Viltspårträning och timeout-träning i skogen

Måste börja med att gratta Kaspers släktingar som ställt i Växjö idag med jättefina resultat:

• brorsan Bond: 1:a pris och vann unghundsklass hanar
• syrran Binkis: 1:a och tvåa i unghundsklass tikar
• Azahara (äldre halvsyskon, om jag inte har helt fel): 1:a pris, CK och vann öppen klass tikar

SUPERGRATTIS TILL ER!

Lade ett viltspår i förmiddags.

Väder: 6 grader vid läggningen, 4 grader vid spårningen. Blött i marken men uppehåll.

Spår: mätte upp 164 steg, så det var nog ca 80–90 meter långt. Mossig granskog. Korsade två större stigar, där jag blodade extra. På slutet fick jag syn på en så perfekt sten att avsluta mot att jag bestämde mig för att testa en vinkel åt vänster för att komma dit. Blodade extra i den för att underlätta.

Spårning: gick spåret efter 2,5 timme. Den här gången slog Kasper i spåret vid flera tillfället, både åt vänster och höger. Jag hade missat att kolla av vindriktningen, men det blåste inte mycket alls där inne i skogen, så jag vet inte om det var det som det berodde på, eller kanske den längre liggtiden? Ska fråga instruktörerna imorgon. Vid ett tillfälle kom han av sig och började äta nån liten god harplutt eller så. Efter att ha avvaktat lite kallade jag på honom och utan att jag sade något mer kom han på vad det var han skulle göra. Iväg igen. På grund av slagningen gick vi emellanåt på varsin sida träd och busker, men tack vare den utmärkta nya långlinan funkade det bra att släppa taget och ta om på andra sidan. Stigkorsningarna klarade han utmärkt och och vinkeln tog han efter ringning. Inga problem att hitta skanken! Missade att titta på klockan omedelbart, men det tog ca 9–10 minuter.

Eftersom inte Enzo med matte kunde hänga med på skogspromenad som tänkt bestämde jag mig för att använda skogen som träningsarena. Normalt åker man ju till skogen för att gå långpromenad, plocka bär eller svamp osv. Åtminstone jag har inte tänkt på att man behöver ju inte gå så långt bara för att man är i skogen.

Så jag började köra Nära-övningar med den senaste timeout-tekniken. Först gnällde han och gick oroligt upp och försökte nosa omkring efter bara nån sekund. Jag bara stod tyst, säkert nån minut, innan jag tyckte att han satt tillräckligt lugnt för att ta ett steg. Ett steg, ja. Vips var han framme och skulle iväg. Stannade och väntade. Han är bra på att hoppa tillbaka när jag stannar, så mycket har han lärt sig i våras. Lille Skutt... Och så ett steg till. Vi pratar verkligen myrframsteg här...

Fem minuter senare kunde vi ta två steg, sen stopp och vänta. Fem steg. Vänta. Jag bytte riktning på stigen ett par gånger, och successivt kunde vi gå lite längre i taget innan vi fick göra timeout igen. Klickade och belönade så snart han gick rätt, i början mest med godis men lite längre fram även med Fri (=nosa tillåtet). Wow, när han får ett Fri! Rycket i axeln får mig att inse hur mycket han faktiskt försöker behärska sig när han ska gå fint, och i det läget är jag glad att jag bara har en åttakilos hund, inte en trettiokilos.

På ett ställe möttes stigarna som en trekant, vilket jag utnyttjade så vi kunde gå lite runt och fram och tillbaka, inte helt förutsägbart. Efter nästan en halvtimme tyckte jag han fått jobba nog och promenaden tillbaka till bilen var i princip trivsam. Vilken skillnad! Att växla mellan Nära och Fri fungerar snart lika bra i skogen som på gångvägarna hemma. Jag är så glad över det här senaste tipset, känns som ett verkligt genombrott.

Träningspromenad med Benson

Idag träffade vi Benson igen, första gången sen valpkursen förra hösten. Och oj, vad han hade vuxit, är en stor och ståtlig Rhodesian Ridgeback nu. Han och Kasper är ju precis jämngamla, skiljer en dag på dem. Hade tänkt ta en mobilbild på honom men glömde det, så jag tjuvar (förlåt, Helena!) en bild från hans blogg istället.

Precis som jag anat var det urjobbigt att gå med Kasper i den lockande naturreservatsmiljön vid Bögs gård tillsammans med denna spännande hund, så det gick inte att hålla på principen och att stanna och vänta 10 sekunder varje gång Kasper tog något steg framför mig. Då skulle vi fortfarande inte ha kommit mycket längre än ut från parkeringen... Höll istället kort koppel och körde lite morrande när han blev för jobbig. Vi testade ett par hälsningar där hundarna skulle sitta stilla och fint på varsin sida. Nja. Jo, Benson skötte sig väl bra, men Kaspers tålamod med detta var väldigt kort. Det var rätt länge sen vi övade på det, får nog ta upp det igen, kanske med Anna och Enzo. Underligt nog började Kasper gå som värsta välartade hunden de sista hundra metrarna till bilen. Vet inte vad han fick för knäpp där...

I Småland snöar det, och här regnar det och blåser nu. Igår bytte jag som tur var till vinterdäck, så det ska väl gå att ta sig till nån skog imorgon och lägga spår. Har tinat klöv och blod. Bara det inte börjar snöa här med. På lördag är det kurstillfälle två i viltspårningen.

Gå fint - historik

Den nya metoden har redan börjat ge resultat!
Funderade på hur historien med Kaspers koppelgående egentligen har utvecklats. Det började på valpkursen förra hösten, där jag fick rådet att klicka och belöna så snart han tog kontakt. Det var bara det att, oavsett belöning, det alltid var roligare att gå långt därframme och nosa än att ta kontakt och få den där köttbullen, korvbiten eller leksaken. Och när jag väl lyckades få honom intresserad av någon lockande belöning så skuttade han bredvid mig som en känguru på värsta gårdshundsmaner. Jo, man har väl sett en och annan gårdis göra likadant, är nog rastypiskt.
Iallafall höll vi på att traggla med den metoden ett alltför långt tag, utan nämnvärd framgång. Sen läste jag nånstans att man skulle vända om så snart hunden drog. Men antingen hade de förklarat dåligt eller så är jag lite trögfattad, för jag vände om först när Kasper var längst ut i koppeländen, varpå han susade ifatt och om mig. Ute i änden så vände jag på nytt. Osv. Det slutade med att vi båda var oerhört frustrerade. Alls inget konstruktivt.
Nästa etapp var på Evas kurs där vi lärde oss att använda rösten. Mörk röst som sade ifrån när han hamnade för långt fram, ljus kvittrande röst som berömde när han gick rätt. Det där kompletterade jag med klicker när han gjorde rätt, eftersom han redan var inklickad. Den mörka rösten hjälpte upp situationen, men bara kortsiktigt. Så snart jag slutade morra drog han framåt igen. Att berömma med kvittrande röst slutade jag snart med, för varje litet kvitter tog Kasper som ett tecken på att nu kunde han göra som han ville. Följden blev att jag fick antingen gå där och morra eller hålla käft. Inga kul promenader. På den kursen fick jag också tipset om att använda en halvlång gren att stoppa ner framför nosen på Kasper så snart han försöker kila framför. Det fungerar ganska bra, med fördelen att man inte behöver låta arg hela tiden. Det har dock inte gett något hållbart resultat. Så snart jag inte har någon gren tror han att det är fritt fram. Det har alltså bara varit en kortsiktig lösning för att jag själv ska få lite lugn och ro på promenaden och kunna njuta av den. Och kanske till och med kunna samtala med medpromenörer.
Parallellt med röstkursen gick jag på VaBK och råkade på en torsdagsträning på en tränare som visade på ett nytt sätt att vända om. Hon menade att jag inte skulle vänta tills Kasper kom ut i änden på kopplet, utan byta riktning så snart han var i höjd med mig. Och byta riktning inte bara åt motsatt håll, utan höger, vänster, snett, runt i cirkel. Det ökade genast upp hans uppmärksamhet, och vi började få snurr på det hela.
Det är dessa två metoder som varit mest framgångsrika hittills - mörk röst och byta riktning så snart han var ifatt. Dock har de inte funkat hela vägen ut, kanske för att det är jobbigt i längden att morra (harkla är en variant där man låter mer neutral ute bland folk) och att virra omkring på gångvägarna som en yr höna. Det är alltså svårt att vara konsekvent hela tiden, särskilt om man faktiskt ska gå en längre sträcka och kanske dessutom inte har hur mycket tid som helst.
Dagens metod att stanna och göra en tio sekunders paus varje gång är ju också lite tidskrävande och kan få folk runtomkring att undra - men inte mer än de tidigare metoderna. Och jag har redan märkt att jag blir lugnare av detta. Rätt nyttigt att själv få en liten timeout istället för att bara stegra sin irritation. Kasper har börjat fatta vad som gäller, vilket inte hindrar att han glömmer sig ibland.
Tror ändå att vi, ett år senare, snart kan lägga detta tragglande bakom oss. Tänk om vi haft dessa verktyg från början, vad mycket snabbare och enklare det gått! Inte så lätt när man är nybörjare att veta vilka råd man ska ta till sig och inte.
Det vi måste få bukt med nu är att Kasper stissar upp sig så snart det kommer en annan hund i närheten, särskilt vid spontana hundmöten. De gånger vi träffar hundar i träningssammanhang brukar han lugna ned sig efter ett tag, men lösa lekande hundar på stora fält eller nån vi plötsligt möter på promenad är de svåraste att hantera. Har dock en stor förhoppning om att den endags skvallerträningskurs vi ska delta i den 6 november hos Eva Bodfäldt ska bli ett stort steg i rätt riktning. Sånt här är så svårt att mängdträna på egen hand, man får förlita sig till de hundekipage man stöter på. Och eftersom de inte vet vad man håller på med beter de sig kanske inte som man vill att de ska... Det är svårt att hinna få kontakt och prata med den husse/matte man möter när man samtidigt ska korrigera Kasper så gott man kan. Han är ju så jäkla låg när man ska ner med handen och ta tag i honom, och att stå upp-och-ned och prata med främmande människor har aldrig riktigt varit min melodi...

Nytt tips om att gå fint

Råkade igår stöta på en jättefin blogg, som jag bara har hunnit nosa på lite bakifrån: http://workinglabs.wordpress.com/ Ska läsas mer så snart jag hinner. Iallafall, i februari 2007 skriver hon ett intressant tips om att gå fint på promenad, som jag ska försöka redogöra för här. Jag provade i morse, men måste testa lite mera, inte säker på att jag fick till det helt rätt.

Nyfunnen metod att få hunden att gå fint i kopplet:
Först så klickar man och belöner flera gånger när man står still med hunden vid sidan. Sen ska man gå med avslappnad attityd och få hunden att inse att det är min promenad. Varje gång hunden halkar fram, avviker för att nosa eller något annat stannar man och rättar med milda händer in hunden till rätt plats. Sen ska man stå still och räkna till minst 10 innan man fortsätter. Hunden blev plötsligt mycket mer avslappnad.

Frågor som jag ska testa mig fram till:
1) Ska hunden sitta eller stå vid sidan när man stannar? ofta sätter sig Kasper spontant, det borde jag kanske fortsätta belöna?
2) Kasper hoppar automatiskt bakåt av sig själv när jag stannar, så jag korrigerar inget (eller bara lite), utan väntar bara de 10 sekunderna. Rätt så?
3) När ska man belöna sedan? efter de 10 sekunderna, eller först när det lossnar och han börjar gå rätt?
Kasper går "nästan" fint idag (utan störning), men halkar gärna ett par steg längre fram ibland, särskilt i början av promenaden. Provade denna metod i morse och märkte iallafall den positiva effekten att promenaden blev så mycket lugnare. Inga tillsägelser eller harklingar (som jag använt tidigare för att markera att nu gör han fel), inga handfasta åtgärder, utan bara tystnad. Det var i sig avslappnande på mig!

När vi fått detta att fungera till hundra är nästa steg att också få detta att funka med störningar (hundmöten t.ex.).

Tränat viltspår

Idag skulle vi egentligen ha gått på picnic-promenad utmed Vallentunasjön med måndagskvällsgänget. Men jag vaknade totalt igentäppt och allmänt hängig imorse, så det fick skippas.

Efter lunch kändes allt lite bättre och vi bestämde oss för att testa en viltspårning på egen hand. Husse hängde med, fotade lite och lärde sig grunderna.

Spårstart - beredd att sätta igång med klövdragning och bloddroppning.

Väder: regnade innan vi åkte ut, uppehåll när vi lade spåret, duggregnade medan vi väntade och uppehåll när vi gick spåret. Ca 10 grader.

Spåret drogs ganska rakt längs med en mossig sluttning.

Spår: lade ett ganska rakt spår i mossig granskog, längsmed en sluttning. Upplevde marken som spårvänlig, inte alltför mycket undervegetation utan mossa för det mesta, men en och annan markliggande gren som bröt av. Vid något tillfälle blev det rätt brant och lite knepigt (för föraren) att gå i den sneda terrängen. På ett ställe korsades en mindre djurstig, där blodade jag lite extra för att det inte skulle bli för svårt. Slut vid en gran och liten sten, gissar på 70-80 meter. Nästa gång ska jag försöka komma ihåg att låna husses stegmätare för att få en mer exakt bild av distansen. Vi väntade 60-70 minuter.

Ungefär här fick jag be Kasper att stanna sen för att kunna hänga med själv och få fatt i linan på andra sidan ett stort yvigt träd. Det störde honom inte alls i den fortsatta spårningen.

Spårning: jag knäppte på camouflageselen strax före starten. Trodde jag. Vips, så var Kasper bortsprungen. Selen är lite knepigare än de tidigare vi haft, och jag måste ha missat nåt ben, för visserligen är han en Houdini när det gäller selar, men så snabb är inte ens han. Den kan helt enkelt inte ha suttit på ordentligt. Visselpipan låg i ryggsäcken i bilen. Typiskt. Just som husse tog ett par steg för att gå och hämta den, så kommer lille skutt glatt tillbakaskuttandes för att se om vi har lika kul som han. Så söt...

Hmm... hur ska den här selen monteras egentligen?

Nåja, selen monterades igen, lite mer ordentligt den här gången. Så gick vi till startplatsen och han fick sitta. Han hade knappt ro till det, var väldigt på hugget. "Sök spår" sade jag och gestikulerade mot den uppstötta startpunkten. Nosen ner i marken direkt och så iväg. De tre startklämmorna missade jag i hastigheten, utan jag ropade till husse att ta klämmorna. Och så drog vi in bland buskar och snår. Sen tog jag alla klämmor utom en. Men lite svinn får man väl räkna med.

Så här kool ser jag ut i min camouflagesele - som en riktig jakthund! Alla drevrar och taxar kan dra nåt gammalt över sig... Ska se om vi kan få till nån mer bild som visar på den fina plattan frampå bröstet.

Kasper valde fel väg två gånger, men korrigerade sig själv efter ett par meter, gick tillbaka, hittade spåret och fortsatte framåt. Mycket duktigt! I det branta partiet valde han vägen nedanför ett brett och yvigt träd medan jag gick ovanför, så jag blev tvungen att säga "Stanna" till honom. Han stannade och väntade medan jag släppte linan och plockade upp den igen på andra sidan trädet. "Sök spår" sade jag fem meter bakom hunden (min tiometers lina har inte kommit än, så jag körde med min femmeters) och han började spåra direkt igen. Kanoners! Sedan gick han rakt på skanken, även om han nosade ett par decimeter ifrån först. Men han stannade och verkade känna att där var spårslutet. Kunde inte gått bättre! Och jag som var rädd att vädret skulle gjort det lite för svårt för honom.
Hittat rådjursskanken! Svansen viftar för fullt. Belöningen med goda varmkorvbitar satt ju som en smäck. Ville sen bära skanken korta bitar på väg tillbaka mot bilen. Stolt.

Som blodflaska tog jag en just tömd flaska alsolsprit. Perfekt droppning! De tre dl blod vi fick skulle räcka till cirka 4 gånger, enligt kursledarna (på den här spårlängden). Innan jag frös om det delade jag alltså upp blodet i fyra ungefär lika stora slattar. Men dagens fjärdeldelsslatt kommer att räcka till minst en spårdragning till. Kanske ska jag tacka alsolflaskan för det?

Viltspårkurs 1(5)

Började piggna till från förkylningen samtidigt som det var dags för det första kurstillfället för viltspårkursen. Den gick av stapeln på Bogesundslandet bara ca 20 min härifrån. Fint väder var det också. Vi var 8 deltagare på två ledare, Eva och Pia. Där fanns en jättefin gul jaktlabbe, en svart vanlig labbe, en svart curly och en tollare. Resten var icke-retrievrar: en boxer, en blandras 75 % border collie och 25 % golden, en frånvarande border terrier (magsjuk, husse var dock där) och så Kasper.
Vi började med att lägga spår, ungefär samma längd och svårighetsgrad som i somras i Skåne. Sen hade vi teori och fika medan spåren fick ligga till sig. Vi var indelade i två grupper med fyra deltagare på vardera ledaren.
Kasper gick som tvåa i sin grupp med Pia som ledare. Jag bytte till hans hittills oanvända camouflagesele och en lånad spårlina. Selen är ett felköp från webben, var alldeles för stort för nåt halvår sen. Nu passar det bra och ska fungera som arbetstecken för viltspårning. Och den femmeters spårlina jag trodde jag kunde använda funkar inte, de ska vara tio meter för viltspårning.
Kasper gick runt lite förvirrat vid startplatsen, men när jag gestikulerade mot spårstarten som jag gjort vid på kantarellspårningen satte han fart. De första tio metrarna hade jag blodat varje steg, därefter ungefär vartannat. Klöven drogs så klart hela sträckan. Kasper följde spåret noggrant, och när jag frågade Pia efteråt tyckte hon att han gått fram lagom fort. På ett ställe stannade han till, men hittade strax spåret igen och fortsatte. Enda missen var när vi var framme vid slutet. Då vek han av åt höger (människospåret åt det håll vi gått tillbaka efteråt) istället för att gå till den lilla granen där skanken låg. Han rundade ett träd och fastnade. När jag plockat loss honom stod jag bara stilla och avvaktade och då gick han tillbaka ett par meter, tog upp spåret igen och hittade skanken under granen! Lysande! På tillbakavägen bar han den bitvis i munnen som en äkta apportör. :D
Han har sen sovit större delen av eftermiddagen. Vi fick med kursbok, rådjursskank och 3 dl blod hem och nu är det meningen att vi ska köra en eller två gånger hemma på egen hand innan nästan kurstillfälle på lördag. Ska se om jag kan lära ut spårdragning till husse, så han lite senare kan lägga ett spår åt mig för att göra doften lite annorlunda (svårare?) för Kasper. Jag har haft pysselstund och gjort iordning ett antal snitslar med plastband och klämmor jag köpt på Teba och som jag klämt fast på ett ståltrådshalsband. Färggrant blev det.
Förresten, Kasper var såklart på när han träffade sex nya, intressanta hundar. I detta läge kan jag inte få honom att gå lugnt och civiliserat, något han numera gör nästan jämnt på hemmaplan. Men sen höll han sig förvånansvärt gnällfri (nja, inte helt, men mindre än bc-mixen) och lugn när vi väntade på övriga deltagare. Ett litet hopp tänds...

Orlando Mini Crackers

Hippi, grisöron är inte så bra i en geocachingburk, kan dra till sig andra djur än geohundar.
Synd, tycker Kasper också.
Cärla, kul att man är saknad när man inte skrivit på ett tag. Är lite sjuk (igen, vådan av att träffa folk med småbarn...), så jag har inte gjort så mycket med Kasper de senaste dagarna. Mer än det allra nödvändigaste. Men på lördag har vi första viltspårtillfället, ska bli mycket kul.
En sak vi iallafall har gjort är att försöka gå fint på promenader. Jag vet, det har jag ju tragglat med hur länge som helst. Men nu slumpade det sig så att husse kom hem med några små askar från Lidl häromsistens. Själv skulle jag aldrig köpa hundmat på Lidl, så jag stirrade lite irriterat på dem när de kom in i huset. Vad för skit skulle han nu proppa i min hund? Läste på askarna och de verkade tämligen harmlösa. Innehåller inget socker. Va, ska man ens behöva skriva det? Är inte det självklart? Hmm.
Iallafall visade de sig vara riktiga lyckokast. Orlando mini crackers heter de underbara små askarna, finns i flera olika smaker och har en riktigt bra förpackning som lätt slinker ner i fickan. Och bäst av allt - Kasper älskar dem! Han kan göra (nästan) vad som helst för en Orlando mini cracker. Även gå fint med glittrande uppåtriktade ögon precis vid min sida, så där som retrievrar brukar göra, ni vet. Han kan även med viss tvekan förmås att lägga sig på kallt och vått underlag. Ungefär där verkar gränsen för de magiska crackersarna gå.
Jag är så nöjd så... Nu ska jag bara bli lite piggare så ska vi se vad mer de små crackersarna kan duga till.

Geocachningstur

Det var så härligt väder, ljummet och cirka 15 grader, så vi tog ytterligare en skogstur idag, denna gång för att geocacha. Förstärkt med en tunn gren får husse Kasper att gå skapligt fint.
Som vanligt kan ju stenarna ha massa godis på sig, så det är bäst att undersöka dem.
Jajamensan, man kallas ju inte geohund för intet. Den här gången behövde ju inte jag söka efter den gömda lådan i skogen, men jag vet precis hur man gör...

Skogsrunda med ris och ros

Den senaste veckan har jag försökt träna Kasper på att hålla sig lugn i skogen när han binds upp. Att bli bunden utanför den lilla ICA-butiken i närheten av oss går utmärkt, han sitter alltid så fint och väntar när jag kommer ut igen. Men i skogen har han så höga förväntningar och vill bara inte hålla sig still och ha tråkigt.
Jag gör så att jag binder honom i något träd, visar honom den taggiga blå bollen med rep i och går iväg ut i terrängen. Jag försöker komma ihåg hur jag gått (mellan två stenar, till höger om ett snedväxande träd osv) för att jag ska veta något så när om Kasper spårar rätt sen. Jag lägger ut taggbollen och en klatt leverpastej. I det här läget gnäller Kasper och ibland ser/hör jag att han försöker ta sig loss. Jag har varierat svårigheten, ibland ser han mig fortfarande, ibland ser jag till att komma bakom nån gran eller stor sten. Sträckan är kanske 40-70 meter. Sen står jag still och väntar tills han tystnar. Idag hade jag termosmugg med kaffe med mig, perfekt. När han är tyst går jag en rundsväng tillbaka. Börjar han pipa igen stannar jag. När jag kommit inom syn- och hörhåll från honom och han fortfarande är tyst klickar jag och säger sen Bra. Sen får han en klatt leverpastej innan jag tar loss honom.
Han spårar sen i mitt tycke lite slarvigt, antingen väl snabbt eller, om jag drar ned hans tempo, så kan han dra iväg åt annat håll, kanske mot nån annan doft. Svårt att veta hur mycket jag ska styra farten och därmed kanske störa honom. En gång stannade jag till i tron att han ville helt åt fel håll. Efter att ha kikat mig omkring lite insåg jag att han nog hade rätt, så jag bestämde mig för att låta honom bestämma. Jag gav sökkommandot igen, och se, hittade han inte boll, leverpastej och kaffemugg bakom ett annat träd än jag hade trott. Det var lite kul. Fast än så länge tycker jag att framgångarna med passivitetsträningen är små. Okej, han är inte så vildsint som han var när jag band honom i våras, men till tyst och lugnt ICA-läge har vi en bit kvar.
Efter spår- och passivitetsträningen bestämde jag mig för att testa än en gång att ha honom lös i skogen. Skitglad rusade han iväg, men kom omedelbart på mina visselpipsinkallningar. Tills efter fjärde gången. Då fick han totalfnatt. Kom visserligen på visslingarna, men bara suuuusade förbi och försvann blixtsnabbt åt motsatt håll. Med lite distans på det inser jag att han hade jäkligt kul och säkert behövde få springa av sig, men jag har ändå svårt att koppla av och låta honom hållas. Det är ju rätt tätbebyggt, vilket innebär att skogen är ganska liten och han kan enkelt springa ned till bebyggelsen, bort till någon väg eller fram till andra människor och djur som vistas i skogen.
När han studsat runt ett tag och till sist kom i sån närhet att jag kunde morra med mörk, arg röst på honom så stannade han upp. Jag visade honom att jag var rejält arg, kopplade upp och körde några enkla lydnadskommandon som han följde blixtsnabbt. Till och med Ligg gick bra då i blöta skogen, vilket visar att han visste att nu gällde det att lyda matte.
Sen var det kopplad promenad genom resten av skogen medan jag funderade över läget. Min teori är nu att han blir alltför uppspelt och stressad av att få springa fri så länge i taget, så nu ska jag nog testa att koppla loss, köra ett par–tre inkallningar, sen koppla igen och gå vidare. När han verkar lugn, koppla loss igen och upprepa två–tre gånger till med visselpipan. Då får jag en chans att varva ned honom emellan. Mitt långsiktiga mål är givetvis att kunna ha honom lös, men inom inkallningsbart räckhåll, under hela skogspromenaden, men där är vi helt uppenbart inte ännu.
Att mobilfota den lille busen med leverpastejen inom lockande räckhåll gick dock alldeles utmärkt. Duktig pojke!

Gårdshund övermannar schäfer

Måste bara sno en liten berättelse från uppfödaren, den var för kul (Tosse är en vuxen schäfer och PXI är en liten gårdshund, yngre än Kasper):

Var ute med hundarna, när vi gick iväg kom Tosse springandes med sin nya leksak, en kampboll med snöre... PXI är ju inte den som ger sig i första taget.... vilket jag fick bevis på.... PXI sög tag i leksaken och släppte inte, de kampade, slet.... Tosse släpade PXI som inte släppte... PXI kämpade emot....
Hela rundan höll de på utan att släppa någon av dem.... väl hemma efter 1,8 km släppte Tosse och stod helt förvånad och tittade på mig! PXI var såååå nöjd och lekte och lekte!!!

Försvarsmissar nästa

Inte bara hundar kan spåra... Katter missar inte heller en bra doft. Försvaret nästa, små kissar?

Viltspårkurs uppspårad

Tjoho, vad kul! Har lyckats spåra upp en viltspårkurs, fick ju blodad tand i Skåne i somras.

Efter att ha kikat runt lite överallt hittade jag till slut en kurs via Svenska spaniel- och retrieverklubben här i deras avdelning Östra. Kursen börjar sista lördagen i oktober och håller på fem helger i rad, antingen lördag eller söndag, ute på Bogesundslandet, kanske 2,5 mil härifrån.

Det bästa är att det ingår klöv på kursen. Det verkar lite knepigt att få tag i rådjursskankar om man inte känner någon jägare. Dessutom ingår en kursbok (okänt vilken) samt ca 3 dl blod.

Ska verkligen bli skojigt. Nu får jag väl ta och skaffa lite snitslar också, även om jag läste på ett ställe om att använda gps:en till att logga först spåret och sen hunden, så kan man direkt analysera diskrepansen efteråt. Men sådana teknikaliteter kan ju anstå tills vi blivit lite varma i kläderna.

Norrortsleden invigs

Igår invigdes Norrortsleden, vilket firades med att alla icke-bilar fick vistas på väg och i tunnel innan bilarna släpptes på. Jag passade på att ta en härlig cykeltur på nästan 14 km utan hund (det var längesen jag cyklade utan hund) medan husse och Kasper gick genom tunneln. Där fanns förutom massor av människor och andra hundar skojiga jippon som jonglörer, bildvisning av tunnelsprängningen med mera. Kasper tyckte tunneln var lite läskig på ditvägen, men tillbaka gick han med högburet huvud.


Läste just att kullens första MH är gjort i Danmark:

Bárdur: glad for at hilse på fremmede, MEGET glad for jagt, ikke overaktiv, vil ikke hilse på kedeldragten alene, gerne sammen med mig, heller ikke lydpladen var noget for ham, spøgelserne uha, men af med hætten så var de da rigtig søde. Skud og sådan, naaja ikke rigtig. Efter alle oplevelserne både enkeltvis og samlet var han fuldstændig upåvirket.

• kontakt 5,4,4


• leg 2,1,1


• jagt fart 4,4


• jagt fangst 3,5


• aktivitet 2


• overraskelse (kedeldragt) 3, 1, 1


• lyd 4, 1, 1


• spøgelser skræk 5


• spøgelser trusler 3


• spøgelser kontakt 1, 4


• skud 3

Ska bli så intressant att jämföra med Kasper och de andra i kullen längre fram. Hoppas på en tid i feb/mars!

Kaspers omdöme i Tollarp 2 augusti

Lite sent, men jag hittade just Kaspers omdöme på utställningen i Tollarp den 2 augusti. Så här sade den norske domaren Rodi Hübentahl:

Kraftig, välbyggd. Typiskt huvud och uttryck. Mkt bra hals o rygglinje, välutvecklad bröstkorg. Bra benstomme o goda vinklar. Rör sig väl. Tyvärr har hunden underbett.

Status på Kasper just nu:
Han hostar fortfarande emellanåt, särskilt när han kom in efter att ha varit ute i regnet en stund. Ingen extremhosta nattetid, dock. Hostan är så pass gles att vi avaktar och tror han klarar sig utan veterinärbesök.