Där ligger ett närsök

Säger rubriken något om hur jag börjar komma in i jaktträningstänket?
På lunchpromenaden gömde jag en tennisboll ett par gånger och lät Lakrits göra närsök. Första gången blev lite misslyckad. Då hade jag hittat just en sån risig gran som är perfekt, men han vände sig om precis så han såg när jag släppte in bollen mellan ruskorna. Det blev ju lite för lätt. Nästa gång blev bra. Ingen risig gran, men väl en risig häck eller snarare ett större buskage. Där fick han söka lite, först efter en ingång bland buskarna, och sedan efter bollens exakta plats. Han löste sin uppgift jättebra.
Nästan hemma såg jag så en gul tennisboll ligga invid en husvägg bakom ett par buskar. Jag har själv tappat bort en boll precis där i närheten, så kanske var den vår. Eller så ligger vår boll fortfarande under den enorma uppskottade trista gråhög som aldrig vill smälta. Istället för att tänka ”undrar om det där är vår tennisboll?” så kom jag på mig själv med att tänka ”där ligger ett närsök!”.
Sagt och gjort. Jag skickade in Lakrits. Den var nu inte särskilt svår eftersom jag själv såg den tydligt, men å andra sidan hade bollen absolut ingen vittring från någon av oss. Han tog den omgående, duktiga plutten.
Även Kasper fick ta några lätta bollar, bland annat den sista jag lade ut innan vi gick in. Jag sade till Lakrits att sitta. Sedan kastade jag tennisbollen. Jag såg att han gjorde sig beredd. Nä. Istället gick jag och Kasper bort till bollen och så fick lillfläcken plocka in den. Jag gick tillbaka till Lakrits, visade att jag hade bollen och stoppade ner den i fickan. Så fick han gå Nära resten av vägen hem. Nyttigt för honom.