och smidigt! :)