Mauritiusdagbok ons 11 jan

Ons 11 jan tog vi oss raskt via motorvägen till plantaget Domaine des Pailles söder om Port Louis. Eller raskt och raskt, själva Pailles var som en blandning av industri- och slumområde. Vi hittade till både domänens stall och köksinfart, men hur vi skulle komma till huvudingången var ett mysterium. Vi blev räddade ev en vänlig man som gav order åt några lastbilskillar att dirigera oss till entrén. Vi följde efter lastbilen vars kille på flaket vinkade åt oss i varje sväng att vi skulle hänga på, ända till den sista svängen då de skulle åt höger och vi åt vänster. Stort tack till dem!

Gammal sockerfabrik.

Denna plantage visade upp hur man förr i tiden beredde sockerrör och förädlade söckerrörssaften till melass som senare destillerades till rom samt till råsocker. Dessutom visade man upp en liten kryddträdgård med bland annat quatre epices, kummin (carraway) och kanelträd. Man kunde också stoltsera med några kaffeplantor och bomullsbuskar. De visade hur man malde en typisk curryblandning. Rolf filmade, hoppas det framgår av filmen vilka kryddor som användes (bl.a. kummin, senap, kanel, kryddnejlikor, spiskummin). Det eventuella filmresultatet lägger jag upp senare.

 Kvarnen drogs förr av oxar.

 Råsaften flyttades från ett ämbar till ett annat under förädlingsprocessen.

Vacker romdestilleringsapparat i koppar.

Efter alla demonstrationer åkte vi vidare söderut och hittade helt oväntat en toppmodern mall i amerikansk stil, där vi kunde ta ut pengar. Där åt vi en indisk tandoorilunch på en food plaza innan vi for vidare till safariparken Casela.

Det blåste rejält på mallen och regnet hängde stundtals i luften.

På morgonen hade jag ringt dit och bokat in en tvåsitsig fyrhjuling (Quad). Innan dess hann vi gå en kortare tur i parken, men den var ingen speciellt att titta på: fåglar, apor, sköldpaddor och lite andra djur. Längre bort fanns tigrar och lejon, men så långt gick vi inte.

 Tror inte jag nånsin sett en svart svan tidigare.

Hann fota en målarutställning innan konstnären började protestera.

En hel armada av quads.

Turen på quaden varade i två timmar och vi var ett helt gäng som körde samtidigt med tre guider. Jag körde och Rolf satt bak och fotade. Vi började med att provköra en liten rundbana, och jag är rätt säker på att man på grundval hur det gick där delades in i de tre olika grupperna. En ung kille hade väldigt svårt att klara banan och körde fast ideligen. Jag behövde bara köra ett varv och pekades sedan in i den jag tror var den mest avancerade gruppen. Vi fick senare köra riktigt roliga vägar. Jag inbillar mig att min (ytterst ringa, men ändå) snöscootervana var till hjälp i detta läge, för fyrhjuling har jag aldrig kört förut.

Det gick riktigt bra att köra, svårast var vänstersvängarna där min vänsterarmsstyrka inte riktigt räckte till. Efter ett tag blev tekniken bättre, dock. Vi åkte först bland djuren: emuer, zebror, sköldpaddor, antiloper och andra hjortdjur. Sedan blev det mer åka runt i naturen med djuren på lite distans. Nu var det genom vattendrag och ner i hålor, över stenar och rötter, uppför stenbackar och nerför demsamma. Skitkul, men det tog en del på armarna. Träningsvärk nästa dag.

Efter turen var vi helt rödbruna av fin jord som dammat på oss. Det duggregn som föll strax efter vattenpausen hjälpte säkert också till att binda dammet på hud, kläder och ryggsäckar.

Bristfälligt avtvättade gick hemvägen en mindre kustväg norrut genom Port Louis centrala delar. Som tur var insåg jag att jag kunde svänga vänster vid MacDonalds och på så sätt komma ut på motorvägen och slippa köra genom Chinatown.

Väl hemma såg vi att det regnat en del. Mycket riktigt började det åska vid hemkomsten och för första gången sen vi kom hit var uteserveringen stängd och vi, som kom lite senare till middagen, erbjöds istället plats i övre matsalen.