Sökträning vid Nygård

Igår åkte jag med hundarna till Nygård för att träffa Annika och köra sökträning. Kasper fick följa med, men tyckte nog det var lite kallt att sitta uppbunden en bra stund. Och kallt var det, jösses vilka isvindar det blåste från sjön!
Annika lade ut två sökområden åt oss, ett neråt sjön med 6 apporter, varav tre i vassen, och ett uppåt åkern med 8 apporter. Vi började med sjön. Lakrits var helt ute och cyklade i början, de fyra första skicken ungefär.
Nej, han spikade den allra första lilla, som låg bara några meter från där jag ställde upp. Men sen. Han sprang låååångt ut utan att slå på näsan, sen tillbaka in, lovar ut igen. Men det var liksom ingen koncentration på det hela. Jag vill helst inte blåsa vid sådana tillfällen, men jag blev tvungen några gånger för att han försvann så totalt bortom horisonten och inte gjorde det jag bett om. Ibland simmade han långt utanför vassen. Det positiva med det var att jag fick ett kvitto på att han inte brydde sig om kylan i vattnet, för han var verkligen ihärdig i sitt simmande.
Den fjärde apporten nere vid sjön var riktigt svår, och när han till sist lyckats med den sade jag att nu byter vi område. Söket uppåt åkern gick mycket bättre, och han kom ganska snabbt in med två apporter som låg lite närmare och två som låg längre ut. Nu bad jag Annika låta sina hundar plocka in resten där medan Lakrits fick vila, så skulle vi ge oss på resterande nere vid sjön lite senare.
Cheysie och Tindra jobbade fint, även om Tindra fick söka bra länge på sista apporten. Jag fikade lite och lät Lakrits sitta passiv och titta på de arbetande hundarna.
Sen bad jag Annika att lägga ut en till nere vid sjön, för den händelse de två kvarvarande var supersvåra. Jag ville ge honom en bra chans att lyckas därnere när han nu började komma tillbaka i sin normala form igen. Mycket riktigt, han plockade relativt snart in den senast utlagda. Sen kom den sista lilla landapporten in och det fanns ytterligare en vassapport. Frågan var om den låg på vänstra eller högra sidan? Mitten var tom, det visste vi.
Jag började åt vänster genom att gå ner närmare vassområdet. Och han var i och letade ordentligt, men utan resultat. Vi bytte sida och här var han lite tveksam att gå i. Jag höll just på att bestämt säga till honom att här är det i och söka som gäller när Annika ropade att hon såg den på vänster sida trots allt. Tillbaka igen så ser jag var hon pekar. Den hade hamnat dolt bakom en stor sten, fast en bit längre ut i vassen. Nu kunde jag ju skicka mer riktat och han gick i och fick in den.
Emellanåt under hela detta pass hade han kommit in vid min sida några gånger, ibland gett sig av ut igen, men någon gång stannat kvar. Dessutom (lite vårt fel, som pratade, tror jag) stannade han två gånger upp och stod blickstilla som en stenstod. Inget teaterspelande i världen då jag blickade ut i fjärran i jakt på apporter, eller att jag tog några steg framåt ut i sökområdet utan att kika så mycket på honom, ingenting fick loss honom ur denna position. Jättebra stadga, kan man säga om man är positiv.
Så här brukar han inte göra, och jag tror att det åtminstone delvis kan förklaras med att Annika och jag pratade och kanske var det något ord eller någon nyans i rösten som fick honom att stelna till så. Iallafall är det något jag måste checka av nästa gång så att han inte håller på att skaffa sig en ful ovana.
När söket var slut avslutade vi det hela med att Annika kastade några enkelmarkeringar. Första gången var jag inte beredd utan stod bakom ett träd precis i kastriktningen, men jag skickade ändå. Han gick till rätt område, men höll sig inte där, utan valsade bort. Han återvände efter en stund och fann den till slut, tror den hade rullat lite nerför en slänt.
Nästa kast åt höger gick skapligt bra. Sen ett nytt kast åt vänster. Då började han med att leta vid första nedslagsplatsen, men övergav det stället snabbt och försvann sen långt utåt fältet. Som Annika sade: han hade verkligen god tro på hennes kastförmåga. Tillbaka i rätt område, men för långt till vänster: nu blåste jag Stopp och Höger. Det tog han och plockade in den direkt. Snyggt där!
En sista markering då. Nu spikade han den, skulle varit en klar 20-poängare på ett WT. Därmed avslutade vi.
Annika själv var nöjd med att hennes hundar mest fått vara passiva, nyttigt att det inte alltid händer en massa för dem. Cheysie, den nyblivna elithunden, hade lite myror i baken och kunde inte alls förstå mattes beslut.
Stort tack för denna så välbehövliga sökträning. Jag ser att vi behöver nöta en del till innan vi far ner till Skåne!