Viltträning och fotosession på Vasakullen

Träffade Annika och Terese med hundar på Vasakullen i Lindholmen så här årets sista dag. Vi gjorde markeringar med tre vilt på soligaste stället för att få lite fina foton på labbarna. Det blev en hel del bra bilder, här lägger jag upp några av de bilder Terese Brandwold tog på Lakrits i väntan på att Rolfs bilder blir färdigbehandlade. Vi avslutade med ett par dirigeringar som gick utmärkt, de med. Nu är Lakrits lite lagom slut i huvudet inför pangandet inatt.

Gott friskt nytt år önskas alla läsare!

Julklapp

Bra val av dottern. :)

Champagefrukost o -lunch

Kasper på julferie

Nu har vi lämnat över Kasper för lite hundtestande. Klokt av Karin och Petter att testa ett par dagar hur det är att ha hund innan man eventuellt går åstad och köper en. Mat, lite tuggisar, leksaker och snuttefilt är medpackat. Jag vet ju att han får det bra hos dem, men lite övergiven såg han allt ut när Rolf, jag och Lakrits gick – utan honom. Det går nog över nu när de ska promenera hem till sig efter den goda julmiddagen hos släkten. Det ska bli kul att höra hur hans dagar ter sig. Det ska visst bli både löprunda och dag på jobbet inne i stan.

Julbad

Jag trodde inte det skulle behövas något julbad i år, eftersom Kasper badades rätt nyligen. Men tack vare årets julväder på +4 grader, relativt vindstilla och en svagt blå himmel tog husse med Kasper på en julcykeltur bort till Ormsta och tillbaka. Nöjd, men lerig, hund var resultatet. Alltså: julbad.

Kasper finner sig rätt väl när det är baddags.

Dessförinnan hade jag tagit båda hundarna på promenad. Jag hade med två fickdummies och gömde dem lite här och där och skickade Lakrits på dem. Kasper tycker att de här är rätt kul också (när han inte har annat för sig) så jag utnyttjade honom lite med. Bra för Lakrits stadga att få sitta stilla medan Kasper och jag lattjar med en fickdummy – kastar, fångar, har dragkamp och skakar som en råtta.

På ett ställe gömde jag en brun dummy i ett tätt mörkgrönt busksnår utan att Lakrits märkte det. En bit bort kastade jag sen den andra, orange, dummyn som en störning några meter upp på en slänt. Lakrits var bra sugen på att hämta den orange, men vi tog något steg framåt tillsammans och så skickade jag honom bort mot det gröna buskaget. Blåste stopp och närsök, och strax kom den in. Sedan fick Kasper ta störningsapporten istället, och det gjorde han med bravur, den lille rackaren. När han bara vill är han jätteduktig!

God Jul!

Den senaste tiden har det mest blivit promenader i hemmatrakten, även om några tennisbollar förgyllt tillvaron lite för den svarte. Ja, även Kasper tycker emellanåt att det är kul med boll.
Idag fick spagettisleven hänga med ut och jag hivade iväg fyra bollar i olika riktningar. Sedan gällde det för lakritsremmen att hämta in just den tennisboll matte ville. Han var duktig och var oftast rätt ute.
Vid ett tillfälle ville han gärna välja höger boll när jag ville få in vänster. Blåste stopp och han stannade. Vid mitt Vänster vek han vänster, men snodde runt efter ett par meter. Nytt stopp. Nu väntade jag lite medan han stint stod och tittade åt höger. Jag stod med utsträckt arm som pekade åt vänster. När hans koncentration åt höger avtog och han vred lite på huvudet åt rätt håll sade jag Vänster igen. Och nu blev det rätt!

Med det önskar vi god jul härifrån Vallentuna.

Tidig present

Hade en kompis uppe här några dagar. Vi var på härligt Yasuragi och lite shopping inne i stan.
Jag fick en tidig födelsedagspresent av henne. Se vilken vacker ljuskrona!

Gyllene Anden

Betydligt mildare än förra året, men de två plusgraderna kändes ändå hårt på grund av den bistra vinden. Vi fick startnummer 10, vilket var ganska lagom. Då hann jag titta på några ekipage före oss, men behövde inte vänta jättelänge. Det var 25 ekipage totalt som startade idag.

Lakrits, då? Jag tror han var tagen av alla människor och hundar, han är inte van vid så stora evenemang. Han löste de långa passivitetspassen genom att nosa på fläckar, äta gräs och pipa. Däremot var han inte särskilt på i aktiviteten.

På minussidan

Okoncentrerad, åt gräs och luktade på goda fläckar, även när han skulle vara i fotposition. Fick flera gånger släpa iväg honom från fläcken.

Pep mycket, oftast inte superhögt, men alldeles för frekvent.

När en annan hund knallade medan vi stod i linjen, knallade även Lakrits. Jag tror han trodde det var lekdags när han såg två hundar ”inne på plan”.

På plussidan

Tog in alla fyra dummisarna, även tvåan, som jag pekade ut för honom för att jag trodde att han inte varit observant på den vänstra kastaren.

Gick inte upp i aktivitet när vi stod i linjen, utan var lugn och stadig vid sidan (förutom när den andra hunden knallade, då).

Bra avlämningar, även om de var i brösthöjd vid ett par tillfällen.

Jag har aldrig varit med om detta okoncentrerade beteende förut, inte när han vet att det är arbete på gång. Jag gissar att det var en försvarsmekanism som trädde i kraft för att det var en lite för jobbig miljö. Det var med andra ord en bra träningssituation och jag är iallafall nöjd med att jag fick alla fyra apporterna in i hand.

Största grattiset går till Cia och Speja, som klarade sig in i finalen och slutade femma. De åkte ut på en dubbel som Cia fick dirigera på. Men notera: Speja grejade dirigeringen så småningom, jätteduktigt av en nybörjarhund! A2 regerar såklart!  

Fyrkanten och markeringar i stenskogen

Fick skjuts med Annika upp till den fina stenskogen. Eftersom hon redan har tre bestar bak fick Lakrits åka mellan mina ben i höger framsäte. Lite trångt, men finfint arrangemang, tycker Lakrits, eftersom han då har chans både att slicka på föraren och peta på växelspaken. Man måste ju börja fila lite på körkortet ...
Efter lite rastning inledde vi med med en fyrkant till Lakrits. Jag körde spårat, synligt där några av sträckorna var skapligt långa. Trots att skogen är gles där och att jag hade med röda snitslar att sätta upp var det nätt och jämnt det gick att urskilja de olika delsträckorna. Lakrits hade inga problem att ta in de fyra apporterna. Jo, just det, på nummer tre såg både jag och Lakrits hur en hare skuttade iväg från oss bort genom skogen. Nu var det ju Lakrits jag hade med mig, och inte Kasper, så jag tänkte inte närmare på detta, utan skickade mot trean som skick nummer två. Det visade sig att han inte hade glömt bort pälsskutte. Han plockade upp dummyn för att nästan omedelbart släppa den och istället springa efter herr hare. Jag blåste inkallning sisådär fyra gånger, hade rätt dålig sikt bort mot hans håll, och vips dök han upp igen. Utan dummy dårå. Men duktigt iallafall att avbryta harjakten. Istället gick vi tillsammans bort till trean, och där låg dummyn, bara en tre–fyra meter från utläggningsstället.
Vi tog samma fyrkant ett varv till, men denna gång osynligt. Dvs Annika och de tre gick bakom oss och droppade apporter medan Lakrits fick gå fot varvet runt igen. Det gick precis lika bra, ingen tvekan alls över vad han skulle göra. Och minnet av haren vid trean var som bortblåst. Annikas tips nu är att antingen öka avståndet ännu mer på spårat, synligt eller att testa med spårat, osynligt igen, fast på lätt terräng och kort avstånd.
Cheysie fick en annan fyrkant, där jag och Lakrits gick bakom och droppade. Hon är verkligen superduktig på spårat, osynligt och springer med värsta entusiasmen ut till dummisarna. Sedan fick Tindra några dirigeringar innan vi bytte till att kasta markeringar istället.
Jag kastade med vit dummy och bytte ut denna mot en liten mikrodummy innan Annika skickade Cheysie följt av Tindra. Sen bytte vi plats och Lakrits fick två kast av samma typ. Han hade absolut inga problem att hitta småttingarna. Det svåra här är som förare att se att hunden har hittat föremålet, för det är så litet att det inte syns i munnen. Man ser mest på den målmedvetna tillbakaspringningen att uppdraget är slutfört.

Två hundar som är mycket nyfikna på den gäst de inte fått hälsa på

Fyrkanten, närsök och taggsvamp

Andra adventssvamp.

Tog hundarna till närmaste Angarnsreservatet. Kasper blir som vanligt tokig av lycka att få springa i skogen och kopplet trasslar sig maximalt. Här kan jag inte släppa honom, så när jag tröttnar på hans fasoner får han finna sig i att bli uppbunden i något närbeläget träd. När Lakrits övning är klar får Kasper ibland också ta en boll eller en liten dummy på kort kastavstånd. Det är mäkta roligt, tycker han. Om det inte finns något ännu intressantare spår i närheten, förstås...

Med Lakrits gjorde jag tre spårade, synliga fyrkanter i skogsterräng på ganska korta avstånd. Denna övning är han riktigt säker på, bortsett från ett par malörer som inte hade med honom att göra. Det första var att det dök upp en matte med hund precis när han kom in med första apporten. Jag hann koppla honom och dra oss undan lite innan de passerade (hon kopplade sin hund också). Jag hade lagt det som var tänkt som skick nummer två precis i deras färdriktning, så vi bytte approach och tog skick tre och fyra först. När vi sen skulle ta skick två var Lakrits lite bortkollrad i huvudet och jag fick hjälpa honom genom att gå några meter närmare och skicka på nytt.

På de båda andra fyrkanterna jag gjorde kunde jag konstatera att han inte alltid sprang riktigt i den riktning jag pekade ut åt honom. Det berodde helt enkelt på att jag pekade fel. Givetvis visste han den bästa och genaste vägen till apporten medan jag blev lurad flera gånger av fel träd. Det var bitvis snårigt, så jag tvingades ta mindre omvägar när vi lade ut, och gick väl bort mig lite vid ett par tillfällen. Man tror man går rakt, men ... Hunden vet såklart bäst. Detta visar ju tydligt att han litar mycket mer på sitt eget markeringssinne än på mina dirigeringar.

Lite längre bort i skogen gjorde jag ett par närsök, först ett med bollar invid rötter och en gammal trädstam och sedan ett med minidummies som jag grävde ner i mossan. Jag skickade på dirigeringar, blåste stopp och sedan antingen närsökssignal eller vänster/höger/back. Stoppsignalen tar han jättebra nu, förutom en gång då han redan sett bollen. Inte heller närsökssignalen är något problem. Back har jag tränat en del under veckan på gröna ängen, och det hade faktiskt gett resultat. Han förstod Back mycket bättre än Vänster och Höger idag. 

Det är väldigt tydligt att dirigeringsanvisningarna är svåra att få in i huvudet, kommer att ta mycket tid, och jag måste ha mycket tålamod med lillparveln. 

Roligt var det också att hitta taggsvamp vid närsöksområdet. Andra advent!

Hänsyn i italienska tyrolen

Hittat i Rolfs gömmor från sommaren 2010.

Malin 3 år

Fyrkanten en masse

Idag blev det en mängd grundläggande fyrkantsträning med bollar på promenaden. Promenaden gick i våra hemmakvarter, vilket ger vissa begränsningar i miljön, men ska man hjärntvätta så kan det nog ändå duga som en start. Kasper fick hela tiden sitta vid sidan om som allmän störning.
Fyrkant 1 – spårat, synligt
Miljö: På ena änden av gröna ängen. Det gick en pudel på en tomt, så därför undvek jag den delen av ängen. Här har jag tränat många grundläggande saker med Lakrits, så han är van att jag lägger ut dittan och dattan som ska plockas in. En mycket lätt miljö, med andra ord.
Resultat: Plättlätt att plocka in alla fyra.

Fyrkant 2 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag tänkte på Märtas tips i inlägget om träning på Strawberry Fields häromdagen, att fixa övergången mellan synligt och osynligt genom att lägga samma varv en gång till, men då utan att hunden ser det. Värt att testa. Vi gick alltså ett varv till runt och i varje hörna böjde jag mig ner och klappade Lakrits samtidigt som jag sade nåt uppmuntrande typ ”Duktig hund” medan jag med högerhanden smög ner en boll intill högerfoten. Det funkade utan att han såg det.
Resultat: Nu tog han två av sträckorna utan problem, medan två sträckor var osäkra. De osäkra sträckorna: Han sprang ut på kommandot några meter, stannade till och visste inte riktigt vad matte ville. Jag förstärkte med ett nytt Ut följt av flera Bra när han då lite tvekande gav sig av i rätt riktning. Bollarna kom iallafall in, så helt fel blev det inte.

Fyrkant 3 – spårat, synligt
Miljö: Vid en liten asfalterad p-plats som används om man ska till gympasalen vid skolan, helt tom en lördagsförmiddag. Intill finns en gräsmatta med äppelträd samt en svag sluttning med tallar. Jag lade ut så att det blev flera övergångar mellan lågt gräs, barrmatta, asfalt och högt gräs.
Resultat: Inga som helst problem.

Fyrkant 4 – spårat, synligt
Miljö: Grusplanen ovanför p-platsen med den glesa tallsluttningen. Längre sträcka och övergång mellan barrmatta, grus och högt gräs.
Resultat: Sprang med bra fart, säker. Här fick vi också pluspoäng av förbipasserande man som tittade uppskattande på Lakrits goda beteende.

Fyrkant 5 – spårat, synligt
Miljö: Bakom musikskolan. Grusplan, stenkant upp mot grässluttning, gles skog med flera nedfallna trädstammar. Här gjorde jag så att jag aldrig gick den fjärde sträckan, utan ville testa om han kunde ta den ospårat men synligt, kort avstånd. Jag skickade alltså direkt från hörn 4 till hörn 1 ospårat.
Resultat: Sprang säkert. Han är verkligen duktig på spårat, synligt. Här tror jag hans goda markeringsegenskaper kommer in, han har bra minne för var de ligger. Därför var heller inte den ospårade sträckan något problem.

Fyrkant 6 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag smög ut bollarna på samma sätt som i fyrkant 2. Även denna gång körde vi ospårat på sista sträckan.
Resultat: Ingen tvekan den här gången att köra osynligt, utan han sprang säkert och tog in alla sträckor bra. Jag är mycket nöjd med framstegen, vi får testa i svårare miljö nästa gång.

Strawberry Fields

Idag strålade Annika, Mona och jag samman vid Strawberry Fields för att träna lite. Jag tyckte att dirigeringar vore bra att börja med, så vi gjorde fyrkanten. Förra gången gick ju spårat, synligt så bra för oss alla tre att vi ville testa spårat, osynligt nu. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det blev alldeles för svårt för både Lakrits och Monas hund. För svår terräng, för långa avstånd. För Lakrits del fick jag eller Annika gå fram och visa. Han hade verkligen ingen susning vad jag ville annars. Bakläxa: backa bandet och kör fler fyrkanter med spårat, synligt innan jag testar osynligt igen, och då med kortare avstånd. Cheysie, däremot, grejade denna svårighet riktigt bra. Men så har hon allt övat detta mycket mer än de andra hundarna.
Vi övergick till markeringar och ställde oss på varsitt fält. Jag tog det bortersta, på andra sidan stora diket, och Annika det främre, medan Mona tog det högra, på andra sidan lilla diket. Jag började och valde en dubbelmarkering där Annika kastade först, sedan Mona. Jag skickade på den senast kastade och Lakrits sprang målmedvetet över. Men sedan blev det alltför mycket spring, och när han tog sig över diket in på Annikas fält kallade jag in. Mona kastade om och jag skickade på nytt. Han sprang fortfarande rätt stort, men just när jag kallade tillbaka honom igen sprang han rätt över den och plockade med den hem, fast han valde stigen och inte det genare diket.
Nu fick Annika kasta och trots det större diket var denna enklare att ta, och han var snabbt tillbaka.
De andra körde sina hundar, och jag kunde åter konstatera att jag kastar som en kratta. Det var ju ett tag sen, visserligen, men så illa och oberäkneligt får man bara inte kasta...
Sedan var det vår tur igen, och denna gång lät jag Mona kasta först, sedan Annika. Skickade på den sist kastade. Snabbt och effektivt in. Vi vände om och jag riktade honom noggrant innan jag skickade på den. Nu gick det mycket bättre även på det fältet. Han fick springa en del och söka, men han höll sig denna gång i området och sökte effektivt. Sen tillbaka längs stigen.
Tack för träningen, svårt men nyttigt!

Kalhygge vid Storsten

I tisdags var det träning vid Storsten igen. Skogsmaskinerna är i full gång därborta och hade ordnat ett bra kalhygge åt oss att träna på. Vi var tre hundar på plats: Reko, Lakrits och löpande Speja.
Vi började med att Anita lade ut tre bollar under ett träd en bra bit ut på kalhygget, sen sköt hon en apport med apportkastaren (premiär med sådan för Lakrits!) åt sidan som störning. Tanken var att skicka hundarna först på dirigering ut till trädet och sedan låta dem ta in apporten på högerkanten. Reko började, men han fick inte in apporten till höger, utan Anita sköt en extra till honom. Därför hade Lakrits extra mycket minnesbilder av apporter som farit ut åt högerhållet när det var vår tur att ställa upp oss för skick ut till trädet. Alltså gick jag fram några meter extra så att draget åt höger skulle minska lite. Han zickzackade lite bland riset ut till trädet, men fick snabbt in bollen. Anita tyckte att så länge de håller sig inom en korridor gör det inget att de inte går spikrakt i den här typen av terräng. Han mindes den skjutna apporten sedan och fick in den utan problem.
När även Speja gjort detta var det dags för oss att gå på linje. Rätt var det var stannade Anita oss och sköt en apport. Alla hade i uppdrag att markera vart den tog vägen och sedan sade Anita vem som skulle ta in den. Lakrits fick en markering som gick rakt framför oss, men över en ås och försvann nånstans på andra sidan. Här var Lakrits riktigt på hugget och hann sticka precis innan jag skickade honom. Eftersom det var en ganska svår markering valde jag att inte bråka med honom utan lät honom springa ifred för att lyckas med jobbet. Hade jag kallat in honom där hade han antagligen tappat markeringen, blivit osäker på vad han skulle göra och därmed misslyckats. Han brukar ju normalt inte sticka i förväg, så det fick passera den här gången. Mycket riktigt, snart dök han upp igen med apporten i mun.
Vi gick vidare och Anita lurade oss förare genom att säga nåt i stil med ”helt om”, varpå hon sköt en apport bakom oss. Inte helt lätt att hänga med i svängarna, ha kontroll på både hund, var man satte fötterna och var apporten hamnade. Reko fick ta in den, och det gick utmärkt.
Så småningom hamnade vi uppe på åsen, varifrån man hade utsikt över i princip hela kalhygget. Där tågade vi på rad en bit och stannade sen för att Anita skulle skjuta tre apporter som vi alla skulle markera: en åt höger cirka klockan 16 från mig sett, en klockan 14 och en riktigt lång klockan 11. Nu skulle vi välja vilken markering vi ville skicka på och motivera varför. Speja började och hennes matte valde den sist skjutna som säkert var 200 meter ut. Snabbt och säkert kom den in. Vi fick frågan härnäst och då valde jag apporten klockan 14 eftersom jag inte var hundra på att Lakrits hade sett den högra riktigt bra från vår vinkel.
Jag skickade, men rätt snart blev det tydligt att han visst hade sett var den högra hamnat. Han girade ditåt och jag blev tvungen att blåsa stopp. Jag lyckades få honom att springa mer ut, men sen blev det för svårt. Felspring genererade ett antal stoppblåsningar. Dessa tog han jättebra. Anita sade efteråt att hon tyckte att jag var för snabb med att skicka honom vidare sedan, så jag ska försöka att göra längre pauser så hunden hinner landa lite mer och kanske tänka efter och minnas vad han sett. mellan hans position och markeringen låg ett omkullvält träd, så för att hjälpa honom sköt Anita en ny markering som hamnade mitt bland trädgrenarna. Under tiden satt han fint och tittade och jag kunde både få honom att vänta på distans och sedan få honom att gå höger mot den nya markeringen. Nu rundade han trädet och det föll sig då så att hans väg sammanföll med första markeringens nedslagsplats, så jag blåste närsök, och han hittade den. Den senast skjutna markeringen fick Speja ta in efter att Reko gett sig i kast med den knepiga markeringen allra längst till höger (och de stod allra längst till vänster när den sköts).
Avslutningsvis fick de varsin lång markering åt andra hållet. Både Reko och Lakrits bedömde avståndet fel här, antagligen för att de inte är vana att apporter kan hamna så långt bort. Båda sprang ut riktigt bra, men stannade kanske tjugo meter för kort, sökte där ett bra tag. Lakrits bytte till sist område och kom in där Reko tidigare sprungit, så jag kallade in honom. Anita sköt en ny, aningen kortare, och den var det inga som helst problem att plocka in. När Speja sen skulle skickas på sin markering tyckte Lakrits att den var ju hans, den med, så både han och Speja drog iväg. Jag röt till åt Lakrits, som genast kom tillbaka, lite snopen. Speja saktade av aningens på takten när jag ropade till, men konstaterade väl att det inte var hennes matte som sagt något och fortsatte därför ut på uppdraget. Sen fick Speja chansen att ta in den långa markering som Lakrits missat, men de blev tvungna att ta det i etapper. Cia fick gå ut och motivera upp rätt område, sen gick det bra att plocka in den.
En massa nyttigt fotgående med lös hund fick vi på köpet i denna jobbiga terräng. Vi avslutade med att åka hem till Anita och fika lite.
Sammantaget var det här den svåraste dirigeringsövning Lakrits nånsin har utsatts för, och även om inte allt gick perfekt så tyckte jag att det gick över förväntan. Att han är en bra markör vet jag sedan tidigare, och han tog mina stoppsignaler riktigt, riktigt bra. Däremot har han ännu inte den fulla förståelsen för vänster, höger och ut. Det vet jag och det är något vi jobbar med. Vi fick ändå ett kvitto på att vi är på god väg. Han vill gärna göra rätt, och bara det är guld värt, även om det blir fel ibland. Kul var det också att se att båda hanhundarna kunde arbeta i princip helt oberörda av att Speja var på dag 11 i sitt löp. Det var bara när Lakrits under fotgåendet skulle passera de fläckar där hon suttit som han fastnade lite i dem, men under arbetet var det just jobb som gällde. Och schyssta leksaker som både pangar och skjuter iväg roliga grejer smäller ju bra mycket högre än en brud.

Dirigeringsträning bakom Västanberga

Idag strålade Annika, Mona och jag samman med hundar och gick ut på fältet bakom Västanberga för att träna dirigeringar. Ett mycket bra ställe för sådant – där finns större och mindre öar på fältet som man kan träna att passera över eller skicka till.

Lakrits och Alpha leker (alla bilder tagna av Rolf igår).

Vi började med dirigeringsfyrkanten och Mona körde först med sin flat. Sedan var det Lakrits och min tur. Det var lite längre avstånd än vi tränat hittills med fyrkanten, men eftersom jag körde spårat, synligt så fungerade det bra. En sträcka här var just över en sådan buskig och stenig ö, men det var inga som helst problem att passera över den och vidare över fältet för att plocka upp. På sträcka tre drog han sig lite för mycket åt höger och jag provade att blåsa stopp. Det fungerade inte alls, och jag gav upp direkt – insåg att det var ett alldeles för stort avstånd för signaler. Så mycket har vi inte tränat signaler att han klarar dem på dryga hundratalet meter! Som tur var vände han självmant och hittade strax apporten ändå.

Tindra, Lakrits och Annika.

När även Cheysie gjort samma övning gick vi vidare ner på fältet, ut i den sköna solen. Här finns två småöar som Annika brukar utnyttja till diverse vänster-/högerdirigeringar, stoppövningar och närsök. Hon började denna gång och demonstrerade hur hon brukar lägga upp det med lilla myror-i-baken-tjejen. Kan tillägga att lilla gulingen var mycket duktig på stoppsignaler och jag hoppas att Lakrits lärde sig lite av att kika på henne!
Mona körde härnäst och hennes hund var bättre på höger/vänster men sämre på stopp. Så när det var vår tur hade jag fått mig till livs alla tänkbara olika varianter till upplägg – mycket bra! Det är lätt att köra fast och köra samma övningar om igen när man istället behöver variera sig mycket mera.

Cheysie i full karutta.

Precis som jag befarade ville Lakrits inte alls stanna när jag blåste stopp efter att ha skickat honom åt höger. Som tur var var apporterna väl gömda, så när långsamma jag hann fram till honom rotade han fortfarande runt och på bara ett par meters håll kunde jag blåsa stopp en gång till. Då tittade han förvånat upp – är du här hos mej, matte? Som belöning kastade jag en boll utåt fältet.
Vi gjorde om övningen och nu stannade han när jag blåste stopp drygt halvvägs till ön. Jag belönade än en gång med boll. Tredje gången fick han komma ända fram till ön innan jag blåste stopp. Han tittade upp och fick fortsätta med sitt närsök.
Innan vi fortsatte med vänstra ön ställde jag upp en plattbottnad dummy en bit bakom honom, som störning. Och nog var det en störning! Jag skickade honom sedan vänster, men nog försökte han svänga om och ta den han just sett ställas upp där bakom sig. Jag satte om honom och försökte igen. Nu stannade han upp och såg allmänt tveksam ut. Då satte jag honom igen och gick ut och rotade lite i gräset på vänstra ön, innan jag gick tillbaka och provade en tredje gång. Japp, nu gick det. Med stopp före närsöket och allt.
Tillbaka till startpunkten. Nu skulle han få ta apporten bakom sig. Han tvekade. Menade matte den där bakom som jag inte fick ta nyss? Jag förstärkte med några Ja, Ja när han tittade ditåt och då kutade han iväg efter den.

Lakritsremmen.

Med detta avslutade vi. Det kändes som att övningen helt klart stärkte hans förståelse av mina visslingar.
Fick tipset av Annika att sakta ner mina vänster-/högeranvisningar. Ska försöka att tänka på det.
Tack för trevlig träning idag!

Akvareller

Äppeltavlor. 

Marianne Chayet visar pedagogiskt de olika alstren.

Filmer från Lkl 1

Husse var snäll och följde med och filmade – jättekul att ha! Fick dela upp filmen i delar så att den skulle gå att ladda upp.

Del 1 är platsliggning och tandvisning:

Del 2 är linförighet och läggande under gång:

Del 3 är inkallning, ställande, apport och hopp:

Premiär i Lkl 1

Lakrits är idel uppmärksamhet under uppvärmningen.

Idag var det dags för Lakrits och min premiär i lydnadsklass 1. På uppvärmningen före samlingen var han proaktiv och lade sig ideligen under linförigheten. Jag såg det som ett tecken på att jag övertränat läggandet lite de senaste dagarna. Därför vågade jag inte göra något extra läggande innan vi gick in på lydnadsplanen när det var vår tur.
Men dessförinnan var det ju allmän platsliggning. Vi var 13 startande och vi hade startnummer 8, så vi hamnade längst ut på ena kanten i grupp två. En rhodesian ridgeback i andra kanten lägger sig aldrig ordentligt, utan följer med sin matte bort redan från start. Men lite fart, dessutom, om jag förstod rätt (hade ryggen till i början) så grannhunden var jätteduktig som låg kvar. Lakrits låg blickstilla på sin kant, var verkligen jätteduktig. Ända tills det var bara några sekunder kvar på momentet – då sätter sig grannlabradoren upp. Båda stirrar på varandra och så reser sig Lakrits. Den andra matten säger något till sin hund och jag visar med handen att Lakrits ska hålla sig stilla. Så får vi återvända till våra platser, och då tar han något steg mot mig mig när jag går tillbaka till honom. Där fick vi första nolla, alltså. Skit!
På utvägen från platsliggningen är det tandvisning. Lakrits är som väntat lite väl glad. I protokollet står det Bus, men vi fick iallafall 8,5 poäng på det.
En stunds väntan på vår tur. Lakrits får vila i bilen medan jag sköljer ner besvikelsen över platsliggningen med en kopp välbehövligt kaffe.
Sedan plockar jag ut honom och vi värmer upp, denna gång som sagt utan att göra något extra läggande. Han är ändå med mig och känns pigg och alert. Så fort vi kommer in på plan börjar han dock visa tendenser att börja nosa. Jag rrr-ar honom någon gång medan vi går till startpunkten och det får honom att upphöra med nosandet. Startpunkten är en rund fläck med sågspån. Jag hade sett att nummer ett hade problem med att hunden ville nosa ideligen på spånhögen medan nummer två var smart och ställde upp sig strax till vänster om högen. Därför gjorde jag likadant som hon, och det fungerade bra.
Linförigheten gick väl sådär, bättre efterhand. Han är klart intresserad av dofterna på plan, men hade klart för sig att han inte fick nosa. Han är dock inte jättealert och med så som jag vill att han ska. Lite tyngd av dagens allvar, kändes det som. Protokollet säger Ojämn position och betyg 8,5. Det får jag vara nöjd med ändå.
På läggande under gång anade jag i ögonvrån att han aldrig lade sig ner. Jag vände mig lite om och såg att han satt, så jag sade Ligg en gång till. Då lade han sig. Men nollan satt ju där som en smäck. Jag inser nu i efterhand att jag nog borde ha garderat med en handrörelse också. Så gjorde Lisa och de fick 7,5 ändå. Ska tänka på det till nästa gång, när det nu kan bli. Med koefficienten 2 skulle det alltså ha gett ca 15 poäng, vilket skulle varit mycket välkommet och räckt till ett förstapris.
Inkallningen gick superbra, han sprang ytterst snabbt och glatt, och det gav oss en tia!
Ställandet gick lika bra och nästa tia var ett faktum.
Apporteringen var som väntat inga problem, ny tia.
Hopp över hinder gick lika bra det, och där fick vi vår fjärde tia.
Helhetsintrycket blev hela 9,5 poäng, och det är jag jätteglad över. Omdöme: Härlig hund, trevligt samarbete. Domaren sade att det var ju bara det här med att ligga som var problem.
Sammantaget gav detta oss 142 poäng och ett andrapris. Vi blev 7:a av 13 ekipage.
Jag får väl vara nöjd med det på vår premiär, även om det känns himla surt med de båda nollorna, som var så onödiga. Båda skulle lika gärna ha kunnat sitta perfekt. Skillnaden mellan noll och tio var här verkligen hårfin, kändes det som.
Husse var med och filmade, stay tuned för filmen så småningom.

I väntan på prisutdelning

Träning i skuggan av skogsmaskinerna

Bästa kennelmamman gjorde sitt bästa att hitta en skogsmaskinfri del av skogen till vår träning, men strax efter att vi slagit ner bopinnarna kom en flistugg farande och parkerade på andra sidan vägen. Den var vådligt effektiv. Och ljudlig. Det hindrade inte de duktiga A2:orna från att jobba järnet.
Ellis messade en påminnelse om tandvisning. Tack, Ellis! Det visade sig vara tre entusiastiska hundar som behövde få sig en duvning i denna konst. Acke är redan fullärd i detta.
Vi jobbade parvis och Cia och jag började. Anita visade först att hon lade ut två dirigeringsdummies inåt skogen och kastade sedan en markering utåt kalhygget. Speja fick ta markeringen medan jag vände in mot skogen och lät Lakrits springa på dirigeringen. Halva vägen blev någorlunda rak, men halvvägs in förvandlades den tänkta raka linjen till nåt slags ormbo. Lakrits trodde helt uppenbart att det var ett sök han skickats på. In kom apporten i vilket fall. Vi gjorde om samma sak, men den här gången fick Lakrits ta markeringen. Lite knepigt att hitta den i riset var det, men in kom den skapligt snabbt. Båda hundarna var mycket stadiga när den andra skickades och vi hade inga problem att vända bort från områdena.
Sen gjorde vi tvärtom – dirigeringen skulle tas först och markeringen (denna gång lite längre bort än första markeringsnedslaget) sen. Nu var dirigeringsplatsen ett bekant område och det var ett helt annat schvung ut dit än tidigare. En liten högergir gjorde han, men Anita förklarade att det fanns nån stor stubbe därute som förklarade det. Markeringen blev trixigare. Vinden kom från höger, samma håll som första markeringen, vilket gjorde att både Speja och Lakrits sprang rakt ut som om de visste vart de skulle tills de var ungefär halvvägs. Sen nådde väl vittringen dem från den gamla nedslagsplatsen, för båda hundarna betedde sig likadant och gjorde en stor gir åt höger för att försöka lokalisera doften. När Lakrits konstaterat att stället var tomt fortsatte han på baksidan av den björk där nya markeringen låg, missade den och fortsatte rätt långt ut åt vänster. Då valde jag att göra en inkallning, för så spretig ville jag inte ha honom. Han stannade upp när jag blåste, men precis innan han skulle börja springa tillbaka till mig fick han vittring på apporten och valde den istället för att springa hem. En kreativ tolkning av inkallningssignalen, kan man säga. Tja, apporten kom in, men ...
Nu drog vi oss en bit inåt skogen och fick jobba en i taget. Anita kastade först en ganska enkel markering på en berghäll, därefter en till, fast längre ut, som hamnade dolt bakom bergknallen. Den tyckte faktiskt Lakrits var ännu enklare.
Sista övningen jobbade vi parvis igen. Fyra bollar lades under en gran för närsök och sedan kastade Anita en markering åt andra hållet. Syftet var att se om hundarna kunde växla mellan action och koncentrerat nosarbete. Acke och Reko fick jobba först denna gång.
Lakrits fick börja med att ta närsöket, vilket han gjorde mycket bra, och när han var på väg in skickades Speja  på markeringen. Sedan bytte vi och Lakrits fick gå på den markering vi sett innan Speja skickades på närsöket, men han fick alltså vänta medan hon for iväg för att ta bollen. Han brydde sig knappt om att vända på huvudet mot henne där bak under granen, så fokuserad var han på var markeringen låg. Inga problem att hämta in den, såklart.
Sammanfattningsvis är markeringar och närsök inget problem, medan vi har en hel del att jobba på när det gäller dirigering och lyhördhet för signaler. Inget nytt under solen.

Torsdagsträning

Var på torsdagsträning igår. Med Lackemannen, eftersom det var tävlingslydnad som stod på schemat. Det mesta gick jättebra.
Vi gjorde en ganska stor platsliggning med kanske sju hundar. Efter drygt halva tiden, som på befallning, susar plötsligt merparten av jyckarna (inklusive Lakritsremmen) iväg bortåt parkeringen. Det var väldigt synkroniserat och snyggt ivägsprunget. Har ingen aning om varför, det enda vi kunde tänka oss var att föraren till ytterhunden just började röra på sig för att gå tillbaka till sin hund som satt upp.
Vi gjorde såklart om platsliggningen, denna gång på lite närmare håll. Jag gick tillbaka och belönade runt halvtid. Denna gång låg alla som stenstoder.
Precis mot slutet, efter några personers tandvisningshjälp, skulle jag bara avsluta med att repetera läggande under gång. Det hade han tidigare på kvällen gjort hur fint som helst. Nu bara stod han. Jag återgick till vanligt Ligg, och det gick att få till, men inte var det med schvung. Mer och mer frustrerad blev jag, och sämre och sämre gick det. Såklart. Slutade med att hunden fick hoppa in i bilen medan jag gick och fikade. Usch, tycker inte om att avsluta ett träningspass när det går dåligt.
Idag började vi i köket med ett läggande under gång med frukosten som belöning. Jäklar, vad snyggt han lade sig då! Sen körde vi ett pass mitt på dagen ute i trädgården. Gick hur fint som helst. Skönt! Har ingen lust att börja strula med saker som egentligen sitter så här nära inpå tävlingen. Det måste varit något tillfälligt igårkväll: det hade blivit för mörkt, han var trött efter alla andra moment, eller nåt annat som bara en hund kan förstå.

Höga apporter

Byggde vidare lite på dagens skogspromenad med höga apporter. Det slutade med att Lakrits hoppade upp självmant på en större sten på tillbakavägen, ”skulle-bara-kolla-läget-på-dummyfronten-lite”, så nu har vi allt tränat det färdigt på ett tag...
Husse tog med Sonykameran, som inte riktigt hänger med i de snabba Lakritssvängarna, så en lätt oskärpa får vi leva med. Lite roliga blev de iallafall.

 Aha! Däruppe ligger den!

 Fyra mikrodummies och en tennisboll uppe på stenen – här gäller det att bara plocka en i taget ...

 Såklart jag bara tar en, matte! Då får jag ju springa upp på stenen många gånger!

 Dirigering till känd plats.

 Repetition av linjetaget eftersom kameran inte riktigt hängde med.

En riktigt skön höstpromenad som avslutades med lite oplanerade trattkantareller. Enda malören var ont i hälarna på grund av framåtböjandet vid svampplockningen (de annars sköna icebugsen som premiärtestades idag tryckte på hälarna när jag gick framåtböjd).

Mer färg och glamour från dansen

 Anne Wilson var en av fem domare.

Spegelvände denna bild för att få en snyggare bildlinje.
En mikrosekund senare hade alla dansare spritts för vinden.

Närsök

Tog en förmiddagsrunda med hundarna och hade med mig några mikrodummisar i fickan. Såna där med nyckelring i, dvs. i storlek som en prinskorv eller så. Jag roade mig med att gömma dem bland de stora gula lönnlöven: ljusblå närmast mig och mörkblå längst bort med två mellanblå nyanser däremellan. På så sätt vet jag ju vilka som kommit in och alltså ungefär var de ligger som eventuellt saknas på slutet.
Lakrits sökte duktigt. Men någon var riktigt svårhittad och där stod Kasper bredvid och hade tråkigt. Jag sade alltså till honom att ”Var är grejen?” varpå även han sprang ut och började leta.
När jag ser båda söka samtidigt kan jag konstatera att de har helt olika beteenden. Kasper är mer rakt på, söker långsamt och noga i ett litet område – förutsatt att han inte tröttnar, hittar en annan doft och helt tappar intresset för det han borde göra. Lakrits är lite yvigare, täcker större markområde snabbare, och söker hela tiden idogt utan att tappa intresset. Jag tror nog egentligen att Kasper har en vassare nos, men han har som sagt noll uthållighet och har helt sin egen agenda på kuliga saker att göra.
Just när de båda letade i ett buskage efter en liten mikrodummy kom en man förbi och undrade vad de gjorde så ivrigt bland buskarna. Jag sade att jag kastat in en grej som visst var svårhittad. Strax därpå kommer Lakrits triumferande ut med en innebandyboll. :)

Danstävling i Fruängen

Sara och Simon dansade två danser vardera i Standard och Latin idag. Några bilder från detta evenemang:

Andrapris i Standard.

Mer följer ...