Malin 3 år

Fyrkanten en masse

Idag blev det en mängd grundläggande fyrkantsträning med bollar på promenaden. Promenaden gick i våra hemmakvarter, vilket ger vissa begränsningar i miljön, men ska man hjärntvätta så kan det nog ändå duga som en start. Kasper fick hela tiden sitta vid sidan om som allmän störning.
Fyrkant 1 – spårat, synligt
Miljö: På ena änden av gröna ängen. Det gick en pudel på en tomt, så därför undvek jag den delen av ängen. Här har jag tränat många grundläggande saker med Lakrits, så han är van att jag lägger ut dittan och dattan som ska plockas in. En mycket lätt miljö, med andra ord.
Resultat: Plättlätt att plocka in alla fyra.

Fyrkant 2 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag tänkte på Märtas tips i inlägget om träning på Strawberry Fields häromdagen, att fixa övergången mellan synligt och osynligt genom att lägga samma varv en gång till, men då utan att hunden ser det. Värt att testa. Vi gick alltså ett varv till runt och i varje hörna böjde jag mig ner och klappade Lakrits samtidigt som jag sade nåt uppmuntrande typ ”Duktig hund” medan jag med högerhanden smög ner en boll intill högerfoten. Det funkade utan att han såg det.
Resultat: Nu tog han två av sträckorna utan problem, medan två sträckor var osäkra. De osäkra sträckorna: Han sprang ut på kommandot några meter, stannade till och visste inte riktigt vad matte ville. Jag förstärkte med ett nytt Ut följt av flera Bra när han då lite tvekande gav sig av i rätt riktning. Bollarna kom iallafall in, så helt fel blev det inte.

Fyrkant 3 – spårat, synligt
Miljö: Vid en liten asfalterad p-plats som används om man ska till gympasalen vid skolan, helt tom en lördagsförmiddag. Intill finns en gräsmatta med äppelträd samt en svag sluttning med tallar. Jag lade ut så att det blev flera övergångar mellan lågt gräs, barrmatta, asfalt och högt gräs.
Resultat: Inga som helst problem.

Fyrkant 4 – spårat, synligt
Miljö: Grusplanen ovanför p-platsen med den glesa tallsluttningen. Längre sträcka och övergång mellan barrmatta, grus och högt gräs.
Resultat: Sprang med bra fart, säker. Här fick vi också pluspoäng av förbipasserande man som tittade uppskattande på Lakrits goda beteende.

Fyrkant 5 – spårat, synligt
Miljö: Bakom musikskolan. Grusplan, stenkant upp mot grässluttning, gles skog med flera nedfallna trädstammar. Här gjorde jag så att jag aldrig gick den fjärde sträckan, utan ville testa om han kunde ta den ospårat men synligt, kort avstånd. Jag skickade alltså direkt från hörn 4 till hörn 1 ospårat.
Resultat: Sprang säkert. Han är verkligen duktig på spårat, synligt. Här tror jag hans goda markeringsegenskaper kommer in, han har bra minne för var de ligger. Därför var heller inte den ospårade sträckan något problem.

Fyrkant 6 – spårat, osynligt
Miljö: Samma ställe. Jag smög ut bollarna på samma sätt som i fyrkant 2. Även denna gång körde vi ospårat på sista sträckan.
Resultat: Ingen tvekan den här gången att köra osynligt, utan han sprang säkert och tog in alla sträckor bra. Jag är mycket nöjd med framstegen, vi får testa i svårare miljö nästa gång.

Strawberry Fields

Idag strålade Annika, Mona och jag samman vid Strawberry Fields för att träna lite. Jag tyckte att dirigeringar vore bra att börja med, så vi gjorde fyrkanten. Förra gången gick ju spårat, synligt så bra för oss alla tre att vi ville testa spårat, osynligt nu. Sammanfattningsvis kan jag väl säga att det blev alldeles för svårt för både Lakrits och Monas hund. För svår terräng, för långa avstånd. För Lakrits del fick jag eller Annika gå fram och visa. Han hade verkligen ingen susning vad jag ville annars. Bakläxa: backa bandet och kör fler fyrkanter med spårat, synligt innan jag testar osynligt igen, och då med kortare avstånd. Cheysie, däremot, grejade denna svårighet riktigt bra. Men så har hon allt övat detta mycket mer än de andra hundarna.
Vi övergick till markeringar och ställde oss på varsitt fält. Jag tog det bortersta, på andra sidan stora diket, och Annika det främre, medan Mona tog det högra, på andra sidan lilla diket. Jag började och valde en dubbelmarkering där Annika kastade först, sedan Mona. Jag skickade på den senast kastade och Lakrits sprang målmedvetet över. Men sedan blev det alltför mycket spring, och när han tog sig över diket in på Annikas fält kallade jag in. Mona kastade om och jag skickade på nytt. Han sprang fortfarande rätt stort, men just när jag kallade tillbaka honom igen sprang han rätt över den och plockade med den hem, fast han valde stigen och inte det genare diket.
Nu fick Annika kasta och trots det större diket var denna enklare att ta, och han var snabbt tillbaka.
De andra körde sina hundar, och jag kunde åter konstatera att jag kastar som en kratta. Det var ju ett tag sen, visserligen, men så illa och oberäkneligt får man bara inte kasta...
Sedan var det vår tur igen, och denna gång lät jag Mona kasta först, sedan Annika. Skickade på den sist kastade. Snabbt och effektivt in. Vi vände om och jag riktade honom noggrant innan jag skickade på den. Nu gick det mycket bättre även på det fältet. Han fick springa en del och söka, men han höll sig denna gång i området och sökte effektivt. Sen tillbaka längs stigen.
Tack för träningen, svårt men nyttigt!

Kalhygge vid Storsten

I tisdags var det träning vid Storsten igen. Skogsmaskinerna är i full gång därborta och hade ordnat ett bra kalhygge åt oss att träna på. Vi var tre hundar på plats: Reko, Lakrits och löpande Speja.
Vi började med att Anita lade ut tre bollar under ett träd en bra bit ut på kalhygget, sen sköt hon en apport med apportkastaren (premiär med sådan för Lakrits!) åt sidan som störning. Tanken var att skicka hundarna först på dirigering ut till trädet och sedan låta dem ta in apporten på högerkanten. Reko började, men han fick inte in apporten till höger, utan Anita sköt en extra till honom. Därför hade Lakrits extra mycket minnesbilder av apporter som farit ut åt högerhållet när det var vår tur att ställa upp oss för skick ut till trädet. Alltså gick jag fram några meter extra så att draget åt höger skulle minska lite. Han zickzackade lite bland riset ut till trädet, men fick snabbt in bollen. Anita tyckte att så länge de håller sig inom en korridor gör det inget att de inte går spikrakt i den här typen av terräng. Han mindes den skjutna apporten sedan och fick in den utan problem.
När även Speja gjort detta var det dags för oss att gå på linje. Rätt var det var stannade Anita oss och sköt en apport. Alla hade i uppdrag att markera vart den tog vägen och sedan sade Anita vem som skulle ta in den. Lakrits fick en markering som gick rakt framför oss, men över en ås och försvann nånstans på andra sidan. Här var Lakrits riktigt på hugget och hann sticka precis innan jag skickade honom. Eftersom det var en ganska svår markering valde jag att inte bråka med honom utan lät honom springa ifred för att lyckas med jobbet. Hade jag kallat in honom där hade han antagligen tappat markeringen, blivit osäker på vad han skulle göra och därmed misslyckats. Han brukar ju normalt inte sticka i förväg, så det fick passera den här gången. Mycket riktigt, snart dök han upp igen med apporten i mun.
Vi gick vidare och Anita lurade oss förare genom att säga nåt i stil med ”helt om”, varpå hon sköt en apport bakom oss. Inte helt lätt att hänga med i svängarna, ha kontroll på både hund, var man satte fötterna och var apporten hamnade. Reko fick ta in den, och det gick utmärkt.
Så småningom hamnade vi uppe på åsen, varifrån man hade utsikt över i princip hela kalhygget. Där tågade vi på rad en bit och stannade sen för att Anita skulle skjuta tre apporter som vi alla skulle markera: en åt höger cirka klockan 16 från mig sett, en klockan 14 och en riktigt lång klockan 11. Nu skulle vi välja vilken markering vi ville skicka på och motivera varför. Speja började och hennes matte valde den sist skjutna som säkert var 200 meter ut. Snabbt och säkert kom den in. Vi fick frågan härnäst och då valde jag apporten klockan 14 eftersom jag inte var hundra på att Lakrits hade sett den högra riktigt bra från vår vinkel.
Jag skickade, men rätt snart blev det tydligt att han visst hade sett var den högra hamnat. Han girade ditåt och jag blev tvungen att blåsa stopp. Jag lyckades få honom att springa mer ut, men sen blev det för svårt. Felspring genererade ett antal stoppblåsningar. Dessa tog han jättebra. Anita sade efteråt att hon tyckte att jag var för snabb med att skicka honom vidare sedan, så jag ska försöka att göra längre pauser så hunden hinner landa lite mer och kanske tänka efter och minnas vad han sett. mellan hans position och markeringen låg ett omkullvält träd, så för att hjälpa honom sköt Anita en ny markering som hamnade mitt bland trädgrenarna. Under tiden satt han fint och tittade och jag kunde både få honom att vänta på distans och sedan få honom att gå höger mot den nya markeringen. Nu rundade han trädet och det föll sig då så att hans väg sammanföll med första markeringens nedslagsplats, så jag blåste närsök, och han hittade den. Den senast skjutna markeringen fick Speja ta in efter att Reko gett sig i kast med den knepiga markeringen allra längst till höger (och de stod allra längst till vänster när den sköts).
Avslutningsvis fick de varsin lång markering åt andra hållet. Både Reko och Lakrits bedömde avståndet fel här, antagligen för att de inte är vana att apporter kan hamna så långt bort. Båda sprang ut riktigt bra, men stannade kanske tjugo meter för kort, sökte där ett bra tag. Lakrits bytte till sist område och kom in där Reko tidigare sprungit, så jag kallade in honom. Anita sköt en ny, aningen kortare, och den var det inga som helst problem att plocka in. När Speja sen skulle skickas på sin markering tyckte Lakrits att den var ju hans, den med, så både han och Speja drog iväg. Jag röt till åt Lakrits, som genast kom tillbaka, lite snopen. Speja saktade av aningens på takten när jag ropade till, men konstaterade väl att det inte var hennes matte som sagt något och fortsatte därför ut på uppdraget. Sen fick Speja chansen att ta in den långa markering som Lakrits missat, men de blev tvungna att ta det i etapper. Cia fick gå ut och motivera upp rätt område, sen gick det bra att plocka in den.
En massa nyttigt fotgående med lös hund fick vi på köpet i denna jobbiga terräng. Vi avslutade med att åka hem till Anita och fika lite.
Sammantaget var det här den svåraste dirigeringsövning Lakrits nånsin har utsatts för, och även om inte allt gick perfekt så tyckte jag att det gick över förväntan. Att han är en bra markör vet jag sedan tidigare, och han tog mina stoppsignaler riktigt, riktigt bra. Däremot har han ännu inte den fulla förståelsen för vänster, höger och ut. Det vet jag och det är något vi jobbar med. Vi fick ändå ett kvitto på att vi är på god väg. Han vill gärna göra rätt, och bara det är guld värt, även om det blir fel ibland. Kul var det också att se att båda hanhundarna kunde arbeta i princip helt oberörda av att Speja var på dag 11 i sitt löp. Det var bara när Lakrits under fotgåendet skulle passera de fläckar där hon suttit som han fastnade lite i dem, men under arbetet var det just jobb som gällde. Och schyssta leksaker som både pangar och skjuter iväg roliga grejer smäller ju bra mycket högre än en brud.

Dirigeringsträning bakom Västanberga

Idag strålade Annika, Mona och jag samman med hundar och gick ut på fältet bakom Västanberga för att träna dirigeringar. Ett mycket bra ställe för sådant – där finns större och mindre öar på fältet som man kan träna att passera över eller skicka till.

Lakrits och Alpha leker (alla bilder tagna av Rolf igår).

Vi började med dirigeringsfyrkanten och Mona körde först med sin flat. Sedan var det Lakrits och min tur. Det var lite längre avstånd än vi tränat hittills med fyrkanten, men eftersom jag körde spårat, synligt så fungerade det bra. En sträcka här var just över en sådan buskig och stenig ö, men det var inga som helst problem att passera över den och vidare över fältet för att plocka upp. På sträcka tre drog han sig lite för mycket åt höger och jag provade att blåsa stopp. Det fungerade inte alls, och jag gav upp direkt – insåg att det var ett alldeles för stort avstånd för signaler. Så mycket har vi inte tränat signaler att han klarar dem på dryga hundratalet meter! Som tur var vände han självmant och hittade strax apporten ändå.

Tindra, Lakrits och Annika.

När även Cheysie gjort samma övning gick vi vidare ner på fältet, ut i den sköna solen. Här finns två småöar som Annika brukar utnyttja till diverse vänster-/högerdirigeringar, stoppövningar och närsök. Hon började denna gång och demonstrerade hur hon brukar lägga upp det med lilla myror-i-baken-tjejen. Kan tillägga att lilla gulingen var mycket duktig på stoppsignaler och jag hoppas att Lakrits lärde sig lite av att kika på henne!
Mona körde härnäst och hennes hund var bättre på höger/vänster men sämre på stopp. Så när det var vår tur hade jag fått mig till livs alla tänkbara olika varianter till upplägg – mycket bra! Det är lätt att köra fast och köra samma övningar om igen när man istället behöver variera sig mycket mera.

Cheysie i full karutta.

Precis som jag befarade ville Lakrits inte alls stanna när jag blåste stopp efter att ha skickat honom åt höger. Som tur var var apporterna väl gömda, så när långsamma jag hann fram till honom rotade han fortfarande runt och på bara ett par meters håll kunde jag blåsa stopp en gång till. Då tittade han förvånat upp – är du här hos mej, matte? Som belöning kastade jag en boll utåt fältet.
Vi gjorde om övningen och nu stannade han när jag blåste stopp drygt halvvägs till ön. Jag belönade än en gång med boll. Tredje gången fick han komma ända fram till ön innan jag blåste stopp. Han tittade upp och fick fortsätta med sitt närsök.
Innan vi fortsatte med vänstra ön ställde jag upp en plattbottnad dummy en bit bakom honom, som störning. Och nog var det en störning! Jag skickade honom sedan vänster, men nog försökte han svänga om och ta den han just sett ställas upp där bakom sig. Jag satte om honom och försökte igen. Nu stannade han upp och såg allmänt tveksam ut. Då satte jag honom igen och gick ut och rotade lite i gräset på vänstra ön, innan jag gick tillbaka och provade en tredje gång. Japp, nu gick det. Med stopp före närsöket och allt.
Tillbaka till startpunkten. Nu skulle han få ta apporten bakom sig. Han tvekade. Menade matte den där bakom som jag inte fick ta nyss? Jag förstärkte med några Ja, Ja när han tittade ditåt och då kutade han iväg efter den.

Lakritsremmen.

Med detta avslutade vi. Det kändes som att övningen helt klart stärkte hans förståelse av mina visslingar.
Fick tipset av Annika att sakta ner mina vänster-/högeranvisningar. Ska försöka att tänka på det.
Tack för trevlig träning idag!

Akvareller

Äppeltavlor. 

Marianne Chayet visar pedagogiskt de olika alstren.

Filmer från Lkl 1

Husse var snäll och följde med och filmade – jättekul att ha! Fick dela upp filmen i delar så att den skulle gå att ladda upp.

Del 1 är platsliggning och tandvisning:

Del 2 är linförighet och läggande under gång:

Del 3 är inkallning, ställande, apport och hopp:

Premiär i Lkl 1

Lakrits är idel uppmärksamhet under uppvärmningen.

Idag var det dags för Lakrits och min premiär i lydnadsklass 1. På uppvärmningen före samlingen var han proaktiv och lade sig ideligen under linförigheten. Jag såg det som ett tecken på att jag övertränat läggandet lite de senaste dagarna. Därför vågade jag inte göra något extra läggande innan vi gick in på lydnadsplanen när det var vår tur.
Men dessförinnan var det ju allmän platsliggning. Vi var 13 startande och vi hade startnummer 8, så vi hamnade längst ut på ena kanten i grupp två. En rhodesian ridgeback i andra kanten lägger sig aldrig ordentligt, utan följer med sin matte bort redan från start. Men lite fart, dessutom, om jag förstod rätt (hade ryggen till i början) så grannhunden var jätteduktig som låg kvar. Lakrits låg blickstilla på sin kant, var verkligen jätteduktig. Ända tills det var bara några sekunder kvar på momentet – då sätter sig grannlabradoren upp. Båda stirrar på varandra och så reser sig Lakrits. Den andra matten säger något till sin hund och jag visar med handen att Lakrits ska hålla sig stilla. Så får vi återvända till våra platser, och då tar han något steg mot mig mig när jag går tillbaka till honom. Där fick vi första nolla, alltså. Skit!
På utvägen från platsliggningen är det tandvisning. Lakrits är som väntat lite väl glad. I protokollet står det Bus, men vi fick iallafall 8,5 poäng på det.
En stunds väntan på vår tur. Lakrits får vila i bilen medan jag sköljer ner besvikelsen över platsliggningen med en kopp välbehövligt kaffe.
Sedan plockar jag ut honom och vi värmer upp, denna gång som sagt utan att göra något extra läggande. Han är ändå med mig och känns pigg och alert. Så fort vi kommer in på plan börjar han dock visa tendenser att börja nosa. Jag rrr-ar honom någon gång medan vi går till startpunkten och det får honom att upphöra med nosandet. Startpunkten är en rund fläck med sågspån. Jag hade sett att nummer ett hade problem med att hunden ville nosa ideligen på spånhögen medan nummer två var smart och ställde upp sig strax till vänster om högen. Därför gjorde jag likadant som hon, och det fungerade bra.
Linförigheten gick väl sådär, bättre efterhand. Han är klart intresserad av dofterna på plan, men hade klart för sig att han inte fick nosa. Han är dock inte jättealert och med så som jag vill att han ska. Lite tyngd av dagens allvar, kändes det som. Protokollet säger Ojämn position och betyg 8,5. Det får jag vara nöjd med ändå.
På läggande under gång anade jag i ögonvrån att han aldrig lade sig ner. Jag vände mig lite om och såg att han satt, så jag sade Ligg en gång till. Då lade han sig. Men nollan satt ju där som en smäck. Jag inser nu i efterhand att jag nog borde ha garderat med en handrörelse också. Så gjorde Lisa och de fick 7,5 ändå. Ska tänka på det till nästa gång, när det nu kan bli. Med koefficienten 2 skulle det alltså ha gett ca 15 poäng, vilket skulle varit mycket välkommet och räckt till ett förstapris.
Inkallningen gick superbra, han sprang ytterst snabbt och glatt, och det gav oss en tia!
Ställandet gick lika bra och nästa tia var ett faktum.
Apporteringen var som väntat inga problem, ny tia.
Hopp över hinder gick lika bra det, och där fick vi vår fjärde tia.
Helhetsintrycket blev hela 9,5 poäng, och det är jag jätteglad över. Omdöme: Härlig hund, trevligt samarbete. Domaren sade att det var ju bara det här med att ligga som var problem.
Sammantaget gav detta oss 142 poäng och ett andrapris. Vi blev 7:a av 13 ekipage.
Jag får väl vara nöjd med det på vår premiär, även om det känns himla surt med de båda nollorna, som var så onödiga. Båda skulle lika gärna ha kunnat sitta perfekt. Skillnaden mellan noll och tio var här verkligen hårfin, kändes det som.
Husse var med och filmade, stay tuned för filmen så småningom.

I väntan på prisutdelning

Träning i skuggan av skogsmaskinerna

Bästa kennelmamman gjorde sitt bästa att hitta en skogsmaskinfri del av skogen till vår träning, men strax efter att vi slagit ner bopinnarna kom en flistugg farande och parkerade på andra sidan vägen. Den var vådligt effektiv. Och ljudlig. Det hindrade inte de duktiga A2:orna från att jobba järnet.
Ellis messade en påminnelse om tandvisning. Tack, Ellis! Det visade sig vara tre entusiastiska hundar som behövde få sig en duvning i denna konst. Acke är redan fullärd i detta.
Vi jobbade parvis och Cia och jag började. Anita visade först att hon lade ut två dirigeringsdummies inåt skogen och kastade sedan en markering utåt kalhygget. Speja fick ta markeringen medan jag vände in mot skogen och lät Lakrits springa på dirigeringen. Halva vägen blev någorlunda rak, men halvvägs in förvandlades den tänkta raka linjen till nåt slags ormbo. Lakrits trodde helt uppenbart att det var ett sök han skickats på. In kom apporten i vilket fall. Vi gjorde om samma sak, men den här gången fick Lakrits ta markeringen. Lite knepigt att hitta den i riset var det, men in kom den skapligt snabbt. Båda hundarna var mycket stadiga när den andra skickades och vi hade inga problem att vända bort från områdena.
Sen gjorde vi tvärtom – dirigeringen skulle tas först och markeringen (denna gång lite längre bort än första markeringsnedslaget) sen. Nu var dirigeringsplatsen ett bekant område och det var ett helt annat schvung ut dit än tidigare. En liten högergir gjorde han, men Anita förklarade att det fanns nån stor stubbe därute som förklarade det. Markeringen blev trixigare. Vinden kom från höger, samma håll som första markeringen, vilket gjorde att både Speja och Lakrits sprang rakt ut som om de visste vart de skulle tills de var ungefär halvvägs. Sen nådde väl vittringen dem från den gamla nedslagsplatsen, för båda hundarna betedde sig likadant och gjorde en stor gir åt höger för att försöka lokalisera doften. När Lakrits konstaterat att stället var tomt fortsatte han på baksidan av den björk där nya markeringen låg, missade den och fortsatte rätt långt ut åt vänster. Då valde jag att göra en inkallning, för så spretig ville jag inte ha honom. Han stannade upp när jag blåste, men precis innan han skulle börja springa tillbaka till mig fick han vittring på apporten och valde den istället för att springa hem. En kreativ tolkning av inkallningssignalen, kan man säga. Tja, apporten kom in, men ...
Nu drog vi oss en bit inåt skogen och fick jobba en i taget. Anita kastade först en ganska enkel markering på en berghäll, därefter en till, fast längre ut, som hamnade dolt bakom bergknallen. Den tyckte faktiskt Lakrits var ännu enklare.
Sista övningen jobbade vi parvis igen. Fyra bollar lades under en gran för närsök och sedan kastade Anita en markering åt andra hållet. Syftet var att se om hundarna kunde växla mellan action och koncentrerat nosarbete. Acke och Reko fick jobba först denna gång.
Lakrits fick börja med att ta närsöket, vilket han gjorde mycket bra, och när han var på väg in skickades Speja  på markeringen. Sedan bytte vi och Lakrits fick gå på den markering vi sett innan Speja skickades på närsöket, men han fick alltså vänta medan hon for iväg för att ta bollen. Han brydde sig knappt om att vända på huvudet mot henne där bak under granen, så fokuserad var han på var markeringen låg. Inga problem att hämta in den, såklart.
Sammanfattningsvis är markeringar och närsök inget problem, medan vi har en hel del att jobba på när det gäller dirigering och lyhördhet för signaler. Inget nytt under solen.

Torsdagsträning

Var på torsdagsträning igår. Med Lackemannen, eftersom det var tävlingslydnad som stod på schemat. Det mesta gick jättebra.
Vi gjorde en ganska stor platsliggning med kanske sju hundar. Efter drygt halva tiden, som på befallning, susar plötsligt merparten av jyckarna (inklusive Lakritsremmen) iväg bortåt parkeringen. Det var väldigt synkroniserat och snyggt ivägsprunget. Har ingen aning om varför, det enda vi kunde tänka oss var att föraren till ytterhunden just började röra på sig för att gå tillbaka till sin hund som satt upp.
Vi gjorde såklart om platsliggningen, denna gång på lite närmare håll. Jag gick tillbaka och belönade runt halvtid. Denna gång låg alla som stenstoder.
Precis mot slutet, efter några personers tandvisningshjälp, skulle jag bara avsluta med att repetera läggande under gång. Det hade han tidigare på kvällen gjort hur fint som helst. Nu bara stod han. Jag återgick till vanligt Ligg, och det gick att få till, men inte var det med schvung. Mer och mer frustrerad blev jag, och sämre och sämre gick det. Såklart. Slutade med att hunden fick hoppa in i bilen medan jag gick och fikade. Usch, tycker inte om att avsluta ett träningspass när det går dåligt.
Idag började vi i köket med ett läggande under gång med frukosten som belöning. Jäklar, vad snyggt han lade sig då! Sen körde vi ett pass mitt på dagen ute i trädgården. Gick hur fint som helst. Skönt! Har ingen lust att börja strula med saker som egentligen sitter så här nära inpå tävlingen. Det måste varit något tillfälligt igårkväll: det hade blivit för mörkt, han var trött efter alla andra moment, eller nåt annat som bara en hund kan förstå.