Snöigt Strawberry fields

Puh!

Det vart till att pulsa en del på Strawberry fields. J Första vägen hade körts åtminstone för ett dygn sen, där gick bra att gå. Nästa väg hade promenerats av en eller två, lite jobbigare, men gick rätt bra. Sen ut på fältet var det ju helt orört, snön gick ibland över stövelskaften upp till knäna. Tanken var nu, förutom lite träning, att röja runt lite på fältet för att platta till snön aningen, så man förhoppningsvis kan komma dit fler gånger i vinter och träna.

Jag lade en apport uppe på den första stenen (synligt) och sen gick jag fyrkanten 3,5 sidor. I varje hörn snurrade jag runt lite för att platta till, och lade en boll/apport synligt. Efter 3,5 sida gick vi så rakt in till mitten och så skickade jag ospårat men synligt till de fyra hörnen. Fick dirigera lite till ett par av dem då han gick snett. Borde väl ha tagit tillbaka, men så långt tänkte jag inte där ute. Å andra sidan följde han dirigeringarna rätt fint.

Rak hämtning av boll.

Sen hade jag med en frisbee som han fick kuta runt efter, plus en bollkastare. Där tänkte jag att risken är ju att han aldrig hittar bollen, men det visade sig gå riktigt bra. När jag konstaterat att bollarna var möjliga att återfinna kastade jag en vinterapport som störning åt ena hållet och sen boll med apportkastaren åt andra hållet. Han fick ta bollen först, för annars skulle vi nog aldrig få in den igen. Nu fick han titta ordentligt några sekunder på islagplatsen innan han fick ta den som markering, och när det var klart fick han ta apporten som dirigering.

Till stenen blev det också en rak dirigering.

Rätt var det var kom en man på skidor med två hundar. Han stannade och tittade lite och frågade sedan om han kunde skida förbi (en bit bort). Lakrits, som just var ute för att leta efter en boll, fick därför stå still och vänta medan de åkte förbi. Sen var det svårt att hitta bollen, koncentrationen var borta. Jag fick stoppa, gå fram och belöna stoppet, sen sparka lite snö tills vi hittade den.

Nu hade vi båda tappat bort var apporten låg, så jag skickade honom på ett större sök och gick själv ut och letade. Hade tur och fick plötsligt syn på den svarta remmen som anades i snön. Riktade Lakrits dit och fick in den också. Tur där, för jag har bara två såna och de är ju inte så billiga.

Min lilla snögubbe.

Skogspromenad med ryggrad och dolda linjetag

Lockade med både husse och hundar ut på en skogspromenad bortåt Kö-ö-högsskogen. Jag hade med fem dummies och ett par bollar och lade ut dummies lite här och där under promenaden och skickade tillbaka.
Ibland blev det lätta, men långa, utmed stigen, någon med avslut upp på hög sten. Ibland lyckades jag utnyttja någon stigkrök så att han fick gena rakt igenom, eller så vek vi av in i terrängen och skickade snett tillbaka. Några gånger kastade husse markeringar in i trasslig terräng med bäck, fallna träd, stubbar och allmänt ris.
När vi gått en bit beslutade jag mig för att släppa Kasper. Visste att han glatt skulle jaga iväg, men hoppades att han inte skulle behaga vara borta alltför länge. En bra årstid iallafall att släppa honom på med tanke på vildlivet. Och han behövde verkligen få sträcka ut en stund. Han gjorde så klart en rivstart och innan jag hann få upp pipan hängde Lakrits på. Argt försökte jag kalla tillbaka honom, men det var som förgjort. Inte förrän Kasper gjorde en båge tillbaka runt oss kom Lakrits inom förståndshåll för en inkallning. Jag lät honom veta att han gjort riktigt fel, och resten av promenaden lyssnade han nogsamt när jag sade att han skulle hålla sig hos oss och inte hos storebror.
Så gick vi vidare och gjorde lite apporteringsövningar här och där. Kasper kom tillbaka en gång och fick godis och stack igen. Sen kom han tillbaka rätt snart igen, just när husse höll på att kasta markeringar till Lakrits, så jag kikade inte så noga först. När Lakrits skickats för att ta in en markering kollade jag in lillpojken, tänkte ge honom en godis för att han kom tillbaka så fint. Men då såg jag: han hade hittat en ryggrad och höll på att tugga loss på den som bäst. Första instinkten var ju att ta den ifrån honom, vem vet vilka bakterier etc den innehöll? Men så hejdade jag mig. Här har han kommit tillbaka frivilligt till sin matte, stolt uppvisandes sin bästa hittegrej, och nu var han där, lugn och stilla vid min sida. I och för sig tuggandes på ryggraden, men ändå. Jag bestämde mig för att låta honom få ha den (men inte Lakrits!). Bättre belöning för gott uppförande kan man knappast tänka sig.

Mums, vad snäll matte är som låter mej behålla denna!
(dock kom den inte med hem)

Så vi gick vidare längs stigen, och Kasper hängde på. När vi andra gått en bit tog han sin älskade ryggrad och skuttade förbi oss. Kanske 50 meter framför lade han ner ryggraden och tuggade vidare. Och så höll det på. Vi varvade varandra framåt längs stigen och gjorde små Lakritsövningar här och där.
Ända tills vi kom till ett T-kors och jag inte höll koll på hundarna, eftersom jag instruerade husse i hur han skulle gå in snett genom stigvinkeln och droppa tre apporter i en linje. Under den lilla stunden övertog nog Lakrits ryggraden, för rätt var det var kutade Kasper förbi tommunt och försvann in i skogen åt vänster. Jag röt till Lakrits att genast komma, och det gjorde han, även han tommunt. Han insåg nog att ryggraden inte var hans... Vi gick ner till det ställe där Rolf kom ut och medan jag skickade Lakrits att plocka in de tre apporterna gick Rolf och hämtade ryggraden och ropade på Kasper. Kasper återvände genast och fick lycklig tillbaka sitt ben.
Det visade sig att den sneda linjen inte var så spikrak som jag hade önskat (liten kommunikationsmiss där) men efter lite dirigering redde Lakrits ut situationen och bärgade hem alla tre.
Vi traskade vidare och började närma oss grusvägen. I sluttningen bad jag Rolf lägga ut tre apporter bland de många stenar som låg där, varav en på andra sidan stigen, medan vi fortsatte nerför backen. Kasper hängde fortfarande på, bärandes sitt ben. Precis där jag tänkte gå in för att vända upp mot stenarna kilade Kasper in för att få tugga vidare på ryggraden. Jag satte Lakrits ner och passade på att koppla upp Kasper och förtöja honom i en liten tall medan Lakrits och jag sen ställde upp för de sista apporterna. Ville inte riskera att lillfläcken skulle springa ut på bilvägen medan jag hade full uppmärksamhet på dirigeringen.
De två första apporterna tog Lakrits jättefint. Jag visste ju ungefär var de låg, och skickade som ett därsök: Ut, Stopp och sedan Sök. Men på den tredje hade vi åter missuppfattat varann. Jag hade trott han skulle lägga den på andra sidan stigen ungefär i samma linje som de båda andra, och det var dit jag skickade Lakrits. Men han hade gått en bit ner på stigen innan han lagt ut den tredje, så även om den låg på andra sidan stigen var den bra mycket närmare oss, fast klockan halv tio snarare än klockan tolv. Rolf såg nu hur fel jag skickade och berättade hur den låg, så jag blåste stopp och dirigerade sen ner Lakrits till rätt område. Någon småmiss i kommunikationen Lakrits och mej emellan, men på det hela riktigt bra. Och hem kom den!
Jag är alltså supernöjd med båda hundarna, men allra mest med Kasper. Kan det vara något för framtiden att ta med ett litet ben, gömma det fem meter från stigen, låta honom nosa rätt på det och sen ha det under promenaden? Både lös storebror och själva ryggraden i sig utgjorde mäktiga stadgeretningar för Lakrits, särskilt i början, så det var mycket nyttigt på många sätt.
Den sista biten tillbaka till bilen gick vi längs grusvägen. Husse och Kasper gick före och Lakrits och jag gjorde en avstickare ner i skogen för att se om vi såg mer svamp (hade råkat hitta lite utan att det alls var meningen). Det gjorde vi nu inte, och precis som vi var uppe på vägen igen hördes kloppetiklopp bakifrån. Attans snabbt fram med kopplet, som jag inte ens hann sätta på, utan bara slog i en ögla runt hunden. Så passerade två hästar med ryttare. Jag blåste låg stoppsignal med höjd tennisboll, och Lakrits satte sig blickstilla medan hästarna skrittade förbi. Jag hejade på dem och när de började trava för att sen falla in i galopp i nästa kurva kastade jag belöningen ner i skogen. Lakrits brukar sköta sig bra bland hästar, men det är ju dumt att chansa, bättre att förstärka det goda beteendet ytterligare.
En bättre skogspromenad får man leta efter!

På Vadakullarna med Kristina

Igår hade vi finbesök av Kristina Svensson och passade på att åka en sväng till Vadakullarna i eftermiddagens fina släpljus. Hon hade fullt sjå att fånga Lakrits när han svischade och svoschade efter markeringar som föll lite dolt ovan eller nedan backarna. Ett litet bildgalleri från eftermiddagen kommer här. Samtliga bilder är alltså tagna av Kristina Svensson. Efter utflykten hade vi trevlig raclettekväll hemma hos oss. Lite avsmakning av Aberfeldyn blev det ju också.

Idel bra avlämningar.

Bitande kallt i vinden, så Kasper fick täcke.

Effektfull baksida.

Doggsen fick sen för sig att busa runt,
och gjorde sitt bästa för att snärja in oss.

Etta i b-prov nkl i Ystad!

Rejält dimmigt vid 8.30.

Sen lättar dimman alltmer...

... och till sist ser man över till andra sidan sjön.
Just vid båten är det en näckrosbälte där fåglarna kastades på ömse sidor om båten.

Jag hade gott om tid att titta på övriga deltagare och njuta av naturen eftersom vi inte starade förrän som ekipage nr 10, runt tvåtiden. Det var 16 startande ekipage totalt. Provet inleddes med två enkelmarkeringar på vatten i näckrosbältet som skymtar ovan. Därefter skulle man göra ett riktat närsök utmed strandkanten bort till vassruggen där det låg en liten tärna. Det var i princip vindstilla, så hundarna fick ingen hjälp av vinden.

I denna riktning gick det riktade närsöket.

I denna vackra bokskog hölls söket med sex vilt.

Sedan förflyttade vi oss en kort, men snårig, lerig sträcka som avslutades med en liten lerig brant, där någon ramlade på ända. Jag lyckades klara mig, kanske tack vare den käpp jag fick tag i. Här inne var söket förlagt, och sedan avslutades det med två enkelmarkeringar åt andra hållet. Passiviteten hälls sedan på stigen ovanför vattenmarkeringarna.

Ett vackert träd.

Kan inte låta bli att fånga denna bokskog ...

... på några fler bilder.

Dagens strongaste ekipage körde tuff terrängrullstol.

Det gick vägen för oss, äntligen! Lakrits började i och för sig med att göra en konstig kroksväng ut till första fågeln på vattnet. Hans tänkta linje hindrades av ett fallet träd, så han gjorde som ett S snarare än en rak linje till fågeln. Han höll dock hela tiden koll på var den var, och var snart inne med den. Tror att denna habrovink var anledningen till protokollets enda 4, i övrigt enbart 5:or. Nästa vattenmarkering spikade han.

Närsöket skickade jag som ett linjetag och när han var i rätt höjd blåste jag närsök. Han hittade tärnan direkt.

Söket gick också mycket bra och han tog in alla sex vilten. Inga problem heller med de båda landmarkeringarna. 

Jag är så glad över denna framgång. Nu ska vi kasta oss över ökl-träningen ännu mer än tidigare med planen att vara klara till prov våren 2013.

I väntan på prisutdelning.
Sjön var lika vacker i alla sina skepnader.

Vi var två ekipage som fick ettor:
Jessica Petersson med Caper Cailie's Hope ”Blossa”,
domare B-G Landin,
Eva Heljesten med Thorsvi Aberfeldy ”Lakrits”
Foto: Hanna Svensson

Lakrits diplom.

Lakrits protokoll. Bäst ur protokollet:
”en välbalanserad labradorhane som får allt att framstå som väldigt enkelt”.
Vi fick också, passande nog, ett litet glas som gjort för en Aberfeldy.
Mycket riktigt avnjöts denna whisky på kvällen i goda vänners lag.

Hotell Sekelgården i Ystad.

Lakrits tyckte han kunde inta soffan när jag intog frukost.

Beredda att ta oss an Ystad

Förutom de två första markeringarna så är jag riktigt nöjd. På första markeringen sprang han i en viiiiid båge tillbaka till mig. Så brukar han inte göra, jag är böjd att tro att han tappat kollen lite på var jag stod nånstans. Tvåan var en kråka som såklart inte var lika synlig som den första fasanen, och kanhända att det lurade honom. Han missade i vilket fall nedslagsplatsen och bröt snart ut i ett stort fritt sök. Inget bra.

Lakrits ska skickas på söket. Foto: Åsa Eckerrot

Söket gick däremot bra. Här tror vi att han dissade en trut som första vilt, för han nosade invid den och sprang vidare och hittade en hare. Jag skickade likadant igen, för jag ville verkligen se vad han gjorde på det stället. Men den här gången tog han in truten. Så bra då! Han fungerade även väl att dirigera i sökriktningen.

Avlämningarna var lugna. Foto: Åsa Eckerrot

Några av fynden i skogen. Foto: Åsa Eckerrot

Vi körde inget vatten idag, utan repeterade istället de båda markeringarna. Välbehövligt med tanke på starten. Nu körde vi två kråkor och det gick jättebra. Som Åsa sade: han behövde kanske jobba in sig på kråkorna och förstå att det var dem han skulle söka efter.

Lakrits satt helt tyst när Reko jobbade. Foto: Åsa Eckerrot

Passiviteten till sist gick strålande. Vi stod som på prov medan Reko körde sina båda markeringar. Han satt stilla som ett ljus och tittade, men sade inte ett knäpp.
Det var lite väntan före och efter markeringarna, även då satt han tyst och fin och jag berömde tyst mellan varven med Duktig. Emellanåt (dock inte i provsituationen) fick han också en godis som belöning för sitt fina passivitetsarbete. Sen hängde vi med Reko och Marina bort till söket och stod passiva även där. Det tar ju längre tid och till slut lade han sig ned frivilligt, även där helt tyst. Superbra! Sen blev det bilen medan han var i denna fina sinnesstämning, givetvis med en liten godis på vägen tillbaka.

Jag agerade skytt när Anita körde Nikka. Foto: Åsa Eckerrot

Lite roligt med omvända roller, och kul att se lilla Nikka jobba så fint. Sen kastade jag några apporter åt Mocca innan vi åkte hem för att jobba igen.

Tack till Åsa som fotade!

Markeringar på Strawberry Fields

Fick med mig Rolf igen ut till Strawberry Fields för lite markeringsträning. Just markeringar är ju lite svårt att träna själv, så jag är glad för assistansen.
Det blev tre markeringsområden: först ett svårt, med lång distans, över lilla diket (där han fastnade på söket sist) och ut på nästa äng; sen ett kortare där vi stod i skogen medan Rolf stod på ängen och kastade i det närmaste osynligt; till sist ett där vi stod på ängen och Rolf i skogen, först nästan osynligt, sen lite lättare.

Område 1
Rolfs första kast var väldigt flackt, så Lakrits hade väldigt liten chans att se hur den föll. Han lyckades inte heller få in den, men gjorde ett gott försök förbi diket, men sökte nog lite kort. Till slut kallade jag in honom igen. Jag bad Rolf plocka upp den igen, men han hittade den inte, så den fick ligga tills vidare.

Nästa kast gick jag lite närmare, allt annat lika, och bad Rolf kasta lite högre. Nu närmast spikade Lakrits den. Mycket bra, fortfarande ganska lång distans.

Tredje kastet blev också lite flackt, men den kom in efter en stunds sökande. Vi avslutade det området med att gå nästan fram till diket, och så skickade jag Lakrits på ett rent sök efter den första dummien. Nu spikade han den!

Område 2
Det blev tre kast här, och det gick allt bättre för Lakrits att ta in dem. Eftersom de var i princip dolda hade han bara ett kort synminne från när dummien var som högst i sin kastbana och därefter en tyst duns när den föll ner i det höga gräset. Han hade alltså nästan uteslutande sin hörsel och nos att gå på. Då blir det givetvis en del sökande när han anser sig ha kommit in i rätt område. Jag tycker att jag gjorde detta lite effektivare för varje kast, och är nöjd med resultatet.

Område 3
Det sista området blev lättast. Lite medvetet från min sida, eftersom han blir allt tröttare efterhand och då kan behöva få lite enklare för att lyckas. Jag ville dessutom avsluta med att få en känsla för hur han stod i ett nkl-upplägg av markeringskasten. De tidigare områdena var klart mer avancerade än så. Det är ju lättare att få en hund att söka sig in i skogen, än ut ur den (som område 2).
Däremot föll de första apporterna mycket dolt, och någon nästan spikade han medan andra fick han leta en del efter. Alla kom in. Sen bad jag Rolf flytta sig lite så vi fick en lite synligare linje, och nu tror jag vi körde ungefär på nkl-nivå.
Den första apporten studsade på nån stam eller sten och hördes tydligt. Kanske studsade den snett iväg, för den blev ändå lite knepig att ta in och tog en liten stund. Nästa kast gick längre bort men var synligare från vårt håll och den tog han i princip med vändande post.
Så det känns ganska bra med markeringarna nu också. Han arbetar bra hela tiden med stor koncentration, även om vissa markeringar tar en stund att få in.
Nu blir det paus till genrepet på torsdag.

Sökträning nära Köö-högen

Idag lockade jag med mig husse ut trots regnet. Det säger lite om hur mycket han vill att jag ska klara den förbaskade ettan och sluta tjata om den här hemma.

Jag hade efter vissa tips av Tina C och Åsa E fått lite idéer om hur jag skulle lägga upp nästa träning. Och den här marken har Lakrits visserligen skuttat runt i, men aldrig tränat i, så den kändes lämplig.

Jag skissade redan hemma på hur jag ville att Rolf skulle lägga ut apporterna: två ställen, ett djupare, lite svårare med tre väl dolda mindre apporter i främre halvan av sökområdet, och ett bredare, lite lättare med fyra synliga lite större apporter. Svårigheten här bestod av en bergkant där han kastade upp två apporter (hade egentligen bara bett om en) utan att ha vallat där. Min hemmaskiss stämmer inte exakt med hur det sedan blev, skisserna nedan är det faktiska resultatet:

Sök 1: djupt med små, väl dolda dummies.
Extra svårighet som jag inte räknat med var
ett litet dike som Rolf utnyttjade alldeles
på egen hand.

Sök 2: Ett bredare sök med stora, helt synliga dummies.
Två var kastade upp förbi bergskanten.

Jag letade ut platserna och berättade för Rolf hur jag tänkt mig det hela, sen tog jag hundarna på en promenad medan han effektuerade. Rolf snitslade apportställena för säkerhets skull. Jag passade på att ge Lakrits ett närsök med en väl gömd tennisboll i några risiga torra gamla grangrenar. Nemas problemas.
Vi mötte ett svampplockande par med lös labbetik, men de försvann som tur var förbi våra områden, så vi hade inga problem med dem. Och de var å sin sida ganska glada över att vi skulle träna hund och inte konkurrera om deras svampar.
Hur gick det då?
Vi hade knappt nån vind inne i skogen. Jag skickade Lakrits och han for snett ut åt höger. Inget sökbeteende direkt där, men fick nos på en av apporterna direkt, tvärnitade, började söka och tog den. Lite tur där, alltså.
Sen tog han in de andra i rask följd utan att söka sig längre ut än han behövde. Inga problem med diket heller. Däremot hamnade han längre åt höger än rutan var, men det märkte han snart och vände in igen. Ska man vara petig saknar jag det där påkopplade näsarbetet direkt från start, men det var trots allt ett snabbt och effektivt arbete, så jag måste vara nöjd.
Vi bytte område och Då tog han omgående in tvåan från vänster. Den allra vänstraste hade jag inte sett snitseln på, det var nåt träd i vägen åt det hållet. Så jag skickade sedan ungefär mot trean. Han tog sig upp på kanten men missade både trean och fyran. Istället hoppade han ner igen och sökte sig tillbaka åt vänster. Jag tänkte att han sprungit för långt åt vänster när han plötsligt kommer inspringades med ettan. Man ska lita på sin hund! :)
Jag skickade åter som förra skicket och han tog sig åter uppför kanten. Denna gång plockade han trean direkt.
Nu gick jag lite in i sökområdet för fyran, för jag tänkte att det är inte alltid såna kanter ligger rakt framför en. Har varit med om prov där de ligger ute i ena sidan av sökområdet. Så jag skickade i en snävare vinkel mot kanten och åter tog han sig upp och hämtade hem den sista mycket snabbt och effektivt.
Jag tror jag har fått tillbaka min sökhund!

Vi avslutade med att Rolf gick in med några apporter och ställde sig bakom ett granbuskage. Till vänster om denna låg ett halvfallet träd snett ner med risiga grenar. Vi gick en liten runda och tränade ett par Ställande under gång medan husse gjorde sig i ordning  Där börjar han förutse vad jag vill och ställer sig självmant utan kommando. Hmmm. Dags att börja variera tidsintervallet innan kommandot rejält, tror jag.
Väl tillbaka ställde jag upp så vi fick en rak linje mot kaststället (inåt skogen, bort från oss) genom det snedfallna trädet.
Lakrits såg tydligt markeringen, men sprang runt buskagen på höger sida, vilket gjorde att han tappade linjen och började leta för kort. Han fick ta ut söksvängarna och det tog en liten stund innan han lokaliserade den.
Jag gav honom en chans till, men han sprang åter runt. Denna gång klarade han bättre att bedöma avståndet, men så där vill jag inte ha det.
Vi gick alltså fram så vi hade bara fem meter kvar till trädet och så fick Rolf kasta om i ungefär samma riktning. Han försökte springa åt höger, men jag stoppade honom. Åt vänster. Nähä, det sade matte också nej till. Då återstod ju bara mitten och efter ett hopp över stammen sade jag Braa medan han fortsatte in och plockade dummien. Eftersom dummien föll på ungefär samma ställe varje gång var det ju inte nån direkt sport att leta upp dem, men jag ville hellre prioritera att springa rakt igenom hinder än att leta markeringar.
Jag provade att backa tillbaka till ursprungsplatsen, men då vek han genast runt åt höger igen.
Tillbaka till ställe 2. Ett försök åt höger, och ett åt vänster. Nähä. Nu tog han den rakt över.
En till likadan. Nu tog han den på första, fast denna gång under stammen istället för över. Helt okej, bara han håller linjen så han inte snurrar bort var han har sett markeringen nånstans.
Där slutade vi. Jag tror nu inte att det blir så svåra markeringar på ett nkl-prov, men lite dolt kan de ju falla, och det skadar inte att ha övertränat lite.
Jag nöjer mig med sökträning nu innan Wij på torsdag, men ska försöka få till ett markeringspass till om det hinns med. Nu känns det iallafall bra mycket bättre inför lördagens b-prov.
Sen avslutade jag med att backa på ett träd när vi skulle åka. Helt onödigt, men jag ”visste” att det var tomt bakåt. Det var det också, om jag inte först kört fram nån meter och vinklat upp lite inför utbackningen. Där stod ett träd precis i dolda vinkeln och vi behöver nu byta plastglaset på höger baklykta. Suck. Har man inte kostnader kan man lätt skaffa sig.

Sökstrategi

Tack för tips på annat håll än i bloggen!

Min kommande strategi för sökträningen den närmaste veckan:

Vi tränade ju igår, så idag blir det vilodag från det. Har istället kört lite Ställande under gång-träning med honom plus vanlig snooze-promenad.
Imorgon tänkte jag dock köra ett nytt sökpass, men då lägga upp det enligt några förslag jag fått in. Tänker mig ett långsmalt område där tre nedgrävda apporter ligger i framkant, inget bakåt. Sen ett lättare område, och om det finns plats kanske ytterligare ett lätt område. Beror lite på vilken mark det blir, har inte bestämt plats ännu. Det finns ju grönklädda gubbar i skogen nu som kan sätta P för mitt förstahandsval.
Sen får vi se om det blir ytterligare en träningsomgång med sök innan genrepet den 18, beror lite på hur han går imorgon. Funkar allt som jag vill så låter jag det vara och tränar lite annat med honom, markeringar kanske, eller mer Ställande under gång, som också står på träningsschemat. Kanhända blir det några markeringar med kast som hamnar på andra sidan det dike vi hade problem med igår.
Genrepet på Wij med vilt och skytt blir sen det sista före provstarten på lördag.

I vilket fall ska det bli kul att åka ner och testa ny provterräng. Hoppas lite på bokskog, men inget är givet i Skånelandet.

Sökträning vid Nygård

Igår åkte jag med hundarna till Nygård för att träffa Annika och köra sökträning. Kasper fick följa med, men tyckte nog det var lite kallt att sitta uppbunden en bra stund. Och kallt var det, jösses vilka isvindar det blåste från sjön!
Annika lade ut två sökområden åt oss, ett neråt sjön med 6 apporter, varav tre i vassen, och ett uppåt åkern med 8 apporter. Vi började med sjön. Lakrits var helt ute och cyklade i början, de fyra första skicken ungefär.
Nej, han spikade den allra första lilla, som låg bara några meter från där jag ställde upp. Men sen. Han sprang låååångt ut utan att slå på näsan, sen tillbaka in, lovar ut igen. Men det var liksom ingen koncentration på det hela. Jag vill helst inte blåsa vid sådana tillfällen, men jag blev tvungen några gånger för att han försvann så totalt bortom horisonten och inte gjorde det jag bett om. Ibland simmade han långt utanför vassen. Det positiva med det var att jag fick ett kvitto på att han inte brydde sig om kylan i vattnet, för han var verkligen ihärdig i sitt simmande.
Den fjärde apporten nere vid sjön var riktigt svår, och när han till sist lyckats med den sade jag att nu byter vi område. Söket uppåt åkern gick mycket bättre, och han kom ganska snabbt in med två apporter som låg lite närmare och två som låg längre ut. Nu bad jag Annika låta sina hundar plocka in resten där medan Lakrits fick vila, så skulle vi ge oss på resterande nere vid sjön lite senare.
Cheysie och Tindra jobbade fint, även om Tindra fick söka bra länge på sista apporten. Jag fikade lite och lät Lakrits sitta passiv och titta på de arbetande hundarna.
Sen bad jag Annika att lägga ut en till nere vid sjön, för den händelse de två kvarvarande var supersvåra. Jag ville ge honom en bra chans att lyckas därnere när han nu började komma tillbaka i sin normala form igen. Mycket riktigt, han plockade relativt snart in den senast utlagda. Sen kom den sista lilla landapporten in och det fanns ytterligare en vassapport. Frågan var om den låg på vänstra eller högra sidan? Mitten var tom, det visste vi.
Jag började åt vänster genom att gå ner närmare vassområdet. Och han var i och letade ordentligt, men utan resultat. Vi bytte sida och här var han lite tveksam att gå i. Jag höll just på att bestämt säga till honom att här är det i och söka som gäller när Annika ropade att hon såg den på vänster sida trots allt. Tillbaka igen så ser jag var hon pekar. Den hade hamnat dolt bakom en stor sten, fast en bit längre ut i vassen. Nu kunde jag ju skicka mer riktat och han gick i och fick in den.
Emellanåt under hela detta pass hade han kommit in vid min sida några gånger, ibland gett sig av ut igen, men någon gång stannat kvar. Dessutom (lite vårt fel, som pratade, tror jag) stannade han två gånger upp och stod blickstilla som en stenstod. Inget teaterspelande i världen då jag blickade ut i fjärran i jakt på apporter, eller att jag tog några steg framåt ut i sökområdet utan att kika så mycket på honom, ingenting fick loss honom ur denna position. Jättebra stadga, kan man säga om man är positiv.
Så här brukar han inte göra, och jag tror att det åtminstone delvis kan förklaras med att Annika och jag pratade och kanske var det något ord eller någon nyans i rösten som fick honom att stelna till så. Iallafall är det något jag måste checka av nästa gång så att han inte håller på att skaffa sig en ful ovana.
När söket var slut avslutade vi det hela med att Annika kastade några enkelmarkeringar. Första gången var jag inte beredd utan stod bakom ett träd precis i kastriktningen, men jag skickade ändå. Han gick till rätt område, men höll sig inte där, utan valsade bort. Han återvände efter en stund och fann den till slut, tror den hade rullat lite nerför en slänt.
Nästa kast åt höger gick skapligt bra. Sen ett nytt kast åt vänster. Då började han med att leta vid första nedslagsplatsen, men övergav det stället snabbt och försvann sen långt utåt fältet. Som Annika sade: han hade verkligen god tro på hennes kastförmåga. Tillbaka i rätt område, men för långt till vänster: nu blåste jag Stopp och Höger. Det tog han och plockade in den direkt. Snyggt där!
En sista markering då. Nu spikade han den, skulle varit en klar 20-poängare på ett WT. Därmed avslutade vi.
Annika själv var nöjd med att hennes hundar mest fått vara passiva, nyttigt att det inte alltid händer en massa för dem. Cheysie, den nyblivna elithunden, hade lite myror i baken och kunde inte alls förstå mattes beslut.
Stort tack för denna så välbehövliga sökträning. Jag ser att vi behöver nöta en del till innan vi far ner till Skåne!

Brocante, resårband och cachning

2012-09-23

Tvättade lite eftersom det verkade bli torkväder, till skillnad mot morgondagen, som utlovat regn.

Sen cyklade vi ner på stan där det var brocante med lite högre kvalitet än på de vide grenier vi varit på hittills. Köpte två fasaner i tenn (?) av Maurice Frecourt och vi åt sedan lunch i allén innan vi hojade vidare för en fika på Café de la ville vid andra stadsporten.

Brocanten hölls precis utanför stadsporten. Denna man köpte jag två tennfasaner av.

Kuriosaförsäljningen fortsatte in i allén.

Café de la ville nära den andra stadsporten.

Satt ute i trädgården och läste. Rolf cyklade några mil.

Lagade hajfisken till middag: sås på riesling och grädde, lök, champinjoner, fänkål, grön paprika, tomat. Mycketgott, kan nästan ätas vegetariskt.

2012-09-24

Grått o regnigt.

Åkte till Sens efter lunch, besökte äntligen katedralen, den första stora gotiska katedralen i Frankrike. Rolf dristade sig in i en sybehörsaffär för att köpa ett resårband. Avez-vous des bandes élastiques? Damen undrade vad han skulle ha det till. Det fanns nämligen en mängd olika elasticiteter, tjocklekar, färger, you name it. Vid hans tvekan frågade hon pour vêtements? Nej. Då pekade hon på en hög hylla med ett antal rullar med fina runda resårband i olika tjocklek. Vi kände först på det tjockaste vita, men det var för mjukt. Trop douce? Ja. Då plockade hon ner ett mörkblått band som blev perfekt. Rolf köpte 2 meter och försökte förklara medan hon slog in i kassan: c’est pour mon photo appareil, och lyfte upp den stora systemkameran. Då såg hon ytterst tveksam ut och tänkte säkert att den där lär åka i backen så snart han hänger den i bandet. Men så förtydligade Rolf med pekfingret i luften: J’ai une idée! Då log hon. Han gjorde helt säkert hennes dag.

Vi försökte på sex cacher men hittade bara en. Det är knepigt med cacher i Frankrike, de ligger på publika platser med begränsade öppettider eller på ställen med mycket folk i närheten, vilket gör att de måste gömmas extremt finurligt eller så blir de mugglade.

Vid denna lavoir ska det finnas en cache, men vi misslyckades med att hitta den.
Det uppenbara hålet i förgrunden var tomt.

Precis som väderprognosen sade kom solen fram klockan tre. Det ser inte lika lovande ut framöver.

Vi åkte in vid dammarna norr om Villeneuve och tränade Lakrits med både vatten- och landapporter medan Rolf gick en promenad med Kasper. Bra ställe! Några fördröjda kast med bollkastaren efter dirigering rakt ut i vattnet på ingenting, en dirigeringsfyrkant, några dubbelmarkeringar på land, i vatten och en kombi land-vatten. Och så lite lattjobuskast så han fick springa av sig lite och torka upp.

Handlade mat på hemvägen och tillagade en riktigt god endivegratäng med lök, grädde, parmesanost, lardon och rostade pinjenötter. Mums! Den är en keeper.

Rolf vid mitt lilla arbetsbord i sovrum 2.

Apportering i Yonne

2012-09-04

Jobbade på förmiddagen, lika härligt som igår ute på balkongen. Rolf cyklade. Efter lunch solade vi en stund i vilstolarna på nedre terrassen och framåt eftermiddagen packade vi in oss i bilen och for för att kolla på parken i Sens. Parc du Moulin à Tan var riktigt fin med växthus som dignade av exotiska blommor, bland annat vanilj och sådana näckrosor som vi sett på Mauritius. Här fanns också en skogsdel, en rosavdelning, en lekplats, en liten del med djurhagar och så fågelinhägnader. Allt detta gratis och öppet även för kopplade hundar.

Hem tog vi lilla vägen på andra sidan Yonne och kunde konstatera att den var så trist att den vägen behöver vi inte åka fler gånger. Vi mellanlandade vid den badplats Rolf hittat igår, och jag plockade med några apporter och bollkastaren från bilen.

De flesta kanter ner till Yonne är riktigt branta, så branta att jag inte är säker på att Lakrits klarar att ta sig upp igen. Här var det ganska lågt (till och med sandstrand uthälld på ett ställe), men med en betongkant istället. Jag trodde ändå att det skulle funka, så jag hivade över en tennisboll till den lilla ön. Smack in i ett buskage. Perfekt, ville inte att den skulle gå över på andra sidan, ut i stora floden, där det kanske var mer strömt.

Apportering i Yonne.

Här var det lättare att ta sig in.

Han kastade sig i fint, men när han skulle upp på betongkanten på andra sidan vållade det problem. Jag såg att det blev lägre och lättare längre till vänster, så jag försökte dirigera honom dit. Han tog sig några meter åt rätt håll och försökte sen igen, och lyckades till sist få fäste och kravlade sig upp. Sen höll han på länge och väl och sökte, och jag bröt honom till sist med en stoppsignal och ett närsök framför busken. Då tog han den. Tillbaka på min sida var denna betongkant också alltför svår, och han provade på olika platser. Till sist fick han lite tag på ett ställe med klorna och då nådde jag precis ner och kunde hiva upp honom genom ett ordentligt tag i nackskinnet. Puh! Tror vi avstår denna övning i framtiden, det kändes lite vanskligt att stå hjälplös på fel sida och inte kunna hjälpa vid behov.

Med bollkastaren kom den en bra bit ut.

Ön syns till vänster och vår stad i bakgrunden.

Jag tog honom istället till andra sidan den lilla sandstranden, där det gick gräs nästan ner till vattnet och det bara var en liten kant. Här gjorde jag lite dubbelmarkeringar med kastad dummy och en och annan slevad boll, och varvade med att istället kasta upp på land. En i vattnet, en på land, ta landmarkeringen först. Osv. Inte jätteavancerat och inte så långt, men i alla fall lite småövningar för att hålla kunskaperna vid liv.

Kul med stadssim, tycker Lakrits.

2012-09-05

Dagen varit fylld av idel jobb. Har några tajta deadlines framför mig, sen ska jag vara lite hård och tacka nej till vissa grejer så vi kan göra fler utflykter. Balansen mellan jobb och semester börjar haverera, känner jag.

Men lite om staden Villeneuve, då: det finns fyra bagerier, varav ett är stängt för närvarande, kanske två-tre traditionella franska restauranger och uppåt halvdussinet enklare hak typ kababerior och pizzerior, en tre–fyra kaféer, ungefär lika många frisörer (måste boka tid för klippning!), en blomsteraffär, en slaktare och en delikatessbutik som just bytt ägare samt några andra småbutiker för elartiklar och liknande. Den större delen av stan ligger på den här sidan floden, sen finns det en bro över till andra sidan där det mest finns en järnvägsstation, en kinarestaurang och så det stängda badet med campingen där vi var och tränade igår. Sen, inte att förglömma, finns det en jättestor och imponerande kyrka mitt i stan. Den håller på att få taket omlagt, men verkar ändå vara delvis öppen. Vi har inte varit in där än.

Skolvecka

2012-08-27–2012-09-01

Edit: några bilder här nu.

Det har varit en minst sagt hektisk vecka, så jag har inte hunnit uppdatera resedagboken som jag brukar. På måndagmorgonen klockan 9 infann jag mig på Coeur de France uppe i Sancerre, ditskjutsad av Rolf med cykeln på taket. Hemcyklingen är sedan 6 km, 2 km nerför en urbrant rätt trafikerad backe och sen 4 km uppför till vår by. Lektionerna försiggår antingen på morgonen eller på eftermiddagen, och resten av tiden är tänkt till läxläsning och interaktion med det franska samhället. Interaktion blir det ju lite hela tiden, men förutom läxorna var jag tvungen att klämma in en del jobb som hade tajt deadline. Inte idealiskt, men tyvärr inget jag kunde göra något åt. Jag kan säga att det hade varit otroligt skönt att inte ha något jobb alls denna vecka, något att tänka på inför eventuella framtida intensivkurser.

Min cyklingsväg hem, halvvägs uppe. Tar välbehövlig paus. 

Och så bara resten av backen kvar. Det blir mer efter vänsterkurvan...

Jag gick ju på samma skola 2009, den gången i två veckor, och visste därför ungefär vad jag hade att vänta mig. Men nu var det en annan lärare och vi var 9 i gruppen istället för 6, vilket gjorde en stor skillnad. Förra gången hade vi mycket läxor i stil med att berätta om någon sevärdhet i trakten (via efterforskningar t.ex. på turistbyrån) och att återberätta innehållet i någon tidningsartikel vi läst dagen innan. Det var rätt kul och givande, för man fick leta fram glosor, tillämpa grammatikregler och dessutom öva sig på att prata och lyssna på de andra, och ställa frågor till dem. Den här gången var det mer konkret grammatik, framför allt subjonctif, vilket var bra på sitt sätt. Istället för att skumma många grammatiska delar på ytan gick vi nu mer in på djupet på just detta, och berörde även en del annat de sista dagarna. Nästa vecka ska de som stannar fortsätta med andra bitar. Däremot blev det inte så mycket pratande som jag förväntat mig. Dels ar inte upplägget sånt, men när det ändå blev diskussioner och frågor var det tre i klassen som var lite mer frispråkiga och säkra på språket. Vi andra som behövde tänka efter lite mer vad vi ville säga kom inte riktigt till tals. Sånt tycker jag läraren har en plikt att styra upp, så att de som sitter tystare i en diskussion istället får en del direkta frågor. Detta hade såklart varit lättare med färre deltagare. Så sammantaget är jag, om inte besviken, så ändå lite tveksam till om jag vänder mig hit en tredje gång. Jag träffade några britter som tidigare hade gått i Montpellier och som talade väl om skolan där, så kanske kan det vara ett alternativ för framtiden. Vi får se.

De eftermiddagsaktiviteter som erbjöds (vinprovning och getfarm) hade jag varit på förra gången, och såg ingen anledning att delta igen på exakt samma sak, men däremot var både jag och Rolf med på matlagning på onsdagskvällen. Vi delades in i tre grupper och vi hamnade i en grupp med idel nya människor, bl.a. lånade vi köket hemma hos Joe med barnen Robert och Daniel. Killarna gick på franskkurs medan mamman bara var med som följeslagare. Både hon och Rolf klarade sig dock bra på franska under kvällen. Dessutom var det en tyska med som bor i Schweiz, plus en lärare från skolan. Vi lagade carpaccio på zucchini, mycket gott. Killarna fick göra quiche Lorraine medan damerna lagade en dessertpaj på färska småplommon. Till detta sallad med chèvre från Chevignol och bröd. Vin till dem som ville och vatten till resten (jag körde).

Det var en mycket trevlig och lyckad kväll, och jag fick med mig tips på en fransk radiokanal att lyssna på samt en tidskrift för engelskspråkiga med olika avancerade texter på franska, försedd med cd så man dessutom kan lyssna på dem. Ska se om jag kan få tag i en sån.

Vårt vackra vinberg mellan Sancerre och Verdigny.
Det som måste passeras när man ska cykla hem.

Idag åkte vi och plockade upp britterna Larry och Mary för en liten rundtur. De är fast uppe på berget utan bil, vilket kan vara ganska knepigt eftersom utbudet av livsmedelsbutiker och annat är tämligen begränsat däruppe. Det lilla samhället på berget bygger på att folk har bil och kan handla på supermarché, bagerier och marknad nere i dalen i St Satur. De var tacksamma att få komma ut lite och se sig om. Vi började med ett återbesök till den lilla vinodlaren där jag blev så bisarrt mottagen förra gången. Jag gillade deras vin och det var otroligt prisvärt jämfört med många mer turistiska ställen i trakten. Jag hade ringt dit igår eftermiddag och försäkrat mig om att vi kunde komma och smaka och handla klockan halv elva idag. Efter ett antal återuppringningar på grund av att han hörde mig dåligt lyckades jag alltså få till detta arrangemang.

Det var lite lättare att vara tre som talade franska med stark brytning, och Larry lyckades få ur honom att de hade en liten odling på 12 hektar som de haft i tjugo år. Han var tydligen första generationen, och nu hans son. Men hans far i sin tur hade inte hållit på med vinodling. Lite ovanlig familj, alltså, vanligen går det ju i generation efter generation med marken som det viktigaste arvegodset.

Britterna åker tåg, så de kunde bara handla ett par flaskor, men jag passade på att bunkra ett par lådor, 12 av deras billigare vin och 6 av deras dyrare Pouilly-Fumé. Perfekt, nu kan vi lämna Sancerretrakten och känna att vi har gjort bra kap inför en vinter i Sverige. Därefter körde vi lite runt längs Loire och Canal latéral och så, innan vi skjutsade tillbaka dem upp på berget igen. Trevliga människor, som har en svärdotter från Östersund. Världen är liten.

I tisdags körde jag veckans enda riktiga träning med Lakrits.  Han och jag cyklade ner till en fotbollsplan i andra delen av byn. Där fanns ett risigt oklippt område på ena sidan mot en lada, där jag började med att lägga ut fyra nyckelringsdummies runt en buske, nersmuget i det höga gräset, medan Lakrits fick sitta några meter bort och titta på.

Sedan gick vi ut en stor dirigeringsfyrkant där jag så osynligt jag kunde droppade en dummie i varje hörn. Av en slump råkade jag sen skicka honom mot den dummie som låg i en rak linje mot närsöksbusken, men jag blåste stopp innan han hann fram dit. Då såg han den utlagda dummien och kom in med den. Nästa skicka åt andra hållet visade sig svårare. Det blåste sidovind rån höger, kanske därför? I alla fall blev det så pass svårt att jag fick stanna honom halvvägs, gå ut och visa den, sen ta tillbaka honom ända till starthörnan och skicka om. Även u drog han sig gärna i vindriktningen, dvs för långt åt vänster, så det blev en del högerdirigering på kuppen. Då märktes det att höger och vänster satt lite löst hos lakritspojken.

Jag stack emellan med ett skick till närsöksbusken eftersom den dragningen varit så stor tidigare. Jodå, han stack som skjuten ur en kanon dit bort, lyssnade fint på stoppsignalen och dök sedan ner efter första minidummien. Detta gav mig lite tid att fundera på resten av fyrkanten.

Jag bestämde mig för att istället gå in till mitten för de båda återstående apporterna. På ett sätt lite svårare, men å andra sidan blev distansen kortare. Jo, det gick bättre. Inte gnisselfritt, men okej.

Sen gick vi lite närmare busken och jag satte honom så att jag kunde passa på att träna lite höger- och vänsterdirigeringar in till närsöksbusken. Han var med på galoppen fram till sista dummien. Att det verkligen skulle ligga en fjärde där var han inte riktigt införstådd med, tydligen, så det blev en del dirigeringsövningar. Till slut fick jag till det bra, men fick ta tillbaka honom helt vid några tillfällen och börja om. När han grejat de här lite svårare delarna får han alltid lite buskast som belöning, och det är himla kul, tycker han. De ger en bra motivation att fortsätta träna sån där svåra grejer. Jag avslutade med ett par dubbla tennisbollsmarkeringar med ganska snäv vinkel, varav den ena visst blev ursvår. Då till och med lade han sig ned när han inte fick gå på den vänstra och tydligen helt hade missat den högra. Jag fick honom i alla fall ur detta genom att busa upp honom lite innan jag själv gick och hämtade den svåra och retades lite med honom med den. Sen cykling tillbaka hem igen. En bra genomkörare som vi behöver göra om så snart tillfälle och bra plats ges.

Morgonvy taget från vår nedre terrass:
vår övre terrass, fruktträdgården och vinodlingarna.

Imorgon ska vi nämligen flytta på oss. Bara tio mil norrut, men ändå till en helt annan trakt med lite stadskänsla, så vi får se vad för träningsmöjligheter som erbjuds där. Innan dess går det en cykeltävling av stapeln i just vår lilla by, ett slags cirkellopp med en omkrets på cirka 5500 meter, som ska cyklas i lag under 8 timmar. Det är tre kategorier: tävling, promotion och ungdomar. Vi tänkte kika lite på början av detta evenemang innan vi drar vidare. Tanken är att vi ska åka genom de trakter vi bodde i 2009 och se hur det landskapet ser ut flera månader längre fram på året.