Lure coursing – snabb som en vinthund

Eller, nja, inte riktigt, kanske. Men Kasper var otroligt duktig ikväll.
Vi hade alltså premiär på en lure coursingbana på ett fält lite norr om Kårsta. För den som helt begripligt inte vet vad lure coursing är säger Wikipedia så här:

Lure coursing är en tävlingsform för vinthundar som går ut på att hundarna springer efter ett byte i form av en plastpåse på ett öppet fält. Trasan/plastpåsen dras över ett antal trissor och byter på det sättet riktning. Hundarna bedöms efter fem kriterier (entusiasm, fart, följsamhet, rörlighet och uthållighet) och tilldelas 0-20 poäng per kriterium. Två lopp genomförs och snittet blir slutpoängen. Lure coursing är officiell och championat utdelas.

Vinthundar av olika raser samt urhundar får tävla i denna gren. Avfällingar som dansk-svensk gårdshund kan få vara med och träna, dock inte tävla. det skulle bli mycket spännande att se hur Kasper reagerade på denna gren. Skulle plasttrasan vara tillräckligt intressant att jaga efter, eller skulle han lägga av efter halva och byta till harspår eller liknande istället?

Det är obligatoriskt att ha munkorg, så jag hade tagit med hans korg i meshtyg. Den funkade halva banan, men – precis som mannen som var banansvarig förvarnat om – sen blev han andfådd och därmed irriterad att han inte kunde öppna munnen tillräckligt och avbröt jakten för att försöka bli av med munkorgen. Han till och med gjorde flera kullerbyttor för att bli av med den. Husse lyckades fånga lite av krumbukterna på bild.

Kasper fick vila medan vi åt medhavd picnic och pratade med basenji-ägarna. En av dem är medlem i VaBK och hennes Thella är kompis med Kasper, så när det blev dags för lopp två fick han låna hennes munkorg, som är gjord i tunn ståltråd och verkligen sitter som en gles korg runt nosen. Hunden kan öppna munnen helt och andas med tungan ute. Han gillade inte direkt denna korg heller och den var aningen stor, så han lyckades få av sig korgen under vår promenad runt banan medan linan drogs ut igen. Men efter att ha monterat korgen på nytt, aningen fastare, och genom att lyfta honom i famnen tills det var tävlingsdags, och sedan släppa på honom från sidan så att ”haren” flög förbi nosen som en synlig retning så gick det vägen. Han tappade totalt intresset för munkorgen och hade fullt fokus på bytet. Han sprang verkligen jättefint och fokuserat efter bytet och även banansvarig gillade det han såg.

Tyvärr är det så att FCI är de som sätter reglerna för vilka raser som får tävla, och där känner man ju knappast till dansk-svensk gårdshund. Det är ju bara ett par år sedan rasen ens blev officiell hos FCI. Att dsg skulle kvala in till LC-tävlingar ter sig därför som tämligen utopiskt, och lär knappast inträffa under Kaspers livstid iallafall. Annars är det verkligen en sport som passar de gårdshundar som har föremåls- och jaktintresse och är tillräckligt självständiga för att kuta iväg från matte. Man riktigt såg att Kasper njöt av rundan. Så kul att ha hittat en sport som han är som klippt och skuren för. Det blir nog fler tillfällen framöver. På onsdag är det träning söder om stan, i Norsborg, får se om vi pallrar oss dit.
Lakrits då? Jo, han fick nyttig ensamträning hemma i två och en halv timme.

Skvallerträning

Jag pallrade mig ner till klubben igår kväll. Monica hade anordnat skvallerträning kallad Titta där! som torsdagsevenemang och det var många som dök upp. Det var riktigt trevligt. Och nyttigt för den busige svarte. Bra att det var en massa olika raser, från liten chihuahua (?) med kläder via basenji och spaniel upp till aussie, collie och rhodesian ridgeback.
Jag vilade mig på en bänk några gånger, men det var en solig och fin kväll, så det fungerade bra.
Det gick ganska bra för Lakrits också, han ville dra iväg ett par gånger, men på det hela taget skötte han sig fint och har börjat förstå att hund = titta på matte. Vi utökade även till att ”rrrr” = titta på matte. Kändes som vi utvecklades ett par steg framåt.
Idag skulle jag ha varit med som observatör på Evas Bodfäldts Sikta mot stjärnorna som ersättning för vårt sista kurstillfälle som jag missade pga sjukdom, men då hon ögonopererades igår blev det inställt idag. Nytt tillfälle 13 maj, får se om jag kan vara med då.
Ikväll är det lure coursing, så vi åker nog dit istället om jag bara orkar. Rolf vill fota springande hundar, och det vore himla kul att testa detta med Kasper, tror han vore som klippt och skuren för LC.

Väcker minnen till liv från stora knäoperationen

KS

1,5 l kontrastvätska urdrucken

Lakrits 1 år

Lakrits har blivit stor. Födelsedagspresent: torkat koknä. Populärt? Jomenvisst.
Kasper fick ta ett älgben vi redan haft framme några gånger för syskonsämjans skull.
Och så småningom (syns inte på filmsnutten) så föll knäet isär i lite fler beståndsdelar, så nu byts det benbitar hej vilt.
Båda hundarna är mycket nöjda.

Cykelpromenad

Lakrits och jag tog en ny cykelpromenad i det strålande vädret. Han lunkar riktigt fint vid cykeln nu och jag har börjat säga Cykel istället för Nära för att få ett nytt kommando för högersidan. Vi råkade på Kaspers värsta fiende rottweilern, men med massvis av godis kunde jag mata Lakrits förbi den medan rottweilern drog och slet omkull sin matte för att komma fram till oss. Hon lyckades dock hålla fast honom. Där var jag glad att vi gick och inte cyklade ... och att vi inte hade Kasper med oss! När vi var förbi frågade jag bakåt hur det gått, men hon svarade inte. Vet inte om hon var för blockerad av ilska gentemot hunden, hon inte hörde eller om hon var arg på oss för att vi tog så god tid på oss att ta oss förbi. Men jag ville utnyttja träningsmöjligheten, elakt, va?
Vi promenerade samma runda som förra gången, och där har vi två lagom nerförsbackar där man kan rulla lite fint. Den här gången hade jag tagit Saras cykel istället eftersom den har tjejram och är lättare att kliva på och av om man behöver stoppa plötsligt. Lakrits är fortfarande inte riktigt med på noterna att öka takten, men nu fick jag upp honom till långsam trav iallafall, ca 7 km/h. Tog korta snuttar och stannade och belönade.
Han drar dock gärna utåt höger i nerförsbackarna, och det är svårt att hålla emot. Än så länge kör jag fortfarande med koppel i högerhanden, kopplat till selen, har inte blandat in springern än i ekvationen. Med springer blir högerdragande inte samma problem, men jag vill ju ändå att han lär sig att vi ska rakt fram (eller rättare sagt, att han ska följa cykelns riktning). Jag funderar nu på om jag kanske ska ha både sele och halsband en kort tid, för från selen känner han ju inte på samma sätt att jag vill mer åt vänster som han gör med ett tryck mot halsen. Använda dubbla koppel alltså, och använda halsbandskopplet bara i nerförsbackarna då jag vill öka uppmärksamheten på att följa cykeln och inte dra åt höger.
Själva promenerandet gick annars riktigt bra, inte så mycket nosförsök. Och så pausade vi i en talldunge där han fick lattja lite med en tennisboll.

Kurs i Fjärr

Söt working kelpievalp, 15 veckor.

Fjärren innebär en teknik som är onaturlig för hunden. Därför är det bra att börja tidigt med denna träning och ge det lång tid. Man startar alltid med Ligg-positionen. I lkl 2 är det Ligg, Sitt, Ligg, Sitt, Ligg, Sitt på stället. Domaren har en tänkt linje där hunden startar och som den sedan inte får röra sig ifrån.
I lkl 3 och Elit är det även Stå, och kommandona kan komma i varierande turordning från Ligg. Det är sex skiften.
Man ska ha låsta bakben för att få en stilla linje. Hunden får inte trampa runt, gör den det får man träna stadga vid respektive position.
Det som är svårast att få till är Stå -> Ligg och Stå -> Sitt.
I detta moment får man ha handtecken och ordkommando. Obs! inga benrörelser.
Monika tränar in detta med godislockande och använder sig sedan av samma handrörelse hon redan fått till nära hunden vid lockandet till att vidareutveckla till en fjärrdirigeringsrörelse. Vid Ligg för hon bägge händerna nedåt, vid Lägg bakåt för hon bägge händerna nedåt och framåt (i hunden backningsriktning), vid Sitt för hon upp en hand och Sitt bakåt för hon en hand upp och framåt.
Om man får problem med Stå -> Sitt kommenderar man Backa, Backa, Backa, Sitt. Då får man in det bakåtvikande sättandet.
Inlärningsordning:

1. Ligg -> Stå->  Ligg -> Stå
2. Stå -> Sitt -> Stå -> Sitt
3. Ligg -> Sitt -> Ligg -> Sitt
4. Börja blanda rörelserna och variera vad du börjar med från Ligg.

Träna sedan med störning så att hunden kan koncentrera sig och hålla sin stilla linje även om tävlingsledaren står bakom hunden.

Lakrits har verkligen inte haft något Stå att tala om, i princip obefintligt. Nu fick vi ett genombrott där han inte bara lärde sig vad Stå betydde, utan också fick in lite stadga i Stå så att han inte trampar runt, vilket han gjorde i början. Klickern var jättebra här för att markera exakt när han gjorde rätt, och att dröja på klicket tillsammans med att jag sade Vänta gjorde att han höll positionen mycket bättre. Nu börjar han se ut som en fällkniv på punkt 1: Ligg -> Stå->  Ligg -> Stå. Detta ska nu befästas en masse, och det är ju lätt att få till små träningstillfällen hemma i reklampausen eller fikapausen.

På eftermiddagen stod Tävlingsbubblan på schemat, men då tackade vi för oss. En riktigt bra kurshelg som gav mersmak till en riktig tävlingslydnadskurs framöver!

Kurs i Vittring

Fler kursdeltagare.

Söndagen inleddes med teori i både Fjärr och Vittring, medan praktiken sedan började med Vittring.

Man har hunden på 10 meters håll, varpå tävlingsledaren lägger ut 6 pinnar, antingen i rad eller i cirkel med cirka 20 cm mellanrum. Under tiden får föraren vända sig om medan hunden får sitta kvar och titta på medan pinnarna läggs ut.

I lkl 3 är 5 pinnar orörda och 1 pinne får föraren vid starten så man kan vittra in den ordentligt, ha den i fickan osv. I Elit är 5 pinnar rörda av tävlingsledaren medan i pinne hålls av föraren i 5 sekunder. Ordningsföljden är olika mellan olika hundar men momenten fortgår hela tiden på samma plats och med samma formation (rad eller cirkel).

Hunden ska bara lyfta rätt pinne, annars blir det poängavdrag. (7 poäng i 3:an, 0 poäng i Elit)

Hunden ska bete sig så här:

• Ha stadga
• Ha hög aktivitet mot pinnarna
• Ha hög koncentration för att söka av pinnarna
• Hitta rätt pinne
• Ha hög aktivitet tillbaka till föraren med rätt pinne utan att tugga

Börja så här:

Ha direkt kommando. Jag valde Pinnen.

Lägg ut pinnarna (gärna fler pinnar i början, typ 8 styck, de kan nu ligga lite huller om buller).

Välj en godissort som hunden gillar och kör nu alltid samma sort till denna träning. Jag valde köttbulle.

Längre fram, när man ska lägga på doft på pinnen använder man samma godisdoft (i mitt fall köttbulle).

Sätt hunden 10 meter ut.

Gå fram till pinnarna och lägg ut köttbullsbitar inne bland pinnarna (obs! inga bitar utanför).

Ställ dig invid pinnarna så du ser vad hunden gör.

Säg kommandot.

I mitt fall blev det åter ”problem” med stadgan och Lakrits rörde inte en fena när jag sade Pinnen. Jag sade därför Pinnen, varsågod! varpå han sprang fram och började nosa ivrigt efter godis. Han var inte på pinnarna (till skillnad från kelpievalpen, som började plocka pinnar så snart godiset var slut och matte inte var snabb nog), men när jag sade Bra! och kastade bollen som belöning så sprang han lite åt bollen, men vände tillbaka för att söka vidare efter mer godis bland pinnarna. Monika var där för att förhindra att han gav sig på pinnarna och jag blåste inkallning. För hög aktivitet, fick vi veta. Ja, att han gillar godis var ju ingen nyhet.

Nästa varv fick jag säga Pinnen två gånger samtidigt som jag pekade ner mot godiset och tittade ner och undvek att titta alls på honom. Nu rullade jag bollen istället för att kasta, men jag märkte att inte heller det var lika kul som godisletandet. Här är vi tillbaka i förra sommaren då godis smällde mycket högre än leksak, känner jag.

Så till försök tre sade jag att jag vill byta till godisburk. Monika tyckte det var en bra idé och jag gick och hämtade en pillerburk i plast jag hade liggande i ryggsäcken. Lakrits fick se när jag stoppade i godis i den. Jag tog både köttbulle och några hårda godisar, så det skulle skramla lite intressant om burken. Vi gjorde om, fortfarande med dubbelkommando och pekning, och nu blev det roligare att springa på belöningen. Jag hjälpte honom att öppna burken och hällde ut på marken och han fick på så sätt två godissök i samma övning. 

Här har vi alltså två utmaningar: att få honom att lära sig kommandot Pinnen och att gå ner i lagom aktivitet och bli noggrann vid godissökandet.

Det här bör man göra typ 100 skick på innan man går vidare.

• Om man får plockproblem (vill ta alla pinnarna) lägger man ut en stopp-köttbulle framför raden/cirkeln. Man får också gå långsamt fram och länge använda godis mellan pinnarna. Hunden ska inte tänka pinne, utan doft.
• Om man får problem med tugg kan man träna detta hemma i köket. Låt hunden ta upp pinnen från golvet och lämna av. Se till att upptaget görs i munnens framkant, så minimeras risken för tugg. Träna detta separat tills hunden plockar säkert utan att tugga.
• Hunden ska ej ha öppen mun. Se till att hunden nosar runt bland pinnarna med stängd mun, annars blir det poängavdrag.

Hantering av pinnarna:

• Om hunden inte har rört vid dem lägger man tillbaka dem för återanvändning.
• Om hunden eller människa har rört vid pinnen används den inte mer. Ta till tändved!
• Be brädgårdspersonalen använda handskar när de sågar till pinnarna.

När man plockat bort allt godis och bara har en pinne kvar med doft (insmetad köttbulle+ förarens hand) börjar man flytta sig tillbaka till förarens korrekta position invid hunden. Det är då bra att ha en medhjälpare som står vid pinnarna istället och ser vad hunden gör.
Därefter vill man ha en snabb inleverering: låt hunden springa förbi med pinnen, kasta en boll som belöning bakåt och strunta i om hunden släpper pinnen.

Skräckexempel: 1 vecka före SM började Monikas terv plocka pinnar. Ett gammalt problem som plötsligt återkom. Hennes lösning: hon tog bort all doft från pinnarna. Kvar låg 6 orörda pinnar. Hunden fick leta och leta och när den till slut gav upp – en jättebelöning! Sedan var problemet borta.

Kurs i Rutan

Hanna med sin labrador. Längst bort på fältet provar kelpievalpen spring till Rutan.

Eftermiddagspasset bestod av Rutan-träning. Man börjar med att lära hunden att förstå att den ska springa till formationen (dvs. rutan med ca 15 cm höga koner i hörnen på 3 meters avstånd, vid tävling markerad med band eller linjer som sprejats eller gjorts med sågspån; konerna ska vara väl synliga för föraren), inte belöningspunkten. Hunden får inte agera på eget bevåg, utan det är en dirigering och hunden ska stanna på Stå (inte av sig själv).

Detta brukar man lära in med leksak eller targetplatta. Vid kursen valdes leksak som placerades ut bortanför rutan. Även här befann sig hundarna på olika nivåer. En hund som redan tränats för lkl 2 (då man startar på 10 meters avstånd och avslutar med Stå i tre sekunder) blev ett skolboksexempel på hur svårt det blir att fortsätta att träna inför 3:ans ruta (start från 25 meter med Stå följt av Ligg varpå man testar stadgan genom att föraren kommenderas att gå en vinklad promenad framåt, vänster/höger, vänster/höger tillbaka, varpå man blir kommenderad att kalla in hunden (medan man har ryggen åt hunden)) om man bara tränat på 10 meters avstånd. Jodå, knappt halvvägs stannade hunden och tittade frågande på matte – vad ska jag göra? Monika fick alltså in en femetta på att vi ska börja träna på 25 meters avstånd direkt.

Vi började med att stå på 25 meters avstånd med hunden medan Monika gick bort till någon meter bortanför rutans bortre kant, lekte med hundens roligaste leksak och lade ned den. Jag valde tennisboll och sade Titta Rutan! samtidigt som Monika demonstrerade vad som hände med leksaken. Med fullt fokus framåt sade jag sedan Rutan! Ingen reaktion. Jag har en hund med bra stadga vid nonsensord. :) Det fick bli Rutan, ja! Då stack han iväg. Första försöket vek han av till vänster om konerna och stannade upp och nosade in dem lite innan han fortsatte bort till bollen. Andra varvet sprang han igenom, men saktade farten lite därinne och vek av åt vänster. Det var där rutan stod vid förra skicket, han mindes alltså gamla bollpositionen. Monika flyttade rutan på nytt åt höger, bytte själv sida till höger och gjorde sig beredd att plocka upp bollen om han inte var snabb nog att ta den. Denna gång höll han en linje i mitten och hann före henne, om än knappt. Där pausade vi och andra ekipage fick jobba. 

Nästa omgång hade ekipaget före oss ställt upp fyra koner till, så det blev som en allé med fyra koner på vardera sidan. Nu blev det supertydligt hur man skulle springa och Lakrits klarade att hålla farten ut till bollen med bravur. När han passerade mitt i rutan ropade jag Varsågod! Vi gjorde två sådana skick, så fick det vara bra.

Detta ska man nu pränta in hos hunden, och köra typ 200 skick med synlig target/leksak och byte av rutposition innan man går vidare.

När hunden börjar kunna detta ordentligt och har bra fart, börjar man dölja leksaken i t.ex. högt gräs. Längre fram lägger man ut leksak/target innan man plockat ut hunden ur bilen, så hunden inte ser den, gärna gömt i gräset. Nästa steg är att ta bort den helt och lägga på ett Stå mitt i rutan (kräver ju att hunden kan detta kommando först, så klart). Sedan kastar man belöningen till hunden eller springer in till rutan och belönar där. Det är viktigt att man plockar bort target/leksak innan man lägger på Stå.

Några viktiga saker:

• Hunden får inte börja leta efter target/leksaken. Bryt direkt om hunden börjar söka i förtid. Kalla in och gör om.
• Man får poängavdrag för tempoväxling eller om hunden gör en lov runt och sedan in i rutan. Snabbt och rakt är det som gäller.
• Byt position på rutan så hunden inte letar efter belöningspunkten istället för att lära sig formationen. Det duger inte att bara byta sida, då kan en hund som minns belöningspunkten istället börja springa snett i rutan.
• När man börjar ta bort target/leksak: ta bort en gång, lägg tillbaka nästa gång och varva så ett tag på oberäkneligt sätt.
• Ha gärna en ruta utställd som störning när man tränar lydnad, så att hunden blir van vid att det står koner på appellplan. 
• Ställ ut rutan när hunden inte ser på, iallafall ibland. Annars kan själva utställandet bli en ritual att nu är Rutan på G.

När hunden klarar steg 3 (utan leksak) kan man börja lägga in Stå – inte tidigare. Varva med och utan Stå. Öka sedan till Stå följt av Ligg. Hunden ska lära sig att ligga kvar med stadga, oavsett om jag närmar mig hunden, viker av eller går bort från den igen. 

För elit-rutan gäller att i 99 % av fallen följs en högerruta av en högervinkling och tvärtom.

Åter ett kanonbra kursblock där vi kom så långt att Lakrits fick en grundförståelse i att springa hela vägen igenom konformationen i full fart till sin boll. Här har vi något bra att bygga vidare på!

Kurs i Fritt följ

Instruktören Monika Lindblom.

Redan för typ ett kvartal sen anmälde jag mig och Lakrits till ett kursblock i Fritt följ. Det var VaBK som anordnade en helgkurs med fyra block, och jag tyckte övriga block lät alldeles för avancerade för oss, särskilt med tanke på att Lakrits skulle komma upp i slyngelåldern och man aldrig visste hur han skulle vara då. eftersom det gick att anmäla oss till enskilda block valde jag Fritt följ, som jag tyckte vi kunde ha nytta av i många sammanhang, inte bara lydnadstävlingsmässigt, även om kurstänket var upplagt så.

Igår förmiddag var det dags, och det visade sig vara ett kanonbra upplägg!

Vi var fem–sex deltagare som stod på olika nivå, allt från valp till unghund till ekipage som tävlade i lkl 2. Monika körde en timmes teori och därefter ungefär en kvart med oss var medan övriga tittade på, frågade och kommenterade. Mycket lärorikt. Det gav dessutom utmärkta möjligheter till passivitetsträning tillsammans med okända hundar som stundvis var aktiva.

Lakrits var i princip helt tyst. Någon pipantydan kväste jag, och sen var det bra. Vi har ju tränat klossen och stolpen redan tidigare, vilket innebar att Lakrits kan ingångar (även om han inte alltid hamnar riktigt rakt, jag har haft dålig tillgång till speglar). Däremot upptäckte Monikas skarpsynta öga genast att han tolkat kommandot Fot som ingångsrörelsen, inte att sitta och titta med kontakt på föraren! Om jag sade Fot en gång till när han redan satt hos mig så flyttade han sig lite inåt benet. Mitt fel såklart, eftersom jag har rätt dimmiga begrepp om tävlingslydnadens alla detaljer. Så första uppgiften blev att rätta till detta. Monika lånade min klicker och med Lakrits sittande vid min sida sade jag Fot och blixtsnabbt klickade hon när han tittade upp innan han hann börja röra sig. Vi hann så långt att han nog börjat få en förståelse för att det är titta som gäller, inte röra sig. Mängdträning på detta väntar framöver. 

Nästa steg var att öka tiden och att lägga på störning. Ganska snabbt var han relativt störningsokänslig och höll kvar blicken när Monika började röra sig. Vi kom dock aldrig så långt som att störa med hund som går runt i närheten. Ett bra tips var att gå ut och träna detta invid en fotbollsplan eller vid ett köpcenter för att få gratis störning. 

Nästa steg var att ta ett halvt steg framåt utan att hunden dippar ner med huvudet. Det tränade jag bara någon gång, men det gick bra. Det fanns en annan hund som kommit längre än oss, men som regelmässigt dippade huvudet i början av framåtgåendet. Det var nyttigt att se deras träning, gav en del idéer om hur vi kommer vidare sen. 

När man ska börja med vänstersvängar kör Monika med något hon kallade glasslocket. Hunden satt kvar medan föraren tog ett steg 90 grader vänster (samma som man gör i rally fortsättningsklass) varpå hunden fick kommandot Fot och gick in och satte sig. Den biten kan Lakrits redan. Högervinklar tränade vi inte, men en annan hund gjorde det och hade svårt att hänga med runt. Denna hund klarade däremot Helt om mycket bättre. Snabbt kom en lösning på plats: sakta in precis före högersvängen så hunden fick en chans att bli uppmärksam och hinna svänga med. Nu gick det kanon för dem. Här tänkte jag också på Eva Bodfäldts huvudrörelser, att man själv vrider huvudet lite innan man svänger vänster eller höger, så att hunden får en liten hjälp på traven.

Senare ska man träna tempoväxlingar: sakta, normal marsch, språngmarsch och ytterligare längre fram stegförflyttningar där man själv ska vara vänd rakt framåt och hunden ska följa parallellt.

Vi fick ytterligare ett konkret tips: om hunden har tendenser att ploga går man in i en långsam vänstercirkel istället för att bryta och fela. En riktigt långsam cirkel där man tar ett steg, väntar tills hunden söker sig in med rumpan, ett steg till, rumpan in osv. När detta ser bra ut återgår man till att gå rakt fram. Börjar hunden ploga igen blir det en ny långsamcirkel. Skulle hunden sätta sig i denna långsamma cirkelgång struntar man bara i det, det är inte relevant just nu.

Om hunden ljudar i startpositionen kan man skippa utgångspositionen ett tag och ta in hunden vid sidan i farten och säga Fot där. Ofta är det startförväntan som genererar ljuden.

Detta pass var så bra och Lakrits var så alert och med att det var en fröjd. När jag fick höra av Monika att det fanns platser kvar till block 2 och 3 bestämde jag mig alltså direkt att hoppa på. Den härliga solen gjorde beslutet ännu enklare – vi hade en hel underbar vårdag.

Picniclunch med markeringar

Idag var det så strålande väder att jag lockade med mig husse ut på picniclunch i det fria. Vi tog bilen till Strawberry Fields och hittade en solig läplats för lunchen.
Efter maten lämnade Lakrits och jag husse, Kasper och ryggan och gick över fältet till ett ställe där man kan passera diket som går tvärs över fältet. Vi gick sedan tillbaka så vi kom mittemot husse, på andra sidan detta nu breda dike. Jag underskattade dock hur brett ...
Vi ställde upp oss och husse kastade en markering långt där borta. Lakrits fick kommandot Feldy och satte av. Diket krävde visst plurr och siminsats, och sedan snurrade han runt kring husse några förvirrade varv. Till sist gav han upp och kom tillbaka tomhänt. Han hade väl tappat den exakta markeringen i och med sin simtur.
Vi ställde upp igen och husse kastade om. Andra skicket var han ju beredd på att få simma, men det tog ändå ett litet tag innan han lyckades lokalisera dummien. Så småningom tog han den dock och återvände fint.

Jag tänkte att vi gör om samma en sista gång, men låter husse byta dummy mot boll medan vi vänder bort. Det visade sig dock att Lakrits var ännu smartare... Husse kastade den orangeröda dummien, vi vände och han bytte mot gul tennisboll. Sen kommer Lakrits sättandes mot nedslagsplatsen. ”Hmm, inget rött här? Men där i ryggsäcken ligger ju nåt rött. Jag tar med det till matte.” Och full fart i returen kommer han sättandes över diket med det slarvigt nedstoppade sittunderlaget i röd skumplast. Och hundar ska vara färgblinda?

Tja, vad gör man? Skrattar och gör om. Denna gång fick jag in tennisbollen, men jag märkte att det inte var lika kul att simma över diket längre, så vi avslutade och promenerade tillbaka till rätt sida diket igen. Lite kortare avstånd, och nu var det kul att plocka in de resterande tennisbollar husse hade att kasta.

Solig promenad

Jag, cykeln och Lakrits tog oss en solig promenad. Husse tog under tiden Kasper på en riktig cykeltur. Det var andra gången vi var ute, men första gången vi gick en lite längre sträcka med cykeln.
Första gången gick vi bara på vår lilla återvändsgata. Då hade jag cykeln till vänster och Lakrits till höger, matade vid högerknäet så han skulle förstå att nu var det på den sidan han skulle vara. Vi kom upp till vändplan och snirklade oss runt där i både vänster- och högervarv. Efter ett tag bytte jag ordning så att jag hamnade längst till vänster, sedan cykeln och så Lakrits till höger. Vi fortsatte gå på vändplan och sedan tog vi oss nedför den lilla backen hem igen. Nu matade jag genom cykelramen, mitt för pedalerna, där jag vill ha honom när vi börjar cykla längre fram.
Idag startade vi i denna ordning direkt: jag, cykeln och Lakrits. Jag hade med godaste baconosten och belönade emellanåt med den genom cykelramen. Mums! tyckte Lakrits och gick för det mesta lugnt och fint vid cykeln. Dock kan han helt oberäkneligt stanna till för att ta sig en pink, och vid något tillfälle ville han gå upp framför framhjulet och byta till min sida. Det där får vi träna bort.
Vi hade några nerförsbackar utmed vår väg, och då provade jag att ställa mig på ena pedalen och glida lite utför, men det var knepigt att få honom med på att börja trava. Med matte ska man skritta. Basta. Nåja, vi har alls inte bråttom med detta, jag tar gärna en längre inkörningsperiod så han tycker att det är kul att gå där bredvid cykeln.
Utmed vår väg såg vi både blåsippor och tussilago, och nu har de även sopat både bilvägar och cykelbanorna här omkring. Härligt!

Äng och skog

Idag sökte vi oss lite längre bort till en äng som gränsade till skogen. Jag gjorde en dirigering till en dummy inne i skogen som Lakrits var med och lade ut och skickade honom sedan dit utifrån ängen. Det gick bra, så vi gick in igen och lade dummien på samma plats en gång till. Den här gången utmanade jag honom lite för mycket genom att gå hela vägen över ängen och vända upp i nästa skogsbryn. Han sprang jättefint ut ungefär till därifrån vi startat förra gången, tittade på mig varpå jag chansade på ett Back. Jodå, han sprang ännu längre ut på backkommandot, men när han kom till skogsbrynet kom han av sig. Det blev helt enkelt för svårt. Han vände frivilligt och sprang hela vägen in till mig. Vi gick tillsammans tillbaka över ängen nästan till skogsbrynet och så skickade jag honom igen. Nu kom han ihåg var den fanns någonstans. Bara han får lite mer rutin kommer han att fixa det där som en dans, så bra såg det ut. Även om han inte lyckades idag kändes det kul att få nåt slags statuskoll på nuläget.
Sen gick vi bort till den sten jag skickat till några gånger nu, fast denna gång från ett helt nytt håll. Vi startade strax före en bred grusväg med tanken att jag sedan ska förlänga inifrån skogen, över grusvägen, bort till stenen. Från grusvägen till stenen var inga problem alls. Han är hela tiden med och ser när jag lägger ut. Någon gång har jag provat att distrahera honom med en kastad tennisboll vid sidan strax före skicket, men det bekommer honom inte. Inte ens att ha den lilla fläckiga hunden i oregerlig närhet bekommer honom. Han är fokuserad på uppgiften.

Samma skog idag igen

Det var så trevligt igår, så vi gjorde om samma idag, fast en liten annan rutt i skogen. Jag använde mig till ett ganska långt skick till samma sten som igår, fast från ett annat håll. Men innan jag skickade honom visade jag honom hur jag lade ut en liten dummy till ett närsök vid en stubbe med flera hål jag låtsades stoppa i. Sedan vände vi upp och jag skickade på dirigeringen. Lite krokigt, men terrängen är full av stenar och andra hinder, så det är det väl inte så mycket att orda om. Han knep den snabbt och återvände fint. Då fick han ta det närsök han sett tidigare. Inte så lätt som man skulle kunna tro, han provade flera andra hål först innan han kom rätt. Och sedan hade visst dummien åkt djupare än jag trodde, för han grävde i flera omgångar, pausade, tog en lov runt stubben för att kolla in de andra hålen igen, återvände och till slut fick han upp den, alldeles jordig. Duktig pojke. Det var nästan så jag blev rädd att det skulle finnas nåt djur därnere, att stubbområdet skulle vara riktigt så fullt av gångar hade jag inte trott.
Jag gillade gårdagens gölarbete, så vi tog en lite annan väg där det finns aningen större pölar och sankmark i skogen. Jag provade att lägga ut, runda gölen med hundarna och skicka från andra sidan, men precis som jag misstänkt tog Lakrits då samma väg runt som vi gått. Där behöver man vara två personer helt enkelt.
Nåväl, strax därefter fanns det ett smalare våtmarksbälte där jag möjligen skulle kunna ta mig över något sånär torrskodd. Jag lade dummien så Lakrits såg det i en grund hällsänka, sen gick vi nerför bergsluttningen och korsade våtmarken. Just som jag insåg att jag inte kommer att klara det torrskodd kände jag vattnet rinna in i höger goretexsko. Goretex hjälper inte mycket om det rinner in ovanifrån, kan jag berätta. Nåväl, nu var jag ju blöt om högerfoten så jag tog ett rejält kliv och slapp därmed blöta ner vänster sko också. Vi gick vidare kanske tjugo meter till, strax över en stig, och så vände jag och skickade. Ingen som helst tvekan! Över stig, göl, häll. Och så vips var han tillbaka.
Efter detta blev det mest lullande och lite frispring. Kasper var väldigt taggad på alla viltspår i skogen, men det hade han inget för.

Blåsippor i Vallentuna

Vårpremiär för stenskogen

Idag gick vi i stenskogen för första gången i år. Det var mulet och såg trist ut inifrån i jämförelse med den tjugogradiga Skånesol jag lämnade efter mig när jag körde hem igår. Så jag hade inte ens med mig nån apport, bara en enda futtig tennisboll. Men när vi väl kom till skogen började solen att skina igenom molnen och hemma igen hade termometern stigit från 11 till 14 grader. Så det blev en riktigt trevlig runda, och lite längre än jag först hade tänkt mig.
Så drog jag mig till minnes Annikas goda råd: ta ett hopknutet koppel.
Jag hittade en bra sten att ha som referenspunkt (och ja, Annika, jag ska försvåra referenspunkterna vad det lider, men jag vill gärna hitta tillbaka till mitt koppel om Lackemannen skulle svika mig) och gjorde två skick dit, första på kanske 35 meter och andra på 50 meter. Skillnaden dem emellan var en liten berghällsknalle som skymde sikten. Gick kanon. Vi lullade oss igenom skogen med avbrott för ett par närsök när jag hittade bra platser.
Sen passerade vi en liten sankmarkspöl, kanske fem meter bred, och jag fick för mig att lägga en dirigering på andra sidan om den. Lakrits fick sitta på avstånd och titta på när jag lade ut den. Jag kastade bollen sista biten för att inte fresta honom att gå runt pölen samma väg som jag annars skulle valt. Tillbaka och skicka Ut. Han stannade vid vattenkanten där jag stannat för att kasta, och slog om till sök istället. Jag provade att blåsa Stopp och Back, men det fungerade inte, så jag tog in honom igen. Jag gjorde att nytt skick från samma ställe, och den här gången förstod han att han skulle längre ut, sprang genom pölen och hittade bollen meddetsamma. Tjoho, vad duktigt!
Vi fräschade upp Stoppsignalen lite och jag vågade mig en bit längre fram på en ganska lätt kombo av Ut, Stopp och Närsök. Gick suveränt bra.
Borta vid skolan var det mycket barn ute, så då blev det kopplat fotgående. På hemvägen tog vi vägen genom dagisskogen och då blev det okopplat lullande genom i princip hela skogen. Först på slutet, när vi närmade oss den sten vi tränat mot häromsistens, gjorde jag en avslutande dirigeringsövning, fast från ett annat håll än förra gången. Jag lät honom hänga med, lade ut kopplet, gick tillbaka en bra bit – gissar på 60–70 meter – och skickade. Enda problemet var att jag inte knutit ihop kopplet tillräckligt bra, så han fick ta om när han tappade det. I övrigt inga problem.
Och det bästa av allt: han är hur lugn och fin som helst mellan skicken. Om han varvat upp det allra minsta skulle jag inte drömma om att göra så här pass många övningar på ett pass. Men han har verkligen varit kanonkool.
Kasper hoppade såklart upp på sina favoritgodisstenar, glad att äntligen få gå i stenskogen igen. Och när vi passerade skolbarnen hörde jag: ”En stor hund och en liten. Jag tycker den lilla är sötast.” Jojo, charma kan han.

Dirigeringar

Jag tog med Lakrits upp till dagisskogen i tanken att leta reda på ett bra ställe att skicka på dirigeringar till från allt längre avstånd, och senare från olika vinklar. Nu är det ju inte nån jätteskog, men jag hittade ett stort stenblock som man kunde nå på skapligt avstånd. Han gick lös jaktfot medan jag lade ut dummien, sedan gick vi bortåt, kanske trettio meter. Den var fortfarande väl synlig. Jag skickade och det var jättelätt. Vi promenerade tillbaka och lade ut den på samma ställe igen, och backade lite längre bort. Inte så mycket längre dock, för det dök upp en liten smal stig, och jag ville inte riskera att han skulle förvirras och börja följa den istället. Därför stannade vi kanske fem meter på andra sidan stigen och vände upp. Inga problem.
Tredje gången backade vi ännu mer, gissar på femtio meter. Nu såg knappt jag stenen längre, och Lakrits kan inte gärna ha sett den. Aningen krokigt på grund av terrängen, men mycket målinriktat och fint hämtat.
Fjärde och sista gången backade vi ännu mer, nu över ett nedfallet ganska litet träd, gissar på sextio–sextiofem meter. Inga problem nu heller.
Det går att öka avståndet lite till från detta håll, men inte mycket, för den lilla skogen gränsar till ett antal hustomter. Jag trodde faktiskt inte att vi skulle avancera så snabbt på ett träningstillfälle.

Vi lullade runt lite mellan stenar och träd och emellanåt lurade jag iväg honom med en kastad boll för att få chans att gömma lilldummyn för några närsök. En gång sprang han åt vänster när jag pekade höger, men innan jag korrigerade sprang han sedan rätt. När han sedan nästa gång ville göra samma sak fast åt andra hållet, stoppade jag honom. Jag måste ha varit alltför yvig i mina handrörelser. Nu gjorde vi om och jag var mycket noga med att bara gestikulera lite fint och lågt åt rätt håll, och nu tog han anvisningarna bra.

På tillbakavägen fick jag för mig att träna ett par höger-/vänsterdirigeringar och lade ut en boll i ganska öppen terräng. Stoppsignal med höjd hand. Äsch, fel höjd hand. Tog ned vänsterhanden och upp med höger i en högervisning. Höger! Jo, trots mattes klantighet klarade han den. Vi gjorde om en gång till, mest för att matte skulle få det rätt den här gången.
Sedan samma övning åt vänster. Men den här gången sprang han på min stoppsignal. Kan själv, va! Jag RRRR-ade honom och lät honom sätta sig igen på samma ställe. Gjorde en ny stoppsignal, men kastade nu lilldummyn över huvudet på honom som en vanlig stoppbelöning för att fräscha upp kom-ihåget vad stoppsignalen egentligen betydde.
Därefter satte jag honom för tredje gången på samma plats, blåste stoppsignal med vänster hand uppe (!). Nu satt han kvar och väntade. Vänsterhanden ut och kommandot Vänster! Nu gick det bra och därmed avslutade vi.
På vägen ut ur skogen stod någon ur skolpersonalen och rökte i vanlig ordning. Vår träningsskog = deras rökruta. Hon berättade att hon blivit jätterädd när jag hade ropat till Lakrits då när han sprang på stoppsignalen. Jag förklarade vad som hänt och att vi nu gjort om och gjort rätt. Hon tyckte att han var en fin hund och beundrade hans fotgående när vi sedan gick vidare. Det gjorde nu inte jag eftersom han sackade efter då han hörde hennes röst. Hm, störningsträning, någon?

Lite vänster och höger

Kasper och husse har börjat cykla så smått, vilket betyder att jag får lite mer tid för Lakritsträning utan bihängande gårdshund. Idag tog vi oss visserligen bara till gröna ängen, men jag passade på att träna vänster och höger med tennisbollar (utan risk att de hinner bli upplockade av liten ivrig brunfläckig).
Jag började med bara Höger-kommando och högerarm med honom sittandes mitt emot mig. Sen en liten paus, och samma sak med vänster. Kort avstånd, max 10 meter, fungerade bra.
Sedan lade jag på en stoppvissling med stopphand följt av högerkommando. Nu låg bollen lite längre bort, så han fattade inte vad jag menade. Vi promenerade bort till bollen tillsammans och bara tittade på den. Han fick inte ta den – där fick jag in lite stadgeträning också. Så vände vi tillbaka till utgångspunkten ca 15 meter bort och gjorde om: Stopp, Höger. Nu gick det kanon! Vi gjorde om samma en gång till med bra belöning båda gångerna, och sen bytte jag till vänster. Den bollen låg redan utlagd utan att han visste om det.
Jag provade först att köra Stopp, Vänster direkt, men det var samma oförstående min den här gången. Okej, en ny promenad bort. Titta på bollen, gå tillbaka till utgångspunkten. Jag blåste Stopp följt av kommandot Vänster. Yes! Där satt den.
Där avslutade vi, så får han smälta detta ett tag.
På tillbakavägen märkte jag att Lakrits gick och sneglade på den tennisboll jag fortfarande höll i handen. Aha, ett bra tillfälle att träna lite stadga! Jag släppte den nonchalant på min högra sida och fortsatte gå. Lakrits stannade till, men kom med mig när jag sade till honom. Lite längre fram fick han ett varsågod att springa och ta den. Detta gjorde vi om flera gånger. En gång råkade jag kasta rakt framför nosen på honom och då kunde han inte motstå att ta den lyran, men i övrigt höll han sig. Han saktade efter mig, dock, och ville bra gärna. En liten uppmaning att hänga med krävdes. Så det här var en nyttig övning som vi får fila lite till på vad det lider.

Hundpass till Lakrits!

Hurra! Nu har Lakrits ett hundpass. Igår var jag och hämtade det. Jag passade på att ha med mig honom för hans ett-årsspruta, så är den gjord ett par veckor för tidigt. Helt okej enligt veterinären. Jag vägde honom också: 29,8 kg. Han har gått ner nåt halvkilo, alltså. Det tycker jag är bra, han började nästan bli aningen för rund.

Kaspers hundpass är nu också uppdaterat med giltiga stämplar och både veterinären och jag muttrade igår om hur surt det är att ha missat det viktiga sista-förbrukningsdatumet på rabiesstämpeln. Jag passade på att prata lite om Kasper och hans pankreatit. Jesper tyckte att eftersom han varit bra nu så pass länge och Kasper gått ner i vikt till 8,4 kg när jag vägde honom vid förra besöket kunde jag börja ge mat med lite mer fett nu ibland. Men införa det försiktigt, och med måtta. Jag ska hela tiden vara vaksam på förändringar hos Kasper, så att vi inte får problem igen. Han sade att det var okej att använda lite godare godis till träning, bara det inte var alltför fetthaltigt. Skönt, det ger lite större belöningsflexibilitet.

Jag måste ju berätta hur Lakrits betedde sig inne hos veterinären också. Till skillnad från Kasper tycker han att de är hans bästa polare (precis som de flesta människor här i världen), så när Lakrits hoppat upp på britsen ville han ju gärna välta veterinär Jesper i all sin vänlighet. Veterinären tyckte inte det gjorde något utan passade på att undersöka hans lymfa medan Lakrits hjälpte Jesper att göra rent ena örat. Veterinärens öra, alltså. Even Steven, med andra ord.
Sedan började det bli dags för själva sprutan och jag tänkte att nu måste vi få ordning på den överglada jycken. Jag tog fram ett kex och lade på britsen och sade Vänta.
Oj, jösses så veterinären skrattade! Han tyckte Lakrits var en riktig cirkushund. Och det var han väl också, på sitt sätt. Från en översvallande glad och sprattlande retriever blev han på ett ögonblick en absolut stillastående stenstod. Förlåt: hund. Där skulle man egentligen ha klickat för det suveräna ställandet, men jag misstänker att jag inte kan åka tillbaka till Jesper och fråga om vi får träna ställande hos honom en stund.
– Fanns det verkligen en av-knapp på honom, sade veterinären och torkade tårarna. Det där skulle aldrig mina hundar ha klarat.