Anmälda

Den senaste tiden har vi tränat lite grann av varje, och igår spikade Lakrits ett par fina hundrameters linjetag på flygplatsen till känd plats (stenen). Jag har också kört ett par varv med dirigeringsfyrkanten. Det går bra med spårat och synligt, men ska väl nöta det lite till innan vi försvårar.
Likaså tränar vi korta lydnadspass hemma i trädgården. Jag gissar att jag tyvärr inte klarar att ta mig till torsdagsträningen imorgon, annars hade det suttit som en smäck att vara med på platsliggningen där.

Däremot har jag tagit tag i anmälningarna till några jaktprov i höst. Det blev Labradorklubbens Hasslaprov den 15 oktober och SSRK Östras B-prov i Vallentuna den 9 oktober. Vi får väl se hur det går (och om vi kommer med), får se det som avancerad träning med avstämningsmöjlighet.

Strawberry Fields och rallyträning

Igår träffades Monika, Annika och jag för träning på Strawberry Fields. En jättehärlig solig dag fick vi, lite oväntat, och bra träning dessutom. Annika visade dirigeringsfyrkanten som jag hade förstått ganska bra, men hade missat på att man skickar åt två håll från en viss punkt, man går inte runt fyrkanten igen och skickar från fyra håll. Dirigeringsfyrkanten har fyra faser: spårat och synligt, spårat och osynligt, ospårat och synligt samt ospårat och osynligt. Det blir mycket tydligt när man gått för fort fram och det blir också enkelt att backa tillbaka  i faserna. Varje fas kan man dessutom förlänga (man startar med cirka 30 meter per fyrkantssida) och försvåra genom att ha terrängbyte. Man ska inte återanvända fyrkanten, utan byta till ny mark hela tiden, så att hunden inte lär sig att springa till en viss plats. Det är jättebra att märka upp i kanten på något sätt, antingen med snitsel eller genom att memorera något visst träd eller sten eller liknande, för annars är det lätt hänt att man dirigerar hunden helt fel. Här har Lakrits och jag mycket att jobba med!
Sedan visade Annika på en rolig och oförutsägbar metod att träna Stopp-signal. Hon började med att blåsa Stopp med hunden helt nära, bara för att visa att nu är det det här vi ska pyssla med. Belönade med godis/boll/leksak. Sen blåste hon efter att ha skickat hunden en liten bit ut, och varvade därefter belöningen: det kunde vara närsök åt sidan (förberett på förhand åt båda hållen), det kunde vara inkallning med belöning hos föraren (t.ex. en leksak), det kunde vara en kastad boll, eller ut en bit till och närsök, eller stanna där så kommer jag med en godis till dej osv. Hon växlade hela tiden med vilket mål och vilken belöning som skulle komma, vilket gjorde att hunden upplevde det som en rolig lek och blev väldigt lyhörd för mattes signaler. En nyttig lärdom för mej här var att man ska uppfatta Stoppsignalen inte så mycket som stopp (även om hunden givetvis ska stanna) utan mer som en Kontaktsignal. En nu-ska-vi-samarbeta-om-det-här-signal. Kändes jättebra!
Jag har börjat fundera på om min handtarget-signal kan användas som kom-närmare-signal så man slipper slita på och kanske sabba den vanliga inkallningssignalen. Annikas brasklapp: kan handtargeten missuppfattas och sammanblandas av hunden som något annat, t.ex. Vänster/Höger/Närsök åt något håll? Tror inte det, vad tror ni? Jag håller handtargeten i lårhöjd någon decimeter från kroppen.
Vi avslutade med lite markeringar över stora diket. Lakrits var lite yvig i början, men jobbade bra på slutet. Enda skumma är att både han och Mio drog sig långt åt vänster när de skulle tillbaka över diket. Hade det varit på utvägen hade det kunnat bero på vittringsvind, men på återvägen är det konstigt att de inte valde samma återgång som utvägen som var känd mark och lite nedtrampat redan. Tja, svårt att veta hur de tänker.

Ikväll var det höstens första torsdagsträning. I höst kör vi med teman och först ut var rally. Dessutom finns det en instruktör som går iväg på vardagslydnadspromenad med ett gäng hundar, så alla kan hitta något kul att vara med på. Carola hade satt upp en riktig tävlingsbana (inför tävlingen i helgen) och vi körde träningstävling. Jag hade först tänkt vara passiv åskådare, men ångrade mej och ställde upp med båda hundarna. Jag startade sjua med Kasper och tack vare snäll domare fick vi bara fem minuspoäng på nosande. Han var jättebra och alert ikväll! Jag startade som 13 med Lakrits, och här hade vi tur med skyltarna, för han kan ju inte alla än. Jag missade visst på en 360-graderssväng som jag gick fel varv på (suck), men i övrigt hade han bara tre nedslag. Då räknar jag bort att han skulle diskats för att han bajsade på plan. :( Nåja, han var med andra ord superduktig, han med. Det var cirka femton rallyekipage (en del med flera hundar) och ett gäng som promenerade med Lili. Riktigt kul att se så många på höststarten! En del bekanta ansikten, som översättaren Inger Samuelsson som dök upp med nyinflyttade systerns fyraåriga schäfer, och Lisa från Västervik med Engla, Agneta med Thella med flera, och en del ansikten som var nya för mig. Nästa gång är det TÄS som håller i temat och dessutom är det styrelsemöte. Tyvärr krockar det med all sannolikhet med en dålig period för mig, så det är tveksamt om jag dyker upp då.

Vattenträning på Wij igen

Tänk, vi lyckades vara med på två träningar i rad på Wij! Allt gick inte som på räls, men det blev bra till slut.
Vi var tre G2-hundar där, plus fyra eller så till ekipage, plus en unghund. En löptik gjorde det hela lite extra intressant.
Lakrits och jag började med vatten hos Anita. Vi testade först om han mindes sitt långa fina linjetag han gjorde sist, på 60 meter eller så, från kanotstranden. Men det hade han hunnit glömma, och simmade istället in i vassen och upp på ön. Där hade han ju inget att göra, insåg han efter en liten stund och simmade ut igen. Jag testade ett Stopp och tyckte att han stannade till, så jag provade ett Ut. Men se det funkade inte och då lade jag genast ner det försöket och kallade in istället.
Anita rodde bort till apportstället och kastade en liten markering som han nogsamt lade på minnet. Sen gick vi högre upp på land medan hon rodde bort igen, återvände till strandkanten och jag skickade på ett nytt linjetag. Nu var det ingen som helst tvekan, utan han kastade sig frejdigt i vattnet och simmade ut. Dock inte helt rakt, utan in igen i vassen. Jag suckade för mig själv och tänkte att vad ska han envisas med den där ön för? Men så ropade Anita, som satt i båten med bättre vinkel än jag, att han fått vittring på apporten och var på väg ut mot den inifrån vassen. Och vips syntes ett litet valrosshuvud därute. Han tog apporten, men vände inte meddetsamma. Just som jag började inse att han nog är på väg till ytterligare en apport lite längre ut skriker Anita att kalla in honom. Jag hade samma tanke i huvudet och blåste inkallningssignalen direkt. Och duktig som han är vänder han genast och simmar in till mig. Snygg avlämning.
Vi gjorde vilopaus från vattnet och beväpnad med en lånad tennisboll gick vi ut en bit i skogen. Jag gjorde ett låtsasområde för närsök, men behöll bollen i fickan, lät honom söka förgäves och efter en stund blåste jag Stopp. Han ställde sig och tittade på mig och jag skyndade fram till lagom kasthåll och kastade tennisbollen som belöning. Sedan gjorde jag om invittringen, men lämnade kvar tennisbollen den här gången, så att närsöket inte alltid ska vara utan mål och mening. Den var snabbt och effektivt hittad.
Tillbaka vid vattnet satte vi oss och tittade på några andra ekipage och tränade passivitet. Han var smågnällig idag med, inte särskilt högt, men det finns där i alltför hög grad. Jag tycker han var mycket bättre på detta i våras/försomras och funderar på om det möjligen är den hyppiga träningen som blir nu som gjort att han fått återfall. Jag får hålla det i schack så gott jag kan och hoppas att det förbättras längre fram när jag kan träna mer regelbundet igen.
Anita undrade om vi inte ville testa en dubbelmarkering. Och visst ville vi det, det är praktiskt taget Lakrits paradgren, i eller ur vatten. :) Fast lite svårt var det visst, för trots en bra ansats på den sist kastade markeringen hittade han den inte bakom vänstra vassen, utan bestämde sig självsvåldigt för att simma över till nummer ett som kastats bakom högra vassen. Men se den gubben gick inte, jag blåste omedelbart till inkallning medan Anita hotfullt närmade sig den öppning han tänkt simma igenom.
Lakrits kom tillbaka in och Anita plockade för säkerhets skull bort nummer 1, och kastade en extra vid nummer 2. Nu gick det jättebra att plocka in tvåan, och vi väntade en liten stund medan hon smög ut ettan igen. Inga problem, den visste han ju precis var den låg. En liten miss från min sida där jag av någon anledning fick fram en visningshand. Den underlättade ju, men jag tror inte att den egentligen behövts. Fick bara lite hjärnsläpp där.
Nu gick vi bort till Jörgen som just kastade markeringar på land invid vattnet åt Mackan och Annika. De gjorde några dubbelmarkeringar medan jag passade på att plocka lite nyuppkomna smörsoppar i lämpligt medhavd svart plastpåse. Eller möjligen grynsopp, när jag kikar närmare efter, ringen verkar saknas på flertalet exemplar, även om jag vet att jag såg ringar på vissa ute i skogen. Nåja, båda sorterna är goda.
Efter svampplockningen var det så dags för oss att testa lite markeringar. Först kastade Jörgen två enkelmarkeringar, en uppåt skogssluttningen och en nedåt strandkanten. Inga problem, även om flärparna på apporterna var så roliga att det blev lite lektendenser istället för fina avlämnanden. Nu kastade han likadant igen, fast som en dubbelmarkering. Jag lät Lakrits låsa fast på den sist kastade nedåt vattnet och skickade honom. Sen blåste jag för säkerhets skull en inkallningssignal när han kom upp på mittstigen, så han inte skulle få för sig att byta sida. Bättre avlämning den här gången. Jag ställde upp honom mot första apporten och väntade tills jag såg att han låste fast, och skickade. Den tog han direkt, snygg avlämning. Lakrits fick beröm av Jörgen som tyckte att han gjort kvällens snyggaste dubbelmarkeringsjobb, möjligen undantaget Malva, som ju är nästan ett helt år äldre. Stolt matte!
Tillbaka till fikaplatsen där det hade dukats upp god blåbärspaj och vaniljsås som Sara bjöd på efter sin fina vinst med 93 poäng i nybörjarklassens WT med sin Malva häromveckan. Tack, den smakade fint!
Innan vi gav oss för dagen skulle vi prova ett linjetag på vatten igen, lite kortare den här gången. Nu inträffade precis samma sak som på träningen vid Hoven häromsistens! Han ville alls inte gå i vattnet, trots att han rimligen borde se apporten som guppade därute. Eller ser hundar så pass bra? Osäker där, men den var max 30 meter ut. Jag rapporterade problemet till Anita, som i vanlig ordning satt i båten på andra sidan vassen och inte riktigt såg oss. Hennes förslag var att ta en apport och göra ett vanligt enkelt linjetag på land så han fick springa av sig lite. Så jag satte honom på gräsmattan och gick bort till höggräset i skogskanten och lade ut apporten medan han såg. Jag gick tillbaka och gjorde en kort snurr för att dimma minnet lite, och satte honom igen och visade riktningen. Han tittade koncentrerat mot skogen så jag skickade. Där var det vanlig fart på benen och han hittade den snabbt och effektivt.
Nu gick vi tillbaka till kanotkanten och jag provade att skicka igen. Något tveksamt steg framåt, bara. Nu stod Anita bakom oss och såg vad som hände. Gå ner ett steg till, sade hon till mig. Ett steg till var exakt vad som rymdes innan goretexskorna skulle sänkas en våning ned i plurret. Så jag tog ett steg till och hoppades i mitt stilla sinne att det skulle räcka, att jag inte skulle bli föst av kennelmamman ytterligare ett steg framåt. Och se, det gjorde det! Plötsligt var tvekan som bortblåst och Lakritsremmen satte av i full karutta utåt. Kennelmamman är uppenbarligen mycket bättre på att läsa av den där virrhjärnan än jag varit. Är så glad att ha Anita som stöd när såna här oväntade svårigheter uppenbarar sig!
Nu är det enkla självförtroendestärkande vattenövningar som gäller ett tag framöver för lackemannen. Han ska verkligen få känna att han är världsbäst på vatten innan vi försvårar med längre distanser igen.
Tillbaka vid bilarna demonstrerade Annika med Mackan en metod att träna Stoppsignalen, som gick ut på att sätta hunden, gå tillbaka en bit, kasta ut en apport några meter bakom sig, vända sig mot hunden och i sitt stilla sinne bestämma en stoppunkt där man har som mål att hunden ska stanna (typ nån meter eller två framför sig), och så kallar man in (utan att använda vanlig inkallningssignal så man inte sabbar den; jag funderar på om handtarget kanske kan funka för oss?) och blåser lagom innan den tänkta stoppunkten. Lyckas hunden går man fram och ställer sig vid den och skickar ut att hämta apporten som belöning (eller ger en godis). Lyckas hunden inte stanna tar man med hunden tillbaka till den tänkta stoppunkten, sätter den och blåser ett stopp (för att demonstrera att det var där man menade att den skulle stanna), och går sedan vidare med hunden tillbaka till startpositionen och gör om övningen.
Detta låter som en något mer avancerad övning än den variant vi just börjat med, med invittrat men tomt närsöksområde. Annika varnade dock för att träna den varianten för mycket, eftersom det kan ge stopp vid närsök som oönskad bieffekt. Det ligger mycket i det, och som alltid är det nog klokt att tänka på variation redan i ett tidigt träningsskede. Nu har jag två övningar på detta, vore kanon med ytterligare en eller två varianter som kan tränas på varierat avstånd och som vi kan varva med för att verkligen få till en stabil och säker stoppsignal som sitter i alla väder. Så är det någon som har fler bra träningstips på Stoppsignal tar jag emot dem med öppna armar!
Sammanfattningsvis blev det en mycket bra och nyttig träning som gav en del besked om hur vi ska fortsätta framåt.

Tävlingslydnadskurs med Lakrits

Igår förmiddag var det alltså dags för första tillfället i fortsättningskurs i tävlingslydnad, dit jag dristade mej att ta med Lakrits. Vi var fem ekipage: två schäfrar, en rhodesian ridgeback, en jaktgolden och så den svarta labradåååren. Efter en stunds teori gick vi ut och började med en gemensam platsliggning. Lakrits har ju bara gjort sådana där jag stått kvar, så för säkerhets skull avlägsnade jag mig bara fem meter eller så och gick tillbaka ett par gånger och belönade. Tyvärr reste han sig upp i och med att jag kom tillbaka för att mellanbelöna, så det blev genast första läxan: ligga kvar trots att föraren är tillbaka, kunna ge godis nere vid marken utan att han möter upp, ligga kvar ända tills kommando om Sitt ges.
I övrigt var han mycket stabil, så nästa gång kan jag nog både utöka avstånd och tid. Hemma ska jag försöka träna på hela två minuters liggtid på 20 meters håll.
Vi testade sedan på hopp över hinder. Hindrets höjd ska vara densamma som hundens mankhöjd och hunden får inte vidröra hindret vid hoppningen. Vi började med kopplad hund och tre plankor. Jag satte Lakrits nära, klev över hindret, vände mig om och kallade in. Nästa steg var att göra detsamma med okopplad hund. När han lyckats några gånger började jag säga Hopp i hoppögonblicket. Nu har jag nog använt hopp litegrann tidigare i samband med stockar i naturen och så vidare, så kommandoordet förstods meddetsamma. Vi höjde sedan till först fyra, sedan fem plankor och ökade i och med det avståndet. Det gick jättebra. Han ställer sig dock framför mig och jag måste säga Fot för att få in honom i utgångsposition. Detta måste jobbas bort sedan. Vi pausade en stund genom att träna läxa 1 (ligga kvar) och provade sedan med det andra lydnadshindret lite längre bort. Det hindret är äldre och plankorna mörkare. Jag vet inte om det var därför, men nu sprang han flera gånger vid sidan av hindret istället för över. Jag backade alltså tillbaka till tre plankor och klev över och så jobbade vi oss successivt upp till fem plankor igen. Det är klart att det ena hindret inte behöver behandlas som det andra ... Häpp.
Nästa moment vi tränade var apportering. Detta kunde ju Lakrits, med ett undantag: han ville gärna resa sig när han fick apporten i munnen. De första gångerna ville han också gärna ta apporten så snart jag visade den, men jag stoppade då bara undan den igen så var det beteendet strax borta. Läxa två: ta apporten utan att resa sig. Inte så konstigt, han är ju van att kuta omkring med de grejer han får hämta.
Linförighet: detta gick visst ganska bra, sade de som tittade. Han var följsam och uppmärksam. Själv ser man ju inte hur det ser ut och jag tyckte att mina högersvängar var lite osynkade och hackiga. De kom i början av kommenderingen, och senare svängar blev bättre. Det Lakrits missade väldigt ofta var däremot att sätta sig vid halterna. Läxa 3: sätta sig automatiskt vid halt.
Vid två tillfällen tränade Lili tandvisning med Lakrits. Jag sade att det är säkrast att vi lägger ut en godis framför. Första gången hon ville ta i honom fick han tendens till övergladhet à la labradorsätt, men när jag sade Sitt och Vänta gick det bättre. Sedan fick han ta godiset. Detta var i början av träningspasset och strax innan vi gick hem gjorde vi om övningen. Nu var han lite lugnare. Inte så lugn jag vill ha honom, men det var en klar skillnad. Även den här gången godis framför som han fick ta efteråt. Jag hoppas att vi får chansen att träna detta med flera personer framöver, det behövs.
Nu var klockan nästan 12 och när gruppen skulle in och fika passade jag på att åka hem och svida om inför eftermiddagens bröllop. Jag är riktigt nöjd med honom, och får vi bara chans att träna ska vi nog slipa bort kantigheterna.

Imorgon blir det tävlingslydnad

Häpp! Jag fick ett sista-minuten-erbjudande på att delta i en fortsättningskurs i tävlingslydnad. Med Lakrits, dårå. Fortsättningskurs? undrar den noggranne läsaren. Var blev grundkursen av nånstans? Tja, den hoppade vi visst över. Vi var ju med på ett antal delmoment i våras, men bortsett från det har vi inte direkt tränat ren lydnad tidigare.
Jag kollade därför igenom status idag på ställande och läggande under gång. Jag trodde inte att han kunde något av någotdera, om jag ska vara ärlig. Men det var inte så pjåkigt alls, även om det såklart är långt ifrån perfekt. Men vi har åtminstone en grund att bygga vidare på. Dessa bitar har jag klickat in som grundfärdigheter när han var liten, och det gick över förväntan att plocka fram dem. Nu ska vi ”bara” bygga ihop det.
Tandvisning lär vi behöva få många frivilliga som tränar med honom, däremot. Vi lär nog få börja med omvänt lockande i form av godis på marken för att över huvudtaget få till det, misstänker jag.
Hoppa över hinder har han i princip aldrig provat. Bara jag kan få lite hjälp så han inte börjar tjuva vid sidan så tror jag i och för sig inte det momentet ska innebära några problem.
Platsliggning har vi bara varit med och tränat ett fåtal gånger, och då har jag alltid stått kvar hos honom med övriga förare gått iväg. Men han har blivit mycket stabilare sedan dess och är ju van i jaktträningssammanhang att sitta medan jag går iväg och gör något trots att det finns andra hundar i närheten, så jag har väl vissa förhoppningar att ligga medan jag går iväg en liten bit inte ska vålla alltför stora problem. Vi får se.
Linförighet borde vara skapligt okej, liksom inkallning (möjligen sätter han sig spontant framför mig istället för vid sidan, men det får vi väl nöta in) och apportering. Ja, det är ju ingen apportering egentligen i lydnadsklass I, utan bara ett fånigt hållande av apport i munnen. Det ska han väl kunna greja.

Ja, det blir spännande att se om han beter sig som jag tror imorgon. Vi kan inte vara med hela tiden, utan jag måste dra vid tolv, en timme innan kursen slutar, för att hinna hem och äta och byta om tills vi ska iväg till Petters och Karins bröllop i Stadshuset. Hundarna får vara hemma ensamma några timmar tills Sara kommer hem från jobbet. Det blir en dag med full rulle, med andra ord.

Lite om träningen vid Hoven

Vi var tre tränare nästan hela tiden (en fjärde, Suzi, bytte av Lotta efter ett tag) med en bunt retrievrar.
Vi lade alltså rätt många apporter på bergknallen på andra sidan vattnet och medan Annika stannade kvar ett tag där så knallade Lotta och jag över till en liten låg udde varifrån det inte var så jättesvårt att ta sig i vattnet.
Lotta började med ett par skick och sedan fick Lakrits en markering. Han simmade utan tvekan ut till en av de båda stenhällarna som stack upp som grynnor ur vattnet. Där fick jag heja på honom med Ut! samtidigt som Annika lockade från sitt håll. Det gjorde susen och han simmade vidare till stranden, sprang upp och hittade snabbt en apport. Den tog han sedan med sig till hällen igen, varpå jag uppmuntrade honom att simma vidare in till mig. Inga problem. Sedan gjorde jag ett linjetag utan att Annika hade kastat något först, och med mellanlandning på hällen så fixade han det med.
Paus medan Annika skickade från sitt håll och Lotta sedan skickade Kirack igen.
När det blev vår tur gjorde jag ett nytt linjetag och det blev riktigt bra. Stopp på hällen, men han hade mycket mer koll nu på vad han förväntades göra. Det blev dagens bästa!
Så småningom anslöt Annika till vår sida och nu skulle vi skicka hundarna utmed en bergskant bort till en annan udde. Det verkade svårt, och jag var lite tveksam till att Lakrits skulle klara det. Fördelen här var att bergskanten var så pass brant och hög (ett litet stup, faktiskt) att det inte lockade till att ta sig i land och springa den vägen. Så med en markering till Cheysie först då vi stod lite bakom och tittade på och sedan en markering av Lotta till Lakrits så grejade han det riktigt fint. Han hejade tillbaka honom så han inte skulle få för sig att ta sig upp på land borta vid andra udden, och han grejade det. Kul!
Sedan blev det ny lång paus med fika. Suzi dök upp och gjorde några skick innan Lotta stack. Till slut frågade Annika om jag ville göra något mer (hon var nu tillbaka på andra sidan). Dumt nog svarade jag att ett till linjetag över till andra sidan vore ju fint. Men se nu ville inte Lakrits gå i vattnet över huvudtaget. Annika tjoade och tjimmade, kastade markeringar så det stod härliga till. Näpp. Han blankvägrade att ens hoppa i vattnet. Jag fick olika tips och provade från olika ställen. Nähä. Till slut kastade jag själv en enkel markering några meter ut i vattnet bara för att få i honom. Nu tog han sig motvilligt ut i vattnet och hämtade in. Testade mot andra stranden igen. Nej, vill inte. En till egenkastad markering på nära håll för att lösa upp situationen, sen lade vi av.
Vår gemensamma tolkning var att väntan mellan aktiviteterna nog hade blivit lite väl lång och han hade kanske kallnat till och segat ihop. Sedan såg vattnet nu helt annorlunda ut jämfört med tidigare: helt stilla och bäcksvart. Molnen hade hopat sig så det var mer en nattsvart tjärn än en solig badsjö med lite småkrusiga vågor som det var när vi kom dit. Läxa: träna Lakrits i olika situationer, med olika vattenutseenden.

Vattenträning vid Hoven

Jag orkar inte skriva om träningen ikväll, men ett par mobilbilder av tveksam kvalitet slänger jag upp så länge som en liten aptitretare. Mer imorgon!

Det var underbart vackert och rogivande vid den lilla sjön med sina klipphällar. En liten holme med några träd på samt två klipphällar mellan ön och fastlandet på andra sidan försvårade för hundarna.

 Här är Kirack på väg in med en apport från kullen på andra sidan. Nästan i hamn.

En inzoomad bild, därav grynigheten, på Lakrits där han simmat ut till ena klipphällen och nu funderar över steg 2. Med Ut-rop från mej och lite lockanden från Annika på andra sidan grejade han att ta sig över sista biten och hämta in markeringen.

Träning på Strawberry Fields

Idag var jag och tränade med Monika och Mio på Strawberry Fields. Vi började med Lakrits på en markering över stort, just nu icke-vattenfyllt, dike följt av en lång löpsträcka över äng in i skogen. Han börjar fatta det där med avstånd nu, även om han inte alltid är så rak som jag skulle önska. När markeringarna satt lade Monika ett par dirigeringsapporter på samma ställe och han förstår precis vart han ska ta vägen, även om han börjar söka lite tidigt, före skogskanten.


Sedan tränade vi Mio på att ta sig över det djupa diket. Det är så djupt och vassbevuxet att det är lätt att tappa orienteringen när man kommer upp på andra sidan och inte riktigt har klart för sig var den där markeringen egentligen föll. På slutet började hon förstå principen och hålla kvar minnesbilden mycket bättre.


Efter lite fika gjorde vi ett närsök med två bollar och en liten dummy utlagda i ett rishögsområde i skogen. Vi började på nära håll och backade sedan utåt. Lakrits var jätteduktig på rätt långt avstånd utifrån ängen och hittade till och med min svåra boll som jag lade i en gammal sunkig stubbe. Tyvärr puttade han ner bollen när han skulle få upp den, så jag fick till sist assistera. Den hade då fastnade mellan några knotor inne i stubben. Jag lade upp bollen uppe på stubben, sade vänta och gick tillbaka till skickstället innan jag ropade in honom. Visst väntade han och visst kom han med bollen! 

På tillbakavägen fick de leka av sig lite. Tack för trevlig träning!

Vattenträning på Wij

Idag var vi äntligen med på vattenträningen på Wij. Vi och en sex–sju ekipage till, bland annat Linnea Meiton och Scott som firade sin fina klassvinst med 94 poäng i NKL häromveckan genom att ha med en supersmarrig tårta.
Vi började med en ganska enkel markering utmed vasskanten till Lakrits. Såklart inga problem. Anita lade ut en till på samma ställe och jag skickade dit på linjetag. Inga problem det heller. Vi gjorde en liten paus och kom tillbaka för ytterligare en dirigering till ungefär samma ställe, fast lite längre ut. Inget kast för att påminna om vart han skulle, men han simmade klockrent ut utan minsta tvekan och tog in den.
Sen gick vi bort till Jörgen och fick så småningom en enkelmarkering lite snett utmed strandkanten, ganska långt bort. Den tog han bra. De lite mer vana hundarna gjorde även linjetag dit, men det tyckte Jörgen skulle bli för svårt för Lakrits. Istället gjorde vi två dubbelmarkeringar efter att ha pausat en stund. I pauserna gnällde han för övrigt lite och var emellanåt lite orolig. Det är superbra med såna här träffar att man kan träna just detta att vänta bland andra hundar som tränar, det klarar man ju inte att få till på egen hand. Och även om man har någon träningskompis blir det inte samma sak som ett helt gäng.
Dubbelmarkeringen var det meningen att Lakrits skulle ta nummer två först, men han var så fokuserad på nummer ett att det var den han plockade in. Jag skickade honom därefter på nummer två, och han tog in den också som ingenting. Vi gjorde om, och nu var Jörgen extra tydlig när han kastade nummer två. Den här gången kom de in i tänkt ordning. Lakrits verkade inte tycka någotdera var särskilt svårt.
Tillbaka hos Anita blev det lite fika, mackor och sedan Linneas goda tårta. Marsipanen var lite i sötaste laget för mig, så jag bjöd Lakrits på hälften av det gröna – och som han slickade tallriken. Han är ju van att få middag vid den tiden, och marsipan hjälpte väl iallafall litegrann mot hans hungerkänslor.
Efter pausen körde några mer erfarna ekipage dirigeringar snett ut mot vassen från en annan del av strandkanten, men det blev kvar några apporter långt därute. Då frågade Anita om inte Lakrits ville ta en aplångt ut, och jag sade att jo, det vill han ju. Fast vi tog den från kanothålet rakt ut och inte snett. Inga problem. Han simmade verkligen på autopilot rakt ut och bara plockade in den. Nästan alla avlämningar blev dessutom jättebra. Jag var så nöjd!
Efter en liten paus till tänkte jag att något mer kan vi väl testa innan vi beger oss hem. Anita förslog då att vi skulle testa om stoppsignalen fungerar i vatten. Hmmm. Jag skickade honom rakt ut mot hennes båt. När han började närma sig blåste jag stopp. Inget hände. Jag provade en stoppsignal till, men fortfarande ingenting. Anita sade efteråt att han vred bak öronen och alltså hörde signalen, men inte verkade förstå riktigt vad han skulle göra åt den. Kan nog stämma. Tanken var annars att om han stannat och vänt upp mot mig så skulle jag ha visat handtecken åt valfritt håll (Vänster, Höger, Back) och då skulle Anita ha kastat åt av mig anvisat håll. Nu föll den delen, och Lakrits fick simma omkring där vid båten utan att hitta någon dummy, varpå jag kallade in honom.
Stopp är svårt att träna på landbacken eftersom han är så medveten om att det är det man tänker göra. Jag fick ett bra tips att låtsas vittra in ett område, sen skicka dit honom utan att ha lagt något där. När han börjat tröttna på att söka och intensiteten avtar blåser man stopp. När han då tittar upp kastar man en boll, kanske med en spagettislev för att få längd på kastet.
Jag är iallafall mycket nöjd med kvällens övningar bortsett från det irriterande lilla gnällandet som återkommer med ojämna mellanrum. Nåja, det är väsentligt bättre än det har varit, så man kan väl hoppas att det sista lilla ger sig så småningom. Backen upp till bilarna blev ett konkret bevis på hur mycket kondition jag tappat det här halvåret. Tja, jag får väl acceptera läget och ta små vilopauser upp där ett tag till. Jag hoppas vi kan vara med nästa måndag också, ej helt hundra dock.

Ute och cyklar

Klart man ska ha hjälm när man är ute och cyklar, husse!

Sök och vattenmarkering

Idag fick vi sällskap av Monika och Mio för lite apporteringsträning. Vi började med ett sök där Lakrits gick skapligt långt ut. Jag skickade sen en sista gång då Monika gått ut en bit i sökområdet och skjutit ett litet skott med sin låtsaspistol. Tack vare henne gick han nu längre ut och tog en av de yttersta apporterna. Är nöjd och har nu en plan på hur jag ska träna att få ut honom längre. Ett stort framsteg var att han inte i något skick visade tveksamhet när han skulle iväg. Förhoppningsvis var jag tydligare och han har uppenbarligen lärt sig bättre vad det handlar om – att man kan skickas många gånger ut åt samma håll fast han inte sett något falla. Jättehärligt!
Monika körde Mio som efter något initialt tjuvningsförsök hämtade in apporterna bra. Hon tyckte dock det var lite jobbigt att vänta på Lakrits först – nyttigt att få vänta på sin tur ...

Sen gick vi ner till näckrosdammen och jag visade var man kan stå på motsatt sida och kasta markeringar. Även här fick Lakrits börja. Vi har inte varit här sedan den gången då vi tränade med husse och avslutade med ett rakt fint skick till markeringen, så jag är jätteglad att kunna säga att alla tre skicken idag var kanonraka och fina, utan tillstymmelse till tvekan. Nästa gång måste jag försvåra på något sätt. Får fundera på det.

Vi avslutade med att fika och låta hundarna varva ner och bli lugna. En bra träning, tack för sällskapet!

Dirigeringsträningen reparerad

Häromdagen körde jag en omgång med vänster-, höger- och backdirigering i trädgården med Lakrits. Det gick skapligt bra och jag började blanda lite olika. Han gjorde rätt ungefär två gånger av tre, tredje satt han kvar lite osäker på vad jag menade. Här borde jag ha brutit efter en lyckad omgång.
Men jag trodde att poletten var väldigt nära att ramla ner och tänkte att jag kör en runda till. Nu chansade han fel på en och jag bröt honom (inte särskilt hårt). Efter det var det som förgjort. Han bara satt kvar och tittade, vågade sig inte ut alls. Och jag började bli övertrött, borde in och lägga mig. Men jag ville ju sluta med något bra. Alltså fortsatte jag, försökte underlätta genom att gå bort till bollen/lilldummien och lyfta på den, jonglera lite med den, lägga tillbaka den så han såg tydligt. Men icke. Kvar satt han. Efter alldeles för många omförsök tvingades jag av komplett utmattning att bryta trots att vi inte lyckades.
Det var alltså med viss bävan idag som vi begav oss till gröna ängen för att börja om med vår dirigeringsträning. Nu backade jag totalt, lade bara ut en enda boll och första gången fick han följa med ända fram för att se var jag lade den. Sedan körde vi klockan runt med bara Back. Till min stora glädje tog han alla fyra direkt, utan någon som helst tvekan! Skönt! Jag är så glad att mitt sabbande häromdagen inte satt större spår i den lilla lakritshjärnan.
Vi pausade med lite närsök och körde sedan klockan runt med Vänster. Det gick lika bra det, så jag lade ut en femte åt både vänster och höger (sist), men skickade än en gång åt vänster. Den satt precis lika fint. Då avslutade jag genom att skicka på ett vanligt linjetag snett bort till den högerlagda bollen. Inga problem det heller.
Vi lattjade runt lite och gjorde något mer närsök innan vi avslutade med lite lydnadsfotgående. Han tittar så fint upp på mig och minns precis vad klickern betyder, fast det var hur länge sen som helst som jag hade den framme till honom. Lydnad? Jo, vi kommer troligen att hoppa in i en fortsättningskurs i tävlingslydnad i höst på klubben, det finns en plats ledig som ingen verkar vilja göra anspråk på. Så då tänkte jag att just fotgåendet borde vi borsta av litegrann innan dess.
Håller också på att kika lite på några retrieverprov att anmäla oss till under hösten. Får se hur det blir.

Rallyträning

Var en sväng på klubben idag och träffade Carola och Agneta för lite rallyträning. Det är ju inte min bästa period just nu, men det funkade faktiskt över förväntan, bara jag vilade lite mellan varven.

Jag började med att låta Kasper springa i flexit och Lakrits fick hämta lite bollar som jag kastat med en spagettislev, så de fick rusa av sig den värsta springivern. På flygfältet bygger man för övrigt nu upp allting inför STOKK:s stora hundutställning som är i helgen.

Carola hade gjort en liten bana med mest frontvändningar. Kasper började lite ofokuserad, men jag vägrade starta honom när nosen åkte ner i marken direkt. Efter cirka fyra omstarter fungerade det och jag fick med mig honom. För att vara första gången på hur länge som helst gick det bra, även om han fastnade på frontvändningarna på tillbakavägen. Han ville inte stanna utan skynda in i mål ...

Efter lite vila tog jag Lakrits på samma bana, och med tanke på att han bara sett rallyskyltar en gång tidigare gick det riktigt bra.

Inför omgång två byttes en skylt ut mot Läggande under gång och Agneta ville ha upp spiralerna att träna på, så banan förlängdes med dem. Eftersom marken är torr och varm var det inga problem att få Kasper att lägga sig under gång, men jag hörde efteråt att vi visst sträckte kopplet en del under raksträckorna på spiralen. Fick tipset av Carola att träna längre sträckor fotgående, kanske 25 meter. Får tänka på det.

När det blev Lakrits tur förenklade jag läggandet, för han kan ännu inte Läggande under gång. Han fick sätta sig och sedan Ligg, så körde vi resten av banan som den var tänkt. Det gick jättebra, han är ju aningen mer förig än lillfläckis. ;)

Linjetag med lite dirigering

Jag hade med en tennisboll på promenaden idag och efter några inledande övningar på gröna ängen hamnade vi på skolgården. Där lyckades jag smyga ut tennisbollen i en tuva decimeterhögt gräs utan att Lakrits observerade detta.
Jag skickade honom på ett okänt linjetag, men han fastnade halvvägs vid det ställe där han precis innan bajsat. Typiskt. Kallade tillbaka honom och provade igen. Nu sprang han lite osäkert mot en kissten, så jag kallade in på nytt. Jag lämnade honom och gick bort till gömstället. Jag tog inte upp bollen, men kastade en liten kotte där och grävde lite intresserat med handen i gräset intill och pep lite entusiasmerande (?) innan jag gick tillbaka till honom igen.
Nu blev det ett rakt och säkert skick. Jag blåste sök (med munvissling, hade ingen pipa med mig), men efter ett par slag i närheten vidgade han sig rätt snabbt och sökte sig bakåt lite väl yvigt. Det innebar att han kom ut på en parkeringsplats och lite väl nära Skolvägen som går bredvid. För att inte riskera att någon kom beslutade jag mig för att kalla in honom på nytt.
Han kom infarande precis i rätt linje med bollen! Jag beslutade mig därför för att chansa på ett Stopp. Upp med högerhanden och stoppvissling. Han stannade, även om det blev ett par tveksamma steg. Så stod han still och tittade på mig. Då befann han sig ett par meter bortom bollen, så jag böjde mig med handen i en låg båge vid marken och visslade närsök. Han tog den i princip direkt och kom in för avlämning.
Med detta braiga avslut fick det räcka med övningar på den här promenaden.

Tre markeringar över näckrosdammen

Vi började med att gå och titta ut var kastare Rolf skulle stå, samt lämnade gnällspiken Kasper uppbunden på den sidan. Sedan gick Lakrits och jag tillbaka till startpunkten.
En liten filmsnutt beskriver de tre markeringsförsöken tillsammans med texten nedan.

Kast 1:
Lakrits simmade krokigt ut, och höll på att vända med bara några meter kvar. R kvackkastade en ny (den låg på marken, så här drabbades filmsnutten av lite sjösjuka), och då vände Lakrits tillbaka och tog den. Han tvekade sedan inför returen. Jag blåste ett antal inkallningar och han tog till sist en sidväg och gick upp på ön och försökte alltså hitta landvägen tillbaka till matte. Jag nejade, blåste och uppmuntrade. Då valde han rätt. ;) Dock lämnade han av dummien rakt ner i sanden framför mina fötter och skakade sig.

Kast ‎2:
Lakrits simmade 2/3 av vägen rakt, sen tog han samma sidväg in som han valde ut förra gången. Här höll han på att vända bara några meter från land tills Rolf stödkvackade. Han stod och tvekade igen, så två inkallningssignaler krävdes. Han började utsimmet via sidovägen igen, men jag peppade honom att komma tillbaka den raka, men antagligen väldigt bevuxna, vägen och alltså skippa ön. Nu fick jag dummien i hand, följt av skakning. Som belöning fick han tillbaka den.

‎Kast 3:
Denna gång gick han rakt ut. Inget stödkvackande från Rolfs sida behövdes som sist. Han tog dummien och tvekade lite. Jag ropade Bra och blåste en enda inkallning, och då kom han spikraka vägen och lämnade av fint i hand före skakning. Jag valde att sluta där trots att Rolf hade en dummy kvar på sin sida. Sluta med positiv minnesbild!

Sen roade jag mig med att kasta några träningskast med dummien, det är fasiken vad svårt det är att få till dem som man vill ha dem. Lacke hämtade glatt oavsett mina fulkast.