I söndags var vi ute och cachade. Hamnade i en brant och hal backe med berg i dagen invid en stor gammal ek. Jag hade fullt upp med att ta mig uppför denna klippa och bestämde mig för att släppa Kasper för att få båda händerna fria och kunna koncentrera mig på uppgiften utan att drabbas av ett koppelryck mitt i en känslig passage. Hunden försvann uppåt, betydligt smidigare än matte.
Jag hittade cachen och började logga. Husse stod på grusvägen nedanför och undrade vart Kasper tagit vägen. Vi började ropa och vissla. Ingen reaktion. Normalt kommer Kasper tillbaka så snart han märker att vi inte hänger med. Det har vi tränat sen valpben genom att gömma oss bakom buskar och stenar.
Jag fixade klart det jag skulle och precis när jag var klar någon minut senare kommer Kasper nerskuttandes från busksnåren. Jag klappade om honom, men något godis blev det inte.
Just då kommer en kvinna med en vorsteh (tror jag) gående och jag kopplar Kasper. Hon börjar prata med husse.
- Var det er hund som jagade två rådjur därborta? Det var en liten hund. Rådjuren hoppade över en bred bäck, och hunden ville hoppa efter, men kunde inte.
Där ser man. Här var jag glad att Kasper kommit tillbaka, lydigt, om än lite sent. Nu fick vi en helt annan version av händelsen. Gulp! Rådjursjakt (eller annat vilt) vill vi absolut inte att han ska hålla på med. Vi kanske får ompröva att ha honom lös i skogen, men det är ju det absolut roligaste och trevligaste vi gör, tycker både han och vi: lufsa omkring i terrängen med honom skuttandes runt benen och en liten bit bort, sätta oss och fika nånstans och njuta av sol och friska dofter, plocka svamp eller bär eller ta en cache.
Nu sätter vi vårt hopp till kursen hos Eva Sognevik som vi ska börja på den 6 februari. Hoppas att hon kan ge råd om sånt vi har missat när det gäller kontakt och inkallning.
Och vilken jäkla tur att bäckdiket fanns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar