Igår var det sista gången och vi var åter bara fyra ekipage: sheltien Enzo, storpudeln Athena, schäfern Perla och så Kasper. Det innebar en rejäl sista gnuggning, Kasper är fortfarande trött idag.
Vi började med bilförbud - hundarna skulle sitta lösa i öppen baklucka (tur vi åkte med Anna och slapp sedanens baksäte). Det går rätt okej en kort stund med ögonkontakt. Men nu skulle vi gå till andra sidan p-platsen och dessutom prata och skratta med varandra utan att ägna hundarna någon uppmärksamhet, och utan att hundarna drog iväg. Det gick ju inte med Kasper. tror jag hämtade honom fem gånger tills han verkligen fattat att hans plats var i bilen tills jag hämtade honom. Jättenyttig övning, men ack, så jobbig.
Sedan körde vi diverse hälsningsövningar på p-planen med lösa hundar. Fick jobba stenhårt för att han skulle hålla sig vid min vänstra sida, vilket gick ut över det småsnack med mötande personer som egentligen var tänkt. Men, men... vi har kommit en bit på väg här jämfört med en sån här övning för ett par månader sen.
Sen fick vi köra agility! Eva hade en bana sen en tidigare agilitykurs och hade förenklat den lite för oss. Men den kändes ändå rätt avancerad: i första rundan hade vi cirka fem hopphinder, en ring och tre tunnlar, varav en böjd. Vi började med att bara låta hundarna hoppa ringen och eftersom Kasper övat en enklare ring hemma tyckte han inte alls att den tjocka vita ringen var nåt märkvärdig. Inte ens den böjda tunneln var nåt problem, han hörde mig ropa och sprang hela vägen igenom på första försöket. Kanon! Sen skulle vi köra alla hinder i följd, och första gången fattade han inte när jag sprang på "fel" sida och pekade dit han skulle, men vi skippade några hinder och sprang vidare. Det viktiga var att det kändes kul för honom. Och de följande rundorna gick mycket bättre, det svåra är ju för mig att hinna med och visa. Han är definitivt en agilityhund, det råder det ingen tvekan om. Perlas ägare avundades mig en så snabb och agil hund. De har tränat en del innan och var de som fick visa oss andra hur man skulle göra, men hennes schäfer var ibland rätt slö över hindren. Det kan man inte anklaga Kasper för...
Kasper sitter fint och väntar framför vår ring hemma. På kursen var han mer på och hade knappt tid att vänta på sin tur.
Vi fick försiktigt prova vippbrädan också, och Kasper var (alltför) snabbt uppe. Eva och jag höll i på varsin sida och sänkte sakta ned. Han ska ju vara still på bortre änden ända tills plankan gått i backen, det kommer nog att ta ett tag inan han får in den försiktigheten på egen hand. När han väl var nere fick han godisbelöning.
Vid fikat blev det automatiskt passivitetsträning, inte Kaspers starka sida. Samma sak när vi väntade på vår tur vid agilityn - han blir så rastlös. Okej, visst skulle jag kunna ryta ifrån, men samtidigt vill jag ju behålla den där go-andan och insikten att agility är jättekul, så jag godtog mer bus än jag kanske borde. Svår balansgång, det där.
Efter fikat körde vi nejövningar med godislock. Vi fick välja på lös eller gummibandsförsedd hund och jag valde lös. Inga problem! Sen satt Eva med godis i handen, vi förbjöd hunden att ta, lämnade den framför Eva, gick några meter bort och vände oss om. När vi vände oss igen satt hunden kvar i två fall (Athena och Perla) och hade vandrat nån meter bort i två fall (Enzo och Kasper), men i alla fyra fallen utan att ta av godiset. Inkallningen på Kasper fungerade perfekt.
Det sista vi gjorde var ligg/sitt och stanna kvar. Kasper ville inte ligga (hade ju regnat och var rätt kallt jämfört med den medelhavsvärme vi varit bortskämda med den senaste tiden) så jag körde sitt. Men sen var det helt omöjligt att få honom att stanna kvar. Eva trodde det var ytterligare ett dominanstest från hans sida, men efter att ha funderat nu tror jag kanske inte det ändå. Han satt rätt nära andra hundar och min fundering är om han kände sig osäker? Alla gånger han reste sig gick han mot mig, inte mot någon hund. Kanske var han också rätt trött vid det här laget och ville att träningen skulle vara slut. Vi har ju tidigare med betydligt bättre framgång lyckats med både ligg/stanna kvar och sitt/stanna kvar hos Cattlin och på VaBK med andra hundar i närheten, men just hos Eva är det som förgjort. Alla förbudsövningar kan kanske göra honom lite osäker att stanna kvar på egen hand... Bara en fundering, men så kass på detta moment är han faktiskt inte normalt ens under störning.
Kasper är en hejare på att klättra över stättor, en riktig gårdshund.
St Olofsholm var en liten undangömd pärla med vacker utsikt, raukar och badplats.
Härlig blomprakt uppe på kullen.
Fick man långtråkigt kunde man ju alltid jaga flugor... Ny favoritmat: flugor och sjögräs.
En av de sista dagarna anordnade lokala hästklubben en körtävling precis utanför knuten på vårt hus. Inte ofta man får chansen att se sådana ekipage på så nära håll. Kasper gjorde sitt bästa för att skälla ut dem. 
Det är skönare att ligga på filten och mysa än att bada.
Kasper väntar vid cykeln på att matte ska hitta den borttappade löplinan.
Även Kasper tycker att det gotländska landskapet är spännande. Särskilt raukarna. Och fåren.
Nej, nej, inte stupstocken. Den har jag inte förtjänat, matte!
Hmmm, undrar om de kör iväg mig från mattes säng snart?
Måste skaka mig torr. Attans vad sanden yr... Matte, ska du inte komma upp snart?