Dirigerings- och markeringsträning

I eftermiddags träffade jag Annika med Alpha, Tindra och Cheysie. Vi hade sån urbota tur att de två enda parkeringsplatserna som finns där vi skulle träffas just lämnades av två boxerekipage, så vi fick fritt fram att parkera.
Vi började med att göra några dirigeringar. Det blev lite svårt för Lakrits, eftersom Annika lade ut dummisarna (flera vid samma ställe) medan vi stod kvar på avstånd och bara tittade på. Lakrits har ännu inte fått in den där riktigt raka linjen i ryggmärgen, utan krokade till det lite emellanåt. In kom dummisarna iallafall, utan byten, även om jag fick vissla inkallningssignal ett par gånger för att han inte skulle få för sig tanken. Sista dirigeringsomgången följde vi med ända fram, och då blev resultatet en rakare löpning sedan, så det är viktigt att tänka på ett tag till för hans del.
Efter en fikapaus (iallafall jag) och lite vila så körde vi lite markeringar. Annika kastade först till Lakrits, och förutom lite missförstånd som gjorde att vi stod bakom ett träd som skymde åt det håll hon kastade, varpå han inte såg nedslaget utan jag fick kalla in när han var helt fel ute och vimsade, så gick det ganska bra. Han var bortsett från dessa missar helt i rätt område och sökte ordentligt, och kom hem fint med apporterna. Bra avlämningar.
Cheysie fick några lite lättare markeringar, men hade väl mycket spring i benen, så även hon fick kallas in igen för omgörning. Tindra fick ta några kvarlämnade dummsiar på tillbakavägen. Och hon är ju säker som attan och bara tuffar fram i terrängen. Bergsäker tjej!
Alpha var mest med som hålldam. Lakrits tyckte hon luktade underbart gott och smygkröp i hennes riktning flera gånger, så jag hade svårt att hålla mig för skratt. Han trodde visst att hans ålning medelst hasning skulle förbli oupptäckt. Alpha var inne i nån skendräktighetsperiod, som visst var alldeles oemotståndlig. Nu sover han som en stock.
Tack alla fyra för en trevlig träningseftermiddag!

Mera cykling

Husse blev så glad över det positiva beskedet att han tog ut Lakrits på en liten tur runt kvarteret.
Allt gick jättebra. Så skulle de cykla om fina svarta storpudeln Freja. Det var som om någon lagt in handbromsen, beskrev husse det hela. Det var en himla tur att det inte var jag som cyklade med honom. Antagligen hade jag kört omkull, eller åtminstone ställt till det illa för magen.
Lakrits tvärvände alltså när de kommit förbi Freja, varpå cykeln tvärnitade. Lakrits hamnade bakom cykeln. Tur att husse är en mycket van cyklist!
Husse var ju inte beredd på detta, men hanterade det som tur var väl. Inför framtiden tror jag att om man bara är beredd kan man med röst och fartökning få med hunden förbi det roliga. Det är värre med roligheter man inte hinner se i god tid.
Bortsett från denna malör var Lakrits väldigt fin att cykla med i långsamt trav. Det bådar ändå gott.

Lakrits i Springer

Lakrits satt för första gången fastspänd med sele i Springern. Så promenerade vi till centrum. Ingen av oss är särskilt cykelfähiga just nu, men på tillbakavägen testade jag ändå att cykla med honom på en 200 m lång platt raksträcka. En gång ville han nosa i gräset, men när jag sade till gick han fint igen. Har nu gett klartecken till husse att cykla korta sträckor med honom.


Sent from my iPhone

Buren igen

Lek med Camera+

Premiärtur tillsammans i buren

Idag skulle husse in och kika på Stockholm Maraton, så jag tog hundarna till skogs.

Eftersom jag inte kan bära så mycket prioriterade jag två tennisbollar, koppel och myggmedel. Det visade sig vara helt rätt tänkt, myggen har definitivt anlänt nu. Kasper var allmänt pestig i flexikoppel, medan Lakrits fick gå lös hela tiden, ibland Nära och ibland Fri. Jag kastade ett par markeringar till honom och gjorde ett par sök. Sen hittade han sitt alldeles egna spa. Rätt var det var sade det PLASK i skogen och snart dök det upp en belåten brun hund.

Jag kan ju inte böja mig ner och torka av honom nertill, så jag fick nöja mig med överdelen. Vi promenerade en timme, och nu är vi trötta och belåtna alla tre. Lite vilotajm.

Dags att hämta Lakrits

Igår var det så dags att hämta hem Lakrits. Allra största tack till bästa kennelmamman som tagit hand om slyngeln medan jag legat däckad!
Vi träffades vid Wij eftersom det ändå var träning där för kullsyskonen. Det var skröpliga träffen ... I fallande skala: jag med nyopererad mage och Lakrits, Marina med brutet finger och Reko, och så Cia med Speja. De sistnämnda verkade rätt intakta. :)
Två gånger drog Lakrits plötsligt till för att ta sig fram till kullsyskon. Jag har ju ingen chans i ett sådant läge just nu, och får absolut inte ens hålla emot, så jag släppte och lät övriga ta hand om situationen. Det blev inget direkt gruffande, men lite väl stöddig var han allt mot dem. Men just nu kan jag tyvärr inte göra ett smack i den frågan. Det tar till och med en massa energi och användning av magmuskler bara att säga Nej med rätt pondus. Sånt tänker man inte på medan man är frisk, men det blir helt uppenbart nu. Efter dessa små incidenter var han dock hur lugn som helst.
Anita hade planerat att vi skulle jobba med en hund i taget genom samtliga moment och löst fotgående däremellan medan övriga ekipage hängde på passivt bakom. Vi körde i skröpelordning, så vi fick börja, vilket kändes skönt.
Först såg samtliga ekipage när Anita lade ut ett dummysök på fem dummisar. Sedan vände vi om och såg när hon lade ut tre dummisar på ett kort linjetag. Till sist gick alla bort till en sluttning där Jörgen kastade två enkelmarkeringar, som vi alltså började med. Lätt som en plätt sade Lakrits, som sen inte visste om han skulle leverera in till mig eller Anita. Jag påminde, och han hamnade rätt.
Därefter promenerade vi tillbaka till söket. De två första kom in rätt snabbt. Sedan låg han länge och sökte rätt grunt och var tillbaka till den första granbusken säkert fem gånger för att kolla att det inte hunnit växa upp nån ny apport där sedan sist. Till sist fick han vittring på en tredje apport och kom in med den. Sedan gick Anita ut och hjälpte honom genom att kraxa som en skadeskjuten fågel vid den bortersta dummyn, varpå han plockade in den på direkten. Där avslutade vi den övningen och gick och hämtade in den plättlätta dirigeringen.
Sen fick Lakrits vila i bilen medan övriga hundar jobbade. Jag kände att jag inte riktigt orkade hålla den koncentration som krävs i två varv till, även om han bara skulle vara passiv.
Alla hundarna var riktigt duktiga och vi fick en välförtjänt fikapaus. Attans vad stolsryggan plötsligt kändes låg.
Efter fikat tyckte Anita att de skulle få testa på vatten litegrann.
Lakrits fick börja igen. Anita kastade en kort apport, och Lakrits tog den direkt och simmade ett par simtag på invägen. Han skakade sig innan han lämnade över, men Anita menade att det gör inget i nuläget. Det filar vi bort senare.
Nu kastade hon en längre, men när han inte längre bottnade stannade han till, tvekade, och vände tillbaka in. Nu fick mamma Guinness rycka in. Vi skickade båda hundarna samtidigt ut till samma dummy. Guinness tvekade ju inte och drog snabbt ifrån och plockade vant till sig dummyn. Anita trodde att nu skulle Lakrits genskjuta henne och ta ifrån henne dummyn på tillbakavägen. Men icke. Artigt lät han henne leverera in den till Anita. Det kände jag igen, för han tar ju inte ett ben som Kasper har i munnen heller. Först när Kasper lagt ner det på marken är det okej att tjuva det. Samma gentlemannaregler här, uppenbarligen.
Anita kastade en tredje gång, mitt emellan i längd. Nu tog han ett par simtag till dummyn, och kom in fint med den. Denna gång lämnade han spontant över innan han skakade sig! Jag blev jätteglad, det såg hur coolt ut som helst. Vi avslutade där så han får denna fina minnesbild med sig hem.
Lakrits och jag gick på en liten torkningspromenad medan övriga fick testa på vatten (tror det gick bra för alla). Under tiden hade Jörgen fiskat upp en strandad liten båt och på köpet fått syn på en bäver, som han dessutom lyckats fånga på bild. Coolt!
Idag känner jag av att det blev lite väl mycket aktivitet igår, så jag ska ta det lite lugnt.

Lillmatte provsitter och finjusterar

Anpassning till nya buren

Tillskärning av gummimatta

Kanylburk trodde jag väl aldrig att jag skulle ha nån

Skyltarna står som spön i backen i Gribbylund

Snart blir det hundbur

Kasper åker än så länge lite väl kungligt där bak i bilen. Men på tisdag ska vi hämta en 60 cm bred Robust enkelbur i Tumba, så därefter blir det både säkrare och enklare att lämna hund i bilen.

Han hoppar upp villigt och glatt till sitt nya åkställe, den lille sötnosen.

Skylten säger No!

Sådana skyltar tycker både Kasper och jag är oemotståndliga att stanna till vid.

Egenspruta

Usch, vad man måste lära sig. Nu är jag iallafall på god väg.
Jag behöver få en spruta varje dag mot blodpropp, och efter att jag lämnar sjukhus och rehabklinik behöver jag kunna göra detta själv. Alternativet är att varje dag besöka en distriktssköterska eller så, och det känns ju inte riktigt realistiskt.
Jag har alltså fått börja öva på att ta denna spruta själv. Kan avslöja att det inte är direkt det roligaste jag gjort, men efter helgens ytterligare två övningstillfällen så ska jag alltså åka till Apoteket på måndag och plocka ut en hel låda med såna roliga grejer. Det ska bli ett sant nöje att se lådans innehåll sakta tömmas ända tills detta är ett minne blott.
Jag lämnar alltså Furuhöjden på måndag. Det känns ganska lagom att få helgen här med ytterligare rehab och sen få komma hem igen.

En dryg kvarts cykling utan motstånd

För att hålla igång knäet. Det kändes riktigt skönt.
Att cykla på riktigt får jag inte förrän om sex till åtta veckor efter operationen, säger sjukgymnasten. Detsamma gäller att lyfta saker och på andra sätt påfresta magen.

Gissa vem?

Vem är det som sprattlar som en fisk?
Vem är det som blir krokig som en räka?
Vem är det som skuttar som en loppa?
Vem är det som viftar med svansen lika snabbt som en kolibri viftar på sina vingar?

Svar:
Kasper när han kom på besök till mig igår kväll. Vi satt och myste en stund ute på en bänk.
Det var kul att se honom. Synd bara att dagens alla aktiviteter hade tröttat ut mig så jag inte orkade med den lilla promenad vi hade planerat.

Hotel of Horror

Jösses, vilken skräckupplevelse jag hade igårkväll. Stod i badrummet med dörren på glänt och smörjde in ansiktet med lite kräm. Plötsligt såg jag ytterligare ett ansikte i spegeln!
Gissa hur högt jag hoppade! (Och nej, jag får inte hoppa med min mage.)
Det var kvällspersonalen som bara skulle kolla att allt var under kontroll.
Det var det, tills hon dök upp. :)

Nästan ett hotellrum

Ferrariföraren vrider om nyckeln och gasar iväg

Jag fick ett verkligt uppiggande mejl:

Halloj,idag har Lakrits fått göra lite mer än bara promenader och sitta stilla.Jag hade vilt upptinat så jag la ett litet sök med fem vilt till honom.
- "Nära"-gående till platsen skötte han utmärkt. (ca 300m)- Sitta och titta medan jag la ut fåglarna, inga problem- Ännu mera "nära" för att sudda minnesbilden lite- sökte jättefint och koncentrerat- apporterade klockrent in alla fem vilten och lämnade i hand (som han brukar)- lugn och tyst hela träningpassetDet är en riktigt fin hund du har!

Jag blev så glad att en van Ferrariförare hade så fina ord att säga om Lackepucken. Nu var det bara de två, så inga andra hundar som triggade ytterligare, men jag kan inte vara nöjdare än så. Att världens bästa kennelmamma bara kunde vrida om nyckeln och köra är häftigt. Tack snälla, för denna boost-kick!

Äntligen en riktig frukost

Finaste frukosten hittills (fast den var bra igår med). Så här mycket äter jag inte hemma till frukost i vanliga fall, så hur i herrans namn skulle det gå nu? Klämde i mig hälften iallafall och är nöjd med det.

Pillerhög: 4
Dolcontin 1 långtidsverkande morfin
Alvedon 2
Ibumetin 1

Magen bullrar och smärtar i takt. Men egentligen har jag inte så mycket smärta, mest när gaserna ska passera de delar som oroats.
Det jobbigaste har nog varit att få personalen att respektera lchf. Jag begär inte att de ska dela synen, inte ens förstå den. Men respektera den. Hur gör de med vegetarianer? Säger de att ”nu kan du äta som vanligt här inne och sen äta din diet hemma igen”? Skulle inte tro det.
Jag inser också att jag med allt dropp har fått i mig för min kropp oändliga oceaner med glykos, dvs kolhydrater. Det är säkert helt nödvändigt och inget jag vänder mig emot. Men att då ovanpå det envisas med käcka ”paraplydrinkar” med kiwi, yoghurt och odefinierat ”mera” (något min kropp omedelbart identifierade som socker) och igår en variant som sades ”ska smaka något åt apelsinhållet”. Artificiellt, alltså. När jag försökte få en närmare specifikation fick jag bara undanglidanden, precis som med kiwivarianten dagen innan.
Kiwidrinken skulle säkert ha varit riktigt god utan tillsatt socker, men socker och artificiella saker tillför inte min kropp något jag behöver alls. Som tur är har hemmasupportrarna bistått flera gånger med färska jordgubbar och vispgrädde, så jag kör min egen tillfriskningsvariant helt vid sidan om.
Maten i övrigt:
I fredags åt jag inte alls, spydde till och med upp vattnet.
I lördags var det lax till lunch som smakade ettersalt. Tyvärr trodde jag ju att den skulle vara tamt smaksatt så jag hällde på extra salt och peppar innan jag smakade. Blä! Kycklingen till middag var som sega plastbitar.
Igår valde jag torskrygg till lunch och isterband till middag. Två helt olika rätter som ändå smakade i det närmaste identiskt. De måste ha på nån glutamat eller nåt som smakförstärkare som tar bort allt annat. Det är svårt att äta upp då. Jag försöker förmå mig att äta åtminstone köttet/fisken och om det finns några vettiga grönsaker. Har pliktskyldigast smakat lite på potatisen, men inte ens en frisk icke-lchf:are kan finna något nöje i dessa maskinskalade vattniga svampiga saker. Ge mig ett par riktiga färskpotatisar och även en lchf:are som jag skulle smaka! Det här med att locka patienterna att äta med utseende har de väl lyckats skapligt med, det ser rätt fint ut för att vara massportioner. Men det räcker inte. Om det lockande utseendet inte åtföljs av åtminstone en skaplig smak och kvalitet orkar man som patient inte anstränga sig att äta.
Idag har jag valt (man får en lista på fem rätter där man väljer två) pannbiff och falafel, tror jag. Alla rätter jag har valt låter goda i teorin, så jag har inte längre några större förhoppningar om hur de ska smaka i praktiken.

Låter jag gnällig? Kanske det, men kosten är en otroligt stor del i tillfrisknandet. Kan man inte lyckas där – och ha respekt för patienternas livsstil – blir det tillfrisknandet onödigt svårt.

Om jag redan mår halvtaskigt, är matt och har ont, och jag dessutom ska behöva tjafsa med personalen om vad jag vill äta och dricka, gynnar det inte mitt tillfrisknande. Det sänker mig ännu mer, tär på den lilla energi jag har, och gör mig deppig. Är det det man vill uppnå? Såklart inte. Nä, lite mindre klämkäckhet och hurtighet och lite mer inkännande och avlyssnande. Sånt kostar inget.

Kunde sätta mig upp själv och fylla vattenglaset!

På plats

Värmdö, vårkollo och vårdbehov

I måndags åkte husse, jag och hundarna till Värmdö för att hälsa på Anette och keesarna. Vi valde vägen över Vaxholm eftersom den är så vacker och rogivande. Ingen direkt väntan på färjorna heller.
Planen är att hundarna ska få bo hos Anette medan vi åker till Grekland i juni och vi ville därför låta hundarna bekanta sig lite mer med varandra innan dess. Kasper har ju träffat Vagabond och Kinke förut, men Lakrits har möjligen nosat på någon av dem någon gång som valp, men inte mer än så.
Vi började med en promenad i omgivningen, som ledde oss förbi en granne med hundar och get. De brukar ofta ha sällskap med Anette på promenaderna, så det var ju läge att hälsa lite på dem också.

Geten brukar hänga med på hundpromenaderna.

En av keesarna.

Hela menageriet som Kasper och Lakrits ska få lattja med i sommar.

Den ultrasmala hunden är allvarligt sjuk, varför vi inte gick supernära för att inte irritera.

Wow, vilken benkorg! Grabbarna kommer att vara fullt sysselsatta.

Hos Anette passade jag på att prova hennes dubbla Mim-bur. Den var uppskattningsvis 40+40 cm och Lakrits kunde med viss möda vända sig därinne och kunde inte ha huvudet fullt upp. Jag har nu istället beställt en 60 cm enkelbur från Robust som jag räknar med att båda kan rymmas i. Då blir det lite lastningsutrymme på sidan och man kan fälla baksätets lilla del om man ska transportera något långt. Hoppas det blir bra. Ca 14 dagars leveranstid på den.

 Kasper i slicketagen.

På tisdagen lämnade Rolf av Lakrits på vårkollo hos bästa kennelmamman. Den första rapporten gav vid handen att han anpassat sig fint och höll en låg profil. Smart kille. Anledningen till att han ska vara hos dem ett tag är att jag ikväll åker in till KS för bukoperation imorgon bitti. Jag har med mig lilldatorn och uppdaterar läget i mån av möjlighet och ork.

Kan vampyrtänder växa upp underifrån?

Skit också!

Nu är de officiella resultaten klara på höftröntgen:

Jag hade ändå hoppats att Lakrits skulle klara sig. Audell trodde ju det, även om vänster var aningen sämre.

Finaste omdömet

Annika skrev så fint i sin blogg om Lakrits träning igår, måste citera henne här:

Nu var det Lakrits tur att få markeringar med den otympliga, tunga 2 kgs-dummien samt vanliga kanindummien och hans nya fasandummy. Han jobbade klockrent – fina markeringar, snabba upptag med bra grepp och stilla och mjuk mun ända till avlämning, snabb fart både ut och in. 

Fronten

Bilen

Burfunderingar

Jaha, då måste man lösa nästa problem, då. En passande hundbur till det här gapet. 

Jag har fastnat lite för Robust hundburar, och tänkte mig först en dubbelbur med utrymmesfördelning 60/40 eller så. Då skulle båda hundarna vid behov kunna vara i samma del och väskor etc i den andra delen. De lämnar 7 års garanti mot konstruktionsfel och skrammel, låter ju betryggande.

Men när man tittar i bagageutrymmet så får man ju en del dödutrymme om man köper en sådan bur. Åsa E har tidigare föreslagit galler+grindar, men lös mellanvägg som man får konstruera själv känns mekigt och inte riktigt lockande. 

Nu kom jag på tanken en lite bredare enkelbur. Buren skulle då (om man tänker sig en vänsterställd bur, borde nog tänka tvärtom där med tanke på hur ryggstöden är gjorda, men strunt samma just nu) sluta ungefär där det gula på måttbandet börjar. Hur bra/dåligt är det att montera en enkelbur? Fördelen blir ju att det kvarvarande utrymmet kan stuvas ordentligt.

Jag vill ha snabba svar, kommentarer, råd, tankar och idéer på detta. Vill beställa hem rätt grejer omgående och vill inte behöva ångra mig för att jag gjort fel val! 

Tack snälla på förhand!

Uppdatering om Alpha

Tack och lov repade sig Alpha efter lite omsorger hos veterinär Jerker. Det visade sig efter en del provtagning och efterforskning hos leverantören att hon med största sannolikhet reagerat på ett läkemedel hon började ta för sex dagar sedan. Leverantören medgav att det fanns en ytterst sällsynt biverkning som kunde yttra sig så här.
Puh.
Nu får hon gå utan den medicinen och förhoppningsvis kryar hon på sig rätt snabbt. Så skönt att höra!

Vi har för övrigt hämtat nya bilen, och tog ut båda hundarna för en introduktion i att hoppa upp i bakluckan. Eftersom jag sedan morgonens bravader insåg att Lakrits skulle bli en tuff nöt att knäcka beväpnade jag mig med en trefaldig strategi: mig själv, Kasper och baconost.
Jag hoppade in i bakluckan medan husse stod med hundarna utanför. Sedan började jag med att kalla upp Kasper med baconosten i högsta hugg. Tjoff, så var han inne i bilen och njöt av den härliga belöningen. Sedan kallade jag på Lakrits, och han gjorde ett antal hoppförsök med vägran först innan han så småningom tog steget att våga hoppa. Han insåg väl att storebror skulle hinna äta upp all baconost annars.
Bägge hundarna fick mumsa rätt mycket ost, sedan fick de hoppa ur och in i bilen igen ett par gånger till, fortfarande med mig i bakluckan. När det flöt fint utan tvekan hoppade jag ur bilen och kommenderade upp dem igen. Fortfarande ingen tvekan, och massor av baconost till belöning. Nu tror jag att problemet är borta, åtminstone tills det kommit en hundbur där som gör att det kanske blir konstigt och farligt igen. Men det får vi ta då.

Abrupt slut i Isskogen

Idag skulle jag träffa Annika med hennes tre hundar för lite apporteringsträning. Hon hämtade mig och Lakrits vid halv tio och efter viss möda fick jag in Lakrits i hennes bil. Jag provade först höger baksäte, men där ville han inte vara. Annika föreslog att om Alpha får vara där så kanske Lakrits vill hoppa in till Tindra och Cheysie. Nähä, det ville han inte. Inte ens när Tindra hoppade ut och bara lilla Cheysievalpen var kvar därinne ville han upp där. Det slutade med att jag satte mig i höger framsäte med ena benet i och motvilligt kämpade in Lakrits, varpå jag med stor möda klämde in andra benet och skyndade mig att slå igen dörren innan något åkte ut igen.
I skogen fick alla hundar springa lösa ett tag och framme vid sjön började Annika med att lägga ut ett sök. Hon lånade en del av mina dummisar, bl.a. tvåkilosapporten, och tog några av sina egna roliga – fasanapporten och några kanindummisar – lite längre fram. Jag väntade med Lakrits i startänden och han tittade sedan mycket intresserat på när först Cheysie fick hämta in fyra dummisar och sedan Tindra hämtade nio. Cheysie valde först de givna: fasanen och en kanin, men sen kom hon infarandes med stora tvåkilon som Annika lagt ganska långt ut. Lilla duktiga tjejen! Alpha satt och ville gärna vara med och arbeta, men eftersom hon har lite problem med sina tassar fick hon vara i stillhet.
Vi fortsatte lite till och så fick Lakrits plocka in tre markeringar: först tvåkilosdummin, som han tog med snyggt grepp mitt på och utan att tveka sprang in direkt med, sen vår nya fasandummy (den ville han bra gärna ha behållit, men han lämnade ändå över den skapligt) och till sist en av Annikas kanindummies. Fasanen hamnade i några grenar när Annika kastade så det blev ingen duns, men jag chansade och lät honom springa ändå på det svaga prasslet. Inga problem, den hunden är som en levande radar!
Nästa övning var att jag skulle kasta några markeringar till Cheysie och Tindra. Tindra och Alpha fick sitta invid den lilla stuga som finns vid sjökanten medan jag tog Lakrits med mig och gömde en fickdummy, smetade lite vittring av en kanindummy runt omkring och sedan kastade en halvstor dummy medan Cheysie fick titta på. Jag plockade bort och Cheysie fick kuta ut. Men nähäpp, hon stannade inte alls vid stället utan vek av brant åt höger och försvann i såt stort yvigt sök. Annia blåste inkallning ett par gånger och hon var precis på väg in, när hon råkade springa över stället igen, hejdade sig och damp ner med nosen. Där var den ju! In med den till matte.
Vi var precis på väg att göra om samma övning igen när Annika hojtar till. Vänta, det är nåt med Alpha!
Jag tittade bort mot stugan. Alpha stod och kämpade med bakbenen, som vek sig under henne. Hon kunde helt plötsligt inte gå! Hon darrade och lade sig ned. När Annika pratade med henne slickade hon sig om munnen med tungan och viftade med svansen, så där blidkande. Matte, jag vill gärna, men jag kan inte! Hennes kroppspråk var mycket tydligt. Vi avbröt givetvis all träning. Annika ringde veterinären som tyckte hon skulle komma in genast.
Övriga hundar fick gå lösa och så hjälptes vi åt att bära Alpha utmed den rotfyllda och bitvis sanka stigen. Ute vid den något större grusvägen hittade vi en man med en rottweiler. När vi berättade sade han att man kan köra in bil genom bommen dagtid fram till tre. Vi bestämde då att jag skulle gå och hämta hennes bil medan hon stannade med sina hundar hos mannen.
Lakrits och jag skyndade bort till bilen vid Gillingebanan. Väl där ville han ju inte hoppa in i den främmande bilen. Men nu var det inte rätt tillfälle att dalta med honom, så jag tog kopplet om halsen och min halsduk under magen och hystade in honom i höger framsäte. Det gick bra att ta sig fram till sjön via grusvägarna, även om det var rätt knepigt på ett ställe. Vi tog Alpha i höger baksäte och resten av hundarna bak, och så knölade jag in mig bredvid Lakrits. Annika släppte av mig hemma och de fortsatte till veterinären i Vallentuna. Nu håller jag alla tummar och tassar att det inte är något riktigt allvarligt med Alpha.

Höftröntgen

Ikväll var det dags för höftröntgen.
Vi träffade Cia och Speja där, men eftersom vi gick in först vet jag inte hur det gick för dem.

Audell sade att vänster bak var aningen sämre, men att han trodde att alla leder skulle klara sig igenom. Så nu är det bara att hålla tummarna och andan och hoppas att han får rätt. Kulorna var runda och fina, men vänster led kunde ha slutit aningen mer om kulan, var hans omdöme.

Har just varit ute på kort kvällspromenad med honom, och han vacklar omkring lite hit och dit. Inte en rak linje i sikte där. Jag trodde att kloklippningen skulle underlättas av sederingen, men det var nästan tvärtom: han blev sjafsig som värsta fyllehunden. Nu är det också gjort iallafall.

Wheat grass juice for lunch

Tack till Lisa som tipsat om detta sätt att formtoppa sig inför operation. Pulvret utblandat i vatten blev ännu grönare än på bilden, och smakade... tja, gräs. Inte odrickbart iallafall. Om det gör nytta får vi väl se, men allt som potentiellt kan göra nytta välkomnas med öppna armar just nu.

I övrigt får vi hoppas att lchf-kosten gör sitt till.

Nya bilen

Hämtas på torsdag. Ljusgrön metallic, automatväxlad, skinnklädsel. Det blir kul!

Jaktträning

Efter att ha missat ett par tillfällen var vi äntligen med på jaktträningen igen. Det var såklart jättekul, som alltid. Idag mötte Speja, Acke och Lakrits upp och Carron fick sitta med och titta på vad ynglingarna hade för sig.

Vi gjorde ungefär samma sak som Lina berättat om från tidigare tillfälle. Vi började med fotgående i en gammal igenvuxen sandgrop. Lakrits och jag startade hela tiden sist, så han fick chans att sansa sig lite före momenten. Det var branta backar ner i gropen och det gällde strikt fotgående hela tiden, med eller utan koppel. Jag började med koppel och Lakrits höll sig fint till sidan hela tiden. Nerför första backen, sen över nedfallna grenar, uppför backen på andra sidan, under en låg gren, ner igen och upp till utgångspunkten. En riktig hinderbana, alltså. Vid hindren sade jag Vänta, klev över själv och sedan Nära så han slöt upp vid min sida igen. Förutom en del irriterande nosande gick det så bra att jag när vi kommit halvvägs i banan släppte kopplet och lät honom fortsätta lös. Inga problem. I sista uppförsbacken tog jag kopplet igen med tanka på de väntande hundarna däruppe. Hans enda problem var alltså nosigheten. Det hade ju redan gått flera hundar och människor just denna väg, så det är inte så konstigt att han dippar ner ibland, men jag vill inte att han nosar kontinuerligt. Anita tipsade efteråt om att ”råka” komma med foten precis vid nosen som en lite obehaglig störning, får se om det kan hjälpa till att få bort detta.

Sedan var det viltintroduktion. Anita hade med sig en korg med halvdussinet olika fåglar, men vi konstaterade rätt snabbt att Lakrits inte behövde nån särskild viltintroduktion. Han visste precis vad det handlade om.

I turordning fick hundarna sedan hämta in varsina tre–fyra fåglar från allt längre avstånd. Den allra bortersta var lite knepig för Lakrits. Han vände tillbaka lite för tidigt och missade därmed vinden som förde med sig vittringen av viltet. Efter andra vändan kom han tillbaka ända in och Anita tyckte att jag skulle skicka honom igen. Jag nonchade honom just och innan jag hann reagera på hennes förslag gav han sig frivilligt ut på tredje varvet. Och nu kom han lite längre ut, precis lagom för att snappa upp fågeln. Han kommer in fint med dem och lämnar av skapligt bra.

Nu var vi kalla och behövde en fikapaus. Solen tittade fram emellanåt, men det var bra kyligt i vinden. Efter pausen var det premiär för sök. Anita brukade inte introducera sök och vilt ihop, utan med dummies eller bollar, men eftersom allt gått så bra och viltet fanns till hands körde vi på pippina. Vi tog undan hunden medan Anita gick längst ut i sökområdet (tänk på vinden: mot- eller sidvind ska nybörjarhunden ha). När hon var på plats därute fick hunden se när hon i zickzack tog sig tillbaka närmare och närmare oss. Hon snitslade upp platserna där hon lade viltet. Tips till oss nybörjare: rita gärna en enkel karta över var ni lägger vad, så ni vet sedan vad som inte är inhämtat. Tanken är att hunden ska hämta de närmaste apporterna först, och sedan successivt söka sig utåt.

Vi skickade så hunden på Sök (midjehög handrörelse samtidigt som kommandot Sök). Jag var beredd med visselpipan, och det var bra, för när han tagit sin första fågel passerade han väldigt nära en annan snitsel. Vi vill ju absolut inte att hunden ska börja byta, så jag förstärkte med en inkallningssignal, som han lydde. Han kom in fint med fågeln och jag lade den i korgen. Andra skicket ut fattade han inte vad jag ville. Dels kanske jag var otydlig i kroppsrörelserna, men jag gissar också att han inte trodde det fanns mer därute – det hade ju inte hänt något sedan han skickades senast. Normalt går man ju och lägger ut nån ny apport, kastar en markering eller liknande mellan skicken, men nu hände inget och ändå ville jag skicka honom igen. Han sprang lite tveksamt bort mot korgen där jag lagt den pippi han nyss hämtat, och jag fick berätta att det var ju inte det jag ville. Vi tog istället några steg framåt och så skickade jag igen. Nu gick det bättre och när han väl bestämt sig var det inga tveksamheter längre. Det dröjde inte länge förrän fågel nr 2 var inhämtad och lagd i korgen. Vid tredje skicket gick jag genast ett par steg fram så han inte skulle göra någon ny koppling till viltkorgen, och nu gick det bra på första försöket. Denna fågel var en duva och precis när jag skulle ta den från honom sade det knak i skelettet. Nu var ju duvan rätt medfaren sedan tidigare, men aningen lösare grepp skulle man ju önska.

Jag är iallafall väldigt nöjd med hans arbete, och kan åter konstatera att det är passiviteten vi behöver lägga mest krut på. Han var inte särskilt pipig, även om det kom lite småljud vid några tillfällen, men han hade svårt att hålla sig lugn och stilla så länge som behövdes medan de andra ekipagen jobbade. Anita ger oss alla mycket beröm och vi slickar i oss – för inte kan det väl vara att hon ger så fina betyg till alla sina valpköpare? :)