Mauritiusdagbok tor 12 jan

Regn på morgonen. Vi åkte till Curepipe i förhoppningen att hitta Trou de cerfs, en vulkankrater, men hittade den inte. Nu skulle vi haft den hemmalämnade kartan, då hade det varit en baggis.

Istället fortsatte vi vidare och stötte på ett större hindutempel i okänd ort. Nu hade regnet nästan upphört, men cemententrén var glashal. En snäll hindu varnade oss från att slå ihjäl oss.

Vi passerade lite teodlingar, där det verkade vara skördetid.

Grand Bassin.

Grand Bassin var en riktig sevärdhet. Det är en liten sjö som anses vara den indiska heliga floden Ganges källa. Hur den nu skulle kunna finnas där, så långt från Indien. Häpp. Iallafall finns där tempel en masse som folk vallfärdar till. Det syntes på mängden parkeringsplatser och en av infartsvägarna hur mycket folk det kan vara vid högsäsong. Nu var det tack och lov lugnt på den fronten. Vi såg ett antal apor som folk gärna matade med bröd och frukt och på andra sidan sjön stod en enormt hög Poseidonliknande staty. Vad denna hinduiska avgud kan tänkas heta har jag ingen aning om, det var så självklart att det inte stod utsatt på någon skylt.

Vattnet är lika heligt som i Ganges.

För apor är templen inte heliga.

Hyrbilen och jättestatyn.

Bilen tog oss sedan till Alexandrafallet där jag köpte oss en kokosnöt och en randigt skalad ananas. Detta mellanmål räddade oss från hunger eftersom vi inte anlände till någon restaurang förrän efter två nångång. Vattenfallet var inte så spektakulärt, men utsikten var fin. När vi druckit upp kokosmjölken fick jag för mig att kasta den mot en sten för att se om den skulle spricka, så vi kunde ta del av själva kokosen också. Icke. Däremot rullade den försmädligt iväg nerför backen. Kanske någon annan ville ta sig an den och njuta av resterande innehåll?

Stora delar det bergiga landskapet i söder består av nationalpark i syfte att bevara en av de större bibehållna urskogarna på ön. Det mesta har ju jämnats med marken för att ge plats åt sockerrörsodling. Vi pausade vid en vacker utsiktspunkt som vette mot bergen och ytterligare ett vattenfall långt bort. Vattenfallen, som brukar vara utmärkta på kartorna, kan säkert vara mäktiga under och efter regnperioderna, men nu var de tämligen mediokra. Vid denna parkering fanns en mängd hawkers, dvs. gatuförsäljare. Om man nu kan kalla dem så när de stod där med sina uppställda bord mitt i skogen. Mest krimskrams, och vi köpte inget.

Så småningom hittade vi då en lunchrestaurang, fortfarande uppe i bergen, och med fin utsikt. Vi insåg strax att det var en riktig finrestaurang vi hamnat på, och på frågan om vi hade reserverat bord insåg jag att det inte var en självklarhet att droppa in här på sin bergsutflykt. Som tur var gick det bra ändå och vi åt oss mätta. Vi delade på en förrätt som kyparen rekommenderade och som var riktigt god. Våra huvudrätter var rätt menlösa för att vara på en så posh restaurang. Trädgården ståtade med en helikopterplatta, det kanske säger lite om vilket sorts ställe vi råkat på.

Utsikten från restaurangen, inklusive helikopterplattan.

Strax kom vi sedan ner till Chamarel, en av få orter vi stött på med många restauranger. Typiskt! Här kunde vi alltså ätit betydligt billigare, och antagligen någon mer spännade mat än vad som bjöds lite högre upp i sluttningen. Ett bra tips till andra som råkar åka runt i trakten... Iallafall, Chamarel åker man till för att se på the coloured earth. Sju färger anses jorden ha. Givetvis åkte vi in på den lilla grusvägen efter att ha betalat inträde. Ungefär halvvägs till den färgade jorden råkade vi på ytterligare ett vattenfall. Återigen inte så märkvärdigt, men vacker utsikt. 

Närbild på en del av vattenfallet.

Den färgade jorden skyddas av ett staket som man kan promenera utmed. En märklig och ganska vacker formation, även om vi kom dit på eftermiddagen och inte förmiddagen, som är bäst enligt guideböckerna. Här fanns första och enda sockerrörspressen som vi råkade på, där man alltså pressar glasvis med sockerrörsjuice. Rolf ville inte smaka, och jag vet ju redan hur det smakar efter min och Saras Kinaresa, där vi allt som oftast stötte på sådana sockerrörspressar när vi cyklade runt på landsbygden. Ytterligare ett tips, alltså: missa inte denna juice om du får chansen! Smakar riktigt sött och lite speciellt.

Press för sockerrörsjuice.

På hemvägen valde vi att åka utmed havet österut och stannade för en kaffepaus i Souillac. Det var ett yttepyttelitet indiskt ställe som kändes som det skulle gå i konkurs vilken dag som helst. De hade inte ens råd med en fläkt inne i den superheta lilla lokalen. Toalett vågade jag inte ens fråga efter, men vi hittade sedan en ståmugg på busstationen intill.

Jag väntar i det stekheta kaféet på kaffet.

Det svåraste med hyrbilen har inte varit att hålla sig på vänster sida, utan att inte blinka med vindrutetorkaren. I en högerstyrd bil sitter blinkersen nämligen på höger sida om ratten, medan vindrutetorkarreglaget sitter till vänster. Denna handmanöver är mycket väl inpräntad i ryggmärgen, visade det sig nu.