Igångar, dirigeringar och markeringar vid Lillsjön

Igår var Annika och jag vid Lillsjön med hundarna. Har aldrig varit där förut, men efter visst gyttjegående visade det sig vara ett jättebra ställe för hundträning.

Därborta skymtar bryggan vi aldrig nådde fram till.

Vi började med att försöka gå bort till en flytbrygga som syntes i bortre änden i vassen. Dit nådde vi aldrig, men genom mer gyttjegående nådde vi ut till en glugg där man kunde kasta i dummisar. Annika, storkastaren, fick äran att kasta i sju stycken och stå kvar och vänta beredd med en åttonde medan jag och Lakrits trasslade oss tillbaka genom snåren och ut på en fin klippa. Därifrån såg åtminstone vi människor de flesta flytande dummisarna väl. Hundarna hade en vassrugge i vägen.

Här simmar Lakrits tillbaka efter att ha hämtat en av de sista dummisarna.

Lakrits verkade dock helt införstådd med uppdraget när jag riktade handen. Annika och jag hade kommit överens om att när jag fått i honom på en dirigering och han tagit sig förbi vassen och simmade rakt och fint på blankvattnet skulle jag högt och tydligt säga Bra! och då skulle hon kasta den åttonde som extra förstärkning. Så här i efterhand kan jag säga att han simmat precis lika fint mot dummysamlingen utan den extra förstärkningen, men visst gav det lite extra schvung och drag åt honom. Tanken är ju att han ska tycka att det här är superkul, och det lyckades vi allt med.

Igången var lite tveksam, mest för att han inte riktigt visste hur han skulle tackla klippkanten ner till vattenbrynet, men vart han skulle var det ingen som helst tvekan om. Uppvägen tog han vid ett hål på andra sidan vassruggen och sprang sen upp på klippan och lämnade av snygg. Inget att säga om det.

Annika och hennes hundar anslöt och vi varvade dirigeringar bort till dummyhörnet med att skicka på bollkastaren rakt ut bland näckrosorna.

Vi hade en liten fotosession med Cheysie, som gärna visade upp hur fint hon hoppade från klippan. Inte helt lätt med mobilkamera, men till sist, så ...

Tjoho!

Därefter riktade jag Lakrits åt samma område med tanken att det nog sett tillräckligt intressant ut åt det håll Cheysie hoppat för att ta de bollar vi kastade när vi fotade.

Tja, i början var det lite segt, men jag tyckte allt eftersom att han började förstå melodin: hoppa ut i vattnet och börja simma så som matte anvisar, så kommer det snart en rolig boll flygandes som man kan jaga ifatt. Sen kunde det ibland vankas ett och annat kulkast som belöning för att man varit så duktig med igångarna.

Mot slutet fick jag till riktigt fina igångar mot dold dirigering. Kul!

Och upp ska man ju igen.

Tindra fick ta in den sista dummien borta i hörnet. Den hade försvunnit helt utom synhåll, men vi hade räknat och räknat och insåg att det absolut fanns en till nånstans därborta. Efter mycket fint sökarbete hittade hon den inne i en liten vassvik där den glidit in. Den erfarna hunden har åter uträttat storverk!

Vi avslutade med lite dubbelmarkeringar åt det andra hållet och försökte få till en linje med längst-bort-kastet först och sen ett lite närmare kast. Lakrits första igång var det mer schvung i än den andra, men båda var helt okej.

Annika filmade en snutt med min mobil, en enkelmarkering.

Inget B-prov men mer vattenträning

Chansade idag på att åka till Gullunge för B-provet som jag lottats till 15:e reserv på. Det var ju ett långskott, och som väntat blev det ingen start för oss. Men försöker man inte har man ännu mindre chans! Istället fick vi träffa trevliga människor, titta på nervösa startande, passivitetsträna och i största allmänhet njuta av solen. Märta och Bosse gjorde ett utmärktjobb och fick en etta, stort grattis till dem! Hur det gick för Anita W och Acke lär jag få veta snart, åkte hem innan det var dags för dem. Edit: Anita och Acke fick en fin tvåa! Provupplägget såg alldeles utmärkt ut och domare Reine Hansson gav ett mycket trevligt intryck.

Domare Reine Hansson och skrivaren.

I fredags blev det vattenträning vid Nygård med Annika, Cheysie och Tindra. Eftersom Lakrits inte riktigt har förstått det här med att skickas på dolda apporter rakt ut i vattnet ännu bad jag Annika att börja med att kasta en markering till honom, så skulle jag sedan följa upp med ett linjetag till samma ställe för att se om han då skulle greja det, innan hon gick därifrån för att ansluta till oss på skickplatsen.

Hon inte bara kastade fem apporter i vattnet vid vassen, hon vågade sig dessutom långt ut på sidan av den yttersta klippan. Det såg vådligt ut, i synnerhet som hon tappade en bollkastare på kuppen. Den gled nerför klippan hela vägen till vattenbrynet. Vad gör jag om Annika åker samma väg, undrade jag för mig själv och höll tummarna för att detta inte skulle inträffa. Som tur är har Annika en apporteringssäker hund som gärna tar in allt matte ber om, så kastaren räddades hem igen av duktiga Tindra. Och inga fler tillbud skedde därute. Status: 3 apporter på klippan, 5 i vassen.

Vi stod på plats när Annika kastade ner i vassen, så jag skickade honom på första. Sedan kastade hon i en eller två till medan han simmade, men han hade full fokus på den första, som snart kom in i hand. Det var min lila kastapport. Nu fanns det 8 röda kvar. Jag vände runt honom ett kort varv och vände upp mot vattnet igen. Han ville inte i, men jag tog i med bestämd (inte arg) röst. Du ska i och jag vet att det finns en apport därborta! Efter lite trilskande gjorde han faktiskt som jag sade! Jag peppade tills han var utanför vassområdet (ganska tätt och lätt att fastna i) och sen lossnade det. Han visste som av sig själv att han skulle simma ut till vassen på motsatta sidan. När han var nästan framme såg jag en röd apport som flöt aningen utanför vassen, så jag dirigerade Höger, och ta mig tusan om han inte sam rätt på den! Mycket bra avslut där, alltså.

Sen gjorde vi paus medan Annikas hundar fick jobba. Nu var ju frågan hur jag skulle gå vidare med Lakrits. Vill inte bara traggla med att få i honom på ren lydnad, utan det måste vara kul också. Anita tipsade ju häromsistens om att varva med roliga markeringar. Annika förslog att vi skulle utnyttja bollkastaren.

Jag började med att kasta i en stor sten. Tyvärr var den lite för tung, så jag orkade inte få ut den utanför vassen, utan den hamnade någon meter innanför. När jag skickade kastade Annika en bollapport över huvudet på oss. Tyvärr såg varken jag eller Lakrits den. Annika kastade en till som jag såg, men Lakrits kämpade fortfarande inne i den tunga vassen och noterade inte att den for över huvudet på honom. Den tredje bollen hon så förtänksamt fick iväg observerades iallafall av honom och han fick extra skjuts ut till blankvattnet. Där såg han tyvärr två av bollarna och försökte plocka med sig bägge. Attans! På tillbakavägen tappade han den ena och kom in med en till mig. Jag bestämde då att nu vet han ju var den andra finns, så då kan han gott få simma ut på linjetag och ta in den med. Samma tvekan igen. Men nu var jag ännu bestämdare. Jag visste ju till hundra procent att han var medveten om att det fanns en boll till och var den låg, så jag skjutsade helt enkelt i honom med putt i rumpan och vägrade godta en vägran. Jaha, så lommade han ut och plockade upp den. Kan man lomma när man simmar? Jo då, Lakrits kan. Den tredje bollen plockade Cheysie in.

Både Cheysie och Tindra skickades för att plocka in några röda apporter. Efter en välbehövlig mental paus för min lille rackare var det så dags att göra ett nytt försök på dem. Det borde finnas en kvar i vassen iallafall, förutom dem på klippan.

Jag riktade in honom mot vassen på andra sidan, sade Titta! Och när jag tyckte han verkade koncentrerad i kroppen skickade jag på Ut. En liten tvekan igen (men inte lika stark som de två tidigare), men så fick jag ut honom iallafall. Han simmade målmedvetet bort till rätt område och sökte runt lite i vassen. En gång trodde jag att han fått tag i den, men så kom han ut igen tom. Han började simma utåt sjön, precis som Tindra gjort tidigare (och hon hade mycket riktigt hittat en röd apport som drivit iväg långt ut på sjön). Jag satte igång att dirigera in honom tillbaka till vassområdet. Lite tjat blev det, men på det hela taget tycker jag att han följde mina anvisningar. Dock hade han en tendens att åter söka sig ut? Kanske kände han någon vittring där, jag vet inte, lät honom inte fullfölja åt det hållet. Istället provade jag att försöka få upp honom på klippan i tanke att han borde få hitta en apport, och hittar han inte den i vassen kan han ju få ta en på klippan istället. Men han förstod inte vad jag menade med mina Upp! Han hade ju heller inte, till skillnad från Annikas hundar, varit med därborta och lagt ut, så han hade ju ingen aning om att det kunde finnas något högt däruppe.

Jag var så upptagen av mina dirigeringsförsök att jag inte märkte att Annika gav sig av, men rätt var det var kom det en tennisboll flygandes från bortre strandkanten rätt ner utanför vassområdet så att Lakrits såg det. Bingo! Nu fick han sin välförtjänta belöning efter det intensiva sökarbetet därborta!

Jag hade närmast råkat snubbla över lite kantareller som Annika nu fick i present för att hon varit så klok att hon gått runt och kastat i en belöningsboll till Lakrits för hans gedigna sökarbete. Tack än en gång för det! Hoppas det blev en god kantarellsmörgås.

Efter detta kände jag att Lakrits jobbat klart för dagen. Cheysie fick också göra ett försök på den saknade apporten i vassen, men sen tvingades vi inse att den måste ha flutit iväg. Kanske Lakrits trots allt hade pejl på den? Annika skickade Tindra på ett litet test för att se om hon skulle få nys på den, men nu hade den eventuella vittringen tydligen försvunnit och Tindra fick istället ta in en av bergsapporterna. Sen fick våghalsiga Cheysie göra detsamma. Säga vad man vill om den damen, men feg är hon inte! Hon kastar sig hals över huvud ut i vågorna när matte skickar på dolt linjetag, simmar som en iller, försöker leta sig uppför bergväggen, tappar taget i sina ivriga språng och ramlar rakt ner i plurret igen. Nytt försök och nu hittar hon en bättre väg upp. Inga problem att identifiera en dummy och sen samma väg ner igen, snabb som en vessla. Puh! Mer tur än skicklighet att det där bergsklättrandet gick bra, känns det som. Där kunde Lakrits gärna få aningen av hennes mod, så skulle båda bli alldeles lagom balanserade.

Som avslutning efter att vi konstaterat att Annika gått back en apport kommer Cheysie plötsligt sättandes från ett helt annat håll med en vit apport. Den hade Annika tappat för flera veckor sen, så det passade ju utmärkt att den kom tillrätta nu. Ett slags apporternas nollsummespel.

Jag tycker ändå att jag kommit en liten bit på väg i Lakrits tvekan att gå på okända apporter som inte är rena markeringar. Lite träning till på detta så har jag nog fått in en förståelse på vad som gäller. 

Tveksamma igångar på Wij

Alltså, egentligen inte ett igångsproblem av samma art som i de senaste inläggen om Käringsjön och Issjön. Den här gången handlade det om osynligt lagda dirigeringar till bekant ställe. När Lakrits inte vet vad han ska göra tar han ofta (även på land) något tveksamt steg, som för att göra matte till viljes, och stannar sen upp. ”Vad är det egentligen jag ska göra, matte?” kommer frågan.
Så här handlar det inte om att inte vilja hoppa ner på konstigt ställe, utan om att knäcka övergången från synliga apporter till osynliga. Jag var för kvällen utmärkt klädd i shorts och sandaler, så jag kunde hjälpa honom lite på traven genom att hänga med ut ett par meter för att bättre försöka visa riktningen, vad jag ville.
Vi fick till två lite tveksamma, vingliga, skick ut. Vingligt på grund av att han sökte sig till vasskanten några meter ut innan han, stöttad av mig, började simma utåt mot nästa vassområde. Jag berömde och belönade med lek och ostmacka när han kom tillbaka efter välförrättat värv.
Dessa skick varvades av rolig skottmarkering. Anitas tanke är att ge honom många roliga markeringar framöver och varva dem med dirigeringar till osynliga, men bekanta, områden. Vi får försöka med detta, bara jag får till rätt träningsplats.

Bobo och Jörgen spekulerar kring senhöstens Skottlandsresa.

Kul på hemmaplan

Förutom diverse apporteringsträningar och skogspromenader blir det lite ditten och datten hemmavid. Jag tog till exempel fram den gamla agilitytunneln som Kasper är så förtjust i.

Tjoho!

Vad kul, matte!

Men... den här verkar vara gjord för dvärghundar!

De nyinflyttade grannpojkarna kom och lekte med Lakrits. Det gäller att hitta en balans där, så det inte blir alltför mycket bollkastande, men man får ju förstå att de tycker det är kul att leka med Lakritspojken.

På filmen syns bara den ena pojken William, men ett tag var de två som turades om. Tror den andra hette Robin.

Träning av igångar i Issjön

Lakrits behövde ju träna igångar, konstaterade jag vid Käringsjön häromdagen. Så nu åkte vi till Issjön för att se om vi kunde hitta lite olika markförhållanden att träna vid. Vi började med att göra misstaget att försöka gena över nya hygget. Det är klart bättre att gå grusvägen runt!
Jag började med att kasta en dummy från bryggan som ligger strax bortom första vindskyddet på höger sida.  Han kastade sig i utan tvekan och sprang sen upp intill bryggan och mötte mig på bryggspången för att lämna av.
Inga fiskare eller promenörer syntes till, så nu plockade vi fram apportkastaren. Rolf ställde sig ute på bryggan medan jag och Lakrits ställde oss vid gräskanten intill. Det var skaplig sidvind så apporten åkte in mot ett näckrosområde medan Lakrits simmade. Ingen fara, han drog själv åt höger och fångade upp var den var nånstans. Nästa skott bad jag att Rolf skulle skjuta lite mer åt vänster på grund av drivningen. Jösses, den gick dessutom extra långt ut trots att det var den gröna kantiga apporten. Lakrits började rakt ut mot den, men vek sedan av åt kanten. Jag försökte påkalla hans uppmärksamhet genom att vissla stopp, ropa Vänster, ropa hans namn – men till ingen nytta. Han hörde mig nog inte. Jag väntade lite och tänkte att nu tar han sig nog upp på land inne i viken. Ska jag själv bli tvungen att plocka av mig paltorna (bikini under) och simma ut och rädda in den? Chansade på att blåsa Stopp igen och Vänster. Och nu vände han! Om det var mitt rop eller om det var för att han själv insåg att den inte fanns därinne ska jag låta vara osagt. Men nu peppade jag honom med Ut och Bra och någon gång Vänster när det började bli fel riktning igen. Och jäklar i det, men rätt var det var såg jag hur han kom rätt i vind och fick känning på den! Nu var det bara en fråga om metrar innan han hade bärgat den och påbörjade den långa simningen in i land med den.

Tyvärr är detta inte fångat på film, men när vi fikat en stund och låtit honom vila kom Rolf på att han hade kameran med sig, så några apporteringar förevigades. På filmen syns en apport från klipphäll och en lite knepigare igång från en torvgräskant. Dem gillar han inte, men till sist tog han språnget. En annan nyfiken liten herre är också fångad på filmen.
På tillbakavägen gick Rolf och Kasper och kikade efter svamp medan jag skickade i Lakrits från ett riktigt sankt ställe med skvattram och blötmossa. Han blev rätt förvånad när underlaget brast under honom strax innan han nådde sjökanten, men tog sig vidare ut genom vassen och plockade in apporten.
Ett par såna till för att träna på detta speciella underlag. De båda sista apporterna kom inte långt alls, snarast i vasskanten, för ammunitionen sade bara plopp. Nu var jag förvarnad, jag hade köpt ammunitionen till bra pris på Teba just för att det fanns vissa sådana skott i förpackningen.

Käringsjön

Liten idyllisk göl utmed Roslagsleden.

Annika och jag åkte till en parkering vid Roslagsleden och började promenaden mot Käringsjön. Skyltarna angav att vi skulle gå igenom två hästhagar. Den första innehöll tjugotalet hästar, varav några var lite nyfikna på de kopplade hundarna. Det var bara att ignorera dem och promenera i rask takt mot nästa stätta. Det mullrade av åska i bakgrunden, men som tur var försvann den. Den nya hagen var tom och stängslet var inte strömförande. Bra!

När vi så kom till den sista stättan brydde vi oss inte om att hundarna sprang före och ut genom hagen. Men så tyckte de väl att vi var för långsamma och skulle in igen och möta oss. Strömförande! Först fick Cheysie en stöt, gnydde till och backade. Sen var det Tindras tur. Hon backade dock inte, utan ville till sin matte. Hög flatt som hon är stoppade stängslet henne och hon tog emot stöt efter stöt. Jag tror det löste sig genom att Annika sjasade bort henne. Nu var det då Lakrits tur, han ville också till matte. Han hukade sig mer och fick bara en liten stöt på ryggen. Då hade vi alltså två hundar på utsidan och Lakrits på insidan när vi själva skulle klättra över den branta stättan med smala pinnar som inte lämpade sig för labbetassar. Hur göra? Jag klättrade över först efter att ha sagt till Lakrits att sitta och vänta. Sen kom Annika och med henne en bollkastare. Jag lånade den och lyfte upp den understa tråden med den, sen kallade jag på Lakrits. Jovisst kom han under utan att få nån mer stöt. Puh.

Sen gick vi en bra bit längs stängslet och labbarna verkade ha glömt bort stängslets farlighet, för flera gånger fick vi säga åt dem att inte springa så nära staketet. Tindra tror jag gick närmare sin mattes trygghet.

Sen bar det in i skogen och vi passerade bland annat en riktigt gammal skog som var som en hög, lite risig, sal. På vägen lyckades jag hitta lite kantareller utan att ens leta, och så småningom nådde vi fram till sjöns ena sida. Där fanns nån skranglig gammal bryggrest och runt den lade vi ut fem dummisar. Det regnade stundvis lite, men inte farligt mycket. På andra sidan såg vi ett skydd där folk satt och eldade. Dit skulle vi gå runt, därifrån kunde man skicka tillbaka till den sida där dummisarna nu låg.

Det visade sig vara en lång väg runt och det såg inte ut som om man kunde gena, för det var sankt ett stort område i sjöns utkant. Till sist nådde vi en liten träbro som vi gick över och strax kunde vi vika av åt höger. Sen var det så lång promenad att vi började undra om vi verkligen gått rätt. Men det fanns ju inga avvikande stigar, så vi kunde knappast ha missat den stora, välbyggda stockhyddan. Till sist dök det grå huset upp framför oss. Därinne satt två killar och en bäbis. Jag tror inte det var de vi sett från andra sidan, tyckte det var minst en ung tjej där då. De hade väl hunnit bytas av vid elden medan vi promenerade.

Vi började med att skicka Lakrits, men det blev stopp vid kanten. Kanten var torvig och sank och förstärkt med några stockar. Konstig kant, där vill jag inte hoppa ner, sade Lakrits. Cheysie fick ta vid och visa hur man gjorde. Ett raskt skutt så var hon i plurret och simmade målmedvetet över och hämtade in apporten längst till höger. Ett nytt försök med Lakrits. Han visste ju vad jag ville och vart han skulle simma, men tvekade länge vid kanten. Till sist kom han i, simmade för långt åt höger. Jag fick honom lite mer åt vänster, men sen tog han sig upp på land på andra sidan och sprang åt vänster istället. Fick snabbt nos på en apport och simmade tillbaka över. Vid nästa försök ville han fortfarande inte. Han gillade verkligen inte kanten. Han sprang runt i det som nu är döpt till Lakritslagunen, en liten egen pöl utan anslutning till själva sjön. Annika kastade ut en boll med bollkastaren, och den hämtade han in efter ett kort stopp vid kanten.

Sen fick Cheysie jobba lite och nånstans i den vevan gick killarna med barnet. 

Nu kunde vi ta fram apportkastaren! 

Genast var Lakrits mycket mer med på noterna. En enkelmarkering var inga problem. Plötsligt var kanten inte alls läskig längre. Sen fick Cheysie en dubbelmarkering och sen Lakrits också en sån. Då fick vi för oss att testa ägget. Annika valde att sikta i en hög båge för att det inte skulle fara alltför långt. Men trots grön ammunition for den iväg i en hög båge över hela sjöns större del och landade på land på andra sidan. Ops! Jag skickade Lakrits, men lite som väntat hade han noll koll på hur långt bort den hamnat. Knappt så jag själv visste det. Jag tog in honom igen och nu var det dags för den erfarna hunden. Tindra, som hittills bara fått nån dirigeringsapport, fick nu simma snett över sjön och upp på land. Hon fick korn på den vita apporten och var snart på väg tillbaka med den. Jättebra att ha en erfaren hund med sig på såna här expeditioner. Hade varit trist att tappa bort ägget allaredan. Tror det hade varit svårfunnet om vi skulle gått runt och letat.

Annika sköt ägget på nytt, denna gång lägre, och det hamnade kanske två tredjedelar ut åt sjöns större del, ett lagom avstånd för Lakrits som nu åter kastade sig i utan tvekan. Med det avslutade jag för Lakrits del. Helt klart måste vi träna igångar på olika ställen, så han lär sig att oförväget hoppa i oavsett om det är sandstrand, klippa, torvkant eller nåt annat. 

Cheysie fick plocka in den sista dummien på bortre sidan, och hon tog dirigeringsanvisningarna riktigt bra.

Nu gick vi åt andra hållet runt sjön, och tog den väg vi egentligen planerat att ta på utvägen också, men då vi blev bortkollrade av Roslagsledsskyltarna genom hästhagarna. Den här vägen var mycket kortare och bättre, tog ca 40 minuter. Åt andra hållet glömde vi ta tid, men det blev bra mycket längre. Denna vägen slapp vi både elstängsel och påflugna hästar. Summa summarum promenerade vi 6,6 km enligt min stegräknare. Rundan såg ut ungefär så här:

Markeringar på slyigt kalhygge

Annika och jag gjorde äntligen ett försök att ta in den/de där saknade tennisbollen/-arna, men det var som förgjort. Antingen har de sjunkit ner i nån vattenhåla (rätt sankt där på sina ställen) eller så har nån förbipasserande hund plockat upp dem redan.
Istället ägnade vi oss i regnet åt att kasta kluriga markeringar.

Vegetationen gör det svårt för hundarna att se både kastare och nerslag, och det blev stundom mycket spring för att få in apporterna. Dagens bästa övning var för min del när Lakrits och jag stod på en kulle och han skulle ta in en markering på andra sidan en vägg av vegetation med täta björksnår.
Första gången sprang han rakt ut fram till väggen, girade skarpt vänster och försökte runda hindret. Nånstans därborta kom han av sig i riktningshållningen och hamnade helt fel, så jag kallade in honom igen. Nästa gång gjorde han likadant, men lyckades nu hålla ordning på riktningen så han fick in apporten genom rundning. Men jag ville få honom igenom, inte runt. Så jag bad om ytterligare ett kast till samma ställe, och sen skickade jag på en dirigering istället. Lade till ett extra Ut när han kom fram till väggen, och sen ett Sök när jag trodde (helt osynligt för mig) att han var i rätt område. Nu kom den in på direkten, raka, fina vägen! Så glad att det där extra kastet blev så lyckat.

Sen några nyttiga dubbelmarkeringar nästan i linje, kastade in i ormbunkssnår. Första omgången tog Lakrits in den bortre, först kastade, först, men andra omgången valde han rätt och tog den främre först.

Egentligen hade vi tänkt ta oss ner till sjön också, men avstod pga regnet. Det kan vara halt på klipporna vid Nygård, lika bra att skippa det och köra vatten en annan dag.

Apporteringsvik vid Rotebro

Jag hängde på husse när han skulle till Sollentuna för att fota Jubileumsmaraton. Men istället för att gå upp till Sollentuna kyrka gick jag och Lakrits ner till sjön bakom Jästfabriken. Tyvärr missbedömde jag distanserna lite, jag mindes det som mycket närmare. Vådan av att cykla sträckan jämfört med att gå densamma. Jag brukade cykla här ibland förr om åren när jag bodde i Solna och jobbade i Infracity. Men det var ju ett tag sen.
Iallafall kom vi så småningom bort till den vik där jag hade tänkt mig. Det fanns en fin gräsplan på en udde ut i vattnet med en grillplats. Där i kanten ner mot vattnet lade jag tre dummies, klokt nog så jag själv skulle kunna hämta dem på tillbakavägen för den händelse apporteringen inte gick som jag tänkt mig. Grillringen blev en bra hållpunkt.

På andra sidan, vid de höga träden, skymtade en person i rött,
så jag förstod att man kunde ta sig ner där.

Så började promenaden runt viken. Det var längre än jag trodde. Man följde först en bred cykelväg, sen tog man av vänster genom en vitgul grindliknande historia och tog av på en mindre stig snett nedåt vänster. En stund senare såg jag några personer som stod och fiskade. Precis intill hade jag sett ut mitt skickställe. Men skulle det alls funka?
Killarna var en liten bit bort, så dem var det ingen fara med. Möjligen skulle Lakrits störa fisken för dem. Men de gick nästan med detsamma när de såg att jag plockade av mig ryggsäcken och började leta myggmedel. Sedan fanns det en skock änder bara några meter ut från skickplatsen. Jag provade att kasta i en pinne för att skrämma iväg dem, men då simmade de bara närmare i tron att det var mat. Folk brukar uppenbarligen kasta i bröd åt dem.

Så småningom simmade de lite längre ut.

Jag provade att låta Lakrits hoppa i och simma några meter mot dem. Han var mycket målinriktad, men lydde min inkallningssignal direkt när jag tyckte att han kom för nära fåglarna och de splittrat upp sig lite.

Nå, dags att prova ett riktigt skick. Men, lite som jag befarat, det blev för svårt. Promenaden runt, fåglarna, avståndet. Hade jag haft en medarbetare på andra sidan hade avståndet inte varit något problem. Men nu simmade han ut till växtligheten, sen vek han av åt höger. Jag provade en gång till, men fick inse att det var bättre att strunta i det hela och gå tillbaka.

Lakrits är beredd, men har nog mer fokus på fåglarna än på
dummyplatsen som han inte alls verkar ha kvar i huvudet.

Väl tillbaka vid gräsplanen skickade jag honom mot dummyna. Jo, nu mindes han dem mycket väl och plockade raskt in alla tre. End of expedition.

Test av nya apportkastaren

Mellan dagens åskväder hann vi ut och testade den nya apportkastaren. Vilken skillnad mot dem jag provat tidigare!
Rekylen kändes knappt alls. Risken för fingrarna är förstås densamma när man fyrar av, men sen var det jätteenkelt att plocka bort de gamla hylsorna. Anita W, det måste vara nåt fel på din, reklamera den!

Så här kommer hylsan ut bara man knycker till på kastaren. Suveränt!

Jag provade en grön vadderad Hallmarkdummy (körde bara gröna skott) som inte gick iväg så jättelångt. Den tog han in plättlätt, trots att han flyttade sig lite där han stått vid husse medan jag sköt och sen till att stå vid mig när jag kommit tillbaka till dem.
Men sen sköt jag det vita ägget, och det for långt över krondiket en bra bit in på nästa äng. Eftersom jag var tvungen att byta plats, och Lakrits kanske också tappade koncentrationen lite då, hade ingen av oss exakt pejl på var det landat. Lakrits letade runt länge och väl, tillbaka över diket flera gånger, ner i diket och ut på ängen. Till sist sade vi att husse går ut och kastar upp ägget så han får lyckas, så jag kallade in medan husse gick runt och ut till ägget. Nu gick det kanon att ta markeringen.

Film över de två första skotten. Nästa gång måste jag filma när husse skjuter.

Det blev enklare för Lakrits när husse sköt istället, för då stod han ju rätt vid mig från start. Husse, å andra sidan, tyckte det var kul att få panga lite.
Han sköt ner en Hallmarkdummy mitt i krondiket, så den blev rätt knepig, den med. Jag fick dirigera lite innan han lyckades komma rätt och ta in den. Att förstå att den fanns nere i själva diket och inte i det höga gräset runt omkring var en aha-upplevelse för ynglingen, tror jag bestämt. Men innan han fick ta den fick han hämta in en vanlig dummy som jag lagt ut åt andra hållet. Gick kanon, spik på. När han så, efter dikesapporten, skulle ta in ytterligare en dummy i samma område som den första tänkte jag dirigera honom rätt. Men se det gick inte alls bra med vänsterdirigeringen. Jag fick kalla tillbaka och gå ut och visa. Lade då dit en till när jag ändå var där, så vi skulle få en bra repetition. Den första sprang han sen rakt på, men på den andra kom han precis som till den han missade. Bra! Jag testade en ny vänsterdirigering, vilket denna gången fungerade utmärkt. Sen en närsökssignal åt höger. Jajamensan. Det är bara att fortsätta nöta dirigeringssignalerna. 

Molnbyrunda och altanhopp

Igår cyklade Lakrits och jag Molnbyrundan för första gången. Kasper kör ju den ibland, men jag har hittills inte vågat den med Lakrits, dels på grund av distansen (9-10 km, beroende på hur man kör) och dels på grund av att han varit så impulsiv. Vissa sträckor går på cykelväg där man får räkna med att möta andra hundar, andra sträckor på grusväg där det framför allt är hästar man möter, men också en och annan hund.
Det gick iallafall riktigt bra, med ett antal små kisspauser, två vattenpauser och en gräsätarpaus när jag packade undan den för varma jackan. Mot slutet var han trött, så de sista km tog vi i ett långsammare tempo mer värdigt en gårdshund. Det tar ett tag innan man lärt sig hushålla med energin som cykelhund.

Fick höra av Sara att Kasper igår hoppat upp på en bänk på altanen i sommarstugan och därifrån hoppat över altanräcket ner till marken (närmare 2 m) för att rusa ut på vägen och börja bråka med en förbipromenerande tik. Tydligen kan man inte flytta på den där bänken, så nu får han ännu mer inskränkt frihet med lina större delen av tiden. Lite tråkigt, men hoppas han har roligt på sin semester ändå. Han har dessutom råkat på katter, en galopperande grävling, en fågelunge och en papegoja.

Ska förresten passa på att tacka Åsa A för tipset om Leukoplast (blåvit förpackning). Visserligen satt den bara på max en dag i stöten (och mot slutet inte ens det när han fått kläm på den), men den skyddade nog en  hel del mot gruskorn och annat när vi var ute och gick. Som ni förstår av alla aktiviteter på sistone har tassen läkt bra inifrån och man ser knappt alls nu att det varit ett sår där.

Bilder från Wij-träningen

Lite bilder från igår. På söket var som väntat Lakrits och Acke för snabba för att bli bra på bild med tanke på bristen på ljus i skogen. De som för dagen var lite mer stillsamma fastnade bättre, hälsar fotografen.
Från vattnet var Lakrits enklast i och med att han simmade närmast bryggan.
Namnen på hundarna syns om man klickar på bilden.

Wij-träning

Ett stort sök med 11 vilt: alla vilt kom in i hand. Enda plumpen i protokollet är att Lakrits stod vid en mås några sekunder (jag såg inte fågeln, bara att han stod still där) och stack sen vidare och plockade upp nåt annat vilt. Dock kom den in som sista fågel ett par vändor senare. Till hans försvar: jag tror inte att han har sett en mås förut, och kanske funderade lite på vad det var för nåt. Får hålla lite koll på detta.

Vattenträning: Skulle prova att dirigera rakt ut till den båt där Anita satt. Trodde nog att båten i sig skulle dra tillräckligt för att få ut honom, men efter ett par mycket tveksamma starter (1a några meter, 2a lite längre men snett åt vänster, 3e likadant som 2an) så motiverade Anita upp genom att kasta, eller snarast lägga, i en dummy. Då simmade han rakt ut och plockade in den. Ett likadant skick till fast där hon plockat upp dummyn igen gick också bra. När han var nästan framme hos henne blåste jag Stopp, sen Vänster. Anita sade att jag höll inne Vänsterkommandot lite för länge, kommandon på vatten måste komma snabbare än på land. Därför kastade hon i princip samtidigt som jag ropade Vänster. Resultatet blev i allafall gott och dummyn kom in.
Efter paus gjorde vi om samma övning igen. Denna gång kommenderade jag Höger efter stoppet (som han för övrigt tog jättefint alla gångerna). Nu var jag snabbare och ropade lite före Anitas kast, men Lakrits var ju övertygad om att dummyn skulle komma åt vänster eftersom vi gjort så förra gången, så han snodde runt lite innan han fattade rätt.
Vi avslutade med att göra exakt samma sak en gång till och nu var ihoppet ännu mer drivet och målmedvetet, och högerkommandot kom inte som riktigt samma överraskning. Jo, han kikade vänster först, men tog mitt kommando snabbt ändå och det kändes som ett riktigt bra avslut.

Kul att träffa alla kullsyskon igen (utom Leia då)!

Idag kom även min apportkastare, så nu är jag sugen på att testa den i skarpt läge.

Kasper har åkt ut med Sara på landet, hoppas han får en mysig semester. Den första rapporten pekar iallafall på ett intressant liv: vilsen fågelunge, två katter, en galopperande grävling och en ilsken papegoja. Vad kan en gårdshund mer begära av första semesterdagen?

Inkallning och dirigering

Idag kom jag på något jag länge tänkt träna: inkallning med ryggen mot hunden, så som Bolly tipsade om för några månader sedan.
Vi tog lilla asfalterade bollplanen vid musikskolan. Lakrits satt nu helt stilla vid mina inkallningar. Rena stenstoden. Vid kurstillfället kom han iallafall på tredje inkallningen.
Det tog sin rundliga tid att få bukt med den motspänstiga stenstoden. Jag fick vända mig halvvägs, kalla in som vanligt, korta avståndet. Ja, en massa trix innan det till slut lossnade. Rätt var det var kom han (i ganska tveksamt trav) och jag belönade med värsta godiskastet. När han mumsat i sig det fick han för säkerhets skull ett spontandummylekkast också, sådana som han bara älskar. Sen gjorde jag om det på fullt avstånd, bara för att checka av att det inte varit en engångsföreteelse. Nu kom han med vanlig galopp in och jag belönade med ytterligare ett dummylekkast. Sen tänkte jag att vi lägger inkallningen på hyllan för den här promenaden.
Men så försvann han runt hörnet på musikskolan just som vi skulle gå därifrån åt andra hållet, så jag blev tvungen att kalla in igen. Nu kom han som en oljad blixt runt hörnet!
Får ta ett pass till så småningom, så att han verkligen kan det där oavsett hur jag står. Eller sitter. Eller ligger, förresten.

Sen gick vi upp på stora grusplanen. Lakrits och jag gick runt tillsammans och så lade jag ut en dummy i varje hörn. Helt synligt, det var ingen idé att försöka smyga ut dem på gruset, det skulle han ha hört direkt. Han fick börja att ta in ena långsidan som en dirigering. Inget svårt, såklart. Sen skickade jag om till samma ställe och blåste Stopp. Han gick inte ut med samma schvung som första gången, men ut gick han. Jag berömde och skickade Vänster. Liten tvekan, men när han sen satte av sade jag Vänster en gång till för att försöka förstärka kommandoordet. Sen kom han såklart in med apporten på snedden över planen. Vi gick nu bort till det långsideshörn han redan varit vid två gånger. På vägen passerade vi Kasper som var uppbunden i en bänk. Jag kastade till honom ett par godisar för att han var så tyst och fin, och så gick vi vidare. Vad jag inte tänkte på var vilken extern störning jag skapat nu.
Jag skickade nämligen tillbaka Lakrits längs samma långsida åt andra hållet för att ta in den apporten som låg rakt fram. Efter en tredjedel av sträckan började han vika av för att springa mot Kasper och godiset som han ju sett kastas ut där. Jag felade och kallade tillbaka. Vi flyttade oss kanske en meter in åt höger och jag skickade om. Nu fick jag en spikrak linje förbi godiset och bort till apporten.
Sedan gjorde jag samma sak igen, fast med dirigering åt höger. Samma sak nu, aningen långsammare ut gång två när han vet att där är tomt. Men han springer iallafall som jag säger, rakt och fint ut till den plats där jag stoppar honom. Höger! Liten tvekan och så förstärkte jag med ett extra Höger när han börjat springa.

Det sitter ju på inga sätt ordentligt än, men jag tycker ändå att han gjort stora framsteg i förståelsen av att följa vad jag säger trots att där bevisligen är tomt, och förståelsen av de olika dirigeringskommandona.

Nöjd började vi promenera hemåt när det slår mig att jag borde ha avslutat med ett vanligt rakt skick. Så jag lade en dummy synligt i ovankanten av Skolvägen och sen gick vi ner till dagiset. Jag brukar normalt inte skicka honom på gatan, men nu hade vi precis passerat alla ställen det kan komma ut bilar ifrån och allt var tyst som i graven. Så jag vågade mig på detta för ovanlighetens skull. Uppförsbacken blev en extra bonus. Han kutade iväg i raskt tempo och likadant tillbaka. Sen insåg han som tur var att det gick för fort när han var fem meter eller så ifrån mig och saktade in precis lagom fram till mig och lämnade av. Bra avslut där.

Kennelhelgen i Herrfallet

Jörgen välkomnade oss alla med dricka och fin t-shirt. Foto: Ellis Larsson.

Lördag – dammen och bumperboy
Äntligen lite om de övningar vi körde i Herrfallet. På lördagen körde vi bland annat bumperövningar.

Detta är, tro det eller ej, en damm. Foto: Åsa Eckerrot.

Lite snack inför första övningen sedan Helena rekat området.
Foto: Rolf Sävström.

Ö1 - bumper och dirigering
Bumpermarkering över den minst sagt igenvuxna dammen som togs in direkt, sen dirigering till sökområde ute på ängen mot skogen.
Lakrits var lite yvig på sista sökningen.

Så här såg det ut på dirigeringsstället – rakt ut mot Peter Raneryd längst bort i skogskanten. Jag står nu och kollar på Lakrits som håller på att ta in bumpermarkeringen i dammen åt vänster. Jill Raneryd väntar på sin tur medan AnnMaj Hjelm pratar med Helena Lindström inför sin dirigering. Foto: Åsa Eckerrot.

Lakrits på väg ut för att hämta in bumperapporten. Den dammen var ingen barnlek.
Foto: Rolf Sävström.

Lakrits kommer in med bumperapporten från dammen.

Foto: Åsa Eckerrot.

Han gör en fin avlämning medan Jill och Benny väntar.

Foto: Åsa Eckerrot.

Jag skickar Lakrits på linjetaget. Foto: Åsa Eckerrot.

Ö2 - 3 delar
Bumper som bara markeras när vi stod vid vallen mitt bland mängder av myror.
Sen markering av Peter i utkanten av skogen (det gamla sökområdet låg lite till höger).
Skick på tennisbollar kl 14 istället för markeringen kl 10.

Linnea och jag står på andra sidan dammen och kikar in mot Peter och markeringen.
Jill jobbar med Benny. Foto: Rolf Sävström.

Lakrits började med markeringen, sökte bra men inte tillräckligt långt till vänster. Fick stoppa en gång när han kom för nära bollområdet. Peter kastade en markering till för att hjälpa Lakrits, men då hittade han genast den första.

Gjorde 2 skick på bollområdet. Han ville hela tiden ta markeringen, så jag skickade inte utan tog upp min hand och gick fram några steg.
Andra omgången sprang han istället lite för långt åt höger, så jag bröt honom och skickade om. Fick ändå 2 raka skick, jättenöjd.

Bumperboy färdig att avfyras. Foto: Rolf Sävström.

Markeringen på längden över dammen gick jättebra. Det syntes en alldeles egen Lakritsränna i vegetationen bredvid de andra hundarnas geemnsamma ränna, så det syntes tydligt med vilket schvung han tog i under den övningen.

Helena Lindström. Foto: Rolf Sävström.

Ö3 - drive och dirigering

Jill och Benny väntar vid driveområdet. Möjligen skymtar Peter i bakgrunden. Foto: Åsa Eckerrot.

Åt detta håll, bakom Sara, går dirigeringen hela vägen upp till backkrönet.Foto: Åsa Eckerrot.

Vi lade dummies i samma område som Ö1, gick sen runt för att ta in dem från motsatt håll genom skogen som var lagom gles just där i ett ganska smalt band som gjort att skicka dirigeringar i.
Där tog någon den långa dirigeringen medan tre stod och tittade mot en drive med bara skott som Peter sköt. Det låg redan utlagda smådummies där.
Lakrits började med dirigeringen. Han sprang ut men det blev snarast ett vingligt sök på slutet. Jag hade trott att han inte skulle minnas alls efter den långa pausen. Helena tyckte att han skulle göra en gång till, vilket vi gjorde (för tidigt, så inte Helena hann se hela) och denna gång gick det bra. Nu sprang han mycket säkrare.

På driven sprang han bra ut på skicket, men gick för långt. Jag blåste stopp och in, sen fick han vittring. Helena menade att jag inte borde stoppat eftersom jag inte såg honom, och istället bara blåst inkallning direkt. Peter rapporterade dock efteråt att han stannade fint.

Peter och Helena smider planer. Foto: Rolf Sävström.

Ö4 - linjetag och markering på mitten
Efter lunch skulle vi ta in de bollar Helena lagt ut vid det ställe vi stod vid förra övningen. Nu skulle vi alltså skicka hunden åt motsatt håll genom den glesa skogen. Del 1 var att skicka hunden ut och hämta in en boll på dirigering. Del 2 var att Peter stod drygt halvvägs och sköt och kastade en markering in bland höga ormbunkar, och så skulle hunden ta den. Del 3 var att åter skicka hunden på en dirigering ut till bollområdet, förbi den gamla markeringsplatsen. Det löste jag genom att ge Lakrits ett extra Ut precis när han kom till ormbunkarna. Det tog han mycket bra och fortsatte springa. Han klarade hela dena övning utan några problem alls.

Del 1: Jag skickar Lakrits på det långa linjetaget. Målet syns knappt härifrån. Foto: Åsa Eckerrot.

Del 2: Jag stoppar Lakrits mitt bland ormbunkarna för att närsöka efter markeringen. Foto: Åsa Eckerrot.

Del 3: Fullt schvung iväg förbi markeringsstället. Foto: Åsa Eckerrot.

Ö5 - dammen från distans
Ett nytt bumperskott. Denna gång skulle vi stå på avstånd från dammen och skicka först över öppen gräsmark, sen över en vall och sen över dammen till bortre sidan. Lakrits fastnade vid vallen och vek höger, så jag fick ta in honom och göra om.

Kanindummies och walkup med spaniel på söndagen

Det blev emellanåt en ganska lång väntan, bra träning. Lakrits till höger. Foto: Rolf Sävström.

Ö1 - 3 delar
Tre personer stod i bredd, och det kastades en markering åt vänster, en skottmarkering långt bort snett åt höger med markstuds samt så skulle det tas in en dirigering till ett ormbunksområde rakt fram. Jag och Lakrits samt AnnMaj och Spencer var med fram och lade ut apporterna bland ormbunkarna för att hundarna skulle få en minnesbild av stället, men sen tog det minst en halvtimme innan det var Lakrits tur att ta denna dirigering.

Lakrits kommer in med den långa svårstudsade skottmarkeringen.Foto: Rolf Sävström.

Vi började med skottmarkeringen som åkt in dolt ibland ormbunkar. Helena undrade om Lakrits skulle klara den svåra. Ja, sade jag, och det gjorde han. Dirigeringen åt vänster var inga problem. Precis som jag befarat blev dock dirigeringen ut till ormbunkarna lite för svår. Det hade gått lång tid och området med vänstermarkeringarna låg ganska nära linjen ut till ormbunksområdet. Jag testade en gång, men som befarat drogs han åt vänster. Så jag gick fram kanske halva sträckan och skickade på nytt. Nu gick det bättre. Helena tyckte då att han skulle ta in en till, denna gång från utgångsplatsen. Den gick denna gång utmärkt. Så kul att se hur poletten börjar ramla ner allt eftersom.

Jag är koncentrerad på dirigeringen. Foto: Rolf Sävström.

Lakrits kommer in med första apporten från ormbunkarna.Foto: Rolf Sävström.

Han är mycket säkrare ut den andra omgången.Foto: Rolf Sävström.

Viktigaste lärdomen: Stå bakom när träningskompisen ska skicka på dirigering - kolla hundens linje! Helena berättade att hon och Fredrik börjat göra så de senaste månaderna, och deras skick har förbättrats alldeles oerhört. Inte konstigt om hunden blir förvirrad när man ena gången berömmer för ett rakt, bra skick och andra gången tar in och gör om när hunden vid bägge tillfällena sprungit rakt i sin egen linje. Bara inte förarens tänkta linje ...

Ö2 - linje med kanindummies

Alla kanindummies hängdes upp i det träd som hundarna låg i skuggan av
medan de väntade på sin tur. Foto: Rolf Sävström.

Vi hann inte med så mycket kanindummiesövningar som tänkt, men vi gick på linje och fick vända om ideligen medan Helena lade ut kanindummies, ibland bara lade hon en, ibland lät hon den göra en löpa som en riktig skadeskjuten kanin skulle tänkas göra. Sen sköt hon ett skott och sade vilken hund som skulle skickas i skottets riktning. Tyvärr fick Lakrits den sista, som var lite väl lätt, så vi fick aldrig prova på det där med löpan. Det borde vi testa här hemmavid med hugad träningskompis.

Ö3 - walkup med spaniels framför, tävling

Flertalet deltagare på walkupen. Foto: Rolf Sävström.

På eftermiddagen var det tävling med alla i grupp 3 och 4. Vi gick på linje, två ekipage till vänster och höger om Jörgen på ena flanken och två ekipage till vänster och höger om Ingela på andra flanken, sen två väntande ekipage i mitten. Helena och Fredrik gick en bit framför och sköt och kastade. Resten av ekipagen plus åskådare gick en bit bakom.

Lakrits och jag näst längst till vänster, regnklädda. Foto: Rolf Sävström.

Lakrits första markering kom vändigt långt åt vänster, och jag hann knappt vända upp, men såg var den landade. Möjligen såg Lakrits det också, men sen började Helena och Ingela (kanske flera) prata med mig om huruvida Lakrits skulle klara den, och i och med att jag svarade såg jag på Lakrits hur han kopplade bort totalt. När jag sen testskickade gick det som väntat inte alls. Helena kastade en ny som gick jättebra.
Sen tog vi in en åt höger som kom in perfekt.

Iklädd Saras utmärkta regnhatt dirigerar jag Lakrits. Foto: Rolf Sävström.

Den sista vi skulle ta var efter vändningen nere i kärret, där jag gick med vid det här laget genomsura goretexskor. Den var också ganska sned och hamnade bakom en stor sten och en en. Lakrits hade ingen chans att markera den. Jörgen sade åt mig att gå ut och ta den som en dirigering istället, så det gjorde jag. Först gick han snett åt vänster, men jag kallade in till linjen, stoppade och körde en Back. Den gick bra, sen en kort Vänster följt av närsöksignal. In kom den iallafall.

Den enväldige domaren Jörgen Norrblom står och överlägger med sig själv.
Nja, Ingela hade kanske nåt ord med i laget också. Foto: Rolf Sävström.

Givetvis gjorde detta att vi inte kom vidare från grundomgången. Vissa ekipage fick mycket lättare markeringar, men sådana är ju walkupens villkor, det är lite av ett roulettespel vilka man får. Vann gjorde iallafall Åsa med Ellis på andraplats. Hård konkurrens, alltså!

Hela gänget. Foto: Jörgen Norrblom.