Vattenmarkeringar och cykling

Lakrits hade svårt att koppla av i nya huset igårkväll. Kasper har ju varit på semester förr, så han var van och gick resolut och tog Lakrits fäll i beslag. Så småningom fick jag Lakrits att chilla ner. Då lade han sig vid min sida med huvudet lutat mot ett stolsben och somnade.

Till natten fick de dela rum (matrummet som inte har några klädda möbler) och det verkar ha gått bra. Dock hörde Rolf att de var igång rätt tidigt. När han gick ner för att kolla till dem och ge frukost satt Kasper på matbordet! Häpp! Som tur var fanns inget intressant där, men han verkade tycka att det var helt okej att sitta kvar trots att husse dök upp …

Husse gav  sig i kast med att ösa strandbåten som ett led i att få den flyttbar. Sen lyckades han baxa den åt sidan så att den numera ligger rakt och lämnar nån meter på vänster sida mot bryggan fri. Sen visade det sig att Lakrits tyckte det var rakare (det hade han rätt i) och mer naturligt att hoppa i vattnet från höger sida om den uppdragna båten, så jag flyttade lite på en kanot också så han slapp hoppa över (och slå i) fören på kanoten när han kom in för att lämna av. Vips hade vi två vägar i och ur vattnet, förutom bryggan.

Han fick några markeringar snett åt höger ut i ytterkant av vassen som husse kastade från bryggan medan vi stod inne vid land. Han hoppade i med stor entusiasm och tog sig igenom vassen i ett par rejäla språng, som fick mig att tänka på Allan, den snabbaste Thorsvihunden jag sett. Riktigt så vass var han kanske inte, men en jäkla karutta var det.

Svårare blev det med vänstermarkeringarna. Här är bryggan i vägen och det är alltför mycket vegetation till vänster om den för att jag ska få ut honom den vägen. Jag testade, men han stannade efter bara ett par decimeter. Vägg, sade han och vägrade.

Vi löste det på ett par olika sätt: en gång lyckades jag få honom att simma ut förbi bryggan, sen stopp och vänster. Antagligen mer tur än skicklighet att den dirigeringen fungerade, men stolt blev jag.

Efter ett tag fck jag honom också att våga ta vägen under bryggan. Detta var först läskigt, men när jag i shorts och sandaler klev i vattnet ut till ett bra ställe att gena under bryggan och visade noga så gick det plötsligt bra. Vattnet är för övrigt varmt och trevligt.

När han gjort ett par sådana geningar under bryggan fastnade han plötsligt i något med ena benet. Jag såg inte riktigt, men Rolf rapporterade uppifrån bryggan. Det var väl någon lång vattenväxt. Han tog sig loss, men sen blev han lite skraj och ville inte simma in där igen. En extra markering till samma ställe hjälpte inte.

Tyvärr hade vi nu två dummisar kvar därute på den svåra sidan. Jag ville såklart få in dem. Som tur  var flöt de relativt nära bryggan, så Rolf lyckades med en åra peta in dem under bryggan istället. Nu fick jag Lakrits att simma under igen och ta in båda markeringarna, även om det var nära det otäcka slingerstället. Duktig pojke, han avancerar på många sätt. Jag antar att det bara är erfarenhet som gör att hundarna tar sig förbi och igenom den typen av slingerväxter.

Det är lite blåsigt, så det har inte känts aktuellt att ta båten ut för att få längre markerings- och dirigeringsavstånd. Hoppas på att få till det lite längre fram.

Annars var det en solig förmiddag och vi satt ute och njöt medan Lakrits smaskade ett och annat äpple. Efter lunch bestämde sig husse för att ta bilen och kameran och åka och fota bl.a. Jäders kyrka och Fiholm slott. Gamla Axel Oxenstiernatrakter, det här.

Jag tog istället Kasper på en tentativ cykeltur. Grusvägen lutar svagt uppåt ifrå vårt hus, och vi körde en och en halv kilometer innan vi vände. Jag ville ha lite ork kvar till Lakrits också. Däruppe fanns det flera stubbåkrar med diken och intilliggande skog, så där skulle man kunna få till riktigt bra träning. Kanske lite dirigeringsfyrkant?

På tillbakavägen såg jag ett annat ställe ner till vattnet, kanske kan vi få till lite varianter där. Där kan man också cykla/gå utmed en åker bort till en skog, får se om det blir läge att ta sig ditåt.

Vid huset drack jag ett glas vatten innan jag bytte hund. Lakrits fick till skillnad från Kasper springa lös, för jag är inte hundra på att jag klarar honom om han drar åt sidan eller stannar till. Här finns det ju i princip ingen trafik, så det var ett utmärkt tillfälle att träna fricykling. På uppvägen ville han åtskiliga gånger springa lite fortare än jag och gena framför framhjulet åt vänster. Varje gång stannade jag och visade honom var han skulle vara. Efter femhundra meter av detta startande och stoppande var jag trött och beslutade mig för att vända tillbaka. Kanske var det att det var svag nerförsbacke nu, eller att jag sade till på skarpen sista gången han sprang framför på ett farligt sätt, men på hemvägen höll han sig jättefint vid min högra sida! Ett litet Rrrr om han började öka eller sacka, och upprepade Duktig när han låg rätt, och så tog vi oss hela vägen hem utan ett enda nödstopp.