Skogspromenad till issjön

Foton: Sara Heljesten

Det var inte jättesoligt idag, men ändå rätt varmt och skönt – lagom, helt enkelt – så vi tog en tur till issjön. För Lakrits skull avstod vi från att gå runt hela sjön, vilket annars är väldigt trevligt, utan stannade vid första hällen på högra sjösidan. Det är en skaplig bit att gå ändå från parkeringen.

Vroom... Kasper vänder på en femöring.

Vi var helt ensamma en lång stund och satt och njöt av att kunna ha lösa hundar som fick skutta lite som de ville. Vi fikade på hällen och hade det bra.

Stilstudie.

Kasper gjorde i vanlig ordning lite avstickare, men inte längre bort än att han kom om jag visslade. Lakrits höll sig närmare oss och tyckte hämta-upp-kottar-från-sjön var en skojig lek.
På tillbakavägen åt vi blåbär.

Kan själv.

Ibland gick de fint i koppel, ibland fick Lakrits gå lös.

Manners Minder, del 2 av dörrträningen

Vi fortsatte idag med godisapparaten på andra sidan bädden. Först samma sak som igår, täta godisar så snart Lakrits först satt fint, sedan låg ner. Sedan backade jag, allt annat lika, och klickade på längre avstånd. Han blev lite konfunderad där ett tag att han fortfarande skulle lägga sig fast jag stod så långt bort. Men sedan klickade det.
Till slut var jag ända borta vid dörren och började plinga på dörrklockan, först samtidigt som jag delade ut godis, och sedan lite innan.
Där blev det en paus. Vad vill hon nu att jag ska göra? När han sen provade att stoppa ett ben i bädden fick han godis direkt. Jag backade alltså i kriterierna för vad som gav godis i och med att jag införde dörrsignalen. Sen körde vi det ett tag och kriterierna ökades igen. När det satt tillräckligt bra bad jag honom komma till mig. Där fick han en godis (så att inte godismaskinen skulle bli bättre att vara vid än hos mig). Sen ringde jag på dörren igen och väntade. Det hann bli ett par pling från den tänkte besökaren innan han var tillbaka vid bädden. Bingo!
Samma här, jag sänkte kriterierna för vad som gav godis. Vi upprepade detta några gånger och sedan avslutade vi.
Kasper är just nu på sjöpromenad med de hemkomna Finlandsfararna, och de har i uppdrag att plinga på dörren när de kommer tillbaka. Manners Mindern är undanställd (den har man ju normalt inte framme) så jag tänkte vara beredd att istället kasta godis bort till bädden om han befinner sig där. Så får vi ser var i träningen vi står. Sedan ska jag köra motsvarande pass med Kasper medan ungdomarna får leka med Lakrits i trädgården. Fy sjutton vad fort det går framåt med lillen!
Lite senare:
Kanske som väntat hängde Lakrits inte riktigt med när det inte stod någon godismaskin vid bädden när det ringde på dörren. Men så fort jag ställde dit den och lät dem ringa igen så hoppade han på plats. Det är godismaskinen snarare än dörrklockan som än så länge ger triggningen, alltså. Sen kunde jag öppna dörren och klicka den ena godisen efter den andra medan folket gick in och tog av sig. Nu är Lakrits än så länge lätt vid dörren, men det ska bli spännande att se hur snabbt vi kan komma till samma punkt med Kasper.

Morgonträning

Ofta börjar jag morgonen med att ta ut Lakrits i trädgården och träna något, så han blir lite trött innan jag tar Kasper på promenad.
Idag började vi med lek (kaninskinnet). Det gick verkligen jättebra! Det märks stor skillnad sedan jag började träna det för några veckor sedan. Han griper villigt och följer inte längre bara med, eller släpper, utan försöker dra emot lite. Och framför allt har tiden ökat. Innan kunde han också hålla emot lite, men bara korta stunder. Inte för att jag kör något jättelångt pass, men det märks klar skillnad. Och nu är det jag som bryter och inte han som släpper. Kanonnöjd!
Efter lek tränade jag Sitt med kommando och utökade tiden någon sekund, varvat med att flytta på mig till utgångsposition och tillbaka till framförstående. Någon gång gick jag någon meter bort, men se där gick gränsen. Det här måste vi såklart bygga mycket på, men jag tycker vi kommit en liten bit på väg redan jämfört med i söndags.
Det sista vi gjorde var Anitas kontaktövning. Jag hade turen att få någon förbikörande bil som störning och det gick jättebra. Han är verkligen en riktig kontaktpojke. Avslutade med att ställa mig bredvid honom utan att kika för mycket nedåt, tycker jag klarade det också. ;)
På Kaspers promenad körde jag en inkallning med kaninskinnet. Åh, vad kul!
Sedan testade jag kontaktövningen eftersom jag hade den i färskt minne, och fasiken vad mycket svårare det var med Kasper. Nu stod vi ju på svårare ställe med mera störningar, men ändå. Det är tur att jag har åtminstone en hund som behöver träna det här. ;)

Manners Minder

Jag har investerat i en dyr apparat som jag hoppas få mycket glädje av. Den heter Manners Minder och är en fjärrstyrd godisapparat. Vi har hittills bara hunnit prova litegrann, och i början lekte hundarna ”den lille teknikern” i sin iver att komma på hur man fick ut det där godiset ur apparaten. Men det har lugnat ner sig och jag har kört två korta pass med Lakrits och ett med Kasper.
Medan jag körde pass nummer två med Lakrits kom jag på att det vore ju kul att filma det vi höll på med. Här kommer alltså en liten spontan filmsnutt tagen i flygande fläng med min iPhone.
Egentligen är det Kasper som behöver tränas på att ligga fint när det ringer på dörren. Men det är ju lika bra att förebygga och träna detta med Lakrits också. Vi har två ytterdörrar, vilket gör det hela lite svårtränat. Jag har tidigare försökt få Kasper att lägga sig i sin vanliga bädd i köket när någon ringer på dörren, men det blir för långt avstånd, och han har ingen överblick, så jag har inte fått till det. Detta är ett försök på ny plats, mellan de båda dörrarna, där man har åtminstone viss sikt åt bägge ytterdörrarna. Jag hoppas därför att detta ska fungera bättre. Bädden är en temporär lösning, kanske ska det bli en liten matta där istället. Vi får se.
Jag har tänkt att börja med kökssidan, för den har trevligast pling som inte leder till samma höga stress. Den här dörren har vi också tränat en del tidigare. Gatudörren har en otrevligt ljudande dörrkläpp (något vi kanske egentligen borde tänka på att åtgärda) som låter väldigt abrupt och genast leder till vrålskällande hund. Här är utmaningen större.
Filmsnutten visar bara hur sitt alternativt ligg i bädden genererar godis. Nästa steg blir att sätta kommando på det för att sedan själv gå och ringa på dörren och samtidigt säga kommandot. Eller om ringsignalen räcker som kommando? Det där får jag fundera på... Nu till filmen:

Första valpträffen på Thorsvi

Idag var det valpträff på Thorsvi. Eftersom familjen är i Finland och Tyskland lovade snälla Karin att ta hand om Kasper. Jag började alltså morgonen med att åka till Liljeholmen och lämna av honom. Därefter for Lakrits och jag vidare till kenneln utanför Enköping.

Vi började med en inkallningsövning där Anita höll valpen och en förare i taget kallade in med visselpipa. Lakrits rasslade in precis där han skulle, utan omvägar. :)
Anita menar på att det är viktigt att träna in ”närinkallningar” (eventuellt med koppel) där föraren backar och tar emot hunden rakt framifrån, tar emot eventuell apport (så småningom) varpå hunden lugnt sätter sig. Jag körde med dubbel handtarget där, funkade jättefint redan vid första försöket.

Nästa lilla övning var Sitt. I princip alla menade att hundarna kunde Sitt redan när de hämtades från kenneln, och jag kan bara instämma. Jag har egentligen inte satt kommando på det än, men det börjar väl dags att göra det nu.

Sedan fick vi träna att gå jaktfot, dvs. utan att kräva full fokus upp på förarens ansikte. Här rekommenderar Anita att träna i åttor för att det hela tiden ska hända saker och inte bli en långtråkig raksträcka. Själv brukar jag också köra zickzack på gångbanan, det är väl ungefär samma grej.

Därefter var det lunchdags. Jag gav Lakrits sin lunch på gräsmattan och sen fick han hoppa in i bilen med tvåbeningarna gick in i huset och fick en jättegod rostbiffsallad. Under kaffet pratade Anita om vikten av passivitet, och hon menar (till skillnad från Carina Persson på valpkursen) att man inte ska belöna passiviteten, eftersom man då bygger en förväntan vilket genererar aktivitet. Hon vill att vi går till något händelselöst ställe och sätter oss med kort koppel och tar tiden på hur lång tid det tar tills hunden har tröttnat och bara kopplar av. Ska bli ett intressant projekt!

Som alternativ till denna metod (att bara vänta ut hunden) pekade hon på ryggsäcken (som Eva Bodfäldt kör med), bur eller uppbunden. Jag ska absolut köra fler burlekar med Lakrits för att ytterligare stärka burens rolighet. Redan nu går han ju gärna in frivilligt, det som behöver ökas är tiden utan att det blir pip. Samma sak med stadga vid Sitt, vi ska lägga mer fokus på att öka tiden snarare än avståndet till hunden.
Om man ser en tendens till bristande stadga (musklerna börjar spännas, hunden rör sig osv.) ska man ta till nästa övning, som vi fick praktisera efter lunchen:
Kontakt – du och jag
Man har hunden sittandes framför sig. Starta övningen med något ljud (jag kör nog med tit-tit, tungan mot tänderna, som jag redan ofta använt för att få Kaspers uppmärksamhet, det kändes spontant rätt). Att ha ett ljud här är nog bra med tanke på shejpingövningar där man också ofta startar med hunden framför sig, dock utan att säga något. Det blir ett sätt för Lakrits att skilja på övningarna så han inte börjar testa olika beteenden här. Ha godisar i handen från start, inte i fickan, och för godishanden långsamt mot hunden precis i ögonkontaktens bana. Tanken är att få full fokus på godishanden (och därmed förarens ögon) och helt ignorera omgivningen. Behövs det kan andra handen komma upp i stoppsignal och man kan luta sig aningen mot hunden för att dämpa den. När hunden sitter lugn och fin ger man godiset. Det blir nästan som lite omvänt lockande där godiset uteblir om man inte sitter lugnt och fint.
Avsluta med att föraren återgår till utgångsposition med hunden sitter kvar och väntar tills annat kommando ges.
När vi provade i praktiken var det svåraste att tänka på att inte titta ner på hunden när jag återgick till utgångsposition, utan titta rakt fram. I övrigt tycker jag att det gick jättebra så här första försöket.
Jag fick höra om de handtecken Anita använder, men det lägger jag in bland kommentarerna i det gamla inlägget, så jag får allt sånt på ett och samma ställe.

Mot slutet fick valparna rejsa lite, och en del tog chansen att kolla om mjölkbaren fortfarande var öppen. Är ganska säker på att Lakrits var en av dem.

De fyra hörnstenarna kontakt, lydnad, passivitet och stadga är de saker vi nu ska träna vidare på. Vi träffas igen om en månad. På senhösten ska vi sedan göra en FART-test i Flentrakten. Det ska bli spännande.

Avstår från att ens försöka namnge människor eller hundar, det är dömt att bli fel. Om någon vill ta på sig uppgiften så hör av er. :)


Väl tillbaka i Liljeholmen igen fick jag bara höra lovord om Kasper. Sånt glädjer ju en mattes hjärta. Karin och Kasper hade varit på Långholmen och gått en långpromenad och han hade gått fot, skött sig fint vid hundmöten och hittat på trix. Citat från Facebook:
”Kasper sköter sig fantastiskt, är hur väluppfostrad som helst och charmar mig sönder och samman. Han gör till och med tricks UTAN att man gett kommando! Antar att det är ett uttryck för extremt sug efter köttbullar, men ändå... gullig! 
Vi har varit ute i skogen i två timmar och nu sover han i soffan brevid mig. Hundlivet asså. *love*”
Jamen,  det är ju sånt där vi som lånar ut hundar vill höra! Det där med utan kommando är antagligen ett resultat av vår shejpingträning. *grin*

Lakrits gillar blåbär

Lakrits har just fått ett varsågod på att ta blåbärshögen på stubben. Tur man har en snabb kamera ...

Porträtt av Kasper

Skogspromenad

Idag var det lite svalare så vi tog en skogspromenad.
Fick med mig kameran också. Kul att fota herrarna, om än inte alldeles enkelt.

Lille söt-Lakrits.

Kasper ser lurig ut.

Skönt att bara behöva ha en av dem kopplad.

Mina fina skogsmullar.

Lakrits är ute på span.

Men hallå, ska ni gå åt ett annat håll?

Nu lyfter jag!

”Åh, jag lättar, jag flyger, jag svävar fram,

låt det aldrig ta slut.”

Åkte till klubben en sväng

Jag hade lite papper som ändå skulle till klubben så jag tänkte passa på att köra ett litet träningspass med buren och se om det gick att träna den andra hunden medan den första var just i buren. Trodde det skulle vara tomt på klubben. Men icke. Fyra–fem personer tränade agility, men det var i bortre änden av plan så jag tänkte att jag stör nog inte så mycket.
Men lite pip blev det... :)

Jag började med att ställa fram ett halvdussin rallyskyltar rakt framför buren och sen tog jag ut hundarna ur bilen. Jag lät dem gå in och ut ur buren några varv och matade upp intresset för den. Sen fick Kasper börja i buren medan jag lekte lite med Lakrits. Jodå, för att vara första gången på appellplan så lekte han. Inte jättelänge, men med ett par fina gripanden. Jag testade en slags repfrisbee som var klubbens – halvkul. Bäst var kaninskinnet ändå. Sedan körde jag lite allmän shejping och här börjar Stå och Utgångsposition komma som frivilliga beteenden, liksom till min glädje lite Hoppstå. Vi har inte kört detta alls mycket, så det var kul att se. Sitt belönar jag sällan, för det kommer så spontant ändå, och Ligg har vi inte hunnit till än. Handtarget är också populärt.

Sen var det Lakrits tur att vara i buren. Jag hade med mig hans 16-mål och han fick hela den inne i buren. Bra, sade Lakrits. Men när portionen var slut en minut senare var det inte lika bra. Han pep rätt rejält, men Kasper och jag fortsatte att gå den lilla korta rallybanan. Det var kanske fyra skyltar nedåt, sen en vändning och uppåt igen. Då tystnade Lakrits och jag bröt banan med Kasper och gick istället bort för att belöna Lakrits. Sedan gick vi tillbaka och fortsatte banan ut. Det roliga med Kasper är att han i princip inte nosade någonting i gräset. Kan det vara att planen är så torr eller att det inte är nån regelbunden träning där nu? För att det skulle vara att han lärt sig vågar jag väl inte tro... Men det går nog en del folk där även nu sommartid, tror jag bestämt. Tja, bra var det iallafall.

Jag bytte hundar igen och körde lite mer burlek. Kan konstatera att det blir trångt och rörigt när båda hundarna går in samtidigt... :)

Lite mer kort träning med Lakrits med fritt följ och lite svängar. Mest höger, men han är inte helt borta om jag gör en tydlig vänstersväng. Utnyttjade ett par rallyskyltar att svänga runt. Sen körde jag ett rallypass till med Kasper. Fortfarande lite gnäll från Lakrits, men det var väsentligt lägre jämfört med första passet vi gjorde. Det ska nog gå att få till detta så småningom.

Vi avslutade med att softa på altanen. Jag fikade och hundarna fick koppla av. Det känns som en inte alltför lång, men rätt konstruktiv, träning idag.

Miljöträning – stadsbesök

Det började lite tokigt: jag såg fel på klockan och åkte iväg en hel timme tidigare än tänkt. Det gjorde nu inte så mycket, vi fick bara lite mer miljöträning inne i stan.
Tåget in gick väldigt bra förutom att det var ganska varmt. Sen promenerade vi i sakta mak bort till Humlegården och lade oss en stund i skuggan på gräsmattan. Fick av min kompis veta att det finns en hundgård i Humlegården, så dit gick vi. Medan vi väntade på kompisen fick vi besök av jack russeln Hector. Därefter kom en mycket trevlig aussie. Så småningom mötte kompisen upp med lagotton Grappa och hundarna fick lattja.



Det kom även en del andra hundar till hundgården. Lakrits tog det lugnt och var mest hos mig medan Kasper skulle kolla in alla nykomlingar på sant gårdshundsmanér. Han godkände alla utom en rottisvalp, som utsattes för morr och tänder. De vistades i närheten av oss i hagen en stund medan jag höll ordning på Kasper och försökte förstärka beteendet ”snäll mot rottis”. Efter att de gått kom en boxer som inte heller gillades helt. Den hade en tendens att stirra rakt på övriga hundar, så de flesta undvek att leka med den, så även Kasper efter någon inledande morrning. Andra hundar (terrier, dvärgpinscher, ett par frallor och kanske nån mer) godkändes till fullo av Mister Gårdskontrollant.
När vi fått nog av hundgården promenerade vi bort till en uteservering och fick oss lite att dricka. Vatten till fyrbeningarna och vin till oss andra. Lakrits första restaurangbesök avlöpte riktigt väl och han sov en stor del av tiden. Grappa grävde ett hål, men i övrigt skedde inga malörer. Jo, innan jag gick hem passade jag på att gå på toa och överlämnade hundarna till kompisen och hennes nyanlända kompis. Nu blev Kasper desperat över att jag gick och sin Houdinivana trogen lyckades han tråckla sig ur halsbandet och springa efter. Som tur var sprang han inte ut på den närbelägna vägen och kompisens kompis fick tag på honom och återförde honom till bordet igen. När jag lyckligt ovetande om denna kalabalik återkom satt de där med hundarna under noggrann övervakning. Tack för hjälpen!
Vi promenerade tillbaka till Östra station och kom alldeles lagom till att ett tåg hem till Vallentuna skulle avgå. Hundarna sussade sött större delen av hemfärden. Det tror jag, det.

Minigodissök

Med Kasper har jag bestämt för mig att vi tidigt körde små sökövningar inne. Både godis och leksaker. När han blev mer avancerad utnyttjade vi alla våningsplanen vi har i huset och droppade en leksak från över- till mellan- eller underplan. Eller kastade en uppåt, för den delen. Sen fick han leta. Det har gjort att han har en mycket bra känsla för huset i alla tre dimensionerna, även höjdledes.
Lakrits, då? Han har ju hittills inte visat något jättestort leksaksintresse, så jag tror att jag måste jobba upp det mer innan det blir aktuellt att gömma någon leksak. Man måste ju gilla det man ska leta efter... Godis, däremot, gillar han. Här har svårigheten istället varit att han gillar det så mycket att han inte viker en millimeter från min sida  när jag har godis i handen. Skulle ju kunna binda fast honom eller så, men det har inte känts så motiverat i detta sammanhang.
Nu har han ändå börjat lära sig begreppet ”Vänta” litegrann. Om jag sätter honom och säger Vänta kan jag faktiskt gå ett par steg från honom utan att han följer med. Det utnyttjade jag nu. Jag satte honom i köket, tog två godisar, backade precis runt ett skåpshörn utan att förlora kontakten med honom och lade ena godisen på golvet precis runt hörnet och den andra runt nästa hörn.
Sen gick jag tillbaka till honom och sade Varsågod. Swosh!
Han vimsade runt, råkade mest av tur hitta godis nummer två och gick tillbaka till mig. Jag undvek att titta på honom utan stod bara och väntade. Han vimsade tillbaka ett varv, passerade godis nummer ett med ett par decimeter, och så till mig igen. Jag stod passiv. Han tog ett varv till på samma sätt. När han var nästan framme vid mig syntes det plötsligt hur nosen slogs på och han började söka och inte vimsa. Det var som att vrida om en strömbrytare.
När han väl hade börjat använda nosen tog det bara någon sekund. Det var roligt att se skillnaden. Såna här små övningar ska jag fortsätta med nu när han klarar att vänta litegrann, så får vi snart igång näsan bättre redan från start.

Ensamhetsträning

Det är så skönt att hitta Lakrits sträckandes yrvaket på sig bortifrån skohörnan när man kommer hem efter promenad med Kasper. Det betyder ju att han kan koppla av trots att vi gått iväg. Att han ligger just vid skohyllan kan ju låta oroväckande, men det är en sval plats nära dörren, och så har han koll när vi kommer hem igen. Och han kanske flyttar en sko, kanske till och med biter lite i den innan han somnar. Men bortsett från Saras tunna sommarskor (som jag sagt till henne att flytta undan) är skorna där av kraftigare typ och han har inte demolerat någon. (Mer än då några tandavtryck i just Saras tunna skinnskor.)
Vi är uppe i ungefär en halvtimmes frånvaro nu. Jag har inte tagit tid exakt, för eftersom han möter oss på ett så avslappnat sätt känner jag att även jag kan gå/cykla mer avslappnat på Kaspers och min tur och inte hela tiden tänka på att vi måste skynda hem till Lakrits. Jätteskönt!

Retrievertränare, se hit! Vilka signaler är bäst?

Jag gick ju valpkurs för Carina Persson nyligen och hon tipsade då om att använda handtarget för inkallning (gjorde jag redan) men också samma signal i en massa olika andra vinklar, inklusive uppifrån, och med båda händerna. Istället använde hon knuten hand i betydelsen Stopp. Hon hade gjort det till en rolig lek med sin hund: två knutna händer = stopp, öppna ena handen så hunden får dunka nosen där. Vilken hand öppnas nästa gång?

Så långt allt väl. Men nu börjar jag fundera ett steg till. Jag ska ju använda Lakrits till apporterings- och jaktträning och behöver då en fungerande stoppsignal på avstånd, likaså andra dirigeringssignaler. Kommer hunden verkligen att kunna skilja på en öppen och en knuten hand på långa avstånd? Eller borde jag tänka annorlunda med den här typen av signaler redan nu som valp med tanke på framtiden?

Tina och jag diskuterade detta lite igår, och jag ställde ungefär denna fråga nu till Eva Bodfäldt eftersom hon tränar apporterig och jakt med Zakk. 

Eva svarade nästan omgånde :) och sade då att hon fått problem med att Zakk ville närma sig när hon använde öppen hand i sido- och uttecken. För henne upphörde det när hon begränsade sig till att använda handtargeten nedanför midjehöjd. Hon menar att jag som ett alternativ kan använda vitt papper eller näsduk vid dirigeringen. Tina var igår negativ till att använda specialgrejer till dirigering (du får gärna utveckla varför, vi diskuterade inte det så ingående) men jag vet också att Märta är jättenöjd med sin slaskrensare. Som jag ser det är väl nackdelen att ju fler prylar desto större risk att man glömmer nåt hemma. Annars verkar slaskrensaren smart, billig och greppvänlig också.

Nu vill jag alltså ha in synpunkter på detta! Alla ni som jobbat ett tag med dirigering redan, hjälp mig att inte måla in mig i något dumt hörn med handtecknen. Man kan ju lära om, men bättre lära ut rätt från början. 

Härligt trötta hundar

Idag var vi på trevligt besök hos Tina mitt i skogen i djupaste Sörmland. Hundarna kunde springa fritt utan risk för bilväg i närheten. Så härligt att kunna tillåta det. Jag var lite orolig att Kasper skulle ta sig för stora friheter, men han tog visserligen några stora lovar, hittade dypöl och så, men mestadels var han hos oss. Att leka med store Freddie var riktigt kul, det var roligt att se dem jaga runt tillsammans. De lekte bra ihop, förutom när sonen i huset kastade frisbee. Freddie kontrollerade ju situationen med både fart och grepprecision, medan Kasper följde efter som en trogen vante. Sen ville Kasper också greppa frisbeen, men då sade Freddie ifrån. Där gick gränsen. :)
Sabina vande sig vid de båda gästerna och muttrade ytterst lite. Lakrits både lekte lite med de andra hundarna och kunde slappna av med en pinne eller ett ben. Härligt att se.
Vi åkte och badade och man kan inte annat än förundras över hur väl labradorerna utnyttjar sina svansar i vattnet. Lakrits simmade lite igen, pep lite efter mig, men satt också tyst en del och bara tittade från strandkanten.
Båda hundarna var tysta och fina i bilen, både dit och hem.

Vaccinering

Nu är båda nyvaccinerade.
Jag valde att börja med Lakrits eftersom jag vet sedan tidigare att Kasper inte gillar veterinärer och sprutor. En dålig upplevelse redan som liten har medfört detta.

Jag lade en köttbullshög på bordet och hivade sedan upp hunden. Veterinären började med att känna igenom honom och han fick en bit köttbulle då och då. Allt var okej, inklusive hjärtljud. Sprutan bekom honom inte alls och han fick sätta i sig resten av köttbullsbitarna innan jag bytte hund och lade upp en ny hög godis.

Besiktningen gick bra ända tills stetoskopet nuddade vid magen. Morr! Jag sade direkt att sätt gärna på munkorg, för jag vet att han har en dålig erfarenhet av veterinärer. Vi gjorde så och sedan tog hon sprutan innan hon återgick till stetoskopet. Sprutan bekom honom inte alls, förvånansvärt nog, medan stetoskopet fortfarande var läskigt. Men köttbullsbitarna gjorde nog ändå upplevelsen lite behagligare.

Jag vägde bägge också, inklusive både sele och koppel. Lakrits har ökat till 9,8 kg. Samma som Kasper, sade jag. Men sen satte jag Kasper på vågen och fick en liten överraskning: 10,3 kg!
Samma som Kasper borde väga, tillade jag, och insåg att nu måste det till en liten diet. Han får ju inte lika mycket motion nu, dels på grund av värmen och dels på grund av att jag inte vill lämna Lakrits ensam så långa stunder i stöten. Veterinären tyckte också att jag skulle skära ned lite på kosten så länge. Jag får riva lite morötter och blanda i, så han får lite mer bukfylla ändå.

Den ena vill ha det svalare än den andra

Morgonlek och cykling

Igår kväll lämnade jag en Kasper och en liten labbevalp i köket. I morse kom jag ner till en Kasper och en hoppig unghund. Gulp! Hur gick det till?
Det kändes och såg ut som om Lakrits vuxit minst en månad i ålder bara över natten. Är det för att han gått från 12 veckor till 12 och en dag? Helt plötsligt var han hoppig och skuttig och mer slyngelaktig i sina rörelser, inte det där lilla valpiga, om ni förstår skillnaden.
Jag vet inte om det var därför, men Kasper var måttligt road av att leka med skuttjerkan i hagen nu på morgonen. Eftersom vädret var rätt medgörligt, varmt och soligt men lite fläktande, bestämde jag mig för att låta Kasper få en cykeltur.
Men först måste ju hoppis få ut lite av sin energi. Vi gick ut på gräsmattan bara han och jag och de av honom utvalda leksakerna och så tränade vi lek. Det gick faktiskt över förväntan, tre leksaker av fyra lekte han med. Fotbollsgrejen var minst intressant idag. De mjuka gick bäst, och jag fick till riktiga gripanden och i princip lite dragkamp. Inte som med Kasper ännu, men stora steg framåt. Ingen godisbelöning, bara beröm och klapp efteråt. Efter detta tog vi en kort liten koppelpromenad. Idag blev det ganska många stopp för att han ville skynda snabbare än jag, men med hjälp av Stolpen får jag snabbt in honom rätt igen. Att gå fint vid promenad är nog inget jag får ta för givet, det kommer säkert att ändras allt eftersom han blir äldre och slyngligare. Ju mer vi tränat det dessförinnan, desto bättre grund har vi att stå på, känns det som.
Sedan fick Lakrits gå in och Kasper komma ut. Vi cyklade utmed sjön, en jättemysig tur som jag gärna förlängt lite om bara inte Lakrits väntat själv hemma. Men cirka tre km i skapligt tempo blev det.
Det blir nog varmt idag med, så detta var en bra start på morgonen.

Targetträning

Det är kul att träna olika targets med Lakrits. han har verkligen börjat förstå konceptet nu, och idag gjorde han en del mycket medvetna tassrörelser på musmattan. Men sen rätt var det är så liksom glömmer han bort vad vi håller på med och bara sätter sig ned och tittar på mig. Och undrar varför det inte kommer nån godis. :)
Jag avvaktar och rätt var det är kikar han omkring sig, ser musmattan och skyndar dit. Sååå gulligt!
Har provat några gånger att utmana båda samtidigt. Den som hinner nosa först på targetpinnen får godiset. Här tror jag inte Lakrits riktigt har fattat konceptet, men det får definitivt Kasper att bli snabbare. :)

Utflykt till Norrtälje

Vi gjorde en utflykt till Norrtälje idag. Dottern fick övningsköra hela vägen, inklusive motorvägsdelen. Duktigt!
Vi badade i Erken, men den här gången ville Lakrits inte simma utan nöjde sig med magdjup. Han tyckte att det var kul att få utforska en ny trädgård.

Kasper brukar sällan bära omkring på pinnar, iallafall inte nån längre stund. Men när nu Lakrits gjorde det högg Kasper in på andra sidan och så gick de där så fint med samma pinne i munnarna. Gulligt.

Mätte Lakrits med en tumstock och får det till 35 cm, dvs. samma höjd som Kasper. Imorgon ska vi ju till veterinären, så då ska jag passa på att väga dem på en bra våg. Skulle nästan tro att han är ifatt storebrorsan där också.

Simpremiär!

Vi tog oss till hund- och hästbadet i Svinninge nu på kvällen, och ta mej sjutton om inte lillen började simma helt spontant när bottnen tog slut. Några meter till mej och några meter till Sara, vid flera tillfällen. Han är hur duktig som helst. Verkade inte tycka det var konstigt alls.
Detta var hans tredje badtillfälle någonsin.
Däremot pep han igen när jag försvann utåt djupt vatten och dessutom doppade huvudet. Att Sara var där som stöd hjälpte inte, tyvärr. Även Kasper blev orolig när matte försvann så där, men lugnade sig när jag pratade med honom med lugnaste rösten.
Superskön stund hade vi, välbehövligt efter dagens hetta.

Slöar mest

Nu har det blivit så varmt även på nätterna att det inte går att göra så mycket. Mer än det man måste då.
Hundarna leker lite i hagen på morgonen, sen tar de det lugnt mest hela dagen, och så går vi en promenad på kvällen. Kasper får väl lite mer än så, men inte mycket, faktiskt.
Något lite småtränande inne kan det bli också. Och lite bentuggande.
I söndags for vi till sjön och badade. Lakrits var i till magen, lite djupare än sist, och när jag simmade mot honom upp på den sluttande klipphällen kom han mot mig. Jag stöttade honom under bröstet så han kunde hoppa upp i famnen i det kanske knähöga vattnet. Så satt vi där och myste ett tag. Det slutade med att hela han var blöt. Rätt skönt, tror jag. Att det sen var väldans svårt att ta sig upp från denna sluttande klipphäll är en helt annan historia.
Även strandlivet var kul, tyckte hundarna. Pinnar och äppelkart (!) att tugga på och rulla omkring. Och rädda när de åkte ner i vattnet. Och lite grävande, så klart. Sen fick jag Lakrits att koppla av och sova lite. Kasper skällde lite när någon båt oförhappandes passerade nära vår strand.
Några av bilderna har redan publicerats på fejan, men här kommer de något bearbetade.

Igår bokade jag tid för vaccination. Onsdagen var fullbokad, men på torsdag vaccineras både Lakrits och Kasper. Det var i princip dags för Kasper ändå, så lika bra att ta båda samtidigt.

Vet inte hur vanligt det är att jaktlabbar tävlar agility, men en av Thorsvikennelns avkommor gör just det. På kennelwebben finns det ett par fina filmsnuttar som visar hur duktiga de är (Senaste nytt, 11/7).

Valpkurs 2(2) för Carina Persson

Dagens valpkurs gick mycket bättre än sist ur gnällsynpunkt. Ja, egentligen ur alla synpunkter, men förra gången var han ju också världsduktig på vissa saker.
Lite gnäll kom det periodvis, men han kopplade av bättre. Och en del övningar vi gjorde var effektiva, så med lite mer träning blir det nog jättebra.
Vi började med att berätta hur träningen gått under veckan och så fick vi visa upp vår geni-/shejpingövning. Jag passade på att fråga Carina om Stolpen och fick visa hur långt vi kommit med den. Hon tyckte det såg bra ut, och tipsade om att varva med extern belöning och inte bara handen när jag ska fejda bort godishanden, t.ex. en skål med godis framför hunden. Över huvud taget talades det mycket idag om vikten av att variera belöningarna, både typ av belöning och placering (båda händerna, munnen, externt åt något håll, kasta).
Vårt shejpingtrix blev så här:
Jag sitter på en stol och så böjer jag mig fram och lägger vänsterarmen över bägge knäna.
”Var hänger du då?”
På det kommandot hoppar Lakrits upp med framtassarna på armen och verkligen hänger på mig. Ibland hänger han ner med huvudet också, men det sitter inte hundra än.
”Hos matte, såklart!”
Inte så avancerat, men det mottogs väl.

Sen hade vi en skvallerövning. Jag har ju gått en ren skvallerkurs hos Eva B, det här var introt, kan man säga. Lakrits var duktig på detta, och jag vet ju hur vi ska köra vidare.

Nästa övning var något Carina kallade Indianen: att kalla in när hunden tittar eller redan är på väg mot mig. (Detta ska man se till att göra 80 % av inkallningsgångerna.) Man ska sträva efter att alltid kalla in till något, inte från något. Övriga 20 % kan ske när hunden är riktad från/på väg från föraren.
Denna övning gjordes genom att hon höll i hunden medan föraren knatade bort en bit och kallade in med leksak som belöning. Lakrits tyckte det var så där halvkul. Han tog den lite, men släppte rätt snart. Jag har ju fått lära mig på diverse kurser (bl.a. Eva Sognevik och Bus och lek med Anette W) att prata med ljus och glad stämma (kvittra) till hunden för att få den att vilja komma, och nu kom just samma Anette med en konstruktiv synpunkt – den ljusa rösten kunde göra att jag blev intressantare för Lakrits än leksaken! Så – bort med rösten och köra enbart leksak blev nästa prov när vi skulle testa att smyga undan från hunden och se om den märkte något, och om vi kunde göra en inkallning utifrån det. Lakrits är ju ingen man smyger undan från, men enbart leksak utan röst gav faktiskt resultat! Jag märkte att så fort jag sade så lite som ett Bra! att han grep kaninskinnet så släppte han – antagligen i tron att nu skulle vankas godis. Här ser man ett tydligt exempel på hur mina båda hundar är väldigt olika – med Kasper behöver man vara rejält roligt och anstränga sig mycket för att man själv ska vara intressantare än omgivningen ... En mycket bra lärdom.

Därefter var det mycket inomhusövningar. Skönt, för det var 30 grader varmt ute. Vi tränade bl.a. hantering, som utgick ifrån Ryggsäcken med en godishög framför. Vi satte oss på golvet och började träna de första stegen av dessa moment:
Klor:

1. tass i handen
2. hålla i och pilla lite på klo
3. föra en tång till klon
4. klippa med tången

Vid alla dessa delmoment ska hunden vara lugn och hålla tassen still som kriterium för att man ska släppa tassen och ge en godisbit från högen.
Tänder:

1. lyfta lite på läppen vid sidan av munnen
2. lyfta på båda läpparna
3. in med ett finger till tänderna
4. in med finger och öppna käkarna

Samma kriterium – lugn och stilla hund, så släpper man det man gör och ger en godisbit från högen.
Öra:
Samma sak, lyfta örat, ner med ett finger grundare/djupare.

Nästa moment var handtarget. Det kan ju Lakrits redan, så vi fick visa det. En sak jag aldrig gjort var att köra även med höger hand och att variera positionen på handen till mellan benen osv. Inga problem förrän vi kom till höjd hand där hunden skulle hoppa för att nosa. Lakrits satte sig och bara tittade på mig. Efter några försök trillade poletten ner hos mej. Ett sådant handtecken gör jag ju när han ska sitta still och inte springa fram till Kaspers matskål! Han tolkade alltså övningen som Stopp. Mycket bra gjort, egentligen!
Carina tipsade om att hon kör öppen hand även i brösthöjd, till och med två utsträckta öppna händer (tänk fågelskrämma), för signalen Kom. Samma som jag gjort, fast bara nere vid vänstersidan. Till Stopp-signal har hon använt knuten hand. Till sin bc har hon stått som fågelskrämma med två knutna nävar, hunden stannar och kikar omväxlande på den ena och andra handen, ivrig att se vilken hand hon tänker öppna. Det har blivit som en rolig lek dem emellan. Kul!
Så nu ska jag försöka ändra mitt Stopptecken från öppen lyft hand till knuten lyft hand. Vi får se hur svårt det blir...
Det sista vi gjorde nu när hundarna var trötta var en passivitetsövning. Ryggsäcken igen med godishög framför, sedan släppa taget om hunden när den känns helt lugn och samtidigt införa kommandot Vänta. Sedan fick vi testa oss fram och avlägsna oss lite (men fortfarande ha koll på hunden och högen). När hunden var riktigt lugn och fin – varsågod. Gick kanon. Men å andra sidan var han bra trött nu, får se nästa försök när han kanske är lite piggare.

Efter lite velande bestämde jag mig för att passa på och köpa nya Kontaktkontraktet med dvd och handledning till kurspris. Jag har ju redan gamla versionen, så är det någon som vill köpa den till ytterst reducerat pris går det bra att höra av sig...

Matmissilen (kräsmagevarning)

Plötsligt fick jag se hur Lakrits tuggar på något misstänkt. Något rött. Hmmm. Dags att agera.
Jag lyckades få fatt i grejen i hans tuggande, sylvassa mun. Så här såg grejen ut:

Vad är det? Gissa innan ni kikar vidare!

Som ytterligare ledtråd kan jag berätta att just när jag åt middag ute i hagen lade han en tvåa. Okej, tänkte jag, den tar jag efter maten. En liten stund senare ser jag hur han rotar just i den trakten. Neeeej .... vill inte!
Så kommer han skuttande mot mig när jag ropar ... med något rött i munnen. En till!
Raskt bytte jag till mig denna läckerhet mot en bit squash från min tallrik. Jodå, precis vad jag misstänkte.
Tur att jag vid det här laget hade börjat bli mätt, för aptiten sjönk nu något. Alltså, vad kan det vara?

*

Igår tappade jag en röd påsklämma på golvet, en sån där femcentimeters giljotinvariant som snäpps ihop i ena änden. Tänkte inte så mycket på det, men innan jag visste ordet av hade Lakrits snappat upp den och drog iväg. Jaja, tänkte jag, han kommer väl tillbaka med den. Icke.
Han dök upp snabbt igen, men utan klämma. Jag letade överallt. Ingen klämma. Hoppades febrilt att jag missat att leta på något ställe, för inte kunde väl han ha ...?
Idag fick vi beviset. Han kunde ha. Och gjorde det.
Det var antagligen tur att den gick sönder i gångjärnet och kom ut i två delar.

Det är stor skillnad på en dansk-svensk och en labrador. Kasper skulle aldrig, ens som yttepyttevalp, kommit på tanken att äta en sån. Inte ens en storlek mindre. Oavsett färg.

Cykeltur och ensamhetsträning

Kan rapportera att denna natt gick lika bra som gårdagens. Är så nöjd över lillen, han har klarat sig från midnatt till närmare sju.
Efter lite frukost och lek bestämde jag mig för att ta Kasper på en morgoncykling innan det blev för varmt. Jag bedömde att Lakrits var ganska trött och förhoppningsvis skulle kunna klara att vara ensam en liten stund.
Kasper och jag tog en runda på drygt 4 km och träffade många morgonrastande hundar på vägen. Han var dock cool vid varenda möte och bara sprang på koncentrerat. Enda gången han reagerade var när vi blev omcyklade av två cyklister, då ville han gärna hänga på dem. :)
När vi kom hem låg Lakrits fint och väntade vid skohyllan. Inget söndertuggat vad jag kunde se, inga pölar heller. Och tyst var det. Min fina lilla hund!

Genombrott!

För första gången sen Lakrits kom hem har jag sovit i min egen säng!
Igår reste Rolf bort, så jag är solo hemma med hundarna. Sara dyker upp nån gång ibland, hon är en bra backup.
Natten till igår märkte jag att det var jag som vaknade vid fyrasnåret, inte Lakrits. När jag gick upp hängde såklart han på, och han fick en snabbkiss ute. Jag insåg att det nog var den knirkande (inte puttrande!) sängen som jag vrider mig rätt mycket i för att den är rätt tuff mot ryggen som gör att han fortfarande vaknar flera gånger på natten, inte hans blåsa.
Nu när jag inte hade några andra personer hemma som kan störa nynattade vovvar tänkte jag att jag provar att gå upp (galler för trappan både uppåt och nedåt så de måste hållas i köket), sitter vid datorn en liten stund, klär av mig och lyssnar av läget. Är det lugnt så lägger jag mig däruppe. Sängen nere utnyttjades av Kasper, vilket var rätt bra: viss distans för att inte locka till lek, men samtidigt närhet till Lakrits.
Jag hörde ytterst lite ynk nerifrån och släckte lamporna successivt på övervåningen. Till slut var det bara sovrummets lampa som lyste genom den öppna dörren. Tyst. Jag släckte och gick och lade mig. Skönt med egen säng igen!
Jag vaknade inte förrän 06.30 – av mig själv, inte av hundarna. Bäst att stiga upp meddetsamma och kolla av läget där nere. Några pölar?
Hundarna vaknade direkt av mina rörelser, och välkomnade mig som den försvunne atlantfararen. Jag släppte omedelbart ut Lakrits på en morgonkiss. Inget inne! Det här är verkligen ett genombrott!
Jag tror det var bra att börja nu, med huset tomt på andra. Då har jag full koll på miljön, hundarna kan få det lugnt när de behöver det, inget ljud som plötsligt väcker dem så vi får börja om från början igen.
På hundmatssidan har vi också gjort genombrott, men inte lika plötsligt. Det har mer kommit smygande, lite successivt. Jag började ju omedelbart när Lakrits kom hem att kräva ögonkontakt innan han fick matskålen. Sitta gjorde han spontant, det kanske han lärt sig på kenneln?
Sen har jag i små steg nått fram till att jag sätter ner skålen framför honom och han fortsätter att titta på mig tills han får ett varsågod. Där är vi nu uppe i ett par sekunders väntan. Jättebra!
Kasper kan ju vänta hur länge som helst på ett varsågod. Jag kan gå på toa, ta mig en kaffe, göra vad som helst utan att han tjuvar vid matskålen. Det är en kanonegenskap som vi har brukat ägna åt att träna på lite smågrejer på morgonkvisten innan han får sin frukost. Det har blivit omöjligt nu med den lille matmissilen i huset.
I början när Kasper skulle äta sin mat fick jag hålla Lakrits i famnen för att Kasper skulle få vara ifred. Sedan räckte det med att på golvet hålla honom över bringan. På senare tid har jag kunnat resa mig upp och bara stå emellan dem med järnkoll på Lakrits. Nu kan båda sitta framför mig, och så säger jag ”Kasper, varsågod!”. Problemet där är att Kasper är så vältränad (i köket! ute i andra miljöer kan han minsann tjuva) att inte tjuva på något annat än ett rent ”Varsågod” att jag fått lite svårt att få honom att förstå att han faktiskt får ta maten, samtidigt som mitt kroppsspråk tydligt (för Lakrits skull) visar att nån mattagning minsann inte är tillåten. Nåja, hellre ett problem åt det hållet än åt det andra... Lakrits sitter kvar och väntar, lägger sig ibland ner (måste försöka ha en klicker tillgänglig då, har missat det hittills) och vet nu att han inte får gå fram till Kasper medan han äter. Nu senast fick jag till och med honom att vända sig bort och börja göra andra saker!
Efter hundarnas frukost hämtade jag tidningen och gjorde mig en latte och gick och satte mig i solen i hagen medan hundarna fick leka av sig lite. Därefter fick Kasper en egen träningspromenad av det kortare slaget. Vill ännu inte lämna Lakrits så länge, men nån kvart går faktiskt bra. Han ligger vid skohyllan när man kommer tillbaka, så det är nog bra att ha lite koll på vilka skor man lämnat framme innan man går ut. :)

Nyvaken och tuggsugen

Strandbesök

Tog lite eftermiddagsledigt och åkte till en strand i Svinninge med hundarna.

Kasper fick gå i lina där, för han badar ändå inte, och så var Lakrits lös. Båda utforskade sandstranden med stor glädje. Lakrits var i vattnet till mitt på magen ungefär och hängde med mig dit jag gick. Ända tills jag gick ut och doppade mig till axlarna. Då blev han lite skraj när matte höll på att försvinna, så jag avstod från att bada mera utan gick upp till hundarna igen. 

Några bilder med iPhonen tog jag, dock ingen när Lakrits var i som djupast. Det kom en långhårig collie dit, som Lakrits var framme och hälsade på. Han hade aldrig sett ett så långhårigt och sandigt kreatur förut, men det mötet gick alldeles utmärkt.

XBow

Jag fick en fin present i julklapp. Och idag skulle den åkas. Det visade sig vara ett fartfyllt äventyr som lämnade sinnet i full gungning. Stjärnfotografen, tillika julklappsgivaren, var givetvis med. Alltså – ett antal bilder från Barkarby flygplats:

Jag får fyrpunktsbältet fastspänt ordentligt av föraren Jocke.

Check! Put the pedal on the metal!

Det syns inte här, men det går undan ...

Barkarby köpcentrum skymtar i bakgrunden.

Vingarna håller bilen säkert på banan.

Här ser man hur vänster bakhjul lättar i den skarpa u-svängen. 

De sista bilderna fick Rolf fram lite fartkänsla också.

Kanonbilder, eller hur?!