Upp som en plätt och ner som en ...

... pannkaka, ja.
Pannkaka blev det av lattjandet på nästa äng.
Kasper och Enzo hade kul en stund, och jag kunde till och med få Kasper att sitta lös med lös Enzo vid sin sida, och sedan kalla in på ganska kort avstånd, max fyra-fem meter. Men sen fick Kasper korn på några andra småhundar långt bort på andra sidan ängen.
Swosh, så var kanonkulan iväg.
Provade att ropa, men icke. Tog fram visselpipan och blåste mig både öm i halsen och döv i öronen. Kom han? Tja, efter en låååång stund kom han tillsammans med sina nyvunna bröder (systrar?).
Jag kopplade upp och försökte få stirrig hund att varva ned. De andra ägarna hämtade sina hundar, och Enzo tittade mest på och undrade nog varför Kasper inte kom när matte ville. (Själv var han ju framme vid mig nästan meddetsamma när jag visslade...)
Jag körde några små enkla sittövningar, och märkte att det funkade. Tänkte att då testar jag att göra en kort inkallning igen. Han satt still, men spänd som på nålar, och det borde väl funkat som varningssignal. Men, lätt att vara efterklok... Så fort jag kallade in for han iväg som ett skållat troll... men inte till mig, utan bort till de nyvunna vännerna.
Avvaktade lite för att se om han skulle komma. Han gjorde ett uppehåll i leken och jag satte igång att vissla. Såg att han kom mot mig och jag började springa åt andra hållet. Efter en stund... ingen hund hinner ifatt? Hmmm... Vänder mig om och ser att Kasper återgått till kompisarna och dissar mig helt.
Till sist gick jag bort för att hämta honom och var arg. Sen var det koppel resten av promenaden. Trist, för det började så fint med bara Enzo och han. Men fler hundar utgör en alltför stor frestelse, helt klart.
Det är väl det här man får räkna med, bra ena gången och kasst den andra. Suck.

Förmiddagsträning på ängen

Vi har en äng/enklare fotbollsplan rätt nära oss där Kasper gått mycket lös i sin barndom. På senare tid har han mest varit i långlina alternativt släpande koppel. Precis bredvid ängen bor Freja, en mycket intressant storpudel. De har en symbolisk grind in dit i form av en lös kompostsektion. Funkar av nån anledning på hundarna, fast de mycket väl skulle kunna springa vid sidan av genom häcken. Särskilt Kasper.
Igår hade jag Kasper med släpande koppel varpå han direkt rusade in på Frejas tomt, som inte hade kompostgrinden på plats, och inte kom förrän på kanske tredje-fjärde inkallningen. Jag var rejält arg på honom och tog kopplet direkt och gick hem. Inget mer kul på ängen den dagen.
Idag tog jag för säkerhets skull visselpipan och en god korv. Jag kollade att kompostgrinden var på plats, sen kopplade jag loss honom. Han satt och tittade förväntansfullt på mig: "Är det sant?"
Jo, det var det. Varsågod! Han kutade som en pil till Frejas tomtgräns, men stannade när han såg grinden. Jag ropade på honom och han kom. Fick en korvbit.
Sen var han vid min sida och tränade i princip hela tiden. Vi körde Sitt + stanna kvar + inkallning, Ligg + stanna kvar + gick tillbaka och belönade, Ligg + stanna kvar + inkallning. Någon gång till och med på kanske femton meter. Några Backa. Sen lite Nära och jag gick runt i nån slags förvirrad zickzack, och oftast var Kasper med. Inte slickad vid vänsterbenet direkt, utan en bit ut, men iallafall med. Nån gång stannande han istället och nosade på nån intressant tuva, men kom sen när jag ropade. Behövde aldrig ens använda visselpipan - men korven slank ju ner. Så kul!
Igår kväll gick vi måndagspromenaden med massor av kända och (mest) okända hundar i varierande storlek, från tax och liten terrier till några schäfrar. Han var lite dragig, särskilt i början, men mycket mer hanterbar än i våras på liknande promenader.
Och i eftermiddag ska vi träffa Enzo och lattja på en annan äng, ska bli kul!

Inkallningen satt som en smäck!

Måste skryta lite om igår...

Vår granne Simba, en medelålders hund av blandras, kom fram för att leka lite med Kasper. Kasper satt i lina, så jag släppte loss honom för att de skulle kunna leka lite bättre.

Efter några minuter försökte Simbas matte kalla in honom. Det ska sägas att han normalt är en ganska lydig hund, håller sig på tomtgränsen utan koppel och kommer i allmänhet när de ropar. Men igår var det så kul att leka med Kasper, så han bestämde sig för att inte höra. Hans matte ropade flera gånger till. Utan resultat.

Jag hade visselpipan om halsen, och stod och avvaktade tills hundarna gjorde ett kort uppehåll och Kasper lyfte huvudet. Då började jag vissla.

Swosh, sade det, så kom kanonkulan blixtrande. Jag in i köket och hittade som tur var ett paket skinka som stod framme. Mums, skinkbit som belöning ... var ju klart bättre än att leka med Simba.

Åh, vad jag kände mig som stolt matte när jag sen gick ut och kopplade upp honom i linan igen...

En ungefär ett år gammal bild på Simba och Kasper när de leker.

Kommentarer till Pluto - en annorlunda gårdshund

När senaste numret (3/08) av Gårdshunden (f.d. Skåningen) kom i lådan var det särskilt en artikel som ådrog sig mitt intresse: Pluto - en annorlunda gårdshund.
Pluto är en gårdshund som är jämnårig med Kasper och lika intensiv. Nej, rättelse: ännu intensivare. Känns rätt skönt att läsa om att det finns fler sådana, och att det finns de som är värre. Äsch, värre - Kasper är för det mesta världens goaste hund, tro inget annat. Glad och go. Men egensinnig.
Om man ska jämföra denne Pluto med Kasper så är detta min första hund, medan de hade erfarenhet sedan tidigare av ett antal hundar, bland annat en nästan jämnårig dsg till som uppfostrats likadant, men ändå är totalt annorlunda än Pluto. Det är därför kanske inte givet att vi fått det lite jobbigare för att vi är förstahundsägare, utan det hänger kanske även en hel del på individens intensitet och dominans.
Vi, precis som de, har haft hunden lös ute i skogen för jämnan som valp, hållt på och tränat och gömt oss osv, och det gick bra i deras fall till 6-7 månader, i Kaspers fall började han dra iväg i skogen runt 8-9 månader. Så det där med att man ska träna valpen tidigt på att vara lös i skogen är säkert bra, men man ska inte tro att det är en patentlösning. Kanske hänger det ihop med unghundsperioden, och när hunden blir vuxen kanske den minns det där med att uppföra sig lös i skogen igen... Hoppas!
Men Pluto och Kasper skiljer sig åt på en avgörande punkt: Pluto är aggressiv. Det har Kasper (tack och lov!) aldrig varit. Kasper är världens gladaste och mest positiva hund man kan tänka sig. Han älskar alla, både människor och hundar, och tror alla om gott. Han har börjat kaxa till sig lite mot vissa hundar nu, kanske hänger ihop med att han börjar bli vuxen. Men bete sig som Pluto hoppas jag verkligen att han aldrig börjar göra.
Summa summarium - ibland behöver man läsa en sån här artikel, så man inser att även om man tycker det är tungt att kämpa ibland med vissa saker (gå fint och så) så är det petitesser jämfört med vilka problem andra kan ha. Ska bli så spännande om en vecka att se hur han blir beskriven på MH:t. Heja, Kasper, du är bäst!

Hörselgräns på femton meter

Kasper kan ju gå fint om han vill. Men han vill inte alltid. Hemma på vanliga gatorna går han oftast skapligt, men i skogen vill han bara dra och nosa. Det där har ni nog hört förut.
De senaste gångerna nu har jag provat att köra med kort koppel och fingång (ibland lövruska framför nosen för att påminna om vad som gäller) när vi gett oss ut i skogen, för att efter en stund säga Fri och låta honom nosa fritt. Förutsatt då att han inte drar alltför vilt, då blir det fingång igen.
Sen på hemvägen har jag släppt kopplet och låtit det släpa efter. Jag vet, det finns en risk att han kan fastna, men nu känns det lite tryggare och jag kan stampa till på det om jag känner att det behövs. I princip har han klarat det, även om han gärna drar lite för långt fram jämfört med vad jag vill. Men är han bara 10-15 meter framför mig och jag ropar in honom så kommer han. Han kanske kissar lite först, eller nosar på nån intressant tuva, men sen kommer han. Hm.
Har han hunnit längre bort är det som att han inte hör längre. Eller vill höra? Men att gömma sig så han får leta fungerar fortfarande, förutsatt att det inte finns något hyperintressant spår att följa. Det märks att han tycker det är urkul det gånger han får hålla på och nosa och studsa runt på egen hand.
Idag gick vi nån timslång runda och hemvägen gick genom högvuxen äng. Jag släppte honom och provade att ropa in honom på 20-30 meters håll. Ingen reaktion. Tog fram visselpipan och då kom han farande direkt, blixtsnabbt, och satte sig fint vid min vänstersida. Korvbelöning. Testade det där ett antal gånger och kom fram till att han nog faktiskt inte hör mig på längre avstånd än max 15-20 meter, sen är han för koncentrerad på att springa och nosa att bakgrundsljudet försvinner. Men visselpipan fungerade klockrent varje gång.
Hoppas att detta håller i sig, för jag vill ju ha en lösspringande glad hund som kommer när vi ropar/visslar.

Kantarellsökkurs dag 2

Idag blev det mest riktiga kantareller, dvs såna som fortfarande växer på marken. Ledaren hade kämpat bra i förväg och dolt alla kantarellfynd med mossa, så ingen annan ivrig svampjägare skulle hinna före. Åtminstone 12 olika ställen hade hongömt undan, något vi var riktigt tacksamma för.


När Kasper hittar en kantarell tar han ofta svampen i munnen, och släpper den sen. Nån gång kan nog en liten bit slinka ned, men de är oftast rätt hela. På växande svampar innebär denna procedur att han faktiskt plockar svampen med, inte bara hittar den. Ledaren skojade och sade att nästa steg vore att få honom att apportera den till svampkorgen och släppa den där. Lite överkurs just nu :) men en kul tanke.


Första gången idag var han riktigt fokuserad och satte sig faktiskt bredvid fyndet för att få godis. Men rätt snart märktes det att det var dag 2, för tröttheten kom snabbare på än igår. Då var det bara att bryta och vila en stund.


Vi jobbade parvis, och vår svampkompis för dagen blev en rhodesian ridgebacktik på 17 månader, som hette Vimla. Hon var bra mycket lugnare och mer väluppfostrad än Kasper. Hittade en länk till dem: http://vimla.jennyjurnelius.com/index.html Hade ingen kamera med mig, men fick till dagens enda mobilbild på just dem iallafall.

Tre gånger var Kasper lös idag, två av dem inte med mening... Första gången hade jag bundit honom vid en stubbe. Trodde jag. Lite slarvigt, tydligen, för rätt var det var sade någon att där stack Kasper. Såg nåt vitt ett par hundra meter bort, sen var han försvunnen bland granarna. Letade reda på min visselpipa och började blåsa som sjutton. Och strax dök kanonkulan upp igen. Belönade med godis och klappar, för jag vill att visselpipa ALLTID ska innebära att han villigt kommer.

Andra gången släppte jag kopplet när vi sökte kantareller i ett särdeles stenigt och mossigt backparti, eftersom kopplet bara ville fastna hela tiden. Han sprang iväg nåt tiotal meter, men kom tillbaka när jag kallade på honom. Ingen belöning.
Tredje gången var på en grusväg. Vi stod i en grupp och pratade, med två RR tio-tjugo meter längre bort. Rätt var det var såg jag till min förvåning att Kasper sprang ner till dem och stannande till vid en lockande hög hästskit. Jag kikade ned och fann att jag höll i koppel och halsband. Hmmm, det brukar han inte ta sig ur... Kallade in honom och han kom tillbaka. Ingen belöning.

Väl hemma nu har jag borrat ytterligare ett hål i läderhalsbandet, som uppenbarligen har töjt sig en del. Nu kan det kanske räcka ett tag till innan jag behöver köpa ett nytt.
Summa summarum har det gått bra idag, även om koncentrationen bara räcker kortare stunder. Alla hundarna hittade växande svamp, så nu är det bara att öva mer, fortfarande på ställen där vi VET att det finns kantareller. Har fryst in en burk med hundkantareller, som jag kan plocka med mig ut i skogen av, så jag garanterat har lite svamp han kan få hitta. Ledaren tycker man kan lägga ut svamp även i snön på vintern, men då låta den ligga lite först innan man skickar hunden, för att doftämnena ska hinna stiga upp ur snön.

En av hundarna hittade till och med en kantarell gömd i mossan som ingen människa hade sett!

Det finns hopp för framtida svampturer, helt klart.

Kantarellsökkurs dag 1

Vi går en helgkurs och lär oss söka efter kantareller. Som jag trodde var Kasper en av de ivrigaste hundarna, det blev lite mycket med sex nya hundar, ny skog och nya arbetsuppgifter. När det var vila och teori var han lite gnällig, och vid ett tillfälle grävde han stora hål i marken där vi satt och fikade.
Men själva inlärningen av kantarellsök gick bra, han utmärkte sig väl i gruppen (tre rhodesian ridgebacks, en golden, en långhårig dvärgtax och en livlig blandras av en hel massa olika raser). Det vi hann dag 1 var satt börja nosa på kantarell i handen, klicka och belöna. Lite senare lägga ut några kantareller, där hunden skulle hitta 2 av 5. På slutet stå i närheten av växande kantareller, säga sökordet Kantarell och låta hunden söka i närområdet. Tror de flesta hundarna hittade även de växande kantarellerna då, inte bara de som en människa redan hade hållit i.
Hemläxan är att visa på kantarell på golvet hemma, belöna när hunden sätter sig intill den, detta för att försöka få till en tydligare signal när hunden verkligen har hittat en kantarell.
Imorgon jobbar vi vidare i skogen med fler växande kantareller.
Det här var tröttande, alla hundarna var rätt dämpade på slutet. Till och med Kasper.

Småvalpsgrejer

Kom just på något när jag skrev i Cärlas blogg... Har ett litet täcke från Kaspers småvalpstid som jag kanske skulle ta med till Växjö, kanske nån som vill köpa det för en billig penning? Ska rota och se om jag har nåt annat också. En röd väska som han vuxit ur kunde kanske vara nåt?
Är det nån ägare till liten dsg-hund som kommer till kennelträffen och är intresserad är det bara att höra av sig... Bilder kan ordnas, om inte annat finns grejerna säkert redan med längre tillbaka i denna blogg (förra hösten).

MH och valpträff

Jippie! Kasper har kommit med på MH här på VaBK lördagen 27 september. Det ska bli mycket intressant att se hur han blir mentalbeskriven. Vi är först ut av alla åtta ekipagen den dagen, lika bra det, så slipper man gå och vänta.
På söndagen är det sedan valpträff hos uppfödaren i Växjö. Det blir ju flera kullar som kommer, men hoppas få träffa åtminstone några av Kaspers syskon. Är ju jättekul att jämföra och se hur de har blivit sedan de var så där pyttesmå och låg och kravlade i valplådan. Där kommer man bl.a. att prata om just MH, så då kommer vi där med färdiga papper.

Måndagspromenad

I måndags kväll tog jag mig i kragen och gick iväg på en måndagspromenad igen. Anordnas kostnadsfritt av VaBK, suveränt. Jag var ju med rätt många gånger i våras, men sen tog Allmänlydnadskursen över på måndagarna, och sen blev det sommar.
I princip alla hundar var nya för oss, bortsett från en av ledarens hundar. Där fanns två schäfrar, en boxer, en (fox?)terrier, en podenco, en tax och en labbevalp på sex månader (hon var så söt).
Och så Kasper. Jag hade med mig en lövruska för att verkligen kunna träna att han inte skulle dra iväg framåt i sin iver att hälsa på alla hundarna.
På samlingsplatsen var han pipig och ivrig, men sen började vi med att gå runt i ring, så hundarna fick nosa på alla hundspår. Det hjälpte en hel del. Schäferägarna fick kämpa rätt rejält med sina tunga, ivriga hundar, boxern hade en halti som hjälpte bra.
Sen gick vi rundan utmed sjön, och utmed vägen gjorde vi ytterligare ett par övningar: alla stod still på led medan en hund i taget passerade bakåt och ställde sig sist, samt en ny ringövning där en hund stod i mitten medan övriga gick runt.
Kan till min glädje konstatera att de där övningarna klarar Kasper bra nu. Han ville ju gärna framåt, men med lövruskan nådde jag ned i rättan tid för att förekomma honom. Det var bara på slutet av en-och-en-halv-timmespromenaden som jag inte riktigt orkade vara lika snabb och konsekvent längre.
Men det kändes så skönt att kunna konstatera att ifrån att ha varit en av gruppens jobbigaste hundar var han nu en av de bästa. Detta blir helt klart en kick för att ta mig iväg på fler sådana här nyttiga måndagspromenader.

Läget just nu

Som tur är gick det bra för mamma Sunna och Kasper har nu två små halvbröder, Dante och Dixon.
Vi hade ju bokat in oss på Steg 3-kursen i Frösunda, men tyvärr har den blivit inställd. Saknades en futtig deltagare. Vi är ju inbokade på en intensiv helgkurs nästa helg i kantarellsök, det ska bli kul. Om inte annat hoppas jag att jag kan få lite tips om hur man ska få Kasper att varva ner i skogen, för om han nu går skapligt lugnt här hemma på gatorna, så blir han istället en totalt blockerad vilde i skogen. Alla dofter från hare och rådjur verkar vara ännu intressantare nu än tidigare, på något sätt. Jag vill ju verkligen att han ska kunna gå lös i skogen, och det gjorde han ju mycket när han var liten, då vi tränade mycket att gömma oss och liknande. Men nu känns det mycket långt bort att våga släppa honom. Han är så på att jag vet på förhand att han skulle dra som en blixt, så det är helt enkelt inte aktuellt. Långlina i skogen är inget kul för nån av oss, jag blir bara förbannad på alla snår och rötter jag måste reda upp linan från, plus att jag blir förbannad när han inte lyssnar för fem öre. Skulle verkligen ha behövt lite peppning i det här läget och då hade en längre kurs varit bra. Men tja, får väl se om jag hittar nån annan kurs istället. Ser lite tunt ut just nu hos de jag gått hos tidigare.
Jag har ju anmält Kasper till MH på VaBK, men vet ännu inte om han kommit med. Sen har det kommit en kallelse till valpträff hos uppfödaren, men det kan krocka med MH:n, så vi får väl avvakta lite och se hur vi gör.

Mamma får valpar

Nu håller min mamma på att få valpar. Igen. Heja, heja, hoppas det blir många fina D-vapplingar.

http://marklanda.blogg.se/2008/september/valparna.html?_tmp=e1f62c982d3e182fd462cd91697be433c21abe35

Oj då, mamma verkar ha det jobbigt. Håller alla fyra tassar för att allt går bra med mina småsyskon.

Duktigt eller totalt ouppfostrad?

Häromsistens gick vi en promenad i kvarteren. Stötte på en man som klippte sin häck och som ville hälsa på Kasper. Jag fick Kasper att först sitta, sen ett varsågod att gå fram och hälsa. Mannen, som själv hade två hundar, tittade och sade: "Är han alltid så där duktig?"
Stod som fallen från skyarna. Nån som tycker att Kasper är duktig... De flesta ser bara slyngeln i honom. Men jag har vittne på det, lillmatte var med... :D
Å andra sidan blir Kasper som galen i skogen. Vill fara fram som en tromb i alla doftspår; hade jag inte honom i långlina skulle han antagligen försvinna för gott. Vet inte riktigt hur jag ska få bukt med det. och snart ska vi på kantarellkurs, får se hur det går.
Sen fick jag hjärtat i halsgropen härom dagen. Öppnade ytterdörren för att kolla vädret innan jag släppte ut Kasper i linan. Såg inte att en man med en wheaten stod utanför tomten på andra sidan häcken. Men det såg Kasper. Woof, sade det, så försvann han som en pil ut genom hålet i häcken ut till den roliga hunden. Gatan som går där är väldigt liten med ytterst lite trafik, så det var väl i och för sig inte hela världen. Men när jag kom och skulle ta in honom bara fjantade han runt den andra hunden medan jag försökte kalla in och få tag i Kasper. Inget halsband heller, så hal som en ål. Sen dök det upp en hel dagisgrupp lite längre ned på nästa väg. Iväg kutade Kasper, medan jag gormade ilsket. Väl nästan framme hos barnen vände han faktiskt, om det nu var mitt gormandes förtjänst ska jag låta vara osagt. Men istället för att komma tillbaka till mig och mannen med wheaten drog han vidare förbi uppför backen ända upp till kröken där man inte ser längre. Då gick jag arg som ett bi in och hämtade visselpipan medan mannen med wheaten sade att nu går vi så blir det kanske enklare. Och faktiskt, visselpipan fungerade. Som en pil kom Kasper insusande på gården igen och försökte se oskyldig ut.
Jag var superarg, dängde in honom innanför dörren, inget godis eller nåt. Vet inte om det var rätt taktik, ska man i det läget belöna för att han trots allt kommit för visselpipan, eller låta bli för att visa att han var dum som drog i första läget? Svårt det där.
Rejält rädd var jag också, för vägen dagisbarnen korsade är större med mer trafik än den lilla väg han först sprang ut på, och strax nedanför dagisbarnsvägen ligger en riktigt stor korsning med massor av trafik hela tiden. En liten dsg därnere och hans tid är förbi...

Det har regnat här hemma

I och med att vi kom hem tog sommaren slut. Allvarligt. Hela sommaren har vi haft solen med oss, känns det som. Vi har njutit av sol och vind, men sällan drabbats av regn. De stunderna har vi haft annat för oss.
Nu kom vi hem från Rügen och möttes av en flera decimeter hög illgrön tjock gräsmatta. När vi åkte lämnade vi en gulbrun torr stackars gleskammad historia efter oss. Liknade mest en julgran i februari.
Hemfarten, förresten. den gick ju strålande. Med hundpasset i ena handen och kopplet i den andra tågade vi in på en av Rügens veterinärkliniker. Kasper åt sitt medhavda piller under sträng tysk veterinäruppsikt, blev chipläst (hade inte ens tänkt tanken innan att alla veterinärer kanske inte har chipläsare!), fick sin stämpel i hundpasset. Nå, vad kostade det här, då? Nä, vi var klara nu, sade veterinären. Det var gratis! Eloge åt denne tyske veterinär. När vi så sen körde av färjan och som enda bilen valde röda utfarten (vapen och hundar var särskilt tillskrivna att köra på rött) lyftes bommen bara för oss. Obemannad station! Lite snopna körde vi in i Trelleborg.
Idag har vi så träffat Enzo igen och plockat massor av karljohansvamp. Där kom regnandet väl till pass. Och igår fick jag frågan om jag ville vara med på Eva Bodfäldts kantarellsökkurs. Jamenvisst, självklart vill vi det! Hoppas verkligen att den blir av om två veckor.
För övrigt har Kasper indelat oss i två kategorier: tjejer (lillmatte och jag) är bollar; killar (Enzo och husse) är hjortben. Vi har nämligen vid olika tillfällen frågat: "Var är... [lillmatte/matte/husse/Enzo]" och vid dessa tillfällen har boll respektive hjortben hämtats. Nu har vi klurat ut det, lillmatte och jag: killar luktar skit... :D

Semester på Rügen

Lillmattes kusin tyckte Kasper var en rolig bekantskap.
Väl på plats i huset på Rügen visade de sig att det fanns en grannkatt. Den var mycket intresserad av Kasper, och intresset var ömsesidigt.
Maneter och sjögräs skulle ju undersökas.
Vi gick på långpromenad i en nationalpark med härlig bokskog, och den här bilden ser lätt surrealistisk ut med grönbevuxen sjö och det gröna bokljuset.
Inte kan man missa en sån feature som en hundbar...
Lillmatte och Kasper tar sig nerför en brant slänt. Många intressanta kryp att detaljstudera. Kanske ett förstoringsglas i julklapp?
Många härliga stränder fanns det.

Men... är det en isbjörn därborta? Visade sig vara en golden som skakade av sig saltvatten...
Mums, lite god yoghurt kan ju vara värt att fläcka ned nosen för.

På strandpromenaden i Binz finns det både hundpåsar och särskilda avfallskorgar.
Men det trädet är alldeles för stort för att kissas vid...

På tal om stort, här är en del av den gamla kurort i Prora som byggdes under Hitlertiden. Nu en avskräckande ful ruin som upptar flera kilometer av den härliga sandstranden.
Nedanför Prora-ruinen. Vår sista dag på Rügen, så alla badkläder var redan nedpackade.

Storegård hundpark

Lillmatte kom ned till Skåne med tåg. På torsdagen innan vi åkte till Tyskland passade vi på att besöka Storegård hundpark strax utanför Löddeköpinge. En kanonvarm dag, så mitt i bröt vi för en badstund vid Barsebäck strand, innan vi återvände för mer kul aktiviteter. Entréavgiften gäller hela dagen.

Vi inledde med att gå runt parken och titta och skapa lite kontakt. Svårt, för Kasper tyckte ju att allt var så intressant. Sen gick vi en labyrintbana.

Lite låga hopphinder fanns det i labyrinten. Matte fick hoppa mer än Kasper.

Sen fanns det en miljöbana med mängder av olika slags hinder. Stubbarna var roliga och lätta att gå på.

Hinkarna var mer okända, men inget problem.



Ännu mer ovant var det med hinder man skulle gå igenom. Kasper var lite förbryllad, men inte rädd, och snart gick han genom dem hur enkelt som helst.
Stilstudie i klättring över pallar.
Åka skottkärra var väl inget, man har ju åkt cykelkorg.

Det fanns både en nybörjaragilitybana med lättare hinder och en vanlig agilitybana med fullstora hinder. Vi körde lite i bägge, och det var ju superkul.
Slalom har vi inte tränat så mycket på, men på nybörjarbanan fanns det låga käppar som man nådde över med armen, vilket gjorde det enklare att leda runt med godis. Mot slutet tror jag Kasper började fatta vitsen litegrann. Återstår att se om han minns det nästa gång...

Lite mer ovanliga hinder fanns det också.

Och så rolig belöning med dragkamp när man varit duktig.

En kanondag - kan verkligen rekommenderas om ni har vägarna förbi Skåne:

http://storegard.se/index.php/872415

Beach 2008

Wow, vilken jättesandlåda att gräva i!
Utmärkta solstenar de har här. Nästan lika bra som mattes solsäng hemma.
Fina hundar badar (helst) inte. Kaspiskt ordspråk.

Fast lite nyfiken är man ju på vad som rör sig därnere i havet.
Och igår på Barsebäcks Strand gjorde jag ett undantag. Det var så långgrunt att lillmatte lyckades lura ut mig och bada. Hela jag! Simmade faktiskt. Bröstsim. Fick fixa till frisyren sen med värsta tång- och sandinpackningen tills jag blev mitt vanliga vackra jag.

Besök i Ystad

Vi såg ingen Binkis i Brösarps Backar, det hade vi minsann lagt märke till. Och visst vore det kul att få träffa King (och kanske Pompe?) igen nångång i Stockholm.

I tisdags var vi nere i Ystad och träffade Lisa med familj. Barnen tyckte det var jättekul att få en hund att gå ut med. Kasper förde sig ganska väl för att vara han.
Elias promenerar stolt med Kasper.
I en hundrastplats träffade vi en annan gårdshund, Morris, som Kasper fick leka med en stund.
Alexandra var duktig att gå med Kasper. Här sitter hon och väntar tillsammans med Kasper, den bevingade gårdshunden.
Kasper gillade verkligen Lisa. Här ger han en jättepuss utanför Klosterkyrkan.

Bilder från Tollarp och Skåne

Kul var att jag råkade på en översättarkollega som jag träffade för första gången i Västerås i april. Hon ställde ut sin hane i samma klass som jag. Tyvärr sågs vi inte mer sen, hon åkte kanske hem efter utställningen.
Den här mannen är uppfödare och sade direkt han såg Kasper i toakön första dagen att han tyckte Kasper var så snygg att han gärna ville avla på honom - om det inte var för tänderna, då. Flera gånger sen fick jag höra att hans Gullan skulle passat så bra med Kasper.
Kasper koolade ner sig så pass att han lyckades sova precis bredvid Osborn samtidigt som det var lydnadstävling. Ingen är mer förvånad än jag. Längre bort ser man benen på Kings matte, som besökt Kasperbloggen några gånger. Hej, hej, om du läser detta!
En av våra tältgrannar tävlar lydnadsklass 1 med Celma.
Efter Tollarp for vi vidare nedåt i Skåne. Här rastning på Brösarps backar, ett ställe som passade Kasper perfekt.
Har träffat en beauceron också (eller tre). De verkar vara mycket mysiga hundar, och åtminstone de här exemplaren kunde koppla av också.

Tollarpsträff

Kasper och jag har nu varit på Tollarpsträff i dagarna tre. Vi har bott i tält, vilket gått över förväntan bra. Det knepigaste har varit att han är så intresserad av att träffa alla andra gårdshundar, oavsett om de vill träffa honom eller ej, liksom att han fortfarande har svårt att vara ensam bunden ute medan jag försvinner bort. Men båda delarna har gått lite bättre allt eftersom dagarna gick, så det finns väl hopp att vi ska lösa detta vad det lider.
Dag 1 lyssnade vi på avelsinfo, intressant. Kontentan var att dsg-uppfödarna behöver avla mer på friskhet och mindre på skönhet, och att så mycket som 83 % av den genetiska variationen har försvunnit i rasen de senaste 40? åren. Dags att bli mer aktsam, alltså.
Dag 2 ställde vi ut, och det gick åt skogen. Förra gången fick vi ju en 2:a (blått band) och hade väl trott att vi skulle få det igen. Men icke, den norske domaren gav honom en 3:a (gult band). Har inte utlåtandet framför mig, får slänga in det en annan gång, men kontentan var att Götängens Bonus Kasper är kanonfin på alla sätt - utom tänderna. Underbettet genererade alltså en 3:a. De jag pratade med både innan och efter hade precis samma åsikt - en kanonfin hund, välvuxen på alla sätt, men tänderna gör att man inte kan avla på honom. Vet inte vad det innebär för resten av kullen? Påstås vara ärftligt, enligt vad jag förstod. Iallafall är han är superhärlig hund.
På eftermiddagen tittade vi på lydnadstävling, intressant att se alla moment sammanföras på det sättet, sånt som vi tränat i små snuttar. Men jag tycker den militäriska kommenderingen känns lite overkill... Rallylydnad är lite mänskligare, och känns närmare Kasper och mig.
Dag 3 gick vi på vår 7:e kurs - viltspår. Jätteintressant och kul! Vi åkte ut till en vacker bokskog (bara det...) och lade ett enkelt rakt snitslat spår på 60-70 meter genom att dra en rådjursklöv och droppa ut nötblod. Sen väntade vi en timme innan vi gick spåren. Vi var bara fyra hundar så det var kanonbra. Kasper fattade snabbt vad han skulle göra, nosen fint i marken hela tiden, gick lagom fort och hittade klöven före mig, trots att jag egentligen visste var den fanns... Han tog inte upp den i munnen, men var klart intresserad av den. Tillbaka vid bilarna fick han kika på den lite till och då tog han den faktiskt i munnen ett par gånger. Det här måste vi försöka få till, men det är ju lättare om man kan hitta en spårkompis.
Nu har vi tagit in på vandrarhem i St Olof, mer från oss följer vid tillfälle.