Mauritiusdagbok lör 7 jan

Lör 7 jan tog vi bussen till Port Louis. Där skulle vi byta till Curepipe, men fick förklarat för oss att den bussen avgick från en annan busstation. Det pekades i riktning mot marknadsgatan, så vi gick längs den och hittade ett par poliser som sade att vi var på väg åt rätt håll och att vi skulle ta höger efter det gula huset. Mycket riktigt, där dök ytterligare ett myller av bussar upp.

Expressbuss 162 dök upp till slut efter att folk försökt visa oss hit och dit på stationen, och den tog oss sedan effektivt motorvägen upp till Curepipe-området, och sen vidtog en lång uppförsbacke förbi Phoenix (landets ölmärke) ända upp till Curepipe.

Curepipe busstation doldes bakom en blom- och grönsaksmarknad. Ingen vit man kunde se var stationen huserade om man inte visste om det.

Vi splittade en timme och jag hittade några nya tröjor. Vi åt sedan lunch på Monoprix Expressrestaurang i form av mackor och Lavazza-kaffe.

På bussen tillbaka somnade Rolf, och jag var bra nära också, men tyckte det var bra om nån av oss var vaken i alla fall.

Jag gick via marknaden direkt till hembussen som visade sig köra via sjukhuset (tur jag hade varit där i trakten förut på Pamplemoussesresan, annars hade jag nog blivit nervös), medan Rolf stannade och fotade lite innan han åkte hem.

Det skulle ju ha varit kul att testa utbudet i en sån här snackmobil,
men vi vågade inte av rädsla att bli magsjuka.

Tog ett dopp i poolen innan jag gjorde akvarell nr 2. För stark himmel som jag lyckades dämpa lite med en blålavering, rätt okej stenar med bättre skugga än sist (efter att ha läst i boken om blandning av skuggfärger med 20% av kontrastfärgen)  och ett hav som iofs blev fint, men för grönt i förhållande till himlen. Får se om jag försöker rätta till det senare.

Middagen var (tillsammans med de vegetariska friterade bullarna) den bästa hittills med gott lamm, faratha med curry pois de cap et pommes.

Segadans förgyllde måltiden.

Del 1 om sega: 

It is both song and dance. Accompanied by distinct instruments such as the ravane (a thin, wide drum covered with a goat’s skin), the maravane (a pebble-filled box that makes a rattling sound when shaken) and the triangle, the singer sings about the tribulations of love or the humorous side of life. The instruments provide a rhythm only, no melody.