2010 i backspegeln

Vi tillbringade de första månaderna i Skåne. Jag hade räknat med barmark under delar av den tiden och hade med viltspårsgrejer. Icke. Det blev den dittills kallaste och snöigaste vintern i Skåne på mannaminne och när Revinge hed blev alltför tunggånget fick vi nöja oss med mindre bondvägar och utflykter till olika sydskånska orter.

Kasper lärde sig backa uppför trappa och blev bättre på att ta apportbocker under Skånevistelsen, två saker som gick att träna på inomhus. Han tog också sitt livs första mus – duktig liten råttehund!

Jag och Kasper började på Canis klickertränarkurs. Tyvärr blev den inte alls vad jag hoppats på. Det har inte alls varit den atmosfär av öppenhet och engagemang som jag hört från andra, utan mycket ren uppläsning och strikt regelföljande. Jag tror dock jag utvecklats en del som klickertränare, även om jag brister i systematiken.

Kasper och jag tävlade i rally ungefär fyra gånger under året (har tävlingsboken nerpackad, så jag kan inte säga exakt). Det går framåt med vissa saker, som att nosandet minskat, men ligg är inte kul om det är kallt och blött på marken. Vi har alltså fortfarande inte lyckats plocka ihop 70 poäng för godkänt.

Den myckna snön gjorde att vi kom igång väldigt sent med viltspårträningen, men jag lade ett par spår åt Kasper i slutet av våren. När vi var på Lesvos i juni gick strömmen här hemma, varpå allt i frysen fick slängas, inklusive viltspårgrejerna. Efter detta har vi inte kört någon mer viltspårning.

Den största anledningen till det är att A2-kullen med Lakrits kom. Thorsvi Aberfeldy gjorde intåg i vårt liv och anlände lagom till midsommar.

Lakrits och Kasper fann varandra med det samma, även om Kasper nog undrade ibland när den där svarte skulle åka hem. Jag var ensam med båda hundarna under ett par veckor på sommaren och fick trixa med att Kasper skulle få tillräcklig motion samtidigt som inte Lakrits skulle behöva vara ensam för länge. Lösningen blev cykling. De fick också rätt tidigt lära sig att gå i koppel tillsammans, även om jag hade Lakrits lös så ofta det gick.

Under sommaren gick Lakrits och jag en valpkurs för Carina Persson (Eva Bodfäldt). Lakrits fick tidigt träna på Klossen för att lära känna sin bakdel som ett led i att kunna gå i alla våra trappor här hemma.

En kul, icke-hundrelaterad, händelse var att jag fick åka XBow, ett kraftpaket som vrålade fram på Barkarby flygfält. Tack till Rolf för den presenten!

Mycket av träningen med Lakrits har handlat om passivitet, men vi har även börjat nöta de enklaste grunderna till närsök och linjetag samt inkallnings- och stoppsignal. I början ville Lakrits inte alls leka med leksaker, än mindre dummies. Jag har ägnat rätt mycket tid åt att öva upp hans lekintresse, bytt leksak mot godis osv. Idag kan man inte tro att det var så, för han hämtar med glädje in de blötaste dummies och bollar.

Dumt nog hade jag missat att hålla reda på sista återvaccineringsdagen för Kaspers rabiesskydd. Nu är bägge iallafall vaccinerade och vi väntar på att det ska bli dags att räkna antikroppar.

Under hösten utbildade jag mig till B-figurant för MH och har också hunnit delta i skarpt läge vid ett MH på klubben.

Jag var i Holland ett par dagar, en trevlig vistelse med både gamla och nya bekantskaper, fest hos Ans och besök i Utrecht och Delft.

Snön inte bara låg länge i våras, den kom också tidigt på höstsäsongen. När det var dags för FART-test av Lakrits låg snön redan och det var rejält kallt. Med mig därifrån fick jag framför allt att vi behöver träna mer passivitet för att få bort gnället samt att han visade vilja att behålla den lilla apporten vid gropen. Det tror jag också handlade om att mer passivitet behövs – hemma beter han sig inte så när han ska lämna av, utan jag tror att det var den uppskruvade situationen som gjorde detta. Vi tränade en hel del avlämning med stor apport med strumpa över efteråt, och det gick alldeles utmärkt.

Lakrits och jag var med på Thorsvis Gyllene Anden i form av fotograf och passivitetsträning.

Året avslutades med att Kasper blev sjuk och så småningom fastställdes diagnosen pankreatit. Att ha en hund som inte bildar enzym för att bryta ner fett och därmed måste leva på en fettfattig kost känns rätt ironiskt när man är lchf:are, men vi jobbar nu på att hitta nya matrutiner. Det börjar kännas som att kombinationen torrfodret Hill’s i/d och färskfodret Bravo Special kan fungera, men det bör väl gå lite längre tid innan vi vet det säkert. Att hitta ett bra träningsgodis som både är intressant nog och som funkar för magen blir ett fall för våren. Just nu ligger träningen med Kasper i princip nere och han får leva ett rätt kravlöst liv.