Vi startade tvåa idag, så det blev riktigt tidig uppstigning. Väl framme var frågan om jag skulle hänga med fram och titta på första ekipaget eller gå tillbaka och förbereda Lakrits? Eftersom det även den här gången var med en domaraspirant valde jag att stanna nästan hela första ekipaget, i förvissning om att det skulle ta extra tid efteråt. Och det funkade ju såtillvida att jag hann tillbaka i tid och hann sitta lite passiv på stolsryggan med honom. Kanske hade det varit bättre med mer tid där, svårt att säga.
Det var två enkelmarkeringar med kort promenad emellan dem. Lakrits var lite väl taggad och hade lite svårt att hålla fotposition, fick säga till honom ett par gånger, men i övrigt korrigerade han sig själv. Första kråkan var en rätt taskig avlämning just för att han var så taggad, men han kom rakt på och plockade upp den. Nästa sprang han rakt mot, men missade och gjorde en cirkelrunda som väl var lite väl stor. På tillbakavägen fick han vittring på den där den hamnat bakom ett gammalt fällt träd/grenar.
Söket gick riktigt bra, han följde mina anvisningar och han sökte sig bra åt sidorna och utåt. Åt höger fanns vattnet med en and, åt vänster en liten brant med en and till (har jag för mig). Den tog han genom att klättra upp på brantaste stället. I den glesa skogen rakt fram fanns en kråka och en kanin och i bakkant skulle man byta terräng ut i ett hygge så fanns den femte fågeln där (kan det ha varit en and till, kanske?). Ingen trut den här gången.
Sen var det två enkelmarkeringar i vatten, en rakt ut på blankvatten och en där vi hade gles vass och alltså lite sämre sikt. Inga problem att spika någon av dem och snygga avlämningar i hand före skakning.
Passiviteten, då. På första var han tyst men tuggade lite gräs. Domaraspiranten bad mig att försöka få honom att sitta helt upprätt på andra enkelmarkeringen, och efter en liten stund hördes ett tyst pip. Attans, där sprack den ettan!
Protokollet, då:
Kritik:
Samarbetsvilja: Lätt att påverka i arbete och vid väntan. 5
Sökarbete: Söker med bra intresse. Täcker marken väl i både bredd och djup och visar bra effektivitet. 5 + 4
Fart: Välanpassad. 5
Uthållighet: Räcker väl. 5
Näsa: Utmärkt. Används väl. 5
Dirigerbarhet: Räcker för klassen. 5
Markeringsförmåga: Registrerar samtliga, ena landmarkeringen lite stort. 4
Skottreaktion: Lugn och uppmärksam. 5
Stadga: Fast och följsam. Gnisslar vid väntan. 5 + 3
Apporteringslust: Stor, snabba upptag och inlevereringar. 5 + 5
Apportgrepp: Mjukt, lugnt grepp, snygga avlämningar. 5 + 5 + 5
Simteknik: Simmar effektivt. 5
Vattenarbete: Går i och jobbar villigt. 5 + 5
Hundtolerans: Stör men störs ej. 6
Sammanfattande kritik: En tilltalande arbetsvillig hund som genomför prövningen och visar fina egenskaper. Snygg apport. Bra sök och vatten. Oro under passiviteten sänker prisvalören.
Domare: Mikael Rönnbäck
Nu har vi alltså fyra ganska samstämmiga B-provsprotokoll som alla berättar det jag redan vet: jag har en fantastisk hund som borde lära sig hålla käften. Nu är det ju svårt att jämföra olika gånger, men mitt subjektiva intryck är att han ändå blir allt tystare. Men helt klart borde vi träna detta mera på något sätt. Kanske vi kunde vara med som passiva ekipage på lite pangiga och actionfyllda ökl-/elitträningar?
Och sen borde jag ha nån mer uttänkt strategi för hur långt innan jag ska ta ut honom och vad vi ska göra. Förra gången var han ute på tok för länge (i kombination med värmen), idag var det nog med facit i hand för kort tid.
Nu är vi inte anmälda till något mer prov och anmälningstiden lär ha gått ut på de flesta. Det finns ett prov i Rimbo i slutet av juli (kan vara riktigt läskiga vilt då med massor av flugor och så, om vi har otur), men sen missar vi i princip hela höstsäsongen i och med att vi är i Frankrike.
Visar inlägg med etikett b-prov. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett b-prov. Visa alla inlägg
fredag 11 maj 2012
tisdag 1 maj 2012
B-prov i Veckholm
Idag var det dags för B-prov i Veckholm. Vi startade som sjunde ekipage, men skulle vara där till samlingen kl 07.45. Domare Åke Liedgren visade runt på de olika stationerna tillsammans med domareleven Bitte Sjöblom. Extra kul var att det visade sig att Bitte Wallin var skytt, det var längesen vi sågs och hon kunde berätta om nyanlända valpar.
Jag hade svårt att bedöma när jag skulle plocka ut Lakrits ur bilen. Så här i efterhand kan man väl anta att jag plockade ut honom för tidigt, efter tredje ekipaget. I Bro för en dryg vecka sen tog varje ekipage ungefär 20 minuter och man körde 9 hundar före lunch. Det var den statistiken jag gick på nu. Men jag tog inte med i beräkningen att domareleven gjorde att varje ekipage tog 30 minuter på grund av långt eftersnack, och dessutom bröt man plötsligt för lunch efter hund 6. Detta gjorde att vi startade drygt två timmar efter bilutplock.
Under dessa timmar började vi med lite rastning såklart, sen lade jag ett kort godisspår nere på en gräsäng. Det gjorde jag mest för att få bort lite av hans energi eftersom jag ville ha en lugn och fin hund med tanke på passiviteten. Spåret gick riktigt bra, lite väl fort, men jag ville inte hindra honom när han nu fått korn på spåret. Stor skillnad mot igår. Sen fick han känna lite på vattnet, plaskade i till magen. Passivitet var annars ledordet för denna väntetid. Mest satt jag på stolsryggan i solen och njöt. Det blåste ganska mycket uppe på den kulle där vi fick vänta med hundarna (till skillnad från nere i provområdet, som låg i en svacka där det var mycket mer lä). Jag krävde tysthet och lugn av Lakrits och i utbyte ramlade det ner en och annan godis. Emellanåt stod jag upp med honom sittandes vid sidan, i samma position som vi senare skulle utföra passivitetsmomentet. Även här belönades lugn och tystnad med godis i oregelbundna intervaller. Några gånger bröt vi denna träning och lufsade runt och pinkade och nosade lite. Ett stort tack till matten till ekipage 4, Ulrika Järdin Aronsson, som bjöd mig på en tunnbrödsmacka. Jag hade nämligen tänkt handla lunch vid Ekolssund, men bara för att det var 1 maj öppnade de 8 istället för normala 7, och jag hade bara kaffe, vatten och lite jordnötter med mig.
Efter lunch var det så dags för vår start. Det hela inleddes med två enkelmarkeringar upp i en backe med lite sten och lite nedfallna trädgrenar. De båda kråkorna hamnade alltså lite lätt dolt. Redan när Lakrits sprang iväg på första märkte jag att han var slö och loj, inte alls sitt vanliga raska jag. Och kråkan ställde han sig och nosade på i flera sekunder, så jag blåste inkallningssignal för att han skulle plocka upp den och ta med in. Och då tog han den. Även nästa var lite samma sak, men där nöjde jag mig med nåt uppmuntrande rop att han var duktig. Shit, tänkte jag här, han har suttit ute i solen i flera timmar och inte fått dricka nåt vatten. Det kunde mycket väl vara orsaken till denna lojhet. Nu efteråt har jag funderat lite mer och tänker att även den två timmar långa passivitetsträningen kan ha tröttat ut lite väl mycket.
Sedan var det dags för söket. Första viltet, en duva, var inne väldigt raskt. Sen kom tre vilt till i skaplig takt: en and, en kanin och en trut. På truten sade domaren efteråt att Lakrits stått och nosat även på den lite (jag såg inte på grund av granar) så han gick fram några steg mot Lakrits varpå fågeln plockades upp och bärgades hem. Enligt Jörgens tidtagning var det dock inte förrän på femte viltet, en kråka, som inhämtningsfarten gick ner ordentligt. Han kom tillbaka tom någon gång och var sen nere vid stranden och letade. Domaren bad mig skicka om honom uppåt sluttningen och då kom kråkan in. Sen fanns det ett till vilt ute, men domaren tyckte det räckte för honom.
Avslutningsvis var det två enkelmarkeringar på vatten, och det var visst skönt för det gick med bra fart och fina avlämningar. Avlämningarna var för övrigt fina hela tiden, men det kan ju vara lite knepigare med vatten. Den första vattenapporten gick ut i sjön mellan båten och en vassrugge, medan den andra kastades närmare land så att vissa hundar sprang tillbaka landvägen med fågeln. Lakrits simmade dock in även med denna.
Domaren sammanfattade vårt arbete ungefär som jag tänkt, att tempot var lite lojt och sökarbetet inte riktigt effektivt, så därmed åkte vi ner till andrapris. Dock kvarstod passiviteten.
Man skulle stå passiva under nästa ekipages båda enkelmarkeringar. På den första stod han absolut knäpptyst. Jag hann tänka att det här går nog vägen. Till den andra markeringen kom domaren så och ställde sig precis bredvid Lakrits, varpå han klart blev störd, gjorde en ansats att hoppa upp på honom och pep till när jag beordrade honom att sitta igen. Vips var vi nere i en trea.
Det här är jag rätt sur över. Det är väl en sak om domaren bestämmer sig för att testa hundens stadga genom att ställa sig provocerande precis invid hunden, MEN då ska man göra det för alla ekipage, inte bara ett fåtal. Jag hörde att han gjort samma för några andra (som då också pipit), men han gjorde det inte för alla. Detta till trots är jag mycket nöjd med Lakrits fina passivitet idag, provokationen till trots.
Så här står det i protokollet:
Dock: att ta ut hunden så tidigt var dumt, och helt felkalkylerat av mig. Jag trodde att vi därmed skulle få vänta kanske en dryg timme, inte två. Nästa gång startar vi dock tvåa, så denna problematik blir inte aktuell. Istället får jag köra ett kortare passivitetspass och hinner såklart inte se något ekipage innan det är vår tur. Jag vet ju att det jag såg arbetsmässigt idag inte alls motsvarar hans vanliga kapacitet, så den biten är jag inte orolig för. Hinner jag så ska jag träna på nån kråka innan nästa prov, men egentligen vet jag att han kan detta. Det blev bara lite för mycket av passivitet, värme och kanske vattenbrist före start. Men vi kommer igen.
Till sist en liten vädjan till de domare som möjligen läser det här:
Jag hade svårt att bedöma när jag skulle plocka ut Lakrits ur bilen. Så här i efterhand kan man väl anta att jag plockade ut honom för tidigt, efter tredje ekipaget. I Bro för en dryg vecka sen tog varje ekipage ungefär 20 minuter och man körde 9 hundar före lunch. Det var den statistiken jag gick på nu. Men jag tog inte med i beräkningen att domareleven gjorde att varje ekipage tog 30 minuter på grund av långt eftersnack, och dessutom bröt man plötsligt för lunch efter hund 6. Detta gjorde att vi startade drygt två timmar efter bilutplock.
Under dessa timmar började vi med lite rastning såklart, sen lade jag ett kort godisspår nere på en gräsäng. Det gjorde jag mest för att få bort lite av hans energi eftersom jag ville ha en lugn och fin hund med tanke på passiviteten. Spåret gick riktigt bra, lite väl fort, men jag ville inte hindra honom när han nu fått korn på spåret. Stor skillnad mot igår. Sen fick han känna lite på vattnet, plaskade i till magen. Passivitet var annars ledordet för denna väntetid. Mest satt jag på stolsryggan i solen och njöt. Det blåste ganska mycket uppe på den kulle där vi fick vänta med hundarna (till skillnad från nere i provområdet, som låg i en svacka där det var mycket mer lä). Jag krävde tysthet och lugn av Lakrits och i utbyte ramlade det ner en och annan godis. Emellanåt stod jag upp med honom sittandes vid sidan, i samma position som vi senare skulle utföra passivitetsmomentet. Även här belönades lugn och tystnad med godis i oregelbundna intervaller. Några gånger bröt vi denna träning och lufsade runt och pinkade och nosade lite. Ett stort tack till matten till ekipage 4, Ulrika Järdin Aronsson, som bjöd mig på en tunnbrödsmacka. Jag hade nämligen tänkt handla lunch vid Ekolssund, men bara för att det var 1 maj öppnade de 8 istället för normala 7, och jag hade bara kaffe, vatten och lite jordnötter med mig.
Efter lunch var det så dags för vår start. Det hela inleddes med två enkelmarkeringar upp i en backe med lite sten och lite nedfallna trädgrenar. De båda kråkorna hamnade alltså lite lätt dolt. Redan när Lakrits sprang iväg på första märkte jag att han var slö och loj, inte alls sitt vanliga raska jag. Och kråkan ställde han sig och nosade på i flera sekunder, så jag blåste inkallningssignal för att han skulle plocka upp den och ta med in. Och då tog han den. Även nästa var lite samma sak, men där nöjde jag mig med nåt uppmuntrande rop att han var duktig. Shit, tänkte jag här, han har suttit ute i solen i flera timmar och inte fått dricka nåt vatten. Det kunde mycket väl vara orsaken till denna lojhet. Nu efteråt har jag funderat lite mer och tänker att även den två timmar långa passivitetsträningen kan ha tröttat ut lite väl mycket.
Sedan var det dags för söket. Första viltet, en duva, var inne väldigt raskt. Sen kom tre vilt till i skaplig takt: en and, en kanin och en trut. På truten sade domaren efteråt att Lakrits stått och nosat även på den lite (jag såg inte på grund av granar) så han gick fram några steg mot Lakrits varpå fågeln plockades upp och bärgades hem. Enligt Jörgens tidtagning var det dock inte förrän på femte viltet, en kråka, som inhämtningsfarten gick ner ordentligt. Han kom tillbaka tom någon gång och var sen nere vid stranden och letade. Domaren bad mig skicka om honom uppåt sluttningen och då kom kråkan in. Sen fanns det ett till vilt ute, men domaren tyckte det räckte för honom.
Avslutningsvis var det två enkelmarkeringar på vatten, och det var visst skönt för det gick med bra fart och fina avlämningar. Avlämningarna var för övrigt fina hela tiden, men det kan ju vara lite knepigare med vatten. Den första vattenapporten gick ut i sjön mellan båten och en vassrugge, medan den andra kastades närmare land så att vissa hundar sprang tillbaka landvägen med fågeln. Lakrits simmade dock in även med denna.
Domaren sammanfattade vårt arbete ungefär som jag tänkt, att tempot var lite lojt och sökarbetet inte riktigt effektivt, så därmed åkte vi ner till andrapris. Dock kvarstod passiviteten.
Man skulle stå passiva under nästa ekipages båda enkelmarkeringar. På den första stod han absolut knäpptyst. Jag hann tänka att det här går nog vägen. Till den andra markeringen kom domaren så och ställde sig precis bredvid Lakrits, varpå han klart blev störd, gjorde en ansats att hoppa upp på honom och pep till när jag beordrade honom att sitta igen. Vips var vi nere i en trea.
Det här är jag rätt sur över. Det är väl en sak om domaren bestämmer sig för att testa hundens stadga genom att ställa sig provocerande precis invid hunden, MEN då ska man göra det för alla ekipage, inte bara ett fåtal. Jag hörde att han gjort samma för några andra (som då också pipit), men han gjorde det inte för alla. Detta till trots är jag mycket nöjd med Lakrits fina passivitet idag, provokationen till trots.
Så här står det i protokollet:
Samarbetsvilja: Visar upp en mycket bra samarbetsvilja under arbete och förflyttningar. 5
Sökarbete: Pendlar något i sin söklust. Inleder på ett relativt effektivt sätt och tar med sig marken. Tappar där efter något av sin inledande effektivitet. Finner fem av sex vilt. 3 + 4
Fart: Pendlar i fart och intensitet i sökets slutfas. 4
Uthållighet: Mattas något under sökets slutfas. 4
Näsa: Används väl i förhållande till terräng och vind. 5
Dirigerbarhet: Låter sig villigt styras och påverkas av sin förare. 5
Markeringsförmåga: Markerar fallet vilt och följer upp dessa på ett utmärkt sätt. 5
Skottreaktion: Uppmärksam, spelar bra med i händelserna. 5
Stadga: Fast (struket: och tyst, uppträder föredömligt). Enstaka lågmälda pip i passivitet. 5 + 3
Apporteringslust: Spontana upptag, direkta inlevereringar. Något långsamma upptag på inledande kråka och trut. 4 + 5
Apportgrepp: Mjuk mun, lämpligt grepp, bra avlämningar. 5 + 5 + 5
Simteknik: Simmar vägvinnande. 5
Vattenarbete: Arbetar villigt och glatt i vatten. 5 + 5
Hundtolerans: Stör ej, låter sig ej störas av annan hund. 5
Sammanfattande kritik: En hund som visar upp många goda retrieveregenskaper såsom sin markeringsförmåga och samarbetsvilja. Helhetsintrycket dras ned av den något bristande söklusten, samt att hunden pendlar något i sin fart och intensitet i sökets slutfas.
Pris: 3
Hur ska då detta arbetas med till nästa gång i Råby 11 maj? Jag är som sagt mycket nöjd med hans passivitet totalt sett och ser att vi fick en 3:a här medan vi i Bro fick en 4:a på detta. Det känns lite orättvist, han var tystare idag, och den vissheten får jag bära med mig. Tror att vi är på rätt spår i detta.Dock: att ta ut hunden så tidigt var dumt, och helt felkalkylerat av mig. Jag trodde att vi därmed skulle få vänta kanske en dryg timme, inte två. Nästa gång startar vi dock tvåa, så denna problematik blir inte aktuell. Istället får jag köra ett kortare passivitetspass och hinner såklart inte se något ekipage innan det är vår tur. Jag vet ju att det jag såg arbetsmässigt idag inte alls motsvarar hans vanliga kapacitet, så den biten är jag inte orolig för. Hinner jag så ska jag träna på nån kråka innan nästa prov, men egentligen vet jag att han kan detta. Det blev bara lite för mycket av passivitet, värme och kanske vattenbrist före start. Men vi kommer igen.
Till sist en liten vädjan till de domare som möjligen läser det här:
- Gör lika för alla hundar (så gott ni kan). Hårt men rättvist är min melodi.
- Säg inte inför passiviteten att ”ni får ett X-pris bara hunden håller helt knäpptyst nu”. Att påminnas om detta, att ha ett i princip utlovat pris (oavsett valör), gör bara föraren extra nervös. Nervositeten påverkar såklart hunden, som kanske då piper just för att denna fras uttalats. Det är bättre att bara neutralt säga att nu är det dags för passiviteten.
onsdag 28 september 2011
Ratar fåglar!
Igår var det dags för träning på Wij igen. Vi blev tre ekipage: Acke, Reko och Lakrits, som startade i nämnd ordning. Anita hade förberett ett b-provs-upplägg, vilket innebar att vi körde en i taget. Först två enkelmarkeringar på land med skott (en duva och en kråka), sen ett rätt stort sök på 7 vilt, varav två i vattenkanten ute i vassen, till sist två enkelmarkeringar i vatten med skott (ikastade änder, så korta avstånd).
Jag var med och tittade på Acke, och hans sök var jättefint! Till och med en liten dirigering till en kvarvarande duva på kort avstånd funkade jättebra.
När Reko körde värmde jag upp Lakrits med en massa lullande och snirklande runt träd och buskar, så jag såg bara hans två första landmarkeringar. De gick å andra sidan snabbt och effektivt.
Så var det vår tur. Han var fokuserad på landmarkeringarna och sprang direkt rakt ut till rätt område. Men sen vart det en del kringflackande runt bland träden innan han hittade rätt. Anita tyckte efteråt att han varit sig olik redan där, och det har hon nog rätt i, även om jag inte reflekterade över det just då.
Fotgåendet bort till söket gick helt okej. Det var inte mycket vind alls, så inte mycket att ta hänsyn till. Jag skickade honom och han kom rätt snart in med en fågel. Nästa skick ledde honom till en trut uppe i backen. Han stod länge där och nosade, men gav sig sedan av därifrån! Detta har aldrig hänt med honom förut. Trut har han tagit tidigare, så det var inte det att det var en obekant doft. Jag tog in honom och Anita gick upp till truten. Nu skickade jag honom direkt upp dit på ett linjetag. Han sprang rakt upp en bit mot truten, men vek sedan plötsligt av ... innan varken jag eller Anita hann stoppa honom hade han istället hittat en kanin som han glatt sprang in med. Det var ju bara att tacka och ta emot, även om det inte riktigt var så vi menade. Han ville väl blidka med annat byte ...
Nu tog Anita istället den trilskandes truten och kastade som en markering, varpå jag skickade Lakrits som en sådan. Jaha, nu gick det minsann bra att ta in den!
Om jag nu minns alla turer rätt, så var han därefter i vattnet en sväng utan att ta in något. Anita, som visste var hon kastat i fåglarna, menade att han var i precis rätt vassområde för en and. Istället sprang han upp på land igen och nosade vid en granhög. Där ratade han så en kråka ... Tillbaka ner i vattnet och tog in en and.
Sedan tog han in en närbelägen duva utan problem. Nästa and kom in rationellt och bra från vattnet.
Så var det då den där kråkan ... Jag skickade honom rakt på den, och han stannade och nosade. Jag peppade lite och nu kom den in bra. Varför den tidigare tvekan?
Nu fanns det bara en trut kvar, allra längst ut. Jag provade att skicka, men han kom inte ända ut, verkade lite trött. Istället tog han nog en ny vattenrunda. Anita gick och stöttade genom att vara lite ljudlig där borta, utom synhåll för mig, och jag skickade på nytt. Nu sprang han rakt ut och gjorde enligt Anita ett snyggt upptag utan minsta tvekan. Avlämningarna gick utmärkt på alla vilt.
Jag fattar ingenting ... så här irrationellt har han aldrig betett sig tidigare. Anita menar att det händer då och då att hundarna får hjärnsläpp utan att vi kan analysera fram varför, och att nästa gång går det oftast bra igen. Gör det inte det, får vi börja fundera mera ... Men kanske kan det vara så att alla spöken, rassel, dumpe och så vidare från i söndags fortfarande ligger i bakhuvudet på lillpojken, att han helt enkelt var trött i mössan fortfarande och inte riktigt orkade med allt? Jag ska ligga lite lågt nu ett par dagar träningsmässigt med honom. Satsar på att göra ett nytt viltsök med honom på lördag, så tar vi det ganska lugnt tills dess.
Iallafall, vi hade ju två vattenmarkeringar också. De plockade han in utan minsta tvekan. Plums i vattnet, genom vassen, några simtag och upp på land igen. Här var han lite för snabb att skaka. Vattnet börjar väl bli kallt. Första fågeln droppade han på backen, den andra fick jag med knapp nöd i hand. Något att tänka på till provet, är ju van att få även vattenapporterna i hand utan problem.
Jag fick med mig en trut och en kråka, hans lilla bakläxa. Så nu har jag träningsvilt i frysen ett tag framöver.
Jag var med och tittade på Acke, och hans sök var jättefint! Till och med en liten dirigering till en kvarvarande duva på kort avstånd funkade jättebra.
När Reko körde värmde jag upp Lakrits med en massa lullande och snirklande runt träd och buskar, så jag såg bara hans två första landmarkeringar. De gick å andra sidan snabbt och effektivt.
Så var det vår tur. Han var fokuserad på landmarkeringarna och sprang direkt rakt ut till rätt område. Men sen vart det en del kringflackande runt bland träden innan han hittade rätt. Anita tyckte efteråt att han varit sig olik redan där, och det har hon nog rätt i, även om jag inte reflekterade över det just då.
Fotgåendet bort till söket gick helt okej. Det var inte mycket vind alls, så inte mycket att ta hänsyn till. Jag skickade honom och han kom rätt snart in med en fågel. Nästa skick ledde honom till en trut uppe i backen. Han stod länge där och nosade, men gav sig sedan av därifrån! Detta har aldrig hänt med honom förut. Trut har han tagit tidigare, så det var inte det att det var en obekant doft. Jag tog in honom och Anita gick upp till truten. Nu skickade jag honom direkt upp dit på ett linjetag. Han sprang rakt upp en bit mot truten, men vek sedan plötsligt av ... innan varken jag eller Anita hann stoppa honom hade han istället hittat en kanin som han glatt sprang in med. Det var ju bara att tacka och ta emot, även om det inte riktigt var så vi menade. Han ville väl blidka med annat byte ...
Nu tog Anita istället den trilskandes truten och kastade som en markering, varpå jag skickade Lakrits som en sådan. Jaha, nu gick det minsann bra att ta in den!
Om jag nu minns alla turer rätt, så var han därefter i vattnet en sväng utan att ta in något. Anita, som visste var hon kastat i fåglarna, menade att han var i precis rätt vassområde för en and. Istället sprang han upp på land igen och nosade vid en granhög. Där ratade han så en kråka ... Tillbaka ner i vattnet och tog in en and.
Sedan tog han in en närbelägen duva utan problem. Nästa and kom in rationellt och bra från vattnet.
Så var det då den där kråkan ... Jag skickade honom rakt på den, och han stannade och nosade. Jag peppade lite och nu kom den in bra. Varför den tidigare tvekan?
Nu fanns det bara en trut kvar, allra längst ut. Jag provade att skicka, men han kom inte ända ut, verkade lite trött. Istället tog han nog en ny vattenrunda. Anita gick och stöttade genom att vara lite ljudlig där borta, utom synhåll för mig, och jag skickade på nytt. Nu sprang han rakt ut och gjorde enligt Anita ett snyggt upptag utan minsta tvekan. Avlämningarna gick utmärkt på alla vilt.
Jag fattar ingenting ... så här irrationellt har han aldrig betett sig tidigare. Anita menar att det händer då och då att hundarna får hjärnsläpp utan att vi kan analysera fram varför, och att nästa gång går det oftast bra igen. Gör det inte det, får vi börja fundera mera ... Men kanske kan det vara så att alla spöken, rassel, dumpe och så vidare från i söndags fortfarande ligger i bakhuvudet på lillpojken, att han helt enkelt var trött i mössan fortfarande och inte riktigt orkade med allt? Jag ska ligga lite lågt nu ett par dagar träningsmässigt med honom. Satsar på att göra ett nytt viltsök med honom på lördag, så tar vi det ganska lugnt tills dess.
Iallafall, vi hade ju två vattenmarkeringar också. De plockade han in utan minsta tvekan. Plums i vattnet, genom vassen, några simtag och upp på land igen. Här var han lite för snabb att skaka. Vattnet börjar väl bli kallt. Första fågeln droppade han på backen, den andra fick jag med knapp nöd i hand. Något att tänka på till provet, är ju van att få även vattenapporterna i hand utan problem.
Jag fick med mig en trut och en kråka, hans lilla bakläxa. Så nu har jag träningsvilt i frysen ett tag framöver.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)