På fredagen åkte vi och tränade med Annika och hennes tre doggelitos på Wasa-kullen utanför Lindholmen. Vi gjorde tre ganska stora och varierade fyrkanter med minst två apporter i varje hörn (ibland så många som fem) och skickade sen lite varierat. Ibland körde vi varannan gång, ibland fick en hund en hel serie medan de andra fick träna passivitet, och ibland körde vi parallellt från samma punkt åt varsitt håll. Sträckorna gick ömsom över ängsmark och ömsom över knepig terräng som snår, nedfallna träd och grenar samt stenhögar.
På den sista fyrkanten kompletterade vi med några markeringar in i riktigt snårigt buskage. Hunden fick ta den först följt av dirigering eller dirigeringen först följt av den tidigare kastade markeringen.
Hundarna klarade svårigheterna riktigt bra, och vi kunde dessutom blåsa stopp och dirigera om dem när så behövdes. Riktigt bra träning som följdes av lite fika och eftersnack trots den blåsiga dagen.
fredag 16 mars 2012
måndag 5 mars 2012
Premiärcykling för Lakrits
Igår tog husse ut Lakrits på första cykelturen för säsongen. Ingen lång sträcka, i princip bara runt Lidl. Det gick väl så där, enligt rapporten – lugnt och fint vid hans sida, och sen tvärbroms. Satte sig att skita mitt på gångvägen.
Häpp. Det där är knepigt att hantera. Jag skulle lätt kunnat fallit som en fura vid sen sån tvärbromsning om jag inte var beredd. Tur att det var husse som satt vid styret. På Kasper märker man när det är rastningsdags, så man kan stanna till vid lämplig buske eller tuva. Men Lakrits är mycket mer plötslig i sådana lägen. Han kanske lär sig med tiden.
Jag har också börjat repetera lite grundmoment i lydnadsklass 1 med honom. Det visade sig behövas: Vadå sätta sig när matte stannar, jag står ju så fint bredvid? Va, måste jag svänga precis samtidigt som dig, matte? Ligga medan du går vidare, du skämtar, va?
Men så sakteliga kommer det tillbaka med klickerns hjälp. Den är verkligen bra i såna här lägen.
Häpp. Det där är knepigt att hantera. Jag skulle lätt kunnat fallit som en fura vid sen sån tvärbromsning om jag inte var beredd. Tur att det var husse som satt vid styret. På Kasper märker man när det är rastningsdags, så man kan stanna till vid lämplig buske eller tuva. Men Lakrits är mycket mer plötslig i sådana lägen. Han kanske lär sig med tiden.
Jag har också börjat repetera lite grundmoment i lydnadsklass 1 med honom. Det visade sig behövas: Vadå sätta sig när matte stannar, jag står ju så fint bredvid? Va, måste jag svänga precis samtidigt som dig, matte? Ligga medan du går vidare, du skämtar, va?
Men så sakteliga kommer det tillbaka med klickerns hjälp. Den är verkligen bra i såna här lägen.
söndag 4 mars 2012
Rimfrost
Så suddig att den blev kul att leka lite med i Lightroom.
– Matte, kan vi gå hem nu? Det är kallt och jag vill
hellre ligga och sola i min vrå ute på dörrmattan.
hellre ligga och sola i min vrå ute på dörrmattan.
Två hundar, varav en i koppel, och långt zoomobjektiv är en knepig kombination, men bildstabilisatorn gjorde att det fungerade ändå. Däremot blev det alltför krångligt att hela tiden växla mellan att ta tjusiga bilder på rimfrosten och att försöka plåta hund. Den här gången fick naturen företräde.
Vallentunas kulturskola gör sig alltid på bild.
På utvägen var tallen full av rimfrost...
... men man ser vilket flyt jag hade.
På hemvägen hade det mesta redan smält.
På hemvägen hade det mesta redan smält.
torsdag 1 mars 2012
Premiärcykling för Kasper
Idag tog husse ut cykel och Kasper på premiärtur. Nöjda och belåtna kom de hem från en tur till Ormsta. Inga läskiga ispartier kvar, rapporterade husse. Kasper fick välbehövlig underredestvätt efter turen.
Lakrits får hjälpa till på kontoret genom att springa med korrekturpapper ner till husse i källaren, och sedan upp till övervåningen igen en stund senare. Detta uppdrag sköter han med den äran. Kasper blir lite svartsjuk och vill gärna hjälpa till. Honom har vi skickat ibland också, då med pappersrullen instucken innanför halsbandet. Lite smidigare bara med en hund som bär säkert i munnen hela sträckan.
Lakrits får hjälpa till på kontoret genom att springa med korrekturpapper ner till husse i källaren, och sedan upp till övervåningen igen en stund senare. Detta uppdrag sköter han med den äran. Kasper blir lite svartsjuk och vill gärna hjälpa till. Honom har vi skickat ibland också, då med pappersrullen instucken innanför halsbandet. Lite smidigare bara med en hund som bär säkert i munnen hela sträckan.
Träning av hörsel och linjetag
Jag träffade Annika igår för en stunds solig träning på Strawberry Fields. Vi började med att kasta hörselmarkeringar åt varandra, dvs hunden såg inte, utan hörde bara dunsen av markeringskastet. Dunsarna blev dessutom olika hörbara eftersom vi hade olika tyngd på dummisarna och det var snö på marken.
Jag stod ute på fältet och kastade medan Annika med hund stod dold i skogen. Hennes hundar har gjort det här förut, och bortsett från några kommunikationsmissar oss emellan klarade hennes hundar det hela bra. Lakrits har aldrig gjort detta förut. Han är ju en god markör, men nu såg jag verkligen hur mycket han går på synen i dessa lägen. Första varvet fastnade han i skogskanten och insåg inte att han skulle ut på fältet för att hitta det som fallit. Vi gjorde om, och jag ställde mig då precis i skogsbrynet, några meter innanför gränsen, men så han såg vad som skedde. Då var det inga problem. Sen backade vi tillbaka till det dike vi stått i första gången, och detta kast uppfattade han också bra. Sen följde ett kast i en annan riktning (tror det var med en lättare dummy) som han åter fick svårt för. Omkast på den som gick bra, och därmed avslutade vi denna övning. Det här är absolut något vi ska träna mera, så snart jag har en frivillig kastare med mig.
Sedan gjorde vi i ordning två grupper av linjetagsdummisar: nio stycken i en träddunge och sex stycken vid en stor sten på nästa fält. Därefter gick vi till det tredje fältet och skickade på dungen över dike och förbi slyväxtlighet. En svårighet var det gamla kastområdet som låg lite till höger om dungen. Cheysie sprang ditåt första gången, men riktades om igen och hittade ut till dungen. Sen hittade hon på lite nytt: hon stannade och väntade på nytt kommando istället för att springa rakt in. Jaha, där fick matte lite att klura på.
Lakrits hade också problem första varvet då han ville springa för långt åt höger, men sen satt det bra. När det bara var en dummy kvar skickade jag Lakrits dit på snedden genom en slybuske. Första gången förledde diket honom att springa i fel riktning, men efter omförsök sprang han ut till dungen och började söka. Han jobbade på bra men hittade ingen. Konstigt. Jag kallade in honom och belönade försöket med ett kast utåt äng nummer två. Sedan skickade Annika den rutinerade Tindra istället. Nähä. Även hon gick tomhänt därifrån, och den annars så lyhörda hunden dissade nu tydligt mattes kommandon genom att istället gå ut åt höger mot gamla kastområdet för att kolla av om det låg något kvar där. Det var ju ingen mening att leta vidare där matte trodde den fanns. Matte kallade in. Vad nu, ingen dummy kvar därute?
Vi fortsatte nu med att skicka mot de sista vid stenen. När Cheysie mallat sig med att hämta första uppe på stenen kunde ju inte Lakrits vara sämre än att han tog den andra som låg ovanpå (resten låg på marken runtomkring). När det bara fanns en kvar vid stenen skickade Annika Cheysie dit för att kolla av hennes nya stoppa-med-dummy-i-munnen-idé. Planen var att om Cheysie stannade så skulle vi bara noncha henne, vända på klacken och börja gå allihop, eftersom Annika inte vill behöva börja vissla inkallning efter varje skick. Jomen, den lilla damen stannade uppfordrande med dummy i munnen. Vi gick vår väg och strax kom den gula kanonkulan farandes. Jösses, vänta på mig!
Vi gjorde halt vid dungen och kollade av dummystatusen. Jag hade fått tillbaka alla mina fem, och Annika hade alla sina tio ... utom en röd! Just denna röda visste hon att hon lagt i en skreva vid stenen och inte alls vid dungen. Vi hade alltså på något sätt lyckats ta en mer än vi trodde vid dungen och en mindre än vi trodde vid stenen. Räddaren i nöden skickades nu ut på långt uppdrag att hämta in den sista, knepiga – och visst gjorde flattanten skäl för namnet rutinerad ännu en gång.
Jag stod ute på fältet och kastade medan Annika med hund stod dold i skogen. Hennes hundar har gjort det här förut, och bortsett från några kommunikationsmissar oss emellan klarade hennes hundar det hela bra. Lakrits har aldrig gjort detta förut. Han är ju en god markör, men nu såg jag verkligen hur mycket han går på synen i dessa lägen. Första varvet fastnade han i skogskanten och insåg inte att han skulle ut på fältet för att hitta det som fallit. Vi gjorde om, och jag ställde mig då precis i skogsbrynet, några meter innanför gränsen, men så han såg vad som skedde. Då var det inga problem. Sen backade vi tillbaka till det dike vi stått i första gången, och detta kast uppfattade han också bra. Sen följde ett kast i en annan riktning (tror det var med en lättare dummy) som han åter fick svårt för. Omkast på den som gick bra, och därmed avslutade vi denna övning. Det här är absolut något vi ska träna mera, så snart jag har en frivillig kastare med mig.
Sedan gjorde vi i ordning två grupper av linjetagsdummisar: nio stycken i en träddunge och sex stycken vid en stor sten på nästa fält. Därefter gick vi till det tredje fältet och skickade på dungen över dike och förbi slyväxtlighet. En svårighet var det gamla kastområdet som låg lite till höger om dungen. Cheysie sprang ditåt första gången, men riktades om igen och hittade ut till dungen. Sen hittade hon på lite nytt: hon stannade och väntade på nytt kommando istället för att springa rakt in. Jaha, där fick matte lite att klura på.
Lakrits hade också problem första varvet då han ville springa för långt åt höger, men sen satt det bra. När det bara var en dummy kvar skickade jag Lakrits dit på snedden genom en slybuske. Första gången förledde diket honom att springa i fel riktning, men efter omförsök sprang han ut till dungen och började söka. Han jobbade på bra men hittade ingen. Konstigt. Jag kallade in honom och belönade försöket med ett kast utåt äng nummer två. Sedan skickade Annika den rutinerade Tindra istället. Nähä. Även hon gick tomhänt därifrån, och den annars så lyhörda hunden dissade nu tydligt mattes kommandon genom att istället gå ut åt höger mot gamla kastområdet för att kolla av om det låg något kvar där. Det var ju ingen mening att leta vidare där matte trodde den fanns. Matte kallade in. Vad nu, ingen dummy kvar därute?
Vi fortsatte nu med att skicka mot de sista vid stenen. När Cheysie mallat sig med att hämta första uppe på stenen kunde ju inte Lakrits vara sämre än att han tog den andra som låg ovanpå (resten låg på marken runtomkring). När det bara fanns en kvar vid stenen skickade Annika Cheysie dit för att kolla av hennes nya stoppa-med-dummy-i-munnen-idé. Planen var att om Cheysie stannade så skulle vi bara noncha henne, vända på klacken och börja gå allihop, eftersom Annika inte vill behöva börja vissla inkallning efter varje skick. Jomen, den lilla damen stannade uppfordrande med dummy i munnen. Vi gick vår väg och strax kom den gula kanonkulan farandes. Jösses, vänta på mig!
Vi gjorde halt vid dungen och kollade av dummystatusen. Jag hade fått tillbaka alla mina fem, och Annika hade alla sina tio ... utom en röd! Just denna röda visste hon att hon lagt i en skreva vid stenen och inte alls vid dungen. Vi hade alltså på något sätt lyckats ta en mer än vi trodde vid dungen och en mindre än vi trodde vid stenen. Räddaren i nöden skickades nu ut på långt uppdrag att hämta in den sista, knepiga – och visst gjorde flattanten skäl för namnet rutinerad ännu en gång.
tisdag 28 februari 2012
Anmälda
Nu har jag anmält hundarna till följande i vår:
Kasper
Rallylydnad nkl i Vallentuna lör 21 april
Lakrits
WT nkl på Lidingö sön 15 april
Rallylydnad nkl i Vallentuna lör 21 april
Lydnad lkl 1 i Vallentuna lör 21 april
B-prov nkl i Bro sön 22 april
Spårhelg i Jägarhyddan lör 28–sön 29 april (kurs, inte tävling)
B-prov nkl i Veckholm tis 1 maj
B-prov nkl i Råby fre 11 maj
Med sikte på ökl på Lilla Träskaten lör 19–sön 20 maj (kurs)
Uj, vad det ser mycket ut när man listar det så här. Men de tre B-proven är för att man dels kan bli bortlottad, och dels för att jag vill säkra upp om han skulle pipa sig bort från ett förstapris. Annars vet jag ju att han klarar det.
Kasper
Rallylydnad nkl i Vallentuna lör 21 april
Lakrits
WT nkl på Lidingö sön 15 april
Rallylydnad nkl i Vallentuna lör 21 april
Lydnad lkl 1 i Vallentuna lör 21 april
B-prov nkl i Bro sön 22 april
Spårhelg i Jägarhyddan lör 28–sön 29 april (kurs, inte tävling)
B-prov nkl i Veckholm tis 1 maj
B-prov nkl i Råby fre 11 maj
Med sikte på ökl på Lilla Träskaten lör 19–sön 20 maj (kurs)
Uj, vad det ser mycket ut när man listar det så här. Men de tre B-proven är för att man dels kan bli bortlottad, och dels för att jag vill säkra upp om han skulle pipa sig bort från ett förstapris. Annars vet jag ju att han klarar det.
måndag 27 februari 2012
Mauritiusdagbok mån 16 jan
Mera snorkling och strandnjutning. Och lattjande med badkameran.
På kvällen betalade vi räkningen, kollade
när bilen skulle ta oss till flygplatsen, packade och njöt våra sista romdrinkar.
Sista solnedgången gjorde oss inte besvikna.
Lite vackra blommor och andra växter.
Sara fick hårspännen i denna blommodell.
Favorit i repris: näckrosens frökapsel som duschmikrofon.
Nåja, kanske ingen blomma. Men nån slags honungsbikaka
i palmen rakt ovanför huvudet vid poolsängarna.
i palmen rakt ovanför huvudet vid poolsängarna.
Stora fina avokadofrukter.
söndag 26 februari 2012
Vårvinter i Vada
Lakrits i vårsolens glans.
Jag fick för mig att vi kunde ta en tur till Vada idag, fota svart hund i rena vita snöbackar. Typ. Ju längre vi åkte desto mer insåg jag hur fel ute jag var. Varenda äng, vartenda fält var i princip snöfritt. Bara i skogen låg det snö kvar.Så vi fick en blåsig, men fin, vårvinterfotografering istället.
Full fart efter dummyn.
Har stannat fint på stoppsignalen. Vad nu, matte?
Kullarna vid Vada är riktigt branta.
Jag hade med mina två vinterdummisar som jag skickade Lakrits på linjetag på, upp på kullen och ner på andra sidan. Jag såg honom alltså inte arbeta stora delar av tiden, men han plockade in alla. Ibland blåste jag stopp när han var mitt uppe på kullen och skickade sen Back över kanten.
Bra koncentration på närsöket.
Japp, där var en av dem.
Hur många hade hon lagt därute? Var det fyra hon sade?
Det sista vi gjorde var ett närsök där jag lade ut fyra mikrodummisar högst uppe på kullen i gräset. Det är ju inte supermycket gräs nu, så särskilt dolda blev de ju inte, men Lakrits stod en bra bit ifrån och såg inte i detalj var jag lade dem.Under tiden trasslade Kasper in sig i en enbuske och käkade godis. Rolf har fotat alla bilder.
En tass i backen räcker...
Lite kul med svartvitt också.
onsdag 22 februari 2012
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)