Ikväll var det tävlingslydnad som tema på klubben. Passade utmärkt eftersom vi verkligen kunde behöva ett genrep innan söndagen.
Direkt när vi kom testade jag apport med en riktigt stor apportbock, har bara en mellanstor hemma. Den luktade konstigt, sade Lakrits först, men sen tog han den. Inte helt komfortabelt, men det gick. Upprepade några gånger. Får hoppas på en apportbock som han tar utan tvekan.
Vi var tre lite mer rutinerade ekipage (ha, att jag kan räkna oss dit i lydnadssammanhang låter nästan skrattretande!) och fyra rena nybörjare. Vi började med gemensam platsliggning och Terese, som höll i det hela med den äran, såg till att de fyra nya stod kvar vid sina hundar och höll dem kopplade. Jag valde att ställa mig närmast dem för att få maximal störning. Jo, helt naturligt var det lite oroligt i den ändan men Lakrits låg ändå som en staty de dryga två minuter jag stod en bit bort. Sen gick jag tillbaka och satte upp honom på Tereses kommendering, medan min granne åt höger väntade en minut till innan hon gick tillbaka. Denna del kunde alltså inte ha suttit bättre!
Terese fick också göra tandvisning några gånger på honom. Det gick inte helt bra, men bättre än vid tidigare försök, så jag hoppas på ett skapligt uppträdande på söndag. Inte vårt bästa moment...
Sen varvade jag lite fritt följ, linförighet, läggande under gång, inkallning, ställande under gång och hopp över hinder. Det som inte satt helt hundra är fortfarande ställandet. Nu ställde han sig i och för sig fint, men sen satte han sig ner för tidigt, innan jag gett kommandot. När jag så repeterade detta moment ett antal gånger för att få in att han ska vänta på min signal började han istället förutse att jag skulle be honom att ställa sig, varpå han ställde sig efter bara ett par steg, långt före mitt kommando. Suck.
Får träna detta lite till de kommande dagarna, men inte nöta alltför mycket. Och framför allt måste jag variera, och tänja, tiden före både kommandot Stå och kommandot Sitt. Bättre att han vänjer sig vid att det dröjer länge tills jag säger det, och så kommer det snabbare på tävlingen, än att riskera att han tar saken i egna tassar.
Bortsett från att jag inte ser helt hur hans position är när vi går så sitter övriga moment fint. Jag är alltså försiktigt optimistisk. Men på tävling kan allt hända. Lite tummar och tassar behöver alltså hållas på söndag eftermiddag.
Visar inlägg med etikett inkallning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett inkallning. Visa alla inlägg
torsdag 25 oktober 2012
tisdag 10 juli 2012
Inkallning och dirigering
Idag kom jag på något jag länge tänkt träna: inkallning med ryggen mot hunden, så som Bolly tipsade om för några månader sedan.
Vi tog lilla asfalterade bollplanen vid musikskolan. Lakrits satt nu helt stilla vid mina inkallningar. Rena stenstoden. Vid kurstillfället kom han iallafall på tredje inkallningen.
Det tog sin rundliga tid att få bukt med den motspänstiga stenstoden. Jag fick vända mig halvvägs, kalla in som vanligt, korta avståndet. Ja, en massa trix innan det till slut lossnade. Rätt var det var kom han (i ganska tveksamt trav) och jag belönade med värsta godiskastet. När han mumsat i sig det fick han för säkerhets skull ett spontandummylekkast också, sådana som han bara älskar. Sen gjorde jag om det på fullt avstånd, bara för att checka av att det inte varit en engångsföreteelse. Nu kom han med vanlig galopp in och jag belönade med ytterligare ett dummylekkast. Sen tänkte jag att vi lägger inkallningen på hyllan för den här promenaden.
Men så försvann han runt hörnet på musikskolan just som vi skulle gå därifrån åt andra hållet, så jag blev tvungen att kalla in igen. Nu kom han som en oljad blixt runt hörnet!
Får ta ett pass till så småningom, så att han verkligen kan det där oavsett hur jag står. Eller sitter. Eller ligger, förresten.
Sen gick vi upp på stora grusplanen. Lakrits och jag gick runt tillsammans och så lade jag ut en dummy i varje hörn. Helt synligt, det var ingen idé att försöka smyga ut dem på gruset, det skulle han ha hört direkt. Han fick börja att ta in ena långsidan som en dirigering. Inget svårt, såklart. Sen skickade jag om till samma ställe och blåste Stopp. Han gick inte ut med samma schvung som första gången, men ut gick han. Jag berömde och skickade Vänster. Liten tvekan, men när han sen satte av sade jag Vänster en gång till för att försöka förstärka kommandoordet. Sen kom han såklart in med apporten på snedden över planen. Vi gick nu bort till det långsideshörn han redan varit vid två gånger. På vägen passerade vi Kasper som var uppbunden i en bänk. Jag kastade till honom ett par godisar för att han var så tyst och fin, och så gick vi vidare. Vad jag inte tänkte på var vilken extern störning jag skapat nu.
Jag skickade nämligen tillbaka Lakrits längs samma långsida åt andra hållet för att ta in den apporten som låg rakt fram. Efter en tredjedel av sträckan började han vika av för att springa mot Kasper och godiset som han ju sett kastas ut där. Jag felade och kallade tillbaka. Vi flyttade oss kanske en meter in åt höger och jag skickade om. Nu fick jag en spikrak linje förbi godiset och bort till apporten.
Sedan gjorde jag samma sak igen, fast med dirigering åt höger. Samma sak nu, aningen långsammare ut gång två när han vet att där är tomt. Men han springer iallafall som jag säger, rakt och fint ut till den plats där jag stoppar honom. Höger! Liten tvekan och så förstärkte jag med ett extra Höger när han börjat springa.
Det sitter ju på inga sätt ordentligt än, men jag tycker ändå att han gjort stora framsteg i förståelsen av att följa vad jag säger trots att där bevisligen är tomt, och förståelsen av de olika dirigeringskommandona.
Nöjd började vi promenera hemåt när det slår mig att jag borde ha avslutat med ett vanligt rakt skick. Så jag lade en dummy synligt i ovankanten av Skolvägen och sen gick vi ner till dagiset. Jag brukar normalt inte skicka honom på gatan, men nu hade vi precis passerat alla ställen det kan komma ut bilar ifrån och allt var tyst som i graven. Så jag vågade mig på detta för ovanlighetens skull. Uppförsbacken blev en extra bonus. Han kutade iväg i raskt tempo och likadant tillbaka. Sen insåg han som tur var att det gick för fort när han var fem meter eller så ifrån mig och saktade in precis lagom fram till mig och lämnade av. Bra avslut där.
Vi tog lilla asfalterade bollplanen vid musikskolan. Lakrits satt nu helt stilla vid mina inkallningar. Rena stenstoden. Vid kurstillfället kom han iallafall på tredje inkallningen.
Det tog sin rundliga tid att få bukt med den motspänstiga stenstoden. Jag fick vända mig halvvägs, kalla in som vanligt, korta avståndet. Ja, en massa trix innan det till slut lossnade. Rätt var det var kom han (i ganska tveksamt trav) och jag belönade med värsta godiskastet. När han mumsat i sig det fick han för säkerhets skull ett spontandummylekkast också, sådana som han bara älskar. Sen gjorde jag om det på fullt avstånd, bara för att checka av att det inte varit en engångsföreteelse. Nu kom han med vanlig galopp in och jag belönade med ytterligare ett dummylekkast. Sen tänkte jag att vi lägger inkallningen på hyllan för den här promenaden.
Men så försvann han runt hörnet på musikskolan just som vi skulle gå därifrån åt andra hållet, så jag blev tvungen att kalla in igen. Nu kom han som en oljad blixt runt hörnet!
Får ta ett pass till så småningom, så att han verkligen kan det där oavsett hur jag står. Eller sitter. Eller ligger, förresten.
Sen gick vi upp på stora grusplanen. Lakrits och jag gick runt tillsammans och så lade jag ut en dummy i varje hörn. Helt synligt, det var ingen idé att försöka smyga ut dem på gruset, det skulle han ha hört direkt. Han fick börja att ta in ena långsidan som en dirigering. Inget svårt, såklart. Sen skickade jag om till samma ställe och blåste Stopp. Han gick inte ut med samma schvung som första gången, men ut gick han. Jag berömde och skickade Vänster. Liten tvekan, men när han sen satte av sade jag Vänster en gång till för att försöka förstärka kommandoordet. Sen kom han såklart in med apporten på snedden över planen. Vi gick nu bort till det långsideshörn han redan varit vid två gånger. På vägen passerade vi Kasper som var uppbunden i en bänk. Jag kastade till honom ett par godisar för att han var så tyst och fin, och så gick vi vidare. Vad jag inte tänkte på var vilken extern störning jag skapat nu.
Jag skickade nämligen tillbaka Lakrits längs samma långsida åt andra hållet för att ta in den apporten som låg rakt fram. Efter en tredjedel av sträckan började han vika av för att springa mot Kasper och godiset som han ju sett kastas ut där. Jag felade och kallade tillbaka. Vi flyttade oss kanske en meter in åt höger och jag skickade om. Nu fick jag en spikrak linje förbi godiset och bort till apporten.
Sedan gjorde jag samma sak igen, fast med dirigering åt höger. Samma sak nu, aningen långsammare ut gång två när han vet att där är tomt. Men han springer iallafall som jag säger, rakt och fint ut till den plats där jag stoppar honom. Höger! Liten tvekan och så förstärkte jag med ett extra Höger när han börjat springa.
Det sitter ju på inga sätt ordentligt än, men jag tycker ändå att han gjort stora framsteg i förståelsen av att följa vad jag säger trots att där bevisligen är tomt, och förståelsen av de olika dirigeringskommandona.
Nöjd började vi promenera hemåt när det slår mig att jag borde ha avslutat med ett vanligt rakt skick. Så jag lade en dummy synligt i ovankanten av Skolvägen och sen gick vi ner till dagiset. Jag brukar normalt inte skicka honom på gatan, men nu hade vi precis passerat alla ställen det kan komma ut bilar ifrån och allt var tyst som i graven. Så jag vågade mig på detta för ovanlighetens skull. Uppförsbacken blev en extra bonus. Han kutade iväg i raskt tempo och likadant tillbaka. Sen insåg han som tur var att det gick för fort när han var fem meter eller så ifrån mig och saktade in precis lagom fram till mig och lämnade av. Bra avslut där.
lördag 12 november 2011
Premiär i Lkl 1
Lakrits är idel uppmärksamhet under uppvärmningen.
Idag var det dags för Lakrits och min premiär i lydnadsklass 1. På uppvärmningen före samlingen var han proaktiv och lade sig ideligen under linförigheten. Jag såg det som ett tecken på att jag övertränat läggandet lite de senaste dagarna. Därför vågade jag inte göra något extra läggande innan vi gick in på lydnadsplanen när det var vår tur.Men dessförinnan var det ju allmän platsliggning. Vi var 13 startande och vi hade startnummer 8, så vi hamnade längst ut på ena kanten i grupp två. En rhodesian ridgeback i andra kanten lägger sig aldrig ordentligt, utan följer med sin matte bort redan från start. Men lite fart, dessutom, om jag förstod rätt (hade ryggen till i början) så grannhunden var jätteduktig som låg kvar. Lakrits låg blickstilla på sin kant, var verkligen jätteduktig. Ända tills det var bara några sekunder kvar på momentet – då sätter sig grannlabradoren upp. Båda stirrar på varandra och så reser sig Lakrits. Den andra matten säger något till sin hund och jag visar med handen att Lakrits ska hålla sig stilla. Så får vi återvända till våra platser, och då tar han något steg mot mig mig när jag går tillbaka till honom. Där fick vi första nolla, alltså. Skit!
På utvägen från platsliggningen är det tandvisning. Lakrits är som väntat lite väl glad. I protokollet står det Bus, men vi fick iallafall 8,5 poäng på det.
En stunds väntan på vår tur. Lakrits får vila i bilen medan jag sköljer ner besvikelsen över platsliggningen med en kopp välbehövligt kaffe.
Sedan plockar jag ut honom och vi värmer upp, denna gång som sagt utan att göra något extra läggande. Han är ändå med mig och känns pigg och alert. Så fort vi kommer in på plan börjar han dock visa tendenser att börja nosa. Jag rrr-ar honom någon gång medan vi går till startpunkten och det får honom att upphöra med nosandet. Startpunkten är en rund fläck med sågspån. Jag hade sett att nummer ett hade problem med att hunden ville nosa ideligen på spånhögen medan nummer två var smart och ställde upp sig strax till vänster om högen. Därför gjorde jag likadant som hon, och det fungerade bra.
Linförigheten gick väl sådär, bättre efterhand. Han är klart intresserad av dofterna på plan, men hade klart för sig att han inte fick nosa. Han är dock inte jättealert och med så som jag vill att han ska. Lite tyngd av dagens allvar, kändes det som. Protokollet säger Ojämn position och betyg 8,5. Det får jag vara nöjd med ändå.
På läggande under gång anade jag i ögonvrån att han aldrig lade sig ner. Jag vände mig lite om och såg att han satt, så jag sade Ligg en gång till. Då lade han sig. Men nollan satt ju där som en smäck. Jag inser nu i efterhand att jag nog borde ha garderat med en handrörelse också. Så gjorde Lisa och de fick 7,5 ändå. Ska tänka på det till nästa gång, när det nu kan bli. Med koefficienten 2 skulle det alltså ha gett ca 15 poäng, vilket skulle varit mycket välkommet och räckt till ett förstapris.
Inkallningen gick superbra, han sprang ytterst snabbt och glatt, och det gav oss en tia!
Ställandet gick lika bra och nästa tia var ett faktum.
Apporteringen var som väntat inga problem, ny tia.
Hopp över hinder gick lika bra det, och där fick vi vår fjärde tia.
Helhetsintrycket blev hela 9,5 poäng, och det är jag jätteglad över. Omdöme: Härlig hund, trevligt samarbete. Domaren sade att det var ju bara det här med att ligga som var problem.
Sammantaget gav detta oss 142 poäng och ett andrapris. Vi blev 7:a av 13 ekipage.
Jag får väl vara nöjd med det på vår premiär, även om det känns himla surt med de båda nollorna, som var så onödiga. Båda skulle lika gärna ha kunnat sitta perfekt. Skillnaden mellan noll och tio var här verkligen hårfin, kändes det som.
Husse var med och filmade, stay tuned för filmen så småningom.
tisdag 8 november 2011
Träning i skuggan av skogsmaskinerna
Bästa kennelmamman gjorde sitt bästa att hitta en skogsmaskinfri del av skogen till vår träning, men strax efter att vi slagit ner bopinnarna kom en flistugg farande och parkerade på andra sidan vägen. Den var vådligt effektiv. Och ljudlig. Det hindrade inte de duktiga A2:orna från att jobba järnet.
Ellis messade en påminnelse om tandvisning. Tack, Ellis! Det visade sig vara tre entusiastiska hundar som behövde få sig en duvning i denna konst. Acke är redan fullärd i detta.
Vi jobbade parvis och Cia och jag började. Anita visade först att hon lade ut två dirigeringsdummies inåt skogen och kastade sedan en markering utåt kalhygget. Speja fick ta markeringen medan jag vände in mot skogen och lät Lakrits springa på dirigeringen. Halva vägen blev någorlunda rak, men halvvägs in förvandlades den tänkta raka linjen till nåt slags ormbo. Lakrits trodde helt uppenbart att det var ett sök han skickats på. In kom apporten i vilket fall. Vi gjorde om samma sak, men den här gången fick Lakrits ta markeringen. Lite knepigt att hitta den i riset var det, men in kom den skapligt snabbt. Båda hundarna var mycket stadiga när den andra skickades och vi hade inga problem att vända bort från områdena.
Sen gjorde vi tvärtom – dirigeringen skulle tas först och markeringen (denna gång lite längre bort än första markeringsnedslaget) sen. Nu var dirigeringsplatsen ett bekant område och det var ett helt annat schvung ut dit än tidigare. En liten högergir gjorde han, men Anita förklarade att det fanns nån stor stubbe därute som förklarade det. Markeringen blev trixigare. Vinden kom från höger, samma håll som första markeringen, vilket gjorde att både Speja och Lakrits sprang rakt ut som om de visste vart de skulle tills de var ungefär halvvägs. Sen nådde väl vittringen dem från den gamla nedslagsplatsen, för båda hundarna betedde sig likadant och gjorde en stor gir åt höger för att försöka lokalisera doften. När Lakrits konstaterat att stället var tomt fortsatte han på baksidan av den björk där nya markeringen låg, missade den och fortsatte rätt långt ut åt vänster. Då valde jag att göra en inkallning, för så spretig ville jag inte ha honom. Han stannade upp när jag blåste, men precis innan han skulle börja springa tillbaka till mig fick han vittring på apporten och valde den istället för att springa hem. En kreativ tolkning av inkallningssignalen, kan man säga. Tja, apporten kom in, men ...
Nu drog vi oss en bit inåt skogen och fick jobba en i taget. Anita kastade först en ganska enkel markering på en berghäll, därefter en till, fast längre ut, som hamnade dolt bakom bergknallen. Den tyckte faktiskt Lakrits var ännu enklare.
Sista övningen jobbade vi parvis igen. Fyra bollar lades under en gran för närsök och sedan kastade Anita en markering åt andra hållet. Syftet var att se om hundarna kunde växla mellan action och koncentrerat nosarbete. Acke och Reko fick jobba först denna gång.
Lakrits fick börja med att ta närsöket, vilket han gjorde mycket bra, och när han var på väg in skickades Speja på markeringen. Sedan bytte vi och Lakrits fick gå på den markering vi sett innan Speja skickades på närsöket, men han fick alltså vänta medan hon for iväg för att ta bollen. Han brydde sig knappt om att vända på huvudet mot henne där bak under granen, så fokuserad var han på var markeringen låg. Inga problem att hämta in den, såklart.
Sammanfattningsvis är markeringar och närsök inget problem, medan vi har en hel del att jobba på när det gäller dirigering och lyhördhet för signaler. Inget nytt under solen.
Ellis messade en påminnelse om tandvisning. Tack, Ellis! Det visade sig vara tre entusiastiska hundar som behövde få sig en duvning i denna konst. Acke är redan fullärd i detta.
Vi jobbade parvis och Cia och jag började. Anita visade först att hon lade ut två dirigeringsdummies inåt skogen och kastade sedan en markering utåt kalhygget. Speja fick ta markeringen medan jag vände in mot skogen och lät Lakrits springa på dirigeringen. Halva vägen blev någorlunda rak, men halvvägs in förvandlades den tänkta raka linjen till nåt slags ormbo. Lakrits trodde helt uppenbart att det var ett sök han skickats på. In kom apporten i vilket fall. Vi gjorde om samma sak, men den här gången fick Lakrits ta markeringen. Lite knepigt att hitta den i riset var det, men in kom den skapligt snabbt. Båda hundarna var mycket stadiga när den andra skickades och vi hade inga problem att vända bort från områdena.
Sen gjorde vi tvärtom – dirigeringen skulle tas först och markeringen (denna gång lite längre bort än första markeringsnedslaget) sen. Nu var dirigeringsplatsen ett bekant område och det var ett helt annat schvung ut dit än tidigare. En liten högergir gjorde han, men Anita förklarade att det fanns nån stor stubbe därute som förklarade det. Markeringen blev trixigare. Vinden kom från höger, samma håll som första markeringen, vilket gjorde att både Speja och Lakrits sprang rakt ut som om de visste vart de skulle tills de var ungefär halvvägs. Sen nådde väl vittringen dem från den gamla nedslagsplatsen, för båda hundarna betedde sig likadant och gjorde en stor gir åt höger för att försöka lokalisera doften. När Lakrits konstaterat att stället var tomt fortsatte han på baksidan av den björk där nya markeringen låg, missade den och fortsatte rätt långt ut åt vänster. Då valde jag att göra en inkallning, för så spretig ville jag inte ha honom. Han stannade upp när jag blåste, men precis innan han skulle börja springa tillbaka till mig fick han vittring på apporten och valde den istället för att springa hem. En kreativ tolkning av inkallningssignalen, kan man säga. Tja, apporten kom in, men ...
Nu drog vi oss en bit inåt skogen och fick jobba en i taget. Anita kastade först en ganska enkel markering på en berghäll, därefter en till, fast längre ut, som hamnade dolt bakom bergknallen. Den tyckte faktiskt Lakrits var ännu enklare.
Sista övningen jobbade vi parvis igen. Fyra bollar lades under en gran för närsök och sedan kastade Anita en markering åt andra hållet. Syftet var att se om hundarna kunde växla mellan action och koncentrerat nosarbete. Acke och Reko fick jobba först denna gång.
Lakrits fick börja med att ta närsöket, vilket han gjorde mycket bra, och när han var på väg in skickades Speja på markeringen. Sedan bytte vi och Lakrits fick gå på den markering vi sett innan Speja skickades på närsöket, men han fick alltså vänta medan hon for iväg för att ta bollen. Han brydde sig knappt om att vända på huvudet mot henne där bak under granen, så fokuserad var han på var markeringen låg. Inga problem att hämta in den, såklart.
Sammanfattningsvis är markeringar och närsök inget problem, medan vi har en hel del att jobba på när det gäller dirigering och lyhördhet för signaler. Inget nytt under solen.
tisdag 18 oktober 2011
Träningstävling i lydnad 2
Ikväll var det dags för den andra träningstävlingen på klubben. Det gick bättre än förra veckan. En jämförelse (förra veckan i svart, ikväll i rött):
Lakrits reste sig omedelbart när vi gick ifrån på platsliggningen. När jag vände mig om stod han upp, fast fortfarande på sin plats. Jag sade till på distans att han skulle lägga sig och då gjorde han det. Sen låg han stadig som en sfinx hela tiden. Om sfinxar rör huvudet, vill säga... Han låg stadigt och helt orörlig under hela momentet.
Tandvisningen går allt bättre. Ikväll var han inte särskilt mycket på domaren, utan redan vid tredje försöket kunde hon syna tänderna. Några gånger till så kan vi vara ganska lugna på det här momentet, tror jag. Två personer agerade domare, den första lyckades syna tänderna på tredje försöket, den andra personen på andra försöket. Klick och godis när han är duktig. Hoppas få till några fler träningar på detta.
Linförigheten stördes i början av att agilitygruppen hade fullt rejs på bortre delen av planen, men ju längre in i programmet vi kom desto bättre kontakt hade vi. Å andra sidan är det bra att överträna störningar. Inga störningar ikväll, han gick jättefint. Plogar lite under språngmarschen, men språng har vi knappast tränat och jag fick tips om belöningsplacering, så vi ska se vad vi kan göra åt den saken framöver.
Både läggande, inkallning och ställande gick bra. Alla var överens om att ställandet var bäst – det moment jag är mest osäker på av dessa. Kul! Både läggandet och inkallningen gick kanon! På ställandet missade han att ställa sig första gången, och vi alla trodde det var att jag fick Fot och Stå (vokalerna) att låta alltför lika, så nästa gång sade jag ett tydligare Stå-kommando och då stannade han sånär som på ett extra steg. Tränade detta hemma mitt på dagen idag och då satt det som en smäck. Bara att träna vidare så han blir ännu säkrare på ställandet.
Apporteringen var heller inget problem. Jättebra sånär som på lite snett sittande.
Hoppet: här blev det ett dubbelkommando. Jag sade först Hopp, men då tittade Lakrits på mej som om jag talade grekiska med honom, och då sade jag Men kom då! Eller något ditåt. Och då hoppade han och satte sig i urfin utgångsposition. Vi behöver med andra ord träna hindret lite till, så att kommandot sitter som en smäck. Dessutom var han väldigt intresserad av en doftfläck precis framför hindret. Gick superbra denna gång.
Bara för att det gick så bra nu lovade jag att ställa upp på vårt 10-årsjubileum nästa söndag och visa ett par moment (linförighet, inkallning, hopp typ). Kan ju vara bra att få lite träning inför mer publik...
Bara för att det gick så bra nu lovade jag att ställa upp på vårt 10-årsjubileum nästa söndag och visa ett par moment (linförighet, inkallning, hopp typ). Kan ju vara bra att få lite träning inför mer publik...
söndag 18 september 2011
Tävlingslydnadskurs del 2
Idag var det efter cirka en månad dags för nästa kurstillfälle i Tävlingslydnad, fortsättning. Vi var fyra ekipage på plats, så vi fick verkligen kvalitetsträning med en instruktör och en assistent. Kanonbra!
Vi inledde med platsliggning. Jag vågade att testa att gå ifrån lika långt som övriga och stannade kvar de två minuterna. Schäfern bredvid blev orolig efter en stund, men Lakrits låg stadigt trots att hon rörde en del på sig. Kanonbra! Även tillbakagången och uppsittet gick fint.
Vi filmades efter stunds träning av linförighet, och alla var duktiga. Lakrits gick jättebra, det var kul att se honom på film och inte bara snegla ner på honom emellanåt.
Efter lunchpausen med filmvisning försvann en av schäfrarna, så det blev ännu lyxigare träning för oss andra.
Vi tränade läggande och ställande under gång. I båda momenten har vi mycket kvar att jobba med. Jag såg någon annan använda en repleksak för att få till ett snabbt läggande. Det ska jag testa med Lakrits också. Nu lägger han sig kanske tre gånger, nästa tre gånger står han kvar eller fortsätter gå. Kommandot sitter alltså inte alls så bra som det borde. I ställandet är det ännu sämre. Nu började jag med att kasta boll bakåt som belöning att han stannade. För att själv kunna gå framåt och inte behöva snegla bakåt bad jag Lili säga Bra om han stannade bakom mig, så kastade jag på hennes Bra. Det funkade kanonbra, så ska vi köra med medhjälpare ett tag nu.
Hopphindret repeterade vi, det har vi inte kört sedan förra kurstillfället. Första gången försökte han gå vid sidan, men så satte jag honom lite längre fram och en planka lägre än han ska ha och då gick det bra. Efter ett par hopp höjde jag och då slog han i första gången. Jag satte honom lite längre bak och nu hoppade han utan problem på rätt höjd utan att slå i eller springa vid sidan. Vårt kvarvarande problem här är att få till ingången till fotposition efter hoppet. Lili kom och hjälpte till, och jag provade att köra med Stolpen, som han ju hade som liten valp i träningen att få till ingångspositionen. Nu började det gå bättre. Jag nämnde för Lili att vi har samma problem i inkallningen och då fick vi ju göra det momentet också. med Stolpen där med och höjning av handen efter att han kommit runt så satte han sig snyggt också. Mängdträning på detta!
Vi körde lite apport också och första gången ville han i sin iver lätta lite på rumpan. Alla gånger jag gjorde om momentet satt han dock ordentligt varje gång, så det var nog bara lite nyhetsiver. Däremot försökte han tjuva apporten flera gånger före kommandoordet, så där behöver vi träna lite mer. Annars sitter det momentet bra.
Vi fick lite visiteringsträning av Monica. Vi körde i små myrsteg, där vi började med att bara hälsa, sen backade hon iväg. Jag belönade lugn hos Lakrits. Vi hann avancera till lite smågluttande av tänder med lyftande på ena sidans överläpp. När det funkade också avslutade vi. Jättebra framsteg!
Vi avslutade med platsliggning och fick förstärkning av Lilis hund Cesar. Nu fick hundarna ligga i två och en halv minut, och den sista halvminuten gick Lili runt bakom, framför och mellan hundarna som störning. De låg kvar! Lakrits vände lite på huvudet för att ha koll på vad hon hittade på, men låg stadigt och fint hela tiden. Min gullpojke!
Läxa:
Nästa gång är 15 oktober, då vi också är anmälda till Hassla jaktprov. Kommer vi inte med där blir det alltså tävlingslydnadskurs, annars blir det jaktprov. TÄS anordnar också ett par träningstävlingar där vi borde försöka vara med för att få lite mer erfarenhet innan den riktiga tävlingen går av stapeln 12 november.
Vi inledde med platsliggning. Jag vågade att testa att gå ifrån lika långt som övriga och stannade kvar de två minuterna. Schäfern bredvid blev orolig efter en stund, men Lakrits låg stadigt trots att hon rörde en del på sig. Kanonbra! Även tillbakagången och uppsittet gick fint.
Vi filmades efter stunds träning av linförighet, och alla var duktiga. Lakrits gick jättebra, det var kul att se honom på film och inte bara snegla ner på honom emellanåt.
Efter lunchpausen med filmvisning försvann en av schäfrarna, så det blev ännu lyxigare träning för oss andra.
Vi tränade läggande och ställande under gång. I båda momenten har vi mycket kvar att jobba med. Jag såg någon annan använda en repleksak för att få till ett snabbt läggande. Det ska jag testa med Lakrits också. Nu lägger han sig kanske tre gånger, nästa tre gånger står han kvar eller fortsätter gå. Kommandot sitter alltså inte alls så bra som det borde. I ställandet är det ännu sämre. Nu började jag med att kasta boll bakåt som belöning att han stannade. För att själv kunna gå framåt och inte behöva snegla bakåt bad jag Lili säga Bra om han stannade bakom mig, så kastade jag på hennes Bra. Det funkade kanonbra, så ska vi köra med medhjälpare ett tag nu.
Hopphindret repeterade vi, det har vi inte kört sedan förra kurstillfället. Första gången försökte han gå vid sidan, men så satte jag honom lite längre fram och en planka lägre än han ska ha och då gick det bra. Efter ett par hopp höjde jag och då slog han i första gången. Jag satte honom lite längre bak och nu hoppade han utan problem på rätt höjd utan att slå i eller springa vid sidan. Vårt kvarvarande problem här är att få till ingången till fotposition efter hoppet. Lili kom och hjälpte till, och jag provade att köra med Stolpen, som han ju hade som liten valp i träningen att få till ingångspositionen. Nu började det gå bättre. Jag nämnde för Lili att vi har samma problem i inkallningen och då fick vi ju göra det momentet också. med Stolpen där med och höjning av handen efter att han kommit runt så satte han sig snyggt också. Mängdträning på detta!
Vi körde lite apport också och första gången ville han i sin iver lätta lite på rumpan. Alla gånger jag gjorde om momentet satt han dock ordentligt varje gång, så det var nog bara lite nyhetsiver. Däremot försökte han tjuva apporten flera gånger före kommandoordet, så där behöver vi träna lite mer. Annars sitter det momentet bra.
Vi fick lite visiteringsträning av Monica. Vi körde i små myrsteg, där vi började med att bara hälsa, sen backade hon iväg. Jag belönade lugn hos Lakrits. Vi hann avancera till lite smågluttande av tänder med lyftande på ena sidans överläpp. När det funkade också avslutade vi. Jättebra framsteg!
Vi avslutade med platsliggning och fick förstärkning av Lilis hund Cesar. Nu fick hundarna ligga i två och en halv minut, och den sista halvminuten gick Lili runt bakom, framför och mellan hundarna som störning. De låg kvar! Lakrits vände lite på huvudet för att ha koll på vad hon hittade på, men låg stadigt och fint hela tiden. Min gullpojke!
Läxa:
- Fotposition efter hopp och inkallning
- Snabbt läggande under gång, eventuellt med repleksak
- Ställande under gång med bollkast bakåt och medhjälpare som ger klartecken
- Apport: vänta på kommando
- Träna hopp oftare på klubben
Nästa gång är 15 oktober, då vi också är anmälda till Hassla jaktprov. Kommer vi inte med där blir det alltså tävlingslydnadskurs, annars blir det jaktprov. TÄS anordnar också ett par träningstävlingar där vi borde försöka vara med för att få lite mer erfarenhet innan den riktiga tävlingen går av stapeln 12 november.
söndag 2 januari 2011
Förkylning i vardande?
Känner mig lite hängig och har känningar i halsen plus början till hosta. Det brukar alltid indikera att en förkylning är på gång. Knaprar Echinagard för fullt och försöker ta det lite lugnt. Jag behöver dock packa ner böcker i lådor, får ta lite i taget. Vi ska få golven utbytta i trappa och på övervåningen så det är mycket som behöver tömmas och flyttas innan de kommer efter helgerna.
Jag gick en promenad med hundarna nu på förmiddagen. Lakrits börjar bli lite lomhörd emellanåt när det finns nån extra intressant kissfläck eller så. Fick ta tag i honom ett par gånger och säga ifrån. Längre fram på promenaden var han mycket mer uppmärksam, så jag hoppas det fick effekt. På slutet gjorde jag helt spontant och alldeles ogenomtänkt en trippelövning. Jag tänkte från början göra en vanlig inkallning från sittande, så jag satte honom. Halvvägs bort fick jag för mig att tappa kopplet lite åt vänster. Sen fortsatte jag en bit till. Det totala avståndet var inte särskilt långt, kanske 10–15 meter. Jag visslade inkallning, sen stoppsignal nån meter före kopplet. Han stannade upp och tittade på mig. Själva inbromsningen tog ett par meter, men jag såg att han sneglat åt vänster när han sprang förbi, så jag visste att han hade sett kopplet i inbromsningen. När han tittade på mig började jag vissla söksignal och gjorde sökgesten med armen. Han kikade på mig nån halv sekund, sen ramlade poletten ner, och han tvärvände, tog kopplet och rusade in till mig! Så här i efterhand känns det som att det var nog en alldeles för avancerad övning att prova på egentligen, men den var som sagt helt spontan och fungerade ypperligt på detta korta avstånd. Snön hjälpte väl till också, springgången var ju given och läderkopplet kontrasterade tydligt i det vita. Och lillen fick fundera lite på vad matte ville. Superduktig kille!
På nyårsafton fick båda något att tugga på nån timme före midnatt. Kasper valde en tjurmuskel medan Lakrits fick ett rätt stort viltben. Ett sådant viltben skulle bokstavligen ha hållit till Kasper i flera år. Lakrits malde sönder det på nån dryg timme. Det blev några vassa bitar som jag slängde, men i stort sett åt han hela direkt. Jösses. Tuggrejerna gjorde iallafall att nyårsraketerna inte störde alls.
Igår kväll, däremot, gick vi en kvällspromenad då man plötsligt från ett berg snett till vänster om oss skjuter upp en raket. Dess orange stjärnor lyste klart på himlen och Kasper fokuserade tydligt på dem. De avslutade i en smäll och då blev han riktigt rädd. Faktiskt första gången han reagerar så, tror det hängde ihop med det tydliga synintrycket. Det var ju inget annat att göra än att promenera vidare och låtsas som det regnade, och som tur var kom det ingen mer raket. De hade väl hittat nån bortglömd stackare från kvällen innan, förstås.
Jag gick en promenad med hundarna nu på förmiddagen. Lakrits börjar bli lite lomhörd emellanåt när det finns nån extra intressant kissfläck eller så. Fick ta tag i honom ett par gånger och säga ifrån. Längre fram på promenaden var han mycket mer uppmärksam, så jag hoppas det fick effekt. På slutet gjorde jag helt spontant och alldeles ogenomtänkt en trippelövning. Jag tänkte från början göra en vanlig inkallning från sittande, så jag satte honom. Halvvägs bort fick jag för mig att tappa kopplet lite åt vänster. Sen fortsatte jag en bit till. Det totala avståndet var inte särskilt långt, kanske 10–15 meter. Jag visslade inkallning, sen stoppsignal nån meter före kopplet. Han stannade upp och tittade på mig. Själva inbromsningen tog ett par meter, men jag såg att han sneglat åt vänster när han sprang förbi, så jag visste att han hade sett kopplet i inbromsningen. När han tittade på mig började jag vissla söksignal och gjorde sökgesten med armen. Han kikade på mig nån halv sekund, sen ramlade poletten ner, och han tvärvände, tog kopplet och rusade in till mig! Så här i efterhand känns det som att det var nog en alldeles för avancerad övning att prova på egentligen, men den var som sagt helt spontan och fungerade ypperligt på detta korta avstånd. Snön hjälpte väl till också, springgången var ju given och läderkopplet kontrasterade tydligt i det vita. Och lillen fick fundera lite på vad matte ville. Superduktig kille!
På nyårsafton fick båda något att tugga på nån timme före midnatt. Kasper valde en tjurmuskel medan Lakrits fick ett rätt stort viltben. Ett sådant viltben skulle bokstavligen ha hållit till Kasper i flera år. Lakrits malde sönder det på nån dryg timme. Det blev några vassa bitar som jag slängde, men i stort sett åt han hela direkt. Jösses. Tuggrejerna gjorde iallafall att nyårsraketerna inte störde alls.
Igår kväll, däremot, gick vi en kvällspromenad då man plötsligt från ett berg snett till vänster om oss skjuter upp en raket. Dess orange stjärnor lyste klart på himlen och Kasper fokuserade tydligt på dem. De avslutade i en smäll och då blev han riktigt rädd. Faktiskt första gången han reagerar så, tror det hängde ihop med det tydliga synintrycket. Det var ju inget annat att göra än att promenera vidare och låtsas som det regnade, och som tur var kom det ingen mer raket. De hade väl hittat nån bortglömd stackare från kvällen innan, förstås.
måndag 27 september 2010
Skogstur
Idag följde vi med Eva och Tosca på skogstur. Alla tre hundarna rejsade i skogen och hade riktigt roligt.
På plussidan kan noteras att inkallningarna satt som en smäck. Särskilt nöjd är jag när det kom en joggare och både Kasper och Lakrits kom som spjut till mig så mannen kunde springa förbi utan att tappa tempo.
På den negativa sidan har vi att Lakrits lät en del emellanåt ute i skogen.
Det var dock andra gången på kort tid som vi passivitetstränade en stund i bilen efter att ha stannat motorn. Bara satt kvar och lyssnade på radion. Lakrits pip tystnade ganska fort idag. Igår lät han betydligt längre.
På plussidan kan noteras att inkallningarna satt som en smäck. Särskilt nöjd är jag när det kom en joggare och både Kasper och Lakrits kom som spjut till mig så mannen kunde springa förbi utan att tappa tempo.
På den negativa sidan har vi att Lakrits lät en del emellanåt ute i skogen.
Det var dock andra gången på kort tid som vi passivitetstränade en stund i bilen efter att ha stannat motorn. Bara satt kvar och lyssnade på radion. Lakrits pip tystnade ganska fort idag. Igår lät han betydligt längre.
tisdag 14 september 2010
Långpromenad
Tog båda hundarna och gick rundan via stenskogen och dagisskogen. Det är första gången jag gått hela den med Lakrits. Dels för att den känts på gränsen för lång (runt timmen, beroende på vad man hittar på längs vägen) och dels för att den innebär en rätt lång transportsträcka längs villagator, vilket kräver uppkopplade hundar.
Men nu börjar koppelgående med bägge samtidigt gå så pass bra att jag kände att jag pallade med den rundan, som är så trevlig för övrigt. Och Lakrits är ju i princip 5 månader så han orkar mer nu.
Vi tog det lugnt och han fick gå lös de sträckor det var möjligt. Även Kasper fick gå lös bitvis. Jag hittade en trestammad björk som jag gjorde till godisträd. Poppis som vanligt, och roligt att se hur de insåg att det fanns flera stammar att leta kring.
Några visselpipsinkallningar dessutom. Gick utmärkt. Båda kommer som ett skott. Är det någon av hundarna som är sen eller som inte går tillräckligt fint vid min sida belönar jag för övrigt bara den ena. Har märkt att det ökar uppmärksamhetsgraden hos den andra, så nästa gång brukar båda ha kvalat in för belöning.
Vid skolan var det mängder av barn ute och flera flickor kom fram och frågade om de fick klappa. Jag tyckte det var ett utmärkt tillfälle att träna att inte bry sig om folk, så jag sade att nej, tyvärr jag tränar med hundarna och då får man inte klappa dem.
Men nu börjar koppelgående med bägge samtidigt gå så pass bra att jag kände att jag pallade med den rundan, som är så trevlig för övrigt. Och Lakrits är ju i princip 5 månader så han orkar mer nu.
Vi tog det lugnt och han fick gå lös de sträckor det var möjligt. Även Kasper fick gå lös bitvis. Jag hittade en trestammad björk som jag gjorde till godisträd. Poppis som vanligt, och roligt att se hur de insåg att det fanns flera stammar att leta kring.
Några visselpipsinkallningar dessutom. Gick utmärkt. Båda kommer som ett skott. Är det någon av hundarna som är sen eller som inte går tillräckligt fint vid min sida belönar jag för övrigt bara den ena. Har märkt att det ökar uppmärksamhetsgraden hos den andra, så nästa gång brukar båda ha kvalat in för belöning.
Vid skolan var det mängder av barn ute och flera flickor kom fram och frågade om de fick klappa. Jag tyckte det var ett utmärkt tillfälle att träna att inte bry sig om folk, så jag sade att nej, tyvärr jag tränar med hundarna och då får man inte klappa dem.
torsdag 19 augusti 2010
Som Ferdinand under äppelträdet
Tränade ungefär likadant idag på morgonen med Lakrits, minus Titta (husse saknades). Det gick inte lika bra som igår, men så är det ju när man skriver något. Helt okej var det iallafall. Sedan lade jag ut en godis på trädäcket och skickade honom på sök från tre meter (han såg var jag lade den) och ser man på – lille herrn har nog börjat slå på nosen, för det var inga problem idag.
När jag skulle byta hund gick han och lade sig vid sitt nya favoritställe, äppelträdet. Ju brunare frukt, desto godare, tycker Lakrits. Okej, tänkte jag, där kan han vara en stund medan jag kopplar och gör mig i ordning för Kaspers promenad. När jag var klar visslade jag inkallningssignalen med targethänder framför mig. Och swosh, vilken hund! Han kom som ett spjut och blev rikligt belönad med en ostkant. Trots de goda, jästa frukterna.
När jag skulle byta hund gick han och lade sig vid sitt nya favoritställe, äppelträdet. Ju brunare frukt, desto godare, tycker Lakrits. Okej, tänkte jag, där kan han vara en stund medan jag kopplar och gör mig i ordning för Kaspers promenad. När jag var klar visslade jag inkallningssignalen med targethänder framför mig. Och swosh, vilken hund! Han kom som ett spjut och blev rikligt belönad med en ostkant. Trots de goda, jästa frukterna.
onsdag 11 augusti 2010
Kvällspromenad
Igår gick Lakrits och jag en kvällspromenad, kopplad först, men efter en bit fick han gå lös på skolgården. Jag försökte gömma mig bakom ett bollplank, men han är så himla uppmärksam att det är svårt att lyckas, även om jag sticker dit medan han är upptagen av nosande nånstans.
Vi tränade fritt följ med svängar och böjar och lite Sitt och vänta. provade något Ligg också, men det var för svårt så där på främmande mark.
På tillbakavägen var han lös hela vägen, och rätt var det var mötte vi två personer. Lakrits var på väg fram till dem, men det var inget problem att kalla tillbaka honom med visselpipan. De stannade upp och pratade och jag lät honom sitta fint innan jag gav varsågod att hälsa. De visade sig ha haft tjocklabbe en gång och hade träffat på ett par jaktlabbar på Östermalm häromsistens. De var mycket imponerade av den lilla sextonveckorspojken och tyckte han var ett mycket fint exemplar. Sånt sörplar man ju gärna i sig!
Vi tränade fritt följ med svängar och böjar och lite Sitt och vänta. provade något Ligg också, men det var för svårt så där på främmande mark.
På tillbakavägen var han lös hela vägen, och rätt var det var mötte vi två personer. Lakrits var på väg fram till dem, men det var inget problem att kalla tillbaka honom med visselpipan. De stannade upp och pratade och jag lät honom sitta fint innan jag gav varsågod att hälsa. De visade sig ha haft tjocklabbe en gång och hade träffat på ett par jaktlabbar på Östermalm häromsistens. De var mycket imponerade av den lilla sextonveckorspojken och tyckte han var ett mycket fint exemplar. Sånt sörplar man ju gärna i sig!
tisdag 27 april 2010
Skogspromenad
Vad härligt det har blivit plötsligt! Gick en skogspromenad med Kasper i bara t-shirt och hundvästen. Fan, vad nöjd jag är med ryggfickan, den funkar perfa! nu när jag kom hem visar termometern 17 grader i skuggan, och jag frös inte det minsta inne i skogen.
Kasper fick gå en del lös. Han började med att få ett glädjeryck och drog en riktig busrepa runt i skogen utan att lyssna på min visselpipa. Det blev koppel på igen utan godis.
Sen provade jag igen bara nån minut senare, för jag märkte att den första språngmarschen hade gjort honom lite andfådd i värmen. Sånt måste utnyttjas... Ett nytt Nära och nu höll han sig verkligen nära. En massa leverbitar så snart han kom frivilligt, kom på Hit eller kom på visselpipa. Dessutom gjorde jag ett antal godisträd och -stenar.
Mot slutet kände han lukten av en annan hund på en parallell promenadväg och drog ditåt. Jag visslade som sjutton, och när den andra hunden började skälla vände han faktiskt och kom på min vissling. Vet ju inte hur mycket skallet respektive visslingen gjorde, men han lydde - om än med en viss fördröjning. Koppling igen, fast med godis denna gång.
I lilla dagisskogen fick han gå långa sträckor Nära med koppel, och gjorde det riktigt bra vid min sida på den smala steniga stigen. Är på det hela taget riktigt nöjd med honom.
Kasper fick gå en del lös. Han började med att få ett glädjeryck och drog en riktig busrepa runt i skogen utan att lyssna på min visselpipa. Det blev koppel på igen utan godis.
Sen provade jag igen bara nån minut senare, för jag märkte att den första språngmarschen hade gjort honom lite andfådd i värmen. Sånt måste utnyttjas... Ett nytt Nära och nu höll han sig verkligen nära. En massa leverbitar så snart han kom frivilligt, kom på Hit eller kom på visselpipa. Dessutom gjorde jag ett antal godisträd och -stenar.
Mot slutet kände han lukten av en annan hund på en parallell promenadväg och drog ditåt. Jag visslade som sjutton, och när den andra hunden började skälla vände han faktiskt och kom på min vissling. Vet ju inte hur mycket skallet respektive visslingen gjorde, men han lydde - om än med en viss fördröjning. Koppling igen, fast med godis denna gång.
I lilla dagisskogen fick han gå långa sträckor Nära med koppel, och gjorde det riktigt bra vid min sida på den smala steniga stigen. Är på det hela taget riktigt nöjd med honom.
lördag 20 mars 2010
På besök på Wij
Idag kopplade jag av egen hundträning genom att åka och titta på andras hundträning. Vårdagjämning, sol och sju plusgrader till trots blåste det snålt vid parkeringen, men när vi gick in i skogen blev det genast bättre. Det märks att snön smälter undan i rask takt nu, snart kan man börja viltspåra igen.
Idag skulle jag kika på Thorsvis M-kull. Där fanns sex elva månader gamla labbar på plats, tre hanar och tre tikar, varav en löpte. Gruppindelningen på hanar och tikar kändes därför naturlig, och jag hängde med tikarna som började hos Anita med inkallning med lätt störning. Det gick jättebra för samtliga, även om Mackan knappt ville lämna sin husse. :)
Innan dess fick jag i egenskap av okänd person känna igenom hundarna för att vänja dem vid hantering av främmande. Det var hur mysigt som helst.
Jag följde med tikgruppen till Peter som hade förberett ett litet terrängspår där förare och hund skulle träna fotgående i terräng. Det var lite svårare. Några hundar ville gärna hamna något steg framför föraren och i en sandig uppförsbacke tog de gärna ett språng upp före föraren istället för att förbli i position bredvid.
Moment tre handlade om avslutning på apportering. Man satte en apport i den kopplade hundens mun, backade med händerna mottagningsberedda, tog tillbaka apporten, satte hunden. Man höll fortfarande apporten synlig, rörde lite på den för att behålla hundens fokus men ändå få den att lugna ner sig. När hunden satt lugnt och fokuserat åkte apporten bakom ryggen, föraren gick och ställde sig i fotposition (inte hunden) och ekipaget vände runt och gick tillbaka. Att föraren och inte hunden skulle gå i position berodde på att Anita ville behålla hundens lugn hela tiden. När man sedan har en äldre och van hund kan man göra tvärtom. Denna övning ska framför allt leda till ett lugnt fokus, men även fina avlämningar utan tappande på vägen. Den här övningen var helt ny för deltagarna, och de fick en fyrstegstrappa att träna: först bara själva för att få in snitsen, sen själva med koppel, sen med hund och till sist även med apport. :)
Vi värmde oss med lite lunchfika och sedan avslutade hela gruppen med linjetag. Det var först enkla apporter en bit bort på en stig medan ytterligare en hund arbetade bakom ryggen på den första. Övriga hundar stod och väntade. Sedan var det dubbla apporter, en bakom och en framför. Hunden skickades till den framför.
Som allra sista grej testades stopp med visselpipa. De flesta körde medan hunden var på väg bort, medan en körde när hunden var på väg till henne. Direkt efter vissling kastades boll bakom hunden. Här hade man hunnit lite olika långt, så det var givande att titta på.
Efteråt talades Anita och jag vid lite om Guinness. Hon är ganska säker på att det finns valpar i magen och ska åka och ultraljuda på måndag morgon. Vi får hoppas att det blir lagom många valpar så att det finns en liten svarting där till mig.
Idag skulle jag kika på Thorsvis M-kull. Där fanns sex elva månader gamla labbar på plats, tre hanar och tre tikar, varav en löpte. Gruppindelningen på hanar och tikar kändes därför naturlig, och jag hängde med tikarna som började hos Anita med inkallning med lätt störning. Det gick jättebra för samtliga, även om Mackan knappt ville lämna sin husse. :)
Innan dess fick jag i egenskap av okänd person känna igenom hundarna för att vänja dem vid hantering av främmande. Det var hur mysigt som helst.
Jag följde med tikgruppen till Peter som hade förberett ett litet terrängspår där förare och hund skulle träna fotgående i terräng. Det var lite svårare. Några hundar ville gärna hamna något steg framför föraren och i en sandig uppförsbacke tog de gärna ett språng upp före föraren istället för att förbli i position bredvid.
Moment tre handlade om avslutning på apportering. Man satte en apport i den kopplade hundens mun, backade med händerna mottagningsberedda, tog tillbaka apporten, satte hunden. Man höll fortfarande apporten synlig, rörde lite på den för att behålla hundens fokus men ändå få den att lugna ner sig. När hunden satt lugnt och fokuserat åkte apporten bakom ryggen, föraren gick och ställde sig i fotposition (inte hunden) och ekipaget vände runt och gick tillbaka. Att föraren och inte hunden skulle gå i position berodde på att Anita ville behålla hundens lugn hela tiden. När man sedan har en äldre och van hund kan man göra tvärtom. Denna övning ska framför allt leda till ett lugnt fokus, men även fina avlämningar utan tappande på vägen. Den här övningen var helt ny för deltagarna, och de fick en fyrstegstrappa att träna: först bara själva för att få in snitsen, sen själva med koppel, sen med hund och till sist även med apport. :)
Vi värmde oss med lite lunchfika och sedan avslutade hela gruppen med linjetag. Det var först enkla apporter en bit bort på en stig medan ytterligare en hund arbetade bakom ryggen på den första. Övriga hundar stod och väntade. Sedan var det dubbla apporter, en bakom och en framför. Hunden skickades till den framför.
Som allra sista grej testades stopp med visselpipa. De flesta körde medan hunden var på väg bort, medan en körde när hunden var på väg till henne. Direkt efter vissling kastades boll bakom hunden. Här hade man hunnit lite olika långt, så det var givande att titta på.
Efteråt talades Anita och jag vid lite om Guinness. Hon är ganska säker på att det finns valpar i magen och ska åka och ultraljuda på måndag morgon. Vi får hoppas att det blir lagom många valpar så att det finns en liten svarting där till mig.
lördag 7 november 2009
Kasper har cyklat lös
Ett Barcelonainlägg kommer när jag har kikat lite mer på alla bilderna, men först en dagsrapport. Jag lämnade Kasper hemma för att hålla viltspårkursen. Tyvärr var vi bara fyra idag med, en var borta av okänd orsak och en visade sig inte hitta till skogen trots att hon varit där en gång tidigare. Synd! Vi får dirigera henne bättre tills nästa gång. Kursen gick iallafall bra och de hundar jag hade hand om var så duktiga. Denna gång lade de spår åt varandra, och det var nog nyttigt, åtminstone för några hundar, att mattes spår inte fanns med.
När jag kom hem hade Kasper bara fått en kortare promenad, så efter lunch tog jag honom på cykeltur utmed sjön. Det var längesen jag cyklade med honom, men det var så härligt. Husse däremot har cyklat en hel del med Kasper nu under hösten, både i koppel och fastsatt i cykeln. Själv har jag ju längtat efter att testa att cykla lös med honom, och efter en liten träbro fanns en lång raksträcka som var helt folktom, så jag bestämde mig för att våga. Han sprang direkt och kissade, så jag fick upp farten lite. Sen susade han om, men vände sig om och hade koll på var jag fanns. Vi höll jämn takt och det kändes bra att ha honom något framför mig, för då hade jag full koll. Där stigen viker av uppåt höger uppför en liten kulle såg jag några människor med stavar, så jag valde att stanna nedanför och låsa fast cykeln i ett stängsel.
Det tyckte Kasper också, han sprang automatiskt ditåt. Husse brukar också stanna där, tror jag, så han var van. Sen vandrade vi i den nu tomma kohagen. Det är en grej som är bra med hösten – djuren är intagna och man kan gå där med hunden lös utan att riskera att stöta på nån som ogillar lösa hundar. Kasper hade bra koll på var jag var, jag gjorde en hel del inkallningar och han kom spontant många gånger också. Jag provade Sitt och inkallning samt Läggande under gång. Funkade, trots blöt kohage!
Väl nästan tillbaka vid cykeln kom det ett par med en lös liten tax nedför kullen. Jag kopplade Kasper och började låsa upp cykeln. Taxflickan sprang fram och Kasper hängde i snöret bakom mig och ville hälsa. De fick göra det en kortis och taxmatten gav godis. Egentligen hade jag tänkt cykla iväg med lös hund, men på grund av taxflickan kopplade jag honom i stången. När vi var förbi träbron såg det folktomt ut. Där ringlar sig stigen mer så man har inte lika bra sikt, men jag bestämde mig för att chansa och släppte honom igen.
Han vek av två gånger mot de små sittplatser som finns närmare sjön, men jag visslade lite så kom han igen. Jag märkte att min vissling fick honom att sakta in och vänta in mig också när han satte iväg lite för fort på stigen framför. Vi mötte två personer utan hund, men jag bestämde mig för att det klarar han så vi körde bara förbi dem. Inga problem. När vi närmade oss t-korsningen såg jag fler människor och bestämde mig för att koppla upp innan vi mötte dem. Dels gick det inte att se om de hade hund och dels närmade vi oss stora vägen snart ändå. Jag kallade in honom utan att kliva av cykeln och kunde koppla på utan problem. Konstigt nog fattade han att han inte skulle till mitt vänsterben. Jag stod halvböjd mot pinnen på höger sida och fiskade upp linan med kroken och han sprang dit helt av sig själv. Han var sååå duktig!
Mindre duktig var han när vi cyklade in på gården. Det kom ett par med hund nerför vår lilla gatstump, så istället för att släppa honom före grusgången cyklade vi hela vägen in. Sen trodde jag dumt nog att vi var så pass långt från hunden att jag lugnt kunde släppa honom medan jag hoppade av cykeln och ställde undan den. Wroom!
Han hade inte glömt av hunden, utan skulle ut och hälsa. Jag tog fram visselpipan jag förtänksamt hängt om halsen och visslade några gånger. Här! hörde jag på andra sidan om vårt hus. Nu går det inte så enkelt att gå runt huset, så jag tog grusgången tillbaka för att plocka upp olydingen. Då kommer han spontansusandes. Han hade hälsat, hört att matte visslade och kom tillbaka. Lite sent, men kom faktiskt. Kan man bli arg då? Han fick sitta (lös) medan jag låste cykeln och låste upp ytterdörren. Sen fick han godis för att han trots allt klarat detta utan att kuta iväg igen.
Nog har vi saker att träna på, men detta är ändå oerhörda framsteg mot hur han skulle varit tidigare. Så totalt sett är jag mycket nöjd med utflykten. Och det var en superhärlig känsla att cykla med honom lös. Det har varit en dröm att kunna göra det. Nu borde vi fundera ut en lång bra grusväg eller bredare stig där vi inte riskerar alltför många möten (och framför allt bilar) där vi kan ta ett längre sånt rejs. Vilken lyckokänsla!
När jag kom hem hade Kasper bara fått en kortare promenad, så efter lunch tog jag honom på cykeltur utmed sjön. Det var längesen jag cyklade med honom, men det var så härligt. Husse däremot har cyklat en hel del med Kasper nu under hösten, både i koppel och fastsatt i cykeln. Själv har jag ju längtat efter att testa att cykla lös med honom, och efter en liten träbro fanns en lång raksträcka som var helt folktom, så jag bestämde mig för att våga. Han sprang direkt och kissade, så jag fick upp farten lite. Sen susade han om, men vände sig om och hade koll på var jag fanns. Vi höll jämn takt och det kändes bra att ha honom något framför mig, för då hade jag full koll. Där stigen viker av uppåt höger uppför en liten kulle såg jag några människor med stavar, så jag valde att stanna nedanför och låsa fast cykeln i ett stängsel.
Det tyckte Kasper också, han sprang automatiskt ditåt. Husse brukar också stanna där, tror jag, så han var van. Sen vandrade vi i den nu tomma kohagen. Det är en grej som är bra med hösten – djuren är intagna och man kan gå där med hunden lös utan att riskera att stöta på nån som ogillar lösa hundar. Kasper hade bra koll på var jag var, jag gjorde en hel del inkallningar och han kom spontant många gånger också. Jag provade Sitt och inkallning samt Läggande under gång. Funkade, trots blöt kohage!
Väl nästan tillbaka vid cykeln kom det ett par med en lös liten tax nedför kullen. Jag kopplade Kasper och började låsa upp cykeln. Taxflickan sprang fram och Kasper hängde i snöret bakom mig och ville hälsa. De fick göra det en kortis och taxmatten gav godis. Egentligen hade jag tänkt cykla iväg med lös hund, men på grund av taxflickan kopplade jag honom i stången. När vi var förbi träbron såg det folktomt ut. Där ringlar sig stigen mer så man har inte lika bra sikt, men jag bestämde mig för att chansa och släppte honom igen.
Han vek av två gånger mot de små sittplatser som finns närmare sjön, men jag visslade lite så kom han igen. Jag märkte att min vissling fick honom att sakta in och vänta in mig också när han satte iväg lite för fort på stigen framför. Vi mötte två personer utan hund, men jag bestämde mig för att det klarar han så vi körde bara förbi dem. Inga problem. När vi närmade oss t-korsningen såg jag fler människor och bestämde mig för att koppla upp innan vi mötte dem. Dels gick det inte att se om de hade hund och dels närmade vi oss stora vägen snart ändå. Jag kallade in honom utan att kliva av cykeln och kunde koppla på utan problem. Konstigt nog fattade han att han inte skulle till mitt vänsterben. Jag stod halvböjd mot pinnen på höger sida och fiskade upp linan med kroken och han sprang dit helt av sig själv. Han var sååå duktig!
Mindre duktig var han när vi cyklade in på gården. Det kom ett par med hund nerför vår lilla gatstump, så istället för att släppa honom före grusgången cyklade vi hela vägen in. Sen trodde jag dumt nog att vi var så pass långt från hunden att jag lugnt kunde släppa honom medan jag hoppade av cykeln och ställde undan den. Wroom!
Han hade inte glömt av hunden, utan skulle ut och hälsa. Jag tog fram visselpipan jag förtänksamt hängt om halsen och visslade några gånger. Här! hörde jag på andra sidan om vårt hus. Nu går det inte så enkelt att gå runt huset, så jag tog grusgången tillbaka för att plocka upp olydingen. Då kommer han spontansusandes. Han hade hälsat, hört att matte visslade och kom tillbaka. Lite sent, men kom faktiskt. Kan man bli arg då? Han fick sitta (lös) medan jag låste cykeln och låste upp ytterdörren. Sen fick han godis för att han trots allt klarat detta utan att kuta iväg igen.
Nog har vi saker att träna på, men detta är ändå oerhörda framsteg mot hur han skulle varit tidigare. Så totalt sett är jag mycket nöjd med utflykten. Och det var en superhärlig känsla att cykla med honom lös. Det har varit en dröm att kunna göra det. Nu borde vi fundera ut en lång bra grusväg eller bredare stig där vi inte riskerar alltför många möten (och framför allt bilar) där vi kan ta ett längre sånt rejs. Vilken lyckokänsla!
lördag 10 oktober 2009
Rallykurs, praktik 2
Det var kallt imorse, så jag paltade på mig ett antal klädlager för att klara ett par timmars utevistelse på rallykursen idag. Men sen kom solen fram och det blev en helt underbar dag, och jag kunde skala av lager efter lager. Körde till slut i bara långärmad t-shirt och hundväst. Kanon!
Det var inte bara vädret som var bra idag, Kasper var också jätteduktig. Vi började inne med att dela ut dagens papper på nya skyltar som skulle tränas. Då pep han lite för det var ju så tråkigt.
Sedan blev han uppbunden ute när vi skulle gå igenom hur de nya momenten skulle genomföras. Det är bara nyttigt för honom att få träna passivitet, så när matte fattat huvudprinciperna började vi träna:
Efter fikat byggdes en bana som vi körde samtidigt som vi filmades. Filmen har vi ännu inte sett, men Kasper och jag startade tvåa och det gick riktigt bra. Det enda Anette hade att säga var att jag kunde haft kopplet lite längre och mer hängande. Hade lånat ett koppel av henne som var lite kortare än vårt normala, det är klart en fördel att köra med lite kortare koppel i rally. Ska se om jag hittar Kaspers gamla valpkoppel i nån gömma, det kanske kan passa perfekt.
Vi stannade kvar efteråt och hjälpte till att plocka in skyltar. Så fick Kasper leka av sig med schäfern Perla, herdehunden Frode och litegrann med keesen Vagabond, fast V var inte lika leksugen som de andra. Kasper fick ränna på bra för att hinna med de stora hundarna. Passade på att träna inkallning en fyra–fem gånger under leken, och han kom in superfint, fick en godis och fick springa iväg och leka igen. Är så nöjd!
Sen fick Anette och Vagabond skjuts till stationen. Kasper tyckte inte alls det gjorde nåt att en nästan främmande hund fick följa med bredvid honom i baksätet. Känns också jättehärligt!
Nu väntar vi bara på att se vad Kaspers kennel klämmer fram för människovalp. Vi önskar givetvis lycka till och skickar många blöta hundpussar till Växjö!
Det var inte bara vädret som var bra idag, Kasper var också jätteduktig. Vi började inne med att dela ut dagens papper på nya skyltar som skulle tränas. Då pep han lite för det var ju så tråkigt.
Sedan blev han uppbunden ute när vi skulle gå igenom hur de nya momenten skulle genomföras. Det är bara nyttigt för honom att få träna passivitet, så när matte fattat huvudprinciperna började vi träna:
- front (att få hunden att förflytta sig från vänstra sidan till mitt emot en och sätta sig där)
- att från front få hunden att gå bakom en runt till vänstra sidan (som klassisk inkallning)
- att från front få hunden att göra en ”modern” inkallning direkt till ens vänstra sida
- tysksvängen (där kom den!) där man ska vända 180 grader och hunden ska vända åt höger medan man själv vänder åt vänster
Efter fikat byggdes en bana som vi körde samtidigt som vi filmades. Filmen har vi ännu inte sett, men Kasper och jag startade tvåa och det gick riktigt bra. Det enda Anette hade att säga var att jag kunde haft kopplet lite längre och mer hängande. Hade lånat ett koppel av henne som var lite kortare än vårt normala, det är klart en fördel att köra med lite kortare koppel i rally. Ska se om jag hittar Kaspers gamla valpkoppel i nån gömma, det kanske kan passa perfekt.
Vi stannade kvar efteråt och hjälpte till att plocka in skyltar. Så fick Kasper leka av sig med schäfern Perla, herdehunden Frode och litegrann med keesen Vagabond, fast V var inte lika leksugen som de andra. Kasper fick ränna på bra för att hinna med de stora hundarna. Passade på att träna inkallning en fyra–fem gånger under leken, och han kom in superfint, fick en godis och fick springa iväg och leka igen. Är så nöjd!
Sen fick Anette och Vagabond skjuts till stationen. Kasper tyckte inte alls det gjorde nåt att en nästan främmande hund fick följa med bredvid honom i baksätet. Känns också jättehärligt!
Nu väntar vi bara på att se vad Kaspers kennel klämmer fram för människovalp. Vi önskar givetvis lycka till och skickar många blöta hundpussar till Växjö!
fredag 18 september 2009
Springande killar och skinkost
Jag tror att Kasper kanske har fått upp ögonen för sambandet mellan att springa iväg från matte och att inte få belöning. Iallafall går det framåt.
Det började med att vi på promenade gick förbi en bil med öppen baklucka, några människor och en hund. När vi dök upp framgick det tydligt att någon i gruppen tyckte det var ett utmäkt tillfälle att träna hunden, så jag sade att jag kan komma förbi en gång till. Skinkosten halades fram ur fickan och vi passerade bakluckan några gånger alldeles galant. Det var inte superfin fotgång, men fokus var på mig och skinkosten istället för på hunden. Har inte så bra koll på hur det gick för deras träning, men jag tyckte hunden var lugnare tredje gången vi passerade. De var iallafall glada att vi ställde upp. Vad gör man inte för att själv få lite störningsträning? :)
Sen hamnade vi på grusplanen, jag kopplade loss och vi började träna fritt följ. Det gick bra tills tre skolgrabbar sneddande springandes över plan. Kasper tyckte de var helkul och sprang efter, vände framme vid dem och kom tillbaka. Jag visade honom osttuben och lade tillbaka den i fickan. Tji ost för det.
Sen tränade vi vidare, lite läggande under gång, lite mer fritt följ. Då kom det två killar till, denna gång på väg till just grusplanen för att lira boll. Kasper sprang bort till den ena killen, rundade och tillbaka till mig. ”Han rundade konen!”, sade den andra killen. Jag skrattade och höll med, visade Kasper osttuben och stoppade undan den igen. Killarna började sparka bollen och jag tänkte att nu kommer Kasper att sticka dit igen. Att spela fotboll är hans favoritgren på bollsidan. Men, nej. Han höll sig hos mig och vi fortsatte träna läggande under gång och ett par inkallningar. Inga problem. Skinkosten lockade mer än fotbollen. Vad kul!
Det började med att vi på promenade gick förbi en bil med öppen baklucka, några människor och en hund. När vi dök upp framgick det tydligt att någon i gruppen tyckte det var ett utmäkt tillfälle att träna hunden, så jag sade att jag kan komma förbi en gång till. Skinkosten halades fram ur fickan och vi passerade bakluckan några gånger alldeles galant. Det var inte superfin fotgång, men fokus var på mig och skinkosten istället för på hunden. Har inte så bra koll på hur det gick för deras träning, men jag tyckte hunden var lugnare tredje gången vi passerade. De var iallafall glada att vi ställde upp. Vad gör man inte för att själv få lite störningsträning? :)
Sen hamnade vi på grusplanen, jag kopplade loss och vi började träna fritt följ. Det gick bra tills tre skolgrabbar sneddande springandes över plan. Kasper tyckte de var helkul och sprang efter, vände framme vid dem och kom tillbaka. Jag visade honom osttuben och lade tillbaka den i fickan. Tji ost för det.
Sen tränade vi vidare, lite läggande under gång, lite mer fritt följ. Då kom det två killar till, denna gång på väg till just grusplanen för att lira boll. Kasper sprang bort till den ena killen, rundade och tillbaka till mig. ”Han rundade konen!”, sade den andra killen. Jag skrattade och höll med, visade Kasper osttuben och stoppade undan den igen. Killarna började sparka bollen och jag tänkte att nu kommer Kasper att sticka dit igen. Att spela fotboll är hans favoritgren på bollsidan. Men, nej. Han höll sig hos mig och vi fortsatte träna läggande under gång och ett par inkallningar. Inga problem. Skinkosten lockade mer än fotbollen. Vad kul!
torsdag 14 maj 2009
Lite lydnadsträning på gröna ängen
Vi tog en förmiddagspromenad till gröna ängen, där vi var helt ensamma.
Jag körde lite fritt följ, inkallning, läggande under gång och det gick ganska bra.
Varje gång han började snooza under momenten harklade jag mig lite och fick för det mesta tillbaka uppmärksamheten. När han tappade uppmärksamhet och började snooza mellan momenten hoppade jag och tjoade lite, och då kom han springande.
Det tipset var ju bra här hemma, med andra ord. Men jag är mer tveksam över effekten på ställen med stor hundstörning...
I eftermiddag kommer Enzo och ska köra agility med oss. Kul!
Jag körde lite fritt följ, inkallning, läggande under gång och det gick ganska bra.
Varje gång han började snooza under momenten harklade jag mig lite och fick för det mesta tillbaka uppmärksamheten. När han tappade uppmärksamhet och började snooza mellan momenten hoppade jag och tjoade lite, och då kom han springande.
Det tipset var ju bra här hemma, med andra ord. Men jag är mer tveksam över effekten på ställen med stor hundstörning...
I eftermiddag kommer Enzo och ska köra agility med oss. Kul!
fredag 8 maj 2009
Svår träningsstörning
Efter att Enzo nobbat vår tilltänkta gemensamma promenad idag (hmpf) tog jag istället cykeln och testade av mina nya grodpedaler (Speedplay Frogs) som ser ut som lakritspuckar. Utan Kasper, för säkerhets skull. Skulle det bli en vurpa på grund av att jag satt fast i pedalerna vore det ju dumt om han skulle hamna underst i högen.
De visade sig fungera alldeles utmärkt, bara jag körde med tå ned hela tiden. I horisontellt läge åker foten ur om man drar pedalen uppåt. Så betedde sig inte mina gamla spd-pedaler, men jag vänjer mig nog. Tror iallafall att de är skonsammare mot mina knän än de gamla pedalerna.
Lite senare gick Kasper och jag på en promenad. På tillbakavägen tänkte jag träna lite inkallning och så på gröna ängen. Men så snart Kasper såg att storpudeln Freja var på tomten bredvid kastade han sig dit utan att lyssna på mig. Kompostgaller för entrén? Äsch, man är väl smidig och kan gå in genom häcken, sade Kasper.
Frejas matte stod och pratade i telefon, men insåg att det var lika bra att låta hundarna få leka lite, så hon öppnade kompostgrinden. I början var Kasper rätt nyfiken på Frejas goda snart-löptik-doft, men sedan lekte de så otroligt fint ihop. Freja löper tre gånger om året, verkar ganska jobbigt. När matten pratat klart i telefon stod vi och snackade en stund medan hundarna lekte. Båda verkade ha en uppdämt hundleksbehov, och att försöka träna i det läget var helt kört på förhand.
När visedan skildes fick jag faktiskt Kasper att lyssna på mig trots att Freja var kvar på ängen. Hennes matte hade det knepigare att kalla med sig henne. Där kände jag mig lite stolt ändå, för Freja har alltid varit en förebild här hemma på hund som klarar att inte gå utanför tomtgränsen osv.
Vi körde ett par inkallningar, ett par ligg och sedan ett läggande under gång som häpnadsväckande nog fungerade. Då blev jag så glad att jag avslutade med att kasta ut repleksaken. Så fick han lattja med den hela vägen hem. Hemma körde vi en slalomomgång, så smidigt nu medan stolparna ändå står uppställda.
De visade sig fungera alldeles utmärkt, bara jag körde med tå ned hela tiden. I horisontellt läge åker foten ur om man drar pedalen uppåt. Så betedde sig inte mina gamla spd-pedaler, men jag vänjer mig nog. Tror iallafall att de är skonsammare mot mina knän än de gamla pedalerna.
Lite senare gick Kasper och jag på en promenad. På tillbakavägen tänkte jag träna lite inkallning och så på gröna ängen. Men så snart Kasper såg att storpudeln Freja var på tomten bredvid kastade han sig dit utan att lyssna på mig. Kompostgaller för entrén? Äsch, man är väl smidig och kan gå in genom häcken, sade Kasper.
Frejas matte stod och pratade i telefon, men insåg att det var lika bra att låta hundarna få leka lite, så hon öppnade kompostgrinden. I början var Kasper rätt nyfiken på Frejas goda snart-löptik-doft, men sedan lekte de så otroligt fint ihop. Freja löper tre gånger om året, verkar ganska jobbigt. När matten pratat klart i telefon stod vi och snackade en stund medan hundarna lekte. Båda verkade ha en uppdämt hundleksbehov, och att försöka träna i det läget var helt kört på förhand.
När visedan skildes fick jag faktiskt Kasper att lyssna på mig trots att Freja var kvar på ängen. Hennes matte hade det knepigare att kalla med sig henne. Där kände jag mig lite stolt ändå, för Freja har alltid varit en förebild här hemma på hund som klarar att inte gå utanför tomtgränsen osv.
Vi körde ett par inkallningar, ett par ligg och sedan ett läggande under gång som häpnadsväckande nog fungerade. Då blev jag så glad att jag avslutade med att kasta ut repleksaken. Så fick han lattja med den hela vägen hem. Hemma körde vi en slalomomgång, så smidigt nu medan stolparna ändå står uppställda.
onsdag 29 april 2009
Agilitykurs
Enzos matte och jag har ju länge haft ambitioner och vilja att gå en nybörjarkurs i agility tillsammans i vår. Vi utsåg en kurs i god tid, redan i vintras, och kontaktade instruktören. Allt väl, trodde vi. Sen har det varit tyst. Jag blev orolig och kollade upp att kursen verkligen skulle bli av. Jo då, det skulle den. Eftersom vi långdrar till Frankrike i slutet av maj ville jag verkligen att kursen skulle starta i bra tid på våren. Eftersom denna kurs var bestämd sen länge valde jag därför bort dels en agilitykurs speciellt för dsg, dels en agilitykurs hos lokala brukshundsklubben.
Nu, sent omsider, visar det sig att kursen inte drar igång förrän tidigast om någon vecka, vilket innebär att jag bara skulle kunna vara med de första tre gångerna eller så. Rätt bortkastat, särskilt som vi nosat lite på enklare agilityhinder redan tidigare.
Desperat jagade jag idag fatt i en kurs på Solna-Sundbyberg brukshundsklubb. De hade redan kört två tillfällen, men hade platser lediga. Jag kunde hoppa med på tillfälle tre redan ikväll!
Enzos matte grejade inte den tajta planeringen, så tyvärr blir det trots allt ingen gemensam kurs i vår. Om de kör den planerade kursen kanske vi kan gå en gemensam fortsättningskurs någonstans i höst istället.
Hur var då kursen ikväll?
Tja, sammanfattningsvis väldigt blandat: svårt, lätt, nyttigt och lärorikt.
Det svåraste av allt var planen. SoSuBK håller till på Stockholmsregionens största anläggning, vilket innebar att det är ett stort område som ligger rätt avsides och fritt från andra än hundfolk. Men desto fler hundar och människor. Där finns flera planer, minst tre, kanske fler än så, för olika typer av aktiviteter. Och Kasper blev superintresserad så snart det gick förbi ett nytt hundgäng, vilket skedde kontinuerligt. Vi har nog aldrig befunnit oss på en så svår plan, utan staket. Och han var ju lös stora delar av tiden, dessutom. Resultatet blev att han stack iväg till andra hundar kanske ett halvdussin gånger. Han kom tillbaka på vissling, men inte direkt, utan först skulle det nosas lite. En liten tröst är att han inte var ensam i gruppen om sju hundar om att sticka. En jack russell-hane i vår grupp var otroligt intresserad av en höglöpande tik modell stor, som uppehöll sig i närheten av vår plan. Det gjorde att första halvan av lektionen var han totalt okontaktbar, tog inte ens den godaste godisbit. Ytterligare en hund, en cavalier, stack några gånger också. De otillåtna utflykterna var det jobbigaste ikväll för vår del.
Sedan fanns där lite svårigheter för mig: vi skulle lära oss slalom, och det tog ett tag innan jag började få in tekniken att visa med kroppen när han skulle springa ut från mig respektive när han skulle springa in mot mig. Det gick klart bäst när jag ”höfttacklade” den pinne där han skulle ut på vänstersidan, sen vek undan på den pinne där han skulle in mot mig på högersidan. När jag väl började få till det fattade Kasper jättesnabbt.
En lite oväntad svårighet för mig var hopphindren. Vi har ju hoppat rätt mycket förut, både hemma, på kurser och på VaBK. Men de här hindren hade sidoflanker som gjorde att föraren kom längre ut åt sidan i förhållande till hoppribban. Mitt kroppsspråk var uppenbarligen otydligt, för ibland följde Kasper mig istället för att ta hindret. Men efter att ha pratat igenom problemet med instruktören sprang jag rakt fram utan att kika bakåt så mycket och visade bara med handen. Och då fick vi en fyrkombination med tre vanliga hinder och en bilring att flyta helt felfritt. Med detta resultat avslutade vi den övningen, kändes som ett mycket bra avslut.
Efter fikat testade vi tunnlar. Det var lättast idag, Kasper älskar ju tunnlar, och även med hinder framför och bakom var det inga problem. En sak vi dock behöver träna hemma är att han verkligen ska sitta kvar tills han får startsignal, inga tjuvstarter. Nu har han en tendens att smyga sig krypande fram lite mot hindret medan jag går bort till min egen startposition. Tipset här är att träna med ett hinder hemma, sätta, gå på andra sidan, vänta, gå tillbaka och belöna om han sitter kvar. Sen som slutbelöning låta honom få hoppa kanske var tredje gång, tills tjuvandet är borta.
Vi avslutade med att kika på hur man kan träna med bara ett hinder, en handlingövning där hunden hoppar i en åtta och man själv byter hand beroende på hundens position. Det såg jättelätt ut i teorin, men var ursvårt i praktiken. Det här behöver vi träna hemma! Man börjar med hunden vid vänster sida och visar på Hopp med den hand som är närmast hunden, dvs. vänster hand. När hunden hoppat över visar man åt höger runt hinderstaget så hunden springer utanför och runt till ens högra sida. Medan hunden rundar staget tar man till högerhanden, och använder ett kort tag båda händerna parallellt, för att sedan bara gå över till högerhanden, som i det läget är närmast hunden. Man visar på Hopp med högerhanden och för sedan handen runt hindrets vänsterstag, möter upp med vänsterhanden, så att hunden rundar vänsterstaget och är tillbaka vid förarens vänstra sida. Krångligt att förklara och krångligt att få till innan jag fick något mer flyt på motoriken. Yngsta deltagaren med pudel var en natural på detta (eller så hade hon tränat detta tidigare), det såg urenkelt ut när hon gjorde det.
Typiskt nog med tanke på min tidspress så är det inget kurstillfälle nästa onsdag, för instruktören är bortrest. Däremot kan vi åka dit och träna själva, vilket kanske vore bra för Kasper och mig. Hindren står uppe jämt, så vi skulle kunna ta oss förbi när som helst egentligen, kanske nån gång då det inte är fullt lika mycket aktivitet där och det blir lite enklare med koncentrationen hos busen.
Nästa tillfälle ska vi köra släptunnel och vippbräda. Det blir spännande, för Kasper har bara provat släptunnel med upplyft tyg och försiktig promenad med en person på varje sida om vippbrädan. Summa summarum kommer vi bara att kunna vara med max fyra gånger på den här kursen, beroende lite på när vi reser, men det blir iallafall tillfällen som inte börjar riktigt på scratch, utan där vi kan lära oss nya saker hela tiden.
Nu, sent omsider, visar det sig att kursen inte drar igång förrän tidigast om någon vecka, vilket innebär att jag bara skulle kunna vara med de första tre gångerna eller så. Rätt bortkastat, särskilt som vi nosat lite på enklare agilityhinder redan tidigare.
Desperat jagade jag idag fatt i en kurs på Solna-Sundbyberg brukshundsklubb. De hade redan kört två tillfällen, men hade platser lediga. Jag kunde hoppa med på tillfälle tre redan ikväll!
Enzos matte grejade inte den tajta planeringen, så tyvärr blir det trots allt ingen gemensam kurs i vår. Om de kör den planerade kursen kanske vi kan gå en gemensam fortsättningskurs någonstans i höst istället.
Hur var då kursen ikväll?
Tja, sammanfattningsvis väldigt blandat: svårt, lätt, nyttigt och lärorikt.
Det svåraste av allt var planen. SoSuBK håller till på Stockholmsregionens största anläggning, vilket innebar att det är ett stort område som ligger rätt avsides och fritt från andra än hundfolk. Men desto fler hundar och människor. Där finns flera planer, minst tre, kanske fler än så, för olika typer av aktiviteter. Och Kasper blev superintresserad så snart det gick förbi ett nytt hundgäng, vilket skedde kontinuerligt. Vi har nog aldrig befunnit oss på en så svår plan, utan staket. Och han var ju lös stora delar av tiden, dessutom. Resultatet blev att han stack iväg till andra hundar kanske ett halvdussin gånger. Han kom tillbaka på vissling, men inte direkt, utan först skulle det nosas lite. En liten tröst är att han inte var ensam i gruppen om sju hundar om att sticka. En jack russell-hane i vår grupp var otroligt intresserad av en höglöpande tik modell stor, som uppehöll sig i närheten av vår plan. Det gjorde att första halvan av lektionen var han totalt okontaktbar, tog inte ens den godaste godisbit. Ytterligare en hund, en cavalier, stack några gånger också. De otillåtna utflykterna var det jobbigaste ikväll för vår del.
Sedan fanns där lite svårigheter för mig: vi skulle lära oss slalom, och det tog ett tag innan jag började få in tekniken att visa med kroppen när han skulle springa ut från mig respektive när han skulle springa in mot mig. Det gick klart bäst när jag ”höfttacklade” den pinne där han skulle ut på vänstersidan, sen vek undan på den pinne där han skulle in mot mig på högersidan. När jag väl började få till det fattade Kasper jättesnabbt.
En lite oväntad svårighet för mig var hopphindren. Vi har ju hoppat rätt mycket förut, både hemma, på kurser och på VaBK. Men de här hindren hade sidoflanker som gjorde att föraren kom längre ut åt sidan i förhållande till hoppribban. Mitt kroppsspråk var uppenbarligen otydligt, för ibland följde Kasper mig istället för att ta hindret. Men efter att ha pratat igenom problemet med instruktören sprang jag rakt fram utan att kika bakåt så mycket och visade bara med handen. Och då fick vi en fyrkombination med tre vanliga hinder och en bilring att flyta helt felfritt. Med detta resultat avslutade vi den övningen, kändes som ett mycket bra avslut.
Efter fikat testade vi tunnlar. Det var lättast idag, Kasper älskar ju tunnlar, och även med hinder framför och bakom var det inga problem. En sak vi dock behöver träna hemma är att han verkligen ska sitta kvar tills han får startsignal, inga tjuvstarter. Nu har han en tendens att smyga sig krypande fram lite mot hindret medan jag går bort till min egen startposition. Tipset här är att träna med ett hinder hemma, sätta, gå på andra sidan, vänta, gå tillbaka och belöna om han sitter kvar. Sen som slutbelöning låta honom få hoppa kanske var tredje gång, tills tjuvandet är borta.
Vi avslutade med att kika på hur man kan träna med bara ett hinder, en handlingövning där hunden hoppar i en åtta och man själv byter hand beroende på hundens position. Det såg jättelätt ut i teorin, men var ursvårt i praktiken. Det här behöver vi träna hemma! Man börjar med hunden vid vänster sida och visar på Hopp med den hand som är närmast hunden, dvs. vänster hand. När hunden hoppat över visar man åt höger runt hinderstaget så hunden springer utanför och runt till ens högra sida. Medan hunden rundar staget tar man till högerhanden, och använder ett kort tag båda händerna parallellt, för att sedan bara gå över till högerhanden, som i det läget är närmast hunden. Man visar på Hopp med högerhanden och för sedan handen runt hindrets vänsterstag, möter upp med vänsterhanden, så att hunden rundar vänsterstaget och är tillbaka vid förarens vänstra sida. Krångligt att förklara och krångligt att få till innan jag fick något mer flyt på motoriken. Yngsta deltagaren med pudel var en natural på detta (eller så hade hon tränat detta tidigare), det såg urenkelt ut när hon gjorde det.
Typiskt nog med tanke på min tidspress så är det inget kurstillfälle nästa onsdag, för instruktören är bortrest. Däremot kan vi åka dit och träna själva, vilket kanske vore bra för Kasper och mig. Hindren står uppe jämt, så vi skulle kunna ta oss förbi när som helst egentligen, kanske nån gång då det inte är fullt lika mycket aktivitet där och det blir lite enklare med koncentrationen hos busen.
Nästa tillfälle ska vi köra släptunnel och vippbräda. Det blir spännande, för Kasper har bara provat släptunnel med upplyft tyg och försiktig promenad med en person på varje sida om vippbrädan. Summa summarum kommer vi bara att kunna vara med max fyra gånger på den här kursen, beroende lite på när vi reser, men det blir iallafall tillfällen som inte börjar riktigt på scratch, utan där vi kan lära oss nya saker hela tiden.
fredag 24 april 2009
Träningspromenad i solen
Idag hämtade jag Kasper på hundhotellet och for direkt till träningspromenaden i Frösunda. Oj, vilken studsboll det var som mötte mig! Det var suveränt att börja träna direkt efter hämtandet, för efter tre intensiva timmar i Frösunda hade vi kanonfin kontakt, Kasper och jag. Och vilken underbar dag att ta lite extra ledighet och bara vara ute och njuta av solen!
Koppelgåendet var som vanligt jobbigt och jag måste ligga i som en rem hela tiden för att han inte ska hamna några steg framför mig. Nåja, det nöter vi sakta men säkert på.
Ganska tidigt på promenaden lade vi alla hundarna i en ring: förutom Kasper var det jack russeln Palle, airedaleterriern Tosca, amstaffen Bella, border collien (glömt namnet) och elva månaders papillonen Zipp. Tur det var soligt och torrt, annars hade övningen inte gått så bra för Kasper... Nu gick vi först en ring runt hunden, sedan in i mitten och stod där en stund. Därefter blandade vi mattar oss och försökte gömma oss för vår egen hund. I det läget såg jag att Kasper reste på sig, men så fort jag sade till på avstånd lade han sig igen. Därefter gick vi snett bakom hundarna, sedan upp på deras sida. Först därefter var övningen slut. Hela liggövningen måste ha tagit åtskilliga minuter, aldrig att Kasper fått ligga så koncentrerad så länge. Och han klarade det riktigt bra, bara en liten lapsus som jag inte tar så allvarligt på med tanke på att vi inte börjat träna ligg utomhus ännu den här säsongen.
Sen hade vi lite fri lek. Kasper kom spontant till min sida många gånger och alla inkallningar gick kanon. En gång drog han lite väl långt bort, men kom på visselpipsinkallningen. Fika med välbehövlig passivitet satt sen som en smäck i solskenet.
På tillbakavägen satt Kasper lös vid min sida när andra hundar lekte en i taget med sin matte. Övriga hade sina hundar kopplade, men jag utmanade ödet och höll koll på honom. Tanken med leken var att först få upp ett intresse för leksaken, sen kasta iväg den varpå man skulle neja hunden att dra iväg till den. När hunden lydde fick den lov att springa till leksaken som belöning. När första matten kastade iväg en leksak till amstaffen lättade Kasper (typisk jaktsynretning) men mitt morrande fick honom att stanna efter en meter och komma tillbaka och sätta sig igen. Jag är sååå stolt över honom! Resten av lekstunden gick kanon, vi lekte sist.
Nejövningarna med korvbitar i skål respektive retsamt jonglerandes i händerna (med förbud för hunden att ta trots att godiset sedan räcktes fram; först vid ögonkontakt fick hunden belöningen) gick kanonbra. Där hade andra hundar det lite besvärligare.
På tillbakavägen promenerade vi med lösa hundar hela vägen tillbaka längs grusvägen ända till stora vägen. Kasper gick kanonfint vid min sida med bra kontakt och endast någon enstaka gång ville han gå fram lite, framför allt till den lille lekfulle papillonen. Så fort jag sade till honom kom han tillbaka. Är supernöjd med dagen!
Koppelgåendet var som vanligt jobbigt och jag måste ligga i som en rem hela tiden för att han inte ska hamna några steg framför mig. Nåja, det nöter vi sakta men säkert på.
Ganska tidigt på promenaden lade vi alla hundarna i en ring: förutom Kasper var det jack russeln Palle, airedaleterriern Tosca, amstaffen Bella, border collien (glömt namnet) och elva månaders papillonen Zipp. Tur det var soligt och torrt, annars hade övningen inte gått så bra för Kasper... Nu gick vi först en ring runt hunden, sedan in i mitten och stod där en stund. Därefter blandade vi mattar oss och försökte gömma oss för vår egen hund. I det läget såg jag att Kasper reste på sig, men så fort jag sade till på avstånd lade han sig igen. Därefter gick vi snett bakom hundarna, sedan upp på deras sida. Först därefter var övningen slut. Hela liggövningen måste ha tagit åtskilliga minuter, aldrig att Kasper fått ligga så koncentrerad så länge. Och han klarade det riktigt bra, bara en liten lapsus som jag inte tar så allvarligt på med tanke på att vi inte börjat träna ligg utomhus ännu den här säsongen.
Sen hade vi lite fri lek. Kasper kom spontant till min sida många gånger och alla inkallningar gick kanon. En gång drog han lite väl långt bort, men kom på visselpipsinkallningen. Fika med välbehövlig passivitet satt sen som en smäck i solskenet.
På tillbakavägen satt Kasper lös vid min sida när andra hundar lekte en i taget med sin matte. Övriga hade sina hundar kopplade, men jag utmanade ödet och höll koll på honom. Tanken med leken var att först få upp ett intresse för leksaken, sen kasta iväg den varpå man skulle neja hunden att dra iväg till den. När hunden lydde fick den lov att springa till leksaken som belöning. När första matten kastade iväg en leksak till amstaffen lättade Kasper (typisk jaktsynretning) men mitt morrande fick honom att stanna efter en meter och komma tillbaka och sätta sig igen. Jag är sååå stolt över honom! Resten av lekstunden gick kanon, vi lekte sist.
Nejövningarna med korvbitar i skål respektive retsamt jonglerandes i händerna (med förbud för hunden att ta trots att godiset sedan räcktes fram; först vid ögonkontakt fick hunden belöningen) gick kanonbra. Där hade andra hundar det lite besvärligare.
På tillbakavägen promenerade vi med lösa hundar hela vägen tillbaka längs grusvägen ända till stora vägen. Kasper gick kanonfint vid min sida med bra kontakt och endast någon enstaka gång ville han gå fram lite, framför allt till den lille lekfulle papillonen. Så fort jag sade till honom kom han tillbaka. Är supernöjd med dagen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)